Etikett: relationer

Kategorier
Vardagsliv

Jag är så dålig på att göra bra val i livet…

Men å andra sidan är jag jävligt duktig med mina pengar och har varit i över 12 år nu.

För er som inte kunde läsa mitt förra inlägg, som var lösenordsskyddat så handlade det om att jag inte har råd att bo kvar i min lilla skokartong. Att leva på sparpengar över sommaren har fått mig att inse det och mitt CSN tar slut den 25 oktober. Lösningen är att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till mitt ex Henrik och bli inneboende där.

I efterhand är det en till jävla erfarenhet som jag så enkelt kunde undvika. Jag behövde ju som sagt aldrig flytta ut men jag skulle prompt leva själv i ett underbart veganskt liv med min kissekatt i knät. En kisse fick jag men det mesta har gått åt skogen om jag ska vara ärlig. Inget allvarligt, så klart men typ inget av ”mitt underbara singelliv som ensam-boende” har liksom blivit som jag tänkt och planerat. As per usual. Det blir aldrig som man tänkt sig…

Jag är så jävla kass på att göra rätt val i livet. Det är liksom helt galet. Jag väljer sällan rätt pojkvän exempelvis. De flesta nötter har antingen tagit alla mina pengar eller bara varit allmänna rövhål. Eller så har vi varit så olika att man inte har roligt pga det. Henrik är den bästa jag någonsin har haft ❤️. Jag spenderade 5 år på en utbildning som inte gav mig något jobb och jag har väntat år efter år efter år på att skaffa Grand Danois. Det är lätt att vara efterklok och i mitt liv är det så jävla absurt. Praktiskt taget allt jag gör – är något jag ångrar senare. Bara det här med CSN och utbildning är det bästa exemplet just nu. Hade jag vetat om just då att det var inte lönt att kämpa som en blådåre på att få en examen jag likagärna kan torka mig i röven med så hade jag haft CSN som räckt terminerna ut tills jag får jobb, men så är inte fallet. Nej.

Efter mina första tre officiella år på BTH var avklarade och jag inte hade en godkänd C uppsats, så spenderade jag 2 år på att få den godkänd. Under tiden så läste jag sommarkurser med CSN och jag läste även lite andra kurser med fullt CSN för att slippa leva på Henrik. Hade jag bara vetat om det nu att det var komplett meningslöst så hade jag ALDRIG gjort det. Jag hade hellre gått till Arbetsförmedlingen och gått ett till meningslöst skitprogram bara för att få lite pengar varje månad istället för att slösa mitt CSN på absolut ingenting.

Efter jag hade kämpat i 5 år på att få en kandidatexamen i pedagogik, och vara utbildad samhällsvetare så började jag söka jobb. Jag sökte så många gånger till AF och FK utan att ens bli kallad till en intervju att jag till sist gav upp. På riktigt! De 5 åren jag pluggade ledde till att ingen myndighet ville ha mig. Jag hade för lite erfarenhet, men hur ska man få erfarenhet när skolan inte har praktik? Eller när jag inte ens kan få en praktik av AF för att vara på AF? Det är helt galet. P.g.a mina sjukdomar gick det inte. Istället hamnade jag på Funkibator, något av det bästa som komiskt nog hade ”yrket” som jag blivit utbildad till. Problemet var att de sket i min utbildning. Jag hade fått det jobbet utan att plugga i 3-5 år. Det var mig de anställde. Min personlighet. Mina sjukdomar. Jag hade allt det där innan jag började plugga och det behöll sig under åren jag pluggade också. De är kvar än idag. Det är glädjande att jag åtminstone har haft ett riktigt jobb och det jobbet varade i typ 3 år, även om det inte var på 50% särskilt länge.

Det mest positiva som utbildningen på BTH gav mig var kurskamraterna jag än idag har kvar på Facebook ❤️. I övrigt var det meningslöst så det heter duga. Usch vad jag avskyr det idag. Blä! Men det visste jag ju inte då. Just då var jag så glad för att ens plugga på högskola, då jag fick veta tidigt efter avslutad gymnasieutbildning att den är inte giltig för högskolestudier. Så jag spenderade 3 år på gymnasiet i helt fel utbildning också och blev totalt grundlurad! De sa att 3 år på det programmet skulle ge mig slutbetyg men det fick jag aldrig. År senare fick jag veta att att man måste gå 4 år på den utbildningen för att det ska räcka. Helt jävla galet absurt. Fy fan! Istället spenderade jag tid på komvux och pluggade vad jag ville för att spendera tiden. Matematik 2 var en av de kurserna. På den tiden kunde man också plugga samtidigt som man hade sjukpension, dagens sjuk/aktivitetsersättning men det kan man inte idag.

