Etikett: Newton Yrkeshögskola

Kategorier
Vardagsliv

2019 – Det jobbiga året.

Dags för årskrönika igen och 2019 kommer jag komma ihåg som året då många jobbiga saker hände. Det absolut värsta var ju att Maja gick bort. Sen får man tycka som man vill om att jag inte klarade matematiken på HKR och bytte utbildning, att jag blev singel och flyttade isär från Henrik. Mycket skit har det varit, men jag blickar framåt med råge inför 2020 oavsett.

Jag vet inte om jag ska gå igenom året såsom jag gjort tidigare år. Det känns som om 2019 är det året då jag haft tre saker att prata om, så jag vill liksom inte tjata mer. Det har bara varit jobbigt, påfrestande och fan och hans moster ungefär. Som jag nämnt tusen gånger under hösten så är singellivet typ det minst jobbiga. Och allt som hör till det.

Saknaden av Maja är hemsk. Eller ja, jag saknar henne så klart – så jag går galen, men jag har börjat komma över hennes plötsliga bortgång och sen någon månad tillbaka tänker jag mer på Majken än vad jag gör på henne. Det är mer livet utan katt som är förjävligt, men det har jag nämnt också tusen gånger under hösten.

I våras och under sommaren pratade jag bara matematik och skola. Det slutade med 6 raka omtentor med max 2 poäng på varje. Ett lönlöst försök till att lära mig matematik. Den händelsen skapade en stor förändring hos mig, och bidrog till att det också tog slut mellan mig och Henrik. Nu i efterhand är det logiskt, även om det är tråkigt. Jag saknar inte HKR särskilt mycket, men jag saknar klasskompisarna därifrån som jag knappt pratat med sen jag slutade där. Som tur är så är nya klasskompisarna på Newton helt underbara. Snacka om att känna sig uppskattad! I alla fall rent generellt. Grupparbetena har ju gått lite sådär ibland och jag hoppas det blir bra grupper under våren så man kan fortsätta känna sig uppskattad och respekterad.

De positiva sakerna som har hänt under året är främst att jag börjat gå ner i vikt igen och börjat få bättre kontroll över min hälsa. Jag har fortfarande usel hälsa, med dålig motorik, jag har blivit muskelsvag och magen är fortfarande mer kaos än stabil, men jag är glad över att jag äter primärt veganskt nu och jag längtar som fan efter att alla helger är över och jag kan börja mitt nya hälsosamma liv rejält med alla lunchlådor, och nyttiga frukostar. Whole Foods Plant Based deluxe, liksom. Ett snitt på 75 gram fiber per dag eller nått och 97% av alla mineraler & vitaminer från kosten. Det är typ det som är målet. Härligt! Resten av 2019 lär man nog dock livnära sig på chips, godis och läsk. Men sen är det slut eller nått. Hela julhelgen så har jag ätit fan bullar, druckit kaffe, käkat knäck och ätit chips dagligen. Inte massiva mängder, men tillräckligt för att tröttna på det. Under hösten så har jag ju mer eller mindre vant mig av vid att äta för mycket onyttigt också. Det är inte lika gott längre, men smaklökarna har ju ändrats en hel del också. Och de lär fortsätta ändras om jag nu får igång min hälsosamma plan under 2020.

Mina mål för 2020 är i princip extremt simpla. Gå ner till min målvikt som är typ 55 kilo möjligtvis och stanna där. Det är ju inte liksom hugget i sten. Ett bättre midjemått som jag tjatat om i åratal är viktigare. Alltså, 65-70 cm i midjemått vilket är det mått jag alltid haft när jag var normalviktig. Få in 40+ timmar i veckan programmering i någon form, hitta ett sommarjobb till sommaren 2020 som senare blir min LiA plats, där jag har timanställning tills jag blir anställd på riktigt 2021. Sen vill jag stanna som singel och fokusera på Majken samt eventuellt kommande husdjur efter henne. Jag tycker det låter som en bra plan. Nånstans i den här smeten hade det varit trevligt att bli vegan på heltid också.

Hur var ditt 2019 och hur planerar du nästa år? Lämna en kommentar och berätta!

Kategorier
Vardagsliv

Jag är lila, jag är blå, jag är lite gul och sen är jag jävligt röd också!

För den som inte fattar ett dugg av vad jag döpt titeln till så syftar jag på ett personlighetstest som jag har fått veta tidigare på Newton under den första kursen. Den beskriver personligheter baserat på psykogeometri. Det handlar om olika typer av figurer som en person dras till, former av olika slag etc. När jag fick veta detta så började jag gapskratta i klassen för det kändes som om de pratade om mig hela tiden. Jag är mest en så kallad lila krumelur. Lila personer är extremt kreativa.

De kan få en idé som är så fantastisk så de kan inte sluta tänka på den. Det negativa med det är att den kanske aldrig blir färdig. Det är lite mig i ett nötskal, men orsaken är ofta att ”livet kom i vägen” eller brist på pengar eller tid. Likaså kan en lila krumelur lätt ta på sig ”alla” uppgifter i en grupp, lämna rummet och sedan ha glömt direkt allt vad den ska göra. Också lite mig i ett nötskal som har dåligt minne och behöver steg-för-steg förklaringar genom i stort sett alla nya och okända uppgifter. Att göra saker steg-för-steg är ett superbt verktyg för någon som är mest lila! Lila krumelurer börjar gärna först, initierar mycket, är öppna, positiva och lätta att lära känna. Också mig i ett nötskal. De kan vara lite slarviga, eller icke-noggranna. Också mig i ett nötskal.

Jag är dock lite ”unik”, fast ändå inte. Det är nämligen vanligt enligt psykogeometrin att man har en släng av alla symboler. Det unika med mig är att jag har väldigt mycket släng av alla andra figurer och former, för jag är flexibel med tanke på vilken situation jag är i. Samhället kaller det förAspergers Syndrom verkar det som. Eller autism. I alla fall upplever jag det mer så efter att ha lärt mig detta om psykogeometri i mitt alldeles egna personliga fall.

En gul cirkel är den ”snälla farmorn” som alltid ställer upp, sällan säger nej och sällan säger ifrån. Sån är jag för Henrik, mitt livs kärlek och sambo. Hans ord och åsikter, även om de ofta inte sammanfaller med mina egna betyder allt för mig och jag kan gå otroligt långt för honom. Ofta kanske för långt, men jag inser inte det förrän det är lite försent. Detta är resultatet av sommarens och vårens fajt med matematiken. Det är också ett resultat av varför föregående förhållanden slutat i kaos, med pengaskulder, dålig ekonomi, hundar som köpts och lämnats tillbaka i tid och otid samt lögner och ”försök” till att bli förälder, fast jag aldrig velat det på riktigt. Etc. Det finns mycket att hämta där.

Den blå fyrkanten/rektangeln är den som är logisk och detaljerad. Jag är detaljerad när jag bloggar eller håller på med min ”idé” som nämndes tidigare. Det kan ta timmar, ibland dagar för mig att bli klar med ett inlägg, för jag vill bara få ut alla detaljer som jag tycker att allmänheten bör få veta. Jag skäms inte över det. Jag delar dock bara med mig av saker jag med största sannolikhet inte kommer att ångra, för jag vill att du som läsare skall lära dig något av mina blogginlägg. Detaljerna kan göra att jag inte lämnar min dator eller min nuvarande uppgift i första hand. Nej, inte förrän jag är klar. Det är därför jag sitter i flera timmar med ett programmeringsproblem istället för att försöka lösa det på riktigt med beprövade metoder. Såsom att läsa i en bok, googla efter en lösning och läsa igenom HELA forumtråden innan jag försöker ge mig på den korrekta lösningen. Etc. Idén kan för övrigt vara vad fan som helst. Det är bara in idé, en dröm eller något annat som jag kan spendera år på att vilja genomföra och tänka ut. Min 20+ åriga resa efter Grand Danois är ett utmärkt exempel. Vars fan är min Grand Danois, liksom?

Den röda triangeln är den som är hård, ambitiös och skiter i andra och fokuserar mest på sig själv och sitt eget mål. Den röda är envis, ambitiös och vill ha saker och ting på sitt sätt, och ändrar sig sällan. Där är jag med mina åsikter, men absolut särskilt med mina egna handlingar – baserat på mina egna val och upplevelser. Ett exempel kan vara, det jag har lärt mig om veganism. Hur skadligt det är att äta mejeriprodukter för människan, eller något liknande. Good luck att lyckas övertala en köttis att acceptera det faktumet liksom. Det går inte för inbitna köttisar. Jag vill liksom rädda deras liv med min fakta jag har lärt mig som är ren och skär fakta. Inget hittepå eller lögn. Jag gör allt för att sprida korrekt information, men den sprids bara om folk är villiga att lyssna på mina argument. Det går om den andra parten är villig att förstå mina argument, har hört talats om det själv eller bara är allmänt nyfiken på andras åsikter om precis allting. Nu generaliserar jag lite här, men det är för att sammanfatta exempel, inte för att gruppera människor eller kalla någon korkad etc.

Citatet nedan är hämtat från Expressens personlighetstest, och det beskriver mig nästan helt perfekt. Länken till testet hittar du i slutet av citatet.

