Cirkusen tar ett nytt varv…

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Vad ska man göra härnäst och hur ska man orka?

Jag har inte räknat matte på tre dagar. Efter att jag köpte en ny mattebok och räknat några tal i den så har jag skitit i allt vad matematik heter. Istället har jag lekt lite med JavaFX och databaser, för att hålla programmeringen vid liv. Det behövdes kan jag säga, för även om jag inte glömt hur man gör saker och ting, så har jag glömt en del. Eller snarare så har jag inte lärt mig tillräckligt för att veta hur specifika saker fungerar. Varför har jag gjort detta istället för att fortsätta kursen i Unity och sen gjort mitt spel? Det kan jag inte riktigt svara på, eller kan jag de? Jag tror det har att göra med att mitt spel jag vill göra är ett stort delmål som blivande utvecklare, och det känns som om att jag bara kan påbörja det när jag har mer hopp om framtiden. Mer om det senare i inlägget.

Som läget är nu så har jag nästan helt tappat sugen på att fortsätta gå min utbildning i Kristianstad. Observera ordet ”nästan”. Jag börjar liksom inse att rätt utbildning är mer värt än trevliga kurskamrater… Och situationen jag sitter i kommer inte göra att jag får fortsätta programmet med dem ändå, för det är ett moment 22 deluxe som har hänt här. Hade jag exempelvis fortsatt plugga till matte tentorna, ännu inte klarat det, tagit studieuppehåll eller bara läst en kurs för hela terminen och gått om mattekursen till våren så missar jag ju ändå typ allt med mina nuvarande kurskamrater. Det är liksom ett dött lopp, eller något i den stilen. Plus att allt kommer ta ett år till innan jag har min examen. Jag skickade iväg min förfrågan om dispens, och fick till svar att det är lättare att klara kursen än få dispens, och jag kommer aldrig klara den här matte kursen. Dock ska jag påpeka att i min lilla resa med att hitta nya matteböcker att öva på, så ser det lite positivt ut. Men jag orkar inte plugga ändå. Jag är helt jävla slutkörd nu. Och jag vägrar hamna i den situationen att jag blir utbränd på riktigt. Jag har varit där innan, och jag vill inte komma dit. Jag vill bara gå vidare och göra något bra med mitt liv.

Med matematik 5000 serien som finns i digitala format via en hemsida, kan man antingen läsa boken och skriva sina tal som vanligt, eller så kan man svara via en digital plattform, men själva uträkningen görs på annat papper. Dock kan man inte läsa boken i pdf format, vilket är störigt som fan! Matteboken för 3c och 4 samt 5 påminner en hel del om hur hans frågor på tentorna är utformade, men som läget är orkar jag inte räkna något, för jag upplever att det inte är lönt. Ska jag klara tentorna och den här kursen, så måste jag räkna igenom tre hela kursböcker och det kan jag omöjligt göra på loppet av ca 40 dagar, då nästa tillfälle av omtentor sker. Därför vill jag inte mer. Och jag orkar verkligen inte heller! Kan ni förstå det?! 99% av er kan säkert det. Resten kanske tror jag är bara för lat… Det var tur att boken jag köpte, matematik 5000 3c var billig. Jag hittade den för 149 kr på ordochbok.se, men eftersom den är digital så kan jag inte lämna tillbaka den. Men det skiter jag i just nu. Dock hade jag kunnat, om jag bara tänkt på det tidigare, sökt till komvux för att gå en mattekurs i matematik 3c, 4 och kanske 5 om jag hade hunnit med det ifall jag heller inte blivit antagen till tre utbildningar på yrkeshögskola i Malmö.

Jag har i alla fall bestämt mig. Får jag som jag vill, så tar jag studieuppehåll från HKR, och påbörjar utbildningen till systemutvecklare i .NET på Newton när den börjar i augusti. Idag fick jag mina officiella antagningspapper, med information om utbildningen, så det känns bra. Sommarlovet blir lite kortare, men det skiter jag i. Jag vill bara hålla på med programmering, och jag är väldigt nyfiken på hur det är att plugga på Yrkeshögskola.

