Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Vad ska man göra härnäst och hur ska man orka?

Jag har inte räknat matte på tre dagar. Efter att jag köpte en ny mattebok och räknat några tal i den så har jag skitit i allt vad matematik heter. Istället har jag lekt lite med JavaFX och databaser, för att hålla programmeringen vid liv. Det behövdes kan jag säga, för även om jag inte glömt hur man gör saker och ting, så har jag glömt en del. Eller snarare så har jag inte lärt mig tillräckligt för att veta hur specifika saker fungerar. Varför har jag gjort detta istället för att fortsätta kursen i Unity och sen gjort mitt spel? Det kan jag inte riktigt svara på, eller kan jag de? Jag tror det har att göra med att mitt spel jag vill göra är ett stort delmål som blivande utvecklare, och det känns som om att jag bara kan påbörja det när jag har mer hopp om framtiden. Mer om det senare i inlägget.

Som läget är nu så har jag nästan helt tappat sugen på att fortsätta gå min utbildning i Kristianstad. Observera ordet ”nästan”. Jag börjar liksom inse att rätt utbildning är mer värt än trevliga kurskamrater… Och situationen jag sitter i kommer inte göra att jag får fortsätta programmet med dem ändå, för det är ett moment 22 deluxe som har hänt här. Hade jag exempelvis fortsatt plugga till matte tentorna, ännu inte klarat det, tagit studieuppehåll eller bara läst en kurs för hela terminen och gått om mattekursen till våren så missar jag ju ändå typ allt med mina nuvarande kurskamrater. Det är liksom ett dött lopp, eller något i den stilen. Plus att allt kommer ta ett år till innan jag har min examen. Jag skickade iväg min förfrågan om dispens, och fick till svar att det är lättare att klara kursen än få dispens, och jag kommer aldrig klara den här matte kursen. Dock ska jag påpeka att i min lilla resa med att hitta nya matteböcker att öva på, så ser det lite positivt ut. Men jag orkar inte plugga ändå. Jag är helt jävla slutkörd nu. Och jag vägrar hamna i den situationen att jag blir utbränd på riktigt. Jag har varit där innan, och jag vill inte komma dit. Jag vill bara gå vidare och göra något bra med mitt liv.

Med matematik 5000 serien som finns i digitala format via en hemsida, kan man antingen läsa boken och skriva sina tal som vanligt, eller så kan man svara via en digital plattform, men själva uträkningen görs på annat papper. Dock kan man inte läsa boken i pdf format, vilket är störigt som fan! Matteboken för 3c och 4 samt 5 påminner en hel del om hur hans frågor på tentorna är utformade, men som läget är orkar jag inte räkna något, för jag upplever att det inte är lönt. Ska jag klara tentorna och den här kursen, så måste jag räkna igenom tre hela kursböcker och det kan jag omöjligt göra på loppet av ca 40 dagar, då nästa tillfälle av omtentor sker. Därför vill jag inte mer. Och jag orkar verkligen inte heller! Kan ni förstå det?! 99% av er kan säkert det. Resten kanske tror jag är bara för lat… Det var tur att boken jag köpte, matematik 5000 3c var billig. Jag hittade den för 149 kr på ordochbok.se, men eftersom den är digital så kan jag inte lämna tillbaka den. Men det skiter jag i just nu. Dock hade jag kunnat, om jag bara tänkt på det tidigare, sökt till komvux för att gå en mattekurs i matematik 3c, 4 och kanske 5 om jag hade hunnit med det ifall jag heller inte blivit antagen till tre utbildningar på yrkeshögskola i Malmö.

Jag har i alla fall bestämt mig. Får jag som jag vill, så tar jag studieuppehåll från HKR, och påbörjar utbildningen till systemutvecklare i .NET på Newton när den börjar i augusti. Idag fick jag mina officiella antagningspapper, med information om utbildningen, så det känns bra. Sommarlovet blir lite kortare, men det skiter jag i. Jag vill bara hålla på med programmering, och jag är väldigt nyfiken på hur det är att plugga på Yrkeshögskola.

