Kategorier
Relationer och kärlek

Nej, jag har verkligen inte bråttom med ny pojkvän!

Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.

Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.

För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.

Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!

Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!

Kategorier
Vardagsliv

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: För en gångs skull slapp jag kriga.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: