Publicerat den

Stressen angående matematiken ökar, men snart är det över. Förhoppningsvis!

addition black and white black and white chalk
Photo by George Becker on Pexels.com

För er som inte vet så skrev jag andra modulprovet för en vecka sen i matematik 2a. Det blev ett F i betyg även där och jag undrar hur i helvete det hade kunnat hänt. Ok, nog för att jag har mina anledningar att inte få godkänt på den här skiten men ändå. Till skillnad från första modulprovet så visste jag vad jag höll på med i majoriteten av uppgifterna. Det var några där jag inte alls kunde något, men jag försökte. Det var 12 frågor eller nått sånt. På 8 av dem så visste jag direkt vad jag skulle göra och räkna ut dem. På två av dem så visste jag inte ett skit och på en så chansade jag som fan eller nått. Det var ungefär så det gick till. Jag gick därifrån med rak rygg och säker på att jag åtminstone klarar godkänt, men nej. Det blev ett jävla F/Ej godkänt betyg.

Jag blir så trött. Jag menar hur fan ska det här gå egentligen? Hade jag vetat om att jag skulle ha så förbannat svårt med matematik 2a idag så skulle jag fan ha gått klart kursen när jag gick den andra gången typ 2006 eller nått sånt där skit. Det var under de år då det var ok att ha sjukpension men studera samtidigt. Jag minns inte när det var, men det var längesen nu. Andra gången jag gick matematik B så hade jag bara slutprovet kvar har jag för mig. Jag tror till och med jag fick VG på delproven, men som vanligt så blev jag ju förvirrad och till sist sket jag i det för just då var det inte på liv och död. Jag gick mest Matematik B för att jävlas med min usla gymnasieutbildning där det tog mig 3 skitjobbiga år att gå Matematik A, för så var upplägget och vi fick ingen direkt motivation att göra nått mer än det. Detta är alltså tredje gången gillt, och även om jag tycker att jag lär mig saker så går det åt skogen just nu. Jag kan räkna ut ekvationer med mera men det räcker inte, för jag får ändå inte godkänt på proven.

Nåja, jag ska sluta och svära och klaga. Det hjälper ändå inte. Jag har pratat med min lärare och vi ska träffas för att gå igenom proven så jag vet vad jag har gjort fel. Min gissning är antingen att bedömningen är helt off, men jag fick precis veta att jag har gjort fel på praktiskt taget alla uppgifter av läraren. Ett minustecken glömt där, en olöst ekvation här och några uppgifter jag ej gjort klart resulteras i ett klart F i betyg och jag vill bara gå och dö eller nått nu.

Vi får se vad läraren säger, men jag börjar tappa hoppet totalt. Jag ska i alla fall skriva nationella provet mycket tidigare än planerat, för annars funkar inte min planering. Det kommer ju ett bröllop mitt i alltihop ❤😍💕!!! Inte jag som ska gifta mig, utan brorsan ska gifta sig med Kalle!

Jag bara hoppas jag får godkänt där, för får jag inte godkänt så är jag fanimej helt körd! Då är det bara omprov som gäller som jag säkerligen även där kommer misslyckas radikalt och då är det prövning efter prövning efter prövning tills jag har ett jävla godkänt betyg i matte skiten. Men då är det förmodligen försent för att söka till något till hösten och jag får vänta ett år till.

Och där svor jag igen.

Jävla bajs.

Om fem dagar får jag även veta hur det gick på högskoleprovet. Med tanke på hur matematiken går så får jag väl 0.2 i bästa fall. Jag har inte tillräckligt med positiva tankar i mig just nu att orka eller våga tänka mer positivt kring det. Och det enda jag gör är går och tänker på min framtid. En framtid som jag förmodligen aldrig kommer uppleva förrän jag är 45 eller nått. Totalt utfattig lär jag vara tills jag får ett jobb inom IT branschen. Det är tur jag har Henrik i alla fall…

När jag säger framtid så syftar jag på en tid där jag har en högre heltidslön. Kanske där jag får ut 20 000 minst i nettolön, men förmodligen mer. Där jag har en fast anställning på ett datorföretag där jag arbetar med programmering i någon form. Där jag har min Anton, min efterlängtade Grand Danois. Där jag har en egen bil och där jag inte behöver oroa mig för pengar. Där jag kan spara undan 3 gånger mer minst jämföres sen jag började jobba på Funkibator. Det är min framtid.

