Högskoleprov, matematik och desperation – Oh my!

Den här våren verkar det bli lite jävlar anamma eller nått i den stilen. I vanlig typisk stil så tar jag beslut i en handvändning. Jag har gått från att slippa allt vad matematik heter till att faktiskt söka Matematik 2 och kommit in på det och nu är det samma grej med högskoleprovet.

Högskoleprovet är något jag har skytt som pesten. Precis som allt annat tråkigt. Jag var väldigt glad att jag kunde komma in på min utbildning till samhällsvetare på BTH utan att behöva krångla till det för mycket. Jag behövde inte ta högskoleprovet för att komma in. Det räckte med mina kassa betyg och ett snitt runt 13 för att komma in. Men på den tiden så var inte söktrycket så enormt som det är idag. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag ju absolut tragglat matte B en tredje gång och gått nått inom data ändå. På ett vis kan jag dock inte ångra min utbildning helt.

Den gav mig mycket förståelse kring hur man bemöter människor, hur forskningsprocessen funkar och djup insikt i orättvisor och hur det är att leva inom autismspektrat och vara arbetslös samtidigt. Men den gav mig inget jobb som jag nämnt så många gånger tidigare. Jag får inte jobb tack vare den och jag är på Funkibator idag för att jag är den jag är, men jag kommer aldrig kunna ha chans att arbeta heltid med det jag är utbildad för idag. Jag skulle bli ytterst förvånad om någon annan arbetsgivare på den generella arbetsmarknaden är intresserad av mig med tanke på vad jag arbetat med de senaste tre åren.

Jag gör ju liksom bara väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter idag som vemsomhelst tekniskt sett hade kunnat göra. Eller en robot? Orsaken till varför just jag gör dem är för att jag har lite mer teknisk kunskap än de flesta på min arbetsplats. Åtminstone när det gäller Google och deras produkter. Jag vet att jag låter otroligt negativ där, men missförstå mig rätt. Jag gillar mitt jobb och jag är skitglad över att jag har fått spendera över 3 år på Sveriges mest fantastiska arbetsplats. Men jag behöver mer och jag måste utvecklas.

Därför ska jag ta högskoleprovet i vår, men jag har bestämt mig att inte direkt plugga till det. Jag förstår inte hur man pluggar till högskoleprovet. Det är ju inte att man måste plugga glosor och komma ihåg när Napoleon dog. Jag förstår att man måste vara allmänbildad och kunna rita ut vinklar och en area på en triangel samt ha någorlunda ok läsförståelse, men nåja. Jag ska ju plugga tråkig matematik under våren och har jag tur så får jag mattedelen genom de studierna. I övrigt är planen att jag senare i veckan ska testa skriva några gamla högskoleprov och se hur det känns. Jag är jävligt nervös inför allt som har med prov att göra.

Jag kan liksom mycket väl lära mig saker, men när jag ska sätta mig ner och skriva dem så tappar hjärnan all förmåga att minnas. Det är därför jag ofta har gått igenom skolan med G i betyg istället för VG eller ens MVG. Det brukar liksom gå bra på lektionerna och jag lär mig saker och kommer ihåg dem, men när jag ska bevisa det genom att skriva ett prov så glömmer jag mer än hälften eller så har jag inte pluggat alls inför det och ”skiter i” att prestera eller försöka. Eller så är jag jätteduktig i början på terminen för att senare slacka av och få sämre betyg för jag orkar inte engagera mig längre. Jag längtar då bara till jullovet eller nått. Typiskt mig.

Att plugga inför prov är min största akilleshäl tror jag, för jag har i praktiken nästan aldrig gjort det och under min högskoleutbildning så hade vi aldrig tentor, utan vi skrev uppsatser där vi kunde ha böckerna bredvid oss hela tiden. Därför klarade jag den utbildningen väldigt bra (förutom C-uppsatsen som var total katastrof). Det som jag är absolut sämst på dessutom är läsförståelse. Jag suger på att läsa, förstå vad jag har läst och sedan kan jag typ nästan inte alls koppla ihop olika händelser. Annat är det om jag ser en film, då förstår jag oftast det mesta. Läsning har ju aldrig gett mig någon som helst njutning, som ni borde känna till.

Denna gången får det fanimej dock bli annorlunda, men jag har så otroligt låga förhoppningar kring både matematiken och nu högskoleprovet. Det kan tyckas konstigt, men hellre för låga förhoppningar och bli jätteglad för allt som är bättre än det sämsta, än ha för höga förhoppningar och typ faila allt. Får jag som sagt E i betyg för matematiken så jublar jag av glädje och likadant om jag skulle få vadsomhelst över 0.0 på högskoleprovet. Så känner jag kring det här med att plugga igen. Kan man liksom inte bara spola förbi de närmsta 3 åren eller vad det kan bli tills efter jag är klar med allt vad programmeringsstudier heter så jag bara kan börja jobba med det? Jag vill ha programmeringskunskapen nu! Inte om tre år…

På något vis hade det varit skitbra om man, på den utbildning jag kan komma in på, har typ tentor i form av projektarbete istället. Att man bevisar vad man lärt sig genom att göra en applikation, ett eget CMS verktyg eller nått annat bra. Kanske ett spel? Istället för att svara på frågor i en tentasal med 70 andra svettiga och nervösa studenter på vad en metod är och vad roten ur 37 är. Om det nu ens går att svara på d.v.s. Jag lär mig mest genom ”learning by doing” och inte genom att bevisa något genom att skriva en tenta eller prov. Usch! Det grämer jag mig verkligen inför… Inte studierna i sig, men prov och tentor. Blä!

Men är jag desperat nog, vilket jag är så är jag villig att göra allt jag kan för att lyckas och det har jag lovat mig själv. Jag ska göra mitt absolut bästa för att fixa det här för att sedan få ett välbetalt jobb som funkar för någon som mig.

Jag ska fan komma dit!

Introvert eller extrovert? Jag trivs bäst framför en skärm!

Häromdagen så såg jag och älsklingen ett youtube klipp från en relativt nystartad kanal som heter ”The Hey Hey Show”. I den videon så pratade dem om introverta och extroverta. De följde ett test på 20 frågor med antingen ja eller nej svar och ju mer ”ja” man har desto mer introvert är man. Jag fick 15, men många av frågorna var väldigt dåligt formulerade och kunde tolkas på många sätt, eller missförstås. Jag tänkte dela med mig av frågorna här, och förhoppningsvis blir inlägget inte allt för långt. Testet jag syftar till hittar du här. Nedanför ser du också videon från kanalen jag nämnde.

Jag föredrar enskilda konversationer istället för aktiviteter som sker i grupp. Jag föredrar också att uttrycka mig själv skriftligt (för då är det sällan någon som missförstår mig), och ensamhet är aldrig något problem. Faktum är att jag nog aldrig någonsin mått dåligt över att vara fysiskt ensam. Däremot har jag många gånger känt mig ensam, fast jag egentligen inte är det, typ som när jag är helt ensam om mina åsikter och ingen verkar förstå mig. Jag bryr mig inte alls om rikedom, kändisskap eller status. Jag vill bara fortsätta leva mitt simpla liv, tillsammans med Henrik och massa skärmar att stirra på. Sen är ju så klart livet med katt en fördel och när Anton kommer så kommer han förmodligen vara allt i mitt liv, men om jag varit stenrik och världskänd hade inte spelat nån roll, för huvudsaken är att jag får göra saker jag mår bra av! Hade jag blivit miljonär så hade livet med Grand Danois, katt, sambo och många skärmar att stirra på varit lika viktigt som det är för mig idag(även om Anton inte ännu är här).

En av frågorna som ställdes innehöll om man inte gillar småprat eller om man istället föredrar djupa diskussioner. Där svarade jag ja, alltså att jag hellre pratar mycket och länge med en och samma person om ett ämne som intresserar mig, men hamnar jag i situationer som jag tyvärr ofta brukar göra (alltså att ingen jävel vill lyssna på mina åsikter eller respektera dem) så tar jag hellre lite småprat. Jag är dock uppväxt med djupa diskussioner över middagar med vänner och familj, så det är något jag verkligen gillar. Det är givande och lärorikt, men egentligen har jag inget emot småprat heller.

