Äntligen bilägare igen och dessutom till en elbil!
Yes! Jag klarade matematik 2a!!!😎
Ett mirakel har skett. Jag är godkänd i matematik 2a. Som jag har kämpat den här våren. Slitit mitt hår, bildligt talat. Skrikit och bråkat. Tjafs. En total berg och dalbana mellan total hopplöshet till enormt häftig och jag-är-världsbäst känsla. Men nu är det över och jag behöver inte göra mer matte på ett bra tag.
Igår skrev jag nationella provet, och dagen innan övade jag färdigt på två gamla nationella prov. På det från 2015 så gick det riktigt dåligt, kanske 9 totala poäng som bäst, men första halvan skrev jag för typ 3 veckor sen eller nått, vilket var långt innan jag hade lärt mig allt. Jag trodde jag kunde allt, men inte tillräckligt. Sen dess kan jag det. Jag skrev dock andra halvan med extrem magvärk för att jag återigen ätit en fiberrik frukost och lunch efter att jag ätit ”som vanligt” alldeles för länge. Det vill säga fiberfattigt som fan och förmodligen alldeles för onyttigt också. Men jaja. Nu ska vi prata andra mirakel!
På tisdagskvällen så skrev jag och Henrik ett annat nationellt prov i matematik 2a för att öva. Då blev det från hösten 2013 och då gick det däremot skitbra. 19 E poäng och 7 C poäng utan att vi gjorde klart hela provet. Då kändes det bättre. Dagen efter, då det var dags att skriva det riktiga nationella provet så fick jag innan jag började skriva reda på att jag blev godkänd i mitt omprov för modulprov 1 och det var en riktigt härlig känsla. Sen satt jag och skrev, tog min tid och blev klar efter ungefär 2 timmar och 45 minuter. Efter jag var klar så pratade jag med läraren och bad honom att rätta mitt prov snarast möjligt. Orsaken till det var att planen från början annars var att jag skulle skriva omprov i modulprov 2 idag (alltså dagen efter nationella), men så kom jag på att om jag passerar gränsen för godkänt för hela kursen, vilket är runt 20 poäng så behövs ju inte något omprov. Det godkändes och läraren lovade att prioritera mitt prov.
Jag åkte hem, käkade pizza och såg lite TV. Under tiden hade jag extrem ångest och hela magen hade miljarder med fjärilar. Till sist fick jag nog och skrev till läraren och frågade hur det gick. Efter att jag hade skrivit så såg jag att jag redan hade fått svar och då var svaret att jag fått 22 poäng på nationella och att jag inte behöver skriva omprov imorgon. Jag hoppade och skuttade av glädje, kramade på Henrik i säkert flera minuter eller nått och grät en glädjetår. Sen ringde jag päronen som grattade mig flera gånger om.
Nu är det alltså över. Det blir dock ”bara” betyg E, vilket betyder godkänt, men det är vad jag behövde. Visst, hade provet varit som det från hösten 2013 så hade det gått bättre, men huvudsaken har hela tiden varit att klara godkänt.
Det här är verkligen värt att fira, men frågan är hur? Min första spontana tanke är att gå direkt till Apple Store och köpa mig en iPhone 8 plus i väldigt förtjänad present, men jag väntar nog lite längre. Vill ni veta mina tankar kring allt sånt, så kan ni läsa mina gamla inlägg som jag har skrivit om integritet men även mitt senaste inlägg om det här på min engelska blogg. Jo, jag är lite smått besatt av Apple just nu och det slutar inte. Jag har lärt mig leva med det, och det är bara att respektera, eller nått. Kortfattat så handlar hela grejen om Apple också om att jag söker nån slags desperat stabilitet som jag inte riktigt haft de senaste åren, men jag tror det kommer bli bättre med tiden.
0.35 på högskoleprovet och paniken sprider sig…
Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.
Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.
Jag är en jävla fånge i min situation.
Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.
I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.
Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.
Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.
I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.
Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.
Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…
När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.
Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.
Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…
Det blir omprov i matematik, men högskoleprovet gick nog bättre…
Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.
Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!
Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.
Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!
Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.
Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.
När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.
Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!
Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!
Högskoleprov, matematik och desperation – Oh my!
