Kategorier
Livsstil och hälsa

Jag har inte svårt för förändringar, men ibland orkar inte mitt huvud med dem…

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar nu, men ju längre tiden går, desto mer lär det ha förvandlats till något annat än det faktiskt var tänkt för, så vi får se hur det går. Summa sumarum så är planen i alla fall att diskutera min Asperger diagnos lite mer och förtydliga vissa saker efter att jag gått ut med detta offentligt (igen) samt prata om vad jag önskar och vill med mitt liv och hur jag vill ha det. Sen får vi se hur det slutar.

Sen jag för några veckor sen nu gick ut med att jag råkar ha en Aspergerdiagnos på papper så vill jag utvärdera vad som skett sen dess. Det positiva är att inget har hänt från andra. Jag upplever inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt och det är skönt. Så, det var den positiva delen. Nu kommer vi till de negativa delarna.

Sen jag gick ut med detta så har jag själv istället förändrats. Om någon annan märkt av det, vet jag inte och förmodligen är detta bara något som utspelar sig i mitt eget huvud som jag därmed också själv bara ser. Jag har i alla fall (enligt mig själv) blivit mer orolig när det gäller vissa saker (långt ifrån allt), mer frågvis och jag pratar mer om mina mentala svårigheter än mina fysiska. Som det här med varför jag valt att arbeta hemifrån så mycket senaste veckorna och hur jag hanterar förändringar av olika slag. Generellt har aspergare jättesvårt med förändringar så därför vill jag förklara mig lite om hur det är för mig utan asperger-perspektivet.

Vi har sommarjobbare på Nätverket SIP nu. De ska vara här i 3 veckor och detta är sista veckan. Den här grejen är jättestor och jätterolig för hela nätverket, så jag vill inte ha några missförstånd nu. Jag har inget negativt att säga om sommarjobbarna överhuvudtaget. Dock för min personliga del så har jag gått omkring senaste månaderna i min egen lilla värld, kört på med mitt och inte riktigt tänkt på konsekvenserna av det hela. Vi i hela SIP har känt till arbetet med att vi skulle ha sommarjobbare även i år väldigt länge och det har jag med, eftersom vi har pratat så mycket om det. För min alldeles personliga del, så har det inte känts så stort för min del, eftersom att jag själv inte skulle ha så mycket med detta att göra. Jag ska vara i distanskursen och göra det jag har gjort. Inget konstigt med det.

Sen dock, när alla dessa människor dök upp så hände det massa saker på mycket kort tid, som skruvade till saker och ting rejält i mitt huvud. Vad dessa saker var, låter jag bli att nämna för det är irrelevant. Jag är nämligen sån, att om det händer för mycket på samma gång – oavsett vad det än är, så har min hjärna en tendens att koka över och då slutar den att funka. Jag får huvudvärk, kan inte fokusera, och därmed inte sköta mina uppgifter ordentligt och det är något som stör mig, då jag alltid vill vara fullt fungerande och göra vad jag har planerat. Lägger man också till att jag själv då har råkat göra andra saker som fick andra konsekvenser än vad jag hade räknat med så började jag få lite smått panik och visste inte hur jag skulle göra för att jag inte ska hamna i problem.

Lösningen var dock mycket simpel och det var att jag fick tillåtelse att arbeta hemifrån mer, vilket jag har gjort mycket den senaste tiden. Annars brukar det vanligtvis bara vara torsdagar och fredagar som jag har schemalagt för det.

I alla fall, för att komma till min första punkt med det här. Några kan säkert tolka de här förändringarna som något ”asperger” liknande. Typ ”Oh, shit – massa folk och Anna-Maria kan inte tänka då. Hon klarar inte förändringar. Hon klarar inte att vara bland folk. Hennes A.S. diagnos gör att bla bla bla…”

Jag hoppas verkligen att folk i allmänhet inte har sett mig på det sättet senaste veckorna, för så är inte fallet. Det blev för mycket av diverse olika anledningar och fibrodimman samt värk och andra saker är orsaken till varför jag fått ändra så mycket på mitt schema. Jag tar mitt arbete i distanskursen på fullaste allvar och jag vill inget hellre än att kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Nu hände det grejer som jag inte hade räknat med, konsekvenser jag inte alls trodde kunde ske, men det gjorde dem och då var jag tvungen att hitta en lösning. Jag har trots allt haft värk och varit galet trött nu när jag har suttit hemma, men jag får mycket gjort och jag arbetat aktivt ändå och det hjälper mig att släppa dumma funderingar och annat.

Jag ångrar i alla fall i dagsläget att jag gick ut med min A.S diagnos offentligt, då jag sen dess upplevt att det var så fel att prata om något som inte känns som mig överhuvudtaget. Jag vill bekämpa den här diagnosen – på mig själv, då den är inte jag på något sätt. Jag vill inte arbeta för att acceptera den, för det kommer inte utveckla mig ett dugg, även om jag är medveten om att jag förmodligen inte kommer bli en ”Aspergerperson” istället för att jag får vara mig själv och råka ha diagnosen på papper som det oftast har blivit tidigare när jag varit mycket offentlig med den. Idag är den som sagt bara nått irrelevant som någon annan tycker beskriver mitt sätt att kommunicera på, medan jag själv i verkliga livet har andra problem.

Faktum är att den här lösningen av att få slippa ”mina konsekvenser” dessa veckorna har lett till att jag fått bukt med andra problem som jag gått och dragits med länge. Av någon skum anledning börjar jag sakta men säkert acceptera att det finns andra lösningar som fungerar på exempelvis mitt problem med fula länkar när jag delar mina blogginlägg, och jag stör mig inte lika mycket just nu på vertikala videoklipp, även om det är något jag aldrig kommer släppa och acceptera helt.

Jag är bara trött på att tänka på ett visst sätt, och nu när jag för femtielfte gången eller något bestämt mig för att inte köpa Grand Danois riktigt än, då allt inte är säkert så har det fått mig att slappna av mer när det gäller andra saker. Lösningar finns det till allt, och är det tillräckligt bra så är det värt att vänta på.

Förändringar är ofta något bra i min värld, men jag är ändå rädd över framtiden. Det är dumt att ”spika fast sig” i något som inte kommer fungera, som om ifall jag tvingas söka jobb på andra ställen om jag inte kan få fortsatt anställning inom SIP, men det är något jag är beredd på om det kan säkerställa att jag får jobb och fortsatt inkomst. Då väger fördelen över nackdelen med att inte vara på SIP. Jag börjar till och med planera att söka lite jobb utanför SIP nu, och det är skönt, men skrämmande på samma gång. Jag är i alla fall stolt över hur jag börja tänka kring förändringar nu, då mycket av detta har jag benhårt hållit mig fast vid att jag ska lösa fast att det inte verkar gå.

Det enda som dock är skrämmande med att få jobb utanför SIP är om jag inte kan jobba hemifrån lika mycket och hundar inte finns på den arbetsplatsen, men blir det så och jag ändå kan trivas och göra ett bra jobb – ja då är det också värt det.

Jag är stolt över mig själv just nu. Hur tänker du när det gäller förändringar?

Kategorier
Blandat

En viktig insikt om pengar och mina drömmars mål om Grand Danois.

En söndag fylld av tankar av olika slag är det idag. Jag tror jag har gått för långt när det gäller vissa saker, och nu måste här ske en konkret ändring innan det är försent. Ok, jag ska inte vara kryptisk. Jag känner mig girig och snål, samt så börjar jag få smått panik över framtiden. Jag har ca halva pengen som behövs för att fixa mitt överbett i höst, men gör jag det, ja då har jag nada pengar för att skaffa Grand Danois. Jag vill köpa min bebis helst och allra bäst är det om jag har den tänkta summan undanstoppad (ca 30K). Nu har jag ett jobb. Ett tillfälligt jobb på 25% som räcker året ut. Vad som sker därefter är oklart, även om jag kommer arbeta aktivt hela hösten tills att en ny anställning är säkrad, och helst direkt efter årsskiftet.

Det stora problemet jag upplever nu är en gigantisk osäkerhet. Missförstå mig rätt. Att jag just nu har en anställning som räcker året ut är fantastiskt, även om det bara är på 25%. De pengar jag får tack vare denna anställningen är pengar jag får lov att göra vad jag vill med. Spendera dem, spara dem, köpa ny mobil, fixa mina tänder, skaffa Grand Danois, köpa ny dator, mer kläder etc. Det finns massvis av möjligheter, men pengarna räcker absolut inte till allt jag vill ha.

