Den längsta singel perioden jag haft i hela mitt liv sen man var gammal nog att skaffa pojkvän vad jag minns. Känns lite galet att tiden gått så fort, för det känns inte som ett år. Redo att träffa nån ny har jag varit någorlunda länge, men jag är ändå lite kritisk. Jag vill ju som sagt inte dejta vemsomhelst. Dejting appar och jag är också en skitdålig kombination, så allt är likadant som det varit i stort sett hela singel-året. Nästan i alla fall. Jag har ju J som en liten backup-plan, men då får man ju gå och vänta på att han blir singel igen och att jag också är det när han eventuellt blir det. Eftersom han också bor i Stockholm så får man ju se vad som händer där, men vi vet var vi har varandra och allt är bra. Dock så hoppas man på nått vis att man träffar nån lokal nisse, men det lär säkert bli svårt.
Jaja, med tanke på att jag flyttar in hos exet igen så hade det varit skönt att stanna officiell singel tills att jag flyttar ut igen – när nu det blir, men jag vill ju träffa nån ny så klart. Jag vet ju fortfarande vad jag är ute efter. I praktiken vill jag ju ha nån som Henrik, men som är lite mer social och gärna föredrar Apple produkter. Det är ju liksom det enda som kan funka långsiktigt tror jag nog. Men jag vet inte. Nån som kan sträcktitta på film en hel helg utan att klaga och som inte har barn eller vill ha barn är ju i alla fall nummer ett. Det här med att ha skötsam ekonomi och inte röka/snusa eller dricka för mycket alkohol är ju liksom givet. Sen hade jag ju velat lägga till i listan att han är ”vegansk kock” och massör 😁. Självklart måste han ju älska djur och inte vara allergisk och vara skåning är ju en massiv bonus. Men jaja.. Så länge det är nån som älskar mig för den jag är och allt det innebär så kanske man kan få det mesta att funka. Annars stannar jag väl singel resten av livet. Det hade varit ok det också, även om det hade varit ofantligt tråkigt.
Nissen på Espresso House som jag suktat efter i typ 9 månader eller nått hade ju flickvän som sagt, och jag har faktiskt lyckats släppa han en hel del. Duktigt av mig tycker jag, men det är fortfarande lite sorgligt, då jag så gärna ville lära känna han mer. Bli kompis verkar han ju inte heller vara intresserad av så skulle jag träffa på han igen så får han stanna som min barista. Efter att jag har flyttat ut härifrån (väldigt snart) så lär jag typ besöka stället där han jobbar kanske 1 eller 2 gånger till i mitt liv, eller nått sånt om det ens blir några fler gånger. Vem vet, jag kanske flyttar tillbaka hit, för jag trivs verkligen där jag bor. Om BoKlok kanske kommer med ett nytt bostadsområde här så hade jag gjort det direkt, ifall jag hade haft möjlighet men än så länge är det bara Sege Park jag känner till som ska komma till Malmö trakten. Och jag väntar ivrigt på det projektet, fast det förmodligen inte kommer några treor dit. Hade jag haft råd så hade jag hellre bott i en fyra, men jag har räknat på det och det är lite samma som med radhus, så det lär bli svårt. Det behövs liksom en lotteri vinst i kontantinsats för det på nån miljon minst. Åtminstone om jag ska ha rimliga bostadskostnader. Kanske om man bor ihop med någon, men då är det ju den klassiska grejen med att dela bolånet med någon och ha den stora risken att köpa ut någon om det skulle ta slut. Och så desperat är jag inte över att stanna kvar i Malmö. Faktiskt. Hellre en drömlägenhet på landet som har tågstation än svindyrt i Malmö bara för att det är Malmö…
Jaja, tills att jag hittar min nästa kärlek så fortsätter singellivet precis som innan och som vanligt är jag nöjd med det just nu. Mestadels längtar jag bara efter att bo större igen och köpa Apple produkter mohaha…
Och allt stannar som det har varit sen jag blev singel. Senaste veckorna här har varit lite väl för ”jobbiga” rent tankemässigt, så jag orkar inte mer. Nissen på EH, kommer jag lägga på hyllan, för självklart sabbade jag något som gör att det förmodligen inte är lönt att gå vidare. Det kan ju ändras så klart, men då får nästa steg komma från honom och inte från mig. Jag känner fortfarande likadant så klart, men jag tänker inte fortsätta som jag har gjort.
En frisk fläkt gav mig galna idéer…
I fredags så fick jag idén att jag skulle sitta ett par timmar på förmiddagen på det Espresso House där han jobbar. Till min lycka så öppnade han den dagen och jag fick sitta och se hur han jobbade i ungefär tre timmar, samtidigt som jag lyssnade och deltog i en föreläsning. Det var otroligt intressant, och när jag kunde så tog jag lite pauser och passade på att prata dels med honom men även med andra personer på EH. Det var väldigt roligt och att se hans energiska och spralliga energi och en total frisk fläkt. Jag berömde han för det, för det är så sällan man ser någon som älskar sitt jobb så mycket. Jag bad om hans namn i alla fall, och berättade mitt så det var bra. Dock så skulle jag ha stannat där. Till min dumhet så bad jag innan jag åkte därifrån om vi kunde hålla kontakt online. Jag syftade främst på att chatta via Messenger eller liknande, men han tolkade det som om att jag ville bli vän på FB och då gick det käpprätt åt skogen. Jag märkte hur besvärad han blev och han sa ju nej så klart. Efter det så kände jag mig så korkad och dum, så jag åkte dit innan idag igen och satt ett par timmar och pluggade. Sen när han kom till jobbet så passade jag på att be om ursäkt. Han betedde sig inte som han brukar, men han kan ju ha haft en jobbig helg eller nått annat. Det behöver ju inte bero på mig, men stämningen mellan oss är ändrad, vilket är tråkigt. Och det gör att jag kommer backa och inte ”gå på” så hårt som jag har gjort tidigare.
Jag kommer inte aktivt gå dit bara för att träffa honom. Detta trots att jag vill ha det som en ny vana att sitta på ett annat ställe och plugga ibland, bara för att få en ny miljö. Det har varit trevligt att sitta där även om han inte var där större delen av tiden idag. Hur ofta jag gör det återstår att se dock, men max en gång i veckan. Jag kan ju inte spendera alla matpengar som sagt på kaffe och fika.
Jag ska sluta helt med dejting-appar etc.
Jag har tagit bort mitt konto helt på Happy Pancake. Jag stod helt enkelt inte ut med alla nissar som hörde av sig, sket i att läsa profilen och bara ville träffas hela tiden samt ge mig komplimanger. Jag hade ju aktiverat profilen igen, bara för att jag kände mig så redo att gå vidare med att hitta någon ny men det gick åt skogen praktiskt taget direkt. Att få komplimanger är inte fel, men på det sättet jag fick det känns det som om att de ser inte mig för den jag är, och utgår ifrån att jag är som vilken annan tjej som helst. Detta är ju så fel, så fel. Jag installerade också appen Good Ones igen på mobilen, men självklart var det också (igen) en total besvikelse. Allt kostar ju. Se vem som gillat dig? Det kostar. Chatta med nån? Kostar. Allt jävla skit kostar. Och jag vill inte betala ett öre för att träffa nån. Nej. På det korta dygnet jag hade min aktiverade profil där igen så hann 59 personer gilla mig. Det är lite galet många personer och när jag inte kan se vilka de är – nä, då skiter jag i det.
Blir det så att min nästa pojkvän och kärlek i livet inte är J eller han på EH, nej, då är nästa person någon helt annan som jag bara träffat rent lokalt och fallit för. Tills att det händer så tänker jag fortsätta som jag har gjort. Det är alltså att ”njuta” av singellivet och min lägenhet etc. Detta fast jag inte är så duktig på att vara ensam hemma längre. Dessutom vill jag fortsätta träffa Henrik så ofta som jag gjort bara för att det är så trevligt. Det finns ju inga hinder för det heller så. Jag är ju inte liksom inte särskilt missnöjd med hur livet är just nu. Det enda jag längtar efter egentligen, även om jag vill ha en konstant partner att pussa och krama på samt sova bredvid, är ett heltidsjobb. Jag vill ha en heltidslön. Och en större bostad. Självklart längtar jag ju efter Grand Danois, men heltidsjobb och en bra lön är det jag hade velat ha mest av allt just nu. Spara till kontantinsatsen, få fast anställning och sen boka in mig på bästa BoKlok projektet är mina fokusgrejer just nu. Före det är det ju så klart skolan som gäller. Och hitta LiA, som verkar vara totalt jävla omöjligt i dagsläget, så skolan lär få placera mig någonstans i slutändan.
Det som är skönt är att jag vet i alla fall att jag har en person som gillar mig, som är värd att vänta på om det nu blir så i framtiden. Det är ju J så klart, men pga avståndet och allt annat så får vi se om det ens blir av. Jag är i alla fall mer redo att gå vidare nu, även om jag vill ha allt kvar som det är nu. Jag vill alltså äta kakan och ha den kvar. På ett vis kan jag faktiskt ha det så.
Det gäller bara att undvika dejtingsajter och hitta nån annan nisse allt för tidigt. Och sen hoppas jag på nått vis att han på EH, tar nästa steg, men jag räknar absolut inte med det. Jag tror inte han är intresserad av mig alls, han är säkert bara snäll och trevlig mot alla.
Det är säkrast så. Och därmed går jag vidare och stannar som singel ett bra tag till.
Det som är så typiskt mig är att när jag väl typ har bestämt mig om något, ja då går jag oftast all-in på gott och ont. Just nu är det tusen känslor på en gång i mitt lilla huvud. Det har kommit efter den fantastiska veckan i Stockholm för några veckor sen, men också från en händelse som äntligen skedde tidigare denna veckan. Jag har äntligen vågat ta kontakt med killen jag varit intresserad av sen i höstas nån gång på Espresso House (EH). Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Oavsett vilket är väl slutsatsen att det är lite för tidigt att vara lite sådär småkär. Dels i J, eftersom han bor i Stockholm och dessutom redan har ett förhållande med någon. Sen så är det väl lite dumt att utveckla känslor och tänka på han på EH, när han knappt ens vet om att man existerar. Det är inte alls säkert att han kommer gilla mig. Även om vi lär känna varandra, men min typiska dumma, oftast askorkade hjärna har ju noll kontroll över tankarna så jag får leva med det här tills jag har kunnat gå vidare på något vis.