Och framtiden min hänger på godkänt betyg i matematik 2a och ett tillräckligt poäng på högskoleprovet så jag kan komma in på en utbildning och lära mig det jag har längtat efter i så många år. Jag har redan väntat i säkert 15 år eller nått på att leva ett bättre liv, men det har inte hänt ännu, men jag är ändå nöjd ändå med mitt nuvarande liv. Trots att jag inte har en stabil inkomst eller Grand Danois. Tack vare Henrik så vet ju mina trogna läsare hur lycklig jag har varit med honom i 9½ år nu. Av den anledningen behöver man varken pengar eller Grand Danois för att vara lycklig, men det skulle vara jävligt trevligt om jag slipper ha så lite pengar i jämförelse med honom efter att jag har utbildat mig.

Dock är jag inte i dagsläget rädd för att bli arbetslös. Jag letar gärna nytt jobb nu, även om det bara blir ett tillfälligt jobb tills jag utbildar mig inom IT. Nej, det är mer frustrationen om jag misslyckas med matematiken och inte kommer in på någon utbildning alls i höst som stör mig. Leva på a-kassa bryr jag mig inte om så mycket, även om det kan bli mindre pengar än vad jag har idag. Jag har ändå inte råd att köpa något i alla fall oavsett förrän jag vet om att jag har en högre stadig inkomst igen. Det kan dröja år i värsta fall innan det händer. Och jag är redo för det.

Men jag orkar inte med det här längre. Jag vill bara ha ett godkänt jävla betyg i matten och tillräckligt högt högskolepoäng så jag blir antagen till ett av de program jag har sökt i höst. Jag vill inget annat än det just nu.

Jag är fan för trött för det.

Publicerat den

Tankarna yr… Vad ska hända härnäst?

Det pågår mycket i mitt huvud för tillfället och allt eskaleras – som vanligt. Det är dock väldigt logiska grejer det handlar om, och som vanligt handlar det om att bara orka vänta tills det är löst. Matematiken fortsätter. Den är asjobbig, tråkig men det går framåt. Kapitel 2’s modulprov kan jag förmodligen skriva en vecka tidigare än planerat och det är större chans att jag får godkänt på det då jag faktiskt gör alla uppgifter i boken nu och inte bara A uppgifterna som jag gjorde i kapitel 1. Får jag som jag vill så hinner jag även skriva det nationella provet antingen första veckan i juni eller sista veckan i maj. Jag bara hoppas jag klarar bägge proven som är kvar utan omprov. Jag borde klara det, men det återstår att se. I värsta fall får man väl prata med lärarna och även ha en muntlig del så lärarna kan få se lite hur jag tänker och hur mycket jag har förstått av matematiken. Kapitel två har i alla fall hjälpt mig tänka lite mer på termer som används i matematik så det är bra och jag har fått veta att jag får använda grafräknaren under hela modulprov 2 istället för bara i del två under första modulprovet.

Andra grejer som pågår är jobbet. Jag tror det börjar lida mot sitt slut, men inte riktigt än. Jag hade ett samtal med vår verksamhetsledare igår och plan ett är ju så klart att diskutera fram lösningar på hur jag kan fortsätta jobba. Jag vet inte hur mycket jag får berätta här, men jag tycker jag kan säga min egen åsikt kring det här. Observera att redan från början så hyser jag inget agg överhuvudtaget gällande mitt jobb eller kollegor. Det är bara dags att gå vidare snart. Antingen för att vi inte kommer fram till en lösning eller kompromiss gällande arbetsuppgifter, eller för att det bara inte går.

En liten tillbakablick: På mitt jobb har jag gjort nästan precis allt möjligt som kan tänkas göras på arbetsplatsen. Det är en ideell förening som ligger i Växjö, men jag arbetar på distans och har gjort det i typ 2 år eller så. I början när jag var praktikant var jag på kontoret ofta, men sen blev det allt mer sällan, till varje måndag och nu helt på distans. Att arbeta hemifrån är underbart. Jag väljer mina egna timmar och jag har ett väldigt anpassat upplägg. Jag har inga direkta deadlines heller vilket är bra. När jag fick min halvtidstjänst på 50% så blev min tjänst en så kallad ”automatiserare” eller något i den stilen. Jag skulle agera som arbetsplatsens datorbas, vilket är en tolkning av mina arbetsuppgifter. Det innebar i praktiken att jag hanterade medlemsregistret, ”bråkade med excel”, kollade upp saker åt folk, registrerade evenemang, uppdaterade hemsidorna, skrev Facebookinlägg och blogginlägg med mera. Det fyllde min halvtid alldeles utmärkt.

