Etikett: programmering

Kategorier
Vardagsliv

38 år ung. Nu är det tid för förändring?!

Igår fyllde jag 38 år, vilket bara känns konstigt att säga. Det började väl efter man nådde 35 års-strecket, för nu är det inte många år kvar tills man är 40. Det känns helt galet att jag levt i snart 40 år!

Orsaken till varför det känns så konstigt med att säga hur gammal man är, är just för att man inte känner sig så gammal som man faktiskt är. Jag är förmodligen fortfarande 20 eller kanske till och med tonåring i huvudet. Det enda som har förändrats är mina intressen. Jag gillar iofs fortfarande att träffa folk, jag har inget emot att gå på fest och göra saker som jag gjorde när jag var 20+ år yngre, men det händer inte lika ofta längre. Mest för att jag umgås inte med massa människor som jag gjorde när jag gick i grundskolan eller gymnasiet. Jag dricker inte längre alkohol, både av medicinska skäl men också för att jag inte kan hantera mig själv när jag är full, och jag vill inte ha mer ångest än vad jag kan hantera. Jag har tillräckligt med ångest i mitt liv redan. Jag behöver inte ha mer.

Livet mitt har bara blivit mer och mer stillasittande egentligen, men jag trivs med det. Jag skiter egentligen i hur gammal jag är, för jag tänker fortsätta göra de saker jag tycker om att göra, äta det jag vill och planera inför min egen framtid. Det som stör mig med åldern är mest att tiden bara har gått. Jag har fortfarande aldrig haft mer än ett riktigt jobb. Jag har aldrig arbetat heltid under en lång period. Jag har alltid tagit den lätta vägen ut, och därmed har jag inte lärt mig så mycket som jag borde. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar och jag har gjort för många misstag som bara satt mig i skiten. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar allt för svårt att ändra på också.

I mitt förra inlägg så skrev jag om framtiden igen. Nått jag älskar att göra – bara drömma om vad fan jag gör om fem år. Vet ni om att mina femårsplaner aldrig har blivit av? Vad jag ser mig själv om fem år är något som alltid skjutits upp, för det blir inte verklighet. Det är liksom simpla saker såsom att ha ett bra jobb som jag trivs med. Ha en tillräckligt hög inkomst så jag har råd med Grand Danois och sen bo så perfekt jag bara kan. Allt det har aldrig gått i uppfyllelse. Och jag är snart 40 år gammal. Det är det som är det konstiga i det här. Typ halva mitt liv har gått och det har liksom inte ens börjat. Det känns så jävla knäppt att jag har spenderat i stort sett all min tid på att drömma om en framtid som aldrig kommer hända, samtidigt som jag bara sitter framför teven och ser på serier och filmer istället för att ha bättre hobbies som faktiskt kan hjälpa mig på längre sikt. Jag pratar självklart igen om hur mycket jag hade velat typ sitta och koda hela dagarna, läsa böcker, lyssna på poddar, ta promenader och börja spela spel igen som jag gjorde så mycket för över 20 år sen. Men nej. Att få ett bättre liv är förmodligen inget som kommer hända. Jag är för nöjd med såsom jag har det. Och hur jag än vrider och vänder på det är jag förmodligen för envis för att orka få en förändring så det blir bättre.

Just nu sitter jag exempelvis hemma och har tråkigt som fan. Det kryper i kroppen på mig, för jag vill bara göra nått annat. Just nu är jag trött på att bara se på tv. Jag vill göra nått mer nyttigt, men vad gör jag? Jo, jag sitter kvar vid teven och här lär jag sitta tills det är dags att sova och sen börjar allting om igen imorgon. Dock så såg jag en intressant YouTube video där man kan lära sig själv att tycka om tråkiga saker. Det var en rätt så simpel process.

I början så tar man en dag i veckan där man verkligen har astråkigt. Inte använder sociala medier, sitter och kollar mobilen, tittar på tv eller gör något annat som man generellt tycker mycket om att göra. Man spenderar tiden med att göra just det som hjärnan tycker är astråkigt. I mitt fall hade det inneburit att läsa böcker, försöka spela tv spel och kanske ta promenader. Möjligtvis gå på gymmet, för träning är nått av det värsta och tråkigaste som finns! Detta fortsätter man med tills att man faktiskt börjar tycka om det och sen fortsätter man bara göra det mer och mer och till sist har det blivit en ny vana. Det här som man tycker är extra roligt sparar man generellt till sist på dagen.

Frågan är om man kan göra det utan att lyssna på något, för jag vill gärna hitta en ny rutin där jag kan fortsätta lyssna på ljudböcker och poddar, så där kan jag tycka att ta promenader med en ljudbok i öronen borde räknas som nått tråkigt. Jag hade också behövt en bättre studieteknik, och i sommar hade jag tänkt att försöka bättra på den, då jag förmodligen inte kommer ha nån inkomst i form av sommarjobb denna sommaren. Att lära mig plugga programmering på ett bättre sätt lär bli en utmaning som heter duga, men jag ser fram emot det. Jag måste bli bättre på det, för jag känner idag att mina kunskaper är långt ifrån så bra som de kan bli. Jag kan koda, men jag vill kunna förstå programmering på ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Ett sätt att bli bättre på det är att just läsa böcker om programmering och sen följa varenda uppgift i kurslitteraturen. Det är i alla fall ett tips jag har fått. Jag räknar dock med att jag kommer sitta hela sommaren och bara se på tv, lata mig, ta sovmorgon och att inget kommer förändras, för det gäller att vara realistisk här. Jag är förmodligen som sagt för envis för att kunna bryta dessa ”dåliga” vanor jag haft hela livet ändå.

Lyckas jag dock, så är det guld värt! Jag är ändå rätt trött på att hela mitt liv går ut på att bara sitta vid teven och att jag bara sitter och drömmer om en framtid jag förmodligen aldrig kommer få, för jag måste ju göra något för att den här framtiden ska ske. Som att fixa ett jobb, exempelvis med en bra lön så jag har möjlighet att spara undan till den där kontantinsatsen och köpa min drömbostad snarast möjligt än aldrig någonsin.

Kanske är det rätt tid för förändring nu? Åtminstone är det dags att göra nått åt det innan det verkligen är försent.