Den här våren verkar det bli lite jävlar anamma eller nått i den stilen. I vanlig typisk stil så tar jag beslut i en handvändning. Jag har gått från att slippa allt vad matematik heter till att faktiskt söka Matematik 2 och kommit in på det och nu är det samma grej med högskoleprovet.
Högskoleprovet är något jag har skytt som pesten. Precis som allt annat tråkigt. Jag var väldigt glad att jag kunde komma in på min utbildning till samhällsvetare på BTH utan att behöva krångla till det för mycket. Jag behövde inte ta högskoleprovet för att komma in. Det räckte med mina kassa betyg och ett snitt runt 13 för att komma in. Men på den tiden så var inte söktrycket så enormt som det är idag. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag ju absolut tragglat matte B en tredje gång och gått nått inom data ändå. På ett vis kan jag dock inte ångra min utbildning helt.
Den gav mig mycket förståelse kring hur man bemöter människor, hur forskningsprocessen funkar och djup insikt i orättvisor och hur det är att leva inom autismspektrat och vara arbetslös samtidigt. Men den gav mig inget jobb som jag nämnt så många gånger tidigare. Jag får inte jobb tack vare den och jag är på Funkibator idag för att jag är den jag är, men jag kommer aldrig kunna ha chans att arbeta heltid med det jag är utbildad för idag. Jag skulle bli ytterst förvånad om någon annan arbetsgivare på den generella arbetsmarknaden är intresserad av mig med tanke på vad jag arbetat med de senaste tre åren.
Jag gör ju liksom bara väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter idag som vemsomhelst tekniskt sett hade kunnat göra. Eller en robot? Orsaken till varför just jag gör dem är för att jag har lite mer teknisk kunskap än de flesta på min arbetsplats. Åtminstone när det gäller Google och deras produkter. Jag vet att jag låter otroligt negativ där, men missförstå mig rätt. Jag gillar mitt jobb och jag är skitglad över att jag har fått spendera över 3 år på Sveriges mest fantastiska arbetsplats. Men jag behöver mer och jag måste utvecklas.
Därför ska jag ta högskoleprovet i vår, men jag har bestämt mig att inte direkt plugga till det. Jag förstår inte hur man pluggar till högskoleprovet. Det är ju inte att man måste plugga glosor och komma ihåg när Napoleon dog. Jag förstår att man måste vara allmänbildad och kunna rita ut vinklar och en area på en triangel samt ha någorlunda ok läsförståelse, men nåja. Jag ska ju plugga tråkig matematik under våren och har jag tur så får jag mattedelen genom de studierna. I övrigt är planen att jag senare i veckan ska testa skriva några gamla högskoleprov och se hur det känns. Jag är jävligt nervös inför allt som har med prov att göra.
Jag kan liksom mycket väl lära mig saker, men när jag ska sätta mig ner och skriva dem så tappar hjärnan all förmåga att minnas. Det är därför jag ofta har gått igenom skolan med G i betyg istället för VG eller ens MVG. Det brukar liksom gå bra på lektionerna och jag lär mig saker och kommer ihåg dem, men när jag ska bevisa det genom att skriva ett prov så glömmer jag mer än hälften eller så har jag inte pluggat alls inför det och ”skiter i” att prestera eller försöka. Eller så är jag jätteduktig i början på terminen för att senare slacka av och få sämre betyg för jag orkar inte engagera mig längre. Jag längtar då bara till jullovet eller nått. Typiskt mig.
Att plugga inför prov är min största akilleshäl tror jag, för jag har i praktiken nästan aldrig gjort det och under min högskoleutbildning så hade vi aldrig tentor, utan vi skrev uppsatser där vi kunde ha böckerna bredvid oss hela tiden. Därför klarade jag den utbildningen väldigt bra (förutom C-uppsatsen som var total katastrof). Det som jag är absolut sämst på dessutom är läsförståelse. Jag suger på att läsa, förstå vad jag har läst och sedan kan jag typ nästan inte alls koppla ihop olika händelser. Annat är det om jag ser en film, då förstår jag oftast det mesta. Läsning har ju aldrig gett mig någon som helst njutning, som ni borde känna till.
