Kategorier
Vardagsliv

0.35 på högskoleprovet och paniken sprider sig…

man old depressed headache
Photo by Gerd Altmann on Pexels.com

Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.

Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.

Jag är en jävla fånge i min situation.

Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.

I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.

Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.

Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.

I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.

Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.

Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…

När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.

Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.

Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…

Kategorier
Vardagsliv

Tack, Funkibator för den här tiden…❤

IMG_20180129_140020.jpg
En äldre bild, där jag visar tummen upp och gör en grimas. Idag är det en referens att allt är ok. Vi går vidare, alla nöjda – alla glada!

Idag fick jag ett väntat besked om att jag blir uppsagd. Detta är på grund av arbetsbrist gällande min egna tjänst och mina egna arbetsuppgifter. Det innebär att ingen annan drabbas bara för att jag slutar på min arbetsplats. Jag har väntat på det här beskedet i säkert 1 år och i höstas när jag fick valet om att gå ner i tid eller säga upp mig så valde jag att gå ner i tid för att försöka göra allt jag kan för att behålla mitt jobb, då ett jobb är bra att ha ur alla synvinklar. Ett jobb på 25% är dessutom jättebra att ha under studietid, då det ger mer pengar i kassan medans man är en fattig student.

Nu blir det alltså inte så, åtminstone inte på Funkibator och det är helt ok. Det var ju som sagt väntat. Dessutom sker det utan att några illa ord har talats. Jag har inget illa mot Funkibator, snarare tvärtom! Vi skiljs åt, glada och nöjda då alla möjliga utvägar har utforskats och det här blev resultatet. Under den två månader långa uppsägningen som börjar den 20 maj så är jag också arbetsbefriad vilket är en väldigt bra lösning för min del. Då innebär det att jag har mer tid över att fokusera på matematiken samt att glädjas åt andra saker i mitt privatliv.

Jag har varit på Funkibator i 3½ år. Jag började där med praktik/arbetsprövning efter att jag desperat börjat tro att jag aldrig någonsin kommer kunna arbeta. Tack vare Funkibator så visade det sig att jag har faktiskt en arbetsförmåga och det är inte mig det är fel på. Jag kan arbeta 50% med liknande arbetsuppgifter jag utfört på Funkibator, vilket är enklare administrativa arbetsuppgifter. Innebär det mer tekniska saker, som exempelvis att hitta och nyttja olika formler i Excel så blir det lite mer kreativt och på senare tid har jag även hjälpt till med att ordna undertexter till våra YouTube klipp. Främst SIP-nytt som varje Torsdag har släppts sen ett tag tillbaka med intressanta intervjuer och nyheter om vad som händer inom organisationen och i vårt aktivitetshus Mästeriet. Varje höst har jag hjälpt min kollega Pia med distanskursen vilket har varit roligt. Jag har gjort lite allt möjligt inom Funkibator. Bland annat har jag suttit i styrelsen i 2½ år, vilket var väldigt förvånande att de gillade att ha mig där. Nu sitter jag enbart i Funkibator Syds styrelse för 2018 och vi får se hur länge jag sitter kvar där. Det är obestämt just nu.

I det stora hela så är jag alltså nöjd, glad och lite lättad. Jag har bloggat om min situation på jobbet tidigare, så ni som läser min blogg eller känner mig i verkliga livet vet ju redan var jag står och jag går ifrån Funkibator som projektassistent med rak rygg och med glädje. Det är dags att gå vidare, och nu hoppas jag bara på att jag kommer in på en av alla de utbildningar jag har sökt till hösten. Den 28 maj får jag veta resultatet på högskoleprovet. Jag hoppas verkligen att det är över 0.7 åtminstone. Då borde jag komma in på minst en av utbildningarna. Är det högre så kanske jag till och med kommer in på mitt förstahandsval, men allt hänger också på att jag får ett godkänt betyg i matematik 2a. Men nog tjat om det. Nu ska vi gå vidare med positiva känslor!

För jag är väldigt glad, trots uppsägning.

Kategorier
Vardagsliv

Tankarna yr… Vad ska hända härnäst?

Det pågår mycket i mitt huvud för tillfället och allt eskaleras – som vanligt. Det är dock väldigt logiska grejer det handlar om, och som vanligt handlar det om att bara orka vänta tills det är löst. Matematiken fortsätter. Den är asjobbig, tråkig men det går framåt. Kapitel 2’s modulprov kan jag förmodligen skriva en vecka tidigare än planerat och det är större chans att jag får godkänt på det då jag faktiskt gör alla uppgifter i boken nu och inte bara A uppgifterna som jag gjorde i kapitel 1. Får jag som jag vill så hinner jag även skriva det nationella provet antingen första veckan i juni eller sista veckan i maj. Jag bara hoppas jag klarar bägge proven som är kvar utan omprov. Jag borde klara det, men det återstår att se. I värsta fall får man väl prata med lärarna och även ha en muntlig del så lärarna kan få se lite hur jag tänker och hur mycket jag har förstått av matematiken. Kapitel två har i alla fall hjälpt mig tänka lite mer på termer som används i matematik så det är bra och jag har fått veta att jag får använda grafräknaren under hela modulprov 2 istället för bara i del två under första modulprovet.

Andra grejer som pågår är jobbet. Jag tror det börjar lida mot sitt slut, men inte riktigt än. Jag hade ett samtal med vår verksamhetsledare igår och plan ett är ju så klart att diskutera fram lösningar på hur jag kan fortsätta jobba. Jag vet inte hur mycket jag får berätta här, men jag tycker jag kan säga min egen åsikt kring det här. Observera att redan från början så hyser jag inget agg överhuvudtaget gällande mitt jobb eller kollegor. Det är bara dags att gå vidare snart. Antingen för att vi inte kommer fram till en lösning eller kompromiss gällande arbetsuppgifter, eller för att det bara inte går.

En liten tillbakablick: På mitt jobb har jag gjort nästan precis allt möjligt som kan tänkas göras på arbetsplatsen. Det är en ideell förening som ligger i Växjö, men jag arbetar på distans och har gjort det i typ 2 år eller så. I början när jag var praktikant var jag på kontoret ofta, men sen blev det allt mer sällan, till varje måndag och nu helt på distans. Att arbeta hemifrån är underbart. Jag väljer mina egna timmar och jag har ett väldigt anpassat upplägg. Jag har inga direkta deadlines heller vilket är bra. När jag fick min halvtidstjänst på 50% så blev min tjänst en så kallad ”automatiserare” eller något i den stilen. Jag skulle agera som arbetsplatsens datorbas, vilket är en tolkning av mina arbetsuppgifter. Det innebar i praktiken att jag hanterade medlemsregistret, ”bråkade med excel”, kollade upp saker åt folk, registrerade evenemang, uppdaterade hemsidorna, skrev Facebookinlägg och blogginlägg med mera. Det fyllde min halvtid alldeles utmärkt.

Jag gjorde många saker på löpande band och i början var det perfekt vilket höll i sig i över ett år. Sen hände något. Jag fick fler och fler uppgifter som innebar att jag satt och kopierade och klistrade in text hela dagarna. Det tog inte lång tid innan jag började gå mot att bli utbränd. Efter sommaren 2017 så försvann de flesta arbetsuppgifter och jag kunde börja återhämta mig. Distanskursen började men detta året var de flesta deltagarna mer tekniskt kunniga och jag behövde inte göra så mycket som jag annars gjort. Planen inför framtiden var att gå ner i tid. Samtidigt planerade jag privat för att plugga upp inför att komma in på diverse utbildningar till hösten 2018 och där är jag nu. Mina arbetsuppgifter har bestått utav att texta våra YouTube klipp, eftersom jag inte kan utföra mina gamla uppgifter just nu av hälsoskäl.

Jag trivs med det, men det är inget som är prioriterat eller som jag egentligen ska få betalt för. I alla fall inte i det långa loppet. Jag håller dock på fortfarande med distanskursen, men hittills så har jag inte arbetat administrativt med det. Ibland har jag fått lite smågrejer att göra, men de har ibland inte fungerat och när mina kollegor vill att jag ska återgå till att kopiera och klistra text hela dagarna så får jag panik, vilket de vet om. Så vad som händer näst återstår att se. Jag är dock som vanligt flexibel och öppen för förslag, men jag har också egna åsikter kring hur detta system med kopiering och klistrande kan förbättras. Jag menar, det är inte rimligt att man ska få betalt för att klistra och kopiera text?! Det är ju något en riktig robot kan göra, inte jag.

Jag har sagt att jag behöver mer roliga, kreativa uppgifter, men dessa finns inte idag. Men missförståndet där är egentligen att det kreativa behöver inte vara så svårt. Det kan innebära att jag får ett problem att lösa. Att jag får skriva texter själv. Även jobbet med undertexterna till YouTube tycker jag är kreativt nog. Det räcker. Jag trivs med det. Men det räcker inte. Nej, här ska klippas och klistras! Eller något i den stilen. De har massvis av sånt som bara ligger på hög och eftersom de utsåg mig till såna uppgifter så får de ligga där på hög då ingen annan har tid att utföra dem.

Jag gick ner i tid till 25% vid årsskiftet och på resterande så studerar jag matematik 2a. Något som är kämpigt som fan, men som jag överlever tack vare att jag får bra hjälp från min sambo och att jag inte läser matematiken på heltid. Jag räknar den här skiten tills jag får grym huvudvärk och blir på riktigt uselt humör. Jag vill bara att allt ska vara över. Jag hade mått så mycket bättre då. Även som fattig och arbetslös. Jag hade behövt ett break, men jag vill inte ta det förrän jag vet att allt ordnar sig egentligen.

Matematiken gör mig stressad som fan. Oroligheten angående min stundande ”fattigdom” gör mig nervös. Mer om det senare. Oron över att mina skitdåliga betyg och eventuellt ett dåligt resultat på högskoleprovet gör mig ännu mer nervös och stressad och det har bidragit till att den här våren praktiskt taget innebär att jag är konstant förbannad eller totalt orkeslös och uttråkad. För att rädda mig själv tänker jag på saker som jag absolut inte har råd med, eller ens behöver i mitt liv. Exempel på det är att jag återgått lite till att titta mer på Apple produkter trots att min nuvarande telefon fungerar tillräckligt bra. Jag planerar att köpa en OnePlus 6 (mobiltelefon, alltså) fast jag absolut inte har råd. Dessutom ”funderar” jag på skaffa en mops i väntan på att skaffa Grand Danois.

Allt är totalt upp och ner. Det enda som inte är det är själva vardagen. Jag vaknar på morgonen, käkar frukost, säger hejdå till Henrik när han drar till jobb, kör mina morgonrutiner, räknar matte, jobbar mina timmar, spenderar några timmar vid datorn, ser på TV, äter middag, ser mer TV och umgås med Henrik och sen är det dags att sova. Allt däremellan är bara blä och bajs just nu. Nästan. Jag har inte mycket ork kvar att orka vara glad, hålla humöret uppe och jag blir så lätt skitförbannad över inget nu och det tär på mig. Därför vill jag att allt bara ska vara över. Ett godkänt betyg i matematik 2a och mer än typ 0.7 på högskoleprovet. Och sen kanske en ”paus” från jobb? Om inget annat ska jag ha 4 veckor semester i sommar och det behövs.

Angående ekonomin så har jag redan nu blivit ”fattigare”. Det beror på att jag gick ju ner i tid och arbetar på 25% nu och jag har ingen ersättning för resterande 25% då CSN inte ger bidrag för studier under 50%. Jag vet att jag kommer leva fattigare i kanske 2-4 år i värsta fall, men det beror på vad som händer. Kommer jag in på en utbildning i höst och jag kan behålla mitt 25% jobb under större delen av studietiden så blir ekonomin lite bättre än idag. Får jag inte behålla jobbet av diverse anledningar så blir det lite knepigare. Har jag tur och kommer in på en utbildning i höst så har jag förmodligen rätt till tilläggslån vilket hade underlättat en hel del. Och maxa CSN gör liksom inget. Det påverkar inget. Bara ekonomin under studietiden.

Får jag 80% av min lön i akassa ifall jag skulle vara arbetslös så blir ekonomin också bättre. Om jag får halva a-kassan för att jag bara arbetat halvtid så kommer ekonomin bli sämre än idag. Hur mycket sämre vet jag inte, men sämre i alla fall. Att leva livet som arbetslös är dock inte något som stör mig. En mycket sämre ekonomi gör det, men så länge som Henrik och jag bor i hop och han fortsätter tjäna så bra som han gör så löser allt sig. Då behöver jag inte oroa mig för ekonomin alls, men det är störigt att efter år av att ha en helt ok nettoinkomst och helt plötsligt få hälften av det eller ännu mindre, ja då blir det jobbigt. Jag som dock levt större delen av mitt liv sen jag flyttade hemifrån i total fattigdom vet dock hur det är och jag är redo för det. Det är liksom värt det om jag kan utbilda mig till något som gör mig passionerad och ”rik” på kuppen. Då är det ok att vänta, även som en ”fattig” person. Men det känns otroligt jobbigt just nu att ha så lite pengar och inte kunna spara undan så mycket som jag har kunnat sen jag blev anställd på Funkibator. Det är jävligt trevligt att inte oroa sig för pengar och helt plötsligt måste jag typ göra det igen, då jag inte har total frihet över mina egna pengar förrän jag får ett mer välbetalt jobb. Eller högre CSN under studietiden eller 80% av min a-kassa om jag blir arbetslös ett tag.