Kategorier
Vardagsliv

Jag är lila, jag är blå, jag är lite gul och sen är jag jävligt röd också!

För den som inte fattar ett dugg av vad jag döpt titeln till så syftar jag på ett personlighetstest som jag har fått veta tidigare på Newton under den första kursen. Den beskriver personligheter baserat på psykogeometri. Det handlar om olika typer av figurer som en person dras till, former av olika slag etc. När jag fick veta detta så började jag gapskratta i klassen för det kändes som om de pratade om mig hela tiden. Jag är mest en så kallad lila krumelur. Lila personer är extremt kreativa.

De kan få en idé som är så fantastisk så de kan inte sluta tänka på den. Det negativa med det är att den kanske aldrig blir färdig. Det är lite mig i ett nötskal, men orsaken är ofta att ”livet kom i vägen” eller brist på pengar eller tid. Likaså kan en lila krumelur lätt ta på sig ”alla” uppgifter i en grupp, lämna rummet och sedan ha glömt direkt allt vad den ska göra. Också lite mig i ett nötskal som har dåligt minne och behöver steg-för-steg förklaringar genom i stort sett alla nya och okända uppgifter. Att göra saker steg-för-steg är ett superbt verktyg för någon som är mest lila! Lila krumelurer börjar gärna först, initierar mycket, är öppna, positiva och lätta att lära känna. Också mig i ett nötskal. De kan vara lite slarviga, eller icke-noggranna. Också mig i ett nötskal.

Jag är dock lite ”unik”, fast ändå inte. Det är nämligen vanligt enligt psykogeometrin att man har en släng av alla symboler. Det unika med mig är att jag har väldigt mycket släng av alla andra figurer och former, för jag är flexibel med tanke på vilken situation jag är i. Samhället kaller det förAspergers Syndrom verkar det som. Eller autism. I alla fall upplever jag det mer så efter att ha lärt mig detta om psykogeometri i mitt alldeles egna personliga fall.

En gul cirkel är den ”snälla farmorn” som alltid ställer upp, sällan säger nej och sällan säger ifrån. Sån är jag för Henrik, mitt livs kärlek och sambo. Hans ord och åsikter, även om de ofta inte sammanfaller med mina egna betyder allt för mig och jag kan gå otroligt långt för honom. Ofta kanske för långt, men jag inser inte det förrän det är lite försent. Detta är resultatet av sommarens och vårens fajt med matematiken. Det är också ett resultat av varför föregående förhållanden slutat i kaos, med pengaskulder, dålig ekonomi, hundar som köpts och lämnats tillbaka i tid och otid samt lögner och ”försök” till att bli förälder, fast jag aldrig velat det på riktigt. Etc. Det finns mycket att hämta där.

Den blå fyrkanten/rektangeln är den som är logisk och detaljerad. Jag är detaljerad när jag bloggar eller håller på med min ”idé” som nämndes tidigare. Det kan ta timmar, ibland dagar för mig att bli klar med ett inlägg, för jag vill bara få ut alla detaljer som jag tycker att allmänheten bör få veta. Jag skäms inte över det. Jag delar dock bara med mig av saker jag med största sannolikhet inte kommer att ångra, för jag vill att du som läsare skall lära dig något av mina blogginlägg. Detaljerna kan göra att jag inte lämnar min dator eller min nuvarande uppgift i första hand. Nej, inte förrän jag är klar. Det är därför jag sitter i flera timmar med ett programmeringsproblem istället för att försöka lösa det på riktigt med beprövade metoder. Såsom att läsa i en bok, googla efter en lösning och läsa igenom HELA forumtråden innan jag försöker ge mig på den korrekta lösningen. Etc. Idén kan för övrigt vara vad fan som helst. Det är bara in idé, en dröm eller något annat som jag kan spendera år på att vilja genomföra och tänka ut. Min 20+ åriga resa efter Grand Danois är ett utmärkt exempel. Vars fan är min Grand Danois, liksom?

Den röda triangeln är den som är hård, ambitiös och skiter i andra och fokuserar mest på sig själv och sitt eget mål. Den röda är envis, ambitiös och vill ha saker och ting på sitt sätt, och ändrar sig sällan. Där är jag med mina åsikter, men absolut särskilt med mina egna handlingar – baserat på mina egna val och upplevelser. Ett exempel kan vara, det jag har lärt mig om veganism. Hur skadligt det är att äta mejeriprodukter för människan, eller något liknande. Good luck att lyckas övertala en köttis att acceptera det faktumet liksom. Det går inte för inbitna köttisar. Jag vill liksom rädda deras liv med min fakta jag har lärt mig som är ren och skär fakta. Inget hittepå eller lögn. Jag gör allt för att sprida korrekt information, men den sprids bara om folk är villiga att lyssna på mina argument. Det går om den andra parten är villig att förstå mina argument, har hört talats om det själv eller bara är allmänt nyfiken på andras åsikter om precis allting. Nu generaliserar jag lite här, men det är för att sammanfatta exempel, inte för att gruppera människor eller kalla någon korkad etc.

Citatet nedan är hämtat från Expressens personlighetstest, och det beskriver mig nästan helt perfekt. Länken till testet hittar du i slutet av citatet.

Du dras mest till cirklar och det gör dig till den kreativa personen. I livet söker du frid och harmoni. Du har ett känsligt och vårdande hjärta. Du gör vad som helst för dem du älskar. Du blir inspirerad och upplivad av konst och känner dig mest vid liv när du hänger dig till musik, målning, böcker eller liknande. Du har en kreativ ådra. De av din personlighetstyp som använder sig av denna blir framgångsrika eftersom du hittar dina egna ingångsvinklar och åsikter, dina sinnen är öppna och du ser på världen med öppna ögon. Du får väldigt lätt nya vänner, men kan bli för känslosam. Så mycket ibland att du saboterar för dig själv. När det händer så mår du bäst i sällskap av dina närmaste vänner eller ensam. Positiv, närande och dragen till yttrandefriheten. Du är full av ande och hjärta.

Den kreativa | Expressen personlighetstest

I helgen fick jag höra något helt bisarrt när jag beskriver mina upplevelser som är otroligt viktiga för mig såsom att återfå min hälsa och hur jag vill återfå den. Alltså gå ner i vikt och må bra igen, så sa några av mina närmsta att jag attackerar dem med mina argument. Eller något i den stilen. Det hela är ett totalt missförstånd. Det löste sig till sist, men det kom som en chock.