Det som har drivit mig absolut hårdast framåt är drömmen om Grand Danois. Den har hållit mig vid liv, då allt varit som svårast. Det har varit drivkraften bakom viljan att skaffa ett jobb, och det är en tanke som mer eller mindre aldrig slutar finnas i mitt huvud. Flera timmar om dagen så drömmer jag om att jag har min Anton bredvid mig, att jag tränar honom, ligger o sover med honom i sängen (fast han inte får lov att vara där när han väl är min) etc. Jag kan inte sluta tänka på Anton! Längtan efter honom driver mig också smått galen och därför har jag senaste tiden gått och drivit detta lite för hårt och nu börjar jag känna av paniken.

Det absolut värsta misstaget jag kan göra även om jag bestämmer mig för att skaffa GD till jul, om en fortsatt anställning är säkrad är – tänk om denna fortsatta anställning bara varar i 6 månader? Tänk om jag blir arbetslös efter det, eller efter 1 år? Tänk om jag får ett jobb som inte varar, även om det ger mig massvis av pengar som ger mig möjligheterna jag önskar och så står jag där, med en halvvuxen Grand Danois på foder (eventuellt) som jag inte har råd att ha kvar, för min ekonomi återgår till att vara dålig och kaotisk igen. Vad gör jag då?

Jag vill fixa mina tänder. Jag vill ha min Anton. Det är en delad förstaplats. För en gångs skull, vill jag bara att allt ska gå som planerat och då ser det ut så här:

  1. Jag har råd att fixa mina tänder. 20k behövs till det. Jag har idag ungefär hälften. Efter ca 2-3 månader har jag resten, men behandlingen påbörjas ändå inte förrän tidigast i slutet av augusti, början av september 2015. Behandlingen tar ca 6-12 veckor, så lagom till årsskiftet har jag raka, fina tänder och ett mindre störningsmoment i mitt liv.
  2. Jag får möjlighet, genom vidare anställning och/eller extrapengar på annat sätt (lotterivinst, försäljning av bostad etc) att skaffa Grand Danois och ha råd. 30k är ändå rätt viktigt att ha på banken när jag är fullständigt redo för Grand Danois, samt en fast(are) anställning.
  3. Det jobbet jag har är bestående i ett flertal år, antingen genom att det är ett långt projekt jag är med i eller driver via Nätverket SIP, eller att jag får fast anställning med bra lön (minst 25k heltidsbaserat) där jag kan ha hund utan problem på något annat ställe.
  4. En sista grej är väl att jag får bättre hälsa, går ner i vikt till något mer hälsosamt, blir av med lite dubbelhakor och putmagen och trivs bättre med mig själv och orkar mer, samt att jag hittar ett sätt att minska mina problem med fibromyalgi och annat.

Alltså. Jag har insett i att det förmodligen är jävligt korkat av mig att hoppas på att Anton blir min till årsskiftet, även om jag lyckas säkra en anställning tills dess och jag i fortsättningen får mer pengar i form av lön. Jag måste alltså ha minst 30k undanstoppat och veta om att jag har en någorlunda säker anställning som varar i ett par år, så jag alltid har möjlighet att ha råd med GD, resor, inköp av kläder och prylar samt att jag kan spara pengar ändå. Som läget är nu och så som jag beräknat så är det för tight och rent av dumt om jag ”kör på” nu ändå. Det är bättre att vänta tills jag har bättre förutsättningar. Och pengar! Det är dock så jävla typiskt att det är pengar som är problemet. Hade pengar inte funnits, hade jag haft Grandis i flera år nu, kanske varit inne på min 3:e vovve. Vem vet? Anton, drömmen och Grand Danois är mitt livsmål. Jag tänker inte ge upp förrän jag är där! Och när jag väl är där, ja då tänker jag njuta av att alla års kämpande var värt det.

Även om det tar 2-3 år till och jag får vänta 20 år på min älskade, efterlängtade Anton – ja då ska det vara värt det. Pengarna jag får nu fram till årets slut ska först gå till att fixa tänderna. Resten ska sparas till annat, och Anton? Ja, han får jag så lov att vänta på – ett tag till… Även om det sårar mig mer än vad jag tror.

Kategorier
Korta uppdateringar

Äntligen anställd i Funkibator!

I måndags så blev en dröm ordentligt sann, och det var att jag äntligen fick anställning i Funkibator. Till en början på 25% och det är i distanskursen. Anställningen kommer att vara året ut och sen hoppas jag på att jag har lyckats hitta något på 50% som tar över direkt efter årsskiftet. Om jag lyckas med det, ja då har jag äntligen möjlighet att skaffa Grand Danois från den kommande kullen nu i höst.

I övrigt så har det varit fullt ös denna veckan på jobbet, då vi har sommarjobbare på plats. De ska vara här i 3 veckor, så det är mycket nytt, mycket spring o rörelse men också fantastiska upplevelser av att lära känna nya människor och allt annat som sommarjobbarna kan bidra med. Frågan är bara om min trötta hjärna kommer orka med all aktivitet, men det återstår att se.

Kategorier
Notiser

Idag är jag med i Smålandsposten!

Igår var Smålandsposten på SIP igen, men denna gången var syftet att intervjua Funkibator och främst Funkisförmedlingen. Jag fick också vara med på ett hörn, eftersom jag sitter i styrelsen där och jag är väldigt nöjd med bilden.På bilden så sitter jag och arbetar intensivt med en uppgift jag precis hade fått av min handledare så jag sitter och stirrar direkt in i skärmen.

Hela tidningsartikeln är med. Jag sitter längst ner till höger och arbetar intensivt med min dator.

Beskrivningen under min bild är rätt bra också och inte ett dugg feltolkad såsom det annars har varit när jag varit med i media. Det står:

”Anna-Maria Eriksson är nyinvald som ledamot i styrelsen efter att ha visat sig driftig i föreningen.”

Den beskrivningen kan man ju absolut inte klaga på, eller hur?

Kategorier
Vardagsliv

Att hitta rätt balans är svårt – när man vill så mycket…

Idag är jag tröttmössa deluxe. Fast det har jag egentligen varit av och till hela mitt liv. Just nu är jag det extra mycket, för jag har återigen fått lite mer att göra om dagarna på praktiken eftersom jag tillsvidare skall hjälpa till med distanskursen. Missförstå mig rätt nu. Jag är skitglad över detta, då det är mer lämpliga uppgifter för mig och jag får dessutom öva mer på att göra saker noggrant och långsamt.

Jag sitter framför datorn och ser smått död ut. Så här trött har jag inte varit på länge…

Det som gör det hela svårt är att hitta en bra balans av lämpliga arbetsuppgifter och promenader för min hälsa och vikts skull. Har jag väldigt lite att göra på jobbet (aka praktiken, men varit där så länge nu så det är enklare o säga jobbet), så är det lättare att orka med dagliga promenader till och från jobb + morgonpromenader. Har jag mer att göra på plats, ja då märker jag direkt att jag inte orkar gå lika mycket eller vara mer aktiv när jag inte är på jobbet. Går jag lika mycket ändå – ja då slutar det i massiv värk och en enorm trötthet som gör att jag till och med har svårt att ta mig upp ur sängen om morgnarna…

Promenaderna är ett måste, för att försöka gå ner fler centimetrar och nå en mer lämplig vikt som jag trivs i. Mest handlar det så klart om att vara nöjd och att kläderna ska sitta bättre. Sedan jag började på SIP i december har jag minskat ner ca 7 cm runt höfterna och snart gått ner 2 klädstorlekar i byxor och det är skitbra!Just nu pendlar jag eller står still rent viktmässigt.

Baksidan med den positiva viktnedgången (i centimeter) är att hela våren har jag haft mycket värk som följd utav att jag blivit mycket mer aktiv om dagarna än vad jag varit tidigare. Fördelarna väger självklart ut nackdelarna eftersom jag trivs så himla bra på SIP. Om ni inte visste det heller så ska jag också snart få min första utbetalning av sjukersättningen som äntligen ska beviljas på 50%. Det har tagit tid, men snart får jag papprena hem i brevlådan och jag kan slappna av åtminstone en liten del när det gäller den ekomomiska biten som för en bra och lång framtid framöver kommer vara fast. Sen får vi bara hoppas att allt annat löser sig ekonomiskt så jag kan börja planera ordentligt inför alla grejer jag vill göra när jag har mer pengar att använda på mig själv.

Men just nu så är jag för trött för att tänka på något annat än värk, sömn och vila. Ungefär i alla fall. Jahapp. Så är livet med fibromyalgi.

Kategorier
Vardagsliv

Jag är nu styrelseledamot i Funkibator!

Ja, jag blev invald och det var faktiskt lättare gjort än vad jag trodde. Alla deltagare på årsmötet fick bestämma om förslaget skulle godkännas och det gjorde dem, så nu är jag alltså en medlem i styrelsen och det känns riktigt kul! Jag hoppas jag kommer bidra med mycket bra saker i föreningen och att det kommer leda till en trevlig karriär inom funktionsnedsättning och arbetsmarknaden.

Blandade känslor kring den här dagen. Jag är helt slut.

Annars så har många av alla mina bilder på bloggen försvunnit. Jag har suttit sen jag kom hem och försökt rätta till misstaget, men det har mer eller mindre gått åt skogen. I stort sett alla bilder som laddats upp till min blogg är ”olänkade”, så antingen så får de gamla inläggen vara utan bilder eller så spenderar jag en halv evighet med att ladda upp några åt gången när jag känner att jag har ork och lust.

Allt tekniskt har strulat för mig idag. Bland annat satt jag typ i 2-3 timmar och försökte logga in på vår padda (iPad) och allt bara strulade. När jag äntligen lyckades komma in på plattan så visade det sig självklart att de apparna jag behövde fanns inte ens tillgänliga på plattformen, så jag spenderade all tid totalt i onödan. Nej, tacka vet jag fanemej android och all (hemlig) lust till att typ skaffa någon apple produkt igen är nu bortblåst. Efter att jag strulat som fan med paddan, så självklart strulade allt annat med. Min telefon krånglade, datorn var seg, hemsidor funkade inte och så gjorde jag illa mig flera gånger när jag skulle ta på mig kläderna etc. Det har varit en dag som började riktigt dåligt, men den slutade åtminstone lite bättre. Jag blev ju faktiskt invald till styrelsen så det ska jag fira imorgon hade jag tänkt på Fredagsfikat.

Nu ska jag försöka äta en jättesen middag innan älsklingen kommer hem, för nu är jag fan trött på strul med teknik!

Kategorier
Övrigt Vardagsliv

Jag skiter i att blogga om feminism. Jag har redan sagt mitt.

Igår så hittade jag ett bra (eller snarare fantastiskt) blogginlägg om Lady Dahmer och feminism. Det sporrade några idéer, och ledde till en länk och uppmaning att ”det här ska jag skriva om senare”. Dock så kom jag på lite senare att jag har ju redan sagt allt jag har att säga om feminism. Vill du veta vad mina åsikter är om begreppet så kan du läsa mina 3 inlägg om det här, här och här (i kronologisk ordning).

Annars så känner jag mig rätt duktig idag. När jag kom hem så har jag både lagt fram köttfärs till middagen, lagat lunch och börjat tvätta tröjor. Allt sånt där brukar jag annars vanligtvis glömma bort att göra, så idag är jag glad att jag kom ihåg att göra allt sånt. Lunch brukar jag dock ofta göra, men sen jag började praktisera på SIP så äter jag mycket sena luncher, så ibland är det sällan lönt att äta nått känns det som, för lunchen gör att jag håller mig mätt långt efter, men middag måste man äta ändå, fast man kan vara mätt. Jag och Henrik brukar vanligtvis äta väldigt tidiga middagar, typ redan vid 16 tiden om vi kan.

Ja, så är verkligheten ibland. Fast egentligen hade jag velat ha lite längre helg. Egentligen.  Och så har jag äntligen gått ner så pass mycket i vikt (centimetermässigt) runt höfterna att jag återigen fått på mig ett par till byxor som jag inte kunnat använda på hur länge som helst. Dessa byxor har krympt massvis varje gång jag tvättat dem + att jag samtidigt ökat i vikt så till sist kunde jag inte ens knäppa dem, men nu sitter dem återigen löst och är bekväma. Härligt! Nu hoppas jag bara på att även vikten och magen kan bli mindre. Runt magen så pendlar jag konstant mellan 84-88 cm och ju magrare jag känner/upplever att jag blivit, desto fetare har magen faktiskt blivit. Konstigt det där, men får jag bara möjlighet att promenera i snitt 30-40 minuter om dagen och håller kalorierna på en rimlig nivå så borde jag hamna under 80 cm om ett par månader och förhoppningsvis stanna där.

Kategorier
Vardagsliv

Jag har blivit nominerad till Funkibators styrelse!

Detta är extremt roliga nyheter för min del tycker jag, då jag blev nominerad av min handledare Stefan, då han tyckte att jag skulle passa mycket bra in i Funkibators framtid. Om jag dock blir invald återstår att se, men chanserna bör vara goda till det.