När jag väl bestämde mig och faktiskt kunde plugga på högskola så orkade jag inte läsa mer matte för att plugga programmering, för det var det jag helst ville göra. Men jag orkade inte. Jag hade liksom redan gått Matematik 2 fysiskt på komvux 2 gånger och hoppat av. Något jag ångrar så det kokar i mig vissa dagar – för jag är ju där nu. Jag pluggar programmering idag. Men istället för att jag pluggade programmering 2009 och några år framåt, började jag istället 2018. En ”försening” pga av dåliga skitval på 9 år. Urk.

Idag är jag ännu mer bitter, så ursäkta men jag behöver få ur mig det här. Jag är så trött på att ”alltid” göra fel. Jag kan liksom aldrig göra nått rätt. Allt jag gör biter mig i röven ett par år senare och allt bara försenas. Jag har än idag ingen heltidslön som är stabil och ”hög”. Hög innebär en nettolön på minst 20k i alla fall. Jag har aldrig haft så mycket pengar varje månad någonsin i hela mitt liv, så därför är det högt. Jag skulle ha levt som en kung på det. Självklart hoppas jag dock på att jag får en högre lön än så när jag väl börjar jobba. Att få ut 20k netto på en programmeringslön är skitlågt så det får man inte idag. Kanske för 10 år sen, då var det rimligt. Jag vet vad jag hoppas på, men vi får se om jag hamnar där när jag får mitt första jobb som utvecklare.

Dock efter allting så är jag ändå hoppfull. Korkade lilla jag har ju en tendens att aldrig ge upp. I alla fall officiellt. Jag kämpar på. Stångar mig blodig, failar och kliver upp igen och fortsätter ett tag till. Och så fortsätter det tills jag fått vad jag vill. Idag har jag en till katt. Sen vet jag inte… Det mesta är fortfarande olöst och långt borta. När jag säger att jag ger upp är det oftast en paus för jag vill ju fan lösa alla mina problem. Och alla andras också för den delen.

Att flytta in igen hos Henrik känns bra. I alla fall tekniskt sett. Själva fysiska flytten känns asjobbig. Likaså att faktiskt säga upp lägenheten, inte bo här längre och alla andra uppsägningar man måste göra. Det jobbiga är också att jag då får en till jävla skit-erfarenhet jag gärna hade varit utan. Hade jag bott kvar hos Henrik hade jag haft dubbelt så mycket pengar säkerligen kvar, dock ingen Majken. Men jag hade sluppit alla problem jag haft med uppfödaren som lett till att jag bröt kontakten. Jag hade sluppit träffa på den där nissen på bussen mellan Örkelljunga och Helsingborg och nu på sistone hade jag inte blivit så ”besatt” av nissen på Espresso House. Som för övrigt har flickvän. Det fick jag veta igår, då jag till sist erkände hur jag kände. Det positiva med det nu är att jag behöver inte tänka på han längre, även om det är trist och sorgset på ett sätt. Jag hade ju verkligen hoppats på att lära känna han mer. Men jag får stanna singel. Det känns bra det också. Och smisk på fingrarna ska jag fanimej ha om jag skapar ett nytt konto igen på nån dejtingsida. Nä, fy fan… Jag lär mig aldrig. Och det är ALLTID samma sak. Vore det inte för J så vetefan var jag hade tagit vägen. Vi får se om jag väntar på honom eller om jag på nått mirakulöst sätt hittar nån annan lokal nisse istället. Oavsett är jag nöjd med att vara singel och bo med Henrik under närmsta framtiden.

Jag visse att jag skulle hamna här – men jag var för positiv och tänkte att jag skulle ändå fixa det men nej. Jag orkar inte ta den risken. Det är slut i mitt liv med att ta ekonomiska risker. Därför tänker jag inte hyra ut den i andra hand heller. Nej, det kommer bara ge mig ångest.

