Kategorier
Drömboendet

Att lära sig ha tråkigt. Och lite prat om radhus.

Jag vet inte ifall jag har skrivit om det här temat innan. Alltså att ha tråkigt och känna sig uttråkad. Jag vet att jag har nämnt det ett par gånger, särskilt det här året sen Corona började och ”allt” ändrades. I alla fall för resten av världen. För min del så har ju det mesta varit som vanligt. Det innebär att jag alltså är hemma ungefär lika mycket som jag brukar, träffar de jag brukar träffa och handlar samt gör saker i stort sett som vanligt. Det stora undantaget är väl att jag träffar Henrik skitmycket och att man typ blivit lite folkskygg när man vistas på publika platser p.g.a Corona skräpet.

Mina konstiga tankar kring Covid-19

En snabb tanke angående Corona (Covid-19) är också att det sedan länge känts som om att Corona finns hos alla människor. Alltså, man ska ju akta sig från att bli smittad och sprida det vidare, men i mitt huvud så känns det som om att alla människor redan bär på viruset, och det är ”därför” man ska hålla avstånd. Typ som om att viruset inte smittas via så kallad droppsmitta, utan bara att vistas nära andra personer. Typ som om alla hade en liten fluga som satt på axeln som kan hoppa vidare till nästa person och så sprids det vidare. Det känns så skumt att betrakta alla som potentiella jättefarliga personer som kan döda en liksom bara sådär. Jättekonstigt, jag vet och JAG VET att det är inte så. Det är väl mer p.g.a. restriktionerna som är så ovanliga som gör att Corona känns så här. Det är ju lite konstigt att man helt plötsligt inte får kramas och hälsa på folk som man är van vid. Det är väldigt skumt i alla fall och jag hoppas att detta går över snart. Det lär ju inte bli så. Världen lär inte vara densamma efter detta, men jag hoppas att man för evigt kan leva någorlunda normalt liv i alla fall. Träffa sin familj och resa när man vill exempelvis. Men jaja… Vi kör på med vad jag egentligen skulle skriva om istället.

Uttråkad 99.9% av tiden eller nått…

Jag har ju känt mig så här totalt uttråkad egentligen nu i flera år. Det började väl i slutet av 2018 eller nått sånt. Förmodligen tidigare. Jag har ju ingen koll på tiden. Den bara går förbi så fort! Så länge som jag håller hjärnan upptagen med film, serier eller gott sällskap så är det lugnt. Likaså om jag kodar eller pluggar. Det är dock väldigt mycket ledig tid i mitt liv i övrigt. Eftersom jag inte har några barn, en dyr hobby, massa olika fritidsintressen eller massa måsten så kan jag göra i stort sett vad fan jag vill större delen av dygnet. Som sagt, så länge jag håller mig upptagen är det bra, men så fort det slutar så blir jag helt handlingsförlamad av uttråkade känslor eller nått sånt. Det är typ som om att halva jag försvinner när filmen eller avsnittet på en bra serie är slut och jag inte kan eller känner för att se mer. Det är otroligt störigt, men så är det just nu och har varit – alldeles för länge.

Vad har jag gjort åt det då? Ja, ärligt talat – inte ett skit. Istället för att faktiskt hålla mig själv mer upptagen, genom att påbörja nya hobbies. Läsa böcker som jag så länge tjatat om, ta promenader, lyssna på podd och/eller ljudbok så har jag alltså skitit i det. Vad gör jag istället? Jo, är besatt som fan eller drömmer om framtiden. Den där saken som är tusen mil bort minst och som jag aldrig kommer kunna nå förrän ett stabilt heltidsjobb är funnet och jag har vad jag behöver för att uppnå mina främsta mål i livet. Just nu är ju det min framtida bostad men också min efterlängtade hund, min Anton, min första Grand Danois.

Jag försöker att inte tänka på bostäder så mycket just nu, men det går inte att släppa det. Jag både avskyr det samtidigt som jag längtar och är hoppfull att jag kommer bo större i framtiden i en till nybyggd bostad, men vi får se. Det går upp och ner med allt. Från totalt desperat och ”jag vill flytta – NU!!!” känslor, till mer avslappnat och realistiskt. Och sen tillbaka igen. Jag måste ju som sagt banka in i skallen att det blir ingen flytt förrän jag har fast jobb med en bra heltidslön. Alltså, vänta tills hösten 2021 som tidigast innan det är fixat. Bara det känns som en halv evighet. Förmodligen lär det ju bli minst 3 år till innan jag ens har flyttat härifrån och det känns ju bara ännu värre. Men jag VÄGRAR flytta till ett till temporärt boende. Det är ju så jobbigt att flytta, och jag kan typ inte bo billigare än vad jag gör nu. I alla fall inte om jag ska bo i en hyreslägenhet jag faktiskt kan få. Jag bor hellre kvar i min nybyggda lilla skokartong som har läget och alla bekvämligheter jag måste ha för att vara glad, än flyttar ytterligare en gång till, till en äldre bostad i sämre skick men med billigare hyra. Jag hade liksom sån jävla tur att jag faktiskt fick den här lägenheten. Det är lite av en dröm, faktiskt, men för varje dag som går så går det också lite upp och ner med hur mycket jag gillar den.

