Etikett: känslor

Kategorier
Vardagsliv

Man ska göra vad man kan för att trivas…

I corona tider, där allt har förändrats så får man göra vad man kan för att livet ska bli så normalt som möjligt. För min del är det inte särskilt mycket som ändrats. Skolan är stängd i typ två veckor vad vi vet, men jag har hört nått om att risken finns att resten av terminen likaväl kan ske på distans. Vi har fått ny lärare i Objekt-Orienterad programmering 2, vilket är skoj då det är vår gamla lärare från förra programmeringskursen som tagit över. Vi har skött detta på distans utan större problem, så det är nice. Det är skönt just nu att slippa åka till skolan. Det enda jag saknar är mer sovmorgon…

SodaStream och annat har köpts in på sistone…

Jag har varit busig senaste veckan iaf, då jag dels varit på IKEA, NetOnNet, Emporia och andra ställen. Orsaken är för att jag varit lite desperat efter att få en mysigare och trevligare lägenhet. Det som behövdes var en SodaStream, ett mysigare täcke och en avlastningsbänk. Allt det har jag köpt in. En SodaStream har jag velat ha länge, då jag upptäckt att bubbelvatten med en skiva citron i eller med bär är jättegott. Jag är ju så dålig på att dricka vatten, men att göra eget bubbelvatten gör att vattnet blir så mycket godare. Särskilt då med en skiva citron i. Mums deluxe. Jag hittade ett paket på NetOnNet för 650 kr där jag fick fyra flaskor inkluderade, två stycken 1 liters och två halv liters. Tids nog ska jag köpa hem Pepsi Max, då det går att köpa koncentrat. Köper man det på rätt ställe så blir det mycket billigare än att bära hem massa weekendpack, som jag annars brukar köpa och som tar så jävla mycket plats! Normalpriset just nu för en flaska koncentrat är 60 kr, men på coop har jag sett att man kan köpa det för en tia billigare. Det enda som är trist med SodaStream är att deras största flaskor är på 1 liter. Det hade varit trevligt med åtminstone 1.5 liter eller till och med 2. Jaja, man får bara göra fler flaskor med det så är det problemet löst. Sen jag påbörjade det här inlägget har jag köpt in koncentrat på 7up Free, och jag märker ingen direkt skillnad jämfört med vad det smakar på flaska. Jag brukar inte dricka det särskilt ofta, nån gång per år men det smakar som jag minns det. 50 kr på ICA Maxi, så bra pris.

Mys, mys och gosi-gos!

Det mysiga täcket köpte jag från Hemtex. Jag har tidigare haft ett täcke som är jätteplatt, relativt tungt och inte mysigt för fem öre. Jag har saknat såna där tjocka, fluffiga täcken som gör att ligga i sängen blir extra trevligt. Till sist hittade jag det. Planen var först att köpa det på IKEA, men inga av täckena där kändes bra, men efter mer googling så blev det Selma medelvarmt på Hemtex. Jag hade tur och fick 30% rabatt på det också, så jag sparade lite pengar även där. Täcket är jättegosigt och superfluffigt. Det låter lite, men det stör inte mig. Däremot blev ju Majken jätteintresserad så de första två nätterna som jag sovit med det så har hon klättrat över mig som en blådåre på nätterna. Dels p.g.a. täcket låter och det är ju intressant, men sen är hon väl bara allmänt gosig, men det har varit svårt att få henne ligga still och bara sova, så jag är dödstrött nu för att jag inte fått sova tillräckligt. Igen. Sömntabletter eller ej, det är ett helvete att få till alla nödvändiga timmar för sömn. Särskilt när katten ska klättra över en sjuttioelva gånger per natt och väcka mig. Nog för att det är mysigt, för det är det, men det är jobbigt att bli väckt så ofta bara för att katten är kelig. Jag ska påpeka att jag blir aldrig arg på henne när hon kommer för att gosa. Några har fått för sig att jag blir det, men det stämmer inte. Jag blir som sagt bara sur på katten när hon gör massa hyss. Är hon snäll, leker, gosar och busar med det hon ska hålla på med så är allt bra. Det är när hon gör hyss som jag blir smått galen ibland. Särskilt på nätterna… Och just nu, så är det två lägen som gäller för henne. Antingen ligger hon och sover – mycket och länge (typ hela dagarna) eller så gör hon hyss. Allt som hon inte får. En ytterst liten stund per dag är hon duktig och leker med hennes leksaker etc, sen går hon antingen och lägger sig, sover flera timmar i sträck eller hittar på hyss. Det går åt rätt håll, men det är störigt att hon börjat med alla de här hyssen. Attackera källsorteringen, bita på skor, dra ut hela dasspapper rullen, så jag har fått stänga in dasspappret i en låda, vilket hon prompt ska leka med hela tiden. Mattan i badrummet är också en ny leksak som hon drar runt med. Innan låg hon bara på den, nu är även den en leksak. Jaja… det kommer gå över… Har ni tips på hur man får bukt med det här utan att ställa undan allt jämt och ständigt så lämna en kommentar.