Du dras mest till cirklar och det gör dig till den kreativa personen. I livet söker du frid och harmoni. Du har ett känsligt och vårdande hjärta. Du gör vad som helst för dem du älskar. Du blir inspirerad och upplivad av konst och känner dig mest vid liv när du hänger dig till musik, målning, böcker eller liknande. Du har en kreativ ådra. De av din personlighetstyp som använder sig av denna blir framgångsrika eftersom du hittar dina egna ingångsvinklar och åsikter, dina sinnen är öppna och du ser på världen med öppna ögon. Du får väldigt lätt nya vänner, men kan bli för känslosam. Så mycket ibland att du saboterar för dig själv. När det händer så mår du bäst i sällskap av dina närmaste vänner eller ensam. Positiv, närande och dragen till yttrandefriheten. Du är full av ande och hjärta.

Den kreativa | Expressen personlighetstest

I helgen fick jag höra något helt bisarrt när jag beskriver mina upplevelser som är otroligt viktiga för mig såsom att återfå min hälsa och hur jag vill återfå den. Alltså gå ner i vikt och må bra igen, så sa några av mina närmsta att jag attackerar dem med mina argument. Eller något i den stilen. Det hela är ett totalt missförstånd. Det löste sig till sist, men det kom som en chock.

Kortfattat så vet de som känner mig och läser min blogg att jag äntligen börjat ta tag i min hälsa, ändrat om kosten och strävar efter att må bra igen. Mitt mål är så klart att gå ner i vikt, förlora centimetrar och återfå min energi, ork och lust som jag hade mer utav när jag var mycket yngre. Hur jag tänker göra detta är simpelt, genom att äta primärt den kost som människan är skapad för, i moderna termer kallad Whole Foods Plant Based, eller på svenska, Växtbaserad mat lagad från grunden.

Detta vill jag äta i så stor mån som möjligt, och jag tänker låta den här hälsoresan ta sin lilla tid, för den måste bli hållbar så jag inte går upp alla kilon igen efter att ha nått mina mål. Målet är simpelt. Viktmässigt skiter jag i om jag fortfarande väger 70 eller 55 när jag är klar, men visst självklart hade det varit trevligare att väga mer runt 55 än runt 70, då det är bättre på alla sätt och vis. Jag ska inte bli en anorektiker – jag ska bli hälsosam! Det handlar mest om att förlora centimetrar där det har betydelse. Som exempelvis att gå från ett oerhört ohållbart och riskabelt bukomfångsmått på 97 cm till mer hälsosamt mått. Det innebär en bra bit under 80 cm så jag inte riskerar att utveckla diabetes, cancer eller hjärt och kärlsjukdomar och dör innan jag är 60 eller mycket tidigare. Just nu är jag överlycklig för att jag är under 90 cm över magen igen, och har förlorat minst 7-9 cm på diverse ställen på överkroppen. Jag har praktiskt taget gått ner en byxstorlek och några av mina favoritkläder sitter numera som tält istället för alldeles perfekt. Det är jag jätteglad över. Vad får jag då höra? Att jag försvarar mig själv i onödan. Att jag duger som jag är, och att gå ner i vikt är inte viktigt. Åtminstone var det så jag hörde och upplevde det när jag fick höra det. Att jag attackerar folk med mina argument var som ett slag i magen. Men efter vad jag har lärt mig från Newton så har jag förklaring på det.

Jag bara är sån som person. Jag VET och är fullkomligt medveten om att när jag är väldigt engagerad i någonting som jag upplever är viktigt så vill jag dels prata färdigt om det och dels lära dig något. Sen vill jag lära mig av dig och jag hade uppskattat att få samma information tillbaka om du har något viktigt att säga till mig. Att prata färdigt innebär oftast att svara till 100% på folks frågor och berätta det dem vill veta. När de inte vill veta mer så kan vi gå vidare. När jag är i den här zonen eller vad man ska kalla det för så märker inte jag om jag höjer rösten(för jag kan prata jävligt högt ibland, men det märker inte jag alls, och verkligen inte om inte någon säger det till mig), låter aggressiv eller om jag kanske nämner något olämpligt som folk kan tycka illa om.

Jag är bara så inne i det att jag bara vill leverera och få personerna jag pratar med just då att förstå hela paketet. Oftast när det här händer så blir jag avbruten, folk missförstår och jag får bara förklara mer och mer och gå djupare och djupare in. Det blir i 99% av fallen totala missförstånd, där exempelvis köttisarna då som avskyr mina argument om veganism vägrar lyssna och ta till sig eller att någon tror att jag menar totalt tvärtom det jag säger.

Om jag säger – jag vill bli hälsosam, så här ska/vill/borde/önskar jag göra så tolkas det istället som att mitt mål är att bli anorektiker och jag vägrar bli något annat. Hur kul känns det, liksom? Inte särskilt kul. Och ingen säger något till mig. Typ, nu verkar du fan aggressiv, varför attackerar du mig? Tycker du att jag är dum i huvudet som fortfarande äter kött, eller vad då? Nej, verkligen inte. Jag sitter här och vill rädda ditt liv, varför vill inte du lyssna på min faktabaserade information som inte är taget ur luften? Ni förstår hur det snabbt som fan kan leda till missförstånd, va? Så här är det jämt. Tamejfan nästan jämt. Undantaget är när jag möter folk som är lika öppensinnade för nya saker som jag är. Då kan jag verkligen lära folk något och vi vinner båda på det. Det är så befriande när såna konversationer väl sker!

Samtidigt är det så tröttsamt. På sistone tycker jag det har blivit värre, men det är mer för att jag själv upplever att jag får inte längre uttrycka mig själv, berätta något jag bara måste säga och kanske tala om något viktigt för någon jag bryr mig otroligt mycket om – för det kan rädda någons liv. Därför säger jag inte så mycket längre. Jag är rätt tyst, om jag då inte får tillfälle att faktiskt göra något och vad händer då – jo, nya missförstånd som ibland kan pågå i månader utan att någon säger vad de ärligt tycker om det jag har sagt.

Jag har upptäckt på sistone hur mycket jag uppskattar ärlighet, men det känns som om att jag är super-ärlig, men ingen lyssnar eller förstår och jag behöver konstant feedback på det jag gör, men ingen ger mig den. Nog för att helgens information var en chock, men den var nödvändig. Dock eftersom jag tydligen fortfarande är så känslig efter allt med skolbytet och matematik-helvetet så trodde jag ärligt att jag hade kommit längre med att må bättre. Tydligen har jag inte det, och det har väl naggat på mig lite inombords också. Det känns som om jag går omkring och sprider en stor lögn om mig själv, typ som att allt som händer just nu är totalt hittepå, bara för att jag måste ha något positivt i mitt liv att se fram emot. Men det är inget hittepå. Det är sant.

Skolan är bra. Riktigt bra. Jag börjar förstå programmering på ett sätt jag inte gjorde under mitt första år i Kristianstad. Jag börjar se relationen mellan matematik och programmering, vilket jag verkligen inte gjorde innan. Klassen är fantastisk och förmodligen har jag skapat vänner för livet här, men självklart kan vad som helst snart gå fel – för att sån är jag och missförstånd sker konstant med mig. Jag känner mig så trygg bland de här personerna att det känns som om jag känt dem i hela mitt liv.

Första kursen vi hade i programmet är startskottet på mitt nya sätt att lära mig själv bli en bättre person, och samtidigt fungera bättre bland andra människor. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag behöver bättra mig på många områden. Jag behöver bli mindre röd, mindre gul, mindre blå och mindre lila när det väl gäller. Jag behöver lära mig att kommunicera ut vad jag menar på ett sätt där folk aldrig tar illa vid eller missförstår. Jag behöver lära mig att förstå skillnaden på ”dags att byta ämne” och ”håll käft med ditt jävla prat”. Jag behöver lära mig känna igen tecken när folk tröttnat på min samtalston, när jag börjar bete mig ”aggressivt” i onödan och skrämmer bort folk istället för att hjälpa och bemöta dem. Jag behöver lära mig hantera mina känslor, min ångest, min ilska och jag behöver lära mig att säga nej oftare och i tid om jag upplever att det där är inte något för mig – oavsett vem det är som frågar eller kräver något av mig. Jag behöver tänka mer på mig själv, på min egen hälsa och vara mer stolt över vad jag gör för att återfå den.

Men framförallt så behöver jag din hjälp. Jag vill att du, när du pratar eller konverserar med mig talar om för mig – snarast möjligt om du missförstår något, om jag höjt rösten så du får ont i öronen, om jag pratat för länge om något, om du vill byta ämne, om du upplever mig som för mycket av något. Med din hjälp, din feedback och din glädje att hjälpa mig och andra så kan vi hjälpas åt att hjälpa oss själva och andra.

Det är vad jag behöver. Nu. Igår. Och för alltid.

Kategorier
Samlade tankar

VG på första kursen, fibrovärk från helvetet igen och lite annan småskit…

Jag fick veta häromdagen att jag fick VG på förra kursen. Det känns skoj, även om det förmodligen var en kurs som man lätt hade kunnat få VG i. Många i klassen om inte alla fick det. Dock är det nice att få lite högre betyg igen efter allt man varit med om det här året. Vi har fått vårt individuella projekt utdelat också i programmeringskursen, och vi ska alla göra en bokhandelsapplikation. En mycket simpel version och jag har påbörjat en hel del. Jag har ungefär 2 veckor på mig att bli klar och det borde inte vara några problem. Skolan erbjuder lite hjälp-sessioner så det är nice. Sen kanske vi sitter på skolan ibland i våra grupper och hjälper varandra.

Sen skolan började på riktigt så har jag fått problem med fibrovärk igen, och denna gången är det nästan orimlig smärta jag upplever. Smärtan sitter som vanligt i smalbenen och fötterna oftast, men numera sitter de även i nacken och axlarna. Jag har dock pratat med personalen här och en tillfällig lösning är att jag har börjat låna lärarens stol som är en ergonomisk sådan. Det hjälper litegrann, men man kan ju tycka att det bör hjälpa mer. Jag är väl för van att bara sitta hemma i min bekväma soffa eller så där jag alltid har bra stöd och ett sätt att sätta upp benen på, så hemma får jag sällan så här ont. Dock har jag haft väldigt ont i helgen, och det har varit störigt.

Sen gällande småskit. Ja, vad kan det vara? Det är ju iPhone säsong igen, så vad händer? Jo 99% av allt jag ser och tänker på handlar om iPhone 11 ungefär. Men oavsett hur mycket det kliar i fingrarna så tänker jag inte uppgradera nu. Jag har ju liksom bara haft min iPhone Xr sen januari 2019, och det är inte särskilt länge. Faktum är att jag blitt lite smått förälskad i den igen sen jag upptäckte hur trevlig den är storleksmässigt utan ett skal. Mer detaljerat kan du läsa på min engelska blogg, som du hittar här.

Just nu sitter jag och väntar ivrigt på ett nytt skal jag beställt till den, för det funkade skitdåligt med det officiella skalet från Apple. Eller ja, det funkade bra fram tills jag ville ta av det för att byta skin eller skal. Då gick det totalt åt skogen. Jag har typ fortfarande ont i fingrarna ungefär 2 veckor senare efter att jag försökt ta av det skalet. Det är till salu förresten, om du har en iPhone Xr och du vill ha ett genomskinligt skal till den. Skalet jag väntar på hade jag hoppats skulle ha kommit i torsdags eller fredags, men det har fortfarande inte dykt upp. Kommer det inte idag så blir jag fan arg, för jag har bett om snabbfrakt, men det har hänt med det här bolaget att grejerna inte kommer, fast de är skickade. Stället heter Nudient och är ett företag som tillverkar mobilskal som är supertunna och det är därför jag beställt ett därifrån. Skalet är genomskinligt och om jag gillar det så tänker jag behålla det, men vi får se. Fram tills jag har fått det är jag bara för ivrig. Och otålig!

Mer gällande skal. Jag hittade ett annat företag som också gör skal till iPhone och andra mobiler, där man kan trycka sina egna bilder etc. Det som är nice med det stället är att det finns genomskinliga skal, och jag fick en rätt häftig idé efter att jag hittade dem där jag allvarligt funderar på att printa ett genomskinligt skal som ser likadant ut som det jag har använt på sistone, med titlarna på alla mina bloggar och WordPress loggan. Nedan visar jag hur det kan se ut enligt dem.

Det ser grymt häftigt ut tycker jag, med skillnaden då att jag har en svart iPhone Xr och inte en blå. Priset är också mer än ok.

Om du också vill printa ditt eget skal, så ska du gå hit. Eftersom man nu kan se  loggan så flyttade jag runt texten lite, och jag har även flyttat ner texten på min svenska bloggtitel lite grann för att säkerställa att allt får plats innanför ramarna. Det finns också plats för min popsocket, så vi får se om jag tar och beställer detta. Det beror på när jag får mitt skal från Nudient och om jag är nöjd med det. Jag skulle gissa att jag lär skicka tillbaka det och beställa det här istället. Skalet ovan är ett hårt plastskal också men det finns även transparent silikonskal, men jag vill testa ett hårt skal och se hur det är. De är också mycket tunna, men kanske lite svårare att få av, men med lite verktyg här hemma borde det inte vara så svårt.

Jaja, vi får se. Att ha många skal är viktigt för mig för att inte känna mig uttråkad, men det har blivit rätt enformiga skal än så länge. Det är lite trist också att alla silikonskal dels inte printat på sidorna av skalen med och att den rosa magenta färgen har blivit mer baby rosa. Det var ju liksom inte tanken. Nä, vi får hoppas det blir bättre snart.

Kategorier
Livsstil och hälsa

Saker och ting börjar bli lättare, både fysiskt och psykiskt!

Och med lättare så syftar jag på många saker. Mest skolan, men också när det gäller min personliga hälsa. Jag börjar nämligen minska i vikt, både i kilon och i centimetrar och det känns underbart att det börjar gå åt rätt håll.

Fantastiska klasskompisar och vänner för livet?

Ja, om vi ska börja med skolan så måste jag bara fortsätta sprida glädjen jag känner över att jag har fått stanna på Newton och börjat lära mig c# och .NET programmering tillsammans med mina nya kurskamrater. Vi trivs så bra ihop och i fredags så gick vi ut och käkade 10 personer av oss (inkl mig själv) och hade en utmärkt trevlig kväll. Vi åt på Grand som ligger nära bergsgatan, Triangeln och Möllan och efter ca 3.5 timmar så gick vi vidare till ett ställe som låg på våningen över vilket var ett biljard och shuffleboard ställe. Det var riktigt roligt.

Middagen jag åt på Grand. Galet gott, men mycket liten portion. Den bestod av diverse grönsaker och diverse svampar.

Jag hade tänkt ta och äta både förrätt och varmrätt, men när jag pratade med han som tog vår beställning så sa han att varmrätten var väldigt stor. Dock så stämde inte det för alla oss som beställde veganskt. Förutom mig själv finns det en vegan och en vegetarian i klassen, och några fler som funderat på att gå över till att äta mer etiskt och hälsosamt, så det är skoj. Det känns skönt att det här stora livsvalet för min del inte blir så ifrågasatt som det annars kan bli. Vi fick en fantastisk varmrätt med diverse grönsaker och svampar med vaxbönor och det var jättegott, men jämfört med alla andras varmrätter så var det en minimal portion. Så fort som jag hade ätit upp så beställde jag in en påse salta chips för jag blev absolut inte mätt.

Efter kl 20 ungefär så var vi tvungna att ge upp vårt bokade bord, och efter att alla hade druckit upp sina drycker så drog vi till spelstället. Jag var den enda som inte ville spela något, men till sist så provade jag lite shuffleboard i alla fall. De första gångerna gick det som det brukar göra, d.v.s. riktigt dåligt eftersom jag har sån kass motorik och en kropp som inte fungerar optimalt. Dock en stund senare efter att jag tagit ett break igen så provade jag igen och helt plötsligt gick det fantastiskt bra. Jag skrek av glädje och blev riktigt imponerad av mig själv. Det brukar liksom inte hända att det jag vill att min kropp ska göra är det som sker, men denna gången förvånade jag alla. Vi stannade ute till strax innan 23 och sen fick jag sällskap till Södervärn av en klasskompis för säkerhets skull och sen tog jag bussen hem därifrån.

Vikten börjar gå neråt och det går snabbt med centimetrarna!

Sen nån dryg månad tillbaka har jag börjat ta tag i min vikt och hälsa rejält. Egentligen började jag med detta när sommarlovet i år började, men för de första två månaderna eller så hände inget särskilt. Förstår du engelska kan du läsa mer detaljerat om allt det här i ett blogginlägg jag har skrivit om det. För att sammanfatta så åt jag mycket mängder mat, och jag fokuserar på näringsämnen och fibrer och jag räknade inga kalorier. Vikten stod dock still men jag ökade inget vad jag kände på kläder och annat. Jag minskade några få centimetrar runt magen, men sen fastnade jag. När jag kom hem från min resa till Norrland så ville älsklingen köpa in en ny våg. Sista gången jag vägde mig på den sa den att jag vägde 76 kg, men då hade jag alla kläder på mig också, så jag vägde ungefär 74 om det stämde.

När vi hade köpt den nya vågen så började jag igen att räkna kalorier, men jag hatar att räkna kalorier, för det känns så begränsande! Särskilt med tanke på vad jag lärt mig om kost och hälsa de senaste åren. Därför fokuserar jag fortfarande mest på näringsämnen och fibrer, men jag försöker hålla allt jag äter kalorisnålt och det har gått över förväntan. Sen jag började med det här har jag nästan inte ätit något onyttigt heller och jag äter fortfarande vad jag vill. Minst 4 dagar i veckan äter jag alla dagens måltider enligt WFPB och veganskt. För att behålla min gamla vikt på ca 75 kg behöver jag äta runt 1800 kalorier per dag enligt cronometer som jag använt mest, men sen den 15 augusti så äter jag ungefär 1200 kcal istället. Under sommaren 2019 första två månader så åt jag runt 1800 kcal, så inte så konstigt på så vis att vikten stod still. Det innebär att alla läkare inom WFPB världen som säger att man inte behöver bry sig om kalorier ifall man äter enligt den modellen inte stämmer för alla, för det stämde inte för mig. I alla fall inte den här gången. Så fort jag började med det för en månad sen så började vikten rasa neråt. Sen dess har detta hänt:

  • Minskat 3 kg i vikt
  • Gått ner ungefär 7 cm runt magen(bukfett), från 97 cm till 90 cm
  • Övriga fettdepåer som jag samlat på mig på överkroppen runt bysten har försvunnit nästan helt, men har inte mätt mig alls, jag har bara sett att det är borta eller minskat rejält.
  • Minskat minst 7 cm runt midjan (där jag är som smalast) från 85 cm till 77 cm
  • Minskat 3-4 cm runt låren och gått ner ungefär samma runt stussen.
  • Gått från 26 i BMI till under 25.

Den här vågen vi använder är rätt häftig, för den håller koll på typ allt. Både BMI, fettmassa, vattenvikt och muskelmassa samt hur många steg per dag man tar. Mitt mål är i första hand att gå ner 10 kilo, och jag har ungefär 7 kg kvar till det målet. När jag nått det så tänker jag försöka gå ner 10 kilo till. Mitt slutgiltiga mål, om jag kan nå det är att återigen väga runt 55 kg, med ett bukomfång och midjemått på 65-70 cm och ett BMI på ungefär 20. Det kan låta löjligt lite, men det är vad jag har vägt i alla vuxna år innan jag gick upp alla jobbiga kilon. Därför vill jag återgå till det. BMI är lite jobbigt med, för jag har haft allt mellan 18.5 och 20 medan jag har varit i min ”originalstorlek”, men det är för att alla sidor säger olika när man går in och kollar. Med såna mått så hade jag varit mycket hälsosam, utan att vara anorektiskt smal och mycket säker från att drabbas av diverse dödliga sjukdomar som övervikt bidrar till.

För att förtydliga mer för att undvika missförstånd och dumma kommentarer som att jag vill bli anorektiker och att jag inte borde gå ner alls för att vara mullig gör att jag ser normal ut, fast ni vet att jag vantrivts med detta i över 10 år nu. Målet utan att nämna centimeter och kilon är att trivas med min vikt, vara utan putmage, dubbelhakor, slappa armar och feta lår och kunna känna att kläder är lättare att hitta och de sitter bra. Jag säger inte att jag vill återgå till att använda leggings och klä mig ”tjejigt” igen, absolut inte – det är inte min grej! Dock så vill jag tekniskt sett vara i storlek 36 eller S igen, istället för L eller XL och 42-44 som läget är nu och har varit alldeles för länge.

Jag hade också velat återgå till ha storlek 70A i BH, för de senaste åren har jag legat på 85B, vilket är skitjobbigt. Jag gillar inte att ha ”kvinnliga former”… Dock är risken liten har jag hört att gå ner i kupstorlek iaf när man gått upp i vikt och sen går ner igen. Jag har hört av många som fått större bröst när de gått upp i vikt och sen fått behålla sin B eller C kupa efter viktnedgången. Blir det så får jag väl överleva det, men jag hade helst återgått till att ha minituttar så jag kan känna mig mer bekväm i mitt val av klädsel. Att ha kvinnliga former funkar inte lika bra när man klär sig manligt ju… och jag vägrar återgå till att klä mig kvinnligt igen. Det är illa nog att jag har varit tvungen att köpa byxor och några t-shirts på damavdelningen bara för att inget annat passar min ”feta” kropp under de senaste åren när vikten eskalerat ännu mer ohälsosamt. Tack och lov så har jag ändå kunnat använda byxor och shorts från Dressmann den senaste tiden ändå, men det tackar jag mest Dressmann för, för att de har byxor som passar mina feta lår och ”stora” mage.

Förhoppningen är också att jag kommer bli piggare och orka mer, samt att jag ska kunna röra på mig mer. Hur lång tid det kommer ta innan jag når de här målen återstår att se. Det får ta den tid det vill, men nu är jag i alla fall på god väg att lyckas. Fortsätter det i den här takten, där jag i snitt går ner 500 gram i veckan och ungefär 1.5 – 2 cm över magen så lär jag ha nått en lång väg lagom till jul i år. Då borde jag väga dryga 60 kg och ha ett bukomfång på ungefär 75 centimeter vilket hade varit fantastiskt! Men det är under förutsättning att det fortsätter i samma takt, att jag håller fast i de nya kalorisnåla matvanorna och att jag inte når någon etapp där vikten står stilla eller ökar utan anledning under en lång period. Målvikten inklusive allt borde jag ha nått inom 6 månader till 1 år om allt bara fortsätter och att det sen stannar där. Risken är ju stor att vikten stannar av under vintern, särskilt om jag inte kommer röra mig lika mycket då, men jag hoppas att jag kan fortsätta göra det ändå på något vis, eftersom det hjälper så mycket i mitt fall.

Vikten går ju snabbare neråt om jag rör mig mer också och ungefär sen skolan började så bestämde jag mig för att ta dagliga promenader så ofta som möjligt. Att bara gå fram och tillbaka till tåget från hemmet och skolan ger en motionsrunda på ungefär en timme per dag och 5000 steg samt ca 5 km, och det är det målet jag har satt. Oftast dock får jag in den mesta motionen på helgen, men vikten fortsätter ändå gå neråt tack vare att jag äter mycket bättre nu. Det är sällan jag har gått en sådan motionsrunda som planerat, för när jag har varit i skolan så har jag oftast mycket ont i kroppen, men på något vis lyckas jag oftast få in ungefär 5000 steg ändå per dag vilket är bra.

Jag bara hoppas jag lyckas den här gången, och att jag lyckas behålla min vikt när jag väl nått målet. Om jag är där om ett halvår eller ett år eller kanske mer får tiden utvisa, men jag är på god väg att skapa nya hållbara matrutiner och om saker går åt rätt håll så blir jag säkert vegan snart med. Ibland känns det som om att jag har ingen lust att vänta längre med det, men vi får se vad som händer.

Den dagen jag i alla fall kommer bli vegan så ska jag stanna som vegan. Punkt slut!

Kategorier
Vardagsliv

Dispensansökan nekad och jag är så lättad över det!

Idag fick jag veta, då jag sen tidigare skrev till läraren i matematik kursen som äntligen rättat tentorna att jag fick bara 2 poäng på femte tentatillfället (15 augusti). När jag fick veta det så bröt jag ihop litegrann igen, men den här gången var ännu mer annorlunda än innan, för nu jävlar ska jag ta avstånd från det här. När jag kollade beskedet så var klockan typ 15:57 idag, fredag eftermiddag. Jag fick veta igår att min ansökan om dispens ligger hos dekanen och väntar, så det första jag gjorde var att leta upp rätt person och så ringde jag, för nu pallar jag inte mer.

Jag hade tur och fick svar, och fick veta att min ansökan blir nekad. Jag blev så glad att jag typ började gråta. Jag förklarade lite snabbt för dekanen hur jag har mått den här sommaren, att jag påbörjat en ny utbildning som jag vill fortsätta gå på och att jag hade hoppats på att ansökan skulle bli nekad.

Sanningen är ju (om jag inte sagt det tidigare) så har jag bara ansökt om dispens för att min älskade älskling tjatat om det, och vad han säger och tycker betyder typ allt för mig. Ni som känner mig och vet hur jag funkar och vet vem han är borde förstå varför jag agerat som jag har gjort trots all skit. Därför ansökte jag om dispens, trots att jag stretar emot med all min kraft ungefär.

Att bara få två poäng på det femte tillfället är skrattretande. Det var en kombination av gamla tentor! Jag visste svaret på många, men jag visste inte hur jag skulle räkna ut det, och jag trodde att jag lätt hade fixat ihop minst 5 poäng, men nej. Det går alltså inte. Inte ens när det är en kombination av gamla tentor kan jag komma förbi 2 poäng. Jag skiter i att fråga hur det gick på det sjätte tillfället för där lär jag ha fått mindre poäng för det gick garanterat sämre på den. Ärligt talat skiter jag i det! Jag bryr mig inte!

Nu känns det i alla fall jätteskönt. Nu kan jag arbeta på att gå vidare från det här. Jag kan fokusera helhjärtat på den andra fantastiska utbildningen jag har påbörjat på Newton, köpa kurslitteratur och lära känna de underbara, härliga kurskamraterna jag har träffat där.

Det känns otroligt fantastiskt om jag ska vara ärlig. Nu kan jag andas ut. Må bättre. Och lära mig .NET!

Kategorier
Vardagsliv

Jag vill fan stanna på Newton, men det visste väl ni redan?

Jag har ännu inte fått besked på min dispensansökan till Kristianstad Högskola till hösten. Kurserna som kommer till hösten påbörjas redan på onsdag så jag hoppas jag får veta något innan dess, men nu kommer min ärlighet på riktigt här. Men det är egentligen ingen hemlighet. Jag vill stanna på Newton och fortsätta min väg till systemutvecklare där. Orsaken? Ja, den borde ni också veta vid det här laget.

På newton får jag praktik, slipper pendlingen eftersom jag dels kan gå, ta bilen om jag vill, ta tåget eller åka hela vägen med buss. En viss pendling är det ju, men det känns skönt med valfriheten. Igår när jag var på skolan så tog jag bilen igen, och då testade jag att köra ringleden för Google Maps hade visat att man mer eller mindre kan komma direkt till skolan från ringleden, så jag ville kolla om det stämde vilket det gjorde. Det gör att jag kan ta mig till skolan på ungefär en kvart. Det är riktigt nice! Jag som älskar att köra bil!

Med tanke på min plan om att äntligen gå ner i vikt och få kontroll på min hälsa så är jag på god väg redan. Genom att bara ta tåget till och från skolan så får jag en promenad på ungefär 5 km per dag (35-40 minuter) och ca 6000 steg. Det är något jag planerar göra mest om jag får stanna och jag har gått till skolan en hel del, men i och med att det varit så varmt så har jag bara kunnat gå till skolan på morgonen och sen har jag tagit bussen hela vägen hem, för jag orkar inte gå när det är 25+ ute. Det är jobbigt nog att bara gå på morgonen när temperaturen är mer normal, men det är ju för att jag har sån dålig kondition. När temperaturen går ner lite i nästa vecka så hoppas jag att jag kan fortsätta gå igen, men det känns skönt att jag kan ta bilen ibland om det behövs eller om jag känner för det.

Mina kurskamrater är übertrevliga, hjälpsamma, stöttande etc. Vi har haft en kort kurs här i början där vi fått prata och öva på beteenden, gruppsamarbeteten och vi har fått veta mer om våra personligheter. Det har varit mer än fantastiskt och om det här fortsätter (vilket det lär göra på något vis) så känns det som om att det här är det mest ultimata stället för mig att vara på då vi aktivt kommer arbeta på att förbättra oss själva, inte bara lära oss programmering och ha praktik.

En av de föreläsarna vi har haft har varit Monica Ivesköld. Hon är superfantastisk föreläsare, men också otroligt inspirationsgivande. Hon har pratat om olika personlighetstyper och grupperna vi har blivit indelade i är baserade på dem. Hon har gått utefter Kolbs test, psykogeometri och the Big Five. Enligt psykogeometrin är jag en lila figur, vilket stämmer överens väldigt bra på mig, men å andra sidan har jag en stor del av allt annat, men det kändes också kul att få en större förklaring på min personlighet och beteende ur ett vetenskapligt perspektiv. Det gör att jag känner mig mer trygg i mig själv, istället för att oroas över att mina diverse diagnoser påverkar min personlighet som så många andra har trott i mitt liv. Jag är jag, inte nån nisse som det står ”sätt-in-valfri-diagnos-här” i pannan på.

Det känns också att det här arbetssättet de strävar efter kommer hjälpa mig med mitt största problem i livet, vilket är mitt problem med ilska och aggressioner. Jag tänker inte gå in på det djupgående, men jag hatar att bli arg. Hade jag kunnat bestämma hade jag varit cool lugn i alla tillfällen. Inte ha ett hätskt temperament och bli arg för absolut ingenting som händer alldeles för ofta. Skolan har haft uppgifter dessa första två veckorna på utbildningen där man arbetar på att dels förbättra sig själv, men också att förbättra gruppen man arbetar med.

På onsdag börjar programmeringen. Det komiska där är att en av mina gamla lärare från HKR ska vara vår lärare i den kursen. Bara av den anledningen vet jag att den kursen kommer fungera bra, för den läraren är jättebra. Nazila heter hon, och jag hade henne som lärare i databaskursen samt den andra projektkursen under år 1 på Kristianstad Högskola.

Jag går och hoppas på att min dispensansökan ska bli nekad. Det är rätt självklart varför. Hela sommaren har jag tjatat om hur jag mår, hur det skulle kännas att fortsättta, hur trött jag är på matematik, hur mycket jag vill programmera. Jag får bara ångest av att veta att jag kanske inte får vara kvar på Newton, för jag har ju lovat min älskade sambo att om ansökan blir godkänd så ska jag fortsätta i Kristianstad. Men jag vill inte. Anledningarna till varför jag ”vill” gå kvar där beror ju som sagt på mina härliga kursare och tid för poddar på tåget. Det är inte valida anledningar att prompt gå en utbildning. När jag tänker på Newton, och dessutom gått här ett par veckor så har jag en helt annan känsla för min egen del. Praktiken är en stor del, den behövs, närheten för att slippa den långa pendlingen är en annan. Fantastiska och inspirerande lärare/föreläsare är en till. Fokus på programmering, och schemaläggningen är ytterligare saker. Kursdeltagarna är underbara, men det känns som om att allt annat är bara bättre. Jag gick i Kristianstad för att jag sökte och kom in. Att gå YH utbildning stod som en andra plan. Visst, jag visste att det skulle bli matematik på högskoleutbildningen för så är det men det här kaoset jag varit med om hade jag aldrig räknat med.

Jag tror risken är för stor också att jag hamnar i samma situation igen med omtentor och icke klarade kurser till hösten om jag prompt ska läsa en till termin med primärt matematiskt innehåll. Jag kommer inte bli glad av det. Jag kommer få mer ångest, kanske få ytterligare personlighetsförändringar och kanske aldrig mer riktigt återgå till den jag är. På Newton känns det som om att jag duger som jag är, och jag får också som sagt möjlighet att förbättra mig på den utbildningen. På HKR finns inga personliga utvecklingskurser. Det är bara kurser i datavetenskap, liksom. Personlig utveckling får jag ta på fritiden. Utan praktik, möjligtvis ett sommarjobb och sen ett halvår minst utan csn eller inkomst. På Newton ökar mina chanser till att åtminstone slippa leva sista halvåret av utbildningen utan inkomst. Och jag kan på riktigt släppa matematiken och fokusera på det jag vill – vilket är att bli så bra som möjligt på programmering.

Kategorier
Vardagsliv

Första lektionerna på Newton och sista matte tentorna avklarade!

Ja, i tisdags hade jag min första dag på Newton och det var intressant minsann. De som kom dit var väldigt trevliga, och klassen är runt 30 personer – i alla fall om de som saknades kommer gå utbildningen. Det finns ju som sagt fortfarande platser kvar vad jag vet, så är ni på hugget att bli systemutvecklare i .NET, så kör på och sök, vet ja!

Under tiden jag var där så hann jag typ berätta om allt jag är med om just nu med matematiken och allt annat till de som jag först träffade, vilket kändes konstigt, typiskt mig men också samtidigt otroligt naturligt. Jag lärde känna ett gäng grabbar där direkt och på nått vis kändes det som om att vi känt varandra länge, utan att vi typ ens vet vad vi alla heter eller vet något om varandra. Jag hoppas faktiskt att jag kan fortsätta där om jag ska vara helt ärlig. Jag känner så bara mer och mer ju längre jag har gått där, även om det bara gått ungefär en vecka nu sen jag började. Det är än så länge bättre än vad jag kunde föreställa mig!

Samma dag som jag hade introduktionen till Newton så hade jag mail konversationer hela dagen med programansvarig för Datasystemutvecklingsprogrammet i Kristianstad, vilket är programmet som jag går där och han rekommenderade mig att söka dispens. För den som inte vet vad det är så innebär det att man får ett undantag från antagningskraven att ändå fortsätta kurser som ”vilar” på tidigare kurser. Eftersom jag har klarat allt annat så tyckte han det var en dum idé att jag upp nu, trots att jag blivit antagen till ett annat program. Henrik har också tjatat om att ansöka om dispens, så när jag kom hem så fyllde jag i ansökan. Och då började berg och dalbanan igen som jag bara vill komma bort ifrån.

Som ni vet, mina trogna läsare så ruttnar jag på matematik just nu. När jag hade skrivit färdigt den femte tentan (tillfälle 3 för del 1) i torsdags (15 augusti) så stötte jag på min bästa vän på Kristianstad station av en slump och då sa jag till henne att om matematik vore en kännande, levande figur så hade hade jag velat strypa livet ur den här varelsen. Jag skiter i om den kan känna smärta. Jag ska döda den jäveln, ungefär. Som tur är finns det ingen levande varelse som heter matematik så jag kan ju inte göra det, men ni vet ju vad jag menar.

Dock så tror jag det gick bättre på den tentan, jag vet inte ännu hur det gick. Förmodligen har läraren väntat med rättningen till efter torsdagens tenta (22 augusti) som var den 6:e och tredje tillfället för del 2. Nu kan jag säga direkt att med tur har jag fått 3-4 poäng, men mina förhoppningar om att få godkänt kan jag glömma direkt. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Passera 2 poäng är mitt mål, på någon av tentorna. Sker det på bägge är det ett dubbelt mirakel. Och de +2 poängen jag eventuellt har fått beror bara på att tentorna var en samling av äldre tentor, inte min riktiga matte kunskap.

Så fort i alla fall som jag skickat in min ansökan om dispens så började jag tänka igen på hur det kan bli om jag faktiskt får fortsätta i Kristianstad. Jag fick total panik, och jag har fortfarande panik. Och lite ångest. Följt av mer ångest eftersom jag vill stanna på nya utbildningen i Malmö. Det som gav mig mer ångest var att jag pratade mer med mina kurskamrater jag träffade efter jag skrev sista tentan. Vi pratade nästan bara om matematiken och den kommande hösten som innebär 75% matematik i någon form, vilket jag INTE vill genomföra. Inte nu. Jag orkar inte. Jag är så galet trött på skiten. Jag vill bara inte. Med det jag fick höra också så gav det mig mer panik också, men jag vet inte hur väl det stämmer. Det spelar ingen roll om det integreras Java i all matte. Jag orkar bara inte. Jag spyr galla på den här skiten! Men samtidigt vägrar jag vänta ett år bara för att. Nu vill jag bara bli klar. Eller snarare fortsätta och bli något. Utan matematik.

Den informationen jag fick var blandad. Dels så fick jag höra att det krävs 100% godkänt i den här skitkursen i matematik jag gått under våren för att kunna gå de två andra senare kurserna i höst. Enligt programansvarig så stämmer inte det om man i alla fall får godkänd dispens för alla kurser som kräver inledande matematik som grund. Han bekräftade dock inte om det var sant ifall man inte sökt dispens, men jag frågade inte om det heller. Sen fick jag också veta att 80% typ av alla som gått algoritmkursen inte klarar den heller så många hoppar av där också vilket minskar mina chanser att ändå kunna gå det här programmet och få godkänt i allt och få en examen om 2 år.

Jag menar, hur illa vore inte det? Låt oss leka med tanken och säga att jag får godkänd dispens ansökan och fortsätter i Kristianstad till hösten, men jag klarar inte någon eller flera av de kommande matte kurserna. Jag kanske hamnar i samma skit-sits som jag sitter i nu? Hur förjävligt vore inte det? Visst, även om jag tänker plugga röven av mig till hösten oavsett program jag kommer gå så finns det ändå inga garantier att jag kommer klara det med ett godkänt betyg. Det ökar mina känslor kring att stanna på nya utbildningen, för jag vill inte vara med om en sån situation också.

Bägge utbildningarna kommer leda till ett jobb som systemutvecklare, frågan är bara vilken som är bäst för min del? Den enda nackdelen jag ser med utbildningen på Newton är att det är så Windows vänligt och jag vill ju använda MacOS… Det är allvarligt den enda nackdelen jag ser med den utbildningen! Den enda fördelen jag ser med utbildningen i Kristianstad utöver att få fortsätta med mina kurskamrater är att jag får mer tid över till att lyssna på ljudböcker och poddar på tåget, eftersom typ alla från Malmö kommer hoppa av till hösten eftersom de inte klarar matematiken. Och tre av dem (minst) som lär hoppa av har påbörjat en ny utbildning på samma skola som mig, så jag är inte ensam här heller på det viset.

Jag skiter i om utbildningen i Kristianstad innehåller kurser med algoritmer och datastrukturer och att det är en högskoleutbildning. Arbetsgivare skiter generellt i din utbildning. Hade de brytt sig hade ingen självlärd utvecklare någonsin fått jobb någonstans och inga från yrkeshögskolor hade fått jobb. Då hade inte några såna skolor funnits. Då hade bara högskolor och universitet funnits inom IT branschen, om nu utbildningen är så jävla viktig. Så är ju inte det i verkligheten. Arbetsgivare och företag vill ha drivna, kunniga personer med en trevlig personlighet. Gärna med en stor portfölj av hobbyprojekt att visa upp, och det tänker jag skapa så gott jag kan Stämmer man in på den profilen så löser det sig, liksom. Särskilt i en bransch som skriker efter folk, och i min situation, efter kvinnor inom IT-branschen. Det tänker jag använda till fördel i det här fallet. Yrkeshögskoleutbildningar är framtagna för att ge den kompetens som företagen behöver, så det litar jag på att jag kommer få och att det slutar med en anställning så snart som möjligt.

Stannar jag på nya utbildningen i Malmö så får jag på papper en ”sämre” utbildning, trots att intrycket jag fått från skolan är super-seriöst! De vill verkligen utbilda oss till systemutvecklare och se till att vi lyckas. Åtminstone fick vi den informationen på introduktionen i tisdags. Den enda chocken jag fick när jag var där var att första LiA perioden är inte förrän i termin 3. Jag trodde den skulle ske i termin 2, men jaja. Med den erfarenheten jag borde ha tills dess så borde jag kunna söka sommarjobb till nästa år i alla fall och har jag tur blir det i så fall min framtida LiA plats med. Under förutsättning att jag stannar på utbildningen i Malmö, vilket jag helst vill just nu. Och lektionerna vi har haft sen dess har varit absolut super fantastiska. Vilka häftiga lärare, vilken inspiration! Helt absolut galet bra! 😍

Programansvarig sa när jag träffade han en kort stund efter sista tentan att i majoriteten av fallen så blir det avslag, men vi får se hur det blir i mitt fall. Eftersom jag ändå är godkänd i alla andra kurser i programmet så kan de vara till min fördel. Å andra sidan är jag så långt ifrån godkänd i mattekursen man kan bli så det är också en nackdel. Jag blev faktiskt glad när jag hörde det om jag ska vara ärlig. Som sagt så står jag fast rätt rejält vid att jag vill bara gå vidare, och gärna vid den nya utbildningen och släpper det här.

Risken är stor om jag ändå får fortsätta i Kristianstad att min ångest bara kommer förvärras p.g.a. all matematik jag inte vill läsa vilket gör att jag inte kan släppa det utan tvingas fortsätta lära mig skiten. Dock i så fall tänker jag ta så mycket hjälp jag kan från mina kurskamrater och på allvar sitta kvar på skolan och plugga med dem så ofta som möjligt för att kunna fixa det här. Vem vet, de kanske kan få mig att tycka matematik är roligt, särskilt då om man blandar in programmering i det hela? Jag hoppas det, men om jag är realistisk så lär det bli avslag trots skolans ”fel” i och med att jag blev felbehandlad p.g.a min funktionsnedsättning, men jag bryr mig inte om det nu. Jag ansökte om dispens för att älsklingen tjatat om det och för att programansvarig själv rekommenderade det. Jag har inte gjort det för min del. Hade jag fått bestämma där helt själv (utan konsekvenser från andras åsikter) så hade jag ju gett upp det här för längesen och mått så mycket bättre, men nu blev det som det blev.

Det känns som om att jag kommer behöva gå i riktig terapi när det här äventyret är över. Om jag nu då inte kan släppa det och gå vidare oavsett vad som än händer härnäst.

Kategorier
Blandat

Nya glasögon (igen), peppad inför hösten och sen teknik-prat…

Idag hämtade jag ut mina nya glasögon från Specsavers. Att jag köpt glasögon därifrån igen beror helt på en slump. Tidigare i somras, innan jag åkte iväg till Norrland och Stockholm för att umgås med familjen så gick jag in på Specsavers för att be dem rätta till mina glasögon som började sitta alldeles för löst. Ena bågen höll på att lossna och jag kunde inte skruva ihop den själv. Jag stannade kvar i butiken en stund och av en slump så hittade jag ett par glasögon som är mer eller mindre precis vad jag har letat efter, vilket jag inte visste att Specsavers hade. De glasögonen var av märket Quiksilver, med lite grafittiliknande målning på bågarna och som är i samma storlek som mina gamla glasögon jag haft i typ 7 år (köpta på synsam eller synoptik, jag glömmer alltid var). Jag var kattvakt då och hade bråttom hem så jag hade inte någon möjlighet att varken gå på synundersökning eller beställa några nya glasögon så jag tog ett kort med numret på glasögonen och bestämde att när jag kommit hem från norrland så ska jag ordna nya glasögon.

Så blev det, och för ungefär två veckor sen så gjorde jag min synundersökning och fick veta att min styrka har ändrats litegrann. Det förvånade mig, men nu i efterhand så stämmer det säkert, eller så är det bara inbillning. Undersökningen var nämligen lite udda jämfört med tidigare. Förutom att jag bara haft mina senaste glasögon i drygt 1.5 år så kändes det knäppt att redan göra en ny undersökning men det är tydligen en rekommendation. När jag väl satt där så skedde testerna på ett nytt sätt som jag inte varit med om innan. Jag ska inte spoila hur, men det var annorlunda i alla fall och det ledde lite till att jag råkade säga fel en eller två gånger. Jag upplever nämligen inte själv att min syn har ändrats något, men med tanke på hur snabbt min hälsa har blivit dålig sen jag flyttade tillbaka till Malmö så stämmer det garanterat att synen försämrats. Det är liksom inte förvånande. I alla fall, medan jag väntade på min undersökning så satt jag och kollade ut över butiken efter mer lämpliga glasögon, ifall det nu skulle ha funnits andra glasögon som kan passa. På väldigt långt håll såg jag ett par från herravdelningen som såg så otroligt mycket mindre ut än de andra i hyllan vilket gjorde mig nyfiken. Efter undersökningen så gick jag direkt dit och letade upp dem och blev jätteglad.

De glasögonen som satt i hyllan var också mindre, men lite större än de med quiksilver märket, dock ändå mindre än mitt första par från Specsavers, vilket är huvudsaken. Dessa glasögon kostade också 1000 kr mindre än de andra jag hade tänkt beställa och de satt bättre med. Skillnaden på glasögonen är att quiksilver paret är mer tänkt till tonåringar (med lite mindre ansikten) och när jag prövade dem igen och jämförde med de andra glasögonen så satt det billigare paret absolut bättre. Det blev dem jag beställde också. Jag hade en plan att beställa två likadana par med samma behandlingar om det var möjligt. Planen där var mer för att slippa köpa glasögon på många år samt att ha ett par som backup ifall de andra skulle gå sönder så jag slipper beställa nya. I och med att det blev det billigare paret så sparade jag 3000 kr på köpet, så det gladde mig mycket. Nu hoppas jag bara att de här glasögonen kommer funka bättre. Gör dem inte det, så tänker jag aldrig köpa glasögon igen från Specsavers, för nu är jag trött på strul. Det är liksom mirakel nog att jag hittat ett par mindre glasögon hos dem med plastbågar… Nu har jag haft på mig dem i drygt 2 timmar och det känns bra, men konstigt. Det konstiga är att jag inte är särskilt snurrig i huvudet, vilket jag brukar bli även när styrkan inte ändrats något. De klämmer inte åt lika illa heller, men de sitter som berg. Huden har lite svårt att vänja sig just nu med att det är något som trycker på ett annat ställe jämfört med mitt tidigare par från Specsavers, men de är lite sportiga så de går inte ner bakom öronen utan sitter fast typ ovanför öronen istället.

Bild från sidan där man ser hur glasögonen sitter på mig runt öronen. Man ser min undercut rätt tydligt med.

Superpeppad inför hösten!

Imorgon börjar utbildningen i Malmö på Newtons Yrkeshögskola till Systemutvecklare .NET. Fy fan vad roligt det ska bli! Jag är efter förra veckans tenta mer inställd på att jag ändå går i Malmö till hösten och det känns ju som sagt bra. Det borde ni veta vid det här laget. I fredags tog jag en riktig långpromenad till skolan på 7 km och det tog, med lite vilopauser och en flaska vatten jag var tvungen att köpa ungefär en timme och 40 minuter att gå hela vägen. Jag var beredd att ge upp flera gånger på vägen, men jag bara fortsatte att gå. Det var en lätt väg att gå med så jag hittade till skolan utan problem. Efter nån dryg timme började jag dock få lite skavsår så när jag hade hittat till skolan så letade jag upp första bästa busshållsplats och sen tog jag bussen hem igen. Orsaken till varför jag tog promenaden var för att veta om det verkligen skulle ta så lång tid att gå, plus att jag vill verkligen ha en ursäkt att gå. Dock var det lite smått meningslöst, för jag räknade ut när jag hade börjat närma mig Värnhem att bara ta tåget till Östervärn och tillbaka till mig innebär en promenad på ca 5 km per dag, och totalt ungefär en timme, så bara av att ta tåget – året om så har jag min motionsrunda. Så länge som det inte är snö, ösregn eller extrema minusgrader så skag jag verkligen försöka gå den sträckan varje gång jag är i skolan, så jag hoppas jag kommer vara i skolan typ hela dagarna. Om inget annat så hoppas jag att jag kommer ha anledning nog att vara där dagligen.

Och sen lite jobbigt tekniksnack…

Det här med teknik behöver nödvändigtvis inte vara något jobbigt, och i min värld är det något ypperligt nödvändigt för att jag inte ska krevera av uttråkade känslor. Dock just nu (igen) är jag lite i en sån där ”jobbig” situation igen då jag blivit smått besatt av Apple och nu är jag typ helt inne på att köpa mig en ny iMac, fast jag absolut och verkligen inte behöver en ny dator. Särskilt inte en ny stationär sådan! Orsaken är svår att säga. Det är väl i brist på annat att göra (som det varit tidigare) som jag tänker på att spendera pengar på skit jag inte behöver, och särskilt Apple produkter. Jag har knappt använt mitt skrivbord sen jag fick min Macbook Pro för ett år sen, och jag älskar den där jävla datorn! Den är snabb, snygg, tyst och gör vad den ska i underbara MacOS. Det enda är ju tangentbordet som har börjat störa mig som fan. Det går liksom inte att lita på, men tydligen är det inte något fel på den. Efter att jag försökte rengöra den själv i Norrland så har ju tangentbordet strulat, särskilt E tangenten igen, men efter mitt besök till Apple Store så sa dem att tangentbordet är helt ok. Det varade i några dagar, sen började E tangenten igen att trycka dubbelt. Visst, tar jag lite tryckluftspray så brukar det hjälpa i kanske en vecka, men jag tycker det låte lite dumt (och jobbigt för min konstiga hjärna) att rengöra den så ofta pga det problemet.

Därför tänkte jag vara lite smart, så det jag gjorde var att jag köpte mig en simpel ”dongle” med HDMI uttag så jag kan använda laptopen med en extern skärm, så nu sitter jag vid mitt skrivbord igen. Jag har kopplat tangentbordet och min Magic Mouse till laptopen med och det fungerar riktigt bra. Enda problemet jag har dock är att ibland så börjar mina fingrar rycka när jag använder musen. Vilket är så himla jävla typiskt för mig när jag vill göra något bra för att lösa mina konstiga vardagsproblem. Sträcker jag ut fingrarna så brukar det bli bättre, men som vanligt går mina tankar direkt på hur mycket jag ångrar att jag köpte en sån mus när jag egentligen skulle ha köpt en Magic Trackpad 2 istället. Enda anledningen till varför jag inte köpte en trackpad istället var för att jag just den dagen hade så svettiga fingrar att det var jättesvårt att testa det i butiken, men nu i efterhand ångrar jag det köpet. Alltid när jag besökt Apple butiken på Emporia så är jag så galet svettig om fingrarna så det brukar oftast bli lite smått kaos när jag väl är där och leker med deras produkter. Det är lite p.g.a. musen som jag heller inte suttit vid mitt skrivbord så mycket, för jag använder liksom laptopen konstant och har vant mig vid Apple’s Trackpad som är helt fantastisk och när jag använder musen så är den bara überkänslig och gör inte alltid som jag vill. Dock så har det gått bättre sen jag köpte den här dongle grejen, men jag är ändå sugen på att köpa en trackpad ändå, och en iMac så klart. Och när den här pissiga smarta klockan jag har på armen går sönder så blir det ju självklart en Apple Watch… Usch, vad jag hatar det… Jag har inget behov av en iMac! Inte så länge den här laptopen funkar så utmärkt bra och nu när jag kan använda en extern skärm och tekniskt sett ha två skärmar så är ju det bara bra, så varför duger inte det? Ja, i brist på annat är det bara så, för min hjärna vet inte hur man hanterar tankeverkstaden. Det lär släppa när skolan och nya utbildningen sätter fart rejält snart. Åtminstone hoppas jag på det. Annars vet jag inte vad jag gör.

Och nej. Jag tänker inte köpa mig en iMac i dagsläget. Återkom om nått år eller nått, eller två eller tre. Då kanske jag är i behov av en. Just nu, idag och fram tills att jag fått mitt första heltidsjobb och förmodligen längre fram än så har jag inget behov av en iMac. Men det kliar alltid i fingrarna har jag märkt. Har man en Apple produkt är det väldigt lätt så att man vill ha fler…

Kategorier
Vardagsliv

Tredje tentan för del 1 i matematiken var helt absurd…

I smått chocktillstånd just nu. Värre kan det bli men jag försöker bara koppla bort tankarna. Jag har ju varit här förr. Hoppats och hoppats, räknat poäng tills man blir blå, få ångest och panik och sen beskedet – max två poäng på den där jävla tentan. Idag är läget annorlunda eftersom tentan idag var en kombo av gamla tentor som jag kunde svaren på. Hur jag kom dit är en annan fråga, men självklart utan fusk.

Anna-Maria’s desperata funderingar på bussen hem 15 augusti 2019.

Så skrev jag när jag satt på bussen hem idag som en början på det här inlägget. Nu är jag hemma igen och måste skriva av mig på riktigt. Jag vet nu att jag inte har klarat tentan och orsaken till det är som jag nämnde innan. Tentan var nämligen en kombination av de två äldre tentorna i del 1 som jag skrev i våras. Det gjorde mig extremt chockad, men också lite glad eftersom det ökar chanserna att i alla fall komma förbi de där ynka två poängen som jag aldrig kommit förbi innan. Jag kom ihåg svaret på många av frågorna, men jag har ingen aning om ifall jag har räknat rätt för att komma dit. Jag har i alla fall två bekräftade svar på att jag har räknat rätt än så länge, så där är två poäng fixade (om nu inte nått minustecken kommer i vägen, men det gör det säkert).

Jag vet att jag garanterat har gjort helt fel på en 3 poängsfråga så det gör att jag är helt körd, men jag har inte pluggat på det alls så jag har ingen att skylla på direkt. Inte för att jag skulle göra det ändå för hela den här kursen suger. Jag gjorde helt fel på Venn diagrammet igen, typ invers på vad jag egentligen skulle ha gjort men jag lyckas aldrig med dem. På tal om inverser så gjorde jag mycket fel på den också, men det har jag inte heller pluggat på, i alla fall inte på grundläggande nivå. Invers i del 2 är lättare. Har jag tur får jag en poäng där, men med tanke på min historik blir det med större sannoliket 0 där också. Nästa grej jag gjorde fel på var sanningstabellen, men där gör jag också alltid fel så spela roll. Den ingår i samma poäng som venn diagrammet, så varje grej där är värd 1,5 var eller hur man nu känner för att räkna. Totalpoängen är iaf 3 för de två.

Inför den här tentan ska jag vara ärlig och säga att jag inte har pluggat heller och särskilt inte venn diagram och sanningstabeller. Jag har bara skitit i det, medvetet som omedvetet. Jag har bara inte orkat. Det är inte lönt. Hade jag dock vetat om att tentan skulle vara en kombo av gamla tentor kanske jag hade pluggat lite mer, åtminstone gått igenom dem så jag hade haft fler svar färskt i minnet men jaja. Jag orkar bara inte bry mig om den här skiten. Det har bara plågat mig till tusen och jag är så galet trött på det.

På bussen hem från Kristianstad började dock hoppet åter flyta uppåt och jag hatar känslan av det. Jag är och vill förbli helt inställd på att det blir ny utbildning till hösten, för jag orkar inte med en till sväng med matematik berg-och-dalbanan. Mitt psyke orkar inte med det. Det är liksom fantastiskt nog om jag kommer förbi 2 poäng. Som läget är nu i och med att jag kommer ihåg vissa svar och har kollat svaren på några frågor så borde jag ha nått 5. Det är nästan garanterat. Jag kan ha nått 7 om det visar sig att två ytterligare enpoängsfrågor är korrekta. De bör vara det kan jag tycka, men vad vet jag? Ingenting oftast. 8 poäng kan jag få om jag får en poäng för att jag är på rätt väg gällande partialbråk. Men förmodligen inte.

Det är värt att fira, men enda anledningen är ju för att jag kunde frågorna, eller åtminstone svaren. Att se till att man räknar fram till rätt svar är en helt annan historia, men det var ett stort hjälp på vägen. Hade frågorna varit helt nya hade jag med större sannolikhet inte kunnat komma förbi 2 poäng den här gången heller. Det kanske jag ändå inte gör, för även om jag kommit fram till rätt svar på en del av frågorna så är det inte säkert att läraren gillar mina svar och kommer dra av poäng bara för att han kan det eller nått. Och jag avskyr mig själv just nu för att jag sitter här och räknar poäng som en dåre. Precis som alla andra gånger. Skillnaden nu är att jag har ett facit att utgå ifrån direkt på en del av frågorna och/eller att jag vet rätt svar på en del andra. Men det är ändå dålig stil av mig att räkna poäng innan jag fått svar av läraren på hur många poäng jag faktiskt fick. Har jag dock nått 8 poäng pga nått annat mirakel så kan det vara möjligt att komplettera det, men med tanke på hur läraren tidigare behandlat den frågan så lär inte det gå, så klarar jag inte denna tenta med 1 poäng ifrån godkänt så är det skitsamma och förmodligen inte möjligt att göra något åt. Jag måste ju ändå ha minst 1 poäng på varje deluppgift, vilket jag inte har oavsett om jag når 8 poäng eller ej. Jag orkar förmodligen inte prata med läraren om eventuell komplettering heller om jag hade nått så ”hög” poäng.

Sen fick jag tentera enskilt, men det blev inte riktigt som det var tänkt, men det gick bra ändå. Jag hade skrivit i min ansökan om det stödet för att inte störa andra med mitt eventuella prat, men när jag kom till skolan och skulle in i klassrummet så fick jag dela det med en annan tjej. En tredje skulle också ha kommit, men det blev bara vi två. Det funkade för jag var ändå tyst under tiden jag skrev, men ändå lite trist att jag inte var helt ensam eftersom det var syftet med allt. Nåja, jag är glad ändå för klassrummet jag skrev i var bredvid alla andra som skulle skriva så jag fick träffa några klasskamrater som sitter i samma sits som mig som inte klarat någon av de andra tentorna. Dock har alla fått mer än 2 poäng så det är positivt för deras del, men de sitter ändå i samma sits vilket suger. Alltså att de med största sannolikhet inte kan fortsätta till hösten för att de inte klarar den här mattekursen. En av kursarna mina skulle försöka prata med programansvarige för att kolla om det ändå är möjligt att fortsätta gå till hösten, fast man inte har poängen som krävs från den här mattekursen. Det är ju liksom helt absurt att så många misslyckats med den här kursen när det inte behövs. Under normala omständigheter hade kursen varit mer som det är tänkt och alla som vill gå kvar får göra det och gå om mattekursen vid ett annat tillfälle.

När jag satt utanför tenta salarna och väntade pratade praktiskt taget alla som satt där om hur dåligt strukturerad kursen är. De använde samma uttryck jag har tjatat om också, som exempel att boken är ”lätt”, men att det du lär dig från böckerna kommer inte på tentan utan där är nivån tusen gånger högre. Alla som satt där satt i samma sits som mig, som inte klarat de tidigare tentorna, alltså alla 4 så de kan inte fortsätta vilket bevisar ytterligare hur pissigt det är. Särskilt med tanke på att vi som går utbildningen vill gå utbildningen, ta examen och börja jobba med programmering. Arbetsgivarna skriker efter arbetskraft i det här området och skolan vinner inte på att mer än hälften av eleverna inte kan gå klart en utbildning för att de har ordnat en galet svår matematik kurs som de gjort till en spärrkurs dessutom. De skjuter liksom sig själva i foten med det här upplägget. Därför är jag ändå riktigt lycklig över att jag blivit antagen till en annan utbildning (utan antagningsprov) där jag blir samma sak, plus att jag får praktik! Att hitta praktikplats på utbildningen i Kristianstad är ju meningslöst, liksom. Deltidsjobb kanske och möjligtvis sommarjobb men skolan lär ju ta 200% av min tid ändå så good luck liksom med att göra något utanför skolan som inte är äta och sova.

Den enda som gäller just nu är bara att hålla fast vid tanken att jag går i skola i Malmö till hösten. Jag vill inte tänka på något annat. Jag orkar inte. Jag är för rädd för att kunna hoppas. Med tanke på att jag i typ två månader snart har velat ge upp totalt och praktiskt taget gjort det, med undantaget att jag skrev tenta idag och ska göra det snart igen för att öka chanserna till en ”bättre” utbildning. Mina känslor till att stanna i Kristianstad beror till 99% på mina härliga kurskamrater. Fan, vad jag kommer sakna dem om det blir ny utbildning till hösten. Det behöver ju inte som sagt betyda att man tappar kontakten, men det är en mycket stor sannolikhet för det om jag byter utbildning. Å andra sidan kommer typ 14 pers av 25 inte kunna gå vidare till hösten ändå så det är inte många som kommer vara kvar till hösten – om det nu inte är så att dagens kombo-tenta faktiskt har hjälpt de andra eleverna i min klass. Jag hoppas det för deras skull.

Sen är det ju frågan hur många av dem från Malmö trakten i klassen som kommer göra som jag, att byta utbildning. Jag vet att minst två från min klass har blivit antagna till samma skola som mig, men frågan är om de kommer gå där eller inte. Det är i alla fall roligt att de har gjort det, även om vi i så fall kanske inte hamnar på exakt samma utbildning.

Just nu vill jag som sagt bara blicka framåt, förtränga den här sommaren och hoppas på att min plan till hösten blir av. Alltså, ny utbildning, högt tempo (alltså typ 8 timmars programmering per dag, fem dagar i veckan) och många timmar på skolan, helst alla 40 förutom då när det är dags för praktik. För hälsans skull hoppas jag också på att jag kan ta en daglig promenad så länge som möjligt så jag kan bli av med mina dubbelhakor, bukfetma och svaga muskler. Det är nästan en mil till skolan, så att exempelvis gå hem från skolan idag resulterar automatiskt i 10 000 steg minst, alternativt att jag går en viss bit och tar bussen resten för att åtminstone få in 30-60 minuters promenad per dag.

Blir det förresten så att jag ändå fortsätter i Kristianstad ska jag verkligen försöka promenera till skolan så ofta som möjligt, men det är mindre risk för det skulle jag tro pga gamla vanor eller nått. Jag måste också få ordning på luncher också som jag lätt kan ta med mig, och möjligtvis även frukost. Det hänger på som sagt när man börjar i skolan om dagarna och hur man tar sig dit. Vissa dagar lär jag garanterat ta bilen också. Vädret kanske är för dåligt eller för kallt. I värsta fall innebär väl det att jag måste börja gå på tråkigt gym under senhösten och vintern tills värmen kommer tillbaka och jag kan fortsätta gå, för nu ska fanimej mina störiga kilon bort! Nåja, det är egentligen en helt annan historia, men idag flyger tankarna åt alla håll.

Oavsett vilket är jag nöjd med min prestation idag och jag hoppas jag kan slippa bry mig om det här snart och att även min tröga hjärna inte vill hålla mig vaken om nätterna och tänka på hur illa det gick på tentan. För nu skiter jag allvarligt i det här.

Jag måste gå vidare med mitt liv.

Kategorier
Vardagsliv

Cirkusen tar ett nytt varv…

Lite så här känns det nu, total förvirring blandat med pepp och egna känslor

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.