Liten frys och stopp i avloppet är den nya standarden…

Missförstå mig rätt här. Jag trivs. Det är ingen tvekan om det, men det uppstår lite då och då småsaker som stör mig. En grej är att frysen är pytteliten. Den är typ hälften så stor som en vanlig frys, och då är det en kombinerad kyl med frys. Kyldelen är rätt ok i storlek. Frysen funkar, men jag får bara plats med ungefär hälften av allt jag hade velat ha i den, vilket innebär att jag får handla frysvaror alldeles för ofta. Eller alldeles för sällan, för jag orkar bara inte. Jag har nog aldrig köpt så mycket färska grönsaker som jag gör nu sen jag flyttade in här. Jag hade ju en plan att jag skulle köpa enorma påsar på 2.5 kg från mathem, med märket Magnihill, men de påsarna får inte plats i min frys. Jag hade kanske kunnat köpa en påse broccoli av det märket, men då hade jag inte fått plats med något annat. Ungefär så illa är det. Och det stör mig. Tanken var att jag skulle köpa en extra frys, eller få en gammal frys av en kompis, men jag valde istället att köpa en riktig avlastningsbänk/hylla för att jag skulle kunna få plats med mer grejer i lägenheten istället. Jag ångrar mig inte i efterhand, men det är lite störigt att jag inte har plats för bägge grejerna.

Sen låter ju kylen jättemycket och på nätterna när jag ibland ligger halvt vaken så hör man ju hela cykeln från början till slut när kylen jobbar. Det är lite störigt eftersom jag inte kan stänga in mig och slippa alla ljud. Ja, öronproppar finns, men känns lite onödigt att använda det bara för att kylen låter. Det har ju blivit lite white-noise över det ändå, så det är inte lika störigt längre.

En annan sak som stör mig är att det väldigt lätt blir stopp i avloppet här. Rören är så smala, och/eller så spolar toaletten så snålt, så även om man har kissat eller nått så måste man hålla ner spolknappen så länge och inte ens då är det säkert att allt åker ner i avloppet som det ska. Ok, kanske lite överdrivet, men ett tips är alltid att använda knappen för Nr 2 och hålla i den så länge det går. Annars blir det stopp eller att man ser lite korvar ligga kvar. Inte så kul för mig, men heller inte för potentiella gäster…

Inte hänga teven på väggen, och cigarettdoft utan att man är rökare…

Det är också lite smått irriterande att väggen mellan badrummet/förrådet och mitt vardagsrum/sovrum är så tunn att det inte går att hänga upp teven på den. Varje gång nån röker också, vilket fan alla i huset gör känns det som så kommer doften av cigaretter in i min lägenhet också. Flera gånger i veckan så är det som om att jag rökt själv här i lägenheten, fast det enda som fattas är röken. Det är otroligt störigt. Jag har pratat med hyresvärden om det och de säger att det beror på att folk röker för nära ett par insugsrör eller nått och då går den doften in i lägenheterna. Dock enligt en granne jag pratat med om det här så gissar hon att det kan vara så illa att någon röker inne i bostaden och på så vis så kommer doften ut i lägenheterna. Jag har ingen aning, men det är otroligt frustrerande.

I övrigt så trivs jag ju här. Jag älskar nybyggda faktorn, läget och att det är tyst i huset. Jag hör liksom aldrig något från grannarna och de verkar inte höra mig heller. Det är bra. Att lägenheten är liten och ”dyr” kan jag inte göra nått åt. Jag menar hade jag haft heltidsjobb redan när jag letade bostad så hade jag ju köpt mig en lägenhet istället, men nu pluggar jag så jag får leva med det här. Och det är liksom helt ok.

Jag börjar dock sakna soffa mer och mer, men det finns ingen plats för det alls. Inte ens en minisoffa hade fått plats här, vilket är lite trist. Jag gillar i alla fall mina poängfåtöljer, men jag hade velat ha både ock. Om jag ska nämna framtidsdrömmarna igen så låter det väldigt trevligt med en läshörna i kontoret i framtida bostaden, även om jag förmodligen aldrig kommer börja läsa böcker som vanligt folk gör. Men det hade varit trevligt att ha det så.

Och nu lite radhusprat – BoKlok radhus, 117 kvm 😍

Sen börjar jag också tänka lite mer på hur livet hade varit om jag hade haft råd att bo i ett av BoKlok’s radhus på 117 kvadratmeter. Jag lär inte hamna i ett sånt, men om det ändå hade blivit så, då vill jag spekulera lite om möblering och annat. Det stora problemet, efter att man löst finansieringen och jag har råd utan problem att bo själv i sånt stort hus så är frågan – hur ska man fylla alla rummen? Kolla planlösningarna för bägge våningar och fortsätt läsa nedan.

Bottenvåning
Övervåning

Vi börjar med övervåningen!

Självklart så ska jag ju sova i det stora sovrummet på övervåningen. I så fall kommer jag behöva köpa en lite större säng, då sovrummet är på dryga 14 kvadrat! Det lilla sovrummet mitt emot på dryga 7 kvadrat kanske blir ett extra förråd, eller klädkammare. Möjligtvis ett kattrum, men vi får se. Det lär mest luta åt nån typ av klädkammare och förråd.

