Publicerat den

I helgen tog jag avsked av min älskade Morfar Haldo…

Igår kväll, kl 23.00 kom jag och Henrik hem från en lång och känslosam helg uppe i Norrland. Min morfar gick ju tyvärr bort under påsken och i Fredags kl 11 var begravningen i Ytterhogdals kyrka. Vi åkte upp med tåget till Stockholm på torsdagen och blev hämtade av min pappa och sen åkte vi direkt upp till Norrland. På vägen upp hämtade vi min mormors ena bror, Åke. Det var kul att se han igen. Har inte träffat han sen mormor gick bort 2005.

Begravningen var jobbig, men inte så jobbig som jag trodde. Det var mest jobbigt att se alla vara så ledsna och det var tråkigt att återigen besöka en kyrka och sitta där. Dock var det en väldigt fin begravning. Prästen sa många fina saker om morfar så på så vis finns det inga dåliga saker att säga. Begravningar är ju som de är och jag är inte religiös. Just nu och sen ett bra tag tillbaka har jag varit i en känslosam period där det har varit saker som bara lagts på hög och det har påverkat mig väldigt negativt. Att morfar faktiskt gick bort är dock det värsta. Jag får aldrig träffa han igen, och det var jag övertygad om att jag skulle få göra. I alla fall en gång till.

Min morfar var i alla fall världens bästa morfar. Alltid glad, humoristisk och så snäll. Jag kommer sakna han otroligt mycket.

Och sen kommer vi till den andra aspekten av det hela. Jag skäms inte för vad jag tycker i det jag kommer skriva härnäst. Jag bara hoppas att jag blir accepterad för att jag tycker som jag gör och känner det jag känner. Någonstans finns det en logik. Och jag är inte hemlig med den om folk faktiskt frågar mig, vilket har skett under helgen.

När jag växte upp så spenderade jag alla lov, i stort sett alla sommarlov (eller stora delar av alla sommarlov) uppe i Norrland. På sportlovet åkte vi upp för att åka skidor, antingen i Klövsjö eller till Björnriket. Åka skidor har jag iofs aldrig tyckt om. Det bästa med de resorna var resan dit, lunchpausen i stugorna och resan hem. Det var också en tradition i sig. På resan dit, så var det bara en vanlig bilresa. Lunch innebar varm choklad med Delins korv på mackan (jättegod falukorv), och på resan hem åt vi alltid en varsin apelsin som mamma skalade åt oss.

Påsken brukade vi också fira däruppe, där vi målade påskägg, åt god mat och hittade på lite olika saker beroende på vädret. Jag har dock alltid spenderat min främsta tid uppe i Norrland oavsett årstid med att antingen sitta vid teven, gömma mig i ett av de många sovrummen och läst tidningar som Allers, Allas och Hemmets veckotidning eller så har jag spenderat tid med mor och farföräldrarna eller med mina kompisar jag hade kontakt med då.

Somrarna spenderade jag många veckor där och året då jag fyllde 10 år så var jag i stort sett hela sommarlovet däruppe och varvade genom att bo både hos ”momma och moffar” samt hos farmor och farfar. De bodde bara 2 mil ifrån varandra så det blev mycket bilåkning mellan byarna.

Julloven spenderades också där och varje år har vi firat hos antingen farmor och farfar eller hos mormor och morfar. Vartannat år så turades vi om.

Oavsett högtid, lov eller andra händelser så älskade jag verkligen att vara uppe i Norrland. Det var mitt andra hem. Nu, och sen många år tillbaka känner jag verkligen helt annorlunda. Jag saknar tiden då alla levde däruppe som jag gillade. Då var det så roligt att vara där. Jag hade kompisar som jag umgicks med, jag hittade på saker med mina mor och farföräldrar. Det var så roligt! Nu har alla kompisar flyttat därifrån, för några jobb finns det inte kvar och alla släktingar där uppe är numera avlidna. Morfar var den sista som var kvar.

Även om jag verkligen älskade min morfar in i det sista, så har jag de senaste åren börjat inse att det är inte lika roligt längre att åka dit. Morfar tappade större delen av sin syn, han kunde inte köra bil längre, minnet började svikta och vi pratade inte längre på samma sätt. Det var mest bara erbjudanden om att äta och dricka något medan man satt vid teven och försökte få tiden att gå, och varje gång jag åkte upp dit fick jag frågan om jag minns när vi (jag och Morfar) låg och tittade på myrorna. Då när jag alltid fick frågan så blev det tjatigt, nästan lite jobbigt men nu i efterhand så är det en fråga som får mig att fälla tårar och tänka på min morfar och alla andra saker som hände under min fantastiska barndom.

Allt det här har nu lett till att jag inte längre har någon anledning att åka upp till Norrland. Det i sig är oerhört tråkigt och jag avskyr att jag känner så, men verkligheten är annorlunda. Min hälsa är inte längre vad den en gång var. Jag har inget intresse av att göra de saker min familj älskar att göra när de åker upp till byn. Det har jag aldrig haft, faktiskt. Jag har 80 mil att åka enkel resa varje gång, vilket suger musten ur mig och när jag väl är där så får jag värk, har otroligt tråkigt under tiden man inte sitter och fikar med alla människor eller äter middag.

Visst, för en gångs skull finns det något som länge saknas, men det är inte tillräckligt. Tele2 har äntligen bra mobiltäckning i byn, och till och med i Stensån där min farmor och farfars hus ligger. Det är underbart, men å andra sidan så är det dumt att streama Netflix och liknande då det drar mycket data och alla vanliga TV kanaler, filmer etc som man en gång brukade titta mycket på finns inte kvar heller. Det är bara ett grundligt utbud av TV kanaler och då är jag inte så jätteintresserad heller.

Nej, jag saknar mina mor och farföräldrar. Jag vill kunna njuta av ”Norrland” som jag gjorde förr, men den tiden är för evigt över. Hur jag än gör kommer de aldrig tillbaka. En del av min plan när jag åkte upp nu under helgen var faktiskt att säga hejdå till byn, för jag har ingen aning om när jag åker upp igen.

Får jag lite som jag vill så åker jag aldrig dit igen. Ser man på det rent verklighetsmässigt blir jag väl tvingad till nått julfirande någon gång om några år, men är jag också mer realistisk så innebär det också att jag från och med årsskiftet att jag har Anton och han är en hund. 3 personer i min närmsta släkt är allergiska mot hundar och jag vägrar förmodligen åka dit upp utan Anton, så på det viset lär jag också ha en anledning att slippa krångla. Framöver räknar jag med att julen spenderas med Henriks familj och det känns bättre.

När jag är däruppe, vilket den här helgen visade mig rätt rejält så mår jag bara dåligt. Alla som lever och mår bra som kommer därifrån kommer jag säkerligen träffa oftare än så, då de är i Stockholm lite då och då och jag har kontakt med dem på Facebook.

Kortfattat. Jag har sagt adjö till min älskade morfar, men också till min fantastiska uppväxt som delvis skedde i Södra Norrlands inländska skogar…

Tack och adjö. Jag kommer sakna er.

Publicerat den

En dag om året vill jag inte vara vuxen.

Idag, ca en månad före jul så ska jag prata om julen. Jag tänker inte skriva för mycket, för det behövs inte. Istället tänker jag ta mina tankar och beskriva dem från ett annat perspektiv. Det får tolkas hur fan det vill – det är jag som känner så här!

När jag var liten var julen speciell. Det var den nog för alla barn som idag har växt upp och blivit vuxna personer. Vi i familjen har i stort sett alla år firat vår julafton uppe i Norrland. När alla levde så turades vi om vart vi skulle fira det. Ena året var det hos mormor och morfar. Det andra hos farmor och farfar. Det tredje var vi hos oss i Stockholm och det fjärde var vi ibland hos min moster som också bor i Stockholm. Sen farmor dog 2001 så har vi alltid varit i Norrland och numera är vi bara hos morfar, för han är den enda av mor och farföräldrarna som lever.

När jag var liten så tyckte jag att alla resor mellan Stockholm och Norrland var ren och skär lyx – som ingen av mina kompisar fick uppleva. Jag vet inte varför jag tyckte det var en lyx, men så tyckte jag i alla fall. På julen så åkte vi upp några dagar innan jul och på morgnarna fick vi sova hur länge vi ville, men oftast var vi uppe i lagom tid för barnprogrammen som visades i juletid, där bland annat TV serien om Narnia från 80-talet visades. Jag tittar fortfarande på Narnia flera gånger om året och skäms inte över det. Jag har kvar mycket av min barnslighet på det sättet, som många andra födda på 80-talet, men gällande julen så vill jag vara barn igen på riktigt men nu längre så går det inte. Jag är vuxen – fysiskt (och psykiskt) och då är det inte längre acceptabelt att vara ett barn. Inte ens på julafton.

I alla fall. När julafton kom, så var det spännande flera dagar i förväg. Man undrade vad tomten skulle komma med. Dagen innan julafton så var det svårt att sova, för tomten skulle komma med paket som han skulle lägga i våra väldigt mysiga julstrumpor som vi lekte med som gosedjur. De hade nämligen djuransikte och var säkert en halvmeter djupa. Det fick plats en del paket där och att vakna upp tidigt på julaftons morgon och öppna paketen var riktigt roligt. Det startade julkänslan på riktigt som sakta men säkert hade byggts upp i december med hjälp av julkalendern, snön och chokladkalendern som jag öppnade varje dag. Även julpysslet spelade stor roll, baka pepparkakshus och att få en adventsstjärna i fönstret, samt luciatågen och alla julsånger man övade på. Nu har jag inte fått ett paket att öppna på morgonen på flera år och det har inte gjort mina nuvarande känslor kring julen ännu bättre direkt. Jag tittar heller inte längre på julkalendern, jag bakar inte nått godis, jag pyntar inte -för skiten hänger kvar året om och snön innebär bara frustration och ilska från min sida. I den aspekten har jag blivit vuxen, men vissa känslor man hade som barn om julen hade jag velat återfå och nått så simpelt som att öppna ett par paket på morgonen hade säkerligen bidragit till det. Åtminstone litegrann. Jag tycker egentligen, innerst inne att det är tråkigt att julen inte känns på samma sätt som den gjorde när jag var yngre. Nu vill jag bara att den ska gå över och får jag några paket så var det åtminstone inte i onödan man firade den.

Numera är julen som vilken annan släktträff som helst, med skillnaden att vi äter samma mat, slötittar på kalle anka och att man längtar efter att få öppna några paket. Sen är det över. Att träffa släkten och äta god mat är så klart supertrevligt, men hela konceptet av jul för min del har en del julklappar inkluderade, även om det inte är allt. Det behöver inte innebär att alla köper julklappar för tusentals kronor eller att alla får 20 julklappar. Man ger vad man kan och det är huvudsaken. Jag har fått vad jag har önskat mig i stort sett varje jul och jag är mycket glad över det. Från och med nu lär jag nog aldrig få uppleva en sån jul igen för nu har jag slutat bry mig.

Jag tappade min julkänsla året innan min farmor dog, för den julen var varken min farmor eller farfar med och firade med oss. Sen dess har den gått stadigt neråt. Det är snart 15 år sen. Numera är jul en ursäkt att träffa familjen och resten av släkten som jag sällan träffar. Maten är god, vi har det trevligt och allt är bra. Det är bara inte samma sak som innan. Alla andra utom jag upplever dock en stress som inte är utav denna värld men den har jag personligen aldrig sett. I så fall är min familj otroligt duktiga på att dölja det.

Själv vill jag bara vara ett barn på julafton, öppna mina paket på morgonen, titta efter tomten, äta god mat och umgås med familjen, undra ifall man får mandeln i gröten, slötitta på kalle (även om kalle är dötrist numera) och sen öppna några paket till och glädjas åt att jag fått det jag önskat mig. Från och med nu så har julkänslan försvunnit för evigt skulle jag gissa. Jag är fullt medveten om att jag är 32 och så kallat vuxen, men vissa saker – ursäkta mig – vill jag bara ska vara som dem alltid har varit.

Är det så mycket fel med det?