I alla fall, ni kanske är nyfikna på vad som hände med killen på EH? Hur jag faktiskt äntligen kunde och vågade ta kontakt? Det var faktiskt rätt simpelt. I torsdags kväll satt jag hemma och kände mig allmänt duktig för att jag var ensam hemma själv, fast jag var jättetrött och väldigt uttråkad på samma gång. Jag behövde handla lite småskit och tvivlade på att jag skulle orka ta mig till närmsta köpenter. Till sist tog jag tummarna ur röven och stack iväg. 19:45 ungefär kom jag in på köpcentret, och till min lycka var han där, ensam med knappt nått folk kvar som satt och fikade. Då passade jag på att gå dit.
Jag började prata lite med han, beställde en vegansk varm choklad på havremjölk att ta med. Dock så behövde jag ju gå och handla, och jag ville inte dricka en varm dryck egentligen. Det är bara så gott med varm choklad med havremjölk och jag var fortfarande hungrig efter middagen. Jag förklarade för honom ifall jag kunde komma och hämta den lite senare, och det gick fint. Vi kom fram till att han skulle ställa den i mikron som fanns tillgänglig för kunderna. Sen småpratade vi lite innan jag gick iväg. Jag erkände för honom att jag var tvungen att fråga en grej. Det jag ville veta var ifall det var han som jag ”träffade” eller vad man ska säga i höstas på ett annat EH i Malmö, och han sa ja – så nu vet jag att det faktiskt var samma kille. Det var skönt att få det bekräftat. Jag sa i alla fall att han var så trevlig (för han är riktigt jävla trevlig. Snacka om service, liksom 😍). Han blev glad över att jag kom ihåg honom, men han sa att han tyvärr inte kom ihåg mig, men det är ju ok eftersom han träffar ju kunder hela dagarna. Jag ville lägga till att jag tyckte han var skitsöt, men jag ville inte vara för på. Sen gick jag och handlade och var så jävla lycklig för att jag äntligen pratade med honom.
Jag snabbade mig rätt så rejält med att handla, vilket är inte särskilt normalt, för jag brukar spendera rätt lång tid inne på Maxi när jag handlar, bara för jag tycker det är roligt att handla mat. Strax efter stängningsdags kom jag tillbaka till EH, hämtade min varma choklad och sen spenderade jag ett par minuter med att ändra om i påsarna, så jag skulle kunna orka bära ut allt till bilen. Det var ett litet krux med att få med sig chokladdrycken, men det gick bra. Jag fick gå väldigt försiktigt och tyvärr sågs vi inte nått mer den dagen. Jag hörde hur han höll på inne i kaféet, men jag ville inte störa mitt i stängningen. Däremot idag så gick jag dit för att köpa lite kanelbullar, som jag och Henrik kunde gotta oss lite på till fika som tack för en trevlig helg, och som tur var tog han min beställning. Då kom han ihåg mig och undrade om jag ville ha en varm choklad igen, men sa bara att jag skulle ha kanelbullar. Jag berättade dock i alla fall att det gick bra att hämta ut min varma choklad från mikron. Vi hann knappt prata då, men jag sa i alla fall att det var kul att ses igen och han sa detsamma. Sen gick jag snabbt på Maxi igen för jag skulle kolla efter en särskilt produkt som inte fanns, tyvärr.
Närbild på en av kanelbullarna jag köpte.
Ok, det enda jag har gjort sen i Torsdags är att tänka på den här killen från EH. Så typiskt mig. Är det inte BoKlok, så är det fanimej alltid nått annat som måste ta alla tankar från mig. Visst är det rätt så skönt att ta en liten paus från framtida bostadstankarna, men det här är nästan lite jobbigt. Å andra sidan är jag typ superlycklig nu, för jag är faktiskt lite småkär, eller kanske störtkär. Jag vet inte. Jag är bara glad. Nu kan man liksom ta nästa steg. Vad det är vet jag inte, men risken är väl stor att jag kommer leva på nudlar och varm choklad i ett par veckor om ni förstår vad jag menar 😉. Jag vill ju fråga han om hans namn, jag vill berätta för han vad jag heter. Jag vill bli vän med han på FB, chatta med han på fritiden och jag hoppas att han en dag kommer säga ja till en dejt. Gör han det och det går bra, ja då jävlar… Då kanske det är slut på singellivet?
Jag ska tillägga det också att tack vare den fina veckan i Stockholm och att nu detta har hänt med EH – även om det inte kommer kanske leda till ett nytt förhållande, så har det verkligen börjat leda till att jag börjat känna mig mer redo att gå vidare. Hade jag kunnat umgås med J mer just nu hade det varit jätteskönt, men det lär dröja många månader innan vi ses igen. Om killen på EH, gillar mig och det visar sig att jag gillar honom med – ja då hoppas jag att det kommer bli fantastiskt. Jag utgår ifrån att han inte kommer gilla mig, för det är väl säkrast så. Men jag kan inte sluta tänka ”tänk om”.
Det hänger ju på ifall han kan gilla nån som mig. Med min problematik, konstiga humör och knäppa vanor. Mitt läskedrickande, mitt stillasittande liv, min dåliga hälsa och mina konstiga besattheter… Jag hoppas, hoppas, hoppas!
Jag bara hoppas att han inte vill ha barn… Då kan det gå åt skogen rätt snabbt, men just nu är jag positiv och hoppas på att han kanske är nästa rätta för mig.
Ja, vi fortsätter tjatet om bostäder. Som sagt, min hjärna vill inte sluta obsessa över BoKlok, so why not? Det är upp till er om ni vill läsa eller inte. I alla fall. Vi kör på.
Sen jag började skriva och tänka på BoKlok projekt och deras bostäder samt hur bra det kan vara som ett alternativ för mig i framtiden, så har man ”velat” fram och tillbaka med vad som hade passat mig bäst. När jag först fick höra om BoKlok, vilket förmodligen var i höstas då jag började leta lägenhet som en galning efter att ha blivit singel. Jag kände nog till dem sen innan, men det var ju verkligen då jag fick upp ögonen för dem. Då ville jag ju ha en tvåa, det var det inga tvivel om för då behövde jag hitta drömboendet till så billig penning som möjligt. En tvåa var därför fullkomligt realistiskt.
Dock eftersom det krävs fast inkomst och helst inga medsökande när man ska köpa bostad, så sket det sig. I det här fallet så är medsökande alltså någon som bara står med på lånet, men som inte kommer bo i bostaden med mig. Det är många bostadsrättsföreningar som ser ner på det, så därför sket jag i att köpa lägenhet. Nu i efterhand ångrar jag mig lite, för BoKlok vad jag minns hade förmodligen accepterat min situation. I en tvåa där så hade jag bott så mycket billigare än vad jag bor nu, i alla fall efter nått års amortering eller med en större kontantinsats än den grundliga jag kan utgå ifrån. Det trodde jag inte när jag väl började titta närmare på kostnaderna. Till en början verkade det ju jättebra, med ca 4500 om ens det i boendekostnad, men då trodde jag amortering var inräknat, vilket det inte var. Då trodde jag att min absoluta maxkostnad för en bostad totalt kunde ligga på 5k, vilket den tekniskt sett gör här, men det är ju så mycket annat ovanpå, så jag hade lätt haft råd med en tvåa där. Det stör mig idag att jag inte förstod det. I mitt huvud så måste jag ha fått för mig att jag skulle behöva amortera kanske 3-4 tusen kronor varje månad, men det stämmer ju inte.
Sen ska jag påpeka att även om amortering anses vara en typ av sparande – vilket det är, så ser jag det ändå som en typ av utgift. Därför räknar jag amortering som utgift istället för sparande. Sparade pengar, är pengar jag kan lägga på hög i ett bankkonto eller på aktier/fonder i framtiden etc. Ju mer jag kan spara, desto gladare blir jag, och jag planerar som sagt oavsett bostad att amortera av så fort det är möjligt, men jag vill helst göra det genom extra amorteringar en eller ett par gånger per år utöver vad jag redan ska amortera enligt banken. Hade jag istället valt att amortera kanske 5-10% per år direkt från banken så hade det känts som om att jag är pank och bankrutt, så det är tryggare för mig att bara spara och göra extra amorteringar när jag tycker det passar.
Men jaja. Gjort är gjort och jag lyckades ju hitta ett boende som jag hade råd med, även om det på ett sätt är jättedyrt också. Det finns fortfarande tvåor som är lediga i Landskrona projektet, så det är skoj, men ingen av dem är på markplan. De är grymt billiga😍. Långt under priset jag utgår ifrån att jag kommer betala när jag väl flyttar vidare, så jag är lite avis på dem som kommer flytta in där.
I alla fall. För att återigen försöka lugna ner mig själv, så började jag tänka. På BoKloks hemsida så kan man gå in på virtuella visningar. Om man väljer omöblerad, så kan man se hur långa avstånden är mellan vissa väggar. Eftersom det är öppen planlösning i deras lägenheter, så fick jag reda på att mellan köket och ner till balkongdörren är det drygt 8 meter! Det är jättelångt! I många bostäder är längsta avståndet, om det inte är en hall kanske 4 eller 5 meter, så det är en stor skillnad. Jag menar, ett stort vardagsrum, är kanske 20 kvadrat, med 4 x 5 meter väggar.
Det jag har stört mig på om jag nu hade skaffat mig en tvåa är hur jag ska få plats med allting. Som jag har skrivit tidigare så får jag plats med allt förutom soffa i den lilla skokartongen jag bor i nu som är på 30 kvadrat. En tvåa på 55 kvadrat är nästan dubbelt så stor. Simpel matematik som till och med jag förstår. I mitt huvud dock så har det känts som om att jag kan inte få plats med skrivbord, soffa, fåtöljer och matbord i en tvåa på 55 kvadrat som BoKlok erhåller. Dock efter att jag började tänka på detta så insåg jag en stor sak.
DET FÅR VISST PLATS! MED MYCKET YTA ÖVER!
En normalstor soffa är kanske 2.5 meter lång. Möjligtvis 3 meter. Här tänker jag att jag har en tvåsitsig soffa + divan. Min granne som tipsade mig om dessa lägenheter där jag bor nu, har en soffa som blir en 140 säng när den är utbäddad, istället för vanlig säng och får den plats på 9 kvadrat, med en hel del utrymme till övers så tar ju en soffa inte alls så mycket plats som jag tänkt. Eftersom jag inte tänker köpa onödigt många fler möbler när jag väl flyttar vidare, så blir det förmodligen inte nått nytt köksbord, utan jag använder mitt slagbord istället. När det inte är utvikt så tar det typ ingen plats alls. Till det bordet har jag ihopfällbara stolar. De kan jag ställa i förrådet och ta fram när jag får gäster ett fåtal gånger per år. Med den här beräkningen så har jag kommit fram till att jag har hela 3 meter över när allt är möblerat. Det är fantastiskt! Köket lär i så fall bli ca 9 kvadrat stort, möjligtvis mer än så. Enligt planlösning från BoKlok så är köket större på dryga 11 kvadrat.
Bild på mitt slagbord NORDEN som står mitt emellan köket och mitt ”vardagsrum”.
Det innebär att det finns plats för allt och massvis med golvyta kvar över. Dock, bara för att jag har insett detta så innebär inte det att jag i första hand kommer satsa på en tvåa när det väl är dags. Det öppnar upp för att det kan funka. Jag tänker ändå satsa på en trea i första hand oavsett projekt som jag kommer anmäla mig till. Eftersom man öppnat upp för att en tvåa kan funka jättebra, så leder ju det till att möjligheten att bo i markplan säkert fördubblas. Sen hänger det ju också på hur många tvåor och treor som är tillgängliga i varje projekt. Det verkar som om att i projekt där det finns många tvåvåningshus så finns det fler treor än i projekt som bara har tre eller fyravåningshus.
I ett annat projekt i Skåne så finns det hela 8 treor i markplan! Dock eftersom säljstarten till det projektet börjar redan i höst (2020) och inflyttningen är ett år senare, så är det förmodligen en mycket liten chans att jag lär flytta dit, men man kan ju hålla hoppet uppe oavsett projekt att jag kan få min drömbostad så tidigt som det är möjligt i alla fall.
Fortsätter det som det är nu, och allt går min väg för en gångs skull, så kanske det kan bli aktuellt med att jag signar upp mig på en lägenhet redan om ett år. Men den möjligheten tror jag är minimal. Det som kommer krävas är att jag får en LiA plats i höst, där jag så tidigt som möjligt sedan blir timanställd eller nått liknande och sen är där även på andra LiA perioden. Sen när utbildningen är klar så får jag min första heltidsanställning där och då är 6 månaders prövotiden över och jag blir fast anställd direkt, eller kort därefter. Då kan tekniskt sett be om lönelöfte redan i juni eller juli nästa år. Jag är hoppfull men realistisk kring detta. Jag hade verkligen velat att det blir så, men allt jag alltid planerat för har aldrig blivit av. Det är liksom bara en samling drömmar som får vänta, år efter år efter år. Därför är jag tacksam att jag ändå bor så bra som jag bor idag. Jag kommer återkomma till det senare i inlägget.
Orsaken till varför jag tänker att möjligheten kan finnas till en tidig drömbostad, är just för att i många projekt så finns det många bostäder kvar, över ett halvår senare efter säljstarten börjat. Det kan ju iofs bero på Corona, och att folk är lite mer försiktiga med att köpa just nu, men om samma trend håller i sig, så kanske? Har man tur kanske treorna i markplan inte är lika intressanta som resten av lägenheterna i just det aktuella projekt jag kan tänka mig att bo i? Exempelvis så finns det en trea kvar i markplan i Älmhult just nu, och inflyttningen är redan i Augusti 2020, så där har försäljningen gått rätt trögt verkar det som. Försäljningen där har pågått sen mars 2019 dessutom. Inte för att jag ska lämna Skåne igen, utan jag bara påpekar att det kan finnas lediga intressanta bostäder i ett projekt långt efter att säljstarten börjat.
Mer realistiskt så siktar jag på att jag kan få ett lånelöfte nån gång under hösten 2021, och att jag flyttar härifrån tidigast hösten/vintern 2022, så det finns ju tid kvar. Men i min konstiga hjärna så vill ju jag att det ska vara nu och så är det ju inte. Jag kommer få gå här och vänta, och hoppas i flera år innan jag kan få möjlighet att ställa mig i kö för drömbostaden. Det kommer bli jobbigt, men det är värt väntan. Det är ju verkligen drömboendet vi talar om här.
Under tiden är jag grymt tacksam över att jag ändå bor så bra som jag gör och har alla bekvämligheter jag behöver. Det hade nog varit ännu värre om jag hade bott i en liten håla nånstans på 5:e våningen utan hiss, utan diskmaskin med tvättstuga i källaren och minst en timmes pendling till Malmö och Henrik.
Det känns i alla fall just nu som om att BoKloks vision är precis vad det är jag letar efter gällande drömboende. Det känns som om att oavsett tvåa, trea eller radhus så har de planlösningar och priser som är riktigt bra. Iofs, som jag sagt när jag pratade budget så är radhus bara en desperat lösning, men jag gillar verkligen deras radhus. Det är nice med femmor på 117 kvadrat etc. Tvåornas planlösning verkar också vara så bra planerat att det känns mycket större än vad det är, tack vare rektangulära rum, och nu i mitt fall då – de där 8 meterna som man har till sitt förfogande att möblera på.
Jag hoppas dock verkligen helst på en trea, absolut. Jag älskar att se fria, öppna ytor, och vet jag att jag har råd, så är det ju bara att köra på. Att ha ett eget kontor är ju det absolut bästa. Planen är ju i så fall att ha kanske en läshörna i det rummet med, där poängfåtöljerna kan stå, för vid det laget hoppas jag att jag börjat läsa böcker och ha det som hobby. Dock realistiskt sett så lär det aldrig hända, men ändå. Man kan ju drömma. Likaväl som jag aldrig kommer bli nån massiv YouTube stjärna, men drömma kan man ju.
Tvåorna dock har ju samma fördelar som treorna. Det enda som fattas är det där extra rummet samt att kök och vardagsrumsdelen är lite mindre. Det är samma storlek på badrummet. Det är samma storlek på förråden. Man kan fortfarande (eventuellt) få en parkeringsplats inkluderad i hyran och det är gott om förvaring. Blir det dock en tvåa så kommer jag garanterat se till att soffan är en bäddsoffa, för hur ska man annars lösa det med eventuella gäster som stannar över? I en trea lär jag också med största sannolikhet (efter lite eftertanke) behålla min nuvarande 120 säng med.
Det kanske jag gör oavsett bostad, för det är ju bara jag som lär bo där, och jag tror som sagt inte att jag blir ihop med någon igen. Skulle jag bli det blir jag ju inte sambo igen i första hand, och det går att sova två i den sängen, även om det är lite trångt. Det är också stor sannolikhet att jag har en bäddsoffa oavsett, för då blir det mer space över rent generellt och jag behöver inte spendera pengar på fler sängar. Det är ju så sällan man får gäster och jag älskar verkligen min säng jag har nu. Och jag vill ha så mycket ren yta som möjligt så man slipper känna sig instängd. Om jag behåller min säng, innebär det att jag får ytterligare 60 cm ren yta i sovrummet. Eller 30 cm per sida om sängen jämfört med en 180 säng, vilket är übernice. Tekniskt sett behöver jag personligen inte en större säng. Inte om det främst är jag som ska sova i den om nätterna.
Det känns liksom lite trevligare att oavsett antal rum i bostaden, så hade jag föredragit mer yta att använda i sovrummet, och dessutom hade jag ju sparat massa pengar på att inte köpa ny säng när jag väl flyttar vidare.
Nu känns det som om att jag måste ha tömt ut det här tjatet om bostäder och framförallt BoKlok på ett bra tag, men jag kommer säkert på mer att tjata om kring det här. Jag väntar bara så ivrigt, så jag lär väl gå galen under tiden om jag inte kan sysselsätta min tröga hjärna snart med nått annat.
Nåja, jag vet vad jag har att se fram emot i alla fall. När det blir återstår att se.
Och tills dess tänker jag njuta av min nuvarande bostad och min livssituation.
Och nu börjar jag typ tröttna på mig själv. Nog för att det är roligt att drömma om framtiden, men det börjar spåra ur. Mitt i allt ihop har jag typ sommarlov och inga direkta måsten, även om jag har planer för sommaren. Det har lett till att jag gör typ inget annat än tänker på min nästa bostad, och just nu så har jag återigen börjat titta på BoKlok projekten som finns.
När jag hade blivit singel och började frenetiskt leta lägenhet så fanns det ett projekt i Landskrona som var typ för bra för att vara sant, men det var över ett år i väntetid på att få flytta in. Då hade jag också fått beskedet att jag måste ha fast jobb och en stadig inkomst för att köpa bostad, så därför sket jag i allt vad köpa lägenhet hette. Det problemet kvarstår så vi får se hur mina möjligheter med BoKlok blir i framtiden. De har olika projekt i hela landet, med både radhus och lägenheter. Radhusen har jag nämnt lite tidigare, det är femmor på 117 kvadrat, vilket är jättestort. Priserna för dem ligger runt 1.9 miljoner och uppåt beroende på i landet du vill bo. På mindre populära orter är dem billigare, och i större städer kan de nästan kosta en miljon till. Avgiften är runt 5000 kr dock, så det är helt ok. Inte för att jag hade haft råd med det, men ändå. Nej, jag är mer intresserad av deras lägenheter i så fall. De har ettor på 31 kvm, tvåor på 55 kvm, treor på 72 kvm och fyror på 85 kvm. För min del, i alla fall i början så var jag besatt över tvåorna, men nu vet jag inte när jag tittat på det igen. Nej, just nu hade jag hellre bott i en trea om jag hade flyttat in i några av deras lägenhetsprojekt. Priset på treorna är dock lite jobbigt. Jag berättar mer senare om varför jag tycker det.
BoKlok Flex 3RoK på 72 kvadrat. Denna bilden är också en länk.
Om man jämför tvåorna och treornas planlösning så är det rätt tydligt varför en trea är bättre än en tvåa, men man får som sagt se vad som händer i framtiden. Jag har absolut inte bestämt mig om var jag vill bo, hur jag vill bo. Det enda jag vet är att jag måste vänta. Vänta tills jag hittat mitt så kallade drömboende. Vänta tills jag har kontantinsats som räcker för att jag ska vara nöjd med månadskostnaden och vänta tills att jag faktiskt flyttar vidare. Som jag tjatat om tidigare, ja det lär ta minst 3 år, så i december 2022 är tidigast jag tror att jag har flyttat härifrån. Just nu känns bara det som en halv evighet, fast jag måste ju påpeka igen att jag trivs ju här. Så mycket som jag tjatar om detta kan man ju få för sig att jag bara längtar härifrån, men nej – så är inte fallet. Jag är bara grymt nyfiken på var jag hamnar härnäst och jag hatar att flytta och vill helst inte göra det något mer efter nästa ställe. Därför ska det som sagt vara så perfekt som möjligt, annars får det vara. Jag vill inte flytta härifrån av ren desperation, bara för jag hittat något som är ”ok”. Nej, så nära perfektion man ska komma är jag ute efter. Helsingborgsprojektet har inflyttning nån gång våren 2022 dessutom. Så minst två års väntan där. Jag vet inte om jag hade stått ut med det. Nej, ibland är det bättre att gå ovetandes in i framtiden. Mycket kan liksom hända på två år…
Jag har erfarenhet av att bo i en tvåa på 52 kvadrat. Det var lägenheten jag och Henrik hade i Karlskrona. Den var liten och stor samtidigt. Det jag störde mig på var de jobbiga grannarna och orten Karlskrona i sin helhet. Allt fanns, men det var pyttelitet och svindyrt! Sen har jag också erfarenhet att bo i en trea på 70 kvadrat. Det var när jag bodde i Malmö första gången med ett av mina ex, han som jag var gift med. Då bodde vi i Annestad, som ligger mellan Hyllie och Bunkeflostrand. Det var fint där, men hyran var hög ( i alla fall i mina dåvarande ögon) och jag kom ihåg hur jobbigt det var att bussen inte gick så ofta. Det tog typ mer än en halvtimme in till centrala Malmö och man fick hålla koll på vilken buss som körde vidare ut mot Bunkeflo. I dagsläget så är det bättre, för nu har dem bussar som går förbi det området var tionde minut tror jag nog. Idag är det säkert fantastiskt att bo där ute.
I alla fall, trean på 70 kvm, var liten tyckte jag. I alla fall sovrummen. Det fick plats en säng på kanske 140 cm och ett par garderober, men det var allt. Sovrummen var ofantligt små. Ingen plats för hundsäng där, inte! Nu minns jag inte exakta storleken, men de kunde inte ha varit över 12 kvadrat. Nej, de var förmodligen på runt 9 eller 10 kvadrat. Det var i alla fall trevligt att ha ett stort badrum med både tvättmaskin och torktumlare. Hela området var nybyggt och nu är det färdigställt där sen många år tillbaka. Det var liksom 2005 tror jag som vi flyttade dit, så det är liksom 15 år sen nu. Herregud vad tiden går…
Om vi nu skulle leka med tanken och jag bestämmer mig (och jag faktiskt kan flytta in i en BoKlok lägenhet inom en snar framtid) så är jag lite kluven just nu. Det har gått så pass långt att jag idag skrivit ner en lista med för och nackdelar på ett kommande projekt i Skåne vs att flytta in i en stor tvåa i mitt gamla område i Malmö. Det är just nu i den skrivna stunden väldigt tight med både fördelar och nackdelar för bägge bostadssituationerna.
Om man är positiv först så kan man ju tänka att 30 kvadrat som jag har idag är ju nästan hälften av 55 kvadrat, så där är det inte nått konstigt. Det blir dubbelt så stort! Man slipper renovering med nybyggt och massa annat. Med de låga priserna så kan jag bo på 55 kvadrat för samma peng som jag bor på 30 kvadrat idag, kanske lite billigare med, utan att ha en massiv kontantinsats. På halva lägenhetsytan i min nuvarande bostad har jag en säng, tv, fåtöljer och skrivbord så jag borde få plats med allt. Badrummen är massiva med, vilket är oerhört positivt, med tanke på vad jag skrivit tidigare om mitt tjat med lägenheter. Jag vill ju som sagt ha ett badrum där jag kan tvätta när fan jag vill och duscha/bada en fullvuxen Grand Danois på 70+ kg vid behov, utan att man ska behöva trängas i ett trångt badrum. Det hade jag alltså kunnat göra på en lägenhet på 55 kvadrat… Rätt intressant faktum tycker jag. Jag saknar dock en soffa här, och det hade varit underbart att stänga in sig om nätterna i ett sovrum… för att inte tala om möjlighet att ha en tv i sovrummet också 😍. Tekniskt sett hade en tvåa på 55 räckt ypperligt, med tanke på att en lägenhet på 30 kvadrat gör det idag, dock utan en Grand Danois… det billiga priset och låga månadskostnaden är extremt lockande. Särskilt med tanke på att jag inte behöver spara till en massiv kontantinsats, men man ska ju få plats med en Grand Danois också…
Planlösning över en BoKlok Flex lägenhet på 55 kvadrat, rätvänd. Bilden är en länk så försvinner den, vet ni varför.
Om man tar det negativa då… Det enda stora negativa jag idag är ett problem med en tvåa på 55 kvadrat är att den öppna planlösningen mellan kök och vardagsrum gör att jag vet inte var jag ska ha mitt skrivbord, och därmed ett slags ”kontor”. Jag hade behövt ett bra hörn för det, och det är raka linjer så långt ögat kan nå, om det nu inte är så att sovrummet är så pass stort att skrivbordet hade kunnat få plats därinne. När man tittar närmare på bilden så hade man kunnat ställa sängen längs med fönsterväggen, eller ta bort garderoberna, och då kunnat ställa skrivbordet längs med väggen gentemot vardagsrummet. Det hade kanske gått? Annars hade jag väl fått sälja det jag har och köpa ett mindre istället. Det finns som sagt ett litet hörn bredvid kyl/frys och städskåpen i köket. Det går inte att se hur stort hörnet är, men min första tanke just nu är annars att ställa skrivbordet längs med väggen mellan köksbordet och soffan på bilden. I alla fall om jag nu behåller mitt nuvarande skrivbord, vilket självklart är målet.
Visst, såsom jag planerar nu så planerar jag att jag ska bo själv – för evigt och planera för mig själv i första hand. Jag ska bo där, jag ska trivas där, jag ska ha mina katter och hundar där etc. Eventuella pojkvänner som jag inte känner till i dagsläget får liksom vänta. Det är större sannolikhet att jag stannar singel och bor själv tills jag är pensionär på riktigt än att jag flyttar ihop med nån, skulle jag tro. Och det är också mer sannolikt att Majken stannar ensam som katt, med en Anton som sällskap istället. En Grand Danois, alltså för de som inte förstått det ännu. Fler djur lär det inte bli som sagt om jag kommer bo för litet även i framtiden. Storleken på bostaden får avgöra hur det blir, men jag skulle bli förtvivlad om jag exempelvis då flyttar in i en tvåa på 55 för jag får ordning på möbleringen, men inser att nej, Anton får inte plats här heller… Nej, fy! Det hade varit förjävligt.
Jag hade liksom kunnat bo i en trea på 72 kvadrat istället, för ungefär samma peng som jag hade lagt på en tvåa i mitt gamla område om jag bara har en tillräckligt hög kontantinsats. Å andra sidan är treorna i mitt gamla område på runt 80 kvadrat, så man får lite mer space även där. I vissa områden är treorna lika ”billiga” som de ”dyra” tvåorna också. Grejen är ju denna att med tanke på hur lång tid det kommer ta oavsett när jag väl flyttar vidare, så kommer jag ju ändå ha ett så lågt bolån som möjligt. Det kommer dock ta en halv evighet innan man har en kontantinsats som ger en den där härliga månadskostnaden dock, men jaja. I alla fall om det blir en trea eller en tvåa i mitt gamla område. Har jag heltidsjobb då och tjänar fint, samt lever utan bil så borde jag klara kostnaden oavsett. Det är ju bara bonus på bonus om jag lyckas bo lika billigt i nästa bostad som jag gör idag, och kan spara undan så mycket som möjligt. Med en trea på 72 så hade jag fått samma stora badrum och jag hade fått ett till rum för kontor och kanske gästrum. Men vi får se som sagt. Att flytta tillbaka till mitt gamla område har ju sina fördelar och nackdelar också. Största nackdelen med att bo där är de små badrummen som sagt, men annars finns nästan bara fördelar. Det är ju också i Malmö och med typ drömläge för min del.
BoKlok projekten placerar sina bostäder på så bra ställen som möjligt, och jag klagar inte på det. När jag väl har släppt detta för stunden och kan tänka på annat så hoppas jag att det hade kommit nått projekt till kanske Tygelsjö, Vellinge, Staffanstorp eller några andra orter som ligger lite bättre till. Fördelarna med att bo just där de planerar sina projekt är att det är lite mitt i smeten. Gångavstånd till stora matbutiker, och ett köpcenter är några minuter bort med buss. Det hade liksom funkat. Jaja, vi får se vad som händer. Efter lite efterforskning så visar det sig att de har haft byggprojekt i Malmö innan och även i Staffanstorp etc. Lite trist att man missade det, men å andra sidan verkar de bara bygga större och större bostäder. Det finns ett projekt i Malmö som är jättenära där jag bodde innan och jag har alltid undrat över de husen. Nu vet jag att det var ett BoKlok projekt. Däremot är tvåorna där förmodligen på bara 50 kvadrat istället för 55, och i någon video så såg jag att treorna är på ynka 62, kanske? Nej, det är för litet! ca 70 kvadrat är absolut minsta för en trea tycker jag, och även då kan det lätt bli för litet. Hade jag fått bestämma hade jag ökat på varje lägenhet med typ 10 kvadrat, men å andra sidan hade de kanske inte kallats för hållbara och kvadratsmarta då.