Spelet då? Ja, när det är officiellt med hur allt blir så vågar jag fortsätta med det. Har jag tur innebär det typ i nästa vecka eller nått, för jag tror inte jag kommer orka fortsätta med matematiken som läget är nu och tiden går. Snart är det för lite tid över till att ens studera inför del ett, även om jag har påbörjat det innan den här cirkusen tog ett nytt varv. Nu orkar jag bara inte mer. Jag vill trycka på pausknappen, ta semester, vila ut, umgås med nära och kära och spendera ett par timmar om dagen med programmering bara för skojs skull tills att något nytt händer, vare sig det blir att fortsätta programmet eller påbörja den nya utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska orka sätta mig med matteboken igen och känna mig positiv till att fixa det här. Det är omöjligt! Och nej, det är inte min dåliga inställning som gör att jag inte kommer klara det. Det är verkligheten. Jag är mer realistisk än någonsin just nu. Ni anar inte vad som pågår i mitt huvud och hur det känns att vara mig just nu. Efter 4 omgångar av hopp och förtvivlan samt totalt kaos så vet jag vad jag pratar om. Så jag vill ge upp denna omöjliga kamp.

Min lathet har inte hämmat mig i den här mattekursen. Det är mina sjukdomar tillsammans med min überlåga energinivå, min dåliga diet under vårterminen (+ alla andra tidigare år, då hälsan inte blir bättre av att äta skräp dagligen, vegetarian eller ej), lärarens förnekande av laglig hjälp som jag har rätt till, och hur tentorna är utformade som är orsaken. Jag är inte perfekt, jag gjorde INTE tillräckligt i början, men sen när jag gjorde mitt absolut yttersta så hjälpte inte det. Inte ett jävlaste dugg! Moment 22 deluxe, ja så är det. Spela roll om jag hade gått igenom hela boken 5 gånger om. Det hade inte hjälpt. Alls. Så enkelt är det.

Med lättare tentor, såsom det varit tidigare år hade jag med största sannolikhet fixat ett godkänt vid del 1, redan. Då hade jag inte suttit i den här situationen. Men nu gör jag det, och jag får göra vad jag kan med hur det har blivit. Och jag är så glad för att min backup finns här. Nu hoppas jag bara att det blir mitt alternativ till hösten, för jag vill som sagt bara bli programmerare i någon form. Jag vill koda, skapa program, göra spel, komma på bra app-idéer och utföra dem etc. För att inte tala om den garanterade praktiken! Jag vill bli bättre på programmering, så personligen tror jag detta är bättre än alternativet om att vänta ett år till på något som kanske aldrig kommer hända. De kanske går på min rekommendation och höjer kraven till Matematik 3c för att komma in til hösten och då kanske jag inte har rätt att gå om kursen. Plus att år två är riktigt högt tempo och galet mycket mer att göra, hur ska jag då orka gå en mattekurs ovanpå det? Studieuppehåll lär det alltså bli oavsett i så fall.

Bättre att bara ta chansen till något som just nu känns som den bästa lösningen. Och framförallt, slippa all ångest gällande matematik som ändå tar död på min styrka, min glädje, mitt jag…

Apple produkter triggar köpberoende?

I vissa fall är svaret där nog garanterat ja. I mitt fall? Ja, där återstår det nog att se känns det som. Efter mitt inköp av en ny mobil, som jag tekniskt sett inte behövde så kanske man börjar bli lite orolig över alla grejer jag vill ha och kan köpa, men som ni vet om ni har läst allt jag har skrivit så har jag kämpat med dessa känslor om att köpa prylar i månader, om inte år och jag väljer till sist vad jag bedömer är det bästa för mig. Hade jag varit som ”alla andra”, d.v.s en person som kan ha kontroll över sitt beteende och handlingar i praktiskt taget alla avseenden så hade jag inte velat byta över till iOS så himla ivrigt, för jag hade lärt mig överleva med det jag hade då jag använde primärt Android och Windows. Då hade jag heller inte blivit arg över småskit och stört mig på ytte-pytte saker som jag faktiskt gör utan anledning. Nu blev det inte så och som person har jag kommit till stor insikt på sistone att jag må ha problem, men att vara köpberoende är inte ett av dem. Lite ha-galen och tekniknörd är jag, absolut men verkligen inte köpberoende och jag har inte ett problem eller ett missbruk på g.