Det andra lilla rummet på andra sidan, som är på nästan 10 kvadrat lär bli gästrum. Där ska min nuvarande säng agera som gästsäng när folk vill sova över. Allrummet, kommer om jag får bestämma bli ett till rum med vägg och dörr och det lär bli mitt kontor eftersom det är näst störst på ca 11 kvadratmeter. Lyckas jag i framtiden också bli någorlunda framgångsrik på YouTube med Anton så blir det också en studio, med green screen och bra belysning.

Nedervåningen, och vi börjar med köket.

På nedervåningen lär jag fälla ut slagbordet jag har och sätta klappstolar runt om, eller så köper jag bara ett nytt, men större bord och ställer slagbordet någon annanstans. Under trappan finns ett litet förråd. Om det får plats, kanske jag kan ställa en frysbox där till Antons framtida färskfoder. Om inte, så får frysboxen vara nån annanstans på nedervåningen. Vardagsrummet lär jag dela i två, och ha ett tv rum på ena sidan och förmodligen ett ”hundrum” på andra sidan. Det är i alla fall en tanke jag fick häromdagen, så Anton har ett bra ställe att vara på om dagarna när jag inte är hemma exempelvis, men hur jag hade ordnat upp det rummet återstår att se. Jag måste i så fall skydda väggen på nått vis och ha en bra, stadig avdelare som inte innebär nån slags renovering. Sen självklart borde jag skydda golvet också.

Mer ekonomiprat också…

Om jag mot förmodan skulle hamna i ett radhus av BoKlok i framtiden så har jag börjat tänka lite mer på det här med ekonomin. Vad som krävs för att ha råd, hur lång tid att spara på kontantinsats etc. Den mest intressanta tanken är dock, om man leker otroligt mycket med tanken här. Låt oss säga att jag vinner ett par miljoner på lotto i framtiden och bor i ett radhus utan lån, och då så klart utan amortering. Med driftskostnad och avgift så skulle det innebära att jag hade kunnat bo 4 gånger större än idag för samma grundliga utgift jag betalar idag för den här lilla skokartongen. Egentligen, om man ska vara realistisk, så bara med rätt kontantinsats och rätt lön så hade jag haft kanske 2-3 tusen mer i grundliga utgifter jämfört med idag, så det är ingen massiv skillnad direkt. Det är ändå rätt fräckt att man kan bo så stort till ändå en så pass rimlig kostnad. Vi får se om det blir av, men det är inget jag räknar med. Nej, en trea som sagt i markplan är nummer 1, med ett så lågt lån som möjligt är det jag tänker satsa på.

Men det är så uttjatat nu vid det här laget.

Kategorier
Drömboendet

En budget för framtiden?

Med alla tankar jag har kring det här med bostad och var jag ska bo härnäst och med tanke på hur jobbigt det är att inte kunna fokusera på här och nu istället så hoppas jag att jag nu tagit ett steg i rätt riktning så jag kan gå vidare.

Att göra en budget ger en bra översikt.

Det jag har gjort är att jag igår kväll satt i excel (Google Drive) och gjorde upp budgetar för 7 olika nivåer av kontantinsatser, och tre olika bostäder från BoKlok med tillhörande avgift, amortering, ränta och i radhusfallen – driftskostnad.

Resultatet var smått chockerande, så även om det förmodligen lär hjälpa min korkade hjärna att sluta obsessa över nästa bostad, så lär det ta ett tag innan jag släppt det och det ligger på en mer normal nivå.

Utan att nämna specifika siffror, så såg marginalen för en trea med maxpriset jag nämnt innan extremt bra ut. Även om jag inte sparar undan till en massiv kontantinsats så har jag ändå möjlighet att bo fint och ha det riktigt bra, vilket är avslappnande för själen att tänka på. Det är liksom det som är lite (eller väldigt) stressande för mig idag. När ska jag kunna börja spara till kontantinsatsen? Hur mycket hinner jag spara på 2-3 år innan det är dags att anmäla sig till ett projekt och ställa sig i kön för en BoKlok bostad? När jag såg budgeten och insåg att det kommer lösa sig, så blev jag jätteglad. Det enda som stressar mig nu är hur stora eller små chanser jag kommer ha till en trea i markplan när det väl är dags… Spänningen kommer vara olidlig!

BoKlok har ett bra urval av bostäder, men jag har inte råd att bo själv i radhus…

Utöver en budget för en trea på 72 kvadrat, så la jag även till budget för deras radhus på 117 kvadrat och en tvåa på 55 kvadrat. Jag kan överleva i ett radhus, absolut, men det är inte en budget som ger mig ett bra leende direkt, i alla fall om man utgår från 15% kontantinsats. Nej, där hade det krävts typ minst 30% för att det ens hade varit ett bra och säkert alternativ. Då har jag också utgått från lägsta kända priset för ett av radhusen. Det är inte säkert att radhus i områden jag vill flytta till kommer vara i samma prisklass. Kommande radhus i Höör och Hässleholm kommer för övrigt kosta 300 000 kr mer än vad jag budgeterat för, vilket minskar möjligheterna ytterligare för att jag ska ha råd med radhus själv.

Ska jag alltså bo i ett radhus själv, så måste jag antingen ha en rejäl jävla kontantinsats (tänk lotterivinst) eller bo ihop med någon där som betalar halva huset. Eller en mycket hög lön, men det lär jag inte ha förrän efter jag jobbat i kanske 10 år. Eftersom jag utgår ifrån att jag förmodligen aldrig kommer bo ihop med någon igen, så är radhus bara en sista ”nödvändig och desperat” lösning på bostad i framtiden. Radhus vill jag helst satsa på om jag absolut inte får möjlighet till en trea i markplan, men jag behöver som sagt ha större marginaler för att få det att gå ihop och jag kan känna mig trygg. Det är i så fall större möjlighet att jag kanske tar en fyra på 85 kvadrat, då de är mer rimliga i pris jämfört med radhus. Missförstå mig rätt. Jag hade inte haft något emot att bo själv i radhus, men jag ska ha råd också. Enligt min budget så lär jag inte ha råd med det, alltså i första hand.

Det blir aldrig som man tänkt sig…

Mitt liv har ju en tendens att aldrig bli som man planerat, så även om jag kan budgetera och tycka att det här funkar, så kommer säkert nått hända som gör att jag får vända på kronorna och knappt ha råd med nått, och de tiderna i mitt liv ska vara över när jag fått jobb och bor i min nästa bostad. Jag vill liksom inte ha panik om Anton eller Majken exempelvis måste akutopereras och jag inte kan betala det själv samt ändå ha kvar en bekväm summa på bankkontot. Hade jag satsat på radhus utan att ha en bra grund att stå på är den risken mycket stor att det kommer hända, och jag vill inte vara med om det. Nej, då bor jag som sagt hellre kvar här i min skokartong tills jag känner mig trygg nog att flytta vidare. Det är inte bråttom, men jag är ju ivrig. Det kan jag liksom inte hjälpa.

Vill man bo riktigt billigt – köp en tvåa!

Om man då diskuterar tvåorna på 55 kvadrat, så är det nästan lite chockerande hur bra budgeten ser ut. Det gör att tvåorna blir igen lite mer lockande, men grundproblemet återstår med hur man får ett bra kontor och hur man löser det med gästrum och katthörna/kattrum. Jag borde som sagt lätt få plats där, men jag är orolig för att det blir trångt, och brist på ett rejält rum för kontor/studio/gästrum stör mig. Å andra sidan, så hade jag lätt haft råd med mycket om jag hade bott i en tvåa. Lånet hade man kunnat betala av väldigt fort, jag hade lätt haft råd med bil och marginalerna är mer än goda för allt möjligt utöver det.

Jag hade kunnat skippa att ha soffa i en tvåa, och ta med mina poängfåtöljer jag har idag, eftersom jag sällan lär få gäster ändå som stannar över, men att gosa med någon i en soffa är så mycket trevligare än i dessa fåtöljer. När jag väl skaffar Grand Danois, så vill jag mysa i soffan med min vovve. Jag lär ha maximalt en tresitsig soffa om jag skulle kunna få plats bra i en tvåa skulle jag tro, iaf om jag då fortsätter använda mitt nuvarande skrivbord. Jag behöver också ha plats till hundsäng och Majkens klätterställning. I en tvåa ser det väldigt problematiskt ut och jag vill bo luftigt – inte trångt! Även här i min lilla skokartong har jag möblerat för att få så mycket gångvänlig yta som möjligt, och jag tycker jag har lyckats bra med det.

Kanske lite dålig bild, men det är väldigt mycket yta här och likaså mer yta mellan fåtöljerna och teven.

Det är inte bara att skaffa fler katter…

Jag har också upptäckt av ekonomiska skäl att det låga marginalerna för att bo i radhus också minskar möjligheterna för fler katter. Det är ju för att Majken som sagt kostar mer än vad jag trodde. Visst, när hon är vuxen, inte leker så mycket och kanske bara äter lite mush så lär hon bli lite billigare i drift, men så länge som kostnaden för katt är så här höga så kommer jag inte kunna ha fler katter. Nej, då är Anton viktigare. Så Anton och Majken är vad jag utgår ifrån. Om jag inte blir miljonär eller nått då och lever utan bolån i min nästa bostad.

Att prata pengar är farligt, men nu vet jag hur jag vill hantera dem.

Jag älskar att spara pengar, och jag tycker inte om att se pengar försvinna. Ska dem försvinna så är det för att jag själv spenderat dem på något jag hade/har behov för, men även då så kan jag känna ångest över att pengarna minskar. Därför gillar jag att spara undan mycket och leva snålt. Jag har ett mål som jag tycker är rimligt att spara också per månad. Det är förmodligen mycket högre än vad både banken vill och vanliga privatpersoner generellt sparar per månad, men det är en viktig aspekt för mig. Särskilt med tanke på att jag spenderat så många år med människor som bara spenderat pengar utan att tänka på konsekvenserna och att jag själv bara tillåtit att det har hänt. Jag avskyr mig själv för det, men å andra sidan är det en ordentlig lärdom. Hade jag inte haft den erfarenheten, så är det inte alls säkert att jag hade varit lika duktig med pengar idag.

Det är liksom dags för nya och bättre tider nu. Egentligen har det varit så väldigt länge. I typ 10 år eller nått sånt. men som jag skrivit tidigare så är det dags att mitt liv börjar på riktigt. Där jag bor som jag önskat om i många år nu, och där jag har ett fast jobb med bra, hög inkomst så jag kan känna mig fri. Jag får ju som sagt vänta ett par år till, men ändå.

Jag väntar ivrigt!

Kategorier
Relationer och kärlek

Redo för nytt förhållande? Kanske, ja, eller aldrig!

Något har börjat hända med mig den senaste tiden. Officiellt skyller jag på TV serien One Tree Hill (OTH) som jag nu ser om på ViaFree. Trots all reklam så är den mer än sevärd. Den är minst lika bra som sist. Det här är nog tredje gången jag ser om hela serien. Jag är nu på säsong 6, och varje säsong tar typ 5-6 dagar att se klart, så det går undan här. När jag är ledig, eller inte har något annat jag måste göra så kan det bli en hel del avsnitt på en dag. Det är ett trevligt nöje. Att så kallat binge kolla serier är en av mina absoluta favorithobbies. Och inget jag tänker sluta med någonsin, förmodligen. Men fler serier på ViaFree lär det inte bli efter OTH. Nej, det är för mycket reklam för att jag ska orka med det i längden. Reklamen om något får mig bara att tänka på mediciner, gambling samt hur bra det är med hyaluronsyra för huden, eller vad det nu är.

Vad är det då som håller på att hända med mig? Jo, jag börjar tänka mer och mer på förhållanden. Hur mycket jag längtar efter någon att pussa på, någon som är min, som älskar mig för den jag är etc. Dock i samma veva så tänker jag lika mycket på hur underbart livet var med Henrik. Jag tänker också på att jag aldrig kan få det tillbaka. På ett sätt ångrar jag allt som ledde till att vi gick separata håll, men å andra sidan så gör jag det inte. Det var egentligen småsaker som ledde till att allt började gå fel, men de var logiska och simpla, men också så pass komplicerade att det fick bli som det blev. Vi kom helt enkelt inte överens när det gäller olika livsval samt livsstilar. Då var det bättre att bryta innan det gick alldeles för långt, då ingen av oss kunde rucka på de olika livsvalen i längden.

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på vad det är jag vill ha i en relation och vad jag inte kan få igen. Jag menar, jag står fast vid att jag inte är redo för nästa förhållande, och jag står verkligen fast vid att jag inte vill dejta vemsomhelst. Men å andra sidan känns det ensamt och tråkigt just nu att vara singel, fast det samtidigt är jätteskönt.

Jag menar, utan en katt i mitt liv, så hade jag blivit väldigt ledsen, för tomheten över Maja tog lång tid att komma över. Utan Majken hade jag förmodligen känt likadant fortfarande, och jag hade inte gillat att leva utan katt för evigt, även om jag haft Henrik som pojkvän. Även om livet med kattunge är jobbigt ibland så är det samtidigt så mysigt och underbart, att jag nu inte vill vara utan det och särskilt inte när Majken blir äldre och därmed lugnare. Att leva resten av mitt liv utan möjligheten att skaffa Grand Danois känns också ledsamt, men å andra sidan så har jag varit utan det hela mitt liv, så det känns inte lika jobbigt just nu. Det är mest tanken av att det aldrig lär bli av som är jobbig. Som läget är nu har jag också insett att jag får inte plats med en GD i den här lägenheten, så det får vänta tills jag bor större. I värsta fall tar det 5+ år till, då jag har en stadig plan på hur jag vill bo härnäst och det kommer ta tid innan jag är där. Fast tokiga jag kollar redan på nybyggda projekt i Skåne, både kommande som pågående, men det är mer för att jag vill hålla koll på marknaden. Jag vet när jag har hittat min nästa bostad, och när jag hittat den, så tänker jag flytta dit. För då har jag råd, den har bästa läget och jag kan bo där med mina husdjur, vare sig jag är tillsammans med någon eller ej.

Där jag bor nu är helt underbart egentligen. Hade det kunnats placeras en marklägenhet (utan total insyn och tomträttigheter eller nått sånt), ett radhus eller litet hus precis här, eller väldigt nära så hade det varit mer än perfekt, men jag vill bara ha koll på var min nästa ort blir och självklart min nästa bostad. Även om det kommer ta minst 3-5 år till innan jag flyttar härifrån så kan jag inte slita mig. Det är motiverande att konstant blicka framåt. Även om mina planer typ aldrig blir av, eller som man tänkt sig. Dock vill jag inte bo i en ny hyreslägenhet som nästa bostad, då jag kan bo tre gånger större i ett hus för samma peng. Jag är dock glad att min nuvarande lägenhet inte är allt för dyr. Den är väldigt billig för att vara en skokartong på 30 kvm, men jag hade hellre bott för samma peng, men större.