Planen är i alla fall att bo hos Henrik som inneboende tills jag blivit fast anställd någonstans. Sen snarast möjligt så tänker jag skaffa lånelöfte och primärt flytta till en nybyggd BoKlok lägenhet. Som längst tror jag det kommer dröja till våren 2022, så max 18 månader eller så. Det beror på vad som finns tillgängligt just då. Annars i värsta fall får man köpa en billigare lägenhet i Malmö, tvåa eller trea och flytta dit. I värsta fall innebär det att jag aldrig flyttar till en BoKlok bostad, eller så innebär det att nästa boende, nu då efter Henrik ett tag, inte kommer bli mitt permanenta drömboende. En Grand Danois ska åtminstone kunna bo i min nästa bostad efter jag bott färdigt hos Henrik! Det är ett KRAV! Och en marklägenhet är första prio och helst en trea oavsett men åh, vad jag vill ha en BoKlok bostad! Just nu spelar det ingen roll om det hade varit ute på landet heller. Jag hade fått det att funka. På ett vis går jag och hoppas på att det ska finnas lediga treor i markplan i det skånska projektet som har 8 treor i markplan. Med tanke på hur trögt det har gått med vissa försäljningar i år, så kan det vara rimligt att nån lägenhet där finns kvar som passar mig. Försäljningen borde i alla fall ta minst 1 år skulle jag tro, det verkar vara vanligt, men jag kan ha fel. Corona kan ju ha lett till att de flesta försäljningar går dåligt i år.

Vi får se vad som händer, men jag är hoppfull inför framtiden och jag tänker inte ge upp.

Jag måste i alla fall säga att utan den här erfarenheten hade jag inte haft Majken. Henne ångrar jag inte, även om det finns saker jag ångrat på vägen. Att bo så här litet har jag märkt är asjobbigt för henne. Bara att flytta till större kommer nog vara mycket bra för henne, men inga fler husdjur blir det förrän jag bor själv igen, eller snarare i en annan lägenhet som jag inte delar med Henrik.

Jag ser fram emot att få ordning på den här ekonomiska skiten i alla fall. Och jag hoppas jag har full förståelse från mina läsare.

Kategorier
Relationer och kärlek

Redo för nytt förhållande? Kanske, ja, eller aldrig!

Något har börjat hända med mig den senaste tiden. Officiellt skyller jag på TV serien One Tree Hill (OTH) som jag nu ser om på ViaFree. Trots all reklam så är den mer än sevärd. Den är minst lika bra som sist. Det här är nog tredje gången jag ser om hela serien. Jag är nu på säsong 6, och varje säsong tar typ 5-6 dagar att se klart, så det går undan här. När jag är ledig, eller inte har något annat jag måste göra så kan det bli en hel del avsnitt på en dag. Det är ett trevligt nöje. Att så kallat binge kolla serier är en av mina absoluta favorithobbies. Och inget jag tänker sluta med någonsin, förmodligen. Men fler serier på ViaFree lär det inte bli efter OTH. Nej, det är för mycket reklam för att jag ska orka med det i längden. Reklamen om något får mig bara att tänka på mediciner, gambling samt hur bra det är med hyaluronsyra för huden, eller vad det nu är.

Vad är det då som håller på att hända med mig? Jo, jag börjar tänka mer och mer på förhållanden. Hur mycket jag längtar efter någon att pussa på, någon som är min, som älskar mig för den jag är etc. Dock i samma veva så tänker jag lika mycket på hur underbart livet var med Henrik. Jag tänker också på att jag aldrig kan få det tillbaka. På ett sätt ångrar jag allt som ledde till att vi gick separata håll, men å andra sidan så gör jag det inte. Det var egentligen småsaker som ledde till att allt började gå fel, men de var logiska och simpla, men också så pass komplicerade att det fick bli som det blev. Vi kom helt enkelt inte överens när det gäller olika livsval samt livsstilar. Då var det bättre att bryta innan det gick alldeles för långt, då ingen av oss kunde rucka på de olika livsvalen i längden.

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på vad det är jag vill ha i en relation och vad jag inte kan få igen. Jag menar, jag står fast vid att jag inte är redo för nästa förhållande, och jag står verkligen fast vid att jag inte vill dejta vemsomhelst. Men å andra sidan känns det ensamt och tråkigt just nu att vara singel, fast det samtidigt är jätteskönt.

Jag menar, utan en katt i mitt liv, så hade jag blivit väldigt ledsen, för tomheten över Maja tog lång tid att komma över. Utan Majken hade jag förmodligen känt likadant fortfarande, och jag hade inte gillat att leva utan katt för evigt, även om jag haft Henrik som pojkvän. Även om livet med kattunge är jobbigt ibland så är det samtidigt så mysigt och underbart, att jag nu inte vill vara utan det och särskilt inte när Majken blir äldre och därmed lugnare. Att leva resten av mitt liv utan möjligheten att skaffa Grand Danois känns också ledsamt, men å andra sidan så har jag varit utan det hela mitt liv, så det känns inte lika jobbigt just nu. Det är mest tanken av att det aldrig lär bli av som är jobbig. Som läget är nu har jag också insett att jag får inte plats med en GD i den här lägenheten, så det får vänta tills jag bor större. I värsta fall tar det 5+ år till, då jag har en stadig plan på hur jag vill bo härnäst och det kommer ta tid innan jag är där. Fast tokiga jag kollar redan på nybyggda projekt i Skåne, både kommande som pågående, men det är mer för att jag vill hålla koll på marknaden. Jag vet när jag har hittat min nästa bostad, och när jag hittat den, så tänker jag flytta dit. För då har jag råd, den har bästa läget och jag kan bo där med mina husdjur, vare sig jag är tillsammans med någon eller ej.

