Högskoleprov, matematik och desperation – Oh my!

Den här våren verkar det bli lite jävlar anamma eller nått i den stilen. I vanlig typisk stil så tar jag beslut i en handvändning. Jag har gått från att slippa allt vad matematik heter till att faktiskt söka Matematik 2 och kommit in på det och nu är det samma grej med högskoleprovet.

Högskoleprovet är något jag har skytt som pesten. Precis som allt annat tråkigt. Jag var väldigt glad att jag kunde komma in på min utbildning till samhällsvetare på BTH utan att behöva krångla till det för mycket. Jag behövde inte ta högskoleprovet för att komma in. Det räckte med mina kassa betyg och ett snitt runt 13 för att komma in. Men på den tiden så var inte söktrycket så enormt som det är idag. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag ju absolut tragglat matte B en tredje gång och gått nått inom data ändå. På ett vis kan jag dock inte ångra min utbildning helt.

Den gav mig mycket förståelse kring hur man bemöter människor, hur forskningsprocessen funkar och djup insikt i orättvisor och hur det är att leva inom autismspektrat och vara arbetslös samtidigt. Men den gav mig inget jobb som jag nämnt så många gånger tidigare. Jag får inte jobb tack vare den och jag är på Funkibator idag för att jag är den jag är, men jag kommer aldrig kunna ha chans att arbeta heltid med det jag är utbildad för idag. Jag skulle bli ytterst förvånad om någon annan arbetsgivare på den generella arbetsmarknaden är intresserad av mig med tanke på vad jag arbetat med de senaste tre åren.

Jag gör ju liksom bara väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter idag som vemsomhelst tekniskt sett hade kunnat göra. Eller en robot? Orsaken till varför just jag gör dem är för att jag har lite mer teknisk kunskap än de flesta på min arbetsplats. Åtminstone när det gäller Google och deras produkter. Jag vet att jag låter otroligt negativ där, men missförstå mig rätt. Jag gillar mitt jobb och jag är skitglad över att jag har fått spendera över 3 år på Sveriges mest fantastiska arbetsplats. Men jag behöver mer och jag måste utvecklas.

Därför ska jag ta högskoleprovet i vår, men jag har bestämt mig att inte direkt plugga till det. Jag förstår inte hur man pluggar till högskoleprovet. Det är ju inte att man måste plugga glosor och komma ihåg när Napoleon dog. Jag förstår att man måste vara allmänbildad och kunna rita ut vinklar och en area på en triangel samt ha någorlunda ok läsförståelse, men nåja. Jag ska ju plugga tråkig matematik under våren och har jag tur så får jag mattedelen genom de studierna. I övrigt är planen att jag senare i veckan ska testa skriva några gamla högskoleprov och se hur det känns. Jag är jävligt nervös inför allt som har med prov att göra.

Jag kan liksom mycket väl lära mig saker, men när jag ska sätta mig ner och skriva dem så tappar hjärnan all förmåga att minnas. Det är därför jag ofta har gått igenom skolan med G i betyg istället för VG eller ens MVG. Det brukar liksom gå bra på lektionerna och jag lär mig saker och kommer ihåg dem, men när jag ska bevisa det genom att skriva ett prov så glömmer jag mer än hälften eller så har jag inte pluggat alls inför det och ”skiter i” att prestera eller försöka. Eller så är jag jätteduktig i början på terminen för att senare slacka av och få sämre betyg för jag orkar inte engagera mig längre. Jag längtar då bara till jullovet eller nått. Typiskt mig.

Att plugga inför prov är min största akilleshäl tror jag, för jag har i praktiken nästan aldrig gjort det och under min högskoleutbildning så hade vi aldrig tentor, utan vi skrev uppsatser där vi kunde ha böckerna bredvid oss hela tiden. Därför klarade jag den utbildningen väldigt bra (förutom C-uppsatsen som var total katastrof). Det som jag är absolut sämst på dessutom är läsförståelse. Jag suger på att läsa, förstå vad jag har läst och sedan kan jag typ nästan inte alls koppla ihop olika händelser. Annat är det om jag ser en film, då förstår jag oftast det mesta. Läsning har ju aldrig gett mig någon som helst njutning, som ni borde känna till.

Denna gången får det fanimej dock bli annorlunda, men jag har så otroligt låga förhoppningar kring både matematiken och nu högskoleprovet. Det kan tyckas konstigt, men hellre för låga förhoppningar och bli jätteglad för allt som är bättre än det sämsta, än ha för höga förhoppningar och typ faila allt. Får jag som sagt E i betyg för matematiken så jublar jag av glädje och likadant om jag skulle få vadsomhelst över 0.0 på högskoleprovet. Så känner jag kring det här med att plugga igen. Kan man liksom inte bara spola förbi de närmsta 3 åren eller vad det kan bli tills efter jag är klar med allt vad programmeringsstudier heter så jag bara kan börja jobba med det? Jag vill ha programmeringskunskapen nu! Inte om tre år…

På något vis hade det varit skitbra om man, på den utbildning jag kan komma in på, har typ tentor i form av projektarbete istället. Att man bevisar vad man lärt sig genom att göra en applikation, ett eget CMS verktyg eller nått annat bra. Kanske ett spel? Istället för att svara på frågor i en tentasal med 70 andra svettiga och nervösa studenter på vad en metod är och vad roten ur 37 är. Om det nu ens går att svara på d.v.s. Jag lär mig mest genom ”learning by doing” och inte genom att bevisa något genom att skriva en tenta eller prov. Usch! Det grämer jag mig verkligen inför… Inte studierna i sig, men prov och tentor. Blä!

Men är jag desperat nog, vilket jag är så är jag villig att göra allt jag kan för att lyckas och det har jag lovat mig själv. Jag ska göra mitt absolut bästa för att fixa det här för att sedan få ett välbetalt jobb som funkar för någon som mig.

Jag ska fan komma dit!

Jag sökte till komvux igen och jag kom in på Matematik 2a!