I alla fall, om man återgår till det här med relationer. Jag vet precis vad jag vill ha för en kille. Om jag leker med tanken och slår med ett trollspö så är det en kille med Henriks egenskaper, som ser ut som Chad Michael Murray eller fan som Ed Sheeran, som är social, rolig (typ gör grimaser och får folk att skratta), gärna vegan och som älskar mig fullständigt för den jag är. Utan krusiduller och komplicerat skit. Den killen finns nog inte, och det gör mig rädd och osäker samt säker på att stanna som singel är det enda rätta just nu. Men samtidigt vill jag bara ha någon att kyssa, krama på och älska samt umgås med. Jag och Henrik umgås fortfarande ofta, och det är så roligt och underbart, så det vill jag inte vara utan heller. Jag vill snarare fastna i det och det är så jävla skönt att det är min verklighet också att jag har ett ex jag kan umgås med och ha roligt med utan att det känns eller är konstigt. När jag vill umgås med någon som förstår mig och tycker om mig för den jag är, ja då har jag Henrik, och när jag behöver vara själv, då är jag det. Just nu är det underbart!

Samtidigt kan jag heller inte sluta hoppas på att de två killar jag annars tänker på ska vilja ta kontakt med mig i framtiden. Eller snarare att jag ska ”våga” prata med dem om en eventuell relation etc. En av dem jobbar på Espresso House, och den andra gick på mitt program på HKR, men jag gissar att ingen av dem är intresserad av mig. Killen som jobbar som Barista är säkert för ung, gay eller har redan flickvän skulle jag tro och den andra ser mig säkert bara som nån jobbig tjej han är glad att vara utan. Men det är svårt att veta när man inte vet hur de tänker. Han som jobbar som Barista har jag bara ”spanat in”, då jag tycker han är skitsöt och jätteintressant, men jag känner honom inte alls. Den andra killen från HKR var jag bra ”vän” med under utbildningen i alla fall, men då jag var ihop med Henrik hela tiden så var det aldrig tal om någon relation. Jag har heller inte haft någon kontakt med honom sen terminen tog slut i juni 2019. Det är tråkigt, men förståeligt då år 2 på utbildningen är mer än fullt ös totalt medvetslös.

Häromdagen skapade jag ett konto på match.com bara för att jag ville testa och se vad som ”finns” där ute eller nått. Det avslutades efter nån timme, då man måste betala för att ens ta kontakt med personer. Under den timmen dock fick jag ungefär 100 besök, tre gillanden och ett meddelande från någon som var alldeles för gammal för mig. Nä, att börja dejta och leta på riktigt är inte min grej just nu. Och vill jag dejta och leta, hade jag föredragit om det sker lokalt, typ om det hade varit en kille på skolan, eller någon annan jag känt sen tidigare. För att hitta någon som är komplett 100% ny känns bara jobbigt. Och han från Örkelljunga är bara att glömma, fy fan!

Det är mycket känslor som pågår hos mig just nu, och det kommer lätta till sist.

Kategorier
Vardagsliv

Inget radhus denna gång, men nya äventyr blir det!

Sen jag skrev mitt förra inlägg känns det som om en hel livstid har gått förbi. Det är så mycket som har hänt så jag vet knappt var jag ska börja. För att göra en lång historia kort så kan jag säga att vi har köpt en lägenhet och att vi väntar just nu med att flytta till något större. För er som vill veta hela historien – läs vidare!

Jakten började tidigt!

Vi har sen en många månader tillbaka hållit koll på bostadsmarknaden i Malmö, och sett både lägenheter, villor och radhus till salu. För ett par veckor sen dök det upp en intressant lägenhet, en trea nära Hyllie som vi bestämde oss för att titta närmare på. Vi blev otroligt imponerade av lägenheten, även om den kändes liten – men å andra sidan är vi vana att bo i lägenheter som är runt 100 kvm. Denna var ca 80. Fördelarna var väldigt många, nästan otroligt många. Nackdelarna var enbart ett par stycken som säkert går att lösa ”om vi hade fått den”. Så tänkte vi då i alla fall. När vi gick därifrån så kändes det lite blandat. Jag, som vanligt fick känslan innan vi kom dit att detta kommer bli skitbra. När vi tittade på den, även om den var supersnygg, fräsch etc. så kändes det inte lika bra efteråt. Vi pratade med mäklaren, mina föräldrar och bestämde oss för att gå på visningen igen dagen efter. Då kändes det bättre. Lägenheten upplevdes större och det var som om vi tittade på en helt annan lägenhet. Dock fanns det ett problem…