Spelet då? Ja, när det är officiellt med hur allt blir så vågar jag fortsätta med det. Har jag tur innebär det typ i nästa vecka eller nått, för jag tror inte jag kommer orka fortsätta med matematiken som läget är nu och tiden går. Snart är det för lite tid över till att ens studera inför del ett, även om jag har påbörjat det innan den här cirkusen tog ett nytt varv. Nu orkar jag bara inte mer. Jag vill trycka på pausknappen, ta semester, vila ut, umgås med nära och kära och spendera ett par timmar om dagen med programmering bara för skojs skull tills att något nytt händer, vare sig det blir att fortsätta programmet eller påbörja den nya utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska orka sätta mig med matteboken igen och känna mig positiv till att fixa det här. Det är omöjligt! Och nej, det är inte min dåliga inställning som gör att jag inte kommer klara det. Det är verkligheten. Jag är mer realistisk än någonsin just nu. Ni anar inte vad som pågår i mitt huvud och hur det känns att vara mig just nu. Efter 4 omgångar av hopp och förtvivlan samt totalt kaos så vet jag vad jag pratar om. Så jag vill ge upp denna omöjliga kamp.

Min lathet har inte hämmat mig i den här mattekursen. Det är mina sjukdomar tillsammans med min überlåga energinivå, min dåliga diet under vårterminen (+ alla andra tidigare år, då hälsan inte blir bättre av att äta skräp dagligen, vegetarian eller ej), lärarens förnekande av laglig hjälp som jag har rätt till, och hur tentorna är utformade som är orsaken. Jag är inte perfekt, jag gjorde INTE tillräckligt i början, men sen när jag gjorde mitt absolut yttersta så hjälpte inte det. Inte ett jävlaste dugg! Moment 22 deluxe, ja så är det. Spela roll om jag hade gått igenom hela boken 5 gånger om. Det hade inte hjälpt. Alls. Så enkelt är det.

Med lättare tentor, såsom det varit tidigare år hade jag med största sannolikhet fixat ett godkänt vid del 1, redan. Då hade jag inte suttit i den här situationen. Men nu gör jag det, och jag får göra vad jag kan med hur det har blivit. Och jag är så glad för att min backup finns här. Nu hoppas jag bara att det blir mitt alternativ till hösten, för jag vill som sagt bara bli programmerare i någon form. Jag vill koda, skapa program, göra spel, komma på bra app-idéer och utföra dem etc. För att inte tala om den garanterade praktiken! Jag vill bli bättre på programmering, så personligen tror jag detta är bättre än alternativet om att vänta ett år till på något som kanske aldrig kommer hända. De kanske går på min rekommendation och höjer kraven till Matematik 3c för att komma in til hösten och då kanske jag inte har rätt att gå om kursen. Plus att år två är riktigt högt tempo och galet mycket mer att göra, hur ska jag då orka gå en mattekurs ovanpå det? Studieuppehåll lär det alltså bli oavsett i så fall.

Bättre att bara ta chansen till något som just nu känns som den bästa lösningen. Och framförallt, slippa all ångest gällande matematik som ändå tar död på min styrka, min glädje, mitt jag…

Att välja och vraka eller kämpa på och (förmodligen) misslyckas – det är frågan…?!

Efter gårdagens besked om att jag bara fick 2 poäng på senaste tentan i matte så fick jag fanimej nog. Jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag kommer studera inför nästkommande omtenta, för inget jag gör kommer någonsin att räcka för att kunna fortsätta det här programmet. Det finns kanske lite lösningar, men jag vet inte om jag orkar genomföra allt. Eller om det ens går…

En lösning är att jag ansöker om dispens. Det är nämligen så med tanke på vad jag har upptäckt att jag har inte fått rätt stöd som jag behöver, i alla fall om jag har tolkat alla dokument rätt. Jag kan ha läst fel och läraren har rätt ändå, men just nu tycker jag att jag har blivit lite ”felbehandlad” eller hur man nu ska uttrycka det. Särskilt när jag sett citatet nedan. Från årets kursplan till kursen står det så här:

Om studenten har en rekommendation från HKR om särskilt pedagogiskt stöd på grund av funktionsnedsättning, har examinator, eller den examinatorn utser, rätt att ge en anpassad examination eller låta studenten genomföra examinationen på ett alternativt sätt.

MA150B, högskolan Kristianstad gällande från 2019-01-21

Detta är något jag blivit nekad. Det finns inte resurser säger läraren, Bullshit! Hade jag kunnat göra en muntlig examination är jag övertygad om att läraren åtminstone hade kunnat förstå att jag fattar vad som krävs av mig för att få godkänt i kursen. Under förutsättning att frågorna är lite lättare också. Mer om det senare i inlägget. Det står i kursplanen, som går att läsas här (så länge länken funkar och kursnamnet är detsamma) vad kursen ska gå igenom. Vilket är detta:

Del 1

  • Aritmetik.
  • Algebra.
  • Formler.
  • Ekvationer.
  • Sekvenser och serier.
  • Mängder.
  • Grundläggande logik.
  • Funktioner.
  • Grafer.
  • Logaritmer.

Matematik, del 2

  • Trigonometri.
  • Vektorer.
  • Matriser.
  • Tabeller och grafer.
  • Statistik.
  • Sannolikhet.
  • Korrelation.
  • Regression.
  • Grundläggande derivering.
  • Grundläggande integrering.

Om vi tar ett par exempel. Grundläggande derivering. Såsom jag tolkar det så innebär det att man ska kunna derivera. Det kan jag. Om vi tar talet 3x^2 och deriverar det så blir det 2*3x^2-1 = 6x. Det man gör är att man flyttar ner tvåan och gångrar det med talet 3. Ett tal som är upphöjt till 1 räknas liksom inte för det är talet i sig självt eller nått. Som ni märker har jag svårt att tala termer här, men det är ju en del av min sjukdom (fibromyalgi). Jag fattar driften av det hela, men på ett skriftligt prov är det svårare att bevisa eftersom jag har svårt att tänka i komplett tystnad. Jag behöver prata för att komma fram till en lösning. Eller skriva massiva blogginlägg, haha! När jag pratar eller skriver mycket om en sak så är det som om att jag triggar mig själv till att komma ihåg saker bättre, och jag har då inte rätt att göra en muntlig examination som hade behövts för att bevisa min kunskap. Nu när jag har studerat så har jag lärt mig de grundläggande sakerna som står i boken. Jag vet hur man löser trianglar, följer formler etc. Det som är svårast som jag ännu inte riktigt lärt mig är logaritmer, venn diagram och lite småskit gällande trigonometriska identiteter.

Talen som finns i boken att öva på är simpla såna. Som talet jag nämnde ovan. Sen finns det några få i boken som är lite mer komplicerade, men inte mycket om man ska vara ärlig. Vad kom på tentan? Jo, typ det här: (x^2 – 3)e^x. Hur i helvete löser man det? Det finns ju inte i boken?! I alla fall inte vad jag har sett. Sen råkade jag skriva fel i grafräknaren också för jag tänkte inte på att e^x fanns som knapp, men jag skrev in ett tal som är likadant som e^x, men det blev fel så klart. Lätt hänt när man sitter i en sal med alla andra under bestämd tid och hjärnan fryser till is. Det är bara ett exempel av många.

Boken vi har använder sig inte av verkliga exempel såsom ta reda på hur högt ett hus är och vinkeln en skugga som trädet har på tomten, därför övar man inte på det. Och jag har svårt att applicera simpla matematiska tal till verkliga saker, för så funkar inte jag. Det jag lär mig av matematik är hur man löser ett särskilt tal. Något mer tänker inte jag på om det inte uppkommer något där jag har nytta av det. Det är ju inte som om att jag heller har haft möjlighet att bygga ett stall eller plantera träd i en trädgård av en särskild storlek. Vad kommer på tentan? Jo, ta reda på höjden av vattnet i en fiskskål.

