Kategorier
Vardagsliv

38 år ung. Nu är det tid för förändring?!

Igår fyllde jag 38 år, vilket bara känns konstigt att säga. Det började väl efter man nådde 35 års-strecket, för nu är det inte många år kvar tills man är 40. Det känns helt galet att jag levt i snart 40 år!

Orsaken till varför det känns så konstigt med att säga hur gammal man är, är just för att man inte känner sig så gammal som man faktiskt är. Jag är förmodligen fortfarande 20 eller kanske till och med tonåring i huvudet. Det enda som har förändrats är mina intressen. Jag gillar iofs fortfarande att träffa folk, jag har inget emot att gå på fest och göra saker som jag gjorde när jag var 20+ år yngre, men det händer inte lika ofta längre. Mest för att jag umgås inte med massa människor som jag gjorde när jag gick i grundskolan eller gymnasiet. Jag dricker inte längre alkohol, både av medicinska skäl men också för att jag inte kan hantera mig själv när jag är full, och jag vill inte ha mer ångest än vad jag kan hantera. Jag har tillräckligt med ångest i mitt liv redan. Jag behöver inte ha mer.

Livet mitt har bara blivit mer och mer stillasittande egentligen, men jag trivs med det. Jag skiter egentligen i hur gammal jag är, för jag tänker fortsätta göra de saker jag tycker om att göra, äta det jag vill och planera inför min egen framtid. Det som stör mig med åldern är mest att tiden bara har gått. Jag har fortfarande aldrig haft mer än ett riktigt jobb. Jag har aldrig arbetat heltid under en lång period. Jag har alltid tagit den lätta vägen ut, och därmed har jag inte lärt mig så mycket som jag borde. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar och jag har gjort för många misstag som bara satt mig i skiten. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar allt för svårt att ändra på också.

I mitt förra inlägg så skrev jag om framtiden igen. Nått jag älskar att göra – bara drömma om vad fan jag gör om fem år. Vet ni om att mina femårsplaner aldrig har blivit av? Vad jag ser mig själv om fem år är något som alltid skjutits upp, för det blir inte verklighet. Det är liksom simpla saker såsom att ha ett bra jobb som jag trivs med. Ha en tillräckligt hög inkomst så jag har råd med Grand Danois och sen bo så perfekt jag bara kan. Allt det har aldrig gått i uppfyllelse. Och jag är snart 40 år gammal. Det är det som är det konstiga i det här. Typ halva mitt liv har gått och det har liksom inte ens börjat. Det känns så jävla knäppt att jag har spenderat i stort sett all min tid på att drömma om en framtid som aldrig kommer hända, samtidigt som jag bara sitter framför teven och ser på serier och filmer istället för att ha bättre hobbies som faktiskt kan hjälpa mig på längre sikt. Jag pratar självklart igen om hur mycket jag hade velat typ sitta och koda hela dagarna, läsa böcker, lyssna på poddar, ta promenader och börja spela spel igen som jag gjorde så mycket för över 20 år sen. Men nej. Att få ett bättre liv är förmodligen inget som kommer hända. Jag är för nöjd med såsom jag har det. Och hur jag än vrider och vänder på det är jag förmodligen för envis för att orka få en förändring så det blir bättre.

Just nu sitter jag exempelvis hemma och har tråkigt som fan. Det kryper i kroppen på mig, för jag vill bara göra nått annat. Just nu är jag trött på att bara se på tv. Jag vill göra nått mer nyttigt, men vad gör jag? Jo, jag sitter kvar vid teven och här lär jag sitta tills det är dags att sova och sen börjar allting om igen imorgon. Dock så såg jag en intressant YouTube video där man kan lära sig själv att tycka om tråkiga saker. Det var en rätt så simpel process.

I början så tar man en dag i veckan där man verkligen har astråkigt. Inte använder sociala medier, sitter och kollar mobilen, tittar på tv eller gör något annat som man generellt tycker mycket om att göra. Man spenderar tiden med att göra just det som hjärnan tycker är astråkigt. I mitt fall hade det inneburit att läsa böcker, försöka spela tv spel och kanske ta promenader. Möjligtvis gå på gymmet, för träning är nått av det värsta och tråkigaste som finns! Detta fortsätter man med tills att man faktiskt börjar tycka om det och sen fortsätter man bara göra det mer och mer och till sist har det blivit en ny vana. Det här som man tycker är extra roligt sparar man generellt till sist på dagen.

Frågan är om man kan göra det utan att lyssna på något, för jag vill gärna hitta en ny rutin där jag kan fortsätta lyssna på ljudböcker och poddar, så där kan jag tycka att ta promenader med en ljudbok i öronen borde räknas som nått tråkigt. Jag hade också behövt en bättre studieteknik, och i sommar hade jag tänkt att försöka bättra på den, då jag förmodligen inte kommer ha nån inkomst i form av sommarjobb denna sommaren. Att lära mig plugga programmering på ett bättre sätt lär bli en utmaning som heter duga, men jag ser fram emot det. Jag måste bli bättre på det, för jag känner idag att mina kunskaper är långt ifrån så bra som de kan bli. Jag kan koda, men jag vill kunna förstå programmering på ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Ett sätt att bli bättre på det är att just läsa böcker om programmering och sen följa varenda uppgift i kurslitteraturen. Det är i alla fall ett tips jag har fått. Jag räknar dock med att jag kommer sitta hela sommaren och bara se på tv, lata mig, ta sovmorgon och att inget kommer förändras, för det gäller att vara realistisk här. Jag är förmodligen som sagt för envis för att kunna bryta dessa ”dåliga” vanor jag haft hela livet ändå.

Lyckas jag dock, så är det guld värt! Jag är ändå rätt trött på att hela mitt liv går ut på att bara sitta vid teven och att jag bara sitter och drömmer om en framtid jag förmodligen aldrig kommer få, för jag måste ju göra något för att den här framtiden ska ske. Som att fixa ett jobb, exempelvis med en bra lön så jag har möjlighet att spara undan till den där kontantinsatsen och köpa min drömbostad snarast möjligt än aldrig någonsin.

Kanske är det rätt tid för förändring nu? Åtminstone är det dags att göra nått åt det innan det verkligen är försent.

Kategorier
Relationer och kärlek

Redo för nytt förhållande? Kanske, ja, eller aldrig!

Något har börjat hända med mig den senaste tiden. Officiellt skyller jag på TV serien One Tree Hill (OTH) som jag nu ser om på ViaFree. Trots all reklam så är den mer än sevärd. Den är minst lika bra som sist. Det här är nog tredje gången jag ser om hela serien. Jag är nu på säsong 6, och varje säsong tar typ 5-6 dagar att se klart, så det går undan här. När jag är ledig, eller inte har något annat jag måste göra så kan det bli en hel del avsnitt på en dag. Det är ett trevligt nöje. Att så kallat binge kolla serier är en av mina absoluta favorithobbies. Och inget jag tänker sluta med någonsin, förmodligen. Men fler serier på ViaFree lär det inte bli efter OTH. Nej, det är för mycket reklam för att jag ska orka med det i längden. Reklamen om något får mig bara att tänka på mediciner, gambling samt hur bra det är med hyaluronsyra för huden, eller vad det nu är.

Vad är det då som håller på att hända med mig? Jo, jag börjar tänka mer och mer på förhållanden. Hur mycket jag längtar efter någon att pussa på, någon som är min, som älskar mig för den jag är etc. Dock i samma veva så tänker jag lika mycket på hur underbart livet var med Henrik. Jag tänker också på att jag aldrig kan få det tillbaka. På ett sätt ångrar jag allt som ledde till att vi gick separata håll, men å andra sidan så gör jag det inte. Det var egentligen småsaker som ledde till att allt började gå fel, men de var logiska och simpla, men också så pass komplicerade att det fick bli som det blev. Vi kom helt enkelt inte överens när det gäller olika livsval samt livsstilar. Då var det bättre att bryta innan det gick alldeles för långt, då ingen av oss kunde rucka på de olika livsvalen i längden.

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på vad det är jag vill ha i en relation och vad jag inte kan få igen. Jag menar, jag står fast vid att jag inte är redo för nästa förhållande, och jag står verkligen fast vid att jag inte vill dejta vemsomhelst. Men å andra sidan känns det ensamt och tråkigt just nu att vara singel, fast det samtidigt är jätteskönt.

Jag menar, utan en katt i mitt liv, så hade jag blivit väldigt ledsen, för tomheten över Maja tog lång tid att komma över. Utan Majken hade jag förmodligen känt likadant fortfarande, och jag hade inte gillat att leva utan katt för evigt, även om jag haft Henrik som pojkvän. Även om livet med kattunge är jobbigt ibland så är det samtidigt så mysigt och underbart, att jag nu inte vill vara utan det och särskilt inte när Majken blir äldre och därmed lugnare. Att leva resten av mitt liv utan möjligheten att skaffa Grand Danois känns också ledsamt, men å andra sidan så har jag varit utan det hela mitt liv, så det känns inte lika jobbigt just nu. Det är mest tanken av att det aldrig lär bli av som är jobbig. Som läget är nu har jag också insett att jag får inte plats med en GD i den här lägenheten, så det får vänta tills jag bor större. I värsta fall tar det 5+ år till, då jag har en stadig plan på hur jag vill bo härnäst och det kommer ta tid innan jag är där. Fast tokiga jag kollar redan på nybyggda projekt i Skåne, både kommande som pågående, men det är mer för att jag vill hålla koll på marknaden. Jag vet när jag har hittat min nästa bostad, och när jag hittat den, så tänker jag flytta dit. För då har jag råd, den har bästa läget och jag kan bo där med mina husdjur, vare sig jag är tillsammans med någon eller ej.

Där jag bor nu är helt underbart egentligen. Hade det kunnats placeras en marklägenhet (utan total insyn och tomträttigheter eller nått sånt), ett radhus eller litet hus precis här, eller väldigt nära så hade det varit mer än perfekt, men jag vill bara ha koll på var min nästa ort blir och självklart min nästa bostad. Även om det kommer ta minst 3-5 år till innan jag flyttar härifrån så kan jag inte slita mig. Det är motiverande att konstant blicka framåt. Även om mina planer typ aldrig blir av, eller som man tänkt sig. Dock vill jag inte bo i en ny hyreslägenhet som nästa bostad, då jag kan bo tre gånger större i ett hus för samma peng. Jag är dock glad att min nuvarande lägenhet inte är allt för dyr. Den är väldigt billig för att vara en skokartong på 30 kvm, men jag hade hellre bott för samma peng, men större.

I alla fall, om man återgår till det här med relationer. Jag vet precis vad jag vill ha för en kille. Om jag leker med tanken och slår med ett trollspö så är det en kille med Henriks egenskaper, som ser ut som Chad Michael Murray eller fan som Ed Sheeran, som är social, rolig (typ gör grimaser och får folk att skratta), gärna vegan och som älskar mig fullständigt för den jag är. Utan krusiduller och komplicerat skit. Den killen finns nog inte, och det gör mig rädd och osäker samt säker på att stanna som singel är det enda rätta just nu. Men samtidigt vill jag bara ha någon att kyssa, krama på och älska samt umgås med. Jag och Henrik umgås fortfarande ofta, och det är så roligt och underbart, så det vill jag inte vara utan heller. Jag vill snarare fastna i det och det är så jävla skönt att det är min verklighet också att jag har ett ex jag kan umgås med och ha roligt med utan att det känns eller är konstigt. När jag vill umgås med någon som förstår mig och tycker om mig för den jag är, ja då har jag Henrik, och när jag behöver vara själv, då är jag det. Just nu är det underbart!

Samtidigt kan jag heller inte sluta hoppas på att de två killar jag annars tänker på ska vilja ta kontakt med mig i framtiden. Eller snarare att jag ska ”våga” prata med dem om en eventuell relation etc. En av dem jobbar på Espresso House, och den andra gick på mitt program på HKR, men jag gissar att ingen av dem är intresserad av mig. Killen som jobbar som Barista är säkert för ung, gay eller har redan flickvän skulle jag tro och den andra ser mig säkert bara som nån jobbig tjej han är glad att vara utan. Men det är svårt att veta när man inte vet hur de tänker. Han som jobbar som Barista har jag bara ”spanat in”, då jag tycker han är skitsöt och jätteintressant, men jag känner honom inte alls. Den andra killen från HKR var jag bra ”vän” med under utbildningen i alla fall, men då jag var ihop med Henrik hela tiden så var det aldrig tal om någon relation. Jag har heller inte haft någon kontakt med honom sen terminen tog slut i juni 2019. Det är tråkigt, men förståeligt då år 2 på utbildningen är mer än fullt ös totalt medvetslös.