Jag var ”nöjd” Android användare, trots laggiga produkter som oftast måste bytas ut efter nått år eller max två och jag hade kunnat bortse ifrån att Google spionerar på en och säljer ens data om jag hade varit stark nog, eller haft verktyg som hjälpt mig tänka på annat. Den rastlöshet jag har känt senaste åren har verkligen varit jobbig och den är fortfarande jobbig. Som tur är har jag något att fokusera på numera, i och med att jag började plugga och därmed började vända mitt liv från något allmänt ”meh” och ”tråkigt” till något mer levande och passionsdrivande. Just nu är jag också i en process där jag tröttnat och ruttnat på mycket och i och med det kräver jag förändring. Ovanpå det ligger då den där ”köphetsen” som pågått i nått år snart och det är säkert fler jag känner som tror att jag kommer återgå i gamla beteenden och köpa prylar bara för att istället för att tänka mer logiskt och vara nöjd med det man har. Men – det personer inte kanske alltid inser är att jag var nöjd med allt jag hade, i alla fall om vi nu fokuserar främst på Apple och mobiler, men det gäller generellt även allt annat jag har eller haft. Jag älskade SE mobilen. Det var fantastiskt att vara inne i Apple världen och hade jag som sagt aldrig börjat skolan, börja bli mer aktiv och typ nästan dagligen varit på resande fot hade jag haft noll anledning att ersätta den fina, jättesnälla gåvan med någonting nytt och dyrt och så mycket större. Visst, den var liten, lite jobbig att skriva på men jag var ändå superglad och lycklig över att jag hade den och dessutom fick den. Jag kommer alltid se tillbaka på när jag fick den mobilen som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, för det betydde så mycket. Och det betyder fortfarande mycket, så visst känner man sig skyldig när man ersatte den mobilen med en annan nått halvår senare.

Dock är jag inte som andra, verkligen inte som andra och jag har problem med mycket i mitt liv. Problem som jag typ har haft hela livet men som jag inte tänkt på eller brytt mig om särskilt mycket förrän på senare tid. Nu inser jag, sen jag började skolan igen hur dålig hälsa jag har fått, hur annorlunda jag är jämfört med de flesta personer och jag har också insett att jag måste ta tag i mycket för att mitt liv ska kännas lika roligt om 30 år som det har gjort under större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv älskat att ha en stillasittande livsstil som är beroende på att en skärm av något slag alltid är igång. Numera hade jag oftast hellre gjort något annat, eller åtminstone känt att jag kan/borde göra något annat. Visst, att stirra på skärmar är roligt, men nu menar jag mer att jag vill inte längre vara beroende av att alltid ha en bra serie att titta på, eller filmer. Istället vill jag läsa böcker, programmera eller göra något mer krävande och utvecklande. Att bara titta på tv är inte roligt längre. Det är något jag gör numera i brist på annat, för jag hade så mycket hellre gjort något mer passionerat. Hur jag kommer dit har jag ingen aning om, men jag får försöka hitta sätt att komma dit, för nu är det bråttom. Jag köpte en ny mobil för att kunna slippa tänka på hur litet batteriet är när jag är på resande fot, för att kunna helt fokusera på studier på tåget exempelvis och för att tvinga mig själv att slippa titta på tusentals videos om iPhones för att istället försöka göra något annat. Det tar dock tid att ändra vanor, men jag är förhoppningsvis på god väg. Jag har planer, riktiga planer på hur jag ska lösa det mesta efter att allt det här jobbiga är ur vägen. Framförallt ska jag studera mer effektivt och det ser jag fram emot. När jag känner att jag har orken, ska jag läsa ett kapitel ur en bok för att träna upp mig att tycka om det. Häromdagen innebar det att jag började läsa om fjärde boken av Wheel of Time och jag hoppas att jag kommer längre den här gången. Framförallt hoppas jag att jag kan lära in en ny vana som innebär att läsa böcker är en trevlig grej och inget som är jobbigt som jag känt i alla år tidigare. Jag är tveksam till om jag lyckas, men jag tänker försöka.

