Med alla tankar jag har kring det här med bostad och var jag ska bo härnäst och med tanke på hur jobbigt det är att inte kunna fokusera på här och nu istället så hoppas jag att jag nu tagit ett steg i rätt riktning så jag kan gå vidare.
Att göra en budget ger en bra översikt.
Det jag har gjort är att jag igår kväll satt i excel (Google Drive) och gjorde upp budgetar för 7 olika nivåer av kontantinsatser, och tre olika bostäder från BoKlok med tillhörande avgift, amortering, ränta och i radhusfallen – driftskostnad.
Resultatet var smått chockerande, så även om det förmodligen lär hjälpa min korkade hjärna att sluta obsessa över nästa bostad, så lär det ta ett tag innan jag släppt det och det ligger på en mer normal nivå.
Utan att nämna specifika siffror, så såg marginalen för en trea med maxpriset jag nämnt innan extremt bra ut. Även om jag inte sparar undan till en massiv kontantinsats så har jag ändå möjlighet att bo fint och ha det riktigt bra, vilket är avslappnande för själen att tänka på. Det är liksom det som är lite (eller väldigt) stressande för mig idag. När ska jag kunna börja spara till kontantinsatsen? Hur mycket hinner jag spara på 2-3 år innan det är dags att anmäla sig till ett projekt och ställa sig i kön för en BoKlok bostad? När jag såg budgeten och insåg att det kommer lösa sig, så blev jag jätteglad. Det enda som stressar mig nu är hur stora eller små chanser jag kommer ha till en trea i markplan när det väl är dags… Spänningen kommer vara olidlig!
BoKlok har ett bra urval av bostäder, men jag har inte råd att bo själv i radhus…
Utöver en budget för en trea på 72 kvadrat, så la jag även till budget för deras radhus på 117 kvadrat och en tvåa på 55 kvadrat. Jag kan överleva i ett radhus, absolut, men det är inte en budget som ger mig ett bra leende direkt, i alla fall om man utgår från 15% kontantinsats. Nej, där hade det krävts typ minst 30% för att det ens hade varit ett bra och säkert alternativ. Då har jag också utgått från lägsta kända priset för ett av radhusen. Det är inte säkert att radhus i områden jag vill flytta till kommer vara i samma prisklass. Kommande radhus i Höör och Hässleholm kommer för övrigt kosta 300 000 kr mer än vad jag budgeterat för, vilket minskar möjligheterna ytterligare för att jag ska ha råd med radhus själv.
Ska jag alltså bo i ett radhus själv, så måste jag antingen ha en rejäl jävla kontantinsats (tänk lotterivinst) eller bo ihop med någon där som betalar halva huset. Eller en mycket hög lön, men det lär jag inte ha förrän efter jag jobbat i kanske 10 år. Eftersom jag utgår ifrån att jag förmodligen aldrig kommer bo ihop med någon igen, så är radhus bara en sista ”nödvändig och desperat” lösning på bostad i framtiden. Radhus vill jag helst satsa på om jag absolut inte får möjlighet till en trea i markplan, men jag behöver som sagt ha större marginaler för att få det att gå ihop och jag kan känna mig trygg. Det är i så fall större möjlighet att jag kanske tar en fyra på 85 kvadrat, då de är mer rimliga i pris jämfört med radhus. Missförstå mig rätt. Jag hade inte haft något emot att bo själv i radhus, men jag ska ha råd också. Enligt min budget så lär jag inte ha råd med det, alltså i första hand.
Det blir aldrig som man tänkt sig…
Mitt liv har ju en tendens att aldrig bli som man planerat, så även om jag kan budgetera och tycka att det här funkar, så kommer säkert nått hända som gör att jag får vända på kronorna och knappt ha råd med nått, och de tiderna i mitt liv ska vara över när jag fått jobb och bor i min nästa bostad. Jag vill liksom inte ha panik om Anton eller Majken exempelvis måste akutopereras och jag inte kan betala det själv samt ändå ha kvar en bekväm summa på bankkontot. Hade jag satsat på radhus utan att ha en bra grund att stå på är den risken mycket stor att det kommer hända, och jag vill inte vara med om det. Nej, då bor jag som sagt hellre kvar här i min skokartong tills jag känner mig trygg nog att flytta vidare. Det är inte bråttom, men jag är ju ivrig. Det kan jag liksom inte hjälpa.