Jag gjorde många saker på löpande band och i början var det perfekt vilket höll i sig i över ett år. Sen hände något. Jag fick fler och fler uppgifter som innebar att jag satt och kopierade och klistrade in text hela dagarna. Det tog inte lång tid innan jag började gå mot att bli utbränd. Efter sommaren 2017 så försvann de flesta arbetsuppgifter och jag kunde börja återhämta mig. Distanskursen började men detta året var de flesta deltagarna mer tekniskt kunniga och jag behövde inte göra så mycket som jag annars gjort. Planen inför framtiden var att gå ner i tid. Samtidigt planerade jag privat för att plugga upp inför att komma in på diverse utbildningar till hösten 2018 och där är jag nu. Mina arbetsuppgifter har bestått utav att texta våra YouTube klipp, eftersom jag inte kan utföra mina gamla uppgifter just nu av hälsoskäl.

Jag trivs med det, men det är inget som är prioriterat eller som jag egentligen ska få betalt för. I alla fall inte i det långa loppet. Jag håller dock på fortfarande med distanskursen, men hittills så har jag inte arbetat administrativt med det. Ibland har jag fått lite smågrejer att göra, men de har ibland inte fungerat och när mina kollegor vill att jag ska återgå till att kopiera och klistra text hela dagarna så får jag panik, vilket de vet om. Så vad som händer näst återstår att se. Jag är dock som vanligt flexibel och öppen för förslag, men jag har också egna åsikter kring hur detta system med kopiering och klistrande kan förbättras. Jag menar, det är inte rimligt att man ska få betalt för att klistra och kopiera text?! Det är ju något en riktig robot kan göra, inte jag.

Jag har sagt att jag behöver mer roliga, kreativa uppgifter, men dessa finns inte idag. Men missförståndet där är egentligen att det kreativa behöver inte vara så svårt. Det kan innebära att jag får ett problem att lösa. Att jag får skriva texter själv. Även jobbet med undertexterna till YouTube tycker jag är kreativt nog. Det räcker. Jag trivs med det. Men det räcker inte. Nej, här ska klippas och klistras! Eller något i den stilen. De har massvis av sånt som bara ligger på hög och eftersom de utsåg mig till såna uppgifter så får de ligga där på hög då ingen annan har tid att utföra dem.

Jag gick ner i tid till 25% vid årsskiftet och på resterande så studerar jag matematik 2a. Något som är kämpigt som fan, men som jag överlever tack vare att jag får bra hjälp från min sambo och att jag inte läser matematiken på heltid. Jag räknar den här skiten tills jag får grym huvudvärk och blir på riktigt uselt humör. Jag vill bara att allt ska vara över. Jag hade mått så mycket bättre då. Även som fattig och arbetslös. Jag hade behövt ett break, men jag vill inte ta det förrän jag vet att allt ordnar sig egentligen.

Matematiken gör mig stressad som fan. Oroligheten angående min stundande ”fattigdom” gör mig nervös. Mer om det senare. Oron över att mina skitdåliga betyg och eventuellt ett dåligt resultat på högskoleprovet gör mig ännu mer nervös och stressad och det har bidragit till att den här våren praktiskt taget innebär att jag är konstant förbannad eller totalt orkeslös och uttråkad. För att rädda mig själv tänker jag på saker som jag absolut inte har råd med, eller ens behöver i mitt liv. Exempel på det är att jag återgått lite till att titta mer på Apple produkter trots att min nuvarande telefon fungerar tillräckligt bra. Jag planerar att köpa en OnePlus 6 (mobiltelefon, alltså) fast jag absolut inte har råd. Dessutom ”funderar” jag på skaffa en mops i väntan på att skaffa Grand Danois.

Allt är totalt upp och ner. Det enda som inte är det är själva vardagen. Jag vaknar på morgonen, käkar frukost, säger hejdå till Henrik när han drar till jobb, kör mina morgonrutiner, räknar matte, jobbar mina timmar, spenderar några timmar vid datorn, ser på TV, äter middag, ser mer TV och umgås med Henrik och sen är det dags att sova. Allt däremellan är bara blä och bajs just nu. Nästan. Jag har inte mycket ork kvar att orka vara glad, hålla humöret uppe och jag blir så lätt skitförbannad över inget nu och det tär på mig. Därför vill jag att allt bara ska vara över. Ett godkänt betyg i matematik 2a och mer än typ 0.7 på högskoleprovet. Och sen kanske en ”paus” från jobb? Om inget annat ska jag ha 4 veckor semester i sommar och det behövs.