Detta är mest bara en lek med tanken. Jag trivs fortfarande så jävla bra här där jag bor nu, fast att det är så litet. Det kommer ta tid innan jag flyttar härifrån, det vet jag, och jag ska börja spendera min tid med annat än att leta ny lägenhet, det lovar jag. Nått annat kan jag liksom inte tänka mig. Nä, minst 3 år kommer det bli och när Corona skiten är mer eller mindre över och livet återgår till det ”normala” igen så lär jag som sagt inte köra ringleden sjuttioelva gånger i veckan och tycka det är tråkigt, utan jag lär fokusera mer på här och nu. Något som jag iofs aldrig har gjort så länge jag kan minnas. Nej, att tänka på framtiden är alldeles för motiverande.
Även om man aldrig kommer dit*.
*Jag syftar på att jag är 38 år, och har längtat efter Grand Danois sen 1997 och har fortfarande ingen, samt att jag heller aldrig haft ett fungerande heltidsjobb med hög fast inkomst.
Missförstå mig rätt nu. Jag, vad jag vet – har INTE blivit smittad av det. Däremot håller jag mig hemma, och håller avstånd till andra när jag är utomhus eller i butiker. För att inte tala om hur ofta jag tvättar händerna… Torra händer har man fått… Mitt liv är dock inte särskilt annorlunda i jämförelse med hur det brukar vara, eftersom jag älskar att bara vara hemma och hålla på med mitt. Är jag inte hemma, är jag med Henrik eller iväg och handlar, precis som vanligt alltså.
Trött på singelprat, men inte på att vara singel…
Nä, det som gör att jag vill att Corona skiten ska gå över har mest att göra med att jag vill besöka min familj i Stockholm igen, samt att jag ser fram emot att träffa en av killarna jag lärde känna på Happy Pancake som bor i Solna. Inte för att vi kommer bli tillsammans när vi ses, p.g.a avståndet och ingen av oss vill flytta på oss just nu, men jag ser ändå fram emot att träffa han i alla fall. Skulle vi faktiskt bli ihop så kommer det ske tidigast när jag är klar med skolan och vet mer om min framtid, var jag jobbar etc. Killen från Malmö har jag brutit kontakten med. Vi skulle ha träffats för första gången i helgen, men han ställde in. För min personliga del så var den träffen bara till för att bekräfta vad jag redan vet – att jag inte har känslor för honom. Något har känts fel hela tiden, fast det borde kännas superbra. Om man tänker realistiskt så vill jag ju inte bli ihop med någon annan just nu heller. Jag vill heller inte att just han från Malmö ska röra vid mig, men jag är inte villig eller redo för ett förhållande med någon person. Det lär säkert dröja minst ett år till innan jag är redo för nått sånt, om jag ens någonsin kommer bli det. Som jag har nämnt fan tusen gånger på sistone med det här singelsnacket så är jag så nöjd med livet just nu. Jag får leva mitt liv såsom jag önskar och jag umgås ändå med Henrik typ 3-4 dagar i veckan ändå och det är underbart. Tills att jag tröttnar på det så lär jag fortsätta med det liksom.
Det gick sådär med att sälja min iPhone Xr…
Jag sålde ju min iPhone Xr till min ”svärmor”, men det gick inte som planerat. Tyvärr visar det sig att hon inte hade råd att betala av den, så jag ska ta tillbaka den. Frågan är hur jag gör sen. Är nån av er villig att köpa den så hör av er med en kommentar. Priset är 5500 i så fall, för en svart iPhone Xr, 64 GB som är i toppskick. Hämtas i Malmö-området, och helst bara till nån jag känner. Ni får till ett skärmskydd och flera genomskinliga skal, varav ett är Apples egna för Xr modellen. Priset har gått ner, för att tiden har gått, och för att den haft en tillfällig ägare. Får jag den inte såld till nån annan privatperson jag känner så säljer jag den till ett sånt där företag som säljer begagnade telefoner. Swappie har ett bra erbjudande som jag kan överleva, så det lutar mest åt det om ingen annan då vill köpa den istället. Jag tänker heller inte krångla och ”ta tillbaka” mobilen, då jag vill behålla min iPhone 11. Som sagt, hör av er med en kommentar ifall ni är intresserade. Ni har typ en vecka på er från att inlägget har publicerats.
Att plugga hemma på distans är underbart
Jag klagar verkligen inte på att vi nu kör distansundervisning. Det är jättehärligt att slippa åka till skolan, och jag är mer produktiv. Vi kör föreläsningar via Webex och det fungerar som sagt mycket bra. Jag hoppas det fortsätter så här terminen ut. Tanken är att det ska vara april månad, men det lär förlängas. Det enda negativa med att inte vara i skolan är att jag inte får träffa kurskamraterna fysiskt, men det får man överleva.
Lite teknikprat kan vi väl också hinna med, eller?
Jag har börjat använda mitt skrivbord här hemma mer, men det beror mycket på att tangentbordet på min Macbook Pro börjat krångla igen. Hade det inte varit Corona skit just nu och Apple butikerna är stängda så hade jag lämnat in datorn över påsk eller nått, men nu får jag vänta tills de öppnar igen, men också tills jag vet jag inte har något behov av den just nu. I värsta fall får jag vänta tills i sommar nån gång med att lämna in den, för jag lär ju behöva datorn så länge vi har skola. Det är så störigt dock att tangentbordet är som det är. Det är enda nackdelen med datorn. Den är perfekt på alla sätt annars. Trots att den blir så jävla varm ibland, så ser jag det med tangentbordet som enda nackdelen. Jag föredrar ju också deras ”Butterfly keyboard”. Särskilt efter att jag nu har den mest dockad och använder ett gammalt tangentbord som vi köpte till Mac minin (2012). Det är Magic keyboard 1. Tvåan ska tydligen vara lite tunnare, så får se om man införskaffar ett sånt istället sen. Det funkar att skriva på och man vänjer sig, och till min glädje har jag faktiskt fått det att funka med trackpaden också. Innan när jag precis hade köpt trackpaden så var det ett helvete att skriva så jag har typ inte använt den, men nu har jag hittat ett perfekt avstånd emellan dem så jag kan skriva utan att störas av den. Jag föredrar ju också verkligen deras Magic Trackpad över deras Magic Mouse.
Lite inception här, då texten på datorn är text från det här blogginlägget, men här ser ni avståndet så jag kan använda datorn som jag vill utan att störas av att jag konstant nuddar trackpaden.
Så länge iaf som jag inte behöver vara i skolan så är detta en mycket bra lösning. Enda störiga med det är de gånger man verkligen vill sitta i fåtöljen framför datorn, men då det funkar skit att skriva på det nu, då E tangenten och mellanslag inte funkar bra alls, så går det typ inte att skriva. Det är så frustrerande! Bokstaven E ingår ju i otroligt många ord, och space behöver man ju mellan varje ord, så ni kan ju tänka er hur jobbigt det blir när var och vartannat ord blir felstavat, utan att du själv orsakat det. Här i min lägenhet verkar det som om att det åker runt otroligt mycket damm och eftersom datorns tangentbord är så känsligt för damm så är det inte så konstigt att det har hänt igen. Sen tror jag också att med mina svettiga fingrar och händer så lär det säkert bidra till mer hudavlagring än vad som är ok. Sen är jag dålig på att rengöra datorn, dels för att jag inte gör det ofta nog, och dels för att jag suger på att göra nått i huvudtaget med händerna som typ inte innebär att skriva på ett tangentbord.
Jaja, nu ska jag försöka äta nån slags lunch och sen blir det mera plugg. Skrev det här inlägget medan jag hade en paus från dagens lektioner så tack för det, televerket eller vad då? 😂
I corona tider, där allt har förändrats så får man göra vad man kan för att livet ska bli så normalt som möjligt. För min del är det inte särskilt mycket som ändrats. Skolan är stängd i typ två veckor vad vi vet, men jag har hört nått om att risken finns att resten av terminen likaväl kan ske på distans. Vi har fått ny lärare i Objekt-Orienterad programmering 2, vilket är skoj då det är vår gamla lärare från förra programmeringskursen som tagit över. Vi har skött detta på distans utan större problem, så det är nice. Det är skönt just nu att slippa åka till skolan. Det enda jag saknar är mer sovmorgon…
SodaStream och annat har köpts in på sistone…
Jag har varit busig senaste veckan iaf, då jag dels varit på IKEA, NetOnNet, Emporia och andra ställen. Orsaken är för att jag varit lite desperat efter att få en mysigare och trevligare lägenhet. Det som behövdes var en SodaStream, ett mysigare täcke och en avlastningsbänk. Allt det har jag köpt in. En SodaStream har jag velat ha länge, då jag upptäckt att bubbelvatten med en skiva citron i eller med bär är jättegott. Jag är ju så dålig på att dricka vatten, men att göra eget bubbelvatten gör att vattnet blir så mycket godare. Särskilt då med en skiva citron i. Mums deluxe. Jag hittade ett paket på NetOnNet för 650 kr där jag fick fyra flaskor inkluderade, två stycken 1 liters och två halv liters. Tids nog ska jag köpa hem Pepsi Max, då det går att köpa koncentrat. Köper man det på rätt ställe så blir det mycket billigare än att bära hem massa weekendpack, som jag annars brukar köpa och som tar så jävla mycket plats! Normalpriset just nu för en flaska koncentrat är 60 kr, men på coop har jag sett att man kan köpa det för en tia billigare. Det enda som är trist med SodaStream är att deras största flaskor är på 1 liter. Det hade varit trevligt med åtminstone 1.5 liter eller till och med 2. Jaja, man får bara göra fler flaskor med det så är det problemet löst. Sen jag påbörjade det här inlägget har jag köpt in koncentrat på 7up Free, och jag märker ingen direkt skillnad jämfört med vad det smakar på flaska. Jag brukar inte dricka det särskilt ofta, nån gång per år men det smakar som jag minns det. 50 kr på ICA Maxi, så bra pris.
Mys, mys och gosi-gos!