Lite mer singelsnack…

Ni har väl tröttnat på det här nu, men jaja. Jag ska uppdatera er ändå. Det har hänt lite mer grejer senaste dagarna här, men till att börja med ska jag säga att jag är glad och lättad över det. Jag fick ju kontakt med två personer på HP, Happy Pancake alltså, en dejtingsida för er som inte känner till det. Bägge två är typ ”kopior” av Henrik, vilket är trevligt då det är viktigt för mig att hitta någon som har samma livsstil och livsmål som mig. Sen är det ju bara en bonus om vi kommer överens med mycket annat. En av killarna var ju från Sthlm, och han var jag mest intresserad av, men då han bor i Sthlm så är det ett stort störigt problem, ifall det skulle bli seriöst i framtiden. Dock visar det sig att han har förmodligen en annan tjej på G, och när jag fick höra det så blev jag lättad. Kanske lite besviken, men lättnaden tog över väldigt snabbt. Orsaken till varför jag blev lättad är bara för att då slipper jag bry mig. Jag behöver inte tänka på att jag kanske blir tvingad att flytta till Sthlm, förlora min älskade skånska dialekt för att älsklingen min inte pratar skånska etc. Ni vet, alla de där konstiga grejerna som är så viktiga för mig. Det är skönt att förmodligen släppa det nu. Vi lär stanna vänner och vi hade videosamtal i helgen, för att lära känna varandra bättre. Det är liksom inte hugget i sten att han blir ihop med den andra tjejen, men det är glädjande för mig att det liksom kan lösa sig av sig självt. Sen ska vi träffas i sommar, så det ser jag fram emot.

Den andra killen i Malmö är dock en helt annan historia. Vi kommer överens så bra så det nästan är skrämmande. Han är trevlig, vettig och har en massa fördelar. Men det är något som blockerar mig från att utveckla känslor för honom. Jag vet inte riktigt vad det är, men något är det. Sen är han redo för nytt, vilket jag inte är. När jag är det lär förmodligen vara år bort skulle jag tro. Jag borde egentligen vara störtförälskad i den här killen, för hade vi blivit ihop hade vi förmodligen haft det skitbra, men för min del så känns det så konstigt.

Risken är nämligen stor, idag och just nu att om jag hade blivit ihop med dels honom, men även med nån annan som liknar honom så hade jag liksom bara behandlat han som en bra vän, och jag hade garanterat blandat ihop mina minnen jag delar med Henrik med den nya killen vilket bara känns fel. Jag hade liksom blivit ihop med nån utan att vara kär, och det är bara fel. Risken är stor att den killen bara är nån slags rebound, vilket inte är rätt för någon. Jag har sagt detta till honom, så han är fullt medveten om allt. Sen har han också sagt att han inte vill vänta för länge heller. Så blir vi inte ihop, vill han inte ha kontakt i väntan på att jag ska hitta mina känslor eller nått sånt. Det är helt förståeligt. Jag hade nog inte velat det heller. Inte med någon där man känner nästan direkt att inga känslor kommer bubbla upp på ett bra tag, om ens någonsin. Vi har i alla fall bestämt att träffas så snart det är möjligt så vi kan gå vidare. Jag är 99% övertygad om att när vi ses så blir det bara ett möte med en bra vän. Jag skulle bli väldigt förvånad om det uppstår känslor när vi ses, men jag tror det är viktigt att träffas också. Jag kan ju ha fel.

Hela den här ”dejting” grejen har i alla fall skett för tidigt. Jag är inte redo. Jag vill inte ha sex med någon annan på ett bra jävla långt tag. Jag lever hellre (och gärna) i celibat, liksom. Jag vill heller inte att någon ska ta på mig på det sättet, även om jag saknar det och längtar efter det. Men det får ske när jag är redo. Jag vill inte kyssa vemsomhelst, trots att jag är galet pussjuk. Jag får hålla mig till katten, även om inte hennes pussar är likadana som från en annan mänsklig kille, haha. Att få kramar är ju helt ok, men jag vill ju lära känna personen först, och så här i Corona tider är det smart att låta bli att krama på främlingar…

Sen var det ju det här med killen på Espresso House. Jag har inte sett han på evigheter. Varje gång jag varit där han har jobbat så är det nån annan som är där, så jag vet inte hur det är nu. Eftersom jag inte känner honom, han vet inte vem jag är etc så vet jag inte ens om han jobbar kvar på det stället. Han kanske har bytt, eller skiftar mellan olika EH att jobba på? När jag tog en fika där sist iaf, så pratade jag med tjejen bakom kassan och hon berättade för mig lite hur det funkar med personalen och så. Det var intressant att höra. Sen är det ju det här jävla corona bajset som säkert bara kommer sabba det mer när det gäller att vistas utomhus och på caféer, så jag räknar med att inte få se honom igen på bra länge. Det är trist, men förmodligen för det bästa, då jag ändå vill stanna singel. Jag hoppas dock att jag kommer råka stöta på han igen, och att jag då vågar ta kontakt och att vi lär känna varandra.

Just nu är jag i alla fall väldigt glad över att det verkar lösa sig själv med allt, särskilt singellivet. Skulle det ske nått annat så uppdaterar jag så klart, men så här är det just nu i alla fall.

Så, för att sammanfatta så sitter jag här i min lilla skokartong till lägenhet och dricker bubbelvatten, med katten Majken till sällskap. Jag sover i en mysigare säng, tack vare ett tjockare täcke och jag stannar singel tillsvidare.

Det verkar som om att saker alltså kommer börja återgå till det normala. Förutom corona skiten då…

Kategorier
Vardagsliv

Dispensansökan nekad och jag är så lättad över det!

Idag fick jag veta, då jag sen tidigare skrev till läraren i matematik kursen som äntligen rättat tentorna att jag fick bara 2 poäng på femte tentatillfället (15 augusti). När jag fick veta det så bröt jag ihop litegrann igen, men den här gången var ännu mer annorlunda än innan, för nu jävlar ska jag ta avstånd från det här. När jag kollade beskedet så var klockan typ 15:57 idag, fredag eftermiddag. Jag fick veta igår att min ansökan om dispens ligger hos dekanen och väntar, så det första jag gjorde var att leta upp rätt person och så ringde jag, för nu pallar jag inte mer.

Jag hade tur och fick svar, och fick veta att min ansökan blir nekad. Jag blev så glad att jag typ började gråta. Jag förklarade lite snabbt för dekanen hur jag har mått den här sommaren, att jag påbörjat en ny utbildning som jag vill fortsätta gå på och att jag hade hoppats på att ansökan skulle bli nekad.

Sanningen är ju (om jag inte sagt det tidigare) så har jag bara ansökt om dispens för att min älskade älskling tjatat om det, och vad han säger och tycker betyder typ allt för mig. Ni som känner mig och vet hur jag funkar och vet vem han är borde förstå varför jag agerat som jag har gjort trots all skit. Därför ansökte jag om dispens, trots att jag stretar emot med all min kraft ungefär.

Att bara få två poäng på det femte tillfället är skrattretande. Det var en kombination av gamla tentor! Jag visste svaret på många, men jag visste inte hur jag skulle räkna ut det, och jag trodde att jag lätt hade fixat ihop minst 5 poäng, men nej. Det går alltså inte. Inte ens när det är en kombination av gamla tentor kan jag komma förbi 2 poäng. Jag skiter i att fråga hur det gick på det sjätte tillfället för där lär jag ha fått mindre poäng för det gick garanterat sämre på den. Ärligt talat skiter jag i det! Jag bryr mig inte!

Nu känns det i alla fall jätteskönt. Nu kan jag arbeta på att gå vidare från det här. Jag kan fokusera helhjärtat på den andra fantastiska utbildningen jag har påbörjat på Newton, köpa kurslitteratur och lära känna de underbara, härliga kurskamraterna jag har träffat där.

Det känns otroligt fantastiskt om jag ska vara ärlig. Nu kan jag andas ut. Må bättre. Och lära mig .NET!

Kategorier
Vardagsliv

Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Kategorier
Vardagsliv

Cirkusen tar ett nytt varv…

Lite så här känns det nu, total förvirring blandat med pepp och egna känslor

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Kategorier
Vardagsliv

2017 – förändringarnas år

Det här året har varit sprängfyllt med så kallade förändringar och insikt. I år har jag insett både det ena och det andra och sakta men säkert har jag börjat ta steg mot bättre hälsa och en ny karriär inom programmering. Det har hänt mycket, och jag ska gå igenom allt i det här inlägget.

I början av 2017 hade jag problem med det mesta. Jag klagade över vikten, hälsan och jag hade extrema problem med kläder som var för små och byxor som gick sönder ständigt. Vi var nyinflyttade till Arlöv och nybörjare som vegetarianer, vilket hölls hemligt på bloggen i ett halvår. Flytten till Arlöv kände man nästan direkt att det inte var någon höjdare, men året som vegetarian har varit riktigt bra.

Jag gick och hoppades på att jag skulle gå ner alla kilon mirakulöst snabbt, men ett år senare så kan jag med stor säkerhet säga att så blev det verkligen inte. Det är alldeles för lätt att vara onyttig som lakto-ovo vegetarian, eftersom det är typ mjölk och ägg i allt, och vi är extremt lata av oss. Men jag har åtminstone inte gått upp, utan antingen har jag gått ner lite, eller så står jag stilla. I slutet av Januari så tänkte jag dock ut en plan som skulle lösa alla problem. Jag kan i dagsläget säga att det blev mer som jag hade förväntat mig, än mirakulösa resultat. Allt började sakta men säkert vända dock när jag äntligen fick på mig ett par herrjeans från Dressmann och jag hittade min nya mobiltelefon som skulle bli en BlackBerry KeyOne. När jag fick på mig byxorna så fick min Nexus 6P i alla fall plats i fickan, vilket jag tog som ett smått mirakel. Det här året var också första gången på hur många år som helst (typ innan jag blev ihop med Henrik för 9 år sen) som jag har mått dåligt i perioder. Nu i efterhand vet jag exakt varför, och den första perioden berodde på att jag höll på att gå in i väggen av flera anledningar för att mitt jobb började bli alldeles för monotont. Jag fixar liksom inte det. Jag måste tänka kreativt för att orka med. Inte sitta dag ut och dag in som en robot och göra saker jag blir tillsagd att göra. Jag behöver använda hjärnan. Nu i efterhand är allt sånt löst, men jag återkommer mer om detta och ni som läst min blogg detta året vet precis allt om vad som har hänt mig.

I mars månad började förändringarna på allvar att ta fart. Vi började leta efter ny lägenhet, kollade på radhus och vi köpte lägenheten som vi bor i nu. Det var en extremt lång väntan på att äntligen få flytta in här, men vi hade tur och kunde flytta in flera månader tidigare än planerat och det var bra. Nu i efterhand kan jag säga att lägenheten vi köpte är underbar, även om det är lite grejer som ska fixas till. Vi trivs dock så jävla bra här och har möblerat det så bra att vi inte alls behöver flytta på många, långa år och det känns tryggt. Och det funkar att ha Grand Danois här! Vi ska också ordna med livförsäkringar ifall något skulle hända så nån av oss slipper flytta ifall någon av oss avlider (hemska tanke). I mars månad bytte jag också webbhotell och där började en till helveteshistoria som jag gärna vill glömma. Jag bytte webbhotell från Binero och först till Inleed, men det var inte kul alls. Kort därefter bytte jag till Egen Sajt, och det var inte heller någon höjdare. Nu sitter jag på WordPress.com, som ni alla borde känna till vid det här laget, och härifrån tänker jag inte flytta i första taget. Jag är så trött på webbhotell, så jag skiter i det. Jag vill ju som sagt bara blogga, och det är lite svårt när man har webbhotell som bara vill suga ur pengar från en eller som har dåliga tjänster. Det enda som kan förändras nu är att jag delar på min personliga blogg och Antons blogg igen, då jag fått tillgång till den (efterlangtadeanton.wordpress.com), tack vare fantastisk support från WordPress.com’s support och den engelska bloggen kan få en bättre domän än vad den har idag.

I början av april så testade jag på att börja programmera lite och började en kurs i C# som fanns gratis via Microsoft. Då hade jag också bestämt mig att börja leta efter en ny karriär inom programmering på något sätt, men jag väntade säkert ett halvår innan jag gick ut med det offentligt, för jag var orolig för att kollegorna på jobbet typ skulle sparka mig om jag sa något. Nu i efterhand så löste sig allt riktigt bra och alla är nöjda, så det är positivt. Problemet, som vanligt var ju det här med tröttheten och energinivån som aldrig verkar komma upp stadigt till en nivå där man faktiskt orkar göra allt man vill. Nej. Jag hade otroligt svårt att göra den där kursen. Dels så ville hjärnan min fokusera på alla problem som mitt webbhotell hade, och dels ville jag fokusera på ”roligare saker” att göra på jobbet. Jag hade också en idé till jobbet som jag arbetade en hel del på, som tyvärr inte leddes någonstans mitt i allt personligt kaos.

Maj månad, var riktigt påfrestande men också då jag gick ut med en ”hemlig” framtidsplan, som jag även idag hoppas stämmer. Den gick bland annat ut på att jag skulle omskola mig till någon typ av programmerare, orka arbeta mer och ha ett jobb som är flexibelt och stabilt nog för Grand Danois. Om det blir av återstår att se, men jag är hoppfull där. Jag spenderade också årets första vecka som gräsänka, där planen var att jag skulle äta supernyttigt, vilket sket sig riktigt snabbt…

Sommaren var praktiskt taget enbart flytt till nya lägenheten, extra lång semester som verkligen behövdes och efter min semester återgick jag till ett extremt lugnt schema, vilket också behövdes för att kunna återhämta mig från den ”hemska” våren jag hade haft än så länge. Vi gjorde några resor till Skånes djurpark och till Köpenhamn, och i Augusti kapade jag av håret och det är inget jag ångrar. Däremot saknar jag mitt blonda och rosa hår, men när jag har stabil ekonomi igen och bestämt mig hur jag ska göra så ska jag återigen börja bleka och ha roliga färger i håret igen. I slutet på sommaren fick jag också ryggskott, och någonstans i den vevan tog jag och min bästa vän en väldigt välbehövd paus som ledde till att jag spenderade i stort sett nästan hela hösten utan ”vänner”. Det var tråkigt, men det behövdes verkligen. Jag valde också att rensa Facebook på vänner som jag inte vill ha kontakt med och jag råkade också tappa vänskapen med en annan vän som jag verkligen ville behålla, men gjort är gjort. Förutom flytten och lång semester så var det mest positiva att jag satsade ett par veckor med att äta så fiberrikt jag bara kunde och utan ansträngning, praktiskt taget, så gick jag ner minst 5 centimeter över magen och jag gick ner en byxstorlek. Centimeterna återkom så klart när jag började återigen äta mer onyttigt, men jag fick det bevisat i alla fall att fibrer är nyckeln till nästan allt! Och min struliga IBS mage har nu också vant sig vid fibrer, så nu vet jag direkt vid toalettbesök om jag ätit något bra eller något dåligt. Bra innebär att det går fort (och utan större ansträngning), allt kommer ut direkt och pappret är rent när man torkar sig från början. Dåligt innebär allt annat som anses jobbigt. I vanliga fall går det åt metervis med papper av diverse anledning som du kan gissa själv. Det är inte kul i alla fall att ha det så, men fibrer hjälper mot IBS – det tar bara lite tid, och när du väl upplevt det på en stadig basis så vill du bara uppleva det igen. Det är inte kul att ha en strulig mage…

Hösten var präglad av ensamhet och mer ensamhet. Älsklingen åkte iväg med jobbet en vecka i två omgångar, en i början på september och sen en vecka i oktober. Första gången var relativt ok att vara ensam, men den andra var fan hemsk. Under den perioden skapade jag också den här konstiga besattheten över Apple, eftersom det funkade skit att ha en Blackberry av olika anledningar, men i sista minuten kom älsklingen till min räddning och jag vill nu inte längre ha en iPhone att leka med. Jag klarar mig fint med min Lenovo P2, åtminstone tills jag byter ut den någon gång nästa år till en OnePlus av något slag. Beroende på hur desperat jag är över en ny mobil till sommaren så kanske det blir en OP6, men jag kanske väntar längre än så. Allt hänger ju på ekonomin som jag ännu inte vet hur den kan bli. Det hänger på om jag lyckas komma in på en riktig utbildning redan nästa år, om jag får behålla jobbet under tiden och lite andra småsaker.

Under hösten blev det också officiellt att jag skulle skola om mig och att jag dessutom går ner i tid på Funkibator. Från 50% till 25%, vilket känns bra, och jag har spekulerat i vilka utbildningar jag vill gå. Som läget är nu så satsar jag först på programmering 1 och sen på Matte B (eller 2 som det numera kallas) och jag tänker söka till flera utbildningar på högskola eller universitet, bland annat till Malmö Högskola och hoppas på att jag kommer in på något 2018 så jag slipper vänta ett helt år till på att utbilda mig.

Som ni borde veta vid det här laget, så kan jag knappt vänta på att ta steget och bli någon typ av programmerare och jag bara hoppas och önskar att något blir som man hoppats och att sakerna funkar, trots sämre ekonomi och annat skit som kan hända.

GOTT NYTT ÅR, ÖNSKAR JAG TILL ER MINA KÄRA LÄSARE!!!

Kategorier
Vardagsliv

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…

Kategorier
Livsstil och hälsa

Känslorna är i vågor, men förmodligen blir det bättre snart.

Jag har under de senaste veckorna, om inte månaderna känt mig lite sådär. De självklara anledningarna har jag nämnt förut, men på ett annat plan så har det förmodligen påverkat mig mer än vad man tror och de senaste två veckorna eller så har jag mått rätt pissigt. Och egentligen helt utan anledning. Vad det faktiskt beror på vet jag inte. Jag kan kalla det ”livet”.

Livet går ju liksom i vågor, och precis som de flesta människor har jag mått dåligt i perioder. Sist jag mådde så som jag känt mig på sistone var innan jag och Henrik blev ihop, så det här är en udda känsla. De två, tre officiella problemen (vikten och vilken jävla mobil som blir min nästa) jag upplever idag, känns i mitt huvud som flera miljoner olika sorters problem, vilket absolut inte är fallet. Jag är komplett medveten om att jag känner så här utan anledning och det är förmodligen just det som är problemet. Jag mår ”dåligt” utan att veta exakt varför och det stör mig rätt rejält. Och officiellt skyller jag på dessa två, eller tre problemen.

Inget särskilt har hänt på sistone. Ok, jo, vi flyttade ju men det är ju bara positivt i sig. Jobbet går bra, även om det går lite trögare just nu, men efter veckans omständigheter och väl givande samtal med familjen så har jag fått ny luft under vingarna och jag planerar (om jag orkar) att komma ifatt med allt och sakta men säkert se till att jag ska sluta obsessa över dessa små skitproblem jag har. Grejen är liksom att om jag bara väntar, så löser det sig. Om några månader har jag en ny mobiltelefon. Fortsätter jag att försöka äta bättre (mer fibrer,  mindre onyttigt) och sedan röra mig mer kommer jag förmodligen gå ner i vikt och kläderna kommer återigen sitta lite bättre. Jag behöver alltså bara vänta och sen är det ordnat. Det är väl mer att bara sitta och vänta och om inget händer som har gjort att känslorna kommit igång på allvar, för vad jag tänker, hoppas och tror på är oftast totalt tvärtom jämföres med vad som händer i det verkliga livet.

Det löser sig. Jag ska bara orka vänta till skiten faktiskt passerat och mina tillfälliga problem är borta. Frågan är bara hur fan man står ut tills att det är gjort. Nåja, jag överlever. Jag har gjort det hittills så…

 

Kategorier
Resan mot rakare tänder

Och tandställningen fortsätter att vara asjobbig.

Ett väldigt långt inlägg, men är du mycket intresserad av att veta vad som har hänt gällande mig och min tandställningsbehandling så läs på – särskilt om du inte är vän med mig på Facebook, eller om du kan ha missat några av mina inlägg.

Fortsätt läsa ”Och tandställningen fortsätter att vara asjobbig.”
Kategorier
Övrigt

En dag om året vill jag inte vara vuxen.

Idag, ca en månad före jul så ska jag prata om julen. Jag tänker inte skriva för mycket, för det behövs inte. Istället tänker jag ta mina tankar och beskriva dem från ett annat perspektiv. Det får tolkas hur fan det vill – det är jag som känner så här!

När jag var liten var julen speciell. Det var den nog för alla barn som idag har växt upp och blivit vuxna personer. Vi i familjen har i stort sett alla år firat vår julafton uppe i Norrland. När alla levde så turades vi om vart vi skulle fira det. Ena året var det hos mormor och morfar. Det andra hos farmor och farfar. Det tredje var vi hos oss i Stockholm och det fjärde var vi ibland hos min moster som också bor i Stockholm. Sen farmor dog 2001 så har vi alltid varit i Norrland och numera är vi bara hos morfar, för han är den enda av mor och farföräldrarna som lever.

När jag var liten så tyckte jag att alla resor mellan Stockholm och Norrland var ren och skär lyx – som ingen av mina kompisar fick uppleva. Jag vet inte varför jag tyckte det var en lyx, men så tyckte jag i alla fall. På julen så åkte vi upp några dagar innan jul och på morgnarna fick vi sova hur länge vi ville, men oftast var vi uppe i lagom tid för barnprogrammen som visades i juletid, där bland annat TV serien om Narnia från 80-talet visades. Jag tittar fortfarande på Narnia flera gånger om året och skäms inte över det. Jag har kvar mycket av min barnslighet på det sättet, som många andra födda på 80-talet, men gällande julen så vill jag vara barn igen på riktigt men nu längre så går det inte. Jag är vuxen – fysiskt (och psykiskt) och då är det inte längre acceptabelt att vara ett barn. Inte ens på julafton.

I alla fall. När julafton kom, så var det spännande flera dagar i förväg. Man undrade vad tomten skulle komma med. Dagen innan julafton så var det svårt att sova, för tomten skulle komma med paket som han skulle lägga i våra väldigt mysiga julstrumpor som vi lekte med som gosedjur. De hade nämligen djuransikte och var säkert en halvmeter djupa. Det fick plats en del paket där och att vakna upp tidigt på julaftons morgon och öppna paketen var riktigt roligt. Det startade julkänslan på riktigt som sakta men säkert hade byggts upp i december med hjälp av julkalendern, snön och chokladkalendern som jag öppnade varje dag. Även julpysslet spelade stor roll, baka pepparkakshus och att få en adventsstjärna i fönstret, samt luciatågen och alla julsånger man övade på. Nu har jag inte fått ett paket att öppna på morgonen på flera år och det har inte gjort mina nuvarande känslor kring julen ännu bättre direkt. Jag tittar heller inte längre på julkalendern, jag bakar inte nått godis, jag pyntar inte -för skiten hänger kvar året om och snön innebär bara frustration och ilska från min sida. I den aspekten har jag blivit vuxen, men vissa känslor man hade som barn om julen hade jag velat återfå och nått så simpelt som att öppna ett par paket på morgonen hade säkerligen bidragit till det. Åtminstone litegrann. Jag tycker egentligen, innerst inne att det är tråkigt att julen inte känns på samma sätt som den gjorde när jag var yngre. Nu vill jag bara att den ska gå över och får jag några paket så var det åtminstone inte i onödan man firade den.

Numera är julen som vilken annan släktträff som helst, med skillnaden att vi äter samma mat, slötittar på kalle anka och att man längtar efter att få öppna några paket. Sen är det över. Att träffa släkten och äta god mat är så klart supertrevligt, men hela konceptet av jul för min del har en del julklappar inkluderade, även om det inte är allt. Det behöver inte innebär att alla köper julklappar för tusentals kronor eller att alla får 20 julklappar. Man ger vad man kan och det är huvudsaken. Jag har fått vad jag har önskat mig i stort sett varje jul och jag är mycket glad över det. Från och med nu lär jag nog aldrig få uppleva en sån jul igen för nu har jag slutat bry mig.

Jag tappade min julkänsla året innan min farmor dog, för den julen var varken min farmor eller farfar med och firade med oss. Sen dess har den gått stadigt neråt. Det är snart 15 år sen. Numera är jul en ursäkt att träffa familjen och resten av släkten som jag sällan träffar. Maten är god, vi har det trevligt och allt är bra. Det är bara inte samma sak som innan. Alla andra utom jag upplever dock en stress som inte är utav denna värld men den har jag personligen aldrig sett. I så fall är min familj otroligt duktiga på att dölja det.

Själv vill jag bara vara ett barn på julafton, öppna mina paket på morgonen, titta efter tomten, äta god mat och umgås med familjen, undra ifall man får mandeln i gröten, slötitta på kalle (även om kalle är dötrist numera) och sen öppna några paket till och glädjas åt att jag fått det jag önskat mig. Från och med nu så har julkänslan försvunnit för evigt skulle jag gissa. Jag är fullt medveten om att jag är 32 och så kallat vuxen, men vissa saker – ursäkta mig – vill jag bara ska vara som dem alltid har varit.

Är det så mycket fel med det?