Jag tycker personligen att istället för att se min nuvarande Apple hysteri som ett problem, se det istället som ett verktyg för självinsikt, för det har hjälpt mig att inse andra saker i livet, samtidigt som mitt liv gått från att bli underbart tråkigt till meningslöst och nästan tråkigt i många fall. Det var inget jag förväntade mig, men så blev det och nu gör jag mitt bästa för att ta tag i allt. Saker och ting har förändrats och jag var nog inte beredd på det när jag tänker efter.

Det jag menar är att jag trodde aldrig, för mer än typ 10 år sen att jag skulle tröttna på den livsstil jag har längtat efter hela livet. Med min sambo lever jag det liv jag alltid önskat. Det var liksom aldrig ok att vara så inaktiv och annorlunda som jag är när jag växte upp, alla krävde så mycket av mig men det enda som var roligt var att titta på tv, eller nått. Hade någon sagt till mig bara för kanske 3-4 år sen att jag hade känt såsom jag gör idag så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och kallat dem idioter eller något, men visst har det förändrats. När jag inte visste bättre, då utgick jag ifrån att jag kommer aldrig jobba heltid, eller ens få ett jobb. Jag kommer aldrig kunna arbeta med datorer eller teknik som jag velat göra hela livet, så därför pluggade jag inte till det för alla de där år sen. Därför var det rätt logiskt att man nöjde sig med hur livet var och inte strävade efter mer. Det som jag strävat mest efter hela livet är ju att skaffa Grand Danois, och efter att bara ha ett allmänt ”meh” liv utan någon vidare passion, mer än över meningslösa saker som inte ger något så har jag bara levt mitt liv utefter de förutsättningar jag har haft. Hade någon sagt till mig att jag hösten 2018 faktiskt skulle börja plugga till systemutvecklare så hade jag blivit förvånad och inte trott på dem. Jag finner det fortfarande lite konstigt, men åh, vad jag är tacksam för att det blev av. Nu tänker jag göra det bästa av situationen, och det får bli efter en tid med ”köphysteri”, stor insikt och krav på förändringar och bättre produkter som hjälper mitt liv istället för att förpesta det.

Jag vill ha produkter som fungerar, som gör det dem ska, som jag kan lita på och därmed kan jag fokusera på bättre saker. Jag vill ha en bättre hälsa och jag har tagit steget för att förbättra den och min studieteknik kommer förhoppningsvis förbättras från och med nästa vecka när de nya kurserna börjar. Jag ser fram emot att ha ett bättre liv och det här så kallade köpberoendet är för min del och i mitt liv och i min plan, en tillfällig lösning.

Inget annat. Ni får helt enkelt lita på mig.

Äntligen bilägare igen och dessutom till en elbil!

Renault Zoe, himmelsblå står inne hos bilhandlaren.
Ja, efter många långa år av väntan och planering så har vi äntligen en elbil. Detta är något vi har väntat på typ sen vi blev ihop, men det var inte förrän vi skulle ha allt under kontroll som det faktiskt skulle vara relevant att skaffa en. I dagsläget är vår ekonomi mycket god, vi bor i bostadsrätt i en bra förening som ska ordna laddstolpar och det kommer ut elbilar med längre räckvidd till höger och vänster. Då var det köpläge, eller i detta fall leasing-läge, då vi ”lånar” bilen i 3 år och sen får vi se hur vi löser nästa bil. Jag hoppas på att nästa bil vi har är större med ännu längre räckvidd så det lätt får plats en Grand Danois och lite till i den. I den här bilen så får det inte plats någon sån stor vovve och eftersom den är på leasing så vill vi inte göra bilhandlaren sur när vi lämnar tillbaka den om 3 år. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga, då jag är galet upptagen med skolan. Det är tentavecka på måndag, då jag ska göra tre stycken på en vecka. Vi får se hur det går, men jag är någorlunda optimistisk. Jag har i alla fall lärt mig grymt mycket inom programmeringen de senaste veckorna, men jag har varit galet trött senaste dagarna, så det påverkar också. Jaja, skoj är det i alla fall att man äntligen har bil och kan åka vart man vill (oftast) när man behöver det. Och håll tummarna att jag klarar mina tentor. Det kan gå åt alla möjliga olika håll, det här…

Yes! Jag klarade matematik 2a!!!😎

Yay!
Feta magen syns och jag hoppar skitglatt i mjukisbyxor, men det skiter jag i. Jag fick ju fan godkänt i matematik 2a!!!

Ett mirakel har skett. Jag är godkänd i matematik 2a. Som jag har kämpat den här våren. Slitit mitt hår, bildligt talat. Skrikit och bråkat. Tjafs. En total berg och dalbana mellan total hopplöshet till enormt häftig och jag-är-världsbäst känsla. Men nu är det över och jag behöver inte göra mer matte på ett bra tag.

Igår skrev jag nationella provet, och dagen innan övade jag färdigt på två gamla nationella prov. På det från 2015 så gick det riktigt dåligt, kanske 9 totala poäng som bäst, men första halvan skrev jag för typ 3 veckor sen eller nått, vilket var långt innan jag hade lärt mig allt. Jag trodde jag kunde allt, men inte tillräckligt. Sen dess kan jag det. Jag skrev dock andra halvan med extrem magvärk för att jag återigen ätit en fiberrik frukost och lunch efter att jag ätit ”som vanligt” alldeles för länge. Det vill säga fiberfattigt som fan och förmodligen alldeles för onyttigt också. Men jaja. Nu ska vi prata andra mirakel!

På tisdagskvällen så skrev jag och Henrik ett annat nationellt prov i matematik 2a för att öva. Då blev det från hösten 2013 och då gick det däremot skitbra. 19 E poäng och 7 C poäng utan att vi gjorde klart hela provet. Då kändes det bättre. Dagen efter, då det var dags att skriva det riktiga nationella provet så fick jag innan jag började skriva reda på att jag blev godkänd i mitt omprov för modulprov 1 och det var en riktigt härlig känsla. Sen satt jag och skrev, tog min tid och blev klar efter ungefär 2 timmar och 45 minuter. Efter jag var klar så pratade jag med läraren och bad honom att rätta mitt prov snarast möjligt. Orsaken till det var att planen från början annars var att jag skulle skriva omprov i modulprov 2 idag (alltså dagen efter nationella), men så kom jag på att om jag passerar gränsen för godkänt för hela kursen, vilket är runt 20 poäng så behövs ju inte något omprov. Det godkändes och läraren lovade att prioritera mitt prov.

Jag åkte hem, käkade pizza och såg lite TV. Under tiden hade jag extrem ångest och hela magen hade miljarder med fjärilar. Till sist fick jag nog och skrev till läraren och frågade hur det gick. Efter att jag hade skrivit så såg jag att jag redan hade fått svar och då var svaret att jag fått 22 poäng på nationella och att jag inte behöver skriva omprov imorgon. Jag hoppade och skuttade av glädje, kramade på Henrik i säkert flera minuter eller nått och grät en glädjetår. Sen ringde jag päronen som grattade mig flera gånger om.

Nu är det alltså över. Det blir dock ”bara” betyg E, vilket betyder godkänt, men det är vad jag behövde. Visst, hade provet varit som det från hösten 2013 så hade det gått bättre, men huvudsaken har hela tiden varit att klara godkänt.

Det här är verkligen värt att fira, men frågan är hur? Min första spontana tanke är att gå direkt till Apple Store och köpa mig en iPhone 8 plus i väldigt förtjänad present, men jag väntar nog lite längre. Vill ni veta mina tankar kring allt sånt, så kan ni läsa mina gamla inlägg som jag har skrivit om integritet men även mitt senaste inlägg om det här på min engelska blogg. Jo, jag är lite smått besatt av Apple just nu och det slutar inte. Jag har lärt mig leva med det, och det är bara att respektera, eller nått. Kortfattat så handlar hela grejen om Apple också om att jag söker nån slags desperat stabilitet som jag inte riktigt haft de senaste åren, men jag tror det kommer bli bättre med tiden.

0.35 på högskoleprovet och paniken sprider sig…

man old depressed headache
Photo by Gerd Altmann on Pexels.com

Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.

Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.

Jag är en jävla fånge i min situation.

Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.

I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.

Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.

Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.

I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.

Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.

Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…

När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.

Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.

Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…

Det blir omprov i matematik, men högskoleprovet gick nog bättre…

Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.

Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!

Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.

Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!

Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.

Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.

När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.

Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!

Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!

 

Högskoleprov, matematik och desperation – Oh my!

Den här våren verkar det bli lite jävlar anamma eller nått i den stilen. I vanlig typisk stil så tar jag beslut i en handvändning. Jag har gått från att slippa allt vad matematik heter till att faktiskt söka Matematik 2 och kommit in på det och nu är det samma grej med högskoleprovet.

Högskoleprovet är något jag har skytt som pesten. Precis som allt annat tråkigt. Jag var väldigt glad att jag kunde komma in på min utbildning till samhällsvetare på BTH utan att behöva krångla till det för mycket. Jag behövde inte ta högskoleprovet för att komma in. Det räckte med mina kassa betyg och ett snitt runt 13 för att komma in. Men på den tiden så var inte söktrycket så enormt som det är idag. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag ju absolut tragglat matte B en tredje gång och gått nått inom data ändå. På ett vis kan jag dock inte ångra min utbildning helt.

Den gav mig mycket förståelse kring hur man bemöter människor, hur forskningsprocessen funkar och djup insikt i orättvisor och hur det är att leva inom autismspektrat och vara arbetslös samtidigt. Men den gav mig inget jobb som jag nämnt så många gånger tidigare. Jag får inte jobb tack vare den och jag är på Funkibator idag för att jag är den jag är, men jag kommer aldrig kunna ha chans att arbeta heltid med det jag är utbildad för idag. Jag skulle bli ytterst förvånad om någon annan arbetsgivare på den generella arbetsmarknaden är intresserad av mig med tanke på vad jag arbetat med de senaste tre åren.

Jag gör ju liksom bara väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter idag som vemsomhelst tekniskt sett hade kunnat göra. Eller en robot? Orsaken till varför just jag gör dem är för att jag har lite mer teknisk kunskap än de flesta på min arbetsplats. Åtminstone när det gäller Google och deras produkter. Jag vet att jag låter otroligt negativ där, men missförstå mig rätt. Jag gillar mitt jobb och jag är skitglad över att jag har fått spendera över 3 år på Sveriges mest fantastiska arbetsplats. Men jag behöver mer och jag måste utvecklas.

Därför ska jag ta högskoleprovet i vår, men jag har bestämt mig att inte direkt plugga till det. Jag förstår inte hur man pluggar till högskoleprovet. Det är ju inte att man måste plugga glosor och komma ihåg när Napoleon dog. Jag förstår att man måste vara allmänbildad och kunna rita ut vinklar och en area på en triangel samt ha någorlunda ok läsförståelse, men nåja. Jag ska ju plugga tråkig matematik under våren och har jag tur så får jag mattedelen genom de studierna. I övrigt är planen att jag senare i veckan ska testa skriva några gamla högskoleprov och se hur det känns. Jag är jävligt nervös inför allt som har med prov att göra.

Jag kan liksom mycket väl lära mig saker, men när jag ska sätta mig ner och skriva dem så tappar hjärnan all förmåga att minnas. Det är därför jag ofta har gått igenom skolan med G i betyg istället för VG eller ens MVG. Det brukar liksom gå bra på lektionerna och jag lär mig saker och kommer ihåg dem, men när jag ska bevisa det genom att skriva ett prov så glömmer jag mer än hälften eller så har jag inte pluggat alls inför det och ”skiter i” att prestera eller försöka. Eller så är jag jätteduktig i början på terminen för att senare slacka av och få sämre betyg för jag orkar inte engagera mig längre. Jag längtar då bara till jullovet eller nått. Typiskt mig.

Att plugga inför prov är min största akilleshäl tror jag, för jag har i praktiken nästan aldrig gjort det och under min högskoleutbildning så hade vi aldrig tentor, utan vi skrev uppsatser där vi kunde ha böckerna bredvid oss hela tiden. Därför klarade jag den utbildningen väldigt bra (förutom C-uppsatsen som var total katastrof). Det som jag är absolut sämst på dessutom är läsförståelse. Jag suger på att läsa, förstå vad jag har läst och sedan kan jag typ nästan inte alls koppla ihop olika händelser. Annat är det om jag ser en film, då förstår jag oftast det mesta. Läsning har ju aldrig gett mig någon som helst njutning, som ni borde känna till.