Där jag bor nu är helt underbart egentligen. Hade det kunnats placeras en marklägenhet (utan total insyn och tomträttigheter eller nått sånt), ett radhus eller litet hus precis här, eller väldigt nära så hade det varit mer än perfekt, men jag vill bara ha koll på var min nästa ort blir och självklart min nästa bostad. Även om det kommer ta minst 3-5 år till innan jag flyttar härifrån så kan jag inte slita mig. Det är motiverande att konstant blicka framåt. Även om mina planer typ aldrig blir av, eller som man tänkt sig. Dock vill jag inte bo i en ny hyreslägenhet som nästa bostad, då jag kan bo tre gånger större i ett hus för samma peng. Jag är dock glad att min nuvarande lägenhet inte är allt för dyr. Den är väldigt billig för att vara en skokartong på 30 kvm, men jag hade hellre bott för samma peng, men större.

I alla fall, om man återgår till det här med relationer. Jag vet precis vad jag vill ha för en kille. Om jag leker med tanken och slår med ett trollspö så är det en kille med Henriks egenskaper, som ser ut som Chad Michael Murray eller fan som Ed Sheeran, som är social, rolig (typ gör grimaser och får folk att skratta), gärna vegan och som älskar mig fullständigt för den jag är. Utan krusiduller och komplicerat skit. Den killen finns nog inte, och det gör mig rädd och osäker samt säker på att stanna som singel är det enda rätta just nu. Men samtidigt vill jag bara ha någon att kyssa, krama på och älska samt umgås med. Jag och Henrik umgås fortfarande ofta, och det är så roligt och underbart, så det vill jag inte vara utan heller. Jag vill snarare fastna i det och det är så jävla skönt att det är min verklighet också att jag har ett ex jag kan umgås med och ha roligt med utan att det känns eller är konstigt. När jag vill umgås med någon som förstår mig och tycker om mig för den jag är, ja då har jag Henrik, och när jag behöver vara själv, då är jag det. Just nu är det underbart!

Samtidigt kan jag heller inte sluta hoppas på att de två killar jag annars tänker på ska vilja ta kontakt med mig i framtiden. Eller snarare att jag ska ”våga” prata med dem om en eventuell relation etc. En av dem jobbar på Espresso House, och den andra gick på mitt program på HKR, men jag gissar att ingen av dem är intresserad av mig. Killen som jobbar som Barista är säkert för ung, gay eller har redan flickvän skulle jag tro och den andra ser mig säkert bara som nån jobbig tjej han är glad att vara utan. Men det är svårt att veta när man inte vet hur de tänker. Han som jobbar som Barista har jag bara ”spanat in”, då jag tycker han är skitsöt och jätteintressant, men jag känner honom inte alls. Den andra killen från HKR var jag bra ”vän” med under utbildningen i alla fall, men då jag var ihop med Henrik hela tiden så var det aldrig tal om någon relation. Jag har heller inte haft någon kontakt med honom sen terminen tog slut i juni 2019. Det är tråkigt, men förståeligt då år 2 på utbildningen är mer än fullt ös totalt medvetslös.

Häromdagen skapade jag ett konto på match.com bara för att jag ville testa och se vad som ”finns” där ute eller nått. Det avslutades efter nån timme, då man måste betala för att ens ta kontakt med personer. Under den timmen dock fick jag ungefär 100 besök, tre gillanden och ett meddelande från någon som var alldeles för gammal för mig. Nä, att börja dejta och leta på riktigt är inte min grej just nu. Och vill jag dejta och leta, hade jag föredragit om det sker lokalt, typ om det hade varit en kille på skolan, eller någon annan jag känt sen tidigare. För att hitta någon som är komplett 100% ny känns bara jobbigt. Och han från Örkelljunga är bara att glömma, fy fan!

Det är mycket känslor som pågår hos mig just nu, och det kommer lätta till sist.

Kategorier
Relationer och kärlek

Nej, jag har verkligen inte bråttom med ny pojkvän!

Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.

Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.

För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.

Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!

Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!

Kategorier
Vardagsliv

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: För en gångs skull slapp jag kriga.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: