Kategorier
Vardagsliv

Cirkusen tar ett nytt varv…

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Kategorier
Vardagsliv

En paus från mänskligheten… Det kanske man hade behövt?

Missförstå mig rätt nu från början. Jag pratar inte om självmord eller något annat drastiskt. Det är bara det att på sistone (egentligen flera månader) så har personer utöver mig själv haft det lite jobbigt och eftersom jag är typ en person som inte kan sluta bry sig om andra, så har deras problem påverkat mig så otroligt mycket att det nu är nära klimax, eller något i den stilen.

Det finns främst 3 personer i mitt liv som jag är måttligt (eller väldigt) oroad över. Jag ska inte nämna några namn, men jag tänker så pass mycket på dessa personer att det ibland är svårt att dels få fram ett ord och dels att det blir svårt att göra något annat, men man gör det till sist ändå. Det tar bara en jävla tid att komma dit.

Jag minns inte att jag har suttit i en sån här sits tidigare, men då detta hittills har varit året av total insikt, där jobbet varit något av en ”negativ” utmaning och dessa tre personer i mitt liv haft det riktigt jävla pissjobbigt så är det lite mer än vad jag faktiskt orkar med. Jag själv har också stora planer och funderingar kring framtiden samt en flytt till Malmö som väckt känslor av alla slag och i mitten av allt detta så är jag rätt så mentalt utmattad. Jag har varit nära att springa in i en annan typ av vägg flera gånger under våren. Inte en sådan som gör att man behöver sjukskriva sig, men en sådan som bara gör att man hellre sitter inne och inte vill träffa någon. Eller hur jag nu ska förklara det. Det känns bara konstigt och jag gillar inte den här känslan.

En annan grej började hända också för några veckor sen. Det är officiellt rubricerat som ett komplett missförstånd, och om det är det egentligen återstår att se. Jag bara hatar känslan av att den här situationen har uppstått. En annan vän började skriva sina åsikter på Facebook, och det är inget fel i att ha åsikter. Däremot stördes jag rejält av dennes språkbruk, för språkbruk är något jag har lärt mig mycket på senare år och vi arbetar mycket hårt i föreningen med att inte använda ett dåligt sådant. Om man då räknar in lärdomen jag fått under alla år som fått mig att inse att det är dåligt att generalisera gällande grupper och ställa dem mot varandra. Typ svenskar mot ”invandrare” (a.k.a muslimer) eller funktionsnedsatta mot icke-funktionsnedsatta, fattiga mot rika etc så kan man bidra till en hel del starka åsikter och en bidragande orsak (förmodligen) till att fler vill rösta på SD och kasta ut samt skylla allt på invandrarna, även om man pratar veganism eller nått. Att diskutera viktiga frågor idag är jättesvårt och jag orkar egentligen inte med det längre. Orsaken är för att jag helt enkelt inte har den mentala kapaciteten att argumentera, för det pågår för mycket i mitt huvud just nu för att jag ska bara lämna sängen och orka jobba samt vara en trevlig flickvän. Det jag skulle komma till är egentligen att jag vill inte prata grupper, utan det handlar om människor. Mer specifikt handlar mitt tankesätt om särskilda individers handlingar och jag tänker ofta numera på de grundliga orsakerna till varför dessa handlingar har uppstått.

Tar man ett så pass tufft ämne som flyktingkrisen så skyller jag inte på flyktingarna som många andra gör. Det är inte flyktingarnas fel att de har behövt fly från sina hemländer. Att de kommer hit utan några som helst värdesaker, pengar och/eller att de faktiskt råkat få med sig en iPhone men inget annat av värde. Det är inte deras fel att de får betala 50 kr för tandvårdsbesök, när vi betalar tusentals kronor, eller att de kanske får hjälp med att få bostad för ett mer integrerat samhälle. Jag skyller inte på dem, men många andra väljer att göra det och det är hemskt. Även om man inte menar det utåt sett, utan tycker detta beteende är skrämmande (för skrämmande är det), så kan man ändå formulera sig (och bli tolkad) som att man tycker att man är bättre eller mer värd än en fattig flykting som kommer till Sverige o ”tar våra jobb och bostäder samt får ‘gratis’ tandvård”.

Med allt som pågår i mitt personliga liv samt med tre väldigt viktiga människor i mitt liv så är såna här ”åsikter” eller spridning av falsk information som pågår hos var och varannan person numera ibland (känns det som) så är det alldeles för mycket för mig. Det tar sån energi och jag kan inte sluta bry mig, sluta engagera mig, även om jag vet att jag borde bara stänga av. Jag vet bara inte hur man stänger av permanent, eller så pass länge att det inte blir ett problem. Kan du lära mig det?

Så vad händer? Jo, jag praktiskt får en vän att tro att jag inte bryr mig, för alldeles för få personer i dennes liv faktiskt hör av sig och säger hej. Jag skriver mina kommentarer på min väns ”knasiga” FB inlägg och startar ett halvt krig och låter en annan vara fast jag egentligen inte vill. Och så skäller jag ut en annan vän fast det egentligen var onödigt. Samtidigt sitter jag också och längtar efter att ha energi över så jag orkar läsa några kapitel ur en bok eller börja lära mig programmering som jag numera är så desperat efter att få förståelse för. Det är alltså lite mycket nu och jag är på bristningsgränsen.

Och det enda jag vill är att sitta hemma i soffan och gosa med Henrik och längta efter Grand Danois och familjen.