Denna gången får det fanimej dock bli annorlunda, men jag har så otroligt låga förhoppningar kring både matematiken och nu högskoleprovet. Det kan tyckas konstigt, men hellre för låga förhoppningar och bli jätteglad för allt som är bättre än det sämsta, än ha för höga förhoppningar och typ faila allt. Får jag som sagt E i betyg för matematiken så jublar jag av glädje och likadant om jag skulle få vadsomhelst över 0.0 på högskoleprovet. Så känner jag kring det här med att plugga igen. Kan man liksom inte bara spola förbi de närmsta 3 åren eller vad det kan bli tills efter jag är klar med allt vad programmeringsstudier heter så jag bara kan börja jobba med det? Jag vill ha programmeringskunskapen nu! Inte om tre år…

På något vis hade det varit skitbra om man, på den utbildning jag kan komma in på, har typ tentor i form av projektarbete istället. Att man bevisar vad man lärt sig genom att göra en applikation, ett eget CMS verktyg eller nått annat bra. Kanske ett spel? Istället för att svara på frågor i en tentasal med 70 andra svettiga och nervösa studenter på vad en metod är och vad roten ur 37 är. Om det nu ens går att svara på d.v.s. Jag lär mig mest genom ”learning by doing” och inte genom att bevisa något genom att skriva en tenta eller prov. Usch! Det grämer jag mig verkligen inför… Inte studierna i sig, men prov och tentor. Blä!

Men är jag desperat nog, vilket jag är så är jag villig att göra allt jag kan för att lyckas och det har jag lovat mig själv. Jag ska göra mitt absolut bästa för att fixa det här för att sedan få ett välbetalt jobb som funkar för någon som mig.

Jag ska fan komma dit!

Jag sökte till komvux igen och jag kom in på Matematik 2a!

Woohoo, eller nått! 😀 Jävligt glad blev jag över att jag lyckades komma in. Nästa måndag börjar jag och jag kommer plugga på distans via Pauliskolan i Malmö. Jag har redan beställt boken jag kommer behöva, som var svindyr och senare idag går jag på Emporia och köper mig miniräknaren som jag kommer behöva. Eller ja, det är en sån där svindyr grafräknare så jag blir bankrutt på kuppen. Nåja, det kanske lönar sig ändå. De pengarna jag lägger på utbildningen nu får jag ju igen om jag kommer in på en programmeringsutbildning till hösten.

Tumme upp för att jag ska plugga matematik 2a under våren 2018!

Jag har dock en oro och det är hur i helsike jag faktiskt ska klara av att läsa matematik 2. Som jag har skrivit innan så har jag ju försökt ge mig på att läsa Matematik B två gånger men misslyckats. Orsaken var ju dock inte själva utbildningens fel, utan att jag fick ”lära mig” minst två olika sätt att lära mig samma sak på. Det berodde på att det fanns alltid en ”bäst i klassen” elev som agerade som assistent mer än elev, vilket fick mig att bli oerhört förvirrad så till sist tappade jag typ all kunskap och hoppade av kursen. Jag hoppas att det kommer gå bättre denna gången.

Jag kommer satsa på att bara klara kursen, alltså göra allt jag kan för att bara få godkänt (E i betyg), men allt utöver det är mer än önskvärt och om jag faktiskt lär mig mer än vad just godkänt betyg kräver så är det skitbra. Med tanke på att jag inte pluggat nu på flera år och fått en sämre hälsa så får jag förmodligen lägga ner mycket tid på att bara lära mig det grundläggande. Jag är dock hoppfull för nu har jag ju verkligen anledning att ge mig fan på att klara det. Fixar jag liksom inte matematik 2 så är jag ju typ körd gällande min framtid och karriärsbyte till någon typ av programmerare.