Kortfattat så vet de som känner mig och läser min blogg att jag äntligen börjat ta tag i min hälsa, ändrat om kosten och strävar efter att må bra igen. Mitt mål är så klart att gå ner i vikt, förlora centimetrar och återfå min energi, ork och lust som jag hade mer utav när jag var mycket yngre. Hur jag tänker göra detta är simpelt, genom att äta primärt den kost som människan är skapad för, i moderna termer kallad Whole Foods Plant Based, eller på svenska, Växtbaserad mat lagad från grunden.

Detta vill jag äta i så stor mån som möjligt, och jag tänker låta den här hälsoresan ta sin lilla tid, för den måste bli hållbar så jag inte går upp alla kilon igen efter att ha nått mina mål. Målet är simpelt. Viktmässigt skiter jag i om jag fortfarande väger 70 eller 55 när jag är klar, men visst självklart hade det varit trevligare att väga mer runt 55 än runt 70, då det är bättre på alla sätt och vis. Jag ska inte bli en anorektiker – jag ska bli hälsosam! Det handlar mest om att förlora centimetrar där det har betydelse. Som exempelvis att gå från ett oerhört ohållbart och riskabelt bukomfångsmått på 97 cm till mer hälsosamt mått. Det innebär en bra bit under 80 cm så jag inte riskerar att utveckla diabetes, cancer eller hjärt och kärlsjukdomar och dör innan jag är 60 eller mycket tidigare. Just nu är jag överlycklig för att jag är under 90 cm över magen igen, och har förlorat minst 7-9 cm på diverse ställen på överkroppen. Jag har praktiskt taget gått ner en byxstorlek och några av mina favoritkläder sitter numera som tält istället för alldeles perfekt. Det är jag jätteglad över. Vad får jag då höra? Att jag försvarar mig själv i onödan. Att jag duger som jag är, och att gå ner i vikt är inte viktigt. Åtminstone var det så jag hörde och upplevde det när jag fick höra det. Att jag attackerar folk med mina argument var som ett slag i magen. Men efter vad jag har lärt mig från Newton så har jag förklaring på det.

Jag bara är sån som person. Jag VET och är fullkomligt medveten om att när jag är väldigt engagerad i någonting som jag upplever är viktigt så vill jag dels prata färdigt om det och dels lära dig något. Sen vill jag lära mig av dig och jag hade uppskattat att få samma information tillbaka om du har något viktigt att säga till mig. Att prata färdigt innebär oftast att svara till 100% på folks frågor och berätta det dem vill veta. När de inte vill veta mer så kan vi gå vidare. När jag är i den här zonen eller vad man ska kalla det för så märker inte jag om jag höjer rösten(för jag kan prata jävligt högt ibland, men det märker inte jag alls, och verkligen inte om inte någon säger det till mig), låter aggressiv eller om jag kanske nämner något olämpligt som folk kan tycka illa om.

Jag är bara så inne i det att jag bara vill leverera och få personerna jag pratar med just då att förstå hela paketet. Oftast när det här händer så blir jag avbruten, folk missförstår och jag får bara förklara mer och mer och gå djupare och djupare in. Det blir i 99% av fallen totala missförstånd, där exempelvis köttisarna då som avskyr mina argument om veganism vägrar lyssna och ta till sig eller att någon tror att jag menar totalt tvärtom det jag säger.

Om jag säger – jag vill bli hälsosam, så här ska/vill/borde/önskar jag göra så tolkas det istället som att mitt mål är att bli anorektiker och jag vägrar bli något annat. Hur kul känns det, liksom? Inte särskilt kul. Och ingen säger något till mig. Typ, nu verkar du fan aggressiv, varför attackerar du mig? Tycker du att jag är dum i huvudet som fortfarande äter kött, eller vad då? Nej, verkligen inte. Jag sitter här och vill rädda ditt liv, varför vill inte du lyssna på min faktabaserade information som inte är taget ur luften? Ni förstår hur det snabbt som fan kan leda till missförstånd, va? Så här är det jämt. Tamejfan nästan jämt. Undantaget är när jag möter folk som är lika öppensinnade för nya saker som jag är. Då kan jag verkligen lära folk något och vi vinner båda på det. Det är så befriande när såna konversationer väl sker!

Samtidigt är det så tröttsamt. På sistone tycker jag det har blivit värre, men det är mer för att jag själv upplever att jag får inte längre uttrycka mig själv, berätta något jag bara måste säga och kanske tala om något viktigt för någon jag bryr mig otroligt mycket om – för det kan rädda någons liv. Därför säger jag inte så mycket längre. Jag är rätt tyst, om jag då inte får tillfälle att faktiskt göra något och vad händer då – jo, nya missförstånd som ibland kan pågå i månader utan att någon säger vad de ärligt tycker om det jag har sagt.

Jag har upptäckt på sistone hur mycket jag uppskattar ärlighet, men det känns som om att jag är super-ärlig, men ingen lyssnar eller förstår och jag behöver konstant feedback på det jag gör, men ingen ger mig den. Nog för att helgens information var en chock, men den var nödvändig. Dock eftersom jag tydligen fortfarande är så känslig efter allt med skolbytet och matematik-helvetet så trodde jag ärligt att jag hade kommit längre med att må bättre. Tydligen har jag inte det, och det har väl naggat på mig lite inombords också. Det känns som om jag går omkring och sprider en stor lögn om mig själv, typ som att allt som händer just nu är totalt hittepå, bara för att jag måste ha något positivt i mitt liv att se fram emot. Men det är inget hittepå. Det är sant.

Skolan är bra. Riktigt bra. Jag börjar förstå programmering på ett sätt jag inte gjorde under mitt första år i Kristianstad. Jag börjar se relationen mellan matematik och programmering, vilket jag verkligen inte gjorde innan. Klassen är fantastisk och förmodligen har jag skapat vänner för livet här, men självklart kan vad som helst snart gå fel – för att sån är jag och missförstånd sker konstant med mig. Jag känner mig så trygg bland de här personerna att det känns som om jag känt dem i hela mitt liv.

Första kursen vi hade i programmet är startskottet på mitt nya sätt att lära mig själv bli en bättre person, och samtidigt fungera bättre bland andra människor. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag behöver bättra mig på många områden. Jag behöver bli mindre röd, mindre gul, mindre blå och mindre lila när det väl gäller. Jag behöver lära mig att kommunicera ut vad jag menar på ett sätt där folk aldrig tar illa vid eller missförstår. Jag behöver lära mig att förstå skillnaden på ”dags att byta ämne” och ”håll käft med ditt jävla prat”. Jag behöver lära mig känna igen tecken när folk tröttnat på min samtalston, när jag börjar bete mig ”aggressivt” i onödan och skrämmer bort folk istället för att hjälpa och bemöta dem. Jag behöver lära mig hantera mina känslor, min ångest, min ilska och jag behöver lära mig att säga nej oftare och i tid om jag upplever att det där är inte något för mig – oavsett vem det är som frågar eller kräver något av mig. Jag behöver tänka mer på mig själv, på min egen hälsa och vara mer stolt över vad jag gör för att återfå den.

Men framförallt så behöver jag din hjälp. Jag vill att du, när du pratar eller konverserar med mig talar om för mig – snarast möjligt om du missförstår något, om jag höjt rösten så du får ont i öronen, om jag pratat för länge om något, om du vill byta ämne, om du upplever mig som för mycket av något. Med din hjälp, din feedback och din glädje att hjälpa mig och andra så kan vi hjälpas åt att hjälpa oss själva och andra.

Det är vad jag behöver. Nu. Igår. Och för alltid.

Kategorier
Samlade tankar

VG på första kursen, fibrovärk från helvetet igen och lite annan småskit…

Jag fick veta häromdagen att jag fick VG på förra kursen. Det känns skoj, även om det förmodligen var en kurs som man lätt hade kunnat få VG i. Många i klassen om inte alla fick det. Dock är det nice att få lite högre betyg igen efter allt man varit med om det här året. Vi har fått vårt individuella projekt utdelat också i programmeringskursen, och vi ska alla göra en bokhandelsapplikation. En mycket simpel version och jag har påbörjat en hel del. Jag har ungefär 2 veckor på mig att bli klar och det borde inte vara några problem. Skolan erbjuder lite hjälp-sessioner så det är nice. Sen kanske vi sitter på skolan ibland i våra grupper och hjälper varandra.

Sen skolan började på riktigt så har jag fått problem med fibrovärk igen, och denna gången är det nästan orimlig smärta jag upplever. Smärtan sitter som vanligt i smalbenen och fötterna oftast, men numera sitter de även i nacken och axlarna. Jag har dock pratat med personalen här och en tillfällig lösning är att jag har börjat låna lärarens stol som är en ergonomisk sådan. Det hjälper litegrann, men man kan ju tycka att det bör hjälpa mer. Jag är väl för van att bara sitta hemma i min bekväma soffa eller så där jag alltid har bra stöd och ett sätt att sätta upp benen på, så hemma får jag sällan så här ont. Dock har jag haft väldigt ont i helgen, och det har varit störigt.

Sen gällande småskit. Ja, vad kan det vara? Det är ju iPhone säsong igen, så vad händer? Jo 99% av allt jag ser och tänker på handlar om iPhone 11 ungefär. Men oavsett hur mycket det kliar i fingrarna så tänker jag inte uppgradera nu. Jag har ju liksom bara haft min iPhone Xr sen januari 2019, och det är inte särskilt länge. Faktum är att jag blitt lite smått förälskad i den igen sen jag upptäckte hur trevlig den är storleksmässigt utan ett skal. Mer detaljerat kan du läsa på min engelska blogg, som du hittar här.

Just nu sitter jag och väntar ivrigt på ett nytt skal jag beställt till den, för det funkade skitdåligt med det officiella skalet från Apple. Eller ja, det funkade bra fram tills jag ville ta av det för att byta skin eller skal. Då gick det totalt åt skogen. Jag har typ fortfarande ont i fingrarna ungefär 2 veckor senare efter att jag försökt ta av det skalet. Det är till salu förresten, om du har en iPhone Xr och du vill ha ett genomskinligt skal till den. Skalet jag väntar på hade jag hoppats skulle ha kommit i torsdags eller fredags, men det har fortfarande inte dykt upp. Kommer det inte idag så blir jag fan arg, för jag har bett om snabbfrakt, men det har hänt med det här bolaget att grejerna inte kommer, fast de är skickade. Stället heter Nudient och är ett företag som tillverkar mobilskal som är supertunna och det är därför jag beställt ett därifrån. Skalet är genomskinligt och om jag gillar det så tänker jag behålla det, men vi får se. Fram tills jag har fått det är jag bara för ivrig. Och otålig!

Mer gällande skal. Jag hittade ett annat företag som också gör skal till iPhone och andra mobiler, där man kan trycka sina egna bilder etc. Det som är nice med det stället är att det finns genomskinliga skal, och jag fick en rätt häftig idé efter att jag hittade dem där jag allvarligt funderar på att printa ett genomskinligt skal som ser likadant ut som det jag har använt på sistone, med titlarna på alla mina bloggar och WordPress loggan. Nedan visar jag hur det kan se ut enligt dem.

Det ser grymt häftigt ut tycker jag, med skillnaden då att jag har en svart iPhone Xr och inte en blå. Priset är också mer än ok.

Om du också vill printa ditt eget skal, så ska du gå hit. Eftersom man nu kan se  loggan så flyttade jag runt texten lite, och jag har även flyttat ner texten på min svenska bloggtitel lite grann för att säkerställa att allt får plats innanför ramarna. Det finns också plats för min popsocket, så vi får se om jag tar och beställer detta. Det beror på när jag får mitt skal från Nudient och om jag är nöjd med det. Jag skulle gissa att jag lär skicka tillbaka det och beställa det här istället. Skalet ovan är ett hårt plastskal också men det finns även transparent silikonskal, men jag vill testa ett hårt skal och se hur det är. De är också mycket tunna, men kanske lite svårare att få av, men med lite verktyg här hemma borde det inte vara så svårt.

