Kategorier
Politik

Jag är chockad, men nånstans så förstår jag varför…

Som jag skrev igår så hoppades jag på att årets riksdagsval skulle resultera i positiva resultat för de mindre partierna. Jag skrev också att det är bäst att utgå ifrån att inget kommer förändras och att jag främst bara ville se ett regeringsbyte i första hand. Jag fick lite som jag ville men ändå inte och det här inlägget kommer handla om SD, logik och kunskap.

Jag gör en roligt, smått förvirrad chockad min.
Jag gör en roligt, smått förvirrad chockad min.

Grejen var denna med SD, att jag hade helt glömt bort dem. Jag hade någonstans inbillat mig i att ”nädå, det är lugnt. Ingen kommer rösta på dem så varför bry sig?”. Så fel jag hade, och det bidrog till att jag kände mig rätt orolig och chockad när valresultatet började dyka upp. Först var det SVT’s Valu, annars kallad valundersökning som visade stort hopp för FI och SD. De övriga små partierna syntes knappt. Just då så brydde jag mig inte så mycket, men några timmar senare när vallokalerna hade stängts och första rösterna hade räknats så började oron att stiga. SD hade i början ca 18% av rösterna eller något liknande. Det sjönk stadigt, men ändå otroligt högt. Jag kunde liksom inte förstå det, så det gick inte riktigt in. Sen gick jag och lade mig och under natten drömde jag om allt möjligt och mycket handlade självklart om valet.

I morse när jag vaknade så ville jag egentligen bara veta om de röda vann eller inte, och det gjorde dem ju. Utan att de fick egen majoritet. Ingen mer allians blir det i alla fall på 4 år, men glädjen jag hade förväntat mig ifall de röda skulle vinna inkom inte heller. När jag senare fick beskedet att SD blivit nästan 3 ggr större sen förra valet så blev jag lite smått chockad och nästan lite illamående. Värre blev det när jag insåg att de små partierna såsom Enhet, Piratpartiet och Direktdemokraterna tillsammans inte ens fick 1% av rösterna. Jag hade ju åtminstone hoppats på minst 1% vardera på dem så de skulle kunna få hjälp med valsedlar till nästa val om 4 år. Istället ignorerade svenska folket dem ännu mer och röstade på SD, verkar det som.

Under större delen av förmiddagen så kände jag nästan ett hat mot alla som röstat på SD, och mot partiet självt, men efter lite eftertanke och massa olika inlägg på G+ och Facebook så mjuknade jag en del och tillsist så bestämde jag mig för att besöka deras hemsida och läsa igenom deras politik. Då började jag förstå lite mer och jag har nu bildat min egen uppfattning om saken. Den ser ut så här: SD har fått 13% av rösterna av flera anledningar och i grund och botten tror jag att det beror på moderaternas politik som bara gjort det bättre för personer med fasta anställningar eller företag, samtidigt som tekniken tar över allt snabbare och våra vanliga jobb försvinner. Är du sjuk eller arbetslös idag ser du baksidan av de blåas politik, där (om du är sjuk) har ett fast antal dagar på dig att bli frisk, om du inte vill förlora 5k till i månaden för att du råkar vara sjuk. Samma oro kan du även uppleva om du deltidsarbetar och har a-kassa samtidigt när dina deltidsdagar med a-kassan börjar ta slut. Har du jobbat, men blir av med jobbet och har svårigheter att få ett nytt jobb så borde du bli missnöjd med din situation rätt snabbt. Om inga andra partier fångar ditt intresse och SD istället dyker upp och pratar om din situation (som förmodligen inga andra partier har vågat) så är det nog rätt klart vem som får din röst.

Att senare ”lura i dig” att massinvandringen är det stora problemet är lätt, oavsett om man är välbildad eller inte, men risken antar jag är högre om man inte har kunskapen i att vara kritisk. Jag tycker inte att det är fel att lägga sin röst på SD – så länge man vet varför man gör det. Vad jag menar med det är att det kanske inte är så smart att rösta på SD för att din granne är muslim och du tycker att han är jobbig på ett eller annat sätt och du vill sparka ut han från Sverige. Likadant gäller det om du exempelvis röstar på FI. Att Lady Dahmer förespråkar manshat (vare sig det är ironi eller fullt allvar) så är det inte säkert att FI’s politik tycker att män ska utrotas. Det är skillnad på ett partis politik och de människor (individer) som representerar partiet, eller talar gott om det.

Problemet att anklaga SD för att vara rasistiska och FI för att vara manshatare är liksom lite samma sak. Kanske är det dumt av oss andra som står utanför och bara har åsikter att uttrycka oss också, men logiken för min del handlar om rent allmänna knasigheter som bidrar till att saker och ting går åt skogen när det gäller de här begreppen som feminism och rasism. Det blir liksom lite komiskt och så otroligt lätt att missförstå när särskilda individer som kan kopplas ihop med ett parti gör en sak när deras partipolitik står för något helt annat. Exempelvis när budskapet de vill förmedla, såsom SD’s mål att få trygga svenskar som har det bra i Sverige, bara får plats i media för enskilda individers uttryck och handlingar som inte kan göra något annat än tolkas som rasistiskt. Hur kan man få trygga svenskar om SD’s representanter går ut och hotar folk med järnrör? Hur ska man kunna tro på det feministiska budskapet om total jämställdhet om man som kvinna lär sig hata män?

Jag hoppas jag blivit förstådd rätt nu i det här inlägget. Jag vill inte trampa någon på tårna och jag kan i efterhand säga att jag inte helt tänkte ut det här inlägget innan jag publicerade det, så jag ber om ursäkt om någon tagit illa av det jag har skrivit. Jag är bara (och vill vara även om jag har egna åsikter om det hela) en neutral källa när det gäller de hårda orden vi hör ständigt idag, vilket främst är rasism och feminism. Jag vill ta avstamp från budskapet och göra skillnad på representanterna som både SD och FI har att förmedla och lyssna med en kritisk stämma och bilda min egen uppfattning, och jag vill hjälpa dig att göra detsamma. Du får rösta och tycka precis hur du vill, så länge du vet varför du tycker som du gör.

Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Kategorier
Politik

”Om män är djur – då är kvinnor hjärtlösa”.

Jag fick ett nytt besöksrekord på bloggen igår. 114 besökare, och än så länge har jag fått 50 idag utan att behöva skriva något nytt inlägg efter gårdagens om feminism och manshat. Tack till alla, vill jag säga som läst det, kommenterat och gett positiv feedback. Jag hade väntat mig mycket skit, men istället fick jag bara positiva ord tillbaka. Det kanske blir annorlunda när jag skriver det jag har att säga idag.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om feminism, för jag kommer liksom ingenvart. Jag vet vad jag står för, och jag kommer aldrig komma överens med vissa feminister som har väldigt envisa åsikter och ständigt missförstår mina budskap. Det är liksom helt ok. Jag vet att det är stor skillnad på manshat och feminism. Det jag tycker är fel är väl att kända feminister såsom Lady Dahmer, Kakan, Gudrun Schyman och massa andra som jag absolut inte har någon koll på, men som är populära bloggare på nätet, sprider det här ”manshatet” till sina läsare, som blir påverkade att då ”lära sig” att hata män. Det är liksom skillnad på män som grupp, enskilda individer och Arne på kontoret. Om nu F! inte står för manshat, utan för jämställdhet, är det då inte lite fel att deras väljare börjar tro att det är rätt att hata män bara för att de är just män?

Oftast riktar sig det här manshatet till gruppen vita heterosexuella män, om jag har förstått det rätt. Min bisexuella bror kan alltså stå utanför den här skiten och inte ta åt sig. När jag igår skrev mitt inlägg och satt hela dagen och funderade på alla hemska twitterinlägg om hur vidriga och äckliga män är, så satt jag och led med alla män jag känner. Jag ville bara hem och krama på min sambo, för han är en underbar man som älskar mig och som själv märker av hur vissa kollegor på hans jobb har behandlat kvinnor på ett sämre sätt. Det gör min sambo till en bra människa, och det tycker jag ska uppmärksammas. Alla män, oavsett vilka de är som reagerar instinktivt på samma sätt som min sambo tycker jag är bra människor. Rövhål finns det överallt, och jag tycker att man ska lära sig skillnaden på bra och dåliga individer.

Kakan tycker att alla män har rätt att kämpa för rasism, våldtäkt och manssolidaritet. Bilden är en länk och inte snodd!

Jag förstår mig inte riktigt på feminism som begrepp, men jag förstår att den behövs. Kanske inte riktigt här i Sverige – men det anser jag för att jag absolut inte på något jävla sätt någonsin har upplevt att jag blivit kränkt av män – bara för att jag är kvinna. Jag ser saken med andra ögon. Brist på kompetens, dålig uppfostran, dålig ekonomi eller bara personlighetsproblem som gör att män som kvinnor som jag har mött har behandlat mig illa. Det har aldrig dock berott på mitt kön, vad jag vet. Det enda jag har märkt av tidigare är att ju mer kvinnligt jag beter mig och/eller klär mig, desto mer får jag kämpa för att bli hörd, men detta gäller inte män utan också kvinnor som i samma (om inte i större) grad har behandlat mig annorlunda om jag beter mig som ”kvinnor ska”.

En vän till mig berättade igår att i andra länder, som exempelvis Malaysia så behövs feminismen mer, för där är tjejer rädda för att umgås med sina kompisar (för att de får inte träffa dem för sina föräldrar) och att göra en abort är omöjligt. Där behövs det insatser! Här i Sverige är min, väldigt personliga åsikt, att feminismen har gjort sitt. Vill en kvinna ha en högre lön – ja men utbilda dig då, eller välj en annan bransch där du kan få en högre lön. Försök få heltid om möjligt, prata med din chef, eller facket – ja gör vad fan som helst men anklaga inte männen för att din situation ser ut som den gör. Missförstå mig rätt, tack. Jag påstår inte att kvinnor är svaga eller nått sånt skit, jag syftar på att alla människor sitter i olika situationer som kan vara svåra, men jag tror inte på att svaret på att dessa människor har det förjävligt beror på att män finns och gör alla kvinnors liv till ett stort fett jävla lidande. Jag tror inte på det. Ursäkta mig om jag skulle ha fel, men jag litar inte på det.

Kvinnor som säger att de hatar män är lika jävla förtryckande som så kallat män är mot kvinnor. Jag har fortfarande inte fått en förklaring på hur min sambo förtrycker mig. Vet du vad han gör för fel? Skitsamma. Det här är det sista jag har att säga om feminism och manshat. Nu ska jag gå och umgås med min sambo, sitta och mysa framför teven och känna mig älskad och uppskattad innan vi går och sover. Vad ska du göra?