Woohoo, eller nått! 😀 Jävligt glad blev jag över att jag lyckades komma in. Nästa måndag börjar jag och jag kommer plugga på distans via Pauliskolan i Malmö. Jag har redan beställt boken jag kommer behöva, som var svindyr och senare idag går jag på Emporia och köper mig miniräknaren som jag kommer behöva. Eller ja, det är en sån där svindyr grafräknare så jag blir bankrutt på kuppen. Nåja, det kanske lönar sig ändå. De pengarna jag lägger på utbildningen nu får jag ju igen om jag kommer in på en programmeringsutbildning till hösten.

Tumme upp för att jag ska plugga matematik 2a under våren 2018!

Jag har dock en oro och det är hur i helsike jag faktiskt ska klara av att läsa matematik 2. Som jag har skrivit innan så har jag ju försökt ge mig på att läsa Matematik B två gånger men misslyckats. Orsaken var ju dock inte själva utbildningens fel, utan att jag fick ”lära mig” minst två olika sätt att lära mig samma sak på. Det berodde på att det fanns alltid en ”bäst i klassen” elev som agerade som assistent mer än elev, vilket fick mig att bli oerhört förvirrad så till sist tappade jag typ all kunskap och hoppade av kursen. Jag hoppas att det kommer gå bättre denna gången.

Jag kommer satsa på att bara klara kursen, alltså göra allt jag kan för att bara få godkänt (E i betyg), men allt utöver det är mer än önskvärt och om jag faktiskt lär mig mer än vad just godkänt betyg kräver så är det skitbra. Med tanke på att jag inte pluggat nu på flera år och fått en sämre hälsa så får jag förmodligen lägga ner mycket tid på att bara lära mig det grundläggande. Jag är dock hoppfull för nu har jag ju verkligen anledning att ge mig fan på att klara det. Fixar jag liksom inte matematik 2 så är jag ju typ körd gällande min framtid och karriärsbyte till någon typ av programmerare.

När jag gick Matematik B på komvux för över 10 år sen så var det mest för skojs skull och jag tänkte att det är ju bra att ha matte B liksom, men nu är det ju typ blodigt allvar. Dels eftersom söktrycket har blivit så enormt, men också för att jag har blivit 10+ år äldre och redan har en kandidatexamen bakom mig och inga direkta stora chanser till arbete på en arbetsplats som funkar. Jag är ju som sagt nu på Funkibator, men har fått gå ner i tid, vilket är fullständigt ok men jag kan inte heller arbeta mer än max 50% med det jag gör idag, vilket är enkla administrativa arbetsuppgifter. Jag kan heller inte sitta och arbeta 25% i all evighet heller om jag någonsin vill utveckla mig själv eller ha råd med Grand Danois, som är mitt livs största mål. Och jag har ingen lust att typ sjukskriva mig eller försöka få sjukersättning på heltid. Nej, jag vill fan ha en bättre och högre stadig inkomst så jag kan få det jag drömmer om någon gång…

Jaja, nu ältar jag bara. Tack för att du läste och önska mig lycka till när jag väl påbörjar mina studier nästa vecka (5 februari 2018).

Hur man blir en ”Gamer Girl” när hjärnan hellre vill göra nått annat.

Ja, en sån instruktionsbok hade jag gärna velat ha. Jag är i grymt stort behov av en sådan nu. Kan någon av er kära läsare ge mig en sån bok som min tröga lilla hjärna inte vill läsa, men som jag behöver ändå?

Nåja. Det här är något jag har tänkt på i åratal nu. Jag minns för 3½ år sen att jag skrev ett inlägg om att jag skulle bli bättre på att läsa böcker (finns i mitt privata arkiv som numera är låst för allmänheten). Det gick väl sådär. Jag började väl läsa Wheel of Time serien, både via ljud och via bok i mobilen, men medan Henrik läste typ 10 böcker hann jag läsa kanske tre och en halv + att jag inte alls kom ihåg lika mycket som han och missade jättemycket detaljer. Det enda jag kunde tänka på när jag lyssnade eller läste var ju bara att jag vill se filmen på det här! Så är det ju jämt!

Hur jag än försöker så kan jag inte få min hjärna att gilla att läsa. För det första tar det så mycket energi att jag orkar om jag har tur läsa ett kapitel i taget och efteråt är jag typ supersnurrig i huvudet. Så som jag dessutom har mått de senaste åren, där tröttheten bara blivit värre så har jag inte orkat läsa. Otroligt få gånger har jag orkat läsa lite Manga, vilket också är ett försök till att göra nått mer ”nyttigt” med min tid istället för att bara titta på TV hela tiden, eller blogga. Men jag älskar ju att titta på TV och jag älskar ju att blogga, men det är väldigt meningslöst (förutom då när känslorna måste skrivas ner i ord). Jag vet att det hade varit mycket bättre både för mig själv och för andra om jag gillat spela och läsa böcker mer än vad jag föredrar att se på TV eller göra andra totalt meningslösa saker.

Nu, idag gäller mina tankar främst spel. Hur ska jag börja spela mer och hur fan skall jag gå tillväga för att lära mig att älska datorspel igen? Hur ska jag slippa få ont i fingrarna när jag spelar efter bara några minuter och hur ska jag komma ihåg alla olika kombinationer av knappar man kan använda i de olika spelen? Jag vet verkligen inte, men det är fanimej på tiden att jag försöker.

Idag för en stund sen försökte jag ge mig på Heretic. Det var ett spel jag spelade som en tok innan Internet kom 97 och bara tog över allt för mig. Jag spelade i fem minuter, för jag kom inte vidare. Jag behövde en jävla nyckel för att öppna en jävla dörr så jag kunde gå in i nästa rum, men jag sökte överallt i första delen och det fanns ingen jävla nyckel någonstans så hur fan kommer jag vidare då? Jag minns att det är ett återkommande tema i det spelet, för jag fastnade jämt utan att veta hur fan jag kommer vidare. Det positiva med det spelet är att jag typ enbart kan använda bara min datormus för allt eller piltangenterna, så det är ju positivt, men ändå. Så jävla frustrerande och jag vill inte fuska heller. En stund senare så ”spelade” jag ett annat ”spel” som heter Fine Artist. Jag vet ju inte om det räknas som ett spel eller om det mer bara är något kul program på datorn. Det höll jag på med massvis också och tyckte det var jättekul. Jag tyckte absolut bäst om att rita en särskild snigel. Det som jag målade idag kan ni se nedan:

Slug from Fine Artist game
En alien snigel som jag ritade förr i alla möjliga olika färger när jag var yngre. Idag blev den lila med blåa ögon och grönt dregel.

Jag försökte först att ladda hem spelet, men det gick inte att installera på min dator. Jag behövde en 64bits variant och det tror jag inte finns. Däremot hittade jag ett ställe online där man kunde spela det, så det var ju skoj.

De enda spel jag gillar idag att spela är så kallade Match 3 spel. Toy Blast, Angry Birds Blast och några få spel till har jag spelat en hel del. Toy Blast har jag hållit på med dagligen i nästan 1 år nu. Jag tror jag började spela det nån gång i mars 2017. Jag gillar dock inte spel som Candy Crush, där man byter plats för att matcha utan jag vill antingen dra en linje på matchande färger eller bara trycka på de färger som matchar. Något annat gillar jag inte. Sist jag dock spelade ”mycket” tv spel var när jag blev ihop med Henrik och vi bodde i Karlskrona. Då hade vi köpt en Xbox 360 där jag spelade ett spel som heter Boogie Bunnies jättemycket. Det var också ett Match 3 spel, som har liknande teknik som pop shooter spel, där man alltså ska skjuta en färgboll bredvid matchande färg. Det är dock inte exakt samma men väldigt likt. Det spelet saknar jag som fan, men det finns inga såna spel på marknaden, varken på mobilen, på datorn eller på PS4. Det är lite tråkigt. Jag vet dock inte om det hade fått mig till att återigen spela mycket mer, men det hade förmodligen varit ett bra steg på vägen så jag kan vänja fingrarna igen med att trycka på knappar.

Jag föredrar alltså idag lite mer enkla spel där man knappt behöver tänka. Undantaget är dock de spel jag och Henrik spelar tillsammans när nya avsnitt släpps av Walking Dead, Life is Strange med flera. De flesta är från Telltale och jag vet inte direkt genren på dem. Det är typ story spel, där ens val av konversation och handling påverkar handlingen i spelet. Det är också lite point and click. När vi spelar det tillsammans så håller Henrik i kontrollen och jag väljer först vad vi ska säga. Om Henrik håller med så tar vi mitt val, annars väljer han något annat. Jag kan ju säga direkt att hans val är oftast de korrekta för jag har oftast ingen jävla aning om vad jag håller på med, men det är kul att spela dem. Ibland har jag nämligen grymt svårt att hänga med i handlingen och vad de pratar om. Det tar en stund innan jag hänger med. Vilket också känns galet för så är det inte i vanliga livet. Där fattar jag oftast allt direkt. Oftast när jag spelar de spelen blir jag så trött i huvudet att jag måste gå och sova ett par timmar. Så mycket energi tar det ifrån mig idag, vilket också känns smått galet.

Jag hade dock inte velat spela de spelen helt själv för jag är inte ett dugg intresserad av det. Orsaken beror mest på att det är för svårt att tänka på alla knappar som ska tryckas på etc. Jag har så jävla svårt för det när det är för komplicerat. Därför gillar jag mina mobilspel, mina enkla, astråkiga, monotona matcha färgspel. När det gäller allmänna tv och datorspel så vill jag ha det så simpelt som möjligt. Spring, hopp och skjut (tänk Super Mario på Game Boy/NES, liksom) är typ det jag kan sträcka mig till, men knappt det funkar längre på grund av mina känsliga fingertoppar.

I videon ovan ser ni en gammal video från min ena YouTube kanal där jag spelar ett par minuter i ett VR spel. Jag har inte spelat det spelet sen dess, kan jag påpeka så även VR är svårt för mig att spela ofta, även om det verkligen kan bli riktigt grymt, men jag vill hellre göra något annat efter några minuters spel. Typiskt jag, liksom.

Det är ett jävla helvete ibland att vara som jag är. Jag förstår verkligen inte varför min hjärna är så himla intresserad av att exempelvis blogga, oroa sig för domäner och tänka på WordPress helt i onödan (när jag inte kan PHP överhuvudtaget!), när det finns bättre saker att spendera min tid med. Jag förstår det verkligen inte? Jag känner ju själv hur jävla onaturligt det är när jag fokuserar på fel sak, men å andra sidan verkar det som om att jag är helt icke kapabel till att göra något åt det. Spela spel är ”tråkigt”, jobbigt för fingrarna, komplicerat etc. Att se en film som jag sett tusen gånger däremot är fan så mycket roligare. Vilken logik, liksom? Någon som har ett tips på hur fan man kan ändra sitt beteende och lära sig älska något som man egentligen ”avskyr”? För jag avskyr inte spel. Sen jag ”slutade spela” där i slutet av 90-talet så har jag velat återgå, men allt jag gör på Internet idag är så mycket roligare.

Missförstå mig rätt. Jag vill spela spel. Jag vill läsa Manga. Jag vill läsa böcker. Jag vill ha energi…

Men jag orkar liksom aldrig! Det är som om min kropp och hjärna har bestämt sig att jag är förevigat förslappad till att orka göra även det minsta nyttiga för mig själv och för min hälsa. Helt jävla galet är vad det är, men jag är van då jag har vant mig vid att leva med min konstiga, korkade kropp och hjärna som aldrig vill något bättre för mig.

Bah! 💩

Inget studerande på komvux och tråkig Titanic utställning…

Gårdagen var riktigt tråkig för min del. Jag fick veta att jag inte kom in på programmeringskursen jag hade sökt till Komvux i Malmö via Miroi, vilket från början var helt otänkbart för min del, men ju närmare man kom till startdatumet (som är Måndag, 15 januari), desto mer började man inse att det här kommer förmodligen gå åt skogen. Och det gick det.

Hur ska det gå nu?

Jag menar, hur fan kommer man INTE in på komvux? Särskilt om man studerar på distans och online? Jag var i prioritet 2 och det är för att jag inte för närvarande studerar på komvux. Jag antar också att jag var lågprioriterad för att jag redan har en utbildning bakom mig, och det är viktigare att nyexaminerade gymnasieelever istället får plugga före mig, men ändå? Jag fattar inte hur jag inte kan komma in på en kurs på komvux. Det är för mig helt galet. Det är i alla fall inte helt kört än. Jag har flera alternativ.

Mina alternativ är:

  • Söka till komvux i andra kommuner såsom NTI skolan och Hermods.
  • Söka till lokala kurs i Matematik 2 (alltså på plats och dagtid i Malmö)
  • Skita i att gå komvux officiellt och plugga upp inför prövning i Ma 2 a/b/c, och hålla på med programmering för skojs skull på fritiden.

Jag har redan kontaktat komvux i Malmö för att ta reda på vad jag kan göra nu. Från början var ju anledningen till varför jag ville gå just programmering 1 delvis ett test för o se ifall jag faktiskt kan och vill lära mig programmering, men också för att den kursen behövs för de flesta Yrkeshögskoleprogram som jag tittat på och eventuellt vill söka till. I dagsläget har jag ju dock ändrat mig lite och är idag mer intresserad av att söka till olika universitet och högskolor för att utbilda mig till ”webbprogrammerare” eller systemutvecklare. Kravet dock för det första är att det inte är så mycket fokus på HTML och CSS, utan det är backendgrejer såsom PHP, C#, C++, .NET etc och det finns utbildningar som har allt det. Dock kräver de alla Ma 2 (Ma B) så just nu är det viktigare för mig att få ett godkänt betyg i Ma 2 så jag kan komma in på någon sådan utbildning till hösten. Det positiva med det är att då har jag mer tid över att läsa in Ma 2 på något vis, för i så fall (om jag inte kan plugga Ma 2 lokalt på plats) så spenderar jag min tid med att plugga detta på mina resterande 25% som ändå skulle gått till utbildning och sen gör jag en prövning i Ma 2 och hoppas på att jag denna gången klarar det. Vad jag vet så behöver jag inte klassa mig själv som arbetslös för tillfället, så jag sparar hellre på akassa o allt sånt än krånglar med Arbetsförmedlingen. Och jag behöver bara ha ett godkänt betyg i Matematik 2, så jag behöver inte råplugga för att få A i matte, även om det hade varit trevligt att lyckas med det. Allt över E i betyg är skitbra för min del, och extra bra är det om jag får godkänt i någon form direkt så det inte blir som när jag skrev teoriprovet för körkortet. Det var en rejäl jävla mardröm!

Jag har nämligen försökt läsa Ma B två gånger tidigare på komvux, men hoppade av bägge gångerna för det var för krångligt. Det gick skitbra i början och jag lärde mig sjukt galet mycket, men vid bägge tillfällena fanns det en elev med i klassen som var typ expert på matematik och denne personen lärde ut det läraren hade lärt ut, men på ett helt annat sätt och till sist blev det omöjligt för mig att veta vem jag skulle lyssna på och jag slutade lära mig matematiken. Det låter som värsta ursäkten, men min hjärna är lite sån att jag måste hitta ETT sätt som är det RÄTTA sättet för mig att lära mig något. Jag kan inte hålla på med flera olika sätt, för då tar hjärnan min inte in informationen, utan ett sätt. Sen när jag lärt mig det och det sitter, ja då är jag eventuellt öppen för andra sätt att behålla kunskapen på. Observera, att när jag läste detta på komvux innan så var det under de åren då man kunde ha aktivitetsersättning men studera under tiden, och då gick jag en massa olika kurser på komvux bara för att ha något att göra (och maxa ut mitt CSN bidrag, för att få mer pengar, för det var faktiskt möjligt). Idag går inte det. Och det suger!

I dagsläget har jag typ noll kunskap kring det jag lärde mig då, eftersom jag inte använt det sen dess, men det var trevligt just då att plugga bara för att ha något att göra om dagarna. Då gick jag också med vetskapen att jag förmodligen aldrig skulle få ett jobb eller studera på högskola, eftersom min gymnasieutbildning fuckade upp allt för mig, men till sist så löste sig allting ändå. Problemet var att jag aldrig började plugga IT i någon form, vilket nu i efterhand stör mig eftersom söktrycket till både komvux och högskola har blivit enormt! Det är inte alls säkert att jag ens kan komma in på högskolan till hösten heller, trots att jag har en hel examen bakom mig, så vi får se. I värsta fall får man spendera de närmsta 5 åren eller nått med att bara söka och söka och hoppas på att någon utbildning tar in en.  Eller göra högskoleprovet (hemska mardröm!)Annars lär jag aldrig någonsin kunna öka min inkomst eller arbetsförmåga som läget ser ut just nu. Så i och med att jag inte kom in på programmeringen så är jag lite smått chockad idag.

Ett annat chocktillstånd gäller den stora Titanic utställningen som pågått hela hösten i Malmö på mässan. Jag är grymt intresserad av Titanic och har velat gå dit sen den startade. Dock, som med allt annat så höll man på att missa det. Min tanke kring utställningen var som det brukar vara när man går på utställningar eller museum. Jag hade i mitt huvud en plan att det skulle vara lite som på Vasa museet. Jag inbillade mig att utställningen skulle vara att man skulle gå in eller runt en lite mindre kopia av Titanic, i sin egen takt och läsa om händelsen samt se föremål plockade från havets botten och att man skulle bli helt slukad i berättelsen om den hemska händelsen. Men så var det inte.

Nä, först kunde man inte gå dit på vilket datum man ville. Man var tvungen att boka biljetter, till ett särskilt datum och en särskild tid. Så vi gick dit igår, när jag helst hade velat gå dit rent spontant i lördags, men där hade jag alltså fel. Sen när vi gick dit så strulade det med våra biljetter, men vi fick komma in i alla fall. Sen fick man hörlurar och man fick lyssna på en typ av ljudbok där en man berättade om olika saker kring Titanic. Det var dock mest bara upprepning av samma sak, bara att det gällde olika personer och föremål. Och det var galet mycket folk! Man gick runt till olika rum, där montrar och bilder fanns. Enligt berättaren så skulle man titta på bilderna i en särskild ordning, men det var ofta som folkmassan blockerade montrarna och bilderna man ville titta på, så det var otroligt störigt. Hela ”föreställningen” tog säkert 90 minuter och jag hade grymt ont i ryggen efteråt, då jag inte orkar stå så mycket. Det enda som var värt att gå dit för var en del i utställningen då man gick igenom en hall som de hade återskapat av 1 klass och dess rum. När man gick igenom där så tyckte jag det var skithäftigt, för det kändes som om man var en del av Titanic, men det varade bara i någon minut. Inte direkt värt att betala nästan 200 kr för.

Nej, i det stora hela så var gårdagen asjobbig. Inget blev som man tänkte sig och nu är frågan vad som händer härnäst? Det löser sig på ett eller annat sätt med studierna. Blir det till att plugga Matematik 2 och göra prövning så är det fine. Då får jag dock verkligen satsa allt jag har på att lära mig det, för jag har så svårt för Matematik! Det är så otroligt tråkigt dessutom… Men oavsett vilket så är jag redo och villig att göra vad fan som helst för att gå vidare i mitt liv och karriär och jag tänker inte sluta (för jag ger aldrig upp, som ni kanske vet) förrän jag är utbildad programmerare i någon form och har ett fast, välbetalt jobb. Och när det har hänt lär jag bara njuta av livet till fullo, för då har jag verkligen möjligheter!

Jag bara hoppas på att det inte ska ta 100 år innan jag är där. Nä, jag måste fan komma in på något i år. Jag vägrar vänta för länge på det här. Jag har fan väntat länge nog…

2017 – förändringarnas år

Det här året har varit sprängfyllt med så kallade förändringar och insikt. I år har jag insett både det ena och det andra och sakta men säkert har jag börjat ta steg mot bättre hälsa och en ny karriär inom programmering. Det har hänt mycket, och jag ska gå igenom allt i det här inlägget.

I början av 2017 hade jag problem med det mesta. Jag klagade över vikten, hälsan och jag hade extrema problem med kläder som var för små och byxor som gick sönder ständigt. Vi var nyinflyttade till Arlöv och nybörjare som vegetarianer, vilket hölls hemligt på bloggen i ett halvår. Flytten till Arlöv kände man nästan direkt att det inte var någon höjdare, men året som vegetarian har varit riktigt bra.

Jag gick och hoppades på att jag skulle gå ner alla kilon mirakulöst snabbt, men ett år senare så kan jag med stor säkerhet säga att så blev det verkligen inte. Det är alldeles för lätt att vara onyttig som lakto-ovo vegetarian, eftersom det är typ mjölk och ägg i allt, och vi är extremt lata av oss. Men jag har åtminstone inte gått upp, utan antingen har jag gått ner lite, eller så står jag stilla. I slutet av Januari så tänkte jag dock ut en plan som skulle lösa alla problem. Jag kan i dagsläget säga att det blev mer som jag hade förväntat mig, än mirakulösa resultat. Allt började sakta men säkert vända dock när jag äntligen fick på mig ett par herrjeans från Dressmann och jag hittade min nya mobiltelefon som skulle bli en BlackBerry KeyOne. När jag fick på mig byxorna så fick min Nexus 6P i alla fall plats i fickan, vilket jag tog som ett smått mirakel. Det här året var också första gången på hur många år som helst (typ innan jag blev ihop med Henrik för 9 år sen) som jag har mått dåligt i perioder. Nu i efterhand vet jag exakt varför, och den första perioden berodde på att jag höll på att gå in i väggen av flera anledningar för att mitt jobb började bli alldeles för monotont. Jag fixar liksom inte det. Jag måste tänka kreativt för att orka med. Inte sitta dag ut och dag in som en robot och göra saker jag blir tillsagd att göra. Jag behöver använda hjärnan. Nu i efterhand är allt sånt löst, men jag återkommer mer om detta och ni som läst min blogg detta året vet precis allt om vad som har hänt mig.

I mars månad började förändringarna på allvar att ta fart. Vi började leta efter ny lägenhet, kollade på radhus och vi köpte lägenheten som vi bor i nu. Det var en extremt lång väntan på att äntligen få flytta in här, men vi hade tur och kunde flytta in flera månader tidigare än planerat och det var bra. Nu i efterhand kan jag säga att lägenheten vi köpte är underbar, även om det är lite grejer som ska fixas till. Vi trivs dock så jävla bra här och har möblerat det så bra att vi inte alls behöver flytta på många, långa år och det känns tryggt. Och det funkar att ha Grand Danois här! Vi ska också ordna med livförsäkringar ifall något skulle hända så nån av oss slipper flytta ifall någon av oss avlider (hemska tanke). I mars månad bytte jag också webbhotell och där började en till helveteshistoria som jag gärna vill glömma. Jag bytte webbhotell från Binero och först till Inleed, men det var inte kul alls. Kort därefter bytte jag till Egen Sajt, och det var inte heller någon höjdare. Nu sitter jag på WordPress.com, som ni alla borde känna till vid det här laget, och härifrån tänker jag inte flytta i första taget. Jag är så trött på webbhotell, så jag skiter i det. Jag vill ju som sagt bara blogga, och det är lite svårt när man har webbhotell som bara vill suga ur pengar från en eller som har dåliga tjänster. Det enda som kan förändras nu är att jag delar på min personliga blogg och Antons blogg igen, då jag fått tillgång till den (efterlangtadeanton.wordpress.com), tack vare fantastisk support från WordPress.com’s support och den engelska bloggen kan få en bättre domän än vad den har idag.

I början av april så testade jag på att börja programmera lite och började en kurs i C# som fanns gratis via Microsoft. Då hade jag också bestämt mig att börja leta efter en ny karriär inom programmering på något sätt, men jag väntade säkert ett halvår innan jag gick ut med det offentligt, för jag var orolig för att kollegorna på jobbet typ skulle sparka mig om jag sa något. Nu i efterhand så löste sig allt riktigt bra och alla är nöjda, så det är positivt. Problemet, som vanligt var ju det här med tröttheten och energinivån som aldrig verkar komma upp stadigt till en nivå där man faktiskt orkar göra allt man vill. Nej. Jag hade otroligt svårt att göra den där kursen. Dels så ville hjärnan min fokusera på alla problem som mitt webbhotell hade, och dels ville jag fokusera på ”roligare saker” att göra på jobbet. Jag hade också en idé till jobbet som jag arbetade en hel del på, som tyvärr inte leddes någonstans mitt i allt personligt kaos.

Maj månad, var riktigt påfrestande men också då jag gick ut med en ”hemlig” framtidsplan, som jag även idag hoppas stämmer. Den gick bland annat ut på att jag skulle omskola mig till någon typ av programmerare, orka arbeta mer och ha ett jobb som är flexibelt och stabilt nog för Grand Danois. Om det blir av återstår att se, men jag är hoppfull där. Jag spenderade också årets första vecka som gräsänka, där planen var att jag skulle äta supernyttigt, vilket sket sig riktigt snabbt…

Sommaren var praktiskt taget enbart flytt till nya lägenheten, extra lång semester som verkligen behövdes och efter min semester återgick jag till ett extremt lugnt schema, vilket också behövdes för att kunna återhämta mig från den ”hemska” våren jag hade haft än så länge. Vi gjorde några resor till Skånes djurpark och till Köpenhamn, och i Augusti kapade jag av håret och det är inget jag ångrar. Däremot saknar jag mitt blonda och rosa hår, men när jag har stabil ekonomi igen och bestämt mig hur jag ska göra så ska jag återigen börja bleka och ha roliga färger i håret igen. I slutet på sommaren fick jag också ryggskott, och någonstans i den vevan tog jag och min bästa vän en väldigt välbehövd paus som ledde till att jag spenderade i stort sett nästan hela hösten utan ”vänner”. Det var tråkigt, men det behövdes verkligen. Jag valde också att rensa Facebook på vänner som jag inte vill ha kontakt med och jag råkade också tappa vänskapen med en annan vän som jag verkligen ville behålla, men gjort är gjort. Förutom flytten och lång semester så var det mest positiva att jag satsade ett par veckor med att äta så fiberrikt jag bara kunde och utan ansträngning, praktiskt taget, så gick jag ner minst 5 centimeter över magen och jag gick ner en byxstorlek. Centimeterna återkom så klart när jag började återigen äta mer onyttigt, men jag fick det bevisat i alla fall att fibrer är nyckeln till nästan allt! Och min struliga IBS mage har nu också vant sig vid fibrer, så nu vet jag direkt vid toalettbesök om jag ätit något bra eller något dåligt. Bra innebär att det går fort (och utan större ansträngning), allt kommer ut direkt och pappret är rent när man torkar sig från början. Dåligt innebär allt annat som anses jobbigt. I vanliga fall går det åt metervis med papper av diverse anledning som du kan gissa själv. Det är inte kul i alla fall att ha det så, men fibrer hjälper mot IBS – det tar bara lite tid, och när du väl upplevt det på en stadig basis så vill du bara uppleva det igen. Det är inte kul att ha en strulig mage…

Hösten var präglad av ensamhet och mer ensamhet. Älsklingen åkte iväg med jobbet en vecka i två omgångar, en i början på september och sen en vecka i oktober. Första gången var relativt ok att vara ensam, men den andra var fan hemsk. Under den perioden skapade jag också den här konstiga besattheten över Apple, eftersom det funkade skit att ha en Blackberry av olika anledningar, men i sista minuten kom älsklingen till min räddning och jag vill nu inte längre ha en iPhone att leka med. Jag klarar mig fint med min Lenovo P2, åtminstone tills jag byter ut den någon gång nästa år till en OnePlus av något slag. Beroende på hur desperat jag är över en ny mobil till sommaren så kanske det blir en OP6, men jag kanske väntar längre än så. Allt hänger ju på ekonomin som jag ännu inte vet hur den kan bli. Det hänger på om jag lyckas komma in på en riktig utbildning redan nästa år, om jag får behålla jobbet under tiden och lite andra småsaker.

Under hösten blev det också officiellt att jag skulle skola om mig och att jag dessutom går ner i tid på Funkibator. Från 50% till 25%, vilket känns bra, och jag har spekulerat i vilka utbildningar jag vill gå. Som läget är nu så satsar jag först på programmering 1 och sen på Matte B (eller 2 som det numera kallas) och jag tänker söka till flera utbildningar på högskola eller universitet, bland annat till Malmö Högskola och hoppas på att jag kommer in på något 2018 så jag slipper vänta ett helt år till på att utbilda mig.

Som ni borde veta vid det här laget, så kan jag knappt vänta på att ta steget och bli någon typ av programmerare och jag bara hoppas och önskar att något blir som man hoppats och att sakerna funkar, trots sämre ekonomi och annat skit som kan hända.

GOTT NYTT ÅR, ÖNSKAR JAG TILL ER MINA KÄRA LÄSARE!!!

Två arbetsveckor kvar – sen går jag ner i tid!

Idag har jag två officiella arbetsveckor kvar på Funkibator på 50%. Från och med 1 januari är jag enbart anställd på 25%, och även om det är tråkigt ur ett löneperspektiv innebär det bara fördelar på andra sätt. Den 15:e januari 2018 börjar jag plugga programmering 1 via Miroi på distans här i Malmö. Det ska jag läsa på 25% och jag hoppas det kommer räcka. Helst hade jag velat studera på 50% för då hinner jag plugga mer och komma in på en ”riktig” utbildning minst 1 år tidigare. Men det får ta den tid det tar. Jag tror att det är värt det i slutändan! Det kan lösa sig ändå. Ordningen ser ut som följande gällande komvuxkurser och alla kurser läses på 25% så länge jag är kvar på Funkibator:

  1. Programmering 1
  2. Matematik 2 (tidigare B)
  3. Programmering 2
  4. Matematik 3 (tidigare C) eller annan datorkurs
  5. Övriga komvuxkurser istället för exempelvis arbetslöshet

Får jag som jag vill så lyckas jag komma in på exempelvis en systemutvecklarutbildning eller en webbprogrammeringsutbildning (som också har typ C# som huvudfokus) på högskola i någon form redan hösten 2018. Det hänger på om man kan bli godkänd med matematiken innan det är för sent. Funkar det inte så läser jag vidare alla kurser tills hösten 2019 och då hoppas jag att jag har kunnat komma in på någon utbildning på högskolenivå eller liknande.

För er som noggrant läser varje inlägg jag skriver så är detta förmodligen gammal skåpmat, eftersom jag tjatat och gnatat om detta sen i våras någon gång, men just min specifika plan jag har just nu har jag inte skrivit så jättemycket om så därför tänkte jag gå ut med det. I dagsläget blir det nog förmodligen så också att jag inte kommer gå den utbildningen på Lernia som jag tidigare var lite smått besatt över. Nej, nu pekar det mer åt faktisk högskoleutbildning. Problemet med att gå på högskola innebär ofta dock att utbildningarna är på 3 år istället för ungefär två. Det stora problemet är att mitt CSN riskerar ta slut om jag gör så att jag tar mer lån därifrån. Förmodligen har jag inget annat val, men frågan är om jag tar helt eller halvt lån. Tar man halvt lån, fast man studerar på heltid så sparar man veckor, vilket både är negativt som positivt. Det innebär att min ekonomi inte är lika bra, men å andra sidan är det mindre lån under de kommande studieåren. Ett annat problem är också att när jag väl påbörjar en (förmodligen) heltidsutbildning efter att jag studerat på komvux ett tag är att om utbildningen är längre än 2 år så blir det problem när jag sätter min sjukersättning som vilande.

Å andra sidan, även om det skulle gå att studera en vanlig högskoleutbildning på halvtid så är jag inte särskilt intresserad av det heller då det skulle ta dubbelt så lång tid vilket inte behövs. Jag tar i så fall min chans och ansöker igen om sjukersättning om det skulle visa sig att jag omöjligtvis kan studera och/eller arbeta mer än 50%. Att studera på heltid är jag inte rädd för. Egentligen inte att arbeta heltid heller inom IT sektorn. Men risken är mycket stor att kroppen ändå inte kommer orka med att arbeta heltid – även inom programmering!

Vi får helt enkelt se vad som händer och hoppas på det bästa.

Det gick att mappa domänerna!

Men jag fick betala rätt dyrt för det, men å andra sidan billigt. Jag vill ju bara slippa strul. Jag vill inte hålla på längre med webbhotell, byta domäner lika ofta som folk generellt byter underkläder och jag vill inte hålla på och spendera massa pengar för att få saker och ting att fungera. Jag vill ju liksom bara blogga.

hvdvrk.

Jag har också märkt på sistone, när jag har haft sådant strul med webbhotell att jag blir så förbannad och arg, ledsen och besviken för att senare antingen känna mig dum i huvudet för att lösningen var så lätt, eller så börjar jag bara leta nytt hotell. Det är en galen process som pågått av och till sen jag först köpte min domän typ 2007 eller nått sånt. Och jag är galet trött på det! Det är inte hälsosamt! Nu när jag äntligen har bestämt mig för att lära mig programmering så har ju webbhotell och allt jävla strul det innebär bara varit i vägen. Jag vill bara blogga. Skriva ner mina känslor och upplevelser, för att sedan dela med mig av allt till läsare, oavsett om de är 3 stycken eller 3000.

WordPress är den bästa plattformen – åtminstone för mig.

Att behålla WordPress som bloggplattform har det aldrig varit tvivel om. Åtminstone inte sen jag bestämde mig på riktigt för det 2014 och jag blev kund hos Binero i samma veva. Min personliga blogg och Antons blogg har blivit en och samma. På ett vis är det lika bra, då Antons blogg förmodligen inte kommer uppdateras alls på flera år. Rätt dumt då att ha en blogg som bara dör ut. Min blogg som jag har på Engelska har också flyttat till WordPress.com och du hittar den än så länge på den här domänen: gdmrants.wordpress.com. Jag har kvar mina domäner sen tidigare, men greatdanemaniac.com väljer jag att bara föra vidare till bloggen, istället för att mappa domänen. Det kostar för mycket, så jag skiter i det. Med tanke på att den bloggen typ max fått 5 besökare i veckan i snitt så är det inte alls lönt att lägga pengar på en blogg som nästan ingen person läser. WordPress.com har också sina stora fördelar. Enda nackdelen jag hittat är att jag verkar inte kunna ändra slugs, alltså hur jag vill att en länk ska se ut. Verkar som om att man bara kan ha datum i sin länk. Jag har haft det i många år tidigare, men ändrade det för nått år sen tror jag till en länk som liknar det här: blogg.ameriksson.se/kategori/titel-på-inlägget. Nu ser det istället ut så här: blogg.ameriksson.se/årtal/månad/datum/titel-på-inlägget. Det får jag leva med.

Ja, vi får se hur det här går. Förhoppningsvis är det här de sista hundralapparna på ett år jag behöver spendera för att få blogga utan störningsmoment. Jag hoppas också till att det kommer leda till att jag bloggar oftare och att jag skriver bättre, eller mer innehållsrikt, men det hänger ju på vad som händer i mitt liv.

Testa gärna att lämna en kommentar nedan så jag vet att allt är ok med kommentarerna här på bloggen. Tack på förhand!

Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…

Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.

Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!

Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.

Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.

Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!

Varför jag vill bli backendutvecklare via Lernia. Förmodligen, i alla fall…

Det här är en fortsättning på föregående inlägg, då det höll på att bli alldeles för långt.

Lernias utbildning till systemintegratör har dessa fördelarna:

  • Den är på distans
  • Den är på halvfart
  • Kräver ingen matematik utöver A nivå (1a, b eller c i dagens tänk)
  • Väldigt bred, många olika programmeringsspråk
  • Det bästa av två världar, styrkan i backend men också lite i front-end, vilket är mitt nuvarande mål gällande programmering
  • Lätt att sätta sig in i annan kod såsom PHP efter kursen
  • Många olika yrkesmöjligheter

Enda nackdelarna jag kan se är att det enbart är kursstart i Augusti varje år, istället för en även i Januari. Dock stressar det mig så jävla mycket just nu i och med att läsa programmering 1 och 2 kommer ta i värsta fall 40 veckor – om jag inte slutar jobba, eller FK godkänner att jag läser i lite snabbare takt än 25% under våren så jag hinner bli klar i tid, utan att jag behöver sätta sjukersättningen vilande redan i mars eller nått nästa år. Att sluta jobba för den här chansningen är egentligen dumt. Jävligt korkat, om inget annat. Ok, jag har ju möjligheten att ha vilande sjukersättning och oavsett vilket lär jag sätta den som vilande när jag påbörjar den riktiga utbildningen, oavsett vad det blir för något, om jag får behålla min anställning på 25% när studierna börjat. Det hade varit en annan grej om jag antingen hade haft möjlighet att ha vilande sjukersättning flera gånger, eller om perioden för vilande sjukersättning hade varit 2,5 år istället för max 2 år.

Dock tror jag att jag måste plugga på minst halvtid för att kunna ta in allting. Åtminstone när jag börjar riktiga utbildningen. Att läsa på 25% i en halv evighet, med bibehållet jobb samt behållen sjukersättning och sen komma om 4-5 år o säga ”nu kan jag jobba som systemutvecklare” känns inte ok. Då hade alltså scenariot varit att jag läser ihop egna kurser på högskola på bara 25%, då en 7,5 kurs tar ett halvår! Däremot om jag istället lägger 2 år heltid/deltid på en utbildning som kommer kräva minst eller ca 20 timmar i veckan så tror jag att jag kommer kunna dels ta det mer på allvar och dels lära mig mer. Och gå utan anställning på Funkibator under de åren känns mer ok, än att vänta ett extra år, så ni kanske förstår varför jag är lite kluven till hur jag ska gå tillväga? Det är ju också så klart en möjlighet att jag orkar jobba deltid även under en heltidsutbildning, men det beror på upplägget.

För att sammanfatta så är lite såhär Ca 2,5 år (januari 2018 – juni 2020) om jag utgår från Lernias utbildning till systemintegratör:

Några år med typ 4k mindre i månadsinkomst, eller några år med bibehållen anställning, utökad ”arbetsförmåga” och någon tusenlapp eller två mindre jämföres med idag. Och ökad skuld till CSN! Eller bibehållen anställning under alla studieår och INGET CSN, men lever däremot då utfattig i typ 2,5 år. Och sen chans till typ minst 20k i nettolön vid förmodat heltidsarbete. Vad är viktigast? Jag vet inte. Jag vill bara studera programmering i dagsläget och veta hur det går… och hoppas på att det faktisk kommer gå!

Just med tanke på mina tendenser att bli besatt, suga åt mig kunskap som en jävla svamp om det bara är intressant nog är enligt mig ett bra tecken på att detta kommer fungera. När jag väl går en utbildning har jag dessutom rätt att få stöd så jag ska klara utbildningen och jag har än så länge också min superhärliga sambo till hjälp, som redan är erfaren systemutvecklare i grunden.

Men varför då systemutvecklare/backen och inte nån simpel webbutvecklingsutbildning, eller något där jag bara gör appar hela dagarna? Jo, för att jag vill kunna mycket – om allt. Jag vill veta så mycket jag bara kan om C#, .NET, olika plattformar, CMS verktyg och jag vill förstå PHP så jag kan hjälpa WordPress skapa nya versioner på fritiden och det hade varit kul om jag hade kunskapen att skapa mina egna teman till bloggen och funktioner till den, istället för att kopiera och klistra in saker som jag gör nu utan att det blir någon direkt lärdom av det.

Men jag vill nog inte jobba enbart med PHP, HTML och CSS, utan det vill jag ha som en kul hobby! Undantaget är om jag får jobba på Automattic, vilket är WordPress! Det är egentligen drömjobbet, då alla jobbar hemma där, men där sker inga direkta avancerade saker med C# etc vad jag vet. Mest Javascript och grejs med hemsidor. Inget fel i det, men jag vill lära mig mer och mycket!

Gällande min framtid inom IT så vill jag ha många möjligheter att jobba med vadsomhelst. Jag vill vara eftertraktad, trots min funktionsnedsättning och eventuella anpassning. Jag vill också ha råd med hund, kunna ha målet att amortera av det här bolånet på typ 10 år istället för 30 (eller vad det annars skulle ta), och jag vill kunna spara mycket, mycket mer jämfört med vad jag kan göra idag. En korrekt utbildning inom IT kan förmodligen ge mig allt detta.

Frågan är bara hur fan jag blir av med den här besattheten tills det är dags att börja plugga? Vad tycker ni är viktigast? Vad hade du gjort om du skulle välja denna framtida karriär och satt i min situation? Lämna en kommentar och berätta.

Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.