Jaja, vi får se. Att ha många skal är viktigt för mig för att inte känna mig uttråkad, men det har blivit rätt enformiga skal än så länge. Det är lite trist också att alla silikonskal dels inte printat på sidorna av skalen med och att den rosa magenta färgen har blivit mer baby rosa. Det var ju liksom inte tanken. Nä, vi får hoppas det blir bättre snart.

Kategorier
Vardagsliv

Jag vill fan stanna på Newton, men det visste väl ni redan?

Jag har ännu inte fått besked på min dispensansökan till Kristianstad Högskola till hösten. Kurserna som kommer till hösten påbörjas redan på onsdag så jag hoppas jag får veta något innan dess, men nu kommer min ärlighet på riktigt här. Men det är egentligen ingen hemlighet. Jag vill stanna på Newton och fortsätta min väg till systemutvecklare där. Orsaken? Ja, den borde ni också veta vid det här laget.

På newton får jag praktik, slipper pendlingen eftersom jag dels kan gå, ta bilen om jag vill, ta tåget eller åka hela vägen med buss. En viss pendling är det ju, men det känns skönt med valfriheten. Igår när jag var på skolan så tog jag bilen igen, och då testade jag att köra ringleden för Google Maps hade visat att man mer eller mindre kan komma direkt till skolan från ringleden, så jag ville kolla om det stämde vilket det gjorde. Det gör att jag kan ta mig till skolan på ungefär en kvart. Det är riktigt nice! Jag som älskar att köra bil!

Med tanke på min plan om att äntligen gå ner i vikt och få kontroll på min hälsa så är jag på god väg redan. Genom att bara ta tåget till och från skolan så får jag en promenad på ungefär 5 km per dag (35-40 minuter) och ca 6000 steg. Det är något jag planerar göra mest om jag får stanna och jag har gått till skolan en hel del, men i och med att det varit så varmt så har jag bara kunnat gå till skolan på morgonen och sen har jag tagit bussen hela vägen hem, för jag orkar inte gå när det är 25+ ute. Det är jobbigt nog att bara gå på morgonen när temperaturen är mer normal, men det är ju för att jag har sån dålig kondition. När temperaturen går ner lite i nästa vecka så hoppas jag att jag kan fortsätta gå igen, men det känns skönt att jag kan ta bilen ibland om det behövs eller om jag känner för det.

Mina kurskamrater är übertrevliga, hjälpsamma, stöttande etc. Vi har haft en kort kurs här i början där vi fått prata och öva på beteenden, gruppsamarbeteten och vi har fått veta mer om våra personligheter. Det har varit mer än fantastiskt och om det här fortsätter (vilket det lär göra på något vis) så känns det som om att det här är det mest ultimata stället för mig att vara på då vi aktivt kommer arbeta på att förbättra oss själva, inte bara lära oss programmering och ha praktik.

En av de föreläsarna vi har haft har varit Monica Ivesköld. Hon är superfantastisk föreläsare, men också otroligt inspirationsgivande. Hon har pratat om olika personlighetstyper och grupperna vi har blivit indelade i är baserade på dem. Hon har gått utefter Kolbs test, psykogeometri och the Big Five. Enligt psykogeometrin är jag en lila figur, vilket stämmer överens väldigt bra på mig, men å andra sidan har jag en stor del av allt annat, men det kändes också kul att få en större förklaring på min personlighet och beteende ur ett vetenskapligt perspektiv. Det gör att jag känner mig mer trygg i mig själv, istället för att oroas över att mina diverse diagnoser påverkar min personlighet som så många andra har trott i mitt liv. Jag är jag, inte nån nisse som det står ”sätt-in-valfri-diagnos-här” i pannan på.

Det känns också att det här arbetssättet de strävar efter kommer hjälpa mig med mitt största problem i livet, vilket är mitt problem med ilska och aggressioner. Jag tänker inte gå in på det djupgående, men jag hatar att bli arg. Hade jag kunnat bestämma hade jag varit cool lugn i alla tillfällen. Inte ha ett hätskt temperament och bli arg för absolut ingenting som händer alldeles för ofta. Skolan har haft uppgifter dessa första två veckorna på utbildningen där man arbetar på att dels förbättra sig själv, men också att förbättra gruppen man arbetar med.

På onsdag börjar programmeringen. Det komiska där är att en av mina gamla lärare från HKR ska vara vår lärare i den kursen. Bara av den anledningen vet jag att den kursen kommer fungera bra, för den läraren är jättebra. Nazila heter hon, och jag hade henne som lärare i databaskursen samt den andra projektkursen under år 1 på Kristianstad Högskola.

Jag går och hoppas på att min dispensansökan ska bli nekad. Det är rätt självklart varför. Hela sommaren har jag tjatat om hur jag mår, hur det skulle kännas att fortsättta, hur trött jag är på matematik, hur mycket jag vill programmera. Jag får bara ångest av att veta att jag kanske inte får vara kvar på Newton, för jag har ju lovat min älskade sambo att om ansökan blir godkänd så ska jag fortsätta i Kristianstad. Men jag vill inte. Anledningarna till varför jag ”vill” gå kvar där beror ju som sagt på mina härliga kursare och tid för poddar på tåget. Det är inte valida anledningar att prompt gå en utbildning. När jag tänker på Newton, och dessutom gått här ett par veckor så har jag en helt annan känsla för min egen del. Praktiken är en stor del, den behövs, närheten för att slippa den långa pendlingen är en annan. Fantastiska och inspirerande lärare/föreläsare är en till. Fokus på programmering, och schemaläggningen är ytterligare saker. Kursdeltagarna är underbara, men det känns som om att allt annat är bara bättre. Jag gick i Kristianstad för att jag sökte och kom in. Att gå YH utbildning stod som en andra plan. Visst, jag visste att det skulle bli matematik på högskoleutbildningen för så är det men det här kaoset jag varit med om hade jag aldrig räknat med.

