Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.
Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.
För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.
Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!
Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!
