Publicerat den

Ett tomt hål skall nu fyllas…

Det här är inget jag direkt har nämnt eller pratat om, kanske knappt tänkt på men efter ett samtal med min älskade sambo så kom jag på en grej och efter jag hade sagt det så blev det som en bekräftelse att det är något som stämmer.

I mitt liv, typ under hela mitt liv dessutom så har det känts som om att det finns ett utrymme i min hjärna, typ som ett tomt hål som bara har väntats på att fyllas med kunskap. Jag tror personligen att den kunskapen jag har eftersökt i alla år är programmering, eller åtminstone mer datorkunskap. Jag kan datorer rätt bra, i alla fall mjukvara, men inget om hårdvara men det är inte det viktigaste. Under alla år som jag har bloggat och bråkat med webbhotell så har det ju alltid varit samma sak. Jag har gissat mig till lösningar, testat mig fram och kopierat och klistrat istället för att sätta in mig i den kod som behövs för att jag ska kunna förstå vad det är jag gör. När jag inte vet varför det inte fungerar så blir jag arg, frustrerad och det är otroligt tröttsamt. Jag vill liksom inte ha det så längre.

Mitt främsta mål med studierna nu, förutom att faktiskt utbilda mig till systemutvecklare är att hitta ett helt nytt sätt att lösa problem på. Istället för att ”fuska” eller hur man nu ska uttrycka det, så är min plan att göra verkligen allt jag kan för att förstå kod, programmering och språk samt datortänk från början. Sen ska jag sakta men säkert bygga upp min grund som utvecklare så jag vet på riktigt vad det är jag håller på med. Nu är det slut med frustration, bli arg över absolut ingenting och istället bara gå till källan av problemet direkt istället för att gissa mig till något.

När jag gick utbildningen på BTH så kändes det som att böckerna, kurserna etc. inte direkt hjälpte mig till att kunna något mer som skulle ge mig ett jobb inom funktionshinderområdet. Det jag lärde mig, kom mest från kurskamraterna, själva skrivandet och att jag hade Henrik som pojkvän. Det var alltså andra människor och deras perspektiv som lärde mig något mer än själva metoderna som nån gammal filosof kom på. Det är ju inte som om att jag har rabblat teorier och metoder sen jag slutade plugga. Eller sett en särskild metod fungera praktiskt när jag jobbade, men det var ju främst för att jag inte arbetade med andra människor på det sättet när jag var på Funkibator. Och för att jag inte kom ihåg särskilt mycket från min utbildning… Det jag lärde mig och hade nytta av var väl lärandet i bemötandet som sakta men säkert byggdes upp under utbildningen. Jag blev en bättre person av utbildningen trots allt, men jag tackar nog Henrik mer för det än något annat.

När jag började jobba på Funkibator så hade jag fått en ny syn på funktionsnedsättning och hur man kommunicerar med personer, men det känns som det var en dyr lärdom som mer eller mindre tömde mitt CSN till mer än hälften utan att jag fick nått särskilt för det. Det känns nu i efterhand som om att jobbet på Funkibator och min relation med Henrik är det som gett mest och från jobbet fick jag faktiskt lön. Dock är det säkert så att om jag lagt ner mer tid på studierna, läst mer kurslitteratur så hade jag kanske lärt mig mer, men jag har ju mina anledningar till varför jag studerade som jag gjorde på BTH.

Det är nog det som är skillnaden nu med den utbildningen som jag ska påbörja om några veckor. Med det jag ska plugga nu får jag riktig kunskap som jag direkt kan applicera i det jag gör. Vet jag programmeringsspråk, jag har en dator, har lärt mig hur programmering och datorer synkar ihop sig (eller hur man nu ska säga) så är möjligheterna oändliga. Det som också bidrog till att jag klarade utbildningen på BTH var för att vi hade bara uppsatser som tentamen, och inga salstentor. Hade vi haft det så hade det aldrig gått. Nu blir det några salstentor, men i och med att det är grejer jag måste lära mig och komma ihåg så är det nog en bra idé med salstentor även om själva idén skrämmer skiten ur mig. Jag vet dock att under rätt förutsättningar så kan jag lära mig saker och suga åt mig kunskap som en jävla svamp, så jag är väldigt övertygad om att det här kommer gå utmärkt. Jag är mer tveksam om jag kommer lyckas ställa om till en mer hållbar och hälsosam livsstil…