Denna gången får det fanimej dock bli annorlunda, men jag har så otroligt låga förhoppningar kring både matematiken och nu högskoleprovet. Det kan tyckas konstigt, men hellre för låga förhoppningar och bli jätteglad för allt som är bättre än det sämsta, än ha för höga förhoppningar och typ faila allt. Får jag som sagt E i betyg för matematiken så jublar jag av glädje och likadant om jag skulle få vadsomhelst över 0.0 på högskoleprovet. Så känner jag kring det här med att plugga igen. Kan man liksom inte bara spola förbi de närmsta 3 åren eller vad det kan bli tills efter jag är klar med allt vad programmeringsstudier heter så jag bara kan börja jobba med det? Jag vill ha programmeringskunskapen nu! Inte om tre år…
På något vis hade det varit skitbra om man, på den utbildning jag kan komma in på, har typ tentor i form av projektarbete istället. Att man bevisar vad man lärt sig genom att göra en applikation, ett eget CMS verktyg eller nått annat bra. Kanske ett spel? Istället för att svara på frågor i en tentasal med 70 andra svettiga och nervösa studenter på vad en metod är och vad roten ur 37 är. Om det nu ens går att svara på d.v.s. Jag lär mig mest genom ”learning by doing” och inte genom att bevisa något genom att skriva en tenta eller prov. Usch! Det grämer jag mig verkligen inför… Inte studierna i sig, men prov och tentor. Blä!
Men är jag desperat nog, vilket jag är så är jag villig att göra allt jag kan för att lyckas och det har jag lovat mig själv. Jag ska göra mitt absolut bästa för att fixa det här för att sedan få ett välbetalt jobb som funkar för någon som mig.
Jag ska fan komma dit!
Jag sökte till komvux igen och jag kom in på Matematik 2a!
Woohoo, eller nått! 😀 Jävligt glad blev jag över att jag lyckades komma in. Nästa måndag börjar jag och jag kommer plugga på distans via Pauliskolan i Malmö. Jag har redan beställt boken jag kommer behöva, som var svindyr och senare idag går jag på Emporia och köper mig miniräknaren som jag kommer behöva. Eller ja, det är en sån där svindyr grafräknare så jag blir bankrutt på kuppen. Nåja, det kanske lönar sig ändå. De pengarna jag lägger på utbildningen nu får jag ju igen om jag kommer in på en programmeringsutbildning till hösten.
Jag har dock en oro och det är hur i helsike jag faktiskt ska klara av att läsa matematik 2. Som jag har skrivit innan så har jag ju försökt ge mig på att läsa Matematik B två gånger men misslyckats. Orsaken var ju dock inte själva utbildningens fel, utan att jag fick ”lära mig” minst två olika sätt att lära mig samma sak på. Det berodde på att det fanns alltid en ”bäst i klassen” elev som agerade som assistent mer än elev, vilket fick mig att bli oerhört förvirrad så till sist tappade jag typ all kunskap och hoppade av kursen. Jag hoppas att det kommer gå bättre denna gången.
Jag kommer satsa på att bara klara kursen, alltså göra allt jag kan för att bara få godkänt (E i betyg), men allt utöver det är mer än önskvärt och om jag faktiskt lär mig mer än vad just godkänt betyg kräver så är det skitbra. Med tanke på att jag inte pluggat nu på flera år och fått en sämre hälsa så får jag förmodligen lägga ner mycket tid på att bara lära mig det grundläggande. Jag är dock hoppfull för nu har jag ju verkligen anledning att ge mig fan på att klara det. Fixar jag liksom inte matematik 2 så är jag ju typ körd gällande min framtid och karriärsbyte till någon typ av programmerare.
När jag gick Matematik B på komvux för över 10 år sen så var det mest för skojs skull och jag tänkte att det är ju bra att ha matte B liksom, men nu är det ju typ blodigt allvar. Dels eftersom söktrycket har blivit så enormt, men också för att jag har blivit 10+ år äldre och redan har en kandidatexamen bakom mig och inga direkta stora chanser till arbete på en arbetsplats som funkar. Jag är ju som sagt nu på Funkibator, men har fått gå ner i tid, vilket är fullständigt ok men jag kan inte heller arbeta mer än max 50% med det jag gör idag, vilket är enkla administrativa arbetsuppgifter. Jag kan heller inte sitta och arbeta 25% i all evighet heller om jag någonsin vill utveckla mig själv eller ha råd med Grand Danois, som är mitt livs största mål. Och jag har ingen lust att typ sjukskriva mig eller försöka få sjukersättning på heltid. Nej, jag vill fan ha en bättre och högre stadig inkomst så jag kan få det jag drömmer om någon gång…
Jaja, nu ältar jag bara. Tack för att du läste och önska mig lycka till när jag väl påbörjar mina studier nästa vecka (5 februari 2018).
