Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 2

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Nu har jag varit i Norrland i ungefär 4-5 dagar och på den tiden har jag hunnit med att träffa lite vänner till familjen, ätit gott, programmerat, gått omkring på gården, åkt lite bil och varit i lilla fritidshuset. Sen har jag också slagits med mygg! Fy fan vad mycket mygg det är här uppe i år! Jag har fått rejäla bett på fötterna framförallt, där jag blivit biten när jag suttit ute med strumpor på! Jag har blivit biten minst två gånger på samma ställe dessutom med så det kliar så man blir galen. Sen har det varit svårt att sova eftersom det kommer mygg in i rummet om nätterna. Dock sen i förrgår så har jag börjat använda myggspray som jag sprayat på mig själv, mina kläder och på sängen. Det har hjälpt mycket i alla fall, men jag längtar tills jag slipper myggen praktiskt taget helt.

Hemma i Malmö har jag sett en mygg på de dryga två åren vi bott i den här lägenheten, så det är skönt. Enligt föräldrarna mina har de inga problem med mygg i deras hus i Stockholm heller så det ska bli skönt att komma dit senare i veckan. Idag blir jag ensam i huset, då resten av familjen vill åka ut till stugan för att sola, bada och ha riktig semester. Själv är jag så trött på myggen, för det är så mycket mer mygg där + att det inte är någon direkt täckning så att surfa på mobilen är inte att rekommendera. Sen kan jag inte ladda datorn heller, så det är inte av stort intresse för mig att åka dit p.g.a. det.

Idag blir det en riktigt TV dag eller nått sånt. Jag har också varit iväg till grannen och fikat lite och pratat öronen av dem. Jag har inte träffat dem sen morfars begravning, och flera av deras barn har jag inte träffat på typ 10 år. Deras äldsta son var dock här häromdagen så då fick jag träffa han igen och hans äldsta barn så det var skoj, men de andra två bröderna har jag inte träffat sen farfar gick bort 2010.

I det stora hela känns det bra att vara här fortfarande, även om det fortfarande är konstigt. Så lär det nog alltid kännas, men ju längre tiden går desto mer normalt känns allt. Jag är glad att jag kom hit trots allt, för det är inget fel på det här stället. Det är bara så tråkigt att de originella ägarna, d.v.s. min farmor och farfar inte bor här längre, för de lever inte längre. Dock så känner jag mig inte helt ensam av att vara här själv idag. På något vis vill man tro att deras själar lever vidare i det här huset, fast de inte är här längre fysiskt.