Publicerat den

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Publicerat den

10 år med älsklingen idag, en ”spark i magen” och godkända omtentor…

Ja, mycket som har hänt denna veckan minsann! Idag firar jag 10 år tillsammans med min underbara älskling, vilket känns helt otroligt. Dock i år är saker och ting lite annorlunda, och jag har ingen lust att upprepa mig, mer än att jag självklart fortfarande hoppas på att vi håller ihop livet ut. Nu fortsätter vi istället med det andra!

Det som är annorlunda för i år är ju att jag numera är student och omskolar mig till någon typ av programmerare. Skolan går ju bra, även om jag kämpar som en dåre, och har gjort omtentor som nu är godkända! Dock så finns ett ”problem” som stör mig som fan. Vi har just nu en projektkurs där jag och mina andra tre gruppmedlemmar har valt att göra ett text spel. Vi kom snabbt på hur spelet skulle utföras, vad det skulle heta men det tog ett bra tag att komma igång med själva kodandet. En gång i veckan har vi ett möte med läraren och hela syftet med den här kursen är att få ett smakprov i hur det fungerar att jobba som utvecklare. Därför har vi varje vecka olika roller som vi byter ut varje vecka. Dessa är projektledare, software designer, testare och kravanalytiker. Jag har varit allt utom projektledare, men alla ska ändå hjälpas åt. Projektledaren har dessutom ansvar för att lämna in en rapport varje vecka. Vi i gruppen jobbar på så gott vi kan, men på varje möte vi har haft blir vi totalsågade och det blir bara värre och värre.

Orsaken? Ja, det kan man säkerligen diskutera men nu är jag sur och förbannad över det mesta. De jag valt att arbeta med i den här kursen är personer jag umgåtts mest med, har klickat med och vi kämpar alla med studierna på både liknande sätt och olika sätt. För min del handlar det om att ha energi nog att orka plugga och jag pluggar så mycket jag kan. Faktum är att jag har typ inte gjort så mycket mer än att just plugga. Dock så suger min studieteknik när det gäller allt förutom delar som involverar ren och skär programmering, så där har jag lärt mig mycket och jag är skitstolt över mina kunskaper, även om jag inte är världsbäst. Vi är alla nybörjare fortfarande och det känns otroligt tufft som nybörjare att redan ha en projektkurs där vi från grunden ska skapa all kod till ett spel, följa manualer, skriva ”supertydliga” rapporter och ha uppföljningsmöten där läraren gör allt annat än peppar oss att bli bättre.

Vad är våra problem då? Jo, vi är inte bäst på det här. Vi har ju faktiskt bara gått typ 3 månader i skolan och lärt oss programmering. Sen har vi inte träffats så ofta heller som många andra grupper gör. Vi sitter inte på skolan 8 timmar och dagen, fem dagar i veckan och pluggar tillsammans som de bästa i klassen gör. Vi är lite halvdåliga på att delegera och många av våra träffar blir uppskjutna eller så träffas vi kanske 1-2 timmar istället för planerade 8 när vi väl har bestämt något. Trots detta tycker jag och även alla andra i gruppen att vi har kommit långt, och vi har enligt oss själva ett mer än halvfärdigt spel. Om en vecka ska vi vara 90% klara enligt kursens ”spelregler” men vi har rätt att ta jullovet på oss och fixa det sista. Jag anser att vi är ungefär 75% färdiga, men läraren som bara sågar och sågar anser att vi knappt är godkända och kommer knappt klara godkänt heller och att vi bara gjort 20% av allt och det gör mig så otroligt förbannad att jag vet inte var jag ska ta vägen.

Visst, jag förstår att utåt sett är vi inte klara med mycket. Vi har väldigt lite kod trots allt men vårt spel är inte särskilt komplicerat. De komplicerade delarna handlar om hur vi har valt att lägga upp spelet. Vi har exempelvis inte valt att slåss mot monster i vartannat rum utan i vårt spel finns det bara en boss, som är en drake och för att vinna spelet ska man svara på en massa frågor som draken ska ställa till en. Det hade vi tänkt ordna över jullovet Vi har ungefär 3 metoder som ska bli klara på en vecka för att vi ska nå 90% gränsen och dit lär vi garanterat komma – under förutsättning att alla i gruppen hjälps åt och gör vad dem ska. Dock är jag lite så här att jag kan inte hejda mig så risken är stor att jag lär göra mer än vad jag behöver, men det gör jag i så fall bara för att bevisa för läraren att vi fan visst har gjort mer än vad som han tror och vi är inte några nötter som inte kan ett skit. Vi är bra och vi förtjänar ett betyg som är minst godkänt utan problem. Något annat är bara skitsnack.

Det som läraren klagat på är främst vår rapport. Allt i den har vi tydligen inte gjort som man ska, men ingen har heller förklarat hur viktigt det är att den ska se ut på ett visst sätt. Vi har inga som helst riktlinjer, åtminstone inga vi har hittat och läraren har heller inte direkt sagt exakt vad vi ska göra, så då har vi gjort det vi tror är korrekt men så är det inte så. Tanken var också från början att vi skulle ha en komplett idé över precis allting innan vi börjar, men det hann vi inte med och första veckan rapporten lämnades in så strulade det med olika delar av texten så det funkade inte. Veckan efter så saknades UML diagram, men INGEN hade sagt något om att UML diagram skulle vara med just då. Igår fick vi veta att vårt UML var ändå inte fullständigt, massa andra delar saknades och var icke kompletta samt att vi hade skrivit massa saker fel så det blir bara mer skit på mer skit hela tiden. Igår när jag gick från mötet så var jag så förbannad att jag visste knappt var jag skulle ta vägen. En total magspark och känsla av att allt jag gör, eller som vi gör i gruppen är totalt meningslöst, korkat och vi är idioter, fast vi är inte det. Vi har kunskap, vi kämpar och gör vårt bästa… Det är bara så frustrerande, så jag är lite så här att jag knappt kan ta ansvar för mina reaktioner och handlingar tills nästa möte men jag skiter i vilket. Jag ska fan visa att vi kan det här och vi ska nå 90% av målet tills nästa möte om det så innebär att jag får göra det mesta för att vi ska nå dit.

När jag skriver så då syftar jag så klart på att jag ska hjälpa hela gruppen komma vidare, men jag har inget emot att vara typ ”vice” projektledare, vilket jag ändå varit typ under hela tiden i alla fall, men det är för att gruppen tillåtit mig vara det och jag har gjort det utan att köra över någon eller trampa någon på tårna. Vi har varit ärliga med varandra i gruppen och jag ångrar ingenting än så länge. Så det så!

Publicerat den

Stressen angående matematiken ökar, men snart är det över. Förhoppningsvis!

addition black and white black and white chalk
Photo by George Becker on Pexels.com

För er som inte vet så skrev jag andra modulprovet för en vecka sen i matematik 2a. Det blev ett F i betyg även där och jag undrar hur i helvete det hade kunnat hänt. Ok, nog för att jag har mina anledningar att inte få godkänt på den här skiten men ändå. Till skillnad från första modulprovet så visste jag vad jag höll på med i majoriteten av uppgifterna. Det var några där jag inte alls kunde något, men jag försökte. Det var 12 frågor eller nått sånt. På 8 av dem så visste jag direkt vad jag skulle göra och räkna ut dem. På två av dem så visste jag inte ett skit och på en så chansade jag som fan eller nått. Det var ungefär så det gick till. Jag gick därifrån med rak rygg och säker på att jag åtminstone klarar godkänt, men nej. Det blev ett jävla F/Ej godkänt betyg.

Jag blir så trött. Jag menar hur fan ska det här gå egentligen? Hade jag vetat om att jag skulle ha så förbannat svårt med matematik 2a idag så skulle jag fan ha gått klart kursen när jag gick den andra gången typ 2006 eller nått sånt där skit. Det var under de år då det var ok att ha sjukpension men studera samtidigt. Jag minns inte när det var, men det var längesen nu. Andra gången jag gick matematik B så hade jag bara slutprovet kvar har jag för mig. Jag tror till och med jag fick VG på delproven, men som vanligt så blev jag ju förvirrad och till sist sket jag i det för just då var det inte på liv och död. Jag gick mest Matematik B för att jävlas med min usla gymnasieutbildning där det tog mig 3 skitjobbiga år att gå Matematik A, för så var upplägget och vi fick ingen direkt motivation att göra nått mer än det. Detta är alltså tredje gången gillt, och även om jag tycker att jag lär mig saker så går det åt skogen just nu. Jag kan räkna ut ekvationer med mera men det räcker inte, för jag får ändå inte godkänt på proven.

Nåja, jag ska sluta och svära och klaga. Det hjälper ändå inte. Jag har pratat med min lärare och vi ska träffas för att gå igenom proven så jag vet vad jag har gjort fel. Min gissning är antingen att bedömningen är helt off, men jag fick precis veta att jag har gjort fel på praktiskt taget alla uppgifter av läraren. Ett minustecken glömt där, en olöst ekvation här och några uppgifter jag ej gjort klart resulteras i ett klart F i betyg och jag vill bara gå och dö eller nått nu.

Vi får se vad läraren säger, men jag börjar tappa hoppet totalt. Jag ska i alla fall skriva nationella provet mycket tidigare än planerat, för annars funkar inte min planering. Det kommer ju ett bröllop mitt i alltihop ❤😍💕!!! Inte jag som ska gifta mig, utan brorsan ska gifta sig med Kalle!

Jag bara hoppas jag får godkänt där, för får jag inte godkänt så är jag fanimej helt körd! Då är det bara omprov som gäller som jag säkerligen även där kommer misslyckas radikalt och då är det prövning efter prövning efter prövning tills jag har ett jävla godkänt betyg i matte skiten. Men då är det förmodligen försent för att söka till något till hösten och jag får vänta ett år till.

Och där svor jag igen.

Jävla bajs.

Om fem dagar får jag även veta hur det gick på högskoleprovet. Med tanke på hur matematiken går så får jag väl 0.2 i bästa fall. Jag har inte tillräckligt med positiva tankar i mig just nu att orka eller våga tänka mer positivt kring det. Och det enda jag gör är går och tänker på min framtid. En framtid som jag förmodligen aldrig kommer uppleva förrän jag är 45 eller nått. Totalt utfattig lär jag vara tills jag får ett jobb inom IT branschen. Det är tur jag har Henrik i alla fall…

När jag säger framtid så syftar jag på en tid där jag har en högre heltidslön. Kanske där jag får ut 20 000 minst i nettolön, men förmodligen mer. Där jag har en fast anställning på ett datorföretag där jag arbetar med programmering i någon form. Där jag har min Anton, min efterlängtade Grand Danois. Där jag har en egen bil och där jag inte behöver oroa mig för pengar. Där jag kan spara undan 3 gånger mer minst jämföres sen jag började jobba på Funkibator. Det är min framtid.

Och framtiden min hänger på godkänt betyg i matematik 2a och ett tillräckligt poäng på högskoleprovet så jag kan komma in på en utbildning och lära mig det jag har längtat efter i så många år. Jag har redan väntat i säkert 15 år eller nått på att leva ett bättre liv, men det har inte hänt ännu, men jag är ändå nöjd ändå med mitt nuvarande liv. Trots att jag inte har en stabil inkomst eller Grand Danois. Tack vare Henrik så vet ju mina trogna läsare hur lycklig jag har varit med honom i 9½ år nu. Av den anledningen behöver man varken pengar eller Grand Danois för att vara lycklig, men det skulle vara jävligt trevligt om jag slipper ha så lite pengar i jämförelse med honom efter att jag har utbildat mig.

Dock är jag inte i dagsläget rädd för att bli arbetslös. Jag letar gärna nytt jobb nu, även om det bara blir ett tillfälligt jobb tills jag utbildar mig inom IT. Nej, det är mer frustrationen om jag misslyckas med matematiken och inte kommer in på någon utbildning alls i höst som stör mig. Leva på a-kassa bryr jag mig inte om så mycket, även om det kan bli mindre pengar än vad jag har idag. Jag har ändå inte råd att köpa något i alla fall oavsett förrän jag vet om att jag har en högre stadig inkomst igen. Det kan dröja år i värsta fall innan det händer. Och jag är redo för det.

Men jag orkar inte med det här längre. Jag vill bara ha ett godkänt jävla betyg i matten och tillräckligt högt högskolepoäng så jag blir antagen till ett av de program jag har sökt i höst. Jag vill inget annat än det just nu.

Jag är fan för trött för det.

Publicerat den

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Publicerat den

2017 – förändringarnas år

Det här året har varit sprängfyllt med så kallade förändringar och insikt. I år har jag insett både det ena och det andra och sakta men säkert har jag börjat ta steg mot bättre hälsa och en ny karriär inom programmering. Det har hänt mycket, och jag ska gå igenom allt i det här inlägget.

I början av 2017 hade jag problem med det mesta. Jag klagade över vikten, hälsan och jag hade extrema problem med kläder som var för små och byxor som gick sönder ständigt. Vi var nyinflyttade till Arlöv och nybörjare som vegetarianer, vilket hölls hemligt på bloggen i ett halvår. Flytten till Arlöv kände man nästan direkt att det inte var någon höjdare, men året som vegetarian har varit riktigt bra.

Jag gick och hoppades på att jag skulle gå ner alla kilon mirakulöst snabbt, men ett år senare så kan jag med stor säkerhet säga att så blev det verkligen inte. Det är alldeles för lätt att vara onyttig som lakto-ovo vegetarian, eftersom det är typ mjölk och ägg i allt, och vi är extremt lata av oss. Men jag har åtminstone inte gått upp, utan antingen har jag gått ner lite, eller så står jag stilla. I slutet av Januari så tänkte jag dock ut en plan som skulle lösa alla problem. Jag kan i dagsläget säga att det blev mer som jag hade förväntat mig, än mirakulösa resultat. Allt började sakta men säkert vända dock när jag äntligen fick på mig ett par herrjeans från Dressmann och jag hittade min nya mobiltelefon som skulle bli en BlackBerry KeyOne. När jag fick på mig byxorna så fick min Nexus 6P i alla fall plats i fickan, vilket jag tog som ett smått mirakel. Det här året var också första gången på hur många år som helst (typ innan jag blev ihop med Henrik för 9 år sen) som jag har mått dåligt i perioder. Nu i efterhand vet jag exakt varför, och den första perioden berodde på att jag höll på att gå in i väggen av flera anledningar för att mitt jobb började bli alldeles för monotont. Jag fixar liksom inte det. Jag måste tänka kreativt för att orka med. Inte sitta dag ut och dag in som en robot och göra saker jag blir tillsagd att göra. Jag behöver använda hjärnan. Nu i efterhand är allt sånt löst, men jag återkommer mer om detta och ni som läst min blogg detta året vet precis allt om vad som har hänt mig.

I mars månad började förändringarna på allvar att ta fart. Vi började leta efter ny lägenhet, kollade på radhus och vi köpte lägenheten som vi bor i nu. Det var en extremt lång väntan på att äntligen få flytta in här, men vi hade tur och kunde flytta in flera månader tidigare än planerat och det var bra. Nu i efterhand kan jag säga att lägenheten vi köpte är underbar, även om det är lite grejer som ska fixas till. Vi trivs dock så jävla bra här och har möblerat det så bra att vi inte alls behöver flytta på många, långa år och det känns tryggt. Och det funkar att ha Grand Danois här! Vi ska också ordna med livförsäkringar ifall något skulle hända så nån av oss slipper flytta ifall någon av oss avlider (hemska tanke). I mars månad bytte jag också webbhotell och där började en till helveteshistoria som jag gärna vill glömma. Jag bytte webbhotell från Binero och först till Inleed, men det var inte kul alls. Kort därefter bytte jag till Egen Sajt, och det var inte heller någon höjdare. Nu sitter jag på WordPress.com, som ni alla borde känna till vid det här laget, och härifrån tänker jag inte flytta i första taget. Jag är så trött på webbhotell, så jag skiter i det. Jag vill ju som sagt bara blogga, och det är lite svårt när man har webbhotell som bara vill suga ur pengar från en eller som har dåliga tjänster. Det enda som kan förändras nu är att jag delar på min personliga blogg och Antons blogg igen, då jag fått tillgång till den (efterlangtadeanton.wordpress.com), tack vare fantastisk support från WordPress.com’s support och den engelska bloggen kan få en bättre domän än vad den har idag.

I början av april så testade jag på att börja programmera lite och började en kurs i C# som fanns gratis via Microsoft. Då hade jag också bestämt mig att börja leta efter en ny karriär inom programmering på något sätt, men jag väntade säkert ett halvår innan jag gick ut med det offentligt, för jag var orolig för att kollegorna på jobbet typ skulle sparka mig om jag sa något. Nu i efterhand så löste sig allt riktigt bra och alla är nöjda, så det är positivt. Problemet, som vanligt var ju det här med tröttheten och energinivån som aldrig verkar komma upp stadigt till en nivå där man faktiskt orkar göra allt man vill. Nej. Jag hade otroligt svårt att göra den där kursen. Dels så ville hjärnan min fokusera på alla problem som mitt webbhotell hade, och dels ville jag fokusera på ”roligare saker” att göra på jobbet. Jag hade också en idé till jobbet som jag arbetade en hel del på, som tyvärr inte leddes någonstans mitt i allt personligt kaos.

Maj månad, var riktigt påfrestande men också då jag gick ut med en ”hemlig” framtidsplan, som jag även idag hoppas stämmer. Den gick bland annat ut på att jag skulle omskola mig till någon typ av programmerare, orka arbeta mer och ha ett jobb som är flexibelt och stabilt nog för Grand Danois. Om det blir av återstår att se, men jag är hoppfull där. Jag spenderade också årets första vecka som gräsänka, där planen var att jag skulle äta supernyttigt, vilket sket sig riktigt snabbt…

Sommaren var praktiskt taget enbart flytt till nya lägenheten, extra lång semester som verkligen behövdes och efter min semester återgick jag till ett extremt lugnt schema, vilket också behövdes för att kunna återhämta mig från den ”hemska” våren jag hade haft än så länge. Vi gjorde några resor till Skånes djurpark och till Köpenhamn, och i Augusti kapade jag av håret och det är inget jag ångrar. Däremot saknar jag mitt blonda och rosa hår, men när jag har stabil ekonomi igen och bestämt mig hur jag ska göra så ska jag återigen börja bleka och ha roliga färger i håret igen. I slutet på sommaren fick jag också ryggskott, och någonstans i den vevan tog jag och min bästa vän en väldigt välbehövd paus som ledde till att jag spenderade i stort sett nästan hela hösten utan ”vänner”. Det var tråkigt, men det behövdes verkligen. Jag valde också att rensa Facebook på vänner som jag inte vill ha kontakt med och jag råkade också tappa vänskapen med en annan vän som jag verkligen ville behålla, men gjort är gjort. Förutom flytten och lång semester så var det mest positiva att jag satsade ett par veckor med att äta så fiberrikt jag bara kunde och utan ansträngning, praktiskt taget, så gick jag ner minst 5 centimeter över magen och jag gick ner en byxstorlek. Centimeterna återkom så klart när jag började återigen äta mer onyttigt, men jag fick det bevisat i alla fall att fibrer är nyckeln till nästan allt! Och min struliga IBS mage har nu också vant sig vid fibrer, så nu vet jag direkt vid toalettbesök om jag ätit något bra eller något dåligt. Bra innebär att det går fort (och utan större ansträngning), allt kommer ut direkt och pappret är rent när man torkar sig från början. Dåligt innebär allt annat som anses jobbigt. I vanliga fall går det åt metervis med papper av diverse anledning som du kan gissa själv. Det är inte kul i alla fall att ha det så, men fibrer hjälper mot IBS – det tar bara lite tid, och när du väl upplevt det på en stadig basis så vill du bara uppleva det igen. Det är inte kul att ha en strulig mage…

Hösten var präglad av ensamhet och mer ensamhet. Älsklingen åkte iväg med jobbet en vecka i två omgångar, en i början på september och sen en vecka i oktober. Första gången var relativt ok att vara ensam, men den andra var fan hemsk. Under den perioden skapade jag också den här konstiga besattheten över Apple, eftersom det funkade skit att ha en Blackberry av olika anledningar, men i sista minuten kom älsklingen till min räddning och jag vill nu inte längre ha en iPhone att leka med. Jag klarar mig fint med min Lenovo P2, åtminstone tills jag byter ut den någon gång nästa år till en OnePlus av något slag. Beroende på hur desperat jag är över en ny mobil till sommaren så kanske det blir en OP6, men jag kanske väntar längre än så. Allt hänger ju på ekonomin som jag ännu inte vet hur den kan bli. Det hänger på om jag lyckas komma in på en riktig utbildning redan nästa år, om jag får behålla jobbet under tiden och lite andra småsaker.

Under hösten blev det också officiellt att jag skulle skola om mig och att jag dessutom går ner i tid på Funkibator. Från 50% till 25%, vilket känns bra, och jag har spekulerat i vilka utbildningar jag vill gå. Som läget är nu så satsar jag först på programmering 1 och sen på Matte B (eller 2 som det numera kallas) och jag tänker söka till flera utbildningar på högskola eller universitet, bland annat till Malmö Högskola och hoppas på att jag kommer in på något 2018 så jag slipper vänta ett helt år till på att utbilda mig.

Som ni borde veta vid det här laget, så kan jag knappt vänta på att ta steget och bli någon typ av programmerare och jag bara hoppas och önskar att något blir som man hoppats och att sakerna funkar, trots sämre ekonomi och annat skit som kan hända.

GOTT NYTT ÅR, ÖNSKAR JAG TILL ER MINA KÄRA LÄSARE!!!