Jag ska nog bara sluta…

Just nu är jag inne i en period där jag insett mycket i mitt liv. Jag antar att den perioden har pågått väldigt länge, med tanke på hur mycket jag upprepar mig i bloggen på sistone, men minnet mitt suger och har jag inte läst mina senaste inlägg på ett tag så har jag glömt att jag faktiskt skrivit om det, så om det blir upprepning ytterligare en gång så ber jag om ursäkt för det, men jag hoppas att det mesta här är nytt. Ok, då kör vi!

Acceptera ”ensamheten”…

Sen den här terminen började så har jag varit väldigt ensam i skolan. Ordet ensam kan tolkas lite hur det vill. I faktiska händelser har det inneburit att typ 8 av 10 tågresor till eller från skolan sker i min ensamhet. Jag har alltså inte sällskap med någon från klassen längre. Det beror mest på att de jag oftast brukar åka med skippar många lektioner av diverse anledningar och det kan inte jag göra så mycket åt, eller att det är fullsatt på tåget eller att jag väljer åka hem medan andra sitter kvar. Jag sitter också mycket själv i skolan under lektionen, och ett tag kändes det som om att hela klassen skydde mig som pesten men jag vet att så är inte fallet, men det var ändå konstigt. Ett exempel är om jag är en av de första in i klassrummet innan lektionen börjar och jag väljer en plats att sitta vid. Efter när det kommer nya personer in så sätter sig ingen bredvid mig. Om jag däremot kommer lite senare och kan välja att sitta bredvid någon så går det oftast bra. Det som ändå är lite konstigt är att ingen frågar mig något, utan det är jag som numera frågar andra personer om något. Hela det scenariot har dock börjat ändra sig lite, så det är positivt, men det är också för att jag har insett att vi är alla där främst för att lära oss saker och eftersom jag inte lyckats med min ”studieplan” som jag nämnt innan så innebär det också att när lektionerna för dagen är slut så åker jag hem medan många andra i klassen stannar kvar och studerar tillsammans.

Jag pluggar också därmed i 9 fall av 10 helt ensam, antingen på tåget eller här hemma. Det är oerhört sällan jag pratar plugg med kurskamraterna med, åtminstone så att man får hjälp av dem eller kan hjälpa någon annan, men för min del är det ändå rätt ok just nu. Orsaken är för att jag har ändrat mitt studiesätt lite, eller studieteknik vilket har lett till att jag faktiskt lärt mig otroligt mycket och det är på helt egen hand. Visst, jag suger fortfarande på att använda termer, men jag vet oftast hur jag ska lösa ett problem som vi håller på med för tillfället. I alla fall i programmeringen. I matematiken är det stundtals lite svårare, men där är det största problemet egentligen att jag blir så trött av att räkna så jag orkar inte sätta mig in i det mer än nödvändigt och själva programmeringen gör mig generellt piggare, så då är det lättare att bara sitta där flera timmar i sträck och bara lösa problem.

Sluta informera och sluta bry mig…

Någonting jag absolut har insett på sistone är hur tröttsamt det är att vara en vegetarian i en kött-värld. Jag är den enda personen i hela klassen som är vego och att försöka prata veganism, klimatförändringar, hälsofördelar etc om den här kosten är så oerhört jobbigt att jag vill faktiskt sluta prata om det om folk inte är intresserade av det. Orsaken? Folk vill inte lyssna eller förstå eller ens acceptera mina argument. Det spelar ingen roll hur trevlig, lugn och sansad jag är – de ”skiter” i mina åsikter och tycker jag är en helknäpp vegan som vill mörda kossor oavsett vad jag än säger, eller något i den stilen. Fast jag fortfarande är överviktig, fortfarande äter mjölk och ägg produkter och väldigt tydligt har noll kondition och allmän dålig hälsa så är jag ändå den där konstiga veganen. Jag respekterar andra människors val av att äta kött. Jag tänker inte tvinga någon att bli vegetarian eller vegan, även om det hade varit trevligt. Det enda jag önskar är att folk vore mer intresserade, villiga att lyssna, förstå och kanske bli lite nyfikna på vad veganism är och hur illa djuren behandlas, hur dåligt det är för vår hälsa och för vårt klimat etc. Men de vill inte, och från och med nu så tänker jag ta ett aktivt beslut att inte prata om veganism med någon om jag kan undvika det på ett tag – om nu inte en person är grymt intresserad av vad jag har att säga. Jag orkar helt enkelt inte göra något annat, för det tar för mycket energi.

