Publicerat den

Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 1

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Jag är just nu i Norrland, i ett av våra gamla familjehem där jag har spenderat åtskilliga somrar och skol-lov sen jag växte upp. Det har varit fantastiskt att spendera tid här, åtminstone medans alla släktingar levde. Ju fler som gått bort desto mindre kul har det varit. Morfar gick bort under våren 2016 och sen dess har jag tagit ett aktivt val att aldrig mer åka upp hit igen och det valet har plågat mig nästan dagligen sen dess. Jag tror att anledningen för att det har plågat mig så mycket är för att det betytt så mycket för mig.

Ungefär tre nätter i veckan, vissa veckor ännu mer så har jag drömt otroligt realistiska drömmar om att jag är återigen i Norrland på bara allmänna besök. Det känns konstigt att vakna från den typen av drömmar och nu när jag faktiskt är här, har jag väldigt svårt att se skillnad på vad som är verkligt och inte. Jag är i alla fall medveten om att jag är här. Det är inte någon två-veckor-lång-mardröm utan jag vet att jag är här nu. Och det känns konstigt, men samtidigt fullkomligt normalt.

Orsaken till varför jag är här just nu är dels för att jag hade planerat att åka upp och hälsa på familjen i minst två veckor under sommaren, eftersom jag ändå är ledig och inte har några måsten. Förutom att jag ”måste” räkna matematik, men det är en annan historia. Efter allt som har hänt mig de senaste veckorna så insåg jag att det är viktigare just nu för mig att bara träffa och umgås med familjen än att inte åka till Norrland igen. Så jag tog tåget, från Malmö Central till Stockholm och sen tåget upp till Ljusdal där jag blev hämtad. Jag hade efterfrågat om folk hade velat hålla mig sällskap i Stockholm medan jag väntade på tåget, men ingen kunde och det var tur.

Tåget blev nämligen ungefär en timme försenat p.g.a. en nedriven kontaktledning som fortfarande stör tågtrafiken i Skåne (19 juli) och när jag kom till Stockholms hann jag precis gå på toaletten, köpa sushi ( på Flemingsbergs station) och gå till perrongen. Jag väntade där i ungefär fem minuter sen kunde jag kliva på tåget mot Ljusdal. Mamma och pappa hämtade mig och resan dit gick bra, även om den var lite dryg på slutet. Ju närmre jag kom Ljusdal desto konstigare kändes det med tanke på mitt val om att ”aldrig” åka hit igen.

Vi åkte och handlade på ICA i Färila där jag köpte frukost material till mig själv, eftersom jag vill och måste fortsätta ändra om kosten till det bättre för jag är trött på att må skit för att jag äter så dåligt. Det är nog lite tack vare kostomläggningen som jag ändå mår så pass bra som jag gör med tanke på allt skräp med matematiken och skolan. Hade jag fortsatt äta komplett jättedålig och onyttig vegetarisk mat så hade jag inte orkat göra de sakerna jag gör om dagarna numera. Det är jag övertygad om. Jag är ju inte perfekt, men det går sakta men säkert åt rätt håll i alla fall. På bilresan mellan Ljusdal och byn där farmor och farfars hus ligger så fick se hur illa det ser ut efter förra årets bränder. Det var riktigt tråkigt att se all den förstörda skogen som nu är borta.

Nu har jag varit i min farmor och farfars hus i nästan ett dygn och det känns som förr, men lite små uppdateringar. Huset håller familjen på att måla om, och badrummet renoverades för några år sen samt att det är lite ommöbleringar och utrensningar som pågår. Nu finns det dock obegränsat wi-fi så det är riktigt trevligt och tack vare att jag nu håller på att lära mig programmering så är jag inte lika besatt av att bara sitta och glo på tv hela dagarna. Jag fortsätter leka lite med ASP.NET och webb-applikationer för att det är kul och jag vill veta mer. Som sagt gör jag detta under förutsättningen att det blir utbildningsbyte till hösten, för risken är minimal att jag fortsätter i Kristianstad.