Jag tror risken är för stor också att jag hamnar i samma situation igen med omtentor och icke klarade kurser till hösten om jag prompt ska läsa en till termin med primärt matematiskt innehåll. Jag kommer inte bli glad av det. Jag kommer få mer ångest, kanske få ytterligare personlighetsförändringar och kanske aldrig mer riktigt återgå till den jag är. På Newton känns det som om att jag duger som jag är, och jag får också som sagt möjlighet att förbättra mig på den utbildningen. På HKR finns inga personliga utvecklingskurser. Det är bara kurser i datavetenskap, liksom. Personlig utveckling får jag ta på fritiden. Utan praktik, möjligtvis ett sommarjobb och sen ett halvår minst utan csn eller inkomst. På Newton ökar mina chanser till att åtminstone slippa leva sista halvåret av utbildningen utan inkomst. Och jag kan på riktigt släppa matematiken och fokusera på det jag vill – vilket är att bli så bra som möjligt på programmering.

Kategorier
Vardagsliv

Första lektionerna på Newton och sista matte tentorna avklarade!

Ja, i tisdags hade jag min första dag på Newton och det var intressant minsann. De som kom dit var väldigt trevliga, och klassen är runt 30 personer – i alla fall om de som saknades kommer gå utbildningen. Det finns ju som sagt fortfarande platser kvar vad jag vet, så är ni på hugget att bli systemutvecklare i .NET, så kör på och sök, vet ja!

Under tiden jag var där så hann jag typ berätta om allt jag är med om just nu med matematiken och allt annat till de som jag först träffade, vilket kändes konstigt, typiskt mig men också samtidigt otroligt naturligt. Jag lärde känna ett gäng grabbar där direkt och på nått vis kändes det som om att vi känt varandra länge, utan att vi typ ens vet vad vi alla heter eller vet något om varandra. Jag hoppas faktiskt att jag kan fortsätta där om jag ska vara helt ärlig. Jag känner så bara mer och mer ju längre jag har gått där, även om det bara gått ungefär en vecka nu sen jag började. Det är än så länge bättre än vad jag kunde föreställa mig!

Samma dag som jag hade introduktionen till Newton så hade jag mail konversationer hela dagen med programansvarig för Datasystemutvecklingsprogrammet i Kristianstad, vilket är programmet som jag går där och han rekommenderade mig att söka dispens. För den som inte vet vad det är så innebär det att man får ett undantag från antagningskraven att ändå fortsätta kurser som ”vilar” på tidigare kurser. Eftersom jag har klarat allt annat så tyckte han det var en dum idé att jag upp nu, trots att jag blivit antagen till ett annat program. Henrik har också tjatat om att ansöka om dispens, så när jag kom hem så fyllde jag i ansökan. Och då började berg och dalbanan igen som jag bara vill komma bort ifrån.

Som ni vet, mina trogna läsare så ruttnar jag på matematik just nu. När jag hade skrivit färdigt den femte tentan (tillfälle 3 för del 1) i torsdags (15 augusti) så stötte jag på min bästa vän på Kristianstad station av en slump och då sa jag till henne att om matematik vore en kännande, levande figur så hade hade jag velat strypa livet ur den här varelsen. Jag skiter i om den kan känna smärta. Jag ska döda den jäveln, ungefär. Som tur är finns det ingen levande varelse som heter matematik så jag kan ju inte göra det, men ni vet ju vad jag menar.

Dock så tror jag det gick bättre på den tentan, jag vet inte ännu hur det gick. Förmodligen har läraren väntat med rättningen till efter torsdagens tenta (22 augusti) som var den 6:e och tredje tillfället för del 2. Nu kan jag säga direkt att med tur har jag fått 3-4 poäng, men mina förhoppningar om att få godkänt kan jag glömma direkt. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Passera 2 poäng är mitt mål, på någon av tentorna. Sker det på bägge är det ett dubbelt mirakel. Och de +2 poängen jag eventuellt har fått beror bara på att tentorna var en samling av äldre tentor, inte min riktiga matte kunskap.

Så fort i alla fall som jag skickat in min ansökan om dispens så började jag tänka igen på hur det kan bli om jag faktiskt får fortsätta i Kristianstad. Jag fick total panik, och jag har fortfarande panik. Och lite ångest. Följt av mer ångest eftersom jag vill stanna på nya utbildningen i Malmö. Det som gav mig mer ångest var att jag pratade mer med mina kurskamrater jag träffade efter jag skrev sista tentan. Vi pratade nästan bara om matematiken och den kommande hösten som innebär 75% matematik i någon form, vilket jag INTE vill genomföra. Inte nu. Jag orkar inte. Jag är så galet trött på skiten. Jag vill bara inte. Med det jag fick höra också så gav det mig mer panik också, men jag vet inte hur väl det stämmer. Det spelar ingen roll om det integreras Java i all matte. Jag orkar bara inte. Jag spyr galla på den här skiten! Men samtidigt vägrar jag vänta ett år bara för att. Nu vill jag bara bli klar. Eller snarare fortsätta och bli något. Utan matematik.

Den informationen jag fick var blandad. Dels så fick jag höra att det krävs 100% godkänt i den här skitkursen i matematik jag gått under våren för att kunna gå de två andra senare kurserna i höst. Enligt programansvarig så stämmer inte det om man i alla fall får godkänd dispens för alla kurser som kräver inledande matematik som grund. Han bekräftade dock inte om det var sant ifall man inte sökt dispens, men jag frågade inte om det heller. Sen fick jag också veta att 80% typ av alla som gått algoritmkursen inte klarar den heller så många hoppar av där också vilket minskar mina chanser att ändå kunna gå det här programmet och få godkänt i allt och få en examen om 2 år.

Jag menar, hur illa vore inte det? Låt oss leka med tanken och säga att jag får godkänd dispens ansökan och fortsätter i Kristianstad till hösten, men jag klarar inte någon eller flera av de kommande matte kurserna. Jag kanske hamnar i samma skit-sits som jag sitter i nu? Hur förjävligt vore inte det? Visst, även om jag tänker plugga röven av mig till hösten oavsett program jag kommer gå så finns det ändå inga garantier att jag kommer klara det med ett godkänt betyg. Det ökar mina känslor kring att stanna på nya utbildningen, för jag vill inte vara med om en sån situation också.

Bägge utbildningarna kommer leda till ett jobb som systemutvecklare, frågan är bara vilken som är bäst för min del? Den enda nackdelen jag ser med utbildningen på Newton är att det är så Windows vänligt och jag vill ju använda MacOS… Det är allvarligt den enda nackdelen jag ser med den utbildningen! Den enda fördelen jag ser med utbildningen i Kristianstad utöver att få fortsätta med mina kurskamrater är att jag får mer tid över till att lyssna på ljudböcker och poddar på tåget, eftersom typ alla från Malmö kommer hoppa av till hösten eftersom de inte klarar matematiken. Och tre av dem (minst) som lär hoppa av har påbörjat en ny utbildning på samma skola som mig, så jag är inte ensam här heller på det viset.