Detta innebär också att jag kan tala om vad det var för dokument jag satt och skrev på för några dagar sen, när Stefan också ville att jag skulle säga ”Jag är bäst”. Det var nämligen ett par frågor som valberedningen hade åt alla som nominerats och där skulle man svara på både det ena och det andra, men kul var det, även om uppgiften i sig var rätt krävande rent tankemässigt. Jag får veta om jag blir invald på årsmötet som ska ske i nästa vecka.

Annars så har jag krånglat med bloggarna igen och återgått till att ha alla (utom min testblogg) i ett gemensamt nätverk. Det var otroligt irriterande att ständigt hålla på att synka plugins, inställningar med mera och att alltid behöva logga in och ut. Dessutom så kom jag på att det finns många bra sätt där man kan undvika att det blir trögt, och felet med delningar till sociala nätverk ligger egentligen mer hos sidorna själva än vad dem gör hos mig.

Nu håller jag alltså på att sammanfoga ett och annat, men bloggarna ska ha återgått till sina normala ”jag” i alla fall, men om alla bilder hängde med, det får vi se. Jag ska börja länka mer till bilder för att spara plats och jag har för närvarande satt en maxgräns på varje blogg på 50 MB i utrymme som jag hoppas kommer räcka ett tag. Jag ska också försöka nyttja de inbyggda funktionerna i WordPress mer och alla olika plugins och sånt jag skapar själv ska jag försöka ha i ett och samma plugin. Allt för enkelhetens skull.

Trevlig helg på er! Och lämna gärna en testkommentar eller två på det här inlägget (eller andra om ni hellre vill det) så jag kan kolla ifall notifikationerna för nya kommentarer fungerar som dem ska. Det har det nämligen inte gjort sen jag delade på mina bloggar… Det finns nackdelar med allt, eller hur?

[meta]

Kategorier
Det hårda Sverige

Jag är bäst! För det har Stefan sagt.

Tummen upp för coola mig. Jag är ju bara bäst!

Sen jag började praktisera på SIP så har mina positiva kommentarer om stället haglat ut ur min mun. Jag har stormtrivts från dag ett och har många gånger blivit förbluffad över hur allt är ok på arbetsplatsen. Jag får jobba hemma utan problem, jag får bestämma mina tider själv. Ingen tycker jag är för osocial eller alldeles för störig. Det är liksom bara bra. Jag passar in perfekt och är uppskattad för det jag gör.

I morse satt jag och skrev på en rätt så häftig uppgift som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare i min yrkeskarriär, och till min hjälp för att göra det här dokumentet så frågade jag min ena handledare, Stefan om hjälp.

Han skrev så här i en chatt:

”Skriv efter mig: Jag är bäst!”

Jag blev väldigt glad av att höra det, och senare pratade vi även lite om jantelagen. Det dokument som jag satt och skrev på lät lite osäkert och även om jag numera är en person som är trygg med sig själv och ärlig nog att veta vad jag klarar av och inte klarar, så sitter det en del osäkerhet kvar i mig sedan tidigare. Den här osäkerheten kan förklaras i att oavsett vilken arbetsplats jag än har varit i, så har jag inte passat in och i stort sett allt jag har gjort har till sist visat sig vara fel på något sätt.

Antingen pratar jag för mycket, jobbar för lite, orkar inte tillräckligt, tar för många sjukdagar, säger saker som folk tar illa upp utav vilket resulterar i ett snack med chefen om bordsskick (eller något i den stilen) och sedan en avslutad praktik/sommarjobb/arbetsträning etc. Jag kommer alltså inte tacksamt tillbaka till samma arbetsplats igen – utan tack och adjö, ofta fortare än jag har hunnit etablera mig. Ofta hinner det också bli konflikter som gör att arbetsmiljön efter det blivit ohållbar och då vill jag själv sluta, eftersom jag inte blir respekterad längre eller accepterad, trots att jag både bett om ursäkt och gjort mitt bästa för att lösa problemet.

Jag har dock fått beröm när jag varit på andra ställen, men det har ofta varit mycket kortvarigt. Det är fortfarande viktigast att fortsätta prestera – gärna tills man bränner ut sig, och att vara social med kollegor – ja, det är nått man får vara på (sin 5 minuters korta) lunchrast eller på sin fritid. Jag överdrev dock med att lunchen är 5 minuter kort, men ibland har det känts på andra ställen att man är inte på en arbetsplats för att ta det lugnt och vila upp sig när man har rast, utan på jobbet är man här för att jobba. Sen går man hem. Och fan ta dig, om du inte kommer överens med fembarnsmorsan i fikarummet!