Ja, hur många fler blogginlägg det blir om dessa veckor i Norrland och Stockholm får vi se, men det lär bli ett par stycken i alla fall.

Publicerat den

Äntligen ska det bli förbjudet att röka på uteserveringar och allmänna platser!

Jag är inget fan av rökning. Det säger sig självt. Det stinker, man får cancer, det är dyrt etc. För att inte tala om  mina älskade morföräldrar. Bägge hade förmodligen levt om de aldrig hade rökt, eller åtminstone slutat röka i tid. Bägge fick lungcancer. Min mormor dog av det för över 10 år sen och min morfar levde med det i nästan lika lång tid.

Nä, bort med skiten! Det borde förbjudas helt och hållet, men ett stort steg i rätt riktning nu är i alla fall att (om källorna stämmer) att det från och med 1 januari 2019 ska bli förbjudet att röka på uteserveringar, men även på allmänna platser såsom busshållsplatser och vid entréer till lokaler. Det tycker jag är skitbra!

Tydligen hade jag inte så mycket mer att säga om det här, men jag har mer i huvudet så det lär komma fler inlägg inom kort.

Länken till artikeln på DN finns här

Publicerat den

Sanndrömmar, terrordåd och så lite programmering

Ingen kan nog ha missat vad som hände i Fredags eftermiddag, den 7 april 2017. Själv tog det ett tag innan jag förstod att något hade hänt och dessutom vad. Orsaken beror på en dröm jag hade någon natt innan det hände…

I det här inlägget använder jag sidbrytningar för varje del jag tänker prata om. Ifall du inte vill läsa om vad jag har att säga kring terrordådet, skippa sida 3. Jag pratar nämligen en hel del om vad jag tycker vi bör göra med dagens problem folk har med ”invandrare”.

Sidor: 1 2 3 4
Publicerat den

I helgen tog jag avsked av min älskade Morfar Haldo…

Igår kväll, kl 23.00 kom jag och Henrik hem från en lång och känslosam helg uppe i Norrland. Min morfar gick ju tyvärr bort under påsken och i Fredags kl 11 var begravningen i Ytterhogdals kyrka. Vi åkte upp med tåget till Stockholm på torsdagen och blev hämtade av min pappa och sen åkte vi direkt upp till Norrland. På vägen upp hämtade vi min mormors ena bror, Åke. Det var kul att se han igen. Har inte träffat han sen mormor gick bort 2005.

Begravningen var jobbig, men inte så jobbig som jag trodde. Det var mest jobbigt att se alla vara så ledsna och det var tråkigt att återigen besöka en kyrka och sitta där. Dock var det en väldigt fin begravning. Prästen sa många fina saker om morfar så på så vis finns det inga dåliga saker att säga. Begravningar är ju som de är och jag är inte religiös. Just nu och sen ett bra tag tillbaka har jag varit i en känslosam period där det har varit saker som bara lagts på hög och det har påverkat mig väldigt negativt. Att morfar faktiskt gick bort är dock det värsta. Jag får aldrig träffa han igen, och det var jag övertygad om att jag skulle få göra. I alla fall en gång till.

Min morfar var i alla fall världens bästa morfar. Alltid glad, humoristisk och så snäll. Jag kommer sakna han otroligt mycket.

Och sen kommer vi till den andra aspekten av det hela. Jag skäms inte för vad jag tycker i det jag kommer skriva härnäst. Jag bara hoppas att jag blir accepterad för att jag tycker som jag gör och känner det jag känner. Någonstans finns det en logik. Och jag är inte hemlig med den om folk faktiskt frågar mig, vilket har skett under helgen.

När jag växte upp så spenderade jag alla lov, i stort sett alla sommarlov (eller stora delar av alla sommarlov) uppe i Norrland. På sportlovet åkte vi upp för att åka skidor, antingen i Klövsjö eller till Björnriket. Åka skidor har jag iofs aldrig tyckt om. Det bästa med de resorna var resan dit, lunchpausen i stugorna och resan hem. Det var också en tradition i sig. På resan dit, så var det bara en vanlig bilresa. Lunch innebar varm choklad med Delins korv på mackan (jättegod falukorv), och på resan hem åt vi alltid en varsin apelsin som mamma skalade åt oss.