När jag gick Matematik B på komvux för över 10 år sen så var det mest för skojs skull och jag tänkte att det är ju bra att ha matte B liksom, men nu är det ju typ blodigt allvar. Dels eftersom söktrycket har blivit så enormt, men också för att jag har blivit 10+ år äldre och redan har en kandidatexamen bakom mig och inga direkta stora chanser till arbete på en arbetsplats som funkar. Jag är ju som sagt nu på Funkibator, men har fått gå ner i tid, vilket är fullständigt ok men jag kan inte heller arbeta mer än max 50% med det jag gör idag, vilket är enkla administrativa arbetsuppgifter. Jag kan heller inte sitta och arbeta 25% i all evighet heller om jag någonsin vill utveckla mig själv eller ha råd med Grand Danois, som är mitt livs största mål. Och jag har ingen lust att typ sjukskriva mig eller försöka få sjukersättning på heltid. Nej, jag vill fan ha en bättre och högre stadig inkomst så jag kan få det jag drömmer om någon gång…

Jaja, nu ältar jag bara. Tack för att du läste och önska mig lycka till när jag väl påbörjar mina studier nästa vecka (5 februari 2018).

Två arbetsveckor kvar – sen går jag ner i tid!

Idag har jag två officiella arbetsveckor kvar på Funkibator på 50%. Från och med 1 januari är jag enbart anställd på 25%, och även om det är tråkigt ur ett löneperspektiv innebär det bara fördelar på andra sätt. Den 15:e januari 2018 börjar jag plugga programmering 1 via Miroi på distans här i Malmö. Det ska jag läsa på 25% och jag hoppas det kommer räcka. Helst hade jag velat studera på 50% för då hinner jag plugga mer och komma in på en ”riktig” utbildning minst 1 år tidigare. Men det får ta den tid det tar. Jag tror att det är värt det i slutändan! Det kan lösa sig ändå. Ordningen ser ut som följande gällande komvuxkurser och alla kurser läses på 25% så länge jag är kvar på Funkibator:

  1. Programmering 1
  2. Matematik 2 (tidigare B)
  3. Programmering 2
  4. Matematik 3 (tidigare C) eller annan datorkurs
  5. Övriga komvuxkurser istället för exempelvis arbetslöshet

Får jag som jag vill så lyckas jag komma in på exempelvis en systemutvecklarutbildning eller en webbprogrammeringsutbildning (som också har typ C# som huvudfokus) på högskola i någon form redan hösten 2018. Det hänger på om man kan bli godkänd med matematiken innan det är för sent. Funkar det inte så läser jag vidare alla kurser tills hösten 2019 och då hoppas jag att jag har kunnat komma in på någon utbildning på högskolenivå eller liknande.

För er som noggrant läser varje inlägg jag skriver så är detta förmodligen gammal skåpmat, eftersom jag tjatat och gnatat om detta sen i våras någon gång, men just min specifika plan jag har just nu har jag inte skrivit så jättemycket om så därför tänkte jag gå ut med det. I dagsläget blir det nog förmodligen så också att jag inte kommer gå den utbildningen på Lernia som jag tidigare var lite smått besatt över. Nej, nu pekar det mer åt faktisk högskoleutbildning. Problemet med att gå på högskola innebär ofta dock att utbildningarna är på 3 år istället för ungefär två. Det stora problemet är att mitt CSN riskerar ta slut om jag gör så att jag tar mer lån därifrån. Förmodligen har jag inget annat val, men frågan är om jag tar helt eller halvt lån. Tar man halvt lån, fast man studerar på heltid så sparar man veckor, vilket både är negativt som positivt. Det innebär att min ekonomi inte är lika bra, men å andra sidan är det mindre lån under de kommande studieåren. Ett annat problem är också att när jag väl påbörjar en (förmodligen) heltidsutbildning efter att jag studerat på komvux ett tag är att om utbildningen är längre än 2 år så blir det problem när jag sätter min sjukersättning som vilande.

Å andra sidan, även om det skulle gå att studera en vanlig högskoleutbildning på halvtid så är jag inte särskilt intresserad av det heller då det skulle ta dubbelt så lång tid vilket inte behövs. Jag tar i så fall min chans och ansöker igen om sjukersättning om det skulle visa sig att jag omöjligtvis kan studera och/eller arbeta mer än 50%. Att studera på heltid är jag inte rädd för. Egentligen inte att arbeta heltid heller inom IT sektorn. Men risken är mycket stor att kroppen ändå inte kommer orka med att arbeta heltid – även inom programmering!

Vi får helt enkelt se vad som händer och hoppas på det bästa.