Två arbetsveckor kvar – sen går jag ner i tid!
Idag har jag två officiella arbetsveckor kvar på Funkibator på 50%. Från och med 1 januari är jag enbart anställd på 25%, och även om det är tråkigt ur ett löneperspektiv innebär det bara fördelar på andra sätt. Den 15:e januari 2018 börjar jag plugga programmering 1 via Miroi på distans här i Malmö. Det ska jag läsa på 25% och jag hoppas det kommer räcka. Helst hade jag velat studera på 50% för då hinner jag plugga mer och komma in på en ”riktig” utbildning minst 1 år tidigare. Men det får ta den tid det tar. Jag tror att det är värt det i slutändan! Det kan lösa sig ändå. Ordningen ser ut som följande gällande komvuxkurser och alla kurser läses på 25% så länge jag är kvar på Funkibator:
- Programmering 1
- Matematik 2 (tidigare B)
- Programmering 2
- Matematik 3 (tidigare C) eller annan datorkurs
- Övriga komvuxkurser istället för exempelvis arbetslöshet
Får jag som jag vill så lyckas jag komma in på exempelvis en systemutvecklarutbildning eller en webbprogrammeringsutbildning (som också har typ C# som huvudfokus) på högskola i någon form redan hösten 2018. Det hänger på om man kan bli godkänd med matematiken innan det är för sent. Funkar det inte så läser jag vidare alla kurser tills hösten 2019 och då hoppas jag att jag har kunnat komma in på någon utbildning på högskolenivå eller liknande.
För er som noggrant läser varje inlägg jag skriver så är detta förmodligen gammal skåpmat, eftersom jag tjatat och gnatat om detta sen i våras någon gång, men just min specifika plan jag har just nu har jag inte skrivit så jättemycket om så därför tänkte jag gå ut med det. I dagsläget blir det nog förmodligen så också att jag inte kommer gå den utbildningen på Lernia som jag tidigare var lite smått besatt över. Nej, nu pekar det mer åt faktisk högskoleutbildning. Problemet med att gå på högskola innebär ofta dock att utbildningarna är på 3 år istället för ungefär två. Det stora problemet är att mitt CSN riskerar ta slut om jag gör så att jag tar mer lån därifrån. Förmodligen har jag inget annat val, men frågan är om jag tar helt eller halvt lån. Tar man halvt lån, fast man studerar på heltid så sparar man veckor, vilket både är negativt som positivt. Det innebär att min ekonomi inte är lika bra, men å andra sidan är det mindre lån under de kommande studieåren. Ett annat problem är också att när jag väl påbörjar en (förmodligen) heltidsutbildning efter att jag studerat på komvux ett tag är att om utbildningen är längre än 2 år så blir det problem när jag sätter min sjukersättning som vilande.
Å andra sidan, även om det skulle gå att studera en vanlig högskoleutbildning på halvtid så är jag inte särskilt intresserad av det heller då det skulle ta dubbelt så lång tid vilket inte behövs. Jag tar i så fall min chans och ansöker igen om sjukersättning om det skulle visa sig att jag omöjligtvis kan studera och/eller arbeta mer än 50%. Att studera på heltid är jag inte rädd för. Egentligen inte att arbeta heltid heller inom IT sektorn. Men risken är mycket stor att kroppen ändå inte kommer orka med att arbeta heltid – även inom programmering!
Vi får helt enkelt se vad som händer och hoppas på det bästa.
Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…
Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.
Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!
Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.
Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.
Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!
Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!
Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.
Jobbet, vad händer med det?
Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.
Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.
Olika planer och scenarion
Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.
Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!
Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.
Våga misslyckas?
I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…
Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.
Drömscenariot.
Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.
Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.
Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.
Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.
Åh. Jag vill bara börja. NU!