Påsken brukade vi också fira däruppe, där vi målade påskägg, åt god mat och hittade på lite olika saker beroende på vädret. Jag har dock alltid spenderat min främsta tid uppe i Norrland oavsett årstid med att antingen sitta vid teven, gömma mig i ett av de många sovrummen och läst tidningar som Allers, Allas och Hemmets veckotidning eller så har jag spenderat tid med mor och farföräldrarna eller med mina kompisar jag hade kontakt med då.

Somrarna spenderade jag många veckor där och året då jag fyllde 10 år så var jag i stort sett hela sommarlovet däruppe och varvade genom att bo både hos ”momma och moffar” samt hos farmor och farfar. De bodde bara 2 mil ifrån varandra så det blev mycket bilåkning mellan byarna.

Julloven spenderades också där och varje år har vi firat hos antingen farmor och farfar eller hos mormor och morfar. Vartannat år så turades vi om.

Oavsett högtid, lov eller andra händelser så älskade jag verkligen att vara uppe i Norrland. Det var mitt andra hem. Nu, och sen många år tillbaka känner jag verkligen helt annorlunda. Jag saknar tiden då alla levde däruppe som jag gillade. Då var det så roligt att vara där. Jag hade kompisar som jag umgicks med, jag hittade på saker med mina mor och farföräldrar. Det var så roligt! Nu har alla kompisar flyttat därifrån, för några jobb finns det inte kvar och alla släktingar där uppe är numera avlidna. Morfar var den sista som var kvar.

Även om jag verkligen älskade min morfar in i det sista, så har jag de senaste åren börjat inse att det är inte lika roligt längre att åka dit. Morfar tappade större delen av sin syn, han kunde inte köra bil längre, minnet började svikta och vi pratade inte längre på samma sätt. Det var mest bara erbjudanden om att äta och dricka något medan man satt vid teven och försökte få tiden att gå, och varje gång jag åkte upp dit fick jag frågan om jag minns när vi (jag och Morfar) låg och tittade på myrorna. Då när jag alltid fick frågan så blev det tjatigt, nästan lite jobbigt men nu i efterhand så är det en fråga som får mig att fälla tårar och tänka på min morfar och alla andra saker som hände under min fantastiska barndom.

Allt det här har nu lett till att jag inte längre har någon anledning att åka upp till Norrland. Det i sig är oerhört tråkigt och jag avskyr att jag känner så, men verkligheten är annorlunda. Min hälsa är inte längre vad den en gång var. Jag har inget intresse av att göra de saker min familj älskar att göra när de åker upp till byn. Det har jag aldrig haft, faktiskt. Jag har 80 mil att åka enkel resa varje gång, vilket suger musten ur mig och när jag väl är där så får jag värk, har otroligt tråkigt under tiden man inte sitter och fikar med alla människor eller äter middag.

Visst, för en gångs skull finns det något som länge saknas, men det är inte tillräckligt. Tele2 har äntligen bra mobiltäckning i byn, och till och med i Stensån där min farmor och farfars hus ligger. Det är underbart, men å andra sidan så är det dumt att streama Netflix och liknande då det drar mycket data och alla vanliga TV kanaler, filmer etc som man en gång brukade titta mycket på finns inte kvar heller. Det är bara ett grundligt utbud av TV kanaler och då är jag inte så jätteintresserad heller.

Nej, jag saknar mina mor och farföräldrar. Jag vill kunna njuta av ”Norrland” som jag gjorde förr, men den tiden är för evigt över. Hur jag än gör kommer de aldrig tillbaka. En del av min plan när jag åkte upp nu under helgen var faktiskt att säga hejdå till byn, för jag har ingen aning om när jag åker upp igen.