Det mysiga täcket köpte jag från Hemtex. Jag har tidigare haft ett täcke som är jätteplatt, relativt tungt och inte mysigt för fem öre. Jag har saknat såna där tjocka, fluffiga täcken som gör att ligga i sängen blir extra trevligt. Till sist hittade jag det. Planen var först att köpa det på IKEA, men inga av täckena där kändes bra, men efter mer googling så blev det Selma medelvarmt på Hemtex. Jag hade tur och fick 30% rabatt på det också, så jag sparade lite pengar även där. Täcket är jättegosigt och superfluffigt. Det låter lite, men det stör inte mig. Däremot blev ju Majken jätteintresserad så de första två nätterna som jag sovit med det så har hon klättrat över mig som en blådåre på nätterna. Dels p.g.a. täcket låter och det är ju intressant, men sen är hon väl bara allmänt gosig, men det har varit svårt att få henne ligga still och bara sova, så jag är dödstrött nu för att jag inte fått sova tillräckligt. Igen. Sömntabletter eller ej, det är ett helvete att få till alla nödvändiga timmar för sömn. Särskilt när katten ska klättra över en sjuttioelva gånger per natt och väcka mig. Nog för att det är mysigt, för det är det, men det är jobbigt att bli väckt så ofta bara för att katten är kelig. Jag ska påpeka att jag blir aldrig arg på henne när hon kommer för att gosa. Några har fått för sig att jag blir det, men det stämmer inte. Jag blir som sagt bara sur på katten när hon gör massa hyss. Är hon snäll, leker, gosar och busar med det hon ska hålla på med så är allt bra. Det är när hon gör hyss som jag blir smått galen ibland. Särskilt på nätterna… Och just nu, så är det två lägen som gäller för henne. Antingen ligger hon och sover – mycket och länge (typ hela dagarna) eller så gör hon hyss. Allt som hon inte får. En ytterst liten stund per dag är hon duktig och leker med hennes leksaker etc, sen går hon antingen och lägger sig, sover flera timmar i sträck eller hittar på hyss. Det går åt rätt håll, men det är störigt att hon börjat med alla de här hyssen. Attackera källsorteringen, bita på skor, dra ut hela dasspapper rullen, så jag har fått stänga in dasspappret i en låda, vilket hon prompt ska leka med hela tiden. Mattan i badrummet är också en ny leksak som hon drar runt med. Innan låg hon bara på den, nu är även den en leksak. Jaja… det kommer gå över… Har ni tips på hur man får bukt med det här utan att ställa undan allt jämt och ständigt så lämna en kommentar.
Lite mer singelsnack…
Ni har väl tröttnat på det här nu, men jaja. Jag ska uppdatera er ändå. Det har hänt lite mer grejer senaste dagarna här, men till att börja med ska jag säga att jag är glad och lättad över det. Jag fick ju kontakt med två personer på HP, Happy Pancake alltså, en dejtingsida för er som inte känner till det. Bägge två är typ ”kopior” av Henrik, vilket är trevligt då det är viktigt för mig att hitta någon som har samma livsstil och livsmål som mig. Sen är det ju bara en bonus om vi kommer överens med mycket annat. En av killarna var ju från Sthlm, och han var jag mest intresserad av, men då han bor i Sthlm så är det ett stort störigt problem, ifall det skulle bli seriöst i framtiden. Dock visar det sig att han har förmodligen en annan tjej på G, och när jag fick höra det så blev jag lättad. Kanske lite besviken, men lättnaden tog över väldigt snabbt. Orsaken till varför jag blev lättad är bara för att då slipper jag bry mig. Jag behöver inte tänka på att jag kanske blir tvingad att flytta till Sthlm, förlora min älskade skånska dialekt för att älsklingen min inte pratar skånska etc. Ni vet, alla de där konstiga grejerna som är så viktiga för mig. Det är skönt att förmodligen släppa det nu. Vi lär stanna vänner och vi hade videosamtal i helgen, för att lära känna varandra bättre. Det är liksom inte hugget i sten att han blir ihop med den andra tjejen, men det är glädjande för mig att det liksom kan lösa sig av sig självt. Sen ska vi träffas i sommar, så det ser jag fram emot.
Den andra killen i Malmö är dock en helt annan historia. Vi kommer överens så bra så det nästan är skrämmande. Han är trevlig, vettig och har en massa fördelar. Men det är något som blockerar mig från att utveckla känslor för honom. Jag vet inte riktigt vad det är, men något är det. Sen är han redo för nytt, vilket jag inte är. När jag är det lär förmodligen vara år bort skulle jag tro. Jag borde egentligen vara störtförälskad i den här killen, för hade vi blivit ihop hade vi förmodligen haft det skitbra, men för min del så känns det så konstigt.
Risken är nämligen stor, idag och just nu att om jag hade blivit ihop med dels honom, men även med nån annan som liknar honom så hade jag liksom bara behandlat han som en bra vän, och jag hade garanterat blandat ihop mina minnen jag delar med Henrik med den nya killen vilket bara känns fel. Jag hade liksom blivit ihop med nån utan att vara kär, och det är bara fel. Risken är stor att den killen bara är nån slags rebound, vilket inte är rätt för någon. Jag har sagt detta till honom, så han är fullt medveten om allt. Sen har han också sagt att han inte vill vänta för länge heller. Så blir vi inte ihop, vill han inte ha kontakt i väntan på att jag ska hitta mina känslor eller nått sånt. Det är helt förståeligt. Jag hade nog inte velat det heller. Inte med någon där man känner nästan direkt att inga känslor kommer bubbla upp på ett bra tag, om ens någonsin. Vi har i alla fall bestämt att träffas så snart det är möjligt så vi kan gå vidare. Jag är 99% övertygad om att när vi ses så blir det bara ett möte med en bra vän. Jag skulle bli väldigt förvånad om det uppstår känslor när vi ses, men jag tror det är viktigt att träffas också. Jag kan ju ha fel.
Hela den här ”dejting” grejen har i alla fall skett för tidigt. Jag är inte redo. Jag vill inte ha sex med någon annan på ett bra jävla långt tag. Jag lever hellre (och gärna) i celibat, liksom. Jag vill heller inte att någon ska ta på mig på det sättet, även om jag saknar det och längtar efter det. Men det får ske när jag är redo. Jag vill inte kyssa vemsomhelst, trots att jag är galet pussjuk. Jag får hålla mig till katten, även om inte hennes pussar är likadana som från en annan mänsklig kille, haha. Att få kramar är ju helt ok, men jag vill ju lära känna personen först, och så här i Corona tider är det smart att låta bli att krama på främlingar…
Sen var det ju det här med killen på Espresso House. Jag har inte sett han på evigheter. Varje gång jag varit där han har jobbat så är det nån annan som är där, så jag vet inte hur det är nu. Eftersom jag inte känner honom, han vet inte vem jag är etc så vet jag inte ens om han jobbar kvar på det stället. Han kanske har bytt, eller skiftar mellan olika EH att jobba på? När jag tog en fika där sist iaf, så pratade jag med tjejen bakom kassan och hon berättade för mig lite hur det funkar med personalen och så. Det var intressant att höra. Sen är det ju det här jävla corona bajset som säkert bara kommer sabba det mer när det gäller att vistas utomhus och på caféer, så jag räknar med att inte få se honom igen på bra länge. Det är trist, men förmodligen för det bästa, då jag ändå vill stanna singel. Jag hoppas dock att jag kommer råka stöta på han igen, och att jag då vågar ta kontakt och att vi lär känna varandra.
Just nu är jag i alla fall väldigt glad över att det verkar lösa sig själv med allt, särskilt singellivet. Skulle det ske nått annat så uppdaterar jag så klart, men så här är det just nu i alla fall.
Så, för att sammanfatta så sitter jag här i min lilla skokartong till lägenhet och dricker bubbelvatten, med katten Majken till sällskap. Jag sover i en mysigare säng, tack vare ett tjockare täcke och jag stannar singel tillsvidare.
Det verkar som om att saker alltså kommer börja återgå till det normala. Förutom corona skiten då…
Jag vet inte hur tjatig jag ska vara om det här, men i mitt huvud så är det jättejobbigt just nu. Jag är jävligt förvirrad och senaste tidens händelser har gjort att jag typ stalkade Happy Pancake (HP) för fullt, nästan lite mot min vilja. Orsaken är – jag vet inte. Det är väl en sån där grej som min hjärna gör bara för att fylla tiden med något komplett meningslöst, bara för att man kan göra det eller nått.
Jag ska inte låta allt för negativ. Sanningen är den att jag har hela tiden trott att jag blivit lämnad ensam på HP sidan, och att ingen riktigt är intresserad, men för nån vecka sen märkte jag att jag hade en inställning igång för chatten som gjorde att jag inte kunde se alla meddelanden jag fått. När jag slog av den så drällde det in typ 25 konversationer. Snacka om att jag blev smått chockad. Jag gick igenom dem en efter en och har än så länge svarat på en del av dem jag tycker är intressanta. Förra helgen satt jag och chattade med två stycken och det var trevligt samt innehållsrikt. Det har fått mig inse att singellivet, åtminstone dejtingbiten kommer förmodligen vara mer komplicerad än vad man vill. Vilket är typ precis som jag räknade med. Självklart blev det lite sexprat, men inte på den nivån så det blev jobbigt. Det var mer att jag hjälpte en kille att inse att han duger – precis som han är, och det kändes trevligt och bra att prata med honom av den anledningen.
På sistone finns det två killar som verkligen fastnat i mitt huvud. En av dem är den här nissen som jobbar på Espresso House, som jag nämnt tidigare. Av en slump så råkade jag hitta hans profil på FB, men jag har inte vågat ta kontakt ännu. Han är äldre än vad jag trodde, vilket är jättebra och enligt hans profil är han singel. Det är ju ännu bättre. Men att våga ta kontakt? Utan att låta som värsta stalkern? Det blir svårt. Det känns lättare att bara åka till EH där han jobbar så ofta som möjligt bara för att och typ ta kontakt när jag väl träffar rätt och han jobbar den dagen. Den andra killen som fastnat är en kille jag tagit kontakt med på HP. Han råkar bo i Stockholm, men utav alla killar som antingen skrivit till mig eller som jag pratat med där så är det nått särskilt med honom. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag hoppas att det är nått positivt. Om inget så vill jag veta om det är något värt att gå vidare med, så jag kan slippa tänka på det.