Sluta lägga mig i…

En annan sak jag ska sluta med är att lägga mig i diverse debatter, både på nätet men även med andra personer IRL om jag kan undvika det. Ämnet spelar liksom ingen roll, det är samma sak om med att prata vego-grejer. Jag har spenderat så många år på sistone med att lära mig om saker som jag inte hade någon aning om (och typ 95% av resten av världen inte heller vet) och fått veta att i stort sett all information vi vet idag och har fått lära oss är fel. Och detta är inte en konspirationsterori! Det är baserat på ren fakta… Det som kanske stämmer är väl geografi och väder, men sen känns det som om allt annat är totalt tvärtom, om man ska överdriva lite för att bevisa min ståndpunkt. ”Människan behöver kött”, ”hundar är allätare”, ”komjölk är naturens kalcium” etc. Det finns så mycket som vi människor bara har utgått ifrån att så här är det, och sen när man tittar djupare på det så är det totalt tvärtom. Det är så galet, men jag ska inte gå in mer på själva ämnena nu, för då riskerar jag mer debatter jag inte har ork för. Vill du veta mer så rekommenderar jag att du kollar in bra dokumentärer som har riktig fakta i sig såsom Cowspiracy, What The Health, Game Changers (kommer snart!), Forks over Knives, och andra dokumentärer som rekommenderas av kända läkare inom WFPB rörelsen. Läkare för framtiden, eller PCRM är två bra organisationer som har mycket information som är korrekt och Dr Greger har sidan nutritionfacts.org också där han går igenom all forskning som finns om mat och hälsa så du vet vilka källor du kan lita på och vad forskningen faktiskt säger.

Nej, jag ska inte sluta plugga eller satsa på min framtid!

Ifall det nu var någon som läste detta och blev orolig så kan jag säga direkt att jag tänker inte sluta med mina studier. Jag tänker kämpa på i det sista för att lyckas för något annat tänker jag inte acceptera. Dock kan det ju hända att jag inte klarar matematiken och får göra alla möjliga omtentor, men i värsta fall så har jag hela sommaren på mig att öva mer matematik och jag är inställd på omtentor i bägge kurserna som jag går just nu. Skulle det dock gå åt skogen, ja men då finns det säkert andra lösningar. Jag kan testa söka jobb inom IT och kanske få något ändå, med bara 1 års utbildning, eller testa söka andra utbildningar mer lokalt inom IT där jag kan fortsätta plugga utan att läsa matematik. Jag är inte särskilt orolig för de kurser som bara innebär programmering, för om jag fortsätter som jag gör nu så lär jag klara mig med minst godkänt utan problem och sen får resten av term-användandet komma allt eftersom.

Ja, det var väl det för den här gången. Nu ska jag göra ett ärligt försök till att fortsätta studera för dagen. Om jag bara orkar d.v.s…

Fan – vad du fuskade, Schyffert!

Ok, jag är säkert supersen med det här inlägget i internetvärlden, men det skiter jag i. Egentligen skulle jag ha skrivit färdigt detta innan nyår, men sån tur hade jag inte. Ilskan, men också lite glädje hänger kvar sen jag såg SVT’s program Köttets Lustar med Henrik Schyffert. Har du inte sett programmet – se det nu, innan du fortsätter läsa det här inlägget. Annars får du leva med mina åsikter och spoilers om programmet. Fast det får du ju göra ändå nu när du väl läser det. Alltså är det en rekommendation att du tittar på serien oavsett om du läser hela det här inlägget eller ej, trots dess felaktigheter och usla slut.

Det jag gillade med programmet var just att de tog upp – på riktigt, de stora problemen som finns idag med djurhållningen i världen. Vad de stora problemen är vet jag inte riktigt om jag ska fokusera på i det här inlägget, för jag vill inte ha någon jobbig diskussion om att jag har fel, trots att man länkar till bra studier och annat. Vissa människor vägrar lyssna oavsett vad man än säger, och särskilt om man råkar vara vegetarian eller nått liknande. Jag kommer i alla fall säga mitt, och länka till det bästa jag kan hitta och jag hoppas det leder till lärdom istället för ilska över hur jobbiga alla vi vego-folk är mot köttisar…

Om programmet (varning för spoilers!)