Jag skiter i om utbildningen i Kristianstad innehåller kurser med algoritmer och datastrukturer och att det är en högskoleutbildning. Arbetsgivare skiter generellt i din utbildning. Hade de brytt sig hade ingen självlärd utvecklare någonsin fått jobb någonstans och inga från yrkeshögskolor hade fått jobb. Då hade inte några såna skolor funnits. Då hade bara högskolor och universitet funnits inom IT branschen, om nu utbildningen är så jävla viktig. Så är ju inte det i verkligheten. Arbetsgivare och företag vill ha drivna, kunniga personer med en trevlig personlighet. Gärna med en stor portfölj av hobbyprojekt att visa upp, och det tänker jag skapa så gott jag kan Stämmer man in på den profilen så löser det sig, liksom. Särskilt i en bransch som skriker efter folk, och i min situation, efter kvinnor inom IT-branschen. Det tänker jag använda till fördel i det här fallet. Yrkeshögskoleutbildningar är framtagna för att ge den kompetens som företagen behöver, så det litar jag på att jag kommer få och att det slutar med en anställning så snart som möjligt.

Stannar jag på nya utbildningen i Malmö så får jag på papper en ”sämre” utbildning, trots att intrycket jag fått från skolan är super-seriöst! De vill verkligen utbilda oss till systemutvecklare och se till att vi lyckas. Åtminstone fick vi den informationen på introduktionen i tisdags. Den enda chocken jag fick när jag var där var att första LiA perioden är inte förrän i termin 3. Jag trodde den skulle ske i termin 2, men jaja. Med den erfarenheten jag borde ha tills dess så borde jag kunna söka sommarjobb till nästa år i alla fall och har jag tur blir det i så fall min framtida LiA plats med. Under förutsättning att jag stannar på utbildningen i Malmö, vilket jag helst vill just nu. Och lektionerna vi har haft sen dess har varit absolut super fantastiska. Vilka häftiga lärare, vilken inspiration! Helt absolut galet bra! 😍

Programansvarig sa när jag träffade han en kort stund efter sista tentan att i majoriteten av fallen så blir det avslag, men vi får se hur det blir i mitt fall. Eftersom jag ändå är godkänd i alla andra kurser i programmet så kan de vara till min fördel. Å andra sidan är jag så långt ifrån godkänd i mattekursen man kan bli så det är också en nackdel. Jag blev faktiskt glad när jag hörde det om jag ska vara ärlig. Som sagt så står jag fast rätt rejält vid att jag vill bara gå vidare, och gärna vid den nya utbildningen och släpper det här.

Risken är stor om jag ändå får fortsätta i Kristianstad att min ångest bara kommer förvärras p.g.a. all matematik jag inte vill läsa vilket gör att jag inte kan släppa det utan tvingas fortsätta lära mig skiten. Dock i så fall tänker jag ta så mycket hjälp jag kan från mina kurskamrater och på allvar sitta kvar på skolan och plugga med dem så ofta som möjligt för att kunna fixa det här. Vem vet, de kanske kan få mig att tycka matematik är roligt, särskilt då om man blandar in programmering i det hela? Jag hoppas det, men om jag är realistisk så lär det bli avslag trots skolans ”fel” i och med att jag blev felbehandlad p.g.a min funktionsnedsättning, men jag bryr mig inte om det nu. Jag ansökte om dispens för att älsklingen tjatat om det och för att programansvarig själv rekommenderade det. Jag har inte gjort det för min del. Hade jag fått bestämma där helt själv (utan konsekvenser från andras åsikter) så hade jag ju gett upp det här för längesen och mått så mycket bättre, men nu blev det som det blev.

Det känns som om att jag kommer behöva gå i riktig terapi när det här äventyret är över. Om jag nu då inte kan släppa det och gå vidare oavsett vad som än händer härnäst.

Kategorier
Vardagsliv

Skånes Djurpark andra besöket och lite annat skoj

I fredags stack vi till Skånes Djurpark igen. Denna gången körde vi bil och vi åkte dit för att lite i förskott fira en liten 2 årings födelsedag. De som jag berättat om innan, min sambos kollega och hennes fru har nämligen en son som fyller 2 år idag (15 juli), så stort Grattis på födelsedagen, säger jag till Grabben G.

Vi hämtade upp dem på stationen och tog småvägarna dit för att spara på bilens batteri, men som tur var så kunde vi ladda bilen när vi kom fram. Den blev till och med fulladdad tills vi var klara, så det uppskattades mycket. Vi hade inte räknat med det, men så blev det. Vi började besöket med att käka pannkaksbuffé. Tyvärr fanns inga veganska pannkakor, men det var trevligt och gott ändå. Särskilt belgiska våfflor med nutella, mums! 😋 Sen började vi vår rundvandring. Jag åkte traktor, eftersom G är helt galen i traktorer. Dock fick jag inte plats i samma traktor som han och hans föräldrar, så jag tog den som hamnade bakom dem.

Vi var där i ungefär 4 timmar, och vi fick se en hel del djur, men tyvärr fick jag inte klappa någon ko, det hade jag hoppats på att få göra. Däremot fick jag klappa getter och kom väldigt nära älgarna. Vi såg också björnarna så det var skoj. Det var jobbigt dock att gå, men vi hade riktigt fint väder så det var också kul.

Vad gjorde man under resten av helgen då?