Drömhuset, eller åtminstone något i den stilen…

På måndagsmorgonen, vilket var andra dagen då vi skulle titta på lägenheten igen så vaknade vi upp i en smärre chock. Det visade sig att ett radhus lite längre bort (men fortfarande nära Hyllie) hade dykt upp på marknaden med en visning på söndagen därpå. När vi då kom till visningen av lägenheten på kvällen så berättade vi direkt för mäklaren hur vi kände. Det hade ju kommit ut ett radhus och att vi så gärna vill bo i ”hus” istället för lägenhet, men att vi inte tappade greppet helt om lägenheten ännu. Vi var fortfarande intresserade, men eftersom vi också är nya på bostadsmarknaden och inte alls direkt vet hur köpeprocessen går till så tänkte vi att det var bäst att vara ärliga med mäklaren. Det var bra gjort för våran del, för det gjorde att mäklaren var på oss och att vi kunde hålla varandra uppdaterade. Väntan blev det och hela veckan gick förbi i fullständig oro, ovetande, längtan, förhoppning etc. Vi gick på banken och skaffade ett lånelöfte med, vad vi tyckte, var en stor marginal för att kunna köpa radhuset. Vi var nästan övertygade om ( i alla fall jag) att vi lätt skulle slå ut de andra budgivarna. När söndagen äntligen kom var det dags för visning. Det var fullt hus och över 30 personer kom. Det var svårt att läsa av läget av vad de andra tyckte och likaså här kände vi oss relativt neutrala. Huset var inte perfekt, men nästan. Vi gjorde upp planer på hur man kunde fixa till övervåningen och mäklaren varnade alla om att det var en bra idé att renovera badrummet om man skulle bo där länge. Vi tänkte att det skulle skrämma bort alla, men vi hade så fel.

Så nära, men ändå så långt bort. Jag stor utanför radhuset inför första visningen och man ser mig bakifrån. Bilden har fixats till för jag vill inte tala om var radhuset ligger.

Budgivning suger!

Vi gjorde likadant här att vi gick på visningen även dagen efter och då tog vi med tumstock och så tog vi fler bilder på huset. Sen började budgivningen på riktigt. Det budades hejvilt i ca 2 dagar och på tisdagen så blev vi överkörda fortare än vi trodde med vårt bud. Samtidigt hade trean vi tittade på fått två stycken bud också, även om de var väldigt låga. Det tyckte vi var bra, i alla fall när vi fortfarande var i spelet för radhuset. Sen när vårt bud blivit överkört så fick vi ringa banken igen och höja vårt lånelöfte. Det tog längre tid än vi trodde och tiden började rinna ut. Vi började räkna lite mer på det och upptäckte att om vi ändå hade kört på så hade majoriteten av våra inkomster bara gått till att betala för huset och riktigt så ville vi inte ha det. Åtminstone inte jag. Skulle något hända så är det inte kul att sitta med miljoner i lån, och inte ha råd med något och absolut inte Grand Danois! Vi skulle kunna klara oss riktigt bra, så dålig är inte vår ekonomi men den stora glädjen i att känna ”äntligen blir det hus i någon form” dog snabbt ut.

Ibland måste man nöja sig…

Över en handvändning på tisdagskvällen så bestämde vi oss för att satsa på trean istället. Vi drog oss ur budgivningen helt på radhuset och lade ett sent men mycket högre bud än de andra två som sedan registrerades på onsdagmorgonen. Vår lilla kupp lyckades och säljarna av trean bestämde sig för att de säljer till vårt bud och de andra två budgivarna gick inte vidare. På torsdagen skrev vi kontraktet och nu har vi förberett för låneansökan med banken och nu längtar vi bara till inflyttningen. Vi måste komma närmare Hyllie – den saken är klar men mer än så får ni läsare inte veta var vi kommer flytta härnäst. Nära Hyllie räcker. Även om det blir en mindre lägenhet, och vi kanske måste sälja lite saker så är det ok. I denna lägenheten kommer vi säkert trivas och bo ett par år. Fortsätta spara massvis och när tiden är rätt så tänker vi buda på ett radhus, fristående litet hus eller något liknande eller så kanske vi trivs så pass bra att vi ändå bor där i typ 10-20 år. Vem vet? Jag är i alla fall positiv.

Kategorier
Livsstil och hälsa

Är det ok att bo i hus om man bara är två personer?!

Ja, det är frågan. Tankarna kring boendefrågan dyker upp allt oftare nu med besked, och detta är en tanke jag har haft i huvudet av och till ett bra tag nu. Idag ska jag försöka få mina tankar och känslor till ord.

Jag sitter och funderar på drömboendet och var vi hamnar härnäst. Spänningen är olidlig!

Historian av fyrorna…

Sen 2011 har jag och älsklingen omedvetet valt att bo i fyror. Tanken har varit när vi har letat bostad att vi sökt oss efter stora tvåor eller treor. En stor tvåa är över 65 kvm och en stor trea är allt över 80 kvm, men det handlar mer om planlösningen än själva kvadratmetrarna. Det är i alla fall så jag själv resonerar. När vi skulle flytta till Växjö 2011 så hade vi inte tillräckligt med köpoäng för att få en lägenhet i stan, eller så fanns inget ledigt där vi ville bo. Vi tittade på en supersunkig trea på gamla Norr och tyckte att den var skräp och istället letade vi oss lite smått utanför. Vidingehem hade en ledig fyra för rimlig kostnad (ca 7k i månaden) på ca 95 kvm. Den fick vi, och det var 1½ mil utanför Växjö. Vi bodde på landet och fick ”glatt” ta bussen till stan och planera precis allt för att bara simpelt ta sig in till stan. Det var jobbigt, men det gick.