Får jag lite som jag vill så åker jag aldrig dit igen. Ser man på det rent verklighetsmässigt blir jag väl tvingad till nått julfirande någon gång om några år, men är jag också mer realistisk så innebär det också att jag från och med årsskiftet att jag har Anton och han är en hund. 3 personer i min närmsta släkt är allergiska mot hundar och jag vägrar förmodligen åka dit upp utan Anton, så på det viset lär jag också ha en anledning att slippa krångla. Framöver räknar jag med att julen spenderas med Henriks familj och det känns bättre.

När jag är däruppe, vilket den här helgen visade mig rätt rejält så mår jag bara dåligt. Alla som lever och mår bra som kommer därifrån kommer jag säkerligen träffa oftare än så, då de är i Stockholm lite då och då och jag har kontakt med dem på Facebook.

Kortfattat. Jag har sagt adjö till min älskade morfar, men också till min fantastiska uppväxt som delvis skedde i Södra Norrlands inländska skogar…

Tack och adjö. Jag kommer sakna er.

Publicerat den

Övrig uppdatering om påskhelgen 2016

Som jag skrev i förra inlägget från Instagram, så har påskhelgen detta året varit rätt så jobbig och det på olika sätt. Missförstå mig rätt, för den har varit väldigt trevlig på sina håll också.

Bland annat så började den med en resa ner till Klippan för lite trevligt med Henriks familj. Vi stannade lite längre än vanligt och åt påskmiddag tillsammans, massa godis och tårta och så såg vi på lite film. Det var väldigt trevligt. När vi skulle åka hem så var pågatåget från Klippan försenat och vi var förberedda på att vi skulle antingen behöva springa till tåget som skulle ta oss hem till Växjö, eller att vi skulle få sitta och glo på Hässleholms station i en halv evighet, men vi slapp bägge och kom hem utan problem.

På Fredagen fick vi veta att Morfar hade åkt in på sjukhuset. Av vilka anledningar skriver jag inte här, men han mådde inte bra i alla fall. Det var rätt tydligt från början att det inte kommer sluta bra i alla fall och det stämde. På söndagsmorgon somnade han in.

Efter beskedet på fredagen så försökte vi ändå njuta av ledigheten och det har gått rätt så bra. Jag har dock behövt jobba lite, vilket var någorlunda oundvikligt och andra vänner till mig har också det väldigt jobbigt för tillfället så just nu är det lite väl omtumlande för mig. Det jag har gjort för att försöka gå vidare är att jag har fokuserat mycket på min YouTube kanal under helgen. Jag har klippt ihop en ny reklamfilm för min kanal som jag blev väldigt nöjd med. Den tog för övrigt ca 2 dagar att få färdig, men det gör inget då det är min nya strategi – kvalitet för kvantitet.

Jag skapade också en ny kanal för mina Inman Aligner erfarenheter. Jag har dock inte flyttat på några videoklipp då YouTube inte erbjuder ett smart sätt att göra det på, så videofilmerna är istället olistade och finns i en synlig spellista på den kanalen och alla andra videofilmer från min kanal som laddats upp före min förklarande film om vad som sker härnäst är också olistade. Till och med Majas videofilmer är olistade! Orsaken till det är för att hennes filmer är tydligen väldigt ointressanta, men jag vill inte radera dem. Kanske startar jag nån kanal ändå åt henne som får ligga o skräpa eller så slutar jag ladda upp videoklipp på henne. Det är ändå nästan ingen som tittar på dem.

På lördagen gick jag och älsklingen på en långpromenad till City Gross med i det fina vårvädret. Sen har vi för det mesta haft helt vanlig helg, och varvat tiden med datortid, filmer och serier. Jag har sett klart Huset Fullt re-booten på Netflix. Betyget? Nja, det är blandat. På ett vis är den mycket bättre än gamla serien, men på ett annat sätt så är den pinsam och jobbig. Den fick 3 av 5 i alla fall av mig, för det är verkligen blandat.

Helgen har i det stora hela varit helt ok. Imorgon är det dags att börja jobba igen, men jag behöver inte ta mig till kontoret något denna veckan vad jag vet. Om man har fokus nog för att jobba återstår att se.

Hur har er påskhelg varit? Lämna gärna en kommentar…