Ja, inte räknade jag någon matte i alla fall. Faktum är att jag inte räknat ett enda tal sen i onsdags tror jag. Jag har inte velat, inte känt för det och det beror mest på att jag måste muntra upp mitt humör lite. Det har jag ”löst” genom att bli smått besatt över .NET plattformen och skapa webb-applikationer med C#. Det är bara för att jag utgår ifrån att jag kommer börja den utbildningen i höst, men jag kommer så klart fortsätta räkna matte när jag får upp orken till det igen. Jag har upptäckt med mitt lilla lekande att .NET är en jävligt trevlig plattform och att skapa webb-applikationer går mycket fortare än att göra dem i java. Inte för att jag direkt tror att Java är lämpligt för webben, men om man jämför med vad jag kan göra i Java vs. C# och .NET(ASP.NET) så är .NET snabbare, lättare (i alla fall om man förstår grundläggande programmering och databaser, vilket jag gör). Det är liksom mycket från början som redan finns. Vill man exempelvis skapa iOS appar, eller android appar så är grunden redan lagd. Det du behöver göra är bara att lägga till funktioner och styla om det. Sen är det typ klart. Likadant är det för webb-applikationer. Jag upptäckte att det går snabbare att lägga till inloggning, för det är typ inbyggt. I java så tog det en halv evighet att luska fram hur man gjorde (om man inte redan är snabb på den här typen av programmering d.v.s.). Mitt nästa problem dock är att ta reda på hur man kombinerar allting så jag kan lägga till nya funktioner, nya fält till varje användare etc.

Jag har en liten app, utöver mitt spel som jag vill göra som började med någon lek i javaFX, men eftersom jag inte gjorde så mycket med databaserna i senaste projekt kursen så kommer jag inte riktigt ihåg hur allt funkade, men med .NET så är typ alla de problemen bortblåsta. Det stora kruxet är mer styling och kombinera funktioner. Men kul är det. Sen är Visual Studio totalt skräp. Den har inte stöd för fullskärm och sida vid sida någon annan app, exempelvis VS och Safari. Det är störigt som fan. Så jag använder mig av Jetbrains Rider istället. Så mycket bättre! Rider har också auto-save, vilket VS inte har.

Den enda riktiga nackdelen med att eventuellt hoppas på .NET utbildningen i höst är att jag kanske blir väldigt bunden till Windows. Det går liksom inte att utveckla appar specifikt till Windows på Mac, om man inte har Windows installerat på något sätt. Jag har Bootcamp på min dator, men Windows suger, och det suger ännu mer i Bootcamp. Min Mac dator blir supervarm och drar galet mycket batteri när man byter över och det är inte kul, så det får bli att ha laddaren med sig var man än går ifall det blir ny utbildning till hösten. Vilket det till 99% säkerhet lär bli. Informationen jag har fått från skolan är att använda sig av en PC dator eller laptop, eftersom i stort sett allt vi ska använda fungerar bara på Windows. Jag har en annan Windows laptop men använder helst inte den och jag har noll lust att köpa en ny skit-pc bara för att skolan kräver det. De tillhandahåller heller inte datorer. Vi får se vad som händer. Så länge som det är fokus på web-applikationer samt appar och/eller spel till android och iOS så är det lugnt, då funkar det jättebra med Mac. Jag är i alla fall hoppfull att de inte kommer vara nerdränkta i Windows utan att det går att komma på lösningar för att utveckla till alla plattformar.

Och varför bryr jag mig? Det är väl lite så att man blivit en Apple nörd när jag gick över från Android/Windows till Apple produkter för drygt ett år sen. Nu när jag använt det i över ett år så vill jag typ inte använda något annat. Det är simpelt, bra, stabilt etc. Jag känner mig inte särskilt låst heller på den här plattformen, i alla fall inte än så länge även om vissa saker är smått korkade. Ingen plattform är perfekt. Windows är spretigt, opålitligt, men billigt och tillgängligt. Dock så föredrar jag Apple nu, och iOS samt MacOS och jag hoppas att jag kan få använda Apples produkter i min framtida yrkeskarriär också, även om jag är öppen för alla plattformar och operativsystem.

Kategorier
Vardagsliv

Cirkusen tar ett nytt varv…

Lite så här känns det nu, total förvirring blandat med pepp och egna känslor

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Kategorier
Vardagsliv

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Kategorier
Vardagsliv

En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.

Fortsätt läsa ”En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…”
Kategorier
Vardagsliv

Godkänt i objekt-orienterad programmering, men totalt körd i matematik…

Den här vårterminen har jag pluggat jävligt hårt, så hårt att jag typ kört slut på mig själv. De senaste veckorna innan programmeringstentan och tentan i matematik så har jag knappt kunnat plugga alls och sen dess har jag varit rätt mycket ledig. Dock också totalt död och som vanligt och fastklistrad i soffan med tv serier blandat med total uttråkade känslor. Jag klarade programmeringstentan med godkänt (högt) betyg, så det är jag supernöjd med, men i matten så gick det så dåligt det kunde gå, men jag tycker inte det är mitt fel. Kursen vi går i matematik just nu går igenom allt från matematik 2 till 5 om den kursen nu finns. Det mesta i den här kursen kan jag, i alla fall i del 1, för det var ju det jag läste för ett år sen, men det jag har lärt mig tog tid förra året och var svårt som fan. Det som är nytt i denna kursen behöver jag mer tid för, men att orka plugga så mycket som krävs går typ inte just nu.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men det är som om att man går i nån slags dvala just nu och man orkar typ ingenting. Det är rätt jobbigt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Alla säger – PLUGGA!!! Javisst. Hur då? Hur pluggar man matematik 20+ timmar i veckan när man blir helt jävla död efter typ max en timme per dag att man inte orkar göra nått annat? När man får så ont i armar och allt annat att man knappt kan tänka på nått annat? Förklara det för mig… Jag ska dock erkänna att jag på sistone faktiskt typ tvingat mig själv att bara räkna, och även om jag inte pluggat så mycket som jag faktiskt måste så är det ett steg framåt. Två timmar är bättre än noll timmars plugg, eller hur?

Jaja, jag är så trött att jag typ tvingat mig själv att blogga lite, för jag är även trött på att prata om min nuvarande situation. Det har hänt mycket senaste veckorna som både är bra och negativa, men jag orkar inte gå igenom det igen. Just nu är allt lugnt, och gällande matten är jag beredd på att räkna i min egen takt hela sommaren och ta de tredje tentorna i augusti. Frågan är vad som händer om man inte klarar matten, för då är jag verkligen körd. Det är nämligen en spärrkurs, men jag lär väl skriva mer om det nästa gång, eller bara nån annan gång…

Jag har i alla fall rosa hår igen och idag börjar Game of Thrones sista säsong!!!