Jag anser inte att att tentan motsvarar vad kursen ska genomgå, för i min hjärna tolkar jag det som om att man ska kunna de bitarna som kursen går igenom. Inte en sjuttielfte så hög nivå på något som bara är grundläggande. Särskilt med tanke på vilken bok vi använder. Kursen heter inledande matematik – inte avancerad matematik för fysikstudenter eller något i den stilen. Inledande matematik innehåller grejer som: Lös en ekvation, räkna ut vinkel på triangeln, hitta integralen(bestäm), gör derivata etc. Det borde inte vara svårare än så, och jag kan det där, i alla fall för del två. Del 1 behöver jag öva lite mer på så jag kommer ihåg det. Det försvinner snabbt ur minnet när man inte använder det. Boken går igenom det mest grundläggande ifrån alla mattekurser från Matematik 1 – 5, på både a, b och c nivå. På en termin! Och tentorna är som om man läste avancerad matematik a’la Einstein… Orimligt som heter duga!

Nåja, jag är så galet trött på matematik, men igår efter lite samtal med nära och kära så säger de flesta att det är en god idé att lägga ner matematiken, byta utbildning och ta det lugnt i sommar. Gör mitt spel om jag vill. Älsklingen är svårare att övertyga, han tror ju på att jag klarar det, men det gör inte jag. Inte med tanke på hur situationen är. Dock så hade jag planerat sen några dagar tillbaka att köpa en kompletterande bok, så igår köpte jag en digital variant av matematik 5000 3c, för det skadar inte att försöka. Den var billig, så det är positivt. Men jag orkar inte om jag ska vara ärlig. Jag vill inte.

Jag vill fortsätta programmet av ren och skär envishet, eftersom jag är antagen och har underbara kurskamrater, men vilka usla argument är inte det? Sen ville jag testa min egen arbetsförmåga för att kolla om jag orkar pendla 3 timmar om dagen + plugga 40 timmar i veckan. Kan jag det? Ja, det går utmärkt – så länge vi pratar programmering här. Matematiken är ju som ni känner till på en helt annan nivå. Fast den inte behöver vara det då den bara ska gå igenom det grundläggande. Själva kursen går igenom det, men tentorna gör verkligen inte det. Nej, där måste man vara ett matematiskt geni som pluggat 8 timmar om dagen, med 50 olika böcker för att kunna klara tentan. Eller nått i den stilen. Och kursen är en 15 poängare på halvtid över en termin. Den hade behövt vara på 30 hp, eller bara lättare tentor… Mer än hälften av de som går i klassen klarar inte tentorna. Vare sig del 1 eller del 2, oavsett hur mycket de pluggar, så jag är INTE ensam. De som klarar tentorna är mattegenier från början, eller så förstår de kopplingen bättre än vad majoriteten gör.

Men jag är så trött på det här. Vi pratar om nått annat istället.

Om jag hade bytt utbildning, så lutar det mest just nu åt systemutvecklare i .net på Newton’s Yrkeshögskola i Malmö. Jag är antagen till den och till systemutvecklare i Java. Jag kan ju redan Java och har gått grundläggande och objekt-orienterade kurser i det, och jag tänkte att det är nog bättre att visa upp för framtida arbetsgivare att man kan både Java och .Net, med allt vad det nu innebär. Dock just nu tänker jag också lite så här att så länge jag inte är begränsad till bara en plattform (typ bara Windows och Android) så är jag nöjd. Jag är flexibel till alla plattformar, men just nu skulle det vara rätt tråkigt om jag bara hade varit tvungen att använda Windows och göra appar till enbart Android med mitt framtida yrke. Jag vill gärna kunna mer. Hade jag bara kommit på ett koncept till en iOS app så hade jag lärt mig Swift, men jag har inga idéer till ett sådant projekt. Det enda jag vet är att mitt spel jag vill göra som just nu är ”on hold” 😭 tills jag löst matte skiten är att jag främst vill släppa det till iPad, men det krävs inte Swift för att göra det, eftersom jag gör det i Unity3d. Det är ju ett spel och inte en app. Som tur är har .NET blivit mer plattformsoberoende, så det går utmärkt att utveckla grejer i det ramverket både i linux och i MacOS, vilket är underbart!

Jag känner mig bara oerhört sliten, både fysiskt och psykiskt efter den här karusellen. Fyra tentor på raken som gått totalt åt skogen… Skriver jag omtentorna igen lär jag med största sannolikhet misslyckas och nå maximalt 1-3 poäng och med mitt stabila, men fallande psyke orkar inte med fler nedfall just nu. Det är som ett dödsfall efter varje gång man hämtat sin tenta. Med tanke på att det är programmering jag älskar och vill veta mer om, bli bättre på etc, så tar matematiken långsamt död på mig. Inom programmering är matten bara ett sätt att tänka och förstå hur man programmeringen och till YH utbildningarna räcker det med Matematik 2, vilket jag har godkänt betyg i. Annars hade jag inte blivit antagen till någon utbildning inom programmering.

Skillnaderna mellan Yrkeshögskola och högskola/universitet är att YH är mer pang på. Där får du lära dig precis vad du behöver för att jobba med programmering i någon form (beroende på utbildning). Högskola eller universitetsstudier har massa fluff för att fylla ut 3 år av utbildning, där matematik kurser är en del av fluffet. Sen kanske du får högre lön om du går på högskola, och särskilt om du är civilingenjör, men det är en helt annan grej. Lönemässigt är det detsamma oavsett utbildning. Duktiga programmerare oavsett tidigare utbildning, med hobbyprojekt och annat att visa upp för arbetsgivare får generellt också högre lön, men ingångslön är skitsamma med har jag läst. Det är ändå på samma nivåer efter X antal arbetade år, och den höjs om man byter jobb ofta eller om man är duktig på det man gör.

Den första kursen vi hade, var också lite fluff. Dock är det mycket bra kurser i programmet jag går, såsom algoritmer, software engineering och massa andra projekt kurser, så det är inte bara bullshit och fluff, men med tanke på hur matematiken stoppar halva klassen från att fortsätta programmet, för att det är också en spärrkurs är skrämmande. Helt ok om man inte hade klarat kursen, men ändå får fortsätta för så brukar det vara, bara att det blir jobbigare med nästkommande kurser, men i det här fallet är en grundläggande matematik kurs med så här svåra tentor totalt orimligt. Det är inte bara jag som är upprörd över det här, även om jag förmodligen är den enda som visar det öppet. Men jag är sån. Känslosam och orädd för att visa vad jag tycker om något.

Särskilt när det gäller att jag har fysiska och psykiska sjukdomar som hindrar mig från att bli godkänd på en kurs när jag inte ens får hjälp jag har laglig rätt till. Fast jag har pluggat och gjort mitt absolut bästa.

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

På tisdag börjar livet. På riktigt, hoppas jag!

Ja, tiden har gått lite sen jag skrev sist, men det känns som om att allt har gått i snigelfart ändå. Nu är det bara två dagar kvar eller nått och sen börjar jag äntligen plugga till systemutvecklare. Jag har fått två av mina tre böcker. Den tredje är försenad och även de andra två tog sin lilla tid att komma hit. Dock behöver jag inte den tredje boken förrän på torsdag skulle jag tro, för då börjar den andra kursen. Upplägget är att 7,5 poängskurserna läses på halvfart, så man kommer alltså läsa två kurser på samma gång oftast. Det blir lite spännande för det har jag inte gjort sen jag gick i gymnasiet eller nått sånt. Jag har ingen aning om hur jag ska plugga heller för att lära mig så mycket som möjligt, men planen är i alla fall att göra allt jag kan och så mycket som möjligt. Eller kortfattat; plugga tills jag storknar…

Jag har egentligen aldrig pluggat så mycket tidigare. Det är endast i ett fåtal undantag jag lagt ner tid på studier. När jag gick på BTH, var det bara i en enda kurs förutom min C-uppsats där jag pluggade ”som man skulle” eller hur man ska säga. Det var nog enda kursen också där jag fick VG tror jag, så det gav resultat. Jag vet inte varför jag helt plötsligt bestämde mig för att plugga på riktigt just då, men det var väl ett test för mig själv och det funkade ju, men det var inget jag höll fast i direkt.