Egentligen känns det som om att jag följer tecken här. Jag är ju lite spirituell eller vad man ska säga. Jag är inte religiös. Nej, religion är ett dumt påhitt i mina ögon. Däremot tror jag på magi, på spöken etc och på nått konstigt vänster känns det som om att allt som händer har en mening. Därför vill jag veta mer om de här två killarna, han från EH och han från HP. Det behöver ju inte betyda att nån av dem blir min nästa pojkvän, men något är det. Jag känner det på mig och jag måste ta reda på vad det är innan jag går vidare med något, vare sig det är ett nytt förhållande med någon av dem eller det är nått annat.
Om vi leker med tanken och säger att nån av dessa killar blir min nästa, hur blir livet då? Han från Stockholm bor ju i 08-land. Där är jag på sin höjd 4 ggr per år, om jag har råd eller lust/anledning att åka dit. Det lär bli ett jobbigt distansförhållande. I alla fall tills man bestämt sig var man vill bo. Om jag ska vara ärlig så vill jag verkligen inte lämna Skåne igen och helst vill jag bo så här nära Malmö som jag gör just nu, med närhet till Lund, resten av Skåne och till Köpenhamn. Skulle jag däremot ändra mig och typ flytta tillbaka till Stockholm så vill jag fanimej bo i Vegastaden, som är en nybyggd stadsdel och nära folk jag känner i den stan. Dock är väl det mesta i Stockholm långt över min prisklass, om jag nu inte ska bo litet igen, men nej. Nästa bostad ska vara så jävla perfekt och vara min till typ 100%. Vad jag menar är att jag ska bo där först och främst, och skulle jag flytta dit med någon annan, så ska bostaden vara så pass bra och billig att jag ska kunna bo kvar där om något skulle hända. Även om jag skulle vara fattig pensionär…
Drömbostaden är ett nybyggt hus/radhus/marklägenhet med tomtplätt som totalt kostar runt 2 miljoner, och som ligger på bra pendlingsavstånd till Malmö, Lund och Köpenhamn. Skulle jag flytta idag, är Stehag lite av intresse, men som tur var ska jag ju inte det. Det kommer dröja som sagt minst 3 år innan jag ens har möjlighet att tänka på nästa bostad, men jag gillar att hålla mig motiverad, och ha koll på mina möjligheter. Jag har bara bott i den här lilla skokartongen i 3 månader eller nått sånt, men jaja. Min hjärna gillar att ligga 300 steg före i framtiden istället för att tänka på det som händer och sker just nu.
I måndags så hade jag en intressant konversation med en kille som nästan verkar för bra för att vara sann på HP. Han bor i Malmö och har liknande intressen som mig. Han var rak och ärlig i sina svar och verkade extremt vettig. Ändå har jag inte känt av nån ”gnista”, vilket är konstigt då hans egenskaper och intressen borde få mig att känna så men just nu är det inte så. I alla fall. Han har fått mig att inse att jag verkligen inte är redo för dejtingvärlden. Det visste jag väl, för inget har ändrats egentligen. Det har bara blivit bekräftat.
Att sträcktitta på One Tree Hill och påverkas av all den täta romantiken som pågår där, alla nära relationer gjorde (eller bidrog till) att jag var tvungen att ”checka läget”. Det har lett till att jag hittat då en till kille som verkar jätte intressant, men jag vet inte varför. Jag måste ta reda på vad det är innan jag kan gå vidare. Nu när jag pratat lite mer med honom också så börjar jag förstå vad som är så speciellt med honom. Han är mer eller mindre en kopia av Henrik, fast han då är Stockholmare. Med kopia så syftar jag på att han har liknande intressen och verkar tänka på samma sätt. Lite positivt är det ju, då jag absolut inte trodde jag skulle hitta såna som honom så ”lätt”. Innan jag lämnar dejtingvärlden denna gången måste jag ta reda på varför killen på EH är så intressant också. Det behöver liksom inte vara kärlek nånstans. Kanske bara nya kompisar, eller en annan vägledning. Om jag nu vågar ta kontakt nån gång d.v.s.
Nått är det i alla fall, men jag vill bara att allt ska återgå till det normala. D.v.s. att jag inte bryr mig om att jag är singel. Jag är inte ”desperat” kelsjuk och jag vill inte finnas på nån dejtingsida. Sen jag började skriva på det här inlägget så har jag också pausat min profil på HP, och det känns bra. Jag vill bara stanna nöjd och belåten med min lilla skokartong som bostad och min håriga, fyrbenta bebis som håller mig sällskap om dagarna. För att inte tala om alla de fantastiska filmkvällarna jag har med Henrik. Visar det sig att någon av de här killarna gör att jag går vidare, ja men då antar jag att nån av dem betyder att med dem är jag redo att ta ett nytt steg i livet.
Bara för att påpeka också – När jag säger dejta, så innebär det att jag träffar folk hej vilt, går på fika och umgås med så många som möjligt. Det är inte av intresse. Det jag däremot vill göra är att lära känna nya personer, och det kan man göra utan att träffas, ta en fika, stanna över hos någon etc. Jag har börjat chatta med han i Stockholm och det är väldigt trevligt än så länge.
Tills dess att jag har fått svar så är det enda svaret jag fått att jag inte är redo att dejta.
Mellan 20 – 24 februari 2020 var jag i Stockholm för att hälsa på familjen igen. Denna gången vankades det inflyttningsfest och födelsedagsfest så det hette duga. Känns som om alla man känner fyller år dessa veckor i februari. Otroligt många är det i alla fall. Kul hade jag också. Det var fullspäckade dagar och jag är förvånad över hur många personer jag hade möjlighet att träffa när jag var där. En dag drog jag till Norrtälje för att hälsa på en kär vän, och direkt efter blev äntligen filmkväll med en av mina kusiner. Vi såg första Hobbit filmen. Får se när nästa blir av, men jag längtar tills dess. Den saken är klar! Jag hann också med en promenad med Svenska Grand Danois klubben!
Odågan Oden (Grandison’s Lasting Impressions) står på soffan inne i restaurangen på Sturehofs slott och tittar efter något.
Glada pannkakor kommer inte göra mig redo att dejta…
Det jag syftar på är lite av en fortsättning på mitt förra inlägg där jag skrev om hur jag känner med att vara singel. Det står kvar, jag är puss och kramsjuk som fan, men jag vill inte ha en ny pojkvän ännu eller verkligen leta efter och dejta nån. Det kommer förmodligen ta månader, om inte år tills jag börjar ta tag i det. Livet är för bra som det är just nu, i alla fall med det som fungerar. Sömnen är det ju sådär med, det går upp och ner men mer om det senare i inlägget. Jag har skapat lite dejtingprofiler på de största sidorna, men den enda profilen som finns kvar är den jag skapade tidigare i veckan på HappyPancake.com. Den finns kvar där just nu av två anledningar. Dels för att det är 100% gratis, och dels för att jag inte blivit (än så länge) påhoppad av sjuttioelva killar som bara vill vara KK med mig. Faktum är att ingen har pratat med mig där ännu, men jag tycker det är skönt. Just nu är jag bara ”nyfiken”, eller vad man ska säga. Det ska till mycket för att någon ska fånga mitt intresse och jag ska ta kontakt. Jag tänker i alla fall inte betala en endaste krona för att seriöst träffa någon ny. Nej, det ska fanimej vara gratis. Det stör mig att de där sajterna tar betalt för fan allt. Det går att skapa en profil och kolla andras profiler, men sen då? Nä, för att prata med nån – betala. Se vem som gillat dig? Betala! Nä, då får det vara. Vi får se om profilen på HP blir kvar, men den stannar där just nu i alla fall. Sen om något vill jag ju veta mer om de där två killarna jag nämnde i förra inlägget. Är nån av dem något att gå vidare med, så gör jag hellre det, men just nu är jag en lycklig, kramsjuk person som råkar vara singel.
Om det inte är trasigt, varför fixa det?
Så länge som livet är så här, så tänker jag föredra det. Vad jag syftar på är min relation med Henrik, då jag inte vill byta ut han för nån annan. Jag vill fortsätta träffa han så ofta som jag gör. Jag vill fortsätta finnas där, hjälpa honom och få hjälp tillbaka när det behövs. Jag vill se alla serier, filmer etc. som vi är vana att se tillsammans och jag vill fortsätta ta dit Majken när jag tycker hon behöver aktiveras i en större lägenhet än min. Han kommer alltid vara en stor del i mitt liv, och så länge vi är överens om det så kommer det fortsätta. Det är liksom bara för underbart att gå vidare ifrån så den här situationen är en stor anledning till varför jag klarar singellivet riktigt bra, för jag vet att jag har någon som älskar mig för den jag är och fortfarande bryr sig om mig, fast vi inte är ihop.
Skulle jag träffa nån ny kille inom kort så kommer det ske i snigelfart, då jag är extremt rädd för att dejta egentligen. Jag vill vara riktigt säker på att oavsett om nästa kille är en dejt eller den där föreviga så vill jag veta vad jag ger mig in på. Tekniskt sett innebär väl det att jag hellre är ensam och pussjuk än att hoppa på första bästa som når upp till mina ”krav”. Jag har gillat några profiler på HP, men inte nått mer än så länge.
Den där andra skiten då?
Ja, den kommer vi till nu. Sömnproblemen fortsätter. I Stockholm sov jag dock fantastiskt. Två nätter var jag totalt däckad och sov som en stock. Tog inte mina sömntabletter på hela resan. Det bidrog till att jag ville testa att sova utan dem även hemma. Det gick verkligen inte bra. Jag hade ingen ångest eller så. Jag bara somnade inte. Jag gick och la mig vid 23, och när det gått två timmar eller nått sånt så fick jag nog och tog en sömnablett ändå. En halvtimme senare började den verka, men jag somnade inte ändå. Gjorde jag det så märkte jag inte av det. När klockan var efter 3 nån gång blev jag verkligen asförbannad, skrev av mig på FB och sen lyckades jag somna, men sov dåligt resten av natten och vid 9 så kunde jag inte ligga i sängen längre. Efter det gick det bättre. Då hände nått märkligt egentligen. Allt det här med min sömn har ju påverkat mig mycket, och överallt ser man bara reklam för sömnproblem, jävla FB till att spionera?!