Även om jag har en trevlig telefonröst, är serviceinriktad, hjälpsam så presterar jag sällan tillräckligt. Det går liksom inte att kompromissa om något på de tidigare ställen jag har varit på, utan att det resulterar i att chefen vill ta ett snack med en och frågar ”vill du verkligen vara här? Du presterar så dåligt och pratar för mycket”.

På SIP får jag alltså höra tvärtom. Det som jag aldrig – någonsin trodde att jag skulle få höra. Jag är bäst. Det är liksom inget nytt. Jag gör det jag ska, snabbt och relativt noggrant med få fel. Jag är trevlig och hjälpsam. Jag är lätt att nå och trevlig att prata med. Jag förstår, kommer med lösningar och försöker vara kreativ. När allt är så för min del, så blir inget en ansträngning, för jag får vara mig själv och bli respekterad och accepterad för den jag är och vad jag klarar av. Och då kan jag prestera!

Tidigare, när jag varit ännu mer självsäker och tyckt ”jag är bäst” så har jag fan fått höra mina versioner av jantelagen. Nä, när man jobbar då ska man jobba. Inget annat. Vara trevlig får man vara någon annan gång. Och sig själv. Nått annat hör inte hemma på den svenska arbetsmarknaden.

Nu kanske jag dock kan öva in förmågan att säga (och tycka) att jag är bäst, för att jag är mycket bra på det jag gör. Än så länge har jag inte fått höra något annat sen jag började på SIP, så kanske är det dags att min självkänsla återgår till ett tryggt centrum, samtidigt som jag får hjälpa världens bästa arbetsplats att komma framåt?

Vad är dina erfarenheter av arbetsplatser? Lämna gärna en kommentar och berätta.

Kategorier
Vardagsliv

Våren är här och den är rekordtidig!

Ja, äntligen blev det vår och det är skönt. Nu hoppas jag verkligen på att det inte kommer några bakslag utan att det är sista gången vi får se nån snö och kallare temperaturer för den här gången. Nästa gång jag iofs vill se snö är aldrig, men så bra lär jag nog aldrig få det, men jag hoppas den håller sig borta till julafton 2015 eller nått. Då kan det kanske få vara lite vitt skit på marken, men det spelar egentligen inte heller någon roll.

Enligt klart.se bloggen så är våren 5 veckor tidig i stora delar av Sverige. Det är mycket ovanligt, tydligen och nu är det dags att bli orolig. Även om jag själv är oroad över klimatförändringarna så ser jag det än så länge som något tacksamt när vintern är kort och mild, våren kommer tidigt och vi slipper snö som jag nämnde ovan. Tyvärr har jag inga fotografier på vårtecken här i Växjö, eftersom jag inte sett några men så fort dem kommer så lär jag fota en hel del så håll utkik!

Annars så rullar livet på som vanligt. Det är ”fullt ös” på praktiken, men det är samtidigt väldigt roligt. Idag är det onsdag vilket betyder att min vecka ”på plats” är över och jag kommer jobba hemifrån under resten av veckan. Det känns skönt, för det känns som om jag behöver vila huvudet lite. Min dator kraschade igår som jag har på SIP, men som tur var fick jag en ny så jag kunde fortsätta mitt arbete. Det har gått rätt bra med att fokusera på jobbet när jag väl är där, men inget slår känslan av att få jobba hemifrån och få ännu mera saker gjorda. Det är väl en övningsgrej, antar jag för det har gått bättre och bättre sen jag började återigen på Funkibator.

I övrigt så är jag rätt glad. Jag har suttit i en halv evighet och försökt lösa diverse problem när det gäller bloggen. Egentligen är väl ordet ”problem” fel uttryck, men det är vissa saker jag hade velat lösa och igår – äntligen så lyckades jag hitta ett sätt där jag åtminstone kan lösa en del av dem. Det är positivt och som vanligt så var det ju så enkelt.

Sen så filmade jag självklart min katt Maja igen igår. Denna gången blev det en video om hur hon brukar tigga kött när vi lagar mat.

Brukar dina katter också göra så här när det vankas middag för människorna i familjen? Lämna gärna en kommentar och berätta. Maja har nu också, förutom en egen blogg och Facebook sida, även en sida på Google+. Följ gärna alla tre om ni vill veta mer om hennes hyss.