Henrik Schyffert, som är pappa till Limpan går med på ett vad som utspelar sig i tre entimmes avsnitt. I det första så ska hand ta hand om två grisar ett tag, lära känna dem och sen döda dem. Klarar han det så får han fortsätta äta kött som om inget har hänt. Klarar han inte av det, så måste han bli vegetarian livet ut. Henrik går med på det, skaffar två grisar som han döper till Madeleine och Victoria, efter våra prinsessor vi har i Sverige. Vi får inte veta vad som hände med grisarna förrän i slutet av det sista avsnittet. I avsnitt två besöker Henrik ett slakteri en dag och blir inte särskilt glad över vad han får se. Han besöker också en ekologisk gård som föder upp grisar och ändrar sin åsikt rätt fort. Nu är det liksom ok att döda djur – så länge de är ekologiska, trots att de hamnar på samma slakteri när de ska dödas vid alldeles för ung ålder. De har ju haft det bra, liksom så då är det ju ok att döda någon, eller hur? I det tredje avsnittet testar Henrik på att vara vegan i en månad. Man kan ju gissa sig till hur det går… Till en början gör han det misstaget som många som blir vegetarianer eller veganer gör. Han äter för lite och går hungrig och blir trött på grund av den stora bristen på kalorier. Efter att han träffat på lite trevliga veganer som vet hur man gör det på rätt sätt så börjar han äta bättre och mår snabbt lite ”euroforiskt” bra som han själv uttrycker det i programmet. Dock i slutet av del tre så händer det som inte får hända. Men som vi alla visste skulle hända, för det är Henrik Schyffert vi talar om här. Männens man! Eller nått sånt. Jag är ingen feminist. En köttälskande människa som jagar och skiter fullständigt i djurs känslor och liv är däremot Henrik Schyffert. Detta är något han mer eller mindre säger själv i ett av programmets avsnitt. Och det är så sorgligt!

Henrik Schyffert fuskade något så otroligt i det här programmet att det är helt löjligt. Han blev aldrig vegetarian. Eller vegan heller, för den delen. Sen dödade han heller inte grisarna själv. Det klarade han inte. De var ju så söta. Det han gjorde däremot var att minska sitt köttätande till hälften, vilket i ett steg till en vegonorm är bra, men jag gillar inte hans argument, för de stämmer inte. Han säger i programmet att 75 gram kött per dag och person räcker för att mänskligheten ska klara sig utan klimatförändringar och annat, men det är så fel! Hur fel han har kan du se i den här föreläsningen som tar upp mycket av de saker som folk tror är hållbara, när de faktiskt inte är det. Hela föreläsningen är också baserad på riktiga studier som inte är finansierade av någon industri.

Jag vill dock påpeka att om nu Henrik istället hade valt att till en början halvera sin köttkonsumtion för att stegvis fortsätta minska det och en vacker dag bli vegetarian eller vegan så är ju det jättebra och precis vad man vill. Alla kan inte eller vill inte bli veganer över en natt för evigt, och det är helt ok. Alla steg man tar däremot mot att bli vegan är jättebra, för djuren, människors hälsa och självklart för vår planet. Det han valde att göra är inte bra i längden och sättet han gjorde det på var uselt. Han bjöd sin familj och några vänner på en köttgryta, självklart med fläsk i. Skillnaden var ju att det är ju inte Vickan och Madde som ligger i grytan, utan ett par andra grisar istället.

Vad hände då med Madde och Vickan? Självklart blev de dödade också. Jävla skit. Det gjorde mig asförbannad. Finns det liksom ingen gård i hela långa Sverige som skulle kunnat ta emot Vickan och Madde på heltid tills de dör? Nä, självklart skulle de mördas för ett kött som vi inte ens behöver… Så jävla sur jag blev av att höra det!

Vad jag störde mig på i programmet Köttets Lustar

Först och främst var det mycket felaktig fakta hos dem som de intervjuade i programmet, särskilt från bönder som ”vill värna” om våra öppna landskap och tror kött är något vi måste äta för att må bra. Faktum är att inget binder koldioxid bättre än skog. Det säger den här personen i den här insändaren. Jag kunde inte sagt det bättre själv, men jag ursäktar att det inte är länkat till en studie. En annan insändare säger likadant och även där kan jag säga att jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Det verkar också vara av allmän förståelse att alla vitaminer vi behöver finns bara i animaliska källor. Detta stämmer inte heller. Nästan alla vitaminer som vi får från kött, kommer från början från de växter djuren har ätit innan de dödas. De skapar alltså inte alla vitaminer själva, utan de får det från sin kost, precis som oss människor. Undantaget är B12, men det skapas också från bakterier i jorden.

Något annat som ingen verkade förstå är att vi behöver inte använda djur, några djur alls i jordbruk för att odla mat till oss själva. Det berättar Mic the Vegan om i videon som ni ser nedan. Faktum är att veganskt jordbruk är mer effektivt än de metoder vi använder idag. Särskilt om man använder en metod som kallas för permakultur som är en ”modern” metod som återspeglar hur naturen samarbetar vilket gör att den arbetar som den ska. Vissa väljer dock att ha några frigående djur såsom höns och grisar, men dessa går i så fall väldigt sällan om ens någonsin till slakt. Se mer i den här videon.

 

Slutsats

I det stora hela, som jag sa i början av inlägget så är jag glad att programmet visades, trots dess felaktigheter. Hur kan jag veta att det här är så fel då? Jo, för att jag tagit reda på hur det ligger till. Otroligt mycket, om nästan inte allt vi har fått lära oss om miljö, hälsa och djurrätt är en stor fet jävla lögn. Självklart är det då viktigt att hålla borta den  här informationen från allmänheten tycker dessa stora industrier som bara vill tjäna pengar och göra oss sjuka. Eftersom vi lever i en informationstid så har sanningen börjat komma fram till ytan. Dock är det så att även i vegovärlden är det lätt att sprida felaktig information, ljuga och förstöra m.m. Exempel på felaktigheter är att påstå att typ olivolja i enorma mängder är hälsosamt måste för oss, och att vitt socker på påse är detsamma som naturligt socker som finns när man käkar frukt, vilket får personer att tro att frukt är farligt och gör en fet. Det är skillnad på fett och fett! Vi behöver fett, men den bästa källan är i så fall från källor som avokado, nötter och frön. Healthy Crazy Cool vet vad han pratar om, ifall ni vill veta mer om hälsosamma fetter. Fett från animaliska källor leder bara till sjukdomar…

Folk säger detta för att människor helt enkelt inte vet vad som är korrekt information, men efter ett par besök till Nutritionfacts.org så kan man lära sig ett och annat om hälsosam mat. Likaså är PCRM och Läkare för Framtiden bra källor på korrekt information. För att inte tala om alla fantastiska dokumentärer som Forks Over Knives, Food Choices, What The Health, Eating You Alive med flera! Det finns mycket att lära sig. Tack vare Henriks program så tror jag att många kommer öppna ögonen i Sverige och gå mer mot en hållbar vegovärld med vegetariskt som norm istället för den köttnorm vi har idag. Vi är redan på väg dit och förhoppningsvis sker det fortare än vad man spekulerat i tidigare.

Vill du veta ännu mer, så finns det tusentals videos på YouTube som förklarar mer, och ett bra ställe att börja på är med den här videon:

Och snälla, inga sura kommentarer – tack! Se detta istället som något som kanske väcker din nyfikenhet och googla lite själv, kolla upp YouTube kanalerna jag länkat till och lär dig mer i din egen takt och ta ett beslut om minskat köttätande också i din egen takt när du är redo för det – om du någonsin kan och vill bli det d.v.s.

2017 – förändringarnas år

Det här året har varit sprängfyllt med så kallade förändringar och insikt. I år har jag insett både det ena och det andra och sakta men säkert har jag börjat ta steg mot bättre hälsa och en ny karriär inom programmering. Det har hänt mycket, och jag ska gå igenom allt i det här inlägget.

I början av 2017 hade jag problem med det mesta. Jag klagade över vikten, hälsan och jag hade extrema problem med kläder som var för små och byxor som gick sönder ständigt. Vi var nyinflyttade till Arlöv och nybörjare som vegetarianer, vilket hölls hemligt på bloggen i ett halvår. Flytten till Arlöv kände man nästan direkt att det inte var någon höjdare, men året som vegetarian har varit riktigt bra.

Jag gick och hoppades på att jag skulle gå ner alla kilon mirakulöst snabbt, men ett år senare så kan jag med stor säkerhet säga att så blev det verkligen inte. Det är alldeles för lätt att vara onyttig som lakto-ovo vegetarian, eftersom det är typ mjölk och ägg i allt, och vi är extremt lata av oss. Men jag har åtminstone inte gått upp, utan antingen har jag gått ner lite, eller så står jag stilla. I slutet av Januari så tänkte jag dock ut en plan som skulle lösa alla problem. Jag kan i dagsläget säga att det blev mer som jag hade förväntat mig, än mirakulösa resultat. Allt började sakta men säkert vända dock när jag äntligen fick på mig ett par herrjeans från Dressmann och jag hittade min nya mobiltelefon som skulle bli en BlackBerry KeyOne. När jag fick på mig byxorna så fick min Nexus 6P i alla fall plats i fickan, vilket jag tog som ett smått mirakel. Det här året var också första gången på hur många år som helst (typ innan jag blev ihop med Henrik för 9 år sen) som jag har mått dåligt i perioder. Nu i efterhand vet jag exakt varför, och den första perioden berodde på att jag höll på att gå in i väggen av flera anledningar för att mitt jobb började bli alldeles för monotont. Jag fixar liksom inte det. Jag måste tänka kreativt för att orka med. Inte sitta dag ut och dag in som en robot och göra saker jag blir tillsagd att göra. Jag behöver använda hjärnan. Nu i efterhand är allt sånt löst, men jag återkommer mer om detta och ni som läst min blogg detta året vet precis allt om vad som har hänt mig.

I mars månad började förändringarna på allvar att ta fart. Vi började leta efter ny lägenhet, kollade på radhus och vi köpte lägenheten som vi bor i nu. Det var en extremt lång väntan på att äntligen få flytta in här, men vi hade tur och kunde flytta in flera månader tidigare än planerat och det var bra. Nu i efterhand kan jag säga att lägenheten vi köpte är underbar, även om det är lite grejer som ska fixas till. Vi trivs dock så jävla bra här och har möblerat det så bra att vi inte alls behöver flytta på många, långa år och det känns tryggt. Och det funkar att ha Grand Danois här! Vi ska också ordna med livförsäkringar ifall något skulle hända så nån av oss slipper flytta ifall någon av oss avlider (hemska tanke). I mars månad bytte jag också webbhotell och där började en till helveteshistoria som jag gärna vill glömma. Jag bytte webbhotell från Binero och först till Inleed, men det var inte kul alls. Kort därefter bytte jag till Egen Sajt, och det var inte heller någon höjdare. Nu sitter jag på WordPress.com, som ni alla borde känna till vid det här laget, och härifrån tänker jag inte flytta i första taget. Jag är så trött på webbhotell, så jag skiter i det. Jag vill ju som sagt bara blogga, och det är lite svårt när man har webbhotell som bara vill suga ur pengar från en eller som har dåliga tjänster. Det enda som kan förändras nu är att jag delar på min personliga blogg och Antons blogg igen, då jag fått tillgång till den (efterlangtadeanton.wordpress.com), tack vare fantastisk support från WordPress.com’s support och den engelska bloggen kan få en bättre domän än vad den har idag.

I början av april så testade jag på att börja programmera lite och började en kurs i C# som fanns gratis via Microsoft. Då hade jag också bestämt mig att börja leta efter en ny karriär inom programmering på något sätt, men jag väntade säkert ett halvår innan jag gick ut med det offentligt, för jag var orolig för att kollegorna på jobbet typ skulle sparka mig om jag sa något. Nu i efterhand så löste sig allt riktigt bra och alla är nöjda, så det är positivt. Problemet, som vanligt var ju det här med tröttheten och energinivån som aldrig verkar komma upp stadigt till en nivå där man faktiskt orkar göra allt man vill. Nej. Jag hade otroligt svårt att göra den där kursen. Dels så ville hjärnan min fokusera på alla problem som mitt webbhotell hade, och dels ville jag fokusera på ”roligare saker” att göra på jobbet. Jag hade också en idé till jobbet som jag arbetade en hel del på, som tyvärr inte leddes någonstans mitt i allt personligt kaos.

Maj månad, var riktigt påfrestande men också då jag gick ut med en ”hemlig” framtidsplan, som jag även idag hoppas stämmer. Den gick bland annat ut på att jag skulle omskola mig till någon typ av programmerare, orka arbeta mer och ha ett jobb som är flexibelt och stabilt nog för Grand Danois. Om det blir av återstår att se, men jag är hoppfull där. Jag spenderade också årets första vecka som gräsänka, där planen var att jag skulle äta supernyttigt, vilket sket sig riktigt snabbt…

Sommaren var praktiskt taget enbart flytt till nya lägenheten, extra lång semester som verkligen behövdes och efter min semester återgick jag till ett extremt lugnt schema, vilket också behövdes för att kunna återhämta mig från den ”hemska” våren jag hade haft än så länge. Vi gjorde några resor till Skånes djurpark och till Köpenhamn, och i Augusti kapade jag av håret och det är inget jag ångrar. Däremot saknar jag mitt blonda och rosa hår, men när jag har stabil ekonomi igen och bestämt mig hur jag ska göra så ska jag återigen börja bleka och ha roliga färger i håret igen. I slutet på sommaren fick jag också ryggskott, och någonstans i den vevan tog jag och min bästa vän en väldigt välbehövd paus som ledde till att jag spenderade i stort sett nästan hela hösten utan ”vänner”. Det var tråkigt, men det behövdes verkligen. Jag valde också att rensa Facebook på vänner som jag inte vill ha kontakt med och jag råkade också tappa vänskapen med en annan vän som jag verkligen ville behålla, men gjort är gjort. Förutom flytten och lång semester så var det mest positiva att jag satsade ett par veckor med att äta så fiberrikt jag bara kunde och utan ansträngning, praktiskt taget, så gick jag ner minst 5 centimeter över magen och jag gick ner en byxstorlek. Centimeterna återkom så klart när jag började återigen äta mer onyttigt, men jag fick det bevisat i alla fall att fibrer är nyckeln till nästan allt! Och min struliga IBS mage har nu också vant sig vid fibrer, så nu vet jag direkt vid toalettbesök om jag ätit något bra eller något dåligt. Bra innebär att det går fort (och utan större ansträngning), allt kommer ut direkt och pappret är rent när man torkar sig från början. Dåligt innebär allt annat som anses jobbigt. I vanliga fall går det åt metervis med papper av diverse anledning som du kan gissa själv. Det är inte kul i alla fall att ha det så, men fibrer hjälper mot IBS – det tar bara lite tid, och när du väl upplevt det på en stadig basis så vill du bara uppleva det igen. Det är inte kul att ha en strulig mage…

Hösten var präglad av ensamhet och mer ensamhet. Älsklingen åkte iväg med jobbet en vecka i två omgångar, en i början på september och sen en vecka i oktober. Första gången var relativt ok att vara ensam, men den andra var fan hemsk. Under den perioden skapade jag också den här konstiga besattheten över Apple, eftersom det funkade skit att ha en Blackberry av olika anledningar, men i sista minuten kom älsklingen till min räddning och jag vill nu inte längre ha en iPhone att leka med. Jag klarar mig fint med min Lenovo P2, åtminstone tills jag byter ut den någon gång nästa år till en OnePlus av något slag. Beroende på hur desperat jag är över en ny mobil till sommaren så kanske det blir en OP6, men jag kanske väntar längre än så. Allt hänger ju på ekonomin som jag ännu inte vet hur den kan bli. Det hänger på om jag lyckas komma in på en riktig utbildning redan nästa år, om jag får behålla jobbet under tiden och lite andra småsaker.

Under hösten blev det också officiellt att jag skulle skola om mig och att jag dessutom går ner i tid på Funkibator. Från 50% till 25%, vilket känns bra, och jag har spekulerat i vilka utbildningar jag vill gå. Som läget är nu så satsar jag först på programmering 1 och sen på Matte B (eller 2 som det numera kallas) och jag tänker söka till flera utbildningar på högskola eller universitet, bland annat till Malmö Högskola och hoppas på att jag kommer in på något 2018 så jag slipper vänta ett helt år till på att utbilda mig.

Som ni borde veta vid det här laget, så kan jag knappt vänta på att ta steget och bli någon typ av programmerare och jag bara hoppas och önskar att något blir som man hoppats och att sakerna funkar, trots sämre ekonomi och annat skit som kan hända.

GOTT NYTT ÅR, ÖNSKAR JAG TILL ER MINA KÄRA LÄSARE!!!

Mitt liv som 60 åring | En dröm jag hade i natt

I natt drömde jag att jag fick se mitt liv som 60 åring. Det var skrämmande, häftig och i vissa fall otroligt osannolikt. Jag tror inte det var en sanndröm men det var ändå väldigt kul att få drömma nått sånt.

Jag var 60 år, men jag vet inte hur jag såg ut. Jag kände mig som jag känner mig idag. Ibland agerar jag ju som en gammal pensionär ändå med mina krämpor och värk men på nått vis kändes jag friskare än vad jag generellt gör idag i 2016. I alla fall, jag var på väg upp till Norrland. Jag hade inte varit där på över 30 år eller så och nu var det dags för någon slags släktträff. Jag kände mig riktigt ensam som om att livet bara var ett stort hål. Jag var inne på min tredje Grand Danois, som av någon konstig anledning fick stanna kvar hemma och jag bodde ensam.

Jag nämnde min ”före detta” sambo och denne person var Henrik. I drömmen bodde vi inte längre ihop och alla tecknen pekade på att han tyvärr hade avlidit och detta var anledningen till varför han inte fanns i mitt liv längre.  Saknaden efter Henrik var så enorm att jag förmodligen var i en djup depression. Trots att jag hade en GD hemma så spelade det inte så mycket roll, jag var ledsen och ensam ändå. Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att muntra upp mig på den här släktträffen och jag antar att det mesta fungerade.

De positiva aspekterna i mitt liv, förutom hunden var att jag hade varit vegan i över 30 år. Jag berättade för släkten att min hälsa hade förbättrats enormt när jag blev först vegetarian i 35 års åldern och ett par år senare vegan. Riktigt bra blev hälsan när jag och Henrik började äta WFPB (Whole Foods Plant Based) vilket är 100% växtbaserat lagat från grunden. Jag berättade att jag lätt gick ner 20 kilo (jag väger idag jättetunga 70 kg enligt vågen 😮 ) och har inte gått upp i vikt sen dess och jag var mycket pigg, aktiv och ur många aspekter var mitt liv komplett annorlunda jämföres med hur jag lever det idag.

Jag träffade mina syskon. Bägge hade barn, säkert 3 vardera. Likaså hade mina kusiner. Släkten hade utökats en hel del. Det kändes som om jag spenderade en halv evighet uppe i byn, men förmodligen var jag bara där i ett par dagar. Det var både snö, sommar och solsken blandat med tråkigt mörker. Jag fick träffa många gamla ansikten och konstigt vilket muntrade upp mig rejält men jag var också med om en del tråkiga saker under den här släktträffen. Bland annat försökte folk tvinga på mig aktiviteter jag vägrar vara med på och jag blev arg i drömmen och röt ifrån. Varför utelämnar jag från det här blogginlägget.

Jag hann vakna innan det var dags att åka hem och drömmen fick inget direkt avslut. Jag var lite smått chockad när jag vaknade och det blev ett litet abrupt uppvaknande då vi har målare i huset som målat trappuppgångarna, hissen etc i flera veckor. I dag skulle de måla alla dörrar i huset så det blev till att kliva upp direkt och börja jobba.

Mina tankar om drömmen…

Den här drömmen får mig att tänka lite. Om det är en sanndröm återstår ju att se. Kanske är jag inne på min tredje GD när jag är 60 år, det är mycket möjligt att jag är vegan då också med tanke på teknikens framgångar med allt som pågår med hur mat odlas etc. Jag hoppas dock på att jag och Henrik fortfarande lever ihop och är lyckliga när vi är så gamla och att jag aldrig ska behöva känna mig ensam och deprimerad igen. Jag hoppas också på att jag kan ha en någorlunda aktiv livsstil som inte påverkar mig negativt och att det finns möjligheter till en bättre hälsa. Tiden får utvisa om drömmen var rätt eller inte. Vid det laget lär jag säkert ha glömt bort totalt att jag fick en inblick i min framtid. Jag har ju liksom länge sagt att om jag passerar 60 år så blir jag förvånad, för med min usla hälsa borde jag dö av en hjärtinfarkt när jag är 42 eller nått, men man vet aldrig. Sakta men säkert kanske matvanorna blir bättre och jag kanske lever tills jag blir 120. Who knows? Jag vill bara leva ett bra, hälsosamt och rikt liv. Och gärna tillsammans med Henrik och ett gäng grandisar…