Något drygt år senare fick vi äntligen möjlighet att flytta in till Växjö och huset som vi hade tittat ut extra mycket var ett nybygge och när det fanns lediga lägenheter i huset så var vi på. Helst ville vi ha en trea, men även fyror var ok. Det blev en ledig fyra i huset, vi gick på visningen och vi fick den. Den var dyr, 11k ungefär blev det, men det var pengar vi sparade in på busskort istället så det blev nästan plus minus noll.

Vi bodde i den lägenheten i 4,5 år totalt, varav sista året blev det en bostadsrätt. Vi sålde den fort och enkelt och fick en bra vinst för framtiden. Denna lägenheten här i Skåne är också en fyra, som jag har berättat om tidigare.

Frågan är nu vad nästa ställe blir?

Definition av drömhuset

Hade jag fått bestämma fullständigt över pris, hus och kvadratmeter så hade det egentligen blivit ett nybyggt hus eller lägenhet, men nu är vi mer inne på ett äldre, men fräscht och renoverat radhus eller liknande. En lägenhet hade varit helt ok det med, men då ska det vara bra nog för att fungera. ”Drömhuset” ser i alla fall ut att vara något i den här stilen:

  • Ett äldre, fräscht och nyrenoverat (inget krav, men positivt) rad/par/kedjehus i två våningar.
  • 3 rum och kök, eller möjlighet att göra om en 4:a eller 5:a till en stor trea. Målet är väl att sovrummet och kontoret på ovanvåningen skall vara på ca 20 kvm vardera.
  • Ca 100-120 kvm stort fördelat på de två våningarna.
  • Två toaletter, en med dusch och den andra som gästtoalett, en på varje våning.
  • Grovkök/tvättstuga i anslutning till köket med tvättmaskin och torktumlare samt förrådsmöjligheter för retursaker(pant och sånt) och städprylar.
  • Avlångt kök (såsom i klassiska radhus, där allt ligger på en rad, istället för ”fyrkantigt” kök) med hel kyl och frys samt diskmaskin. Extra nice är det med induktionshäll och varmluftsugn.
  • Stabilt bredband med hög uppkoppling med fiber. Typ 100/100 Mbit.
  • Tillhörande garage, gärna i direktanslutning till huset med möjlighet till att ladda en elbil, eller garage nära nog för att det inte ska kännas jobbigt att bära hem  många matkassar från en storhandling.
  • Ett extra förråd och en någorlunda liten tomt. Tillräckligt stor för att släppa en Grand Danois lös ett ex antal gånger om dagen. Kanske en vind också, men absolut inget tvång.
  • Läget; så nära Hyllie station som möjligt (max 2 km). Gärna i ett lugnt och tryggt område.
  • Pris; Max 2 miljoner i lån, men gärna lägre.
  • Äganderätt om möjligt, men låg avgift om det är bostadsrätt.
  • Möjlighet för insynsskydd eller byggande av staket runt tomten, om detta inte redan finns.
  • Förutom nära till Hyllie och Emporia så är det ett plus i kanten om det finns typ en Netto eller annan butik på snabbt gångavstånd för de där ”sista minuten” handlingarna eller när man är godissugen på en torsdag kväll.

Gällande krav på lägenhet så ska den praktiskt taget vara stor nog för alla våra saker och ha en gästtoalett och fungera för att ha GD! Alltså plats för hundsängar och andra tillbehör för vovven utan att man känner sig instängd i ett hörn oavsett vart man än går i lägenheten. Läget och lite annat som är nämnt ovan är också viktigt.

Jag ska också tillägga att de ”krav” jag ställt ovan är kanske lite orimliga, men de är långt från omöjliga. Under det senaste halvåret sen vi började flytten ner till Skåne igen så har vi haft koll på marknaden och ett flertal radhus som har det vi söker har kommit ut på marknaden, så hoppet är stort att vi faktiskt hittar det perfekta huset. Den stora frågan där är egentligen – har vi råd? Det borde vi ha, men man får se. Ju lägre lån och bostadsavgifter vi har desto bättre. Särskilt om räntan skulle gå upp eller om bostadsmarknaden skulle få för sig att krascha.

Men varför bo så stort utan barn etc?!

Ja, det är frågan. Jag antar att bo över 6 år i fyror har gjort en bekväm. Vi har fyllt och köpt grejer som passar för att bo lite större, men å andra sidan har vi använt de senaste två lägenheterna (denna och den i Växjö) som treor med extra förråd. Vi hade klarat oss riktigt bra i en simpel trea, och därför hade det varit super awesome ifall vi äntligen hade kunnat hitta ett perfekt boende som fungerar med hund och som har stora(20 kvm typ), men få rum. Jag personligen störs inte av folks eventuella åsikter kring att vi bor så stort utan planer på att utöka oss med tvåbenta saker som skriker och bajsar. Det passar oss att bo så här. Även om jag hade bott själv så hade jag lätt kunnat bo ensam i ett hus eller en stor trea, likadant hade jag kunnat bo själv i en fyra. Den som har problem med att vi bor större än vad som är ”acceptabelt” får helt enkelt hålla såna åsikter för sig själv. Vi känner ett sug av att gärna bo i ett litet hus med en liten tomt. Efter år av lägenheter tycker både jag och sambon att det egentligen är dags för det.