Jag tror att en av anledningarna till varför jag sov så bra när jag var bortrest berodde på flera saker. Dels att jag var omringad av ett tjock, gosigt och varmt täcke, något jag inte har här hemma just nu. Täcket jag har är jättetunt, svalt och säkert 20+ år gammalt. Det är inte så mysigt. När jag var hos föräldrarna, behövde jag heller inte bry mig om något. Ingen katt som stör en mitt i natten, möjligtvis och inga konstiga ljud från kyl eller fläkten. Med tanke på alla problem jag har haft så är det inte så konstigt att jag ändå fortsätter tänka på om Majken ska sova i natt eller springa rundor, om nån ska vråla ut saker i en megafon mitt i natten, för att nån jävel parkerat sin bil fel(😳), eller om jag ska bli väckt i ottan för att byggjobbarna håller på här utanför? Jag trivs här, det är ingen lögn. Den här lilla skokartongen känns som hemma, det märker jag när jag sovit borta, men trots det känns det lite som om att det är lägenheten i sig som bidrar till mina sömnproblem? Det kommer lösa sig till sist, men ibland känns det som om att man nu på sistone är dömd till att för evigt oroa sig över katten och alltid gå på sömntabletter, för att så är mitt liv idag.
I alla fall, det märkliga som hände är att någon tipsade mig om att jag skulle ta en av mina tjocka filtar jag har när jag ser på tv och lägga dem på täcket, dels så täcket blir tyngre (tyngdtäcke effekt), men även så det blir gosigare. Sen efter den första jobbiga natten efter min Stockholmsresa hade jag det så hela natten, och även om jag blev sjöblöt av värmen, så har jag fan legat däckad de nätter jag sovit ensam. Jag somnade rätt fort också, vilket är en skum känsla.
Jag har vaknat några gånger av att jag hade ont i ryggen, vilket bara händer på nätterna primärt och när jag skulle vända mig så gjorde det ännu ondare än vanligt. Jag får alltså bara ont i ryggen på nätterna om jag har legat för länge på rygg. Jag har mycket svank, och mina jobbiga extrakilon (som säkert bidragit till massa plack i artärerna i ländryggen) har gjort att jag har haft ont i ryggen på nätterna sen typ 2016 eller nått. Säkert längre. Det lär bli bättre när jag väl nått min målvikt och börjat hålla bättre i min veganska diet jag primärt följer. I alla fall, jag har alltså sovit på rygg riktigt länge under alla nätter sen dess, vilket betyder att jag sovit djupt, men också bra. Att täcket blev tyngre måste ha hjälpt där, men jag är osäker på om jag vill punga ut med flera tusen på ett tyngdtäcke. Generellt känns det bara jobbigt att ha ett täcke som väger typ 7 kg, vilket är då rekommenderat för mig. Nä, jag vill bara ha ett tjockare, gosigare täcke egentligen. Dock inte duntäcke! Inga döda fåglar i min säng, tack!
Windows suger, även på VM… 😫
Det finns lite mer skit att nämna också, som har mer med teknik att göra. I skolan har vi äntligen en programmeringskurs igen, vilket är jätteskönt, men jag har knappt orkat eller kunnat göra så mycket jag vill. Sömnproblemen och allt annat kommer bara i vägen. Nu ska jag också göra en extra uppgift för databaskursen, dock vill jag göra detta för egna personliga skäl, så jag faktiskt lär mig något om SQL server, men det blir mycket att göra närmsta tiden, och vi får se hur duktig jag är på att planera för det. Jag kommer prioritera att få godkänt i databaskursen i alla fall, då den har en deadline som är viktig. Klarar jag inte detta, får jag inte G i databaskursen och då blir det problem. Det är ett tag kvar innan vi börjar programmera i grupper på en projektuppgift, och när det blir av så vet jag att jag kan prestera utan problem.
Jag har avinstallerat min Bootcamp installation av Windows i alla fall, och jag tänker börja betala för en VM licens istället, så jag slipper starta om datorn varje gång jag behöver använda Windows. Äntligen hittade jag en VM som är värd att betala för. Det blev VMWare, med deras Fusion program. Det kommer kosta nån tusenlapp, men det är det värt. Eftersom jag kommer åt allt på min Mac utan konstigheter, så behöver jag bara ha Visual Studio och typ SSMS installerat på den, och det känns skönt. Fusion har också inbyggda tangentbordsgrejer, alltså key-mapping. Det tog ett tag innan jag fick det att funka men bra att det gick till sist. Jag tror dock att jag har installerat och avinstallerat Windows typ 4 gånger sen jag gjorde den här ändringen.
Det började med att jag hade tillgång till min bootcamp installation av Windows i min VM. Det funkade fint, men det märktes att det var Bootcamp, då scrolla och prestandan var praktiskt taget lika dåligt som när man använder det på riktigt. Därför fick jag idén att jag skulle flytta över min licens till VM och installera om Windows där. Det funkade fint i början, men när jag ändrade om med språken så började datorn strula nått så ofantligt mycket. Av nån skum anledning så gick det inte att ha det som jag vill ha det. Jag kan inte riktigt förklara det, men om jag använde mig utav ett särskilt språk av de engelska varianterna så gick allt bara fel. Till sist installerade jag Windows helt på svenska, och då gick det bra. Men då fungerade inte min licens, så nu har jag inte en aktiverad version av Windows. Egentligen behöver jag inte det då jag hatar Windows numera. Det bara strular, kraschar, är långsamt och drar både batteri och prestanda så det fanimej är löjligt. Jag behöver bara använda det när jag prompt måste göra strikta Windows grejer. Annars funkar Mac skitbra! Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga heller för att rätta till det. Jag får en varning om att licensen använts på en annan dator – ja det är sant, på min bootcamp installation som nu är borttagen utan att jag tog en backup för jag hade inte något viktigt där ändå, men det går inte att aktivera windows ändå. Jag har noll lust att köpa en ”äkta” variant av Windows heller, eftersom jag har en fullt fungerande licens nyckel för Windows 10 redan. I värsta fall får jag testa att göra en ny bootcamp installation och se om det hjälper. Jag tror knappast det, men man kan ju försöka – om man orkar. Visual Studio och SSMS funkar bra än sålänge, så jag orkar knappt bry mig. Windows och jag är inte vänner längre. Den saken är klar.
Nä, nu måste jag fortsätta plugga. Måste bli klar med den här SQL server skiten nån gång…
Dags för årskrönika igen och 2019 kommer jag komma ihåg som året då många jobbiga saker hände. Det absolut värsta var ju att Maja gick bort. Sen får man tycka som man vill om att jag inte klarade matematiken på HKR och bytte utbildning, att jag blev singel och flyttade isär från Henrik. Mycket skit har det varit, men jag blickar framåt med råge inför 2020 oavsett.
Jag vet inte om jag ska gå igenom året såsom jag gjort tidigare år. Det känns som om 2019 är det året då jag haft tre saker att prata om, så jag vill liksom inte tjata mer. Det har bara varit jobbigt, påfrestande och fan och hans moster ungefär. Som jag nämnt tusen gånger under hösten så är singellivet typ det minst jobbiga. Och allt som hör till det.
Saknaden av Maja är hemsk. Eller ja, jag saknar henne så klart – så jag går galen, men jag har börjat komma över hennes plötsliga bortgång och sen någon månad tillbaka tänker jag mer på Majken än vad jag gör på henne. Det är mer livet utan katt som är förjävligt, men det har jag nämnt också tusen gånger under hösten.
I våras och under sommaren pratade jag bara matematik och skola. Det slutade med 6 raka omtentor med max 2 poäng på varje. Ett lönlöst försök till att lära mig matematik. Den händelsen skapade en stor förändring hos mig, och bidrog till att det också tog slut mellan mig och Henrik. Nu i efterhand är det logiskt, även om det är tråkigt. Jag saknar inte HKR särskilt mycket, men jag saknar klasskompisarna därifrån som jag knappt pratat med sen jag slutade där. Som tur är så är nya klasskompisarna på Newton helt underbara. Snacka om att känna sig uppskattad! I alla fall rent generellt. Grupparbetena har ju gått lite sådär ibland och jag hoppas det blir bra grupper under våren så man kan fortsätta känna sig uppskattad och respekterad.
De positiva sakerna som har hänt under året är främst att jag börjat gå ner i vikt igen och börjat få bättre kontroll över min hälsa. Jag har fortfarande usel hälsa, med dålig motorik, jag har blivit muskelsvag och magen är fortfarande mer kaos än stabil, men jag är glad över att jag äter primärt veganskt nu och jag längtar som fan efter att alla helger är över och jag kan börja mitt nya hälsosamma liv rejält med alla lunchlådor, och nyttiga frukostar. Whole Foods Plant Based deluxe, liksom. Ett snitt på 75 gram fiber per dag eller nått och 97% av alla mineraler & vitaminer från kosten. Det är typ det som är målet. Härligt! Resten av 2019 lär man nog dock livnära sig på chips, godis och läsk. Men sen är det slut eller nått. Hela julhelgen så har jag ätit fan bullar, druckit kaffe, käkat knäck och ätit chips dagligen. Inte massiva mängder, men tillräckligt för att tröttna på det. Under hösten så har jag ju mer eller mindre vant mig av vid att äta för mycket onyttigt också. Det är inte lika gott längre, men smaklökarna har ju ändrats en hel del också. Och de lär fortsätta ändras om jag nu får igång min hälsosamma plan under 2020.
Mina mål för 2020 är i princip extremt simpla. Gå ner till min målvikt som är typ 55 kilo möjligtvis och stanna där. Det är ju inte liksom hugget i sten. Ett bättre midjemått som jag tjatat om i åratal är viktigare. Alltså, 65-70 cm i midjemått vilket är det mått jag alltid haft när jag var normalviktig. Få in 40+ timmar i veckan programmering i någon form, hitta ett sommarjobb till sommaren 2020 som senare blir min LiA plats, där jag har timanställning tills jag blir anställd på riktigt 2021. Sen vill jag stanna som singel och fokusera på Majken samt eventuellt kommande husdjur efter henne. Jag tycker det låter som en bra plan. Nånstans i den här smeten hade det varit trevligt att bli vegan på heltid också.
Hur var ditt 2019 och hur planerar du nästa år? Lämna en kommentar och berätta!
