Yes. Nu kan jag andas ut. Aldrig någonsin har ordet antagen betytt så mycket för mig, men det är sant. Det är ingen dröm. Jag kom in på den utbildning jag helst ville gå, trots pendling, och allt annat man kan komma på. Det var dock mitt andrahandsval, men hade jag kunnat ändra det så hade det varit mitt förstahandsval, men jag kom på det efter det gick att ändra att jag helst ville gå utbildningen där. Orsaken är p.g.a kurserna. De lär ut matematik, algoritmer, massa olika programmeringsspråk och annat nyttigt som jag vill lära mig. En bred grund som kan ge mig mycket kunskap! Egentligen hade jag firat oavsett vilken utbildning jag blivit antagen till, men denna hoppades jag i slutändan mest på och det blev som jag ville.
Nu ska jag alltså äntligen, efter typ 20 års undran och ”längtan” bli någon som håller på med kod om dagarna. Vare sig det innebär att jag gör appar, skapar spel, utvecklar det nya banksystemet eller förändrar världen för funktionedsatta så börjar det alltså i år. Det här året lär bli miraklernas år. Alla tre ”mirakel” har hänt. Jag klarade matematiken, älsklingen köpte mig en iPhone och jag kom in på högskolan. Herregud, liksom?!
Att jag kom in på högskolan i Kristianstad kommer innebära stora förändringar de närmsta åren, men jag ser alla som positiva utmaningar – under förutsättning att man klarar utbildningen och att allt går bra. Det kanske går åt skogen och jag kanske suger på att programmera, men åtminstone – då vet jag det. Idag vet jag inte alls hur bra jag hade varit som någon typ av utvecklare, men jag ser verkligen fram emot att få försöka göra mitt bästa. Det känns så klart lite ”jobbigt” att återigen börja plugga, för jag kom ihåg hur det var när jag gick på BTH. Man var liksom aldrig ledig, det fanns alltid något att göra. Nu har jag liksom varit ledig i typ 4 år eller nått. Med ledig så menar jag att efter man gjort det man ska så är det fritt fram på riktigt att göra vad man vill sen. När man pluggar sitter tankarna kvar, men det gör dem inte riktigt när man jobbar. I alla fall inte för mig och det jag har sysslat med de senaste åren. Skillnaden nu är att jag kommer läsa något som jag kan omvandla till en stor hobby, kanske något som ger mig en sidoinkomst under studierna. Och som förmodligen kommer göra mig till en bättre person, mer passionerad och lugn, eftersom jag kommer veta hur man gör från början istället för att gissa mig fram till lösningen och bli frustrerad på kuppen.
Om man ska prata pendling så ser jag pendlingen som ett test på min arbetsförmåga inför framtiden. Idag, som de flesta vet så ligger min arbetsförmåga på max 50% och det inom väldigt få yrken och/eller arbetsplatser. Orkar jag pendla, plugga och kanske göra nått krävande på fritiden så tror jag det är en riktigt bra övning när det gäller att veta vad som hade funkat för mig. Dock så önskar jag ju självklart i dagsläget att jag kan hitta jobb närmare Malmö, men pendlingen får agera som ett test på ifall man orkar jobba med än 50% med programmering. Det hade varit riktigt trevligt om det faktiskt hade gått. För jag vill jobba mer, för att tjäna mer pengar. För att ha råd med Grand Danois, men även andra saker. För att inte tala om hur mycket jag älskar att spara pengar! Inom IT branschen är lönerna dessutom mycket högre än om jag hade jobbat kvar inom något med administration etc. Att tjäna typ tre gånger mer brutto minst än vad jag hittills har gjort och få arbeta med något jag tycker är skitkul känns som en dröm. Visst, det kanske inte blir så men nu är jag i alla fall närmare ett svar på den frågan. Lyckas jag så kan vad som helst hända och det ser jag fram emot. Vilka möjligheter, liksom!
Att jag lyckades komma in, vilket var på håret då jag var längst ner på listan var verkligen ett smått mirakel. Mitt meritvärde är nämligen det lägsta accepterade, 13.46. Inte särskilt högt, men tillräckligt för att gå en campus utbildning i Kristianstad till Systemutvecklare 2018. När jag fick veta att jag låg på 9 plats i reservlistan och kände mig positiv till att komma in så började jag kolla upp saker inför utbildningen. Framförallt kommer jag behöva Skånekort, vilket innebär att det kostar mig inget extra att resa inom Skåne. Det känns bra, för då kan jag åka exempelvis till Lund oftare utan att känna mig rånad på kuppen för att biljetterna är så dyra. Jag fick veta enligt schemat att jag kommer behöva vara där ca 3-4 dagar i veckan och jag kommer behöva kliva upp typ 90 minuter tidigare än vad jag gör idag för att hinna till skolan i tid. Det positiva med allt det här är att jag ”tvingas” ta med mig både frukost och lunch till skolan, och det innebär direkt att jag tänker återgå till så som jag åt för ungefär ett år sen, vilket var praktiskt taget nästan helt veganskt och nyttigt som fan.
Jag längtar efter det. Att få göra exempelvis Overnight oats, ta med mig fiberrika smoothies på tåget och göra nyttiga lunchlådor i big pack som jag äter över veckan. Med tanke på mitt lilla experiment från förra året så gick jag ner typ 5 cm runt magen utan att behöva göra nått extra så vet jag att det här funkar. Detta var på loppet av kanske två veckor, iaf maxade fiberdelen. Att räkna kalorierna hjälpte inte alls lika mycket och inte heller motionen. Vikten rasade när jag började äta mer växtbaserat och veganskt. Sen så lär jag behöva äta så nyttigt jag kan för att orka med att studera. Detta med tanke på hur dålig min hälsa har blivit under åren av allt stillasittande etc. Och jag är så trött på att vara överviktig nu. Det är verkligen dags att göra åt detta. Det är så jobbigt! Tröttheten har i alla fall stabiliserat sig, och särskilt efter att jag slutade på Funkibator. Eller rättare sagt, blev uppsagd och arbetsbefriad. Den varma sommaren har dock varit asjobbig och tröttande, men jag är inte trött på samma sätt som jag var under 2017. Nä, där skulle jag nog kunna påstå att jag är friskförklarad med min lilla ”nära-väggen” situation.
Nåja, jag tror jag skrivit ner allt jag ville nu. Snacka om att man är glad nu, smått överraskad men framförallt lugn och avslappnad. Hela denna veckan samt lite av förra har jag varit på helspänn hela tiden och superkänslig för allt. Det är inför det här beskedet, men det löste sig. Jag slipper skriva högskoleprovet igen, jag maxar mitt CSN så jag slipper oroa mig för pengar och jag får fantastiska möjligheter att ställa om livsstilen till något mer hållbart och hälsosamt på kuppen.
Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja. Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja. Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja. Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja. Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.
Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.
Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.
Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.
När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.
Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.
Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…
När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.
I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.
Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig. Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.
Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.
När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!
Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.
Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…
När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.
Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…
Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.
När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!
Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.
Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.
Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.
Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.
Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…
Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.
