För den som inte fattar ett dugg av vad jag döpt titeln till så syftar jag på ett personlighetstest som jag har fått veta tidigare på Newton under den första kursen. Den beskriver personligheter baserat på psykogeometri. Det handlar om olika typer av figurer som en person dras till, former av olika slag etc. När jag fick veta detta så började jag gapskratta i klassen för det kändes som om de pratade om mig hela tiden. Jag är mest en så kallad lila krumelur. Lila personer är extremt kreativa.
De kan få en idé som är så fantastisk så de kan inte sluta tänka på den. Det negativa med det är att den kanske aldrig blir färdig. Det är lite mig i ett nötskal, men orsaken är ofta att ”livet kom i vägen” eller brist på pengar eller tid. Likaså kan en lila krumelur lätt ta på sig ”alla” uppgifter i en grupp, lämna rummet och sedan ha glömt direkt allt vad den ska göra. Också lite mig i ett nötskal som har dåligt minne och behöver steg-för-steg förklaringar genom i stort sett alla nya och okända uppgifter. Att göra saker steg-för-steg är ett superbt verktyg för någon som är mest lila! Lila krumelurer börjar gärna först, initierar mycket, är öppna, positiva och lätta att lära känna. Också mig i ett nötskal. De kan vara lite slarviga, eller icke-noggranna. Också mig i ett nötskal.
Jag är dock lite ”unik”, fast ändå inte. Det är nämligen vanligt enligt psykogeometrin att man har en släng av alla symboler. Det unika med mig är att jag har väldigt mycket släng av alla andra figurer och former, för jag är flexibel med tanke på vilken situation jag är i. Samhället kaller det förAspergers Syndrom verkar det som. Eller autism. I alla fall upplever jag det mer så efter att ha lärt mig detta om psykogeometri i mitt alldeles egna personliga fall.
En gul cirkel är den ”snälla farmorn” som alltid ställer upp, sällan säger nej och sällan säger ifrån. Sån är jag för Henrik, mitt livs kärlek och sambo. Hans ord och åsikter, även om de ofta inte sammanfaller med mina egna betyder allt för mig och jag kan gå otroligt långt för honom. Ofta kanske för långt, men jag inser inte det förrän det är lite försent. Detta är resultatet av sommarens och vårens fajt med matematiken. Det är också ett resultat av varför föregående förhållanden slutat i kaos, med pengaskulder, dålig ekonomi, hundar som köpts och lämnats tillbaka i tid och otid samt lögner och ”försök” till att bli förälder, fast jag aldrig velat det på riktigt. Etc. Det finns mycket att hämta där.
Den blå fyrkanten/rektangeln är den som är logisk och detaljerad. Jag är detaljerad när jag bloggar eller håller på med min ”idé” som nämndes tidigare. Det kan ta timmar, ibland dagar för mig att bli klar med ett inlägg, för jag vill bara få ut alla detaljer som jag tycker att allmänheten bör få veta. Jag skäms inte över det. Jag delar dock bara med mig av saker jag med största sannolikhet inte kommer att ångra, för jag vill att du som läsare skall lära dig något av mina blogginlägg. Detaljerna kan göra att jag inte lämnar min dator eller min nuvarande uppgift i första hand. Nej, inte förrän jag är klar. Det är därför jag sitter i flera timmar med ett programmeringsproblem istället för att försöka lösa det på riktigt med beprövade metoder. Såsom att läsa i en bok, googla efter en lösning och läsa igenom HELA forumtråden innan jag försöker ge mig på den korrekta lösningen. Etc. Idén kan för övrigt vara vad fan som helst. Det är bara in idé, en dröm eller något annat som jag kan spendera år på att vilja genomföra och tänka ut. Min 20+ åriga resa efter Grand Danois är ett utmärkt exempel. Vars fan är min Grand Danois, liksom?
Den röda triangeln är den som är hård, ambitiös och skiter i andra och fokuserar mest på sig själv och sitt eget mål. Den röda är envis, ambitiös och vill ha saker och ting på sitt sätt, och ändrar sig sällan. Där är jag med mina åsikter, men absolut särskilt med mina egna handlingar – baserat på mina egna val och upplevelser. Ett exempel kan vara, det jag har lärt mig om veganism. Hur skadligt det är att äta mejeriprodukter för människan, eller något liknande. Good luck att lyckas övertala en köttis att acceptera det faktumet liksom. Det går inte för inbitna köttisar. Jag vill liksom rädda deras liv med min fakta jag har lärt mig som är ren och skär fakta. Inget hittepå eller lögn. Jag gör allt för att sprida korrekt information, men den sprids bara om folk är villiga att lyssna på mina argument. Det går om den andra parten är villig att förstå mina argument, har hört talats om det själv eller bara är allmänt nyfiken på andras åsikter om precis allting. Nu generaliserar jag lite här, men det är för att sammanfatta exempel, inte för att gruppera människor eller kalla någon korkad etc.
Citatet nedan är hämtat från Expressens personlighetstest, och det beskriver mig nästan helt perfekt. Länken till testet hittar du i slutet av citatet.
Du dras mest till cirklar och det gör dig till den kreativa personen. I livet söker du frid och harmoni. Du har ett känsligt och vårdande hjärta. Du gör vad som helst för dem du älskar. Du blir inspirerad och upplivad av konst och känner dig mest vid liv när du hänger dig till musik, målning, böcker eller liknande. Du har en kreativ ådra. De av din personlighetstyp som använder sig av denna blir framgångsrika eftersom du hittar dina egna ingångsvinklar och åsikter, dina sinnen är öppna och du ser på världen med öppna ögon. Du får väldigt lätt nya vänner, men kan bli för känslosam. Så mycket ibland att du saboterar för dig själv. När det händer så mår du bäst i sällskap av dina närmaste vänner eller ensam. Positiv, närande och dragen till yttrandefriheten. Du är full av ande och hjärta.
Den kreativa | Expressen personlighetstest
I helgen fick jag höra något helt bisarrt när jag beskriver mina upplevelser som är otroligt viktiga för mig såsom att återfå min hälsa och hur jag vill återfå den. Alltså gå ner i vikt och må bra igen, så sa några av mina närmsta att jag attackerar dem med mina argument. Eller något i den stilen. Det hela är ett totalt missförstånd. Det löste sig till sist, men det kom som en chock.
Kortfattat så vet de som känner mig och läser min blogg att jag äntligen börjat ta tag i min hälsa, ändrat om kosten och strävar efter att må bra igen. Mitt mål är så klart att gå ner i vikt, förlora centimetrar och återfå min energi, ork och lust som jag hade mer utav när jag var mycket yngre. Hur jag tänker göra detta är simpelt, genom att äta primärt den kost som människan är skapad för, i moderna termer kallad Whole Foods Plant Based, eller på svenska, Växtbaserad mat lagad från grunden.
Detta vill jag äta i så stor mån som möjligt, och jag tänker låta den här hälsoresan ta sin lilla tid, för den måste bli hållbar så jag inte går upp alla kilon igen efter att ha nått mina mål. Målet är simpelt. Viktmässigt skiter jag i om jag fortfarande väger 70 eller 55 när jag är klar, men visst självklart hade det varit trevligare att väga mer runt 55 än runt 70, då det är bättre på alla sätt och vis. Jag ska inte bli en anorektiker – jag ska bli hälsosam! Det handlar mest om att förlora centimetrar där det har betydelse. Som exempelvis att gå från ett oerhört ohållbart och riskabelt bukomfångsmått på 97 cm till mer hälsosamt mått. Det innebär en bra bit under 80 cm så jag inte riskerar att utveckla diabetes, cancer eller hjärt och kärlsjukdomar och dör innan jag är 60 eller mycket tidigare. Just nu är jag överlycklig för att jag är under 90 cm över magen igen, och har förlorat minst 7-9 cm på diverse ställen på överkroppen. Jag har praktiskt taget gått ner en byxstorlek och några av mina favoritkläder sitter numera som tält istället för alldeles perfekt. Det är jag jätteglad över. Vad får jag då höra? Att jag försvarar mig själv i onödan. Att jag duger som jag är, och att gå ner i vikt är inte viktigt. Åtminstone var det så jag hörde och upplevde det när jag fick höra det. Att jag attackerar folk med mina argument var som ett slag i magen. Men efter vad jag har lärt mig från Newton så har jag förklaring på det.
Jag bara är sån som person. Jag VET och är fullkomligt medveten om att när jag är väldigt engagerad i någonting som jag upplever är viktigt så vill jag dels prata färdigt om det och dels lära dig något. Sen vill jag lära mig av dig och jag hade uppskattat att få samma information tillbaka om du har något viktigt att säga till mig. Att prata färdigt innebär oftast att svara till 100% på folks frågor och berätta det dem vill veta. När de inte vill veta mer så kan vi gå vidare. När jag är i den här zonen eller vad man ska kalla det för så märker inte jag om jag höjer rösten(för jag kan prata jävligt högt ibland, men det märker inte jag alls, och verkligen inte om inte någon säger det till mig), låter aggressiv eller om jag kanske nämner något olämpligt som folk kan tycka illa om.
Jag är bara så inne i det att jag bara vill leverera och få personerna jag pratar med just då att förstå hela paketet. Oftast när det här händer så blir jag avbruten, folk missförstår och jag får bara förklara mer och mer och gå djupare och djupare in. Det blir i 99% av fallen totala missförstånd, där exempelvis köttisarna då som avskyr mina argument om veganism vägrar lyssna och ta till sig eller att någon tror att jag menar totalt tvärtom det jag säger.
Om jag säger – jag vill bli hälsosam, så här ska/vill/borde/önskar jag göra så tolkas det istället som att mitt mål är att bli anorektiker och jag vägrar bli något annat. Hur kul känns det, liksom? Inte särskilt kul. Och ingen säger något till mig. Typ, nu verkar du fan aggressiv, varför attackerar du mig? Tycker du att jag är dum i huvudet som fortfarande äter kött, eller vad då? Nej, verkligen inte. Jag sitter här och vill rädda ditt liv, varför vill inte du lyssna på min faktabaserade information som inte är taget ur luften? Ni förstår hur det snabbt som fan kan leda till missförstånd, va? Så här är det jämt. Tamejfan nästan jämt. Undantaget är när jag möter folk som är lika öppensinnade för nya saker som jag är. Då kan jag verkligen lära folk något och vi vinner båda på det. Det är så befriande när såna konversationer väl sker!
Samtidigt är det så tröttsamt. På sistone tycker jag det har blivit värre, men det är mer för att jag själv upplever att jag får inte längre uttrycka mig själv, berätta något jag bara måste säga och kanske tala om något viktigt för någon jag bryr mig otroligt mycket om – för det kan rädda någons liv. Därför säger jag inte så mycket längre. Jag är rätt tyst, om jag då inte får tillfälle att faktiskt göra något och vad händer då – jo, nya missförstånd som ibland kan pågå i månader utan att någon säger vad de ärligt tycker om det jag har sagt.
Jag har upptäckt på sistone hur mycket jag uppskattar ärlighet, men det känns som om att jag är super-ärlig, men ingen lyssnar eller förstår och jag behöver konstant feedback på det jag gör, men ingen ger mig den. Nog för att helgens information var en chock, men den var nödvändig. Dock eftersom jag tydligen fortfarande är så känslig efter allt med skolbytet och matematik-helvetet så trodde jag ärligt att jag hade kommit längre med att må bättre. Tydligen har jag inte det, och det har väl naggat på mig lite inombords också. Det känns som om jag går omkring och sprider en stor lögn om mig själv, typ som att allt som händer just nu är totalt hittepå, bara för att jag måste ha något positivt i mitt liv att se fram emot. Men det är inget hittepå. Det är sant.
Skolan är bra. Riktigt bra. Jag börjar förstå programmering på ett sätt jag inte gjorde under mitt första år i Kristianstad. Jag börjar se relationen mellan matematik och programmering, vilket jag verkligen inte gjorde innan. Klassen är fantastisk och förmodligen har jag skapat vänner för livet här, men självklart kan vad som helst snart gå fel – för att sån är jag och missförstånd sker konstant med mig. Jag känner mig så trygg bland de här personerna att det känns som om jag känt dem i hela mitt liv.
Första kursen vi hade i programmet är startskottet på mitt nya sätt att lära mig själv bli en bättre person, och samtidigt fungera bättre bland andra människor. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag behöver bättra mig på många områden. Jag behöver bli mindre röd, mindre gul, mindre blå och mindre lila när det väl gäller. Jag behöver lära mig att kommunicera ut vad jag menar på ett sätt där folk aldrig tar illa vid eller missförstår. Jag behöver lära mig att förstå skillnaden på ”dags att byta ämne” och ”håll käft med ditt jävla prat”. Jag behöver lära mig känna igen tecken när folk tröttnat på min samtalston, när jag börjar bete mig ”aggressivt” i onödan och skrämmer bort folk istället för att hjälpa och bemöta dem. Jag behöver lära mig hantera mina känslor, min ångest, min ilska och jag behöver lära mig att säga nej oftare och i tid om jag upplever att det där är inte något för mig – oavsett vem det är som frågar eller kräver något av mig. Jag behöver tänka mer på mig själv, på min egen hälsa och vara mer stolt över vad jag gör för att återfå den.
Men framförallt så behöver jag din hjälp. Jag vill att du, när du pratar eller konverserar med mig talar om för mig – snarast möjligt om du missförstår något, om jag höjt rösten så du får ont i öronen, om jag pratat för länge om något, om du vill byta ämne, om du upplever mig som för mycket av något. Med din hjälp, din feedback och din glädje att hjälpa mig och andra så kan vi hjälpas åt att hjälpa oss själva och andra.
Det är vad jag behöver. Nu. Igår. Och för alltid.