Häromdagen skapade jag ett konto på match.com bara för att jag ville testa och se vad som ”finns” där ute eller nått. Det avslutades efter nån timme, då man måste betala för att ens ta kontakt med personer. Under den timmen dock fick jag ungefär 100 besök, tre gillanden och ett meddelande från någon som var alldeles för gammal för mig. Nä, att börja dejta och leta på riktigt är inte min grej just nu. Och vill jag dejta och leta, hade jag föredragit om det sker lokalt, typ om det hade varit en kille på skolan, eller någon annan jag känt sen tidigare. För att hitta någon som är komplett 100% ny känns bara jobbigt. Och han från Örkelljunga är bara att glömma, fy fan!

Det är mycket känslor som pågår hos mig just nu, och det kommer lätta till sist.

Kategorier
Vardagsliv

Apple produkter triggar köpberoende?

I vissa fall är svaret där nog garanterat ja. I mitt fall? Ja, där återstår det nog att se känns det som. Efter mitt inköp av en ny mobil, som jag tekniskt sett inte behövde så kanske man börjar bli lite orolig över alla grejer jag vill ha och kan köpa, men som ni vet om ni har läst allt jag har skrivit så har jag kämpat med dessa känslor om att köpa prylar i månader, om inte år och jag väljer till sist vad jag bedömer är det bästa för mig. Hade jag varit som ”alla andra”, d.v.s en person som kan ha kontroll över sitt beteende och handlingar i praktiskt taget alla avseenden så hade jag inte velat byta över till iOS så himla ivrigt, för jag hade lärt mig överleva med det jag hade då jag använde primärt Android och Windows. Då hade jag heller inte blivit arg över småskit och stört mig på ytte-pytte saker som jag faktiskt gör utan anledning. Nu blev det inte så och som person har jag kommit till stor insikt på sistone att jag må ha problem, men att vara köpberoende är inte ett av dem. Lite ha-galen och tekniknörd är jag, absolut men verkligen inte köpberoende och jag har inte ett problem eller ett missbruk på g.

Jag var ”nöjd” Android användare, trots laggiga produkter som oftast måste bytas ut efter nått år eller max två och jag hade kunnat bortse ifrån att Google spionerar på en och säljer ens data om jag hade varit stark nog, eller haft verktyg som hjälpt mig tänka på annat. Den rastlöshet jag har känt senaste åren har verkligen varit jobbig och den är fortfarande jobbig. Som tur är har jag något att fokusera på numera, i och med att jag började plugga och därmed började vända mitt liv från något allmänt ”meh” och ”tråkigt” till något mer levande och passionsdrivande. Just nu är jag också i en process där jag tröttnat och ruttnat på mycket och i och med det kräver jag förändring. Ovanpå det ligger då den där ”köphetsen” som pågått i nått år snart och det är säkert fler jag känner som tror att jag kommer återgå i gamla beteenden och köpa prylar bara för att istället för att tänka mer logiskt och vara nöjd med det man har. Men – det personer inte kanske alltid inser är att jag var nöjd med allt jag hade, i alla fall om vi nu fokuserar främst på Apple och mobiler, men det gäller generellt även allt annat jag har eller haft. Jag älskade SE mobilen. Det var fantastiskt att vara inne i Apple världen och hade jag som sagt aldrig börjat skolan, börja bli mer aktiv och typ nästan dagligen varit på resande fot hade jag haft noll anledning att ersätta den fina, jättesnälla gåvan med någonting nytt och dyrt och så mycket större. Visst, den var liten, lite jobbig att skriva på men jag var ändå superglad och lycklig över att jag hade den och dessutom fick den. Jag kommer alltid se tillbaka på när jag fick den mobilen som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, för det betydde så mycket. Och det betyder fortfarande mycket, så visst känner man sig skyldig när man ersatte den mobilen med en annan nått halvår senare.

Dock är jag inte som andra, verkligen inte som andra och jag har problem med mycket i mitt liv. Problem som jag typ har haft hela livet men som jag inte tänkt på eller brytt mig om särskilt mycket förrän på senare tid. Nu inser jag, sen jag började skolan igen hur dålig hälsa jag har fått, hur annorlunda jag är jämfört med de flesta personer och jag har också insett att jag måste ta tag i mycket för att mitt liv ska kännas lika roligt om 30 år som det har gjort under större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv älskat att ha en stillasittande livsstil som är beroende på att en skärm av något slag alltid är igång. Numera hade jag oftast hellre gjort något annat, eller åtminstone känt att jag kan/borde göra något annat. Visst, att stirra på skärmar är roligt, men nu menar jag mer att jag vill inte längre vara beroende av att alltid ha en bra serie att titta på, eller filmer. Istället vill jag läsa böcker, programmera eller göra något mer krävande och utvecklande. Att bara titta på tv är inte roligt längre. Det är något jag gör numera i brist på annat, för jag hade så mycket hellre gjort något mer passionerat. Hur jag kommer dit har jag ingen aning om, men jag får försöka hitta sätt att komma dit, för nu är det bråttom. Jag köpte en ny mobil för att kunna slippa tänka på hur litet batteriet är när jag är på resande fot, för att kunna helt fokusera på studier på tåget exempelvis och för att tvinga mig själv att slippa titta på tusentals videos om iPhones för att istället försöka göra något annat. Det tar dock tid att ändra vanor, men jag är förhoppningsvis på god väg. Jag har planer, riktiga planer på hur jag ska lösa det mesta efter att allt det här jobbiga är ur vägen. Framförallt ska jag studera mer effektivt och det ser jag fram emot. När jag känner att jag har orken, ska jag läsa ett kapitel ur en bok för att träna upp mig att tycka om det. Häromdagen innebar det att jag började läsa om fjärde boken av Wheel of Time och jag hoppas att jag kommer längre den här gången. Framförallt hoppas jag att jag kan lära in en ny vana som innebär att läsa böcker är en trevlig grej och inget som är jobbigt som jag känt i alla år tidigare. Jag är tveksam till om jag lyckas, men jag tänker försöka.

Jag tycker personligen att istället för att se min nuvarande Apple hysteri som ett problem, se det istället som ett verktyg för självinsikt, för det har hjälpt mig att inse andra saker i livet, samtidigt som mitt liv gått från att bli underbart tråkigt till meningslöst och nästan tråkigt i många fall. Det var inget jag förväntade mig, men så blev det och nu gör jag mitt bästa för att ta tag i allt. Saker och ting har förändrats och jag var nog inte beredd på det när jag tänker efter.

Det jag menar är att jag trodde aldrig, för mer än typ 10 år sen att jag skulle tröttna på den livsstil jag har längtat efter hela livet. Med min sambo lever jag det liv jag alltid önskat. Det var liksom aldrig ok att vara så inaktiv och annorlunda som jag är när jag växte upp, alla krävde så mycket av mig men det enda som var roligt var att titta på tv, eller nått. Hade någon sagt till mig bara för kanske 3-4 år sen att jag hade känt såsom jag gör idag så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och kallat dem idioter eller något, men visst har det förändrats. När jag inte visste bättre, då utgick jag ifrån att jag kommer aldrig jobba heltid, eller ens få ett jobb. Jag kommer aldrig kunna arbeta med datorer eller teknik som jag velat göra hela livet, så därför pluggade jag inte till det för alla de där år sen. Därför var det rätt logiskt att man nöjde sig med hur livet var och inte strävade efter mer. Det som jag strävat mest efter hela livet är ju att skaffa Grand Danois, och efter att bara ha ett allmänt ”meh” liv utan någon vidare passion, mer än över meningslösa saker som inte ger något så har jag bara levt mitt liv utefter de förutsättningar jag har haft. Hade någon sagt till mig att jag hösten 2018 faktiskt skulle börja plugga till systemutvecklare så hade jag blivit förvånad och inte trott på dem. Jag finner det fortfarande lite konstigt, men åh, vad jag är tacksam för att det blev av. Nu tänker jag göra det bästa av situationen, och det får bli efter en tid med ”köphysteri”, stor insikt och krav på förändringar och bättre produkter som hjälper mitt liv istället för att förpesta det.

Jag vill ha produkter som fungerar, som gör det dem ska, som jag kan lita på och därmed kan jag fokusera på bättre saker. Jag vill ha en bättre hälsa och jag har tagit steget för att förbättra den och min studieteknik kommer förhoppningsvis förbättras från och med nästa vecka när de nya kurserna börjar. Jag ser fram emot att ha ett bättre liv och det här så kallade köpberoendet är för min del och i mitt liv och i min plan, en tillfällig lösning.

Inget annat. Ni får helt enkelt lita på mig.