Angående ekonomin så har jag redan nu blivit ”fattigare”. Det beror på att jag gick ju ner i tid och arbetar på 25% nu och jag har ingen ersättning för resterande 25% då CSN inte ger bidrag för studier under 50%. Jag vet att jag kommer leva fattigare i kanske 2-4 år i värsta fall, men det beror på vad som händer. Kommer jag in på en utbildning i höst och jag kan behålla mitt 25% jobb under större delen av studietiden så blir ekonomin lite bättre än idag. Får jag inte behålla jobbet av diverse anledningar så blir det lite knepigare. Har jag tur och kommer in på en utbildning i höst så har jag förmodligen rätt till tilläggslån vilket hade underlättat en hel del. Och maxa CSN gör liksom inget. Det påverkar inget. Bara ekonomin under studietiden.

Får jag 80% av min lön i akassa ifall jag skulle vara arbetslös så blir ekonomin också bättre. Om jag får halva a-kassan för att jag bara arbetat halvtid så kommer ekonomin bli sämre än idag. Hur mycket sämre vet jag inte, men sämre i alla fall. Att leva livet som arbetslös är dock inte något som stör mig. En mycket sämre ekonomi gör det, men så länge som Henrik och jag bor i hop och han fortsätter tjäna så bra som han gör så löser allt sig. Då behöver jag inte oroa mig för ekonomin alls, men det är störigt att efter år av att ha en helt ok nettoinkomst och helt plötsligt få hälften av det eller ännu mindre, ja då blir det jobbigt. Jag som dock levt större delen av mitt liv sen jag flyttade hemifrån i total fattigdom vet dock hur det är och jag är redo för det. Det är liksom värt det om jag kan utbilda mig till något som gör mig passionerad och ”rik” på kuppen. Då är det ok att vänta, även som en ”fattig” person. Men det känns otroligt jobbigt just nu att ha så lite pengar och inte kunna spara undan så mycket som jag har kunnat sen jag blev anställd på Funkibator. Det är jävligt trevligt att inte oroa sig för pengar och helt plötsligt måste jag typ göra det igen, då jag inte har total frihet över mina egna pengar förrän jag får ett mer välbetalt jobb. Eller högre CSN under studietiden eller 80% av min a-kassa om jag blir arbetslös ett tag.

Blir det dock så att jag inte kommer in på någon utbildning i höst och kanske är arbetslös så kanske jag letar upp mig ett annat jobb, skriver högskoleprovet igen på både höst och vårterminen och får jag inget jobb så kanske jag fortsätter plugga upp betyg som kan behövas för diverse utbildningar inom programmering och systemutveckling.

Men jag vill bara att allt ska lösa sig. Att jag kommer in på en av de utbildningarna jag har sökt. Vilken spelar mindre roll. Kommer jag in på en av dem så är det värt att fira med champagne eller nått. Alla är egentligen av lika stort värde. Det hade liksom bara varit trevligare om jag lyckas komma in på de utbildningarna i antingen Malmö eller Kristianstad så jag får en anledning att lämna lägenheten oftare.

Men nu vill jag bara att allt ska vara över och löst.

Publicerat den

Påsken 2018 och lite andra grejer…

Årets påskhelg har varit som de flesta andra påskhelger tidigare år. Det innebär att den har varit lugn, sovmorgon varje dag och mycket tv-tittande. Precis som vilken annan helg som helst. Undantaget denna gången är att jag har varit tvungen att räkna matte. Det har gått bra och sakta framåt, som vanligt. Däremot är det inte särskilt roligt, men det är ett måste, för annars blir jag ju aldrig någon typ av utvecklare i framtiden.

På påskafton åkte jag och älsklingen till Klippan för att hälsa på hans familj och äta lite påskmat. Det var trevligt. Som vanligt så åkte vi iväg nån gång efter att vi hade vaknat och vi åkte hem när vi kände att det var dags. Vi var rätt trötta när vi kom hem, men det var en trevlig resa och alltid lika kul att träffa familjen.

När det gäller allt det andra så är jag för tillfället, och lär väl fortsätta, vara nojig över vad som kommer hända härnäst. Kommer jag klara första modulprovet, som jag ska skriva denna vecka? Klarar jag mattekursen och i så fall med vilket betyg? Allt över E är ju liksom att hurra för tycker jag. Sen då? Kommer jag in på någon av de sjuttioelva program och kurser jag har sökt till hösten? Jag hoppas verkligen det, för jag har ingen jävla lust alls att vänta ett helt år till innan jag kan komma in på högskola eller universitet. Även om jag ska skriva högskoleprovet nu i vår så vill jag att det ska vara första och sista gången jag gör det. Jag har räknat ut att om jag får typ minst 0.5 på högskoleprovet så ökar mina chanser markant att bli antagen till de utbildningarna jag har sökt. Särskilt de lokala universiteten och högskolorna i Skåne som jag har sökt till. Blir det så att jag faktiskt INTE kommer in på något alls (eller bara någon av kurserna) så kommer jag bli tvingad att plugga till högskoleproven och ta dem igen, både i höst och på nästa vår och hoppas på att jag får högre och högre poäng ju fler gånger jag tar det. Men jag vill verkligen inte skriva det mer än en gång. Varför det liksom? Vad är syftet med den tortyren? Det räcker väl med två modulprov och ett nationellt prov i Matematik 2a?

Då säger väl ni läsare något i stil med:”Ja, men hur ska du annars få arbeta med något passionerat varje dag och dessutom få möjligheten att typ dubbla eller trippla din gamla lön?”. Ja just det. Lönen. Tänk, va? En dubblad inkomst, ett riktigt roligt jobb och många andra möjligheter. Absolut bäst är väl också om jag hittar ett jobb där vovven får följa med på kontoret. Det tror jag ska vara ett krav i mitt CV. En hundvänlig arbetsplats är viktigare än en (super)hög lön. Faktiskt. Så viktigt är det att det ska funka med vovve och jobb – oavsett var jag än hamnar i framtiden. Även om jag inte jobbar med IT, men lyckas hitta något annat som är mer välbetalt så är det viktigt för mig att en vacker dag att ha råd med hund och ha han med mig överallt.

Så går tankegången lite nu och som vanligt driver det mig och mitt humör till vansinne. Tankarna kring att allt kommer gå åt helvete gör mig nervös och orolig, vilket påverkar hur jag tänker kring matematiken. Därför sitter jag och svär som en jävla tok när jag räknar, för hjärnan är alldeles för upptagen att tänka på alla hemskheter som förmodligen inte kommer ske. Även om jag inte kommer in på något i höst, så är inte det så jättefarligt. Det är mer det att jag är trött på att vänta. Det var liksom typ ett år sen nu som jag bestämde mig att jag skulle byta karriär och äntligen ta det här ”data-steget”, och jag har gått och tänkt typ dagligen sen dess på utbildningar och min framtid som någon slags utvecklare. Hade jag redan haft matten fixad sen innan (tredje gången gillt, liksom) så hade jag ju sökt till 2017, för det hade jag förmodligen hunnit. Om jag måste vänta ett år till (minst) så kommer det bara göra allt jobbigare. Jag hade ju hellre velat fokusera på något som sker här och nu istället för något som inte alls kommer ske, eller som kommer ske senare i mitt liv. Men det är så typiskt för mig. Jag är så jävla van vid att bara vänta, hoppas och längta efter saker som typ aldrig kommer ändå. Men jaja. Som ni vet så har jag typ noll kontroll över tankegångar och handlingar så… Men jag överlever det! Jag har ju gjort det hittills…

Fortsatt trevlig påsk och nu hoppas vi också att vårvärmen kommer och sommaren! Jag är ruggigt trött på snö och allmänt skitväder…

Publicerat den

Dags att söka till högskolan – igen!

Imorgon öppnar antagningen till höstens utbildningar på högskolor och universitet. Fem stycken utbildningar har jag planerat att söka till. Två som är på plats, varav en i Malmö och en i Kristianstad och sedan tre stycken distansutbildningar. Två av de utbildningarna är 120 hp och resterande är på 180 hp. Spännande ska det bli och jag tror jag har kommit fram till vilken prioritering utbildningarna ska ha.

Först ska utbildningen på Malmö Universitet komma, sen är frågan om en av distansutbildningarna ska hamna som tvåa eller om utbildningen på Kristianstad högskola ska göra det istället. För resterande utbildningar så är det lite skit samma tror jag. Tekniskt sett kan jag komma in på alla ändå. Främsta anledningen till varför jag vill sätta Malmö först är för att jag nu bor i stan, så det är kortast ”pendlingsavstånd” och för att den utbildningen också har det jag behöver för att bli någon typ av programmerare/systemutvecklare. Däremot så kan det bli väldigt svårt att komma in, om jag nu inte lyckas få ett väldigt högt betyg på högskoleprovet förstås och mina tidigare akademiska poäng gör att jag hamnar före i kön. Anledningen till varför jag förmodligen kommer sätta utbildningen i Kristianstad som tvåa är för att det dels är på plats och dels verkar det vara mycket lättare att komma in. Jag kollade statistiken för hösten 2017 och betygen där är relativt låga så det är bra. Dessutom verkar den utbildningen också innehålla en bra och bred grund som kan hjälpa mycket till att få drömjobbet om ett par år. Pendlingen dit lär nog bli asjobbig, men absolut värt det i slutändan tror jag för jag är inte längre lika inne på att enbart vilja gå ett program på distans.

Nä, efter typ 5, 6 år eller nått sånt av att antingen plugga hemma eller jobba hemifrån så har jag nog fått alldeles för dålig hälsa p.g.a. det men också andra besvär så jag tror det är på tiden att jag börjar bli lite mer ”social” igen. Inte för att jag inte är social idag, men av hälsoskäl är det nog väldigt bra att flera gånger i veckan ha en anledning att vistas bland folk och träffa kompisar etc. Efter alla dessa år av att typ konstant vara hemma och dessutom ensam hemma (med Maja som sällskap) så är jag lite trött på att känna mig lite ”ensam” också och inför ett karriärs skifte som jag försöker ge mig på nu så är det en bra övning att skapa nätverk genom en fysisk utbildning. Om det blir så dock att jag enbart kommer in på någon av distansutbildningarna så är ju det självklart positivt också, men i dagsläget (som ständigt ändras) så hoppas jag mest på att jag kommer gå en av dessa utbildningar på fysisk plats för det är nog det bästa i slutändan för mig.

Eftersom jag inte kom in på programmeringen via komvux, utan istället bara Matematik 2a så innebär det också att praktiskt taget alla YH program jag kan söka inte längre går att söka. Det beror främst på att nästan alla kräver programmeringskurser och/eller Matematik 3 i någon form. När jag var som mest besatt över Lernias utbildning så krävde ju den programmering 1 och 2, vilket jag inte har kunnat gå eftersom jag inte kom in, och även om jag hade gjort det så hade det ändå bara inneburit en försening till att påbörja en utbildning. Detta med tanke på hur min nuvarande livssituation ser ut med 25% jobb, 50% sjukersättning och 25% som är kvar som jag kan använda till studier, där jag då för närvarande pluggar matte. Eftersom jag helst inte vill säga upp mig utan en ekonomisk backup-plan så får jag leva med att ha det så här. Det hade varit annat om jag hade haft en annan inkomst utan att behöva jobba för det, men så är livet. Och jag har inte blivit miljonär ännu heller, eller fått ett överraskande arv på ett X hundratusen. Inte för att jag väntar på något sånt heller, men jag försöker vara realistisk här. Basinkomst finns ju inte ännu, tyvärr. Det hade löst många problem. När jag i alla fall kommer in på en högskoleutbildning så ska jag i alla fall sätta sjukersättningen vilande. Har jag jobbet kvar (vilket jag hoppas) så innebär det att jag kan klara mig på halvt CSN också vilket är nice. Jag behöver verkligen spara på det. Jag har 70 veckor kvar att nyttja, men jag är hoppfull.

Imorgon är det alltså dags och spännande ska det bli. Jag hoppas verkligen jag lyckas komma in på en bra utbildning och framförallt att jag i första hand klarar matematiken med minst godkänt betyg. Eftersom jag sköter matten praktiskt taget enbart på distans så är det väldigt välförtjänt betyg jag får om jag klarar kursen utan att göra omtentor och liknande. Godkänt räcker, som sagt men man hoppas ju alltid på mer, även på det kommande högskoleprovet!

Publicerat den

Funkibatorpodden (Avsnitt 4) by Funkibatorpodden

Det här avsnittet spelades in för rätt längesedan nu, men inte förrän idag så lyssnade jag på det. I det här avsnittet intervjuas Karl Högnesen, som berättar om sitt spännande arvsfondsprojekt som syftar till att underlätta för funktionsnedsatta studenter på universitet eller högskolor i Sverige.