Vill man bo riktigt billigt – köp en tvåa!
Om man då diskuterar tvåorna på 55 kvadrat, så är det nästan lite chockerande hur bra budgeten ser ut. Det gör att tvåorna blir igen lite mer lockande, men grundproblemet återstår med hur man får ett bra kontor och hur man löser det med gästrum och katthörna/kattrum. Jag borde som sagt lätt få plats där, men jag är orolig för att det blir trångt, och brist på ett rejält rum för kontor/studio/gästrum stör mig. Å andra sidan, så hade jag lätt haft råd med mycket om jag hade bott i en tvåa. Lånet hade man kunnat betala av väldigt fort, jag hade lätt haft råd med bil och marginalerna är mer än goda för allt möjligt utöver det.
Jag hade kunnat skippa att ha soffa i en tvåa, och ta med mina poängfåtöljer jag har idag, eftersom jag sällan lär få gäster ändå som stannar över, men att gosa med någon i en soffa är så mycket trevligare än i dessa fåtöljer. När jag väl skaffar Grand Danois, så vill jag mysa i soffan med min vovve. Jag lär ha maximalt en tresitsig soffa om jag skulle kunna få plats bra i en tvåa skulle jag tro, iaf om jag då fortsätter använda mitt nuvarande skrivbord. Jag behöver också ha plats till hundsäng och Majkens klätterställning. I en tvåa ser det väldigt problematiskt ut och jag vill bo luftigt – inte trångt! Även här i min lilla skokartong har jag möblerat för att få så mycket gångvänlig yta som möjligt, och jag tycker jag har lyckats bra med det.
Det är inte bara att skaffa fler katter…
Jag har också upptäckt av ekonomiska skäl att det låga marginalerna för att bo i radhus också minskar möjligheterna för fler katter. Det är ju för att Majken som sagt kostar mer än vad jag trodde. Visst, när hon är vuxen, inte leker så mycket och kanske bara äter lite mush så lär hon bli lite billigare i drift, men så länge som kostnaden för katt är så här höga så kommer jag inte kunna ha fler katter. Nej, då är Anton viktigare. Så Anton och Majken är vad jag utgår ifrån. Om jag inte blir miljonär eller nått då och lever utan bolån i min nästa bostad.
Att prata pengar är farligt, men nu vet jag hur jag vill hantera dem.
Jag älskar att spara pengar, och jag tycker inte om att se pengar försvinna. Ska dem försvinna så är det för att jag själv spenderat dem på något jag hade/har behov för, men även då så kan jag känna ångest över att pengarna minskar. Därför gillar jag att spara undan mycket och leva snålt. Jag har ett mål som jag tycker är rimligt att spara också per månad. Det är förmodligen mycket högre än vad både banken vill och vanliga privatpersoner generellt sparar per månad, men det är en viktig aspekt för mig. Särskilt med tanke på att jag spenderat så många år med människor som bara spenderat pengar utan att tänka på konsekvenserna och att jag själv bara tillåtit att det har hänt. Jag avskyr mig själv för det, men å andra sidan är det en ordentlig lärdom. Hade jag inte haft den erfarenheten, så är det inte alls säkert att jag hade varit lika duktig med pengar idag.
Det är liksom dags för nya och bättre tider nu. Egentligen har det varit så väldigt länge. I typ 10 år eller nått sånt. men som jag skrivit tidigare så är det dags att mitt liv börjar på riktigt. Där jag bor som jag önskat om i många år nu, och där jag har ett fast jobb med bra, hög inkomst så jag kan känna mig fri. Jag får ju som sagt vänta ett par år till, men ändå.
Jag väntar ivrigt!