Böckerna är i alla fall beställda och det kostade hälften av vad jag hade räknat med. CSN är nu godkänt och jag får tilläggslånet också. Sjukersättningen är satt som vilande från och med 1 september så nu är det bara att glädjas åt allt antar jag. Nu kommer jag ha CSN i 5,5 terminer, sen är det maxat. Dock är målet att jag fram tills dess ska ha hittat sommarjobb, projekt och/eller deltidsjobb som ger mig inkomst sista tiden på utbildningen.

En stor överraskning kom dock för ett par dagar sen. De som följer mig på Facebook eller läser min engelska blogg vet nog redan om detta, men jag har nu ytterligare en till Apple produkt i min ägo. Henrik kom hem med en MacBook Pro 13″ 2018 modell och jag är superlycklig över det!

img_0301

Det känns väldigt nice att min lilla Apple samling utökas. Jag är ju i behov av stabila produkter i mitt liv. Min iPhone SE funkar bra än så länge, och batteritiden har blivit bättre, men det är lite för att jag experimenterat lite. Jag har typ slutat helt att spela på telefonen och använder istället vår iPad till det. Så länge jag inte filmar och fotar för mycket så går det också bra. I snitt går jag typ aldrig under 65% en vanlig dag nu med ca 5 timmars skärmtid så det är bra. Jag gillar fortfarande det lilla formatet, men det finns vissa småsaker som gör att jag gärna hade uppgraderat till en nyare modell sen, men så länge jag kan få min tröga hjärna att förstå att det egentligen inte behövs så kommer jag inte göra det.

Det jag syftar på är min ”lilla” eller snarare obefintliga karriär som videobloggare på YouTube. Jag hade velat börja lägga upp videos där igen, och jag gjorde en video i början av Juli som verkligen var asdålig, och som bara 30 personer sett än så länge så jag har förmodligen ingen tur alls där. Men ni som känner mig vet ju att jag aldrig ger upp och även där känns det som om att jag vill fylla ett tomt hål som längtar efter att visa upp sitt andra kreativa jag till omvärlden. Jag har ju bloggandet, så klart men läsarna är inte lika många idag som de en gång var men det skiter jag i. Jag bloggar för att jag måste och läsare är bara en bonus. Det är annat med YouTube. De som känner mig IRL vet att jag är duktig att prata, föra min talan, och jag kan både argumentera och skämta. Därför vill jag visa upp den delen av mig så andra kan ta del av det. Jag vet bara inte hur jag ska göra det på ett sätt som funkar. Kanske har det gått för långt? Med alla misstag jag tidigare gjort så kanske folk inte är intresserade längre och särskilt inte om jag inte har något särskilt att prata om eller visa upp.

Min plan som en återgående student till högskolan är att visa hur det går att plugga för mig, men även andra saker. Jag vill, om jag har tid för det ha en Youtube kanal som pratar om saker ur mitt perspektiv. Hur det är att studera programmering med funktionsnedsättning? Hur funkar pendling när man har fibromyalgi? Hur lätt är det att lära sig Java om man har inlärningssvårigheter (eller bara dåligt minne)? Hur man förbereder lunchlådor för studier när man är så lat som jag är? Etc. Det finns mycket jag vill prata om och visa upp för jag tror många kan ha nytta av det jag kommer uppleva. Efter lite googling så finns det typ inga YouTube kanaler som pratar om det här, men sen vet jag heller inte hur stor efterfrågan är heller. Planen är att göra informativa, humoristiska och lärorika videos om hur livet kan vara – utan att vara tråkig och förutsägbar eller nått. Eller utan att filma något vertikalt och vara som alla andra. Jag har många idéer men skolan och lära mig programmering är det som ska komma först de närmsta tre åren. Har jag tid till Youtube lär det bli en video i månaden eller nått sånt, men å andra sidan är det kvalitet för kvantitet som jag är ute efter. Det hade varit kul om jag lyckas den här gången, men huvudsaken är att jag lyckas bli en systemutvecklare eller något annat inom programmering.

Jag ser i alla fall fram emot att få vara upptagen, äntligen få fylla mina hål och lära mig nyttiga saker om mig själv och inför kommande yrken.

Publicerat den

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…

Publicerat den

Stockholmsresan i början av maj bjöd på många äventyr.

Jag och älsklingen var i Stockholm igen i förra veckan för en liten minisemester. Det var bestämt sedan innan morfars begravning, så det har blivit många resor nu på sistone. Det var väldigt kul att åka upp denna gången i alla fall, mycket roligare än vad jag trodde, så det är kul.

Vi besökte Mall of Scandinavia, som var stort men inte så maffigt som vi trodde det skulle vara. Jag har ju varit på Mall of America och det är fanimej stort. MoS var som ett allmänt stort köpcenter bara, men det som var mest intressant var alla märkesbutiker istället för de tråkiga och vanliga butikerna som finns i alla andra köpcentrum.

Där besökte vi en Tesla butik och senare i veckan bjöd även min pappa oss på en tur i en Model S, vilket var riktigt kul. Snacka om häftig bil! Jag håller på och redigera en video som jag spelade in, och den kommer laddas upp på min nya YouTube kanal (som jag faktiskt under Stockholmsresan fick anledning till att skapa) så det känns kul. Kanalen är främst till för videospel, för Henrik köpte sig en ny Oculus Rift precis innan vi åkte iväg och det är verkligen häftigt, så jag hoppas du vill se mig spela massa rift-spel senare. Massa livesändningar kommer det också bli, så det ser jag fram emot.

I alla fall, om man återgår till Stockholmsresan. Vi var på hundutställning också och vi såg också Captain America (tredje filmen) på IMAX biografen på MoS. Det var inte nått särskilt. De större stolarna var det bästa – och filmen, förstås. Mycket sevärd, men just IMAX är inget särskilt. Det var mest bara jobbigt i början då ljudet var galet högt under reklamen för de andra filmerna. Under själva filmen blev ljudet bättre, men i övrigt märkte varken jag eller Henrik någon skillnad i ljud eller bildkvalité.

Hundutställningen var i Bastmora i Södertälje. Det var Grand Danois klubbens årliga inofficiella utställning och det var kul att åka dit. Superfint väder och massa fina grandisar träffade man på. Jag pratade också en hel del med min framtida uppfödare och det kändes underbart. Snart är det verkligen dags och det är så skönt att vi är överens, oavsett vad som än händer med nästa kull. Jag vill bara ha min bebis nu… Men tids nog så!

I övrigt åt vi god mat, vi grillade med familjen, firade min födelsedag ungefär en vecka i förväg och vi åt en hel del hamburgare på Max. Vi besökte också Naturhistoriska Riksmuséet för att se på Cosmonova, men också för att se lite utställningar. Vi missade dock Cosmonova, för vi kom dit försent och den enda föreställningen de skulle visa var i 3D och det är inget kul tycker vi. Den enda utställningen som var av intresse var den om stenar och mineraler. Alla andra var tråkiga, eller sånt man redan sett tusen gånger på museum tidigare + att det var väldigt barnorienterat. På geologiska utställningen så var det inga barn alls och jag lärde mig en hel del nytt, så det var kul.

Ja, det var väl det. Hur var din Kristi-flygare helg?

Publicerat den

YouTube driver mig till vansinne…

Det känns ibland som om ödet vill mig något helt annat än vad jag själv vill ibland. Det är alltid något som ska ta stopp för att jag ska lyckas med det jag försöker med. Min dröm, som de flesta som känner mig vet att jag gärna vill ha en professionell och bra YouTube kanal som ska handla om Grand Danois. Jag är precis, äntligen i början på den resan nu och så långt känns det bra och rätt så fantastiskt.

Direkt dock så kommer ångestkänslorna. De där tankarna som tvingar mig till mina gamla, onda vanor. Främst i form av att jag tvunget verkligen inte vet hur jag ska göra för att få det jag vill ha. På grund utav tidsbrist, eller av anledningen att Anton inte ens är född, och jag har lite brist på idéer om vad jag ska prata om gällande Grand Danois så kommer gamla mönster tillbaka fortare än ögat kan blinka.

Min hjärna vill fortsätta på det gamla vanliga, tråkiga, och icke-sevänliga sättet att göra YouTube videos på. Trots att jag egentligen inte riktigt vill, för jag vet hur mycket slöseri med tid och resurser det är, så kan jag inte släppa tankarna. Jag vill kunna göra videobloggar om mitt liv – ur alla aspekter och jag vill att folk ska se dem och bry sig. Jag vill göra livesändningar som folk har tid att se på och ställa frågor om diverse ting. Jag vill göra informativa videoklipp om vilka jävla ämnen som helst som intresserar mig och jag vill nyttja min green screen som står och samlar damm för tillfället. Jag vill redigera dessa klipp också. Egentligen planera dem och göra dem bättre såsom jag planerar att göra med min kanal om Grand Danois. Jag vill spela in spel, så folk får se hur pass mycket jag suger på spel, och hur lättirriterad jag faktiskt blir när saker och ting inte går som jag vill.

Allt det här snurrar runt i huvudet på mig just nu och gör mig förvirrad, arg och ger mig ångest. Ångest som jag inte behöver och känslor som jag verkligen inte behöver! Men jag kan inte hjälpa det. Jag antar att det är nått slags OCD skit som pågår. Jag är en perfektionist-vloggare i mitt huvud, men i verkligheten så suger jag balle. I alla fall när jag gör tråkiga videoklipp som inte har ett tema.

När jag gjorde alla videoklipp om tandställningen så blev det en massiv succé för min del. Det bidrog till att jag vågade satsa på min dröm, men också att jag äntligen har ett fast(are) halvtidsjobb är ju den verkliga anledningen till varför jag äntligen kan börja göra mina videoklipp om Grand Danois och inget annat.

Folk är inte intresserade utav mig. De vill i så fall veta saker om Inman Aligner, vilket är helt ok men nu är behandlingen över. Självklart kan jag hjälpa till i efterhand och svara på frågor, det gör mig inget alls men det blir liksom inga nya YouTube klipp direkt om hur det går med tandställningen eftersom jag är klar. När det gäller Grand Danois så tror jag det kan bli en riktig succé, och när Anton är här och jag börjar göra videoklipp såsom jag drömt om att göra så kan jag säkert få ut det jag vill ändå av mina idéer framför kameran.

Just nu vill jag bara ha en anledning till att fortsätta göra astråkiga videobloggar som max 20 pers är intresserad av, eller nått i den stilen men det är sånt slöseri! Jag blir bara ångestfylld när ingen bryr sig.

Detta är en sådan otroligt dålig ond cirkel att jag ibland inte vet vad fan jag ska ta mig till. Jag vet vad jag vill, men hur jag kommer dit? Det vet jag verkligen inte.

Jag började skapa några enkäter för att få hjälp, men jag är tveksam på om det ens är lönt. Om jag vill ha hjälp via enkäter så får jag tänka på det ett tag till och redigera dem tills jag är nöjd och sedan delar jag dem och gör en tillhörande video så det blir stor spridning. Om inte, så kanske jag testar och gör ett försök till att faila återigen på YouTube med sjuttioelva olika kanaler som ingen vill titta på.

Jag har egentligen inte tid med allt det här heller. Jag måste bestämma mig hur jag ska göra för att få det absolut bästa resultatet utan att bli så jävla besatt av visningar och prenumeranter. Shit, jag har liksom inte tänkt på nått annat sen jag började hålla på med bloggande och liknande på nätet. Sen 2009 har besattheten funnits där, och även om den faktiskt har bleknat något så kan den närsomhelst komma  fram och bita mig i röven…

Ugh. Blir så trött.

Publicerat den

Övrig uppdatering om påskhelgen 2016

Som jag skrev i förra inlägget från Instagram, så har påskhelgen detta året varit rätt så jobbig och det på olika sätt. Missförstå mig rätt, för den har varit väldigt trevlig på sina håll också.

Bland annat så började den med en resa ner till Klippan för lite trevligt med Henriks familj. Vi stannade lite längre än vanligt och åt påskmiddag tillsammans, massa godis och tårta och så såg vi på lite film. Det var väldigt trevligt. När vi skulle åka hem så var pågatåget från Klippan försenat och vi var förberedda på att vi skulle antingen behöva springa till tåget som skulle ta oss hem till Växjö, eller att vi skulle få sitta och glo på Hässleholms station i en halv evighet, men vi slapp bägge och kom hem utan problem.

På Fredagen fick vi veta att Morfar hade åkt in på sjukhuset. Av vilka anledningar skriver jag inte här, men han mådde inte bra i alla fall. Det var rätt tydligt från början att det inte kommer sluta bra i alla fall och det stämde. På söndagsmorgon somnade han in.

Efter beskedet på fredagen så försökte vi ändå njuta av ledigheten och det har gått rätt så bra. Jag har dock behövt jobba lite, vilket var någorlunda oundvikligt och andra vänner till mig har också det väldigt jobbigt för tillfället så just nu är det lite väl omtumlande för mig. Det jag har gjort för att försöka gå vidare är att jag har fokuserat mycket på min YouTube kanal under helgen. Jag har klippt ihop en ny reklamfilm för min kanal som jag blev väldigt nöjd med. Den tog för övrigt ca 2 dagar att få färdig, men det gör inget då det är min nya strategi – kvalitet för kvantitet.

Jag skapade också en ny kanal för mina Inman Aligner erfarenheter. Jag har dock inte flyttat på några videoklipp då YouTube inte erbjuder ett smart sätt att göra det på, så videofilmerna är istället olistade och finns i en synlig spellista på den kanalen och alla andra videofilmer från min kanal som laddats upp före min förklarande film om vad som sker härnäst är också olistade. Till och med Majas videofilmer är olistade! Orsaken till det är för att hennes filmer är tydligen väldigt ointressanta, men jag vill inte radera dem. Kanske startar jag nån kanal ändå åt henne som får ligga o skräpa eller så slutar jag ladda upp videoklipp på henne. Det är ändå nästan ingen som tittar på dem.

På lördagen gick jag och älsklingen på en långpromenad till City Gross med i det fina vårvädret. Sen har vi för det mesta haft helt vanlig helg, och varvat tiden med datortid, filmer och serier. Jag har sett klart Huset Fullt re-booten på Netflix. Betyget? Nja, det är blandat. På ett vis är den mycket bättre än gamla serien, men på ett annat sätt så är den pinsam och jobbig. Den fick 3 av 5 i alla fall av mig, för det är verkligen blandat.

Helgen har i det stora hela varit helt ok. Imorgon är det dags att börja jobba igen, men jag behöver inte ta mig till kontoret något denna veckan vad jag vet. Om man har fokus nog för att jobba återstår att se.

Hur har er påskhelg varit? Lämna gärna en kommentar…

Publicerat den

Efter flytten av min YouTube kanal, vad händer? Jo, mera strul som vanligt…

Ni tror säkert att jag är galen med alla konstiga grejer jag håller på med och ständigt misslyckas med. Jag är själv rätt trött på strul och jag vill bara vara nöjd och glad med vad jag har.

Min YouTube kanal har sakta men säkert börjat växa och mycket beror ju som sagt på min tandställningsbehandling med Inman Aligner. Nästan alla mina videoklipp om behandlingen har fått ett flertal hundratals visningar och det är fantastiskt!

Nu vill jag bara att min kanal ska bli ännu bättre, och det kommer den förhoppningsvis att bli. Inom kort, när jag får möjlighet ska jag ladda upp en video som förklarar mer om vad kanalen kommer förvandlas till och får jag som jag vill kommer detta bli en riktigt bra succé.

Än så länge dock upplever jag bara strul. Jag ville flytta kanalen för att jag ville inte ha kvar min särskilda URL jag skapade (AimeeVlogsTk1982) och namnet på kanalen kändes lite sådär, eller åtminstone hade det börjat kännas lite smått pissigt. Häromdagen så kom jag alltså på idén att flytta kanalen till min bloggs Google+ sida, av flera anledningar:

  • Jag ville ha ett bättre passande namn, då kanalen snart kommer förbättras.
  • Ingen dålig URL (Varför kunde jag i så fall inte få AimeeVlogs bara? Jo, för att YouTube har ändrat sitt system med URL och användarnamn). Bättre med en krånglig URL som är konstant oavsett vilken sida kanalen är kopplad till.
  • Det går nu att översätta hela kanaler till andra språk, vilket är jättebra – när det väl funkar. Hittills strular det bara för mig.
  • Jag vill ha mindre G+ sidor etc att hantera. Större möjlighet för fler följare om man har ett centrerat ställe för allt.

Ok, nu ska jag då gå in lite mer djupgående…

Kanalen kommer förbättras. När jag har alla pengar, tiken är parad och jag är redo så kommer i stort sett hela mitt liv, inklusive då mitt videobloggande att handla om Grand Danois. Det är något jag har längtat efter länge, sen YouTube kom och jag skaffade min första kanal. En del av budgeten till köpet är avsatt till saker som bättre kamera, studioprylar etc men det är en annan historia som jag berättar mer om på Antons blogg.

Det med url har jag nämnt tillräckligt, tror jag i alla fall. Jag var inte nöjd och ville ha nått bättre. Angående översättning så har man sen ett tag tillbaka kunnat skriva in en översättning på en video, vilket är jättebra. Nu är också hela kanalen översatt och heter på Svenska ”I huvudet på en Grand Danois galning”, vilket ni redan borde ha förstått vid det här laget och det Engelska namnet är inte direkt översatt, då jag valt att skriva in ”Aimee wants a Great Dane”, alltså att Aimee vill ha en Grand Danois. När Anton är här, kommer förmodligen kanalen heta ”In the mind of a Great Dane Maniac”. Dock så strular det hela tiden. Gör jag vissa ändringar på svenska (när jag har ställt in språket på det) så kan jag inte göra ändringar om jag ser kanalen på Engelska. Och tvärtom! Det är otroligt irriterande!

En annan grej är också att min svenska playlist med alla mina svenska videobloggar fick nått fel också så den går inte att ta bort alls. Jag kan inte ändra något, ta bort videoklipp etc. Det är som om att jag inte är ägare till min egna spellista. Alla andra spellistor funkar bra, men inte den. Jag har ingen aning om vad som är fel, men djävulskt frustrerande är det. Jag hoppas att det bara är en bugg, men risken finns att jag för evigt nu kommer dras med de här störiga sakerna, och då blir det ännu mer lockande att bara börja om från början igen och räkna med att jag max får 5 prenumeranter,precis som det alltid varit innan. Jag lyckas aldrig med det jag verkligen vill på så vis. Visst, just nu är jag glad över att jag lyckats få ihop 34 prenumeranter på kanalen men om det här strulet fortsätter – ja då börjar jag om igen och tänker radera alla videoklipp som inte är relaterade till Inman Aligner behandlingen, flytta den till en annan kanal och starta en ny. Sen om den kanalen hamnar på samma sida som den här bloggen eller på Antons blogg, det får vi se. Just när det gäller allt det här strulet så har jag nada tålamod. Man vet aldrig vad som kan hända då…

Har ni några förslag på vad jag bör göra? Självklart är det mest logiska att bara låta allt vara tillsvidare men så smart är jag sällan när det gäller YouTube.

Dock är jag övertygad om att när jag väl har en kanal som har ett ordentligt tema med intressanta videoklipp som är redigerade, planerade etc så kommer den bli en succé av sig själv.

Den nya kanalen kommer innehålla:

  • Temat Grand Danois
  • Allt inför livet med Grand Danois kommer dokumenteras så snyggt och bra som möjligt.
  • Videoklipp ska istället för att ”bara laddas upp” så ska de planeras, struktureras upp för bättre kvalitet och större möjligheter för spridning och en lyckad kanal. Detta kan innebära att jag laddar upp kanske ett klipp i veckan eller månaden, men å andra sidan kommer alla videoklipp vara översatta till Engelska, ha undertexter, vara komplett redigerade med mera.
  • Jag kommer prata om rasen, hundträning, hundfoder, och visa upp alla aspekter av Grand Danois när Anton väl är här.

Jag tror det kommer bli riktigt bra i alla fall när tiden väl är rätt. Jag har lämnat feedback till YouTube och kommer hålla utkik. Förhoppningsvis så löser det här sig av sig självt. Jag har ingen vidare lust att börja om från början när man ändå har förmågan att flytta kanaler utan att prenumeranterna störs av det. Innehållet är ju ändå detsamma.

Undantaget är dock att jag har raderat ungefär hälften av alla videoklipp jag har laddat upp. Det beror på att jag vill inte ha massa skit på min kanal från och med nu. De raderades för att de antingen var supertråkiga, knappt hade några visningar eller av andra okända anledningar. Majas videoklipp är rätt ”tråkiga” dem också och de är väldigt opoulära, men kanske blir det bättre när jag börjar översätta alla de videoklippen med och lägger till undertexter? Man vet aldrig… Man kan bara hoppas.

Usch, vilket långt inlägg. Och säkert dötrist var det också?!

Publicerat den

Jag är äntligen fri från ploppmojängen!

Idag var jag hos tandläkaren igen, och om tre veckor gissar jag att det blir mitt sista officiella besök hos dem angående tandställningen. Det går fortfarande otroligt fort enligt tandläkaren och det är roligt, och jag själv har ju börjat märka lite smått att det börjar hända något.

Det absolut bästa jag var med om idag, som jag absolut inte hade räknat med var att jag slipper ploppmojängen nu. Tandställningen i sig fick mer behandling idag än vad jag fick. Det de gjorde idag var att de ”aktiverade” delar på den lite mer, i form av att de satte lite komposit på gängorna eller vad man ska säga för själva skenan som sitter framför tänderna. Det är den som skjuter framtänderna neråt så att överbettet försvinner. När det var gjort så hade tandläkaren mycket svårt att sätta i tandställningen igen och undrade om hon inte skulle sätta fast lite mera ”pluttar” på tänderna för att hjälpa ploppmojängen på plats. Istället så ångrade hon sig och knipsade av några milimeter här och där på den, men allt eftersom knipsades så spelade det allt mindre roll och till sist så bestämde hon sig för att vi skiter i den helt enkelt. Detta berodde på att ploppmojängen har mer eller mindre gjort sitt jobb nu och det är så skönt!

Ett kollage där jag gör lite roliga miner o håller tummen upp och ser glad ut.

Nu är jag alltså av med den, och det är lättare att prata nu och dricka. Jag blir heller inte lika torr om läpparna och det är ett plus. När jag har tagit av tandställningen idag så känns det i framtänderna att nånting händer och det är kul. Jag vill ju bara att överbettet ska försvinna så fort som möjligt, trots att det ser mycket bättre ut nu än från början.

Jag filmade lite hos tandläkaren idag, men jag orkar inte ladda upp videon idag, så jag redigerar och filmar lite till imorgon eller senare i veckan och lägger upp när jag får möjlighet istället.

Skönt är det i alla fall att målet är mycket nära. Tandläkaren rekommenderade också att bleka tänderna och fylla på lite med komposit på framtänderna när behandlingen med tandställningen är klar. Blekning är jag inte så superintresserad av. I alla fall inte nu, med tanke på att det skulle öka risken för både ilningar och hål eftersom jag dricker rätt mycket läsk om dagarna. Dessutom tycker jag att mina tänder är vitare nu jämföres med innan jag påbörjade behandlingen med tandställning och det lär väl bero på att jag skött min tandhygien mycket bättre senaste månaderna.