Om jag är en god lyssnare är osäkert. Det beror på hur trött jag är, vad ämnet handlar om och vem det är jag pratar med. Är jag 100% engagerad i personen/ämnet och är pigg så är jag mycket väl en god lyssnare, men å andra sidan (om man ska vara teknisk) så hör jag ibland med röven, för att min hörsel är rätt konstig och ibland missförstår jag personer eller är så trött så jag bara inte orkar lyssna. Sitter jag och tänker på andra saker som just då tar upp mycket av mitt liv, så kan det vara svårt att släppa dem för att lyssna på andra med.

Jag är absolut ingen risktagare, den saken är klar! Jag föredrar också att arbeta med saker som har mitt fulla fokus, för då lär jag mig mycket, känner mig ambitiös och jag får oftast göra och jobba som jag vill för att nå det resultat som alla vill ha. Min tid på Lernia stoppade den funktionen något, men snart är jag övertygad om att den kommer återkomma.

Om jag föredrar att fira födelsedagar med de allra närmsta eller med ett helt gäng är osäkert. Det beror på situationen och vilka som är där. Även stora fester med 50+ pers är något jag är uppfostrad med och mycket van vid, så det är inget som stör mig. De vänner som min familj har är mycket trevliga och jag saknar dem, eftersom jag numera sällan träffar dem och då är det jätteroligt att ha en stor fest. Ibland kan det ju så klart vara trevligt med att vara med de allra närmsta, men som sagt. Det handlar om personerna jag faktiskt umgås med mer än vilket scenario jag faktiskt föredrar för där är det 50/50.

Andra människor beskriver mig sällan som tystlåten eller tillbakadragen. Jag hörs! Jag tar plats! Jag kan prata! Många gillar att lyssna på när jag håller i presentationer eller andra typer av föredrag och jag har aldrig sett mig själv som blyg. Undantaget var under en lång period under 2003 då jag påbörjade en 5 år lång depression, då jag i början var rätt tyst, men det hindrade mig inte ifrån att prata om saker som vanligt. Jag bara pratade mindre under den perioden än vad jag annars brukar göra.

Jag hatar verkligen konflikter! Sen så arbetar jag (i alla fall enligt mig själv) bäst om jag får göra det helt ensam. Jag brukar ofta tänka innan jag säger något, men ibland säger jag fel saker ändå och folk tar illa upp eller missförstår. Det är inte roligt! Jag känner mig helt död oftast efter att jag varit hemifrån och träffat människor, även om jag har haft skitkul. Jag låter dock aldrig telefonsamtal gå direkt till svararen, för jag får så sällan samtal och jag har typ alltid telefonen nära till hands. Går det mer än 3 signaler och jag inte svarat ännu så är det typ panik i min hjärna – för jag måste alltid svara när det ringer! Jag får typ ångest om jag missar ett samtal. Sen kan jag vara ”otrevlig” och istället lägga på luren om exempelvis en telefonförsäljare ringer mig.

Det absolut bästa jag vet är att vara ledig, där jag får göra det jag absolut älskar. Det är som jag nämnt så många gånger tidigare nu att få göra vad jag vill när jag vill och helt utan krav. Detta involverar exempelvis en helg där jag kan sitta framför teven hela dagen och se serier och film på Netflix, eller sitta vid datorn och blogga. Måste jag göra nått på helgen, eller ens något annat utöver arbetstid så drar det mycket kraft från mig och jag orkar sällan med mycket under lång tid. Jag trivs alltså som bäst när jag får ta det lugnt, framför en skärm.

Jag tycker inte om att göra flera saker samtidigt, och jag kan fokusera lätt om ämnet intresserar mig, annars går det väldigt långsamt om ens alls. Sista frågan var ifall jag föredrar föreläsningar framför seminarier och där spelar det helt upp till vem det är som pratar och vilket ämne det är. Är det intressant så är formen mindre intressant. Helst av allt föredrar jag varken föreläsningar eller seminarier utan en bra, redigerad dokumentär.

Ja, det var väl allt. Jag tycker jag är en rätt stor introvert människa, nu när jag vet att det inte har med blyghet att göra utan social förmåga/vad man gillar att göra på sin ledighet. Är du introvert eller extrovert? Ta gärna testet och berätta din score i kommentarsfältet.

Nu blir det fan ”back to basics” i skafferiet!

Denna söndagen har jag spenderat en stund med att slänga ca 4 fulla kassar med grejer från vårt skafferi. Det visade sig nämligen att mer än hälften av allt vi hade i skafferiet bestod av varor som vi antingen aldrig använder eller så har dem gått ut. Det var väldigt hjärtskärande att behöva slänga så mycket, eftersom planen aldrig är att köpa grejer för att sedan aldrig äta upp dem, men mina mål med att försöka bli hälsosam slutar ofta i kaos och detta var inte första gången jag har behövt slänga massa saker från skafferiet. Ungefär en gång vartannat år sen jag flyttade hemifrån så har jag behövt göra en sån här rensning. Det som ofta slängs är rena hälsogrejerna såsom bönor och annat ”udda” som man typ inte tycker om och har köpt hem bara för att man är så nyfiken på produkten, men när man väl tillagat det så smakar det bara blä och sen står det och samlar damm.

Alla lådor vi köpte staplade på hög.

Denna gången var skafferiet väldigt fyllt av såna ”hälsogrejer”. Den stora skillnaden är att denna gången så har jag i alla fall gjort ett flertal ärliga försök till att tillaga nått, och det har oftast smakat bra, eller åtminstone helt ok för att ätas igen. Istället så har magen min flippat ut totalt och jag har mått uruselt över alla extra fibrer jag har fått i mig och det är bara tråkigt. Jag groddade bönor och alfalfafrön en hel del i början av det här året, men jag har typ inte groddat något alls sen i februari eller mars, och jag tänker förmodligen inte göra det inom det närmsta heller, så då är det inte lönt att behålla grejerna. Dock blev jag väldigt arg och upprörd över att en påse gröna linser som jag köpte tidigare i år hade gått ut, och vi brukar använda gröna linser relativt ofta ändå, för det finns en mycket god linssoppa vi brukar göra. Påsen jag hade köpt var fortfarande oöppnad, så det bevisar bara ytterligare att det är fan inte lönt att köpa hem allt för mycket ”nyttigheter” bara för att man vill testa, för antingen så testar jag och det smakar skit, eller så flippar magen ut och så står det och samlar damm. Eller så använder jag det inte alls för tillfället dyker aldrig upp.

Igår var vi på City Gross och storhandlade massa prylar. Vi köpte inte så mycket mat, men istället köpte vi förvaringslådor, då jag har velat ha såna lådor till att förvara det mesta av basvarorna man har mest nytta av i skafferiet. När vi handlade från Japancentre för några veckor sen så köpte vi hem en stor påse med ris på 5 kg och till den så köpte vi en förvaringslåda på 8 liter. Sen köpte vi en 3 liters låda för att förvara vetemjöl i. Tre stycken 2 liters lådor för andra diverse ting samt 2 stycken 1 literslådor för socker och havregryn.  För närvarande hade jag en halv påse med havregryn kvar så då passade en 1 literslåda perfekt. När det tar slut så lär jag lägga innehållet i en två literslåda istället. Målet är väl att ha en dedikerad låda till alla basvaror, för det underlättar så länge man kan markera dem och stapla dem. Det sparar mycket plats i alla fall och det är positivt. Plus att det blir inte lika rörigt i skåpen och det ser snyggare ut.

Ja, det var väl den senaste nyheten. I övrigt är jag fortfarande lite skärrad över mitt lilla problem med anonyma kommentarer, men så länge folk förstår vad jag vill och menar så kommer allt att vara som vanligt. Jag är inte den enda bloggaren i hela världen som väljer att granska kommentarer innan dem syns på bloggen, och jag är heller inte den enda eller den sista personen som avskyr anonyma kommentarer. Så det så!

I övrigt så hoppas jag att ni alla har haft en trevlig helg. Snart är den över. I nästa vecka blir det mycket att göra för min del. Flera studiebesök, läkarbesök och så ska jag träffa kompisar.