Blir det dock så att jag inte kommer in på någon utbildning i höst och kanske är arbetslös så kanske jag letar upp mig ett annat jobb, skriver högskoleprovet igen på både höst och vårterminen och får jag inget jobb så kanske jag fortsätter plugga upp betyg som kan behövas för diverse utbildningar inom programmering och systemutveckling.

Men jag vill bara att allt ska lösa sig. Att jag kommer in på en av de utbildningarna jag har sökt. Vilken spelar mindre roll. Kommer jag in på en av dem så är det värt att fira med champagne eller nått. Alla är egentligen av lika stort värde. Det hade liksom bara varit trevligare om jag lyckas komma in på de utbildningarna i antingen Malmö eller Kristianstad så jag får en anledning att lämna lägenheten oftare.

Men nu vill jag bara att allt ska vara över och löst.

Kategorier
Livsstil och hälsa

Nu börjar allvaret!

Den 2 januari 2017 börjar en hel del nya saker i mitt liv. Nya arbetstider, nya vanor, en kanske nyttigare lunch och eftermiddagar som kommer gå åt till att leka lite hemmafru. Det är åtminstone planen.  Och om detta blir en ful länk till G+ så slutar jag dela inlägg dit, för nu är jag trött på allt strul. Jag gör en lista:

Förväntade planer:

  • Nya arbetstider, istället för 10-14 så blir det 08-12. Om möjligt ska jag försöka få in många extra flextimmar och stå upp minst 2-3 timmar till sist om dagen när jag arbetar vid mitt nya skrivbord som är höj och sänkbart.
  • Tre nyttiga mål om dagen – Frukost(nått nyttigt bröd eller overnight oats med massa bär och annat gott på), lunch(nått veganskt om möjligt) och middag(nya, spännande recept) som är laddade med så mycket från växtriket som möjligt! Hey, det är ju jag som ska laga och äta det mesta så då får jag bestämma mer!
  • Leka hemmafru; Ha middagen klar tills älsklingen kommer hem
  • Viktnedgången kickstartas och jag går ner några kilon snabbt som en följd av alla grönsaker jag kommer stoppa i mig och för att jag är mer aktiv om dagarna. Det blir fler promenader, ärenden och resor för att hälsa på vänner jag har någorlunda nära.
  • Dialekten återkommer och jag talar till sist återigen en bred, härlig skånska som jag gjorde när jag bodde här nere sist.

Förväntat resultat:

  • Blandade arbetstider men främst förmiddagar. Flextimmarna arbetas in efter förmåga och möjlighet och åtminstone en timme per dag blir ståendes.
  • Bröd till frukost kl 06 nånting, nått halvfabrikat till lunch och nått äckligt till middag.
  • Hemmafru-experimentet tror jag kommer fungera de flesta dagarna i veckan men ibland lär man vara lat och fixa nått snabbt, eller äta rester.
  • Jag går ner nått kilo eller två och sen stannar det av eller så händer inget alls eftersom man ändå kompenserar sin hunger/verklighet med onyttiga saker hela kvällen, precis som vanligt…
  • Dialekten återstår (fejksmåländska med en skånsk accent), kanske till och med försämras och en vacker dag kanske jag tappar den helt? Det har känts så i flera månader redan att min älskade skånska, min halva identitet är på väg bort… Inte kul alls! Oh the horror… 😦

Detta kanske låter otroligt pessimistiskt men det är säkrast att vara ärlig och framförallt realistisk. Jag har många långa års erfarenhet av att ”försöka” och göra vad jag kan för att gå ner i vikt och nå mina mål. Det enda jag har nått är ett jobb och att jag har samlat ihop halva pengen till mitt köp av Grand Danois, men annars har jag inte uppnått mycket