Kategorier
Relationer och kärlek

Nu går vi vidare i singellivet…

Och allt stannar som det har varit sen jag blev singel. Senaste veckorna här har varit lite väl för ”jobbiga” rent tankemässigt, så jag orkar inte mer. Nissen på EH, kommer jag lägga på hyllan, för självklart sabbade jag något som gör att det förmodligen inte är lönt att gå vidare. Det kan ju ändras så klart, men då får nästa steg komma från honom och inte från mig. Jag känner fortfarande likadant så klart, men jag tänker inte fortsätta som jag har gjort.

En frisk fläkt gav mig galna idéer…

I fredags så fick jag idén att jag skulle sitta ett par timmar på förmiddagen på det Espresso House där han jobbar. Till min lycka så öppnade han den dagen och jag fick sitta och se hur han jobbade i ungefär tre timmar, samtidigt som jag lyssnade och deltog i en föreläsning. Det var otroligt intressant, och när jag kunde så tog jag lite pauser och passade på att prata dels med honom men även med andra personer på EH. Det var väldigt roligt och att se hans energiska och spralliga energi och en total frisk fläkt. Jag berömde han för det, för det är så sällan man ser någon som älskar sitt jobb så mycket. Jag bad om hans namn i alla fall, och berättade mitt så det var bra. Dock så skulle jag ha stannat där. Till min dumhet så bad jag innan jag åkte därifrån om vi kunde hålla kontakt online. Jag syftade främst på att chatta via Messenger eller liknande, men han tolkade det som om att jag ville bli vän på FB och då gick det käpprätt åt skogen. Jag märkte hur besvärad han blev och han sa ju nej så klart. Efter det så kände jag mig så korkad och dum, så jag åkte dit innan idag igen och satt ett par timmar och pluggade. Sen när han kom till jobbet så passade jag på att be om ursäkt. Han betedde sig inte som han brukar, men han kan ju ha haft en jobbig helg eller nått annat. Det behöver ju inte bero på mig, men stämningen mellan oss är ändrad, vilket är tråkigt. Och det gör att jag kommer backa och inte ”gå på” så hårt som jag har gjort tidigare.

Jag kommer inte aktivt gå dit bara för att träffa honom. Detta trots att jag vill ha det som en ny vana att sitta på ett annat ställe och plugga ibland, bara för att få en ny miljö. Det har varit trevligt att sitta där även om han inte var där större delen av tiden idag. Hur ofta jag gör det återstår att se dock, men max en gång i veckan. Jag kan ju inte spendera alla matpengar som sagt på kaffe och fika.

Jag ska sluta helt med dejting-appar etc.

Jag har tagit bort mitt konto helt på Happy Pancake. Jag stod helt enkelt inte ut med alla nissar som hörde av sig, sket i att läsa profilen och bara ville träffas hela tiden samt ge mig komplimanger. Jag hade ju aktiverat profilen igen, bara för att jag kände mig så redo att gå vidare med att hitta någon ny men det gick åt skogen praktiskt taget direkt. Att få komplimanger är inte fel, men på det sättet jag fick det känns det som om att de ser inte mig för den jag är, och utgår ifrån att jag är som vilken annan tjej som helst. Detta är ju så fel, så fel. Jag installerade också appen Good Ones igen på mobilen, men självklart var det också (igen) en total besvikelse. Allt kostar ju. Se vem som gillat dig? Det kostar. Chatta med nån? Kostar. Allt jävla skit kostar. Och jag vill inte betala ett öre för att träffa nån. Nej. På det korta dygnet jag hade min aktiverade profil där igen så hann 59 personer gilla mig. Det är lite galet många personer och när jag inte kan se vilka de är – nä, då skiter jag i det.

Blir det så att min nästa pojkvän och kärlek i livet inte är J eller han på EH, nej, då är nästa person någon helt annan som jag bara träffat rent lokalt och fallit för. Tills att det händer så tänker jag fortsätta som jag har gjort. Det är alltså att ”njuta” av singellivet och min lägenhet etc. Detta fast jag inte är så duktig på att vara ensam hemma längre. Dessutom vill jag fortsätta träffa Henrik så ofta som jag gjort bara för att det är så trevligt. Det finns ju inga hinder för det heller så. Jag är ju inte liksom inte särskilt missnöjd med hur livet är just nu. Det enda jag längtar efter egentligen, även om jag vill ha en konstant partner att pussa och krama på samt sova bredvid, är ett heltidsjobb. Jag vill ha en heltidslön. Och en större bostad. Självklart längtar jag ju efter Grand Danois, men heltidsjobb och en bra lön är det jag hade velat ha mest av allt just nu. Spara till kontantinsatsen, få fast anställning och sen boka in mig på bästa BoKlok projektet är mina fokusgrejer just nu. Före det är det ju så klart skolan som gäller. Och hitta LiA, som verkar vara totalt jävla omöjligt i dagsläget, så skolan lär få placera mig någonstans i slutändan.

Det som är skönt är att jag vet i alla fall att jag har en person som gillar mig, som är värd att vänta på om det nu blir så i framtiden. Det är ju J så klart, men pga avståndet och allt annat så får vi se om det ens blir av. Jag är i alla fall mer redo att gå vidare nu, även om jag vill ha allt kvar som det är nu. Jag vill alltså äta kakan och ha den kvar. På ett vis kan jag faktiskt ha det så.

Det gäller bara att undvika dejtingsajter och hitta nån annan nisse allt för tidigt. Och sen hoppas jag på nått vis att han på EH, tar nästa steg, men jag räknar absolut inte med det. Jag tror inte han är intresserad av mig alls, han är säkert bara snäll och trevlig mot alla.

Det är säkrast så. Och därmed går jag vidare och stannar som singel ett bra tag till.

Kategorier
Vardagsliv

Jag hade en lång vecka i Stockholm…

Och den veckan var nästan alldeles för trevlig. Och bra. Jag träffade J 3 gånger. Han som jag lärde känna på Happy Pancake i februari och nu har utvecklat lite (eller jättemycket) känslor för och sen umgicks jag en hel del med mina föräldrar. Jag träffade en hel del andra människor också och i det stora hela så var veckan mer eller mindre helt underbar. Och så blev det en till filmkväll med min kära kusin.

Till en början trodde jag att jag skulle sitta och rulla tummarna hela veckan, för inga träffar var inbokade alls. Kenneln fick dessutom valpar mitt i alltihop, så inget mys med Gandalf blev det denna gången heller, men jag är glad ändå. Det är jättekul att de har fått valpar igen! Det var ju ett tag sen sist.

Jag åkte måndag till måndag, alltså 3 – 10:e augusti och resan upp gick fint. Jag fick sitta själv på tåget, vilket var skönt, då jag var orolig för att någon hade bokat platsen bredvid, men ingen satt där, förutom nån tillfällig ”gäst” som bara skulle av en stund senare. När jag kom fram åt jag middag med mamma och pappa, och efter middagen så visade jag upp min budget angående BoKlok och mina tankar kring framtida bostaden blev mer klar. Det var ett trevligt samtal, och budgeten var klart godkänd av dem. Pappa föreslog till och med att gå in med en lägre kontantinsats är ok, men jag vill ju ha mer att spara undan, så det hänger på vilken lön man får när man börjar jobba som avgör hur stor kontantinsatsen blir med. Är lönen hög nog, så funkar det med en lägre kontantinsats, eftersom jag ändå kan spara min önskvärda summa varje månad.

På tisdagen träffade jag J och hans flickvän O. Det var helt underbart! Hela situationen just nu är ju lite komplicerad, men jag är ändå glad och tacksam över att jag lärt känna honom. Hans tjej är helt fantastisk! Hon är ju Poly, vilket innebär att öppna förhållanden är ok. Det är bra just nu för mig också, för det innebär att jag kan utforska mina känslor för J lite mer istället för att hålla allt för mig själv. På tisdag kväll kom syrran och åt middag, så det var kul att träffa henne igen.

På onsdagen fick vi besök av ett par gamla vänner till familjen som jag praktiskt taget växt upp med. Sen på torsdagen blev det äntligen filmkväll med min kära kusin som också är en rejäl filmnörd. Det var tänkt att vi skulle se Hobbit 2 och 3, men det blev bara andra filmen. Vi gottade oss med vegansk sushi, jordgubbar och vispad vegangrädde och sen dippade vi grönsaker med vegansk dipp. Jättekul! J höll mig sällskap en stund på centralen innan jag åkte till kusinen med, för jag var lite rastlös, så det var trevligt och uppskattat. På fredagen åt vi middag med min brors mans föräldrar. Det var jättetrevligt. Under eftermiddagen dock så åkte jag till en kompis och fikade.

På lördagen åkte jag till Nynäshamn med mamma och pappa. Jag har inte varit där sen jag var tonåring så det var skoj. Vi tog en glass, gick runt lite i hamnen och i centrum, och sen åt vi lunch på en spansk tapas restaurang i hamnen. Jättegott!! Jag beställde vitlöksfrästa champinjoner och potatisklyftor med aioli. Sen beställde vi in vitlöksbröd. Allt smakade så mycket vitlök så ingen ville nog pussa på mig efter det, men fan vad gott det var. Servitrisen var supertrevlig med så det var typ halva upplevelsen.

Efter vi hade varit i Nynäshamn så var vi hos brorsan och Kalles nya hus och hälsade på dem för att hälsa på hönsen och ta en snabbfika. På söndagen spenderade jag eftermiddagen med J igen. Vi såg nya Carrie filmen, som nu är rätt gammal, men den var jättebra. Mycket mer detaljerad än originalet. Vi satt och mös i soffan och hade det helt fantastiskt. Sen på kvällen hade vi ett till middagsbesök med ett par andra vänner till familjen som jag också praktiskt taget känt nästan hela livet. På måndagen sen åkte jag hem, men vi fick besök igen då också. Dock så hände det en liten olycka med ett av de besökande barnen, så det fick bli ett akutbesök till vårdcentralen, men allt gick fint och det var kul att se dem igen. Tågresan hem gick fint också och även där fick jag sitta själv.

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång…?

Jag ska erkänna att jag efter den här veckan är lite småkär. Eller störtförälskad, men jag får hålla mig. Jag vill fortsätta ha allt som det har varit sen innan, för det är dumt att bli kär i någon som är tillsammans med nån annan. Med tanke på avståndet mellan oss så är ju det också ett problem. Så länge som jag dessutom pluggar så är det också dumt att bli ihop med nån. Det tidigaste jag tror att jag tekniskt sett kan bli ihop med någon är nog när jag flyttar till nästa bostad, för i denna lägenheten kan man inte bo två. Det går inte. Om det blir jag och J en vacker dag så får vi ha en annan typ av relation tills att jag flyttar vidare, och jag vill inte flytta till Stockholm heller. Det är större ”risk” eller möjlighet att han flyttar ner till Skåne i så fall, men vi får se. Just nu är allt vidöppet och sådär småmysigt 😍.

Jag är ju heller inte redo för nått nytt. Eftersom jag och Henrik umgås så mycket med så känns det ju som om det är vi två fortfarande, men jag är bara allmänt nöjd med livet. Dessutom – även om J’s flickvän godkänner att vi kan ”dela” på honom så kan jag inte det. Nej, det hade känts som om jag vore någons älskarinna eller nått och att han är otrogen, fast han inte är det. Även i mitt korkade huvud känns det som om att jag hade varit otrogen om jag hade gjort nått med någon annan, fast jag inte hade varit det. Därför höll vi oss till kramar, och det var jättehärligt! Dock så jobbar jag stenhårt på att hålla fingrarna i styr. Jag tycker J är så jävla söt, nämligen så tittar jag på han en sekund för länge så blir allt så jobbigt, fast på ett bra sätt eller nått. Det är liksom det här typiska ”kyss momentet” man alltid ser på film innan ett par kysser varandra. Det har vi liksom jämt och det är jättekul samtidigt som det är lite jobbigt pga det jag nämnt innan. Allt sånt där får vänta tills jag är redo för att gå vidare och J är singel igen. I alla fall om det nu blir så att vi får en chans att bli ihop i framtiden. Blir det nån annan så får vi se vad som händer där, men det är förmodligen väldigt osannolikt ändå.

Nu är jag tillbaka i Skåne igen, och ska försöka låta livet återgå till det normala. Just nu efter den här fantastiska veckan i Stockholm så känns det rätt så konstigt. Men jag överlever. Det är skönt att veta att man är omtyckt i alla fall, både av familj, vänner och potentiella pojkvänner.

Jätteskönt!

Kategorier
Blandat

Inflyttningsfest, glada pannkakor och annan skit.

Mellan 20 – 24 februari 2020 var jag i Stockholm för att hälsa på familjen igen. Denna gången vankades det inflyttningsfest och födelsedagsfest så det hette duga. Känns som om alla man känner fyller år dessa veckor i februari. Otroligt många är det i alla fall. Kul hade jag också. Det var fullspäckade dagar och jag är förvånad över hur många personer jag hade möjlighet att träffa när jag var där. En dag drog jag till Norrtälje för att hälsa på en kär vän, och direkt efter blev äntligen filmkväll med en av mina kusiner. Vi såg första Hobbit filmen. Får se när nästa blir av, men jag längtar tills dess. Den saken är klar! Jag hann också med en promenad med Svenska Grand Danois klubben!

Odågan Oden (Grandison’s Lasting Impressions) står på soffan inne i restaurangen på Sturehofs slott och tittar efter något.

Glada pannkakor kommer inte göra mig redo att dejta…

Det jag syftar på är lite av en fortsättning på mitt förra inlägg där jag skrev om hur jag känner med att vara singel. Det står kvar, jag är puss och kramsjuk som fan, men jag vill inte ha en ny pojkvän ännu eller verkligen leta efter och dejta nån. Det kommer förmodligen ta månader, om inte år tills jag börjar ta tag i det. Livet är för bra som det är just nu, i alla fall med det som fungerar. Sömnen är det ju sådär med, det går upp och ner men mer om det senare i inlägget. Jag har skapat lite dejtingprofiler på de största sidorna, men den enda profilen som finns kvar är den jag skapade tidigare i veckan på HappyPancake.com. Den finns kvar där just nu av två anledningar. Dels för att det är 100% gratis, och dels för att jag inte blivit (än så länge) påhoppad av sjuttioelva killar som bara vill vara KK med mig. Faktum är att ingen har pratat med mig där ännu, men jag tycker det är skönt. Just nu är jag bara ”nyfiken”, eller vad man ska säga. Det ska till mycket för att någon ska fånga mitt intresse och jag ska ta kontakt. Jag tänker i alla fall inte betala en endaste krona för att seriöst träffa någon ny. Nej, det ska fanimej vara gratis. Det stör mig att de där sajterna tar betalt för fan allt. Det går att skapa en profil och kolla andras profiler, men sen då? Nä, för att prata med nån – betala. Se vem som gillat dig? Betala! Nä, då får det vara. Vi får se om profilen på HP blir kvar, men den stannar där just nu i alla fall. Sen om något vill jag ju veta mer om de där två killarna jag nämnde i förra inlägget. Är nån av dem något att gå vidare med, så gör jag hellre det, men just nu är jag en lycklig, kramsjuk person som råkar vara singel.

Om det inte är trasigt, varför fixa det?

Så länge som livet är så här, så tänker jag föredra det. Vad jag syftar på är min relation med Henrik, då jag inte vill byta ut han för nån annan. Jag vill fortsätta träffa han så ofta som jag gör. Jag vill fortsätta finnas där, hjälpa honom och få hjälp tillbaka när det behövs. Jag vill se alla serier, filmer etc. som vi är vana att se tillsammans och jag vill fortsätta ta dit Majken när jag tycker hon behöver aktiveras i en större lägenhet än min. Han kommer alltid vara en stor del i mitt liv, och så länge vi är överens om det så kommer det fortsätta. Det är liksom bara för underbart att gå vidare ifrån så den här situationen är en stor anledning till varför jag klarar singellivet riktigt bra, för jag vet att jag har någon som älskar mig för den jag är och fortfarande bryr sig om mig, fast vi inte är ihop.

Skulle jag träffa nån ny kille inom kort så kommer det ske i snigelfart, då jag är extremt rädd för att dejta egentligen. Jag vill vara riktigt säker på att oavsett om nästa kille är en dejt eller den där föreviga så vill jag veta vad jag ger mig in på. Tekniskt sett innebär väl det att jag hellre är ensam och pussjuk än att hoppa på första bästa som når upp till mina ”krav”. Jag har gillat några profiler på HP, men inte nått mer än så länge.

Den där andra skiten då?

Ja, den kommer vi till nu. Sömnproblemen fortsätter. I Stockholm sov jag dock fantastiskt. Två nätter var jag totalt däckad och sov som en stock. Tog inte mina sömntabletter på hela resan. Det bidrog till att jag ville testa att sova utan dem även hemma. Det gick verkligen inte bra. Jag hade ingen ångest eller så. Jag bara somnade inte. Jag gick och la mig vid 23, och när det gått två timmar eller nått sånt så fick jag nog och tog en sömnablett ändå. En halvtimme senare började den verka, men jag somnade inte ändå. Gjorde jag det så märkte jag inte av det. När klockan var efter 3 nån gång blev jag verkligen asförbannad, skrev av mig på FB och sen lyckades jag somna, men sov dåligt resten av natten och vid 9 så kunde jag inte ligga i sängen längre. Efter det gick det bättre. Då hände nått märkligt egentligen. Allt det här med min sömn har ju påverkat mig mycket, och överallt ser man bara reklam för sömnproblem, jävla FB till att spionera?!

Jag tror att en av anledningarna till varför jag sov så bra när jag var bortrest berodde på flera saker. Dels att jag var omringad av ett tjock, gosigt och varmt täcke, något jag inte har här hemma just nu. Täcket jag har är jättetunt, svalt och säkert 20+ år gammalt. Det är inte så mysigt. När jag var hos föräldrarna, behövde jag heller inte bry mig om något. Ingen katt som stör en mitt i natten, möjligtvis och inga konstiga ljud från kyl eller fläkten. Med tanke på alla problem jag har haft så är det inte så konstigt att jag ändå fortsätter tänka på om Majken ska sova i natt eller springa rundor, om nån ska vråla ut saker i en megafon mitt i natten, för att nån jävel parkerat sin bil fel(😳), eller om jag ska bli väckt i ottan för att byggjobbarna håller på här utanför? Jag trivs här, det är ingen lögn. Den här lilla skokartongen känns som hemma, det märker jag när jag sovit borta, men trots det känns det lite som om att det är lägenheten i sig som bidrar till mina sömnproblem? Det kommer lösa sig till sist, men ibland känns det som om att man nu på sistone är dömd till att för evigt oroa sig över katten och alltid gå på sömntabletter, för att så är mitt liv idag.

I alla fall, det märkliga som hände är att någon tipsade mig om att jag skulle ta en av mina tjocka filtar jag har när jag ser på tv och lägga dem på täcket, dels så täcket blir tyngre (tyngdtäcke effekt), men även så det blir gosigare. Sen efter den första jobbiga natten efter min Stockholmsresa hade jag det så hela natten, och även om jag blev sjöblöt av värmen, så har jag fan legat däckad de nätter jag sovit ensam. Jag somnade rätt fort också, vilket är en skum känsla.

Jag har vaknat några gånger av att jag hade ont i ryggen, vilket bara händer på nätterna primärt och när jag skulle vända mig så gjorde det ännu ondare än vanligt. Jag får alltså bara ont i ryggen på nätterna om jag har legat för länge på rygg. Jag har mycket svank, och mina jobbiga extrakilon (som säkert bidragit till massa plack i artärerna i ländryggen) har gjort att jag har haft ont i ryggen på nätterna sen typ 2016 eller nått. Säkert längre. Det lär bli bättre när jag väl nått min målvikt och börjat hålla bättre i min veganska diet jag primärt följer. I alla fall, jag har alltså sovit på rygg riktigt länge under alla nätter sen dess, vilket betyder att jag sovit djupt, men också bra. Att täcket blev tyngre måste ha hjälpt där, men jag är osäker på om jag vill punga ut med flera tusen på ett tyngdtäcke. Generellt känns det bara jobbigt att ha ett täcke som väger typ 7 kg, vilket är då rekommenderat för mig. Nä, jag vill bara ha ett tjockare, gosigare täcke egentligen. Dock inte duntäcke! Inga döda fåglar i min säng, tack!

Windows suger, även på VM… 😫

Det finns lite mer skit att nämna också, som har mer med teknik att göra. I skolan har vi äntligen en programmeringskurs igen, vilket är jätteskönt, men jag har knappt orkat eller kunnat göra så mycket jag vill. Sömnproblemen och allt annat kommer bara i vägen. Nu ska jag också göra en extra uppgift för databaskursen, dock vill jag göra detta för egna personliga skäl, så jag faktiskt lär mig något om SQL server, men det blir mycket att göra närmsta tiden, och vi får se hur duktig jag är på att planera för det. Jag kommer prioritera att få godkänt i databaskursen i alla fall, då den har en deadline som är viktig. Klarar jag inte detta, får jag inte G i databaskursen och då blir det problem. Det är ett tag kvar innan vi börjar programmera i grupper på en projektuppgift, och när det blir av så vet jag att jag kan prestera utan problem.

Jag har avinstallerat min Bootcamp installation av Windows i alla fall, och jag tänker börja betala för en VM licens istället, så jag slipper starta om datorn varje gång jag behöver använda Windows. Äntligen hittade jag en VM som är värd att betala för. Det blev VMWare, med deras Fusion program. Det kommer kosta nån tusenlapp, men det är det värt. Eftersom jag kommer åt allt på min Mac utan konstigheter, så behöver jag bara ha Visual Studio och typ SSMS installerat på den, och det känns skönt. Fusion har också inbyggda tangentbordsgrejer, alltså key-mapping. Det tog ett tag innan jag fick det att funka men bra att det gick till sist. Jag tror dock att jag har installerat och avinstallerat Windows typ 4 gånger sen jag gjorde den här ändringen.

Det började med att jag hade tillgång till min bootcamp installation av Windows i min VM. Det funkade fint, men det märktes att det var Bootcamp, då scrolla och prestandan var praktiskt taget lika dåligt som när man använder det på riktigt. Därför fick jag idén att jag skulle flytta över min licens till VM och installera om Windows där. Det funkade fint i början, men när jag ändrade om med språken så började datorn strula nått så ofantligt mycket. Av nån skum anledning så gick det inte att ha det som jag vill ha det. Jag kan inte riktigt förklara det, men om jag använde mig utav ett särskilt språk av de engelska varianterna så gick allt bara fel. Till sist installerade jag Windows helt på svenska, och då gick det bra. Men då fungerade inte min licens, så nu har jag inte en aktiverad version av Windows. Egentligen behöver jag inte det då jag hatar Windows numera. Det bara strular, kraschar, är långsamt och drar både batteri och prestanda så det fanimej är löjligt. Jag behöver bara använda det när jag prompt måste göra strikta Windows grejer. Annars funkar Mac skitbra! Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga heller för att rätta till det. Jag får en varning om att licensen använts på en annan dator – ja det är sant, på min bootcamp installation som nu är borttagen utan att jag tog en backup för jag hade inte något viktigt där ändå, men det går inte att aktivera windows ändå. Jag har noll lust att köpa en ”äkta” variant av Windows heller, eftersom jag har en fullt fungerande licens nyckel för Windows 10 redan. I värsta fall får jag testa att göra en ny bootcamp installation och se om det hjälper. Jag tror knappast det, men man kan ju försöka – om man orkar. Visual Studio och SSMS funkar bra än sålänge, så jag orkar knappt bry mig. Windows och jag är inte vänner längre. Den saken är klar.

Nä, nu måste jag fortsätta plugga. Måste bli klar med den här SQL server skiten nån gång…

Kategorier
Vardagsliv

10 år, 9 månader och 22 dagar…💔

Idag hände det som både jag och Henrik känt av ett bra tag. Vi tog ett gemensamt beslut att göra slut. Det var väntat, och även om vi båda är skitledsna över det här så är vi båda lättade över det också.

Vi har bägge två förändrats för mycket, och det vi vill idag är inte lika gemensamt. Mitt mål om att bli vegan, skaffa hund eller fler katter etc är något vi inte riktigt är överens om längre. Vi har blivit för olika och vi har hamnat i en svacka som vi inte kan ta oss ur. Därför är det rätt att bryta nu, innan det går för långt.

Jag får i alla fall bo kvar här så länge det behövs. År om det skulle vara möjligt, vilket är skönt men det är redan bestämt att jag är den som flyttar ut och det är mer än ok för min del. Jag letar efter boende i hela Skåne, men kan jag stanna kvar i Malmö gör jag gärna det, men det är inte superviktigt. Det som däremot är viktigt är att nästa boende är ett boende där jag känner att jag kan bo och leva under lång tid. Där Anton kan leva och växa upp utan konsekvenser.

Mitt drömboende är mer eller mindre än bostad som är en marklägenhet/litet hus eller lägenhet på markplan/halv trappa upp med antingen gräsplätt eller nära tillgång så jag lätt kan rasta Anton när han ska lära sig bli rumsren. Lägenheten hoppas jag också på är en tvåa eller trea på minst 65 kvadrat, som jag helst kan köpa loss direkt och leva amorteringsfri i, alternativt ha ett mycket litet lån om jag kan hitta något dyrare jag ändå har råd med. Med amortering, ränta och avgift eller bara ren och skär hyra på ungefär 5000 kr i månaden kan jag klara det, oavsett var jag hamnar. Frågan är om jag kan få ett nytt lån som student? Målet är egentligen att ha pengar kvar på banken för eventuell renovering, nya möbler och andra prylar samt att leva utan lån om det är möjligt. Bostaden ska vara inom pendlingsvänligt avstånd till Malmö, så helst någonstans på linjen från Malmö mot Helsingborg, Hässleholm eller Ystad/Trelleborg. Jag vill i alla fall inte bo i Kristianstad, Österlen(inkl Sjöbo) eller norr om Hässleholm helst. Då ska det vara ett väldigt speciellt och typ absolut perfekt boende om jag kan sträcka mig åt de hållen igen. Jag kan tänka mig hyresrätt om det blir ett mer tillfälligt boende, men att köpa ny bostad är av större intresse.

Bostaden, oavsett storlek ska i alla fall ha ett riktigt kök, med bänkyta, och möjlighet till installation av diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. Möjlighet till hel kyl och frys alt. en extra frys behöver det finnas plats till också. Detta för att jag planerar ju att råutfodra Anton när jag kan det och då behöver jag en plats att ha hans mat på. Hel kyl och frys är mest så jag kan packa frysen med massa grönsaker, typ alla 2.5 kilos förpackningar från Magnihill. Fiberlina är också ett måste, och gärna något som ingår i eventuell hyra eller avgift. Jag tänker inte flytta till något dåligt område bara för att jag måste bo så billigt som möjligt. Exempelvis är jag inte desperat över att stanna kvar i Malmö, även om det hade varit trevligt. En bra bonus med området/staden/byhålan jag kommer hamna i att det ska gå att beställa mat på nätet och få hem det. Inte superviktigt, men en riktigt bra bonus. Alltså ingen lantbrevbärare eller så. Så desperat är jag inte. Jag lär ju inte kunna behålla bilen så då blir det lite svårare med storhandling…

Om jag ska vara mer tydlig så är det exempelvis av större intresse att köpa en lagom stor tvåa eller trea jävligt billigt exempelvis i Tyringe/Hässleholm och pendla till Malmö än att klämma in mig i en dyr hyres etta bara för att stanna i Malmö. Jag är som sagt inte desperat. Dock har jag anmält intresse för några ettor i Skåne, varav en är i Malmö och en i Helsingborg, men jag hoppas mer på ett bostadsköp än hyres om jag ska vara ärlig. Detta är mest för att hyreslägenheterna är så ofantligt dyra, svåra att få och också väldigt, väldigt små och då bor jag hellre ”på landet” i större lägenhet och pendlar i nån timme.

Eftersom jag spenderar mycket av min tid med att tänka på pengar så vill jag känna att jag har råd att bo, att leva och inte känna mig fattig oavsett var jag än hamnar. Med tanke på hur jag är som person och hur jag vill leva mitt liv så är det inte något särskilt svårt mål att uppnå. Den budgeten jag har räknat ut i mitt huvud är att jag kan klara en bostadskostnad på ungefär 5000 kr per månad. Med ett pendlingskort blir det en tusenlapp till. Mat lär jag lägga max 1500 kr på, och om internet ingår i hyran så lär övriga räkningar inte vara särskilt mycket. Jag skulle gissa att jag kommer ha utgifter på max 3k i månaden utöver själva bostadskostnaden, då jag gillar att leva billigt och spara pengar. Så länge jag har csn så är det lugnt, vilket jag har till oktober 2020. Min plan är självklart att hitta någon typ av anställning till sommaren som senare kommer bli den plats jag har min LiA praktik på så jag har anställning under tiden, men om jag inte lyckas med det så behöver jag ha tillräckligt med pengar för att överleva, och det kommer jag räkna in i min budget jag kommer göra klart senare.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma, men det gjorde den. Jag kommer att leva ensam så länge det är möjligt, och jag vill hellre fokusera mitt liv på att bli en bra systemutvecklare med massa djur hemma än desperat leta ny pojkvän bara för att jag måste ha någon. Nej, nej… Så är det inte. Mina dryga 10 år med min älskade Henrik har lärt mig att bli kräsen. Det kommer bli svårt att hitta någon som kan ersätta honom. Nej, fel sagt. Att ersätta honom är omöjligt. Att hitta någon som är ett uns som honom kommer bli svårt. Jag är kräsen. Kräsen som fan nu. Nej, nästa nisse som hamnar i min väg kommer att få acceptera faktumet att Anton är min nummer 1, när han är väl här. Han får acceptera katthår, hundhår, ett skitigt kök, massa Apple produkter, konstant skärmstirrande och vegansk mat om han ens ska ha en chans att jag ska bli intresserad av ett långsiktigt förhållande. Nej, det enda som kan göra att det ens är av intresse att ”hitta någon annan” är om jag kan hitta någon som är vego, gillar att ha ett stillasittande liv framför tv som dator, gärna är duktig på programmering, älskar hundar och katter, inte vill ha barn(på riktigt alltså! Passionerat barnfri, liksom!) och som har humor, förståelse och är pedagogisk samt står ut med mig och mina konstigheter och har inget emot att bli min personliga massör och hjälpreda. En fördel är det om han använder och föredrar Apple produkter och inte rakt ut dissar dem bara för att. Han måste också förstå och acceptera att jag inte trivs i kvinnliga kläder och att jag tänker tacka nej till fina fester där man måste klä sig stereotypiskt. Han får inte vara rökare(inte ens feströkare), vara anti-droger eller dricka för mycket alkohol. Finns säkert sjutusen andra saker med som han måste lära sig att älska och respektera, men det där var nog det viktigaste jag kom på direkt. Lycka till för mig att hitta någon sådan person. Åh just det. Han måste vara skåning också! Mycket viktigt. Finns kanske tre personer i hela världen möjligtvis som kan fylla allt det, varav Henrik är en av dem, men det behöver inte betyda att de kan hitta mig och älska mig för den jag är. Jag är säkert för ful/konstig/allmänt oattraktiv för dem ändå. Så ja, good luck… Men jag är inte ledsen över det.

Nej, jag vet hur jag vill leva mitt liv och jag ser fram emot det, även om jag inte ville att det här skulle hända. Men nu är det så och jag accepterar det.

Kategorier
Vardagsliv

7 år med älsklingen idag!

Tiden går fort när man har roligt!

Kategorier
Vardagsliv

En till vecka i nollåttalandet har spenderats!

Om ni undrar vars fan jag tog vägen senaste veckan, utan ett ljud från min blogg etc, så beror det på att jag har varit i Stockholm och härjat i en vecka. Det var jätteroligt, men det blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag träffade många av mina vänner och vännerna till familjen, men långt ifrån alla som jag hade hoppats på. Detta berodde på att en del var bortresta själva. Den största ”besvikelsen” eller vad man ska kalla det för var att jag inte fick någon möjlighet att träffa kenneln, och gosa med Gandalf etc. Det var den största höjdpunkten när jag gjorde den här resan förra året, men i år så blev det magsjuka tyvärr, så då fick vi ställa in.

Jag är glad ändå, för i det stora hela har jag haft det jättebra, även om det var asjobbigt att vara utan Henrik så länge. När helgen var över så kände jag att nu började det bli lite jobbigt, utan att ha Maja i knät och gosa med henne samt att jag saknade oerhört mycket att sova bredvid Henrik och gosa med han i soffan och i sängen.

Nu är jag i alla fall hemma igen, och resorna upp och ner gick mycket bra. På vägen upp så fick jag ett mycket trevligt sällskap av en blind man, så då blev det mycket prat om Funkibator. Jag fick hans visitkort och jag hoppas jag kommer få träffa honom igen.

När jag väl kom upp till Stockholm så har jag varvat sociala möten med lite jobb, och jobbgrejen var verkligen jobbig. Internet hos mina föräldrar är inte särskilt stabilt och dessutom har de bara mobilt bredband. Jag trodde att de hade obegränsat, trots det mobila nätet och när jag hittade deras Apple TV, så brände jag upp deras data två gånger om, men så kan det gå när man inte vet bättre. De hade själva ingen aning om hur mycket data som går åt när man ser på streaming. Det går åt mycket. Jag och Henrik kan själva spendera säkert 10gig per dag här, eftersom vi tittar oerhört mycket på Netflix, YouTube etc. Mamma o pappa tittar mest på vanlig, marksänd tv och bara någon gång ibland på typ tv4play. Eftersom jag bara ser streaming i stort sett så tittade jag på som vanligt och poff sa det, och sen var datan slut. Galet, men det löste sig.

Apropå jobbet så har jag lärt mig en läxa. Aldrig mer ska jag ta med mig vår tröga laptop någonstans för att jobba. Det gick så galet trögt att jag höll på att bli tokig. Som tur var fick jag bra arbetsuppgifter, så jag genomförde alla timmar + lite till som jag behövde. Det var dock otroligt jobbigt att sitta vid trögt internet, och en mycket trög dator. Ibland fick min mobil agera jobbdator och tro det eller ej, men det gick faktiskt bättre ibland.

Vinjetten till Söderkåkar, på lotsgatan där vi gick förbi. Bilden är en länk.

Jag har i alla fall träffat många människor, umgåtts med familjen och nära vänner. På fredagen sov jag över hos min kompis Lollo, jag gick på Söders Höjder med mina syskon och pappa för att försöka hitta inspelningsplatsen till Söderkåkar som spelades in på 70-talet, då det har varit en stor del av vår barndom. Det visade sig att vi hittade halvt rätt. Bakgrunden till vinjetten spelades in på Lotsgatan och där gick vi förbi, men jag ville hitta husen och gården där allt annat spelades in. Det är tydligen någonstans på Lidingö, så nästa gång man kommer till Stockholm och vädret är bra så lär man försöka ta en tur dit ut med och förhoppningsvis hittar man den rätta inspelningsplatsen om den nu finns kvar. Det hade varit så otroligt roligt! Söderkåkar, första sällskapsresan-filmen, mitt Gameboy och allmänt TV tittande är liksom min kompletta barndom. Mycket stillasittande, men ack så roligt man hade det som barn. När vi var i Stensån, som ligger utanför Ytterhogdal så var det Söderkåkar och sällskapsresan vi brukade sitta och titta på. Har säkert sett bägge filmerna hundratals gånger i mina dagar.

Veckan var i alla fall sprängfylld av kärlek, skratt, jobb, och massa annat trevligt. Åt sushi ett antal gånger också och träffade en vän, Filip som jag inte sett på typ 10 år skulle jag gissa. Jag är nöjd och glad nu i alla fall, men framöver lär jag lata mig rejält, för annars blir det svårt att orka med.