Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Cirkusen tar ett nytt varv…

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Ping – klarvaken, en till omtenta i matte avklarad och antagen till en YH utbildning i Malmö.

Ja, dags att blogga igen. Nu när man är ledig från skolan, förutom all matte som ska räknas och tentor som ska skrivas så har jag mycket tid över till att blogga. Så här kommer ett nytt inlägg!

Senaste veckorna sen jag började mitt så kallade sommarlov har jag börjat mina dagar med en ”sprängfylld av nyttigheter” smoothie som ger mig ungefär halva dagsintaget av vitaminer, mineraler och fibrer. Denna veckan har jag också varit gräsänka, och då har jag ätit extra nyttigt. Det börjar märkas, eller så är det något annat konstigt som pågår, för så här pigg som jag varit denna veckan har jag nog inte varit sen jag var tonåring. Jag minns inte sist jag var så här pigg så länge. Vanligtvis brukar jag ha typ en dag i månaden kanske, i snitt utspritt på ett år där jag känner mig normalfungerande. Det brukar aldrig vara ihängande dock. Så pigg som jag är nu är skrämmande konstigt.

Extra konstigt är det, med tanke på att jag skrev min omtenta i matematiken igår för del 2 och under hela tiden jag skrev var jag superfokuserad, jättepigg och när jag skrivit färdigt kändes det som om att jag inte hade gjort något särskilt. Jag brukar annars vara så trött att man nästan svimmar eller somnar på tåget hem. Om det inte är någon konstig placebo effekt, så skulle jag gissa att det verkligen beror på hur nyttigt jag ätit senaste veckorna. Hur kändes tentan då? Ja, med tanke på min historik att totalt gissa fel med hur det gick så vågar jag inte säga något. Det enda jag kan säga är att jag kunde så mycket mer denna gången än någonsin tidigare. Självklart har jag gjort lite misstag, det vet jag, men jag kan nog inte ha gjort så mycket fel som jag gjorde sist. Har jag det – då är jag helt körd. Då finns ingen återvändo, eller nått. Då vill jag nästan ge upp på matematiken, för det är alltid något skit i vägen i den här jävla kursen… Det kommer alltid en fråga man inte kan lösa.

Nu skrev jag min tenta i långsam takt och jag var så noggrann att jag tror nog det var någon annan som skrev tentan i mitt fall. Jag satt nästan 5 timmar med den, nästan hela tiden alltså mellan 09:00 – 13:50 ungefär. Det kändes konstigt, men samtidigt var jag så stolt över mig själv. Tiden får utvisa om jag faktiskt var noggrann, men nu skrev jag allt så bra jag bara kunde. Och jag var medveten om allt och alla steg! Som vanligt vill jag påpeka att jag tror min strategi fungerade, men jag vet inte. I tidigare inlägg har jag ju berättat om hur tentan är upplagd i kursen. Min strategi jag valde att satsa på nu är att få ”full pott” på statistikdelen samt uppgifterna som har med matriser och vektorer att göra. Det är de första sex uppgifterna som ger en poäng vardera. Dock så är det så att man kan få antingen 2 eller 1 poäng på matris eller vektor uppgifterna för det är bara två deluppgifter där. Jag vet att jag har räknat fel med vektorerna, men jag har gjort en korrekt uträkning, så mycket vet jag även om det tog ett tag att komma dit. Det är mina siffror som är fel där, eller så är det att jag bytt plats på dem. Resterande uppgifter i tentan ger 3 poäng vardera och det krävs minst 1 poäng på varje för att klara, så länge totalpoängen går upp till minst 9. Stämmer min strategi så når jag 9-10 poäng. Eller 7-9 poäng, beroende på hur mycket han drar av på mina fel. Det jag hoppas på är att de uppgifter som är lite mer ”krävande” är att jag lyckats samla ihop kanske 2 poäng på dem. Det kan vara fullt möjligt, men förmodligen inte. Jag räknar med 1 eller inget poäng.

Självklart kom det ju uppgifter jag inte övat tillräckligt på, men jag har åtminstone följt formlerna så långt som möjligt och med tanke på att jag fick 1 poäng på förra tentan för att jag följde första delen så borde det innebära att jag kan samla ihop tillräckligt med poäng för varje del för att passera godkänt, eller bara vara någon poäng ifrån och får komplettera. Det kan vara möjligt, har jag fått höra. Det som det hänger på är att mina statistikuppgifter är 100% korrekta. Är dem det och jag får minst 1 poäng på varje del sen, då är jag godkänd på del två. Eller om jag lyckas få kanske 4-5 poäng på de första 6 uppgifterna men att jag får ihop 2-3 poäng på några andra av trepoängsuppgifterna. Jaja, jag ska inte spekulera för det går alltid åt skogen och jag har alltid FEL!

Å andra sidan fick jag en positiv överraskning när jag vaknade i morse, som var halvt väntad om jag ska vara ärlig. Det var att jag blev antagen till en av alla YH utbildningar jag sökt till som en backup plan ifall jag inte klarar mattekursen alls. Utbildningen jag är antagen till heter Javautvecklare på Grit Academy. Jag har stått som reserv till den i nån dryg vecka, men nästan dagligen har jag fått besked om att min plats gått framåt i kön. Från plats 13, till 7, till 5 och till sist antagen. Jag tackade ja direkt! Den är helt ny, men den innehåller ungefär allt som jag ändå ska lära mig på HKR, vilket är mobilutveckling och lite annat smått och gott plus att det är flera olika språk och lite webbutveckling dessutom. Sen är det praktik och lokalt i Malmö så jag hade sluppit pendlingen. Men jag vill helst av allt gå kvar i Kristianstad, pendling och allt. Jag vill inte lämna mina kurskamrater, även om jag främst går utbildningen för mig själv. Även om pendlingen är asjobbig med konstanta tågstrul i perioder så vill jag ändå helst gå där. Men att gå en likvärdig utbildning i Malmö som ger praktik känns inte så dumt det heller. Jag vill ju bara bli programmerare. Jag skiter personligen i hur jag kommer dit, bara jag får arbeta med det och få betalt om några år så är jag nöjd. Och förhoppningsvis ett sommarjobb med det och sen extrajobb med det från och med nästa år. Mitt CSN tar ju slut i oktober 2020 så…

Är ni nyfikna på hur det går med katterna? Jodå, det går framåt. Floccon gillar Maja mer och mer och även mig också. De senaste två dagarna är han som en helt annan katt, vilket bara charmar mig ännu mer. Han kommer riktigt nära Maja flera gånger om dagen, vilket hon inte gillar, så han har fått lite smällar, men de slåss inte. Floccon vill leka med henne, bli hennes bästa vän, men hon tror fortfarande att han är en ond jävel som ska ta allt ifrån henne. Häromdagen åkte jag och köpte nytt foder till Floccon, för hans mat hade tagit slut. Sen dess har Maja börjat äta av hans mat, för hon älskar allt som är nytt, så det har varit lite jobbigt att hålla henne borta från hans matskål. Dock innan idag så gick jag på ICA och köpte med mig en tetra mjau nötfärs i sås. Det är liksom blötmat med 100% animalier och inget skit, vilket är fan så mycket bättre än skräpet hon äter idag. Nu går hon på veterinärfoder som innehåller mer växtbaserade ingredienser än kött, men hon älskar det fodret. Jag bara hoppas att hon kan lära sig älska blötmat, för jag hade mer än hellre börjat ge henne det istället för skitdåligt, dyrt torrfoder. Tanken var i alla fall att bara Maja skulle ha blötmaten, men Floccon ville också ha så då fick de äta en varsin del bredvid varandra på varsin tallrik. Mat har jag märkt får katterna att acceptera varandra lättare, för är maten godare än något annat så skiter Maja i att Floccon är där så det är ju jättebra.

Floccon och Maja äter blötmat på varsin tallrik i köket.

Imorgon är älsklingen hemma igen, och jag tänker typ vara ”ledig” tills jag får beskedet om hur det gick på tentan. Har jag klarat den så är det ett mirakel, även om jag får komplettera. Det är också bra. Har jag inte klarat den, så får jag åka till skolan och hämta ut den om inte läraren kan meddela mitt resultat istället och då blir det att räkna dubbelt upp vilket jag så gärna vill slippa. Jag är så galet trött på matematik just nu!

En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.

Fortsätt läsa En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

37 år och huvudet är sprängfyllt med tankar

Igår fyllde jag 37 år. Den dagen var ungefär som vilken annan söndag som helst. Vi tog det lugnt, sov ut tills det inte gick längre, åt frukost och tittade på TV. Jag tog emot gratulationer via Facebook och telefonsamtal och beställde ett nytt mobilskal samt stickers att sätta på datorn för lite pengar jag fick i present. På eftermiddagen körde vi till Emporia och laddade bilen. Medan den laddade så åkte vi in till Triangeln och testade nya restaurangen, Koshari House. Det var intressant, men maten var lite enformigt. Jag åt en böngryta och älsklingen käkade falafel på bondbönor. Det hade varit mycket godare om det funnits mer grönsaker och andra tillbehör, men det var ändå gott. Jag hade gärna gått dit fler gånger och testat någon annan rätt i alla fall.

Efter att vi var där så åkte vi tillbaka till Emporia och handlade lite grejer på Willys. Eftersom jag fyllde år så ville jag ha en tårta så vi köpte en prinsesstårta där och lite annat smått och gott. Sen åkte vi hem, såg lite film och fortsatte spendera söndagen som vilken annan ledig dag som helst.

Körd i matten – igen… och en backup plan är skapad

Jag gjorde omtentan i matten för någon dryg vecka sen och det kändes bra när jag skrev den. Det gick ju så klart åt skogen, och än så länge vet jag inte exakt hur det gick. När jag är i skolan nästa gång ska jag hämta ut tentan och kolla hur det gick. Som jag skrev i ett inlägg på väg hem från tentan så kan jag ändå ha lyckats få typ 13 poäng men ändå failat eftersom jag kanske då inte fick minst 1 poäng på varje del som krävs för godkänt på tentan. Jag är ändå stolt över vad jag skrev, för det gick bättre, trots att jag inte pluggat mer än några få timmar på en månad istället för halvtid. När jag fick veta hur det gick i fredags så skapade jag min backup plan, vilket är att söka till diverse YH utbildningar i Skåne. Det blev nästan 10 stycken, men många av dem är sena anmälningar och vi får se om jag blir antagen till någon av dem. Klarar jag dock del 2 i matematiken i antingen originaltentan eller första omtentan så är det lugnt med att fortsätta och jag hoppas jag lyckas, men man vet aldrig. Just nu vet jag inte vad jag ska tänka eller tro.

Det enda jag vill är att ha en färdig utbildning i programmering så jag kan söka jobb och börja mitt liv på riktigt och planera inför framtiden. Det är rätt tröttsamt att vara 37 år gammal och praktiskt taget inte ha livet under kontroll ännu. Ingen fast inkomst. Ingen hög(re) inkomst. Inga direkta jobb att prata om och framförallt ingen Grand Danois. Just nu, med tanke på hur mycket jag älskar att programmera så vill jag bara programmera mer, men i projektgruppen är vi praktiskt taget färdiga med allt vi har planerat att göra, och detta är ungefär 3 veckor innan deadline. Efter detta är det eventuellt nya features vi kan komma på, men annars är det bara småpill och buggletning kvar. Och programmet i sig är nästan buggfritt redan. Vi har bara jobbat på så bra, så då har det blivit så. Det får mig att längta lite mer till sommaren, då jag planerar att göra ett spel istället för att jobba. Och sen blir det ju så klart att räkna matte också. Frågan är bara hur mycket matte jag behöver räkna…

Jag känner mig ändå hoppfull trots allt. Till sist ska jag bli en utvecklare inom programmering, men eftersom jag väntat så länge med att komma hit så vill jag inte vänta längre. Det positiva med min så kallade backup plan är att jag får en ny möjlighet att bli ännu bättre på programmering, då jag läst grundkurser i programmering och objekt-orienterad programmering dessutom samt en kurs i databaser. Jag slipper matten igen om jag kommer in, och jag slipper den jobbiga (men nödvändiga) pendlingen. Men å andra sidan får jag då säga hejdå till mina nuvarande kurskamrater och lärare och frågan är hur attraktivt det är att ha både 1 års utbildning från högskola och sen en komplett YH utbildning för en arbetsgivare? När man förklarar att det bara beror på att man inte fixar matten så borde de förstå. Jag har liksom noll oro när det gäller allt som har med programmering att göra, eftersom det är så roligt och jag bara vill lära mig mer. Majoriteten av programmerare sysslar inte med matematik när de jobbar. Matematik och programmering går dock lite hand i hand ändå, för det är liknande tänk och gör man exempelvis spel behöver man tänka mer på x och y grafer/skalor men de flesta säger att man ska kunna de fyra räknesätten och förstå det logiska tänket och det förstår jag. Grejen är ju denna att det krävs ju matte 2 (eller B) minst för att komma in på programmeringsutbildningar så där har man ju matten redan. Och jag planerar starkt för att att inte hamna i en yrkesroll där jag dagligen behöver räkna ut ekvationer bara för att prata med en dator.

Problemet i det här programmet jag går nu är att vi går igenom så mycket matematik på en termin istället för att exempelvis kräva matte 3 (C) för att komma in och gå igenom matte 4 och 5 i så fall på en termin istället för att tränga in alla 5 mattekurser på en termin. Sen hjälper det ju inte att tentorna är übersvåra och matteboken är komplett meningslös. Jaja, jag ska gå vidare från det här. Det sker av logiska förklaringar, min dåliga hälsa samt alla anledningar jag tjatat om kring det här. Jag tänker inte ge upp i alla fall. Det löser sig på ett eller annat sätt. I värsta fall om jag inte lyckas komma in på någon annan utbildning heller, då tar jag studieuppehåll i typ 1 år, går arbetslös och typ lär mig programmering på egen hand, fortsätter göra mitt spel eller flera spel för jag tror inte jag kommer lyckas få ett jobb. Sen vill jag heller inte ha något jobb om det inte innebär programmering i någon form, om jag ska vara helt ärlig.

Men viktigast av allt just nu är att slippa tänka på matematik. Det om något vill jag bara vara färdig med.