Det jag gjorde då var att jag läste böckerna, skrev anteckningar, höll många samtal med mina kurskamrater och gick på alla föreläsningar. Hur jag ska plugga nu vet jag inte, men jag gissar att jag behöver plugga åtminstone en av böckerna jag beställt rätt rejält för att veta allt jag behöver för att klara första kursen. När det gäller programmeringskursen så finns det väldigt mycket resurser online, men jag gissar att lärarna kommer hjälpa till med studietekniken också och tipsa om hur man bör göra. Jag vet i alla fall att jag inte kan sitta och läsa en bok rakt upp och ner, och nu ska jag ju lära mig programmering och det lär man sig bara genom att faktiskt programmera.

På min huvuddator har jag installerat senaste Java grejen jag behöver och även programmet IntelliJ. När jag får tummen ur röven ska jag även installera det på laptopen.

Om någon har tips på hur man bäst lär sig grejer som står i en bok, lämna gärna en kommentar!

I övrigt så har jag släppt mitt senaste ”mästerverk” på Youtube. Det är en video som är drygt 9 minuter lång och som handlar om hur jag blev en Apple nörd. Den förra videon har jag satt som olistad än så länge, för det var en total katastrof till video, särskilt med det dåliga ljudet… Den har knappt någon sett heller så ni kanske förstår varför man inte riktigt vill eller våga satsa på en YouTube karriär… Den var ju också väldigt dålig och inte särskilt genomtänkt…

Jag har arbetat hårt med den här videon om Apple och den är så bra jag kan göra den med tanke på vad jag har att arbeta med. Än så länge går det trögt med visningarna och det verkar som många inte har sett hela videon heller, så just nu är jag lite besviken över det, men jag vet att jag förmodligen inte har något att hämta på YouTube, oavsett mina kreativa talanger annars. Vill du se den, så har du den nedanför:

Va?! Börjar inte skolan nästa vecka?!

Min lilla tröga hjärna är så ivrig med att påbörja högskolestudierna till hösten att jag har lurat i mig själv att jag idag, den 20:e augusti kan både registrera mig på programmet, köpa Skånekort till rabattpris, andra studentkort och göra massa annat inför studierna. Min hjärna tror nämligen att skolan börjar nästa vecka, men det stämmer ju inte. Det är TVÅ veckor kvar, inte bara en. Det enda positiva jag ser med det är att jag får en extra vecka med ”sovmorgon”. Jag måste ju förmodligen kliva upp en timme tidigare minst när skolan väl har börjat om nu schemat stämmer för min del. Annars klättrar jag ju på väggarna här hemma, för jag har typ ingenting att göra. Eller ja, förutom att jag har ett hobbyprojekt med en YouTube video som tar en halv evighet att spela in och redigera så är det jävligt dött med aktivitet här just nu. Jag hade hellre suttit och studerat kod och programmerat just nu om jag hade kunnat få bestämma… Men jag hoppas den här videon blir en någorlunda succé, annars lägger jag nog ner skiten för evigt.

Just nu spenderar jag min tid annars med att titta på Youtube videos eller nått och slösurfa. Precis som jag har gjort konstant i flera månader nu, om inte typ jämt i flera år eller nått. Jag är rätt trött på det. Trött på att bara sitta hemma, trött på att inte ha energi över till att städa, laga nya maträtter, hitta på något, åka iväg nånstans etc. Jag är rätt galet trött på det mesta nu. Det ska bli så skönt att för en gångs skull vara upptagen, och förmodligen så pass upptagen att jag knappt vet var jag ska börja. Jag lär bli totalt överväldigad med allting när skolan väl har börjat att jag inte vet var jag ska ta vägen eller nått. Men jag är åtminstone förberedd på det.

Och så lite matsnack…

De dagarna jag är i skolan, kliver man upp typ halv sju eller nått. De dagarna, eller frukost för alla dagar, kanske är förberedd och är antingen en fiberrik smoothie, Overnight Oats eller Chiapudding med varierande bär och frukter. Frukosten äter jag på tåget eller hemma när jag blivit hungrig. Minst 20 gram fibrer per portion också! Lunch för alla dagar, nästan hela veckan är också förberedd. Där är det linsgrytor, sallader, lasagne/pastarätter eller andra rätter som är lätta att göra många portioner på och som inte är allt för krångligt heller. Helst 20-25 gram fibrer per portion där också. Sen hoppas jag att jag får in vanan att äta frukt som mellanmål eller annat fiberrikt och att middagarna även blir lite nyttigare. Målet är ju som sagt att äta typ 80-90% veganskt om möjligt, precis som jag gjorde för ungefär ett år sen, och gärna överstiga 40-50 gram fibrer per dag. Sen får vi se hur länge allt det där håller i sig. Jag räknar med några veckor, sen får jag väl tvinga mig själv att äta nyttigt eller nått, men det hänger ju på vilka recept jag gör. Det är viktigt att detta blir hållbart och superenkelt! Annars kommer det bara bli asjobbigt och tråkigt… Jag vill liksom inte spendera onödig tid i köket när jag måste plugga!

Innan när jag gjort bland annat linsgrytor så har det varit gott första dagen, sen har det bara blivit sämre dag efter dag, för linserna förvandlas mer till nån röra än gryta. Sen har jag planer på att göra en egen variant av en one-pot-chipotle gryta som en annan bloggare har gjort, som vi har ätit flera gånger i flera varianter. Första gången vi åt det, följde vi receptet. Det blev gott men alldeles för starkt med en hel burk chipotle sås, och det var jobbigt med alla tillbehören även om det blev gott. Andra gången jag gjorde det, blev det bara med krossade tomater istället, och då smakade det hela korv stroganoff (inga tillbehör där heller), så det blev en stor favorit för min del. Sen har vi testat att ta en halv burk chipotle och utan alla tillbehören och det blev nog absolut bäst tror jag. Det jag hade tänkt testa, och det lär jag göra innan skolan börjar så jag vet om det funkar eller inte, är att ersätta riset med quinoa och istället för chipotle så blir det bara krossade tomater. Blir det gott så lär det bli en standardrätt att ha med sig till skolan sen.

Jag hade också velat testa göra en potatissallad med fänkål, vegansk variant helst och sen en nyttigare lasagne som har linser istället för färs, eller kanske bönor. Den lasagne vi har iofs börjat göra här hemma är dock jättegod, men ej vegansk. Den gör vi på Naturli’ färs och vi följer ett recept från ICA. Ett tips är att använda krossade tomater från Mutti till den och ta två burkar istället för bara en. Sen har vi börjat köpa färdig béchamel sås också, för det brukar funka så dåligt när vi gör egen och det blir så stökigt i köket.

Jag har många mat-planer, men det viktiga är att det är nyttigt, skitenkelt att göra och går snabbt, inte stökar ner köket för mycket och jag vill gärna slippa hacka i timmar bara för att. Det ska vara fiberrikt, minst 20 gram fibrer per portion och framförallt smaka gott dag efter dag. Jag tror det här är enda sättet jag kan börja en bättre livsstil och jag hoppas verkligen att jag lyckas. Det är på tiden att skafferivaror används istället för att bara samla damm i nått skåp. Sen är jag ju ruttet trött på mina överflödiga kilon, så med den här planen hoppas jag att jag gått ner 10-15 cm runt magen i alla fall till jul och när jag väl lyckas med det att det inte återgår till att bli ”fet” igen. Det orkar jag inte med…

Jaja, nog snack om mat och andra repetitioner… Jag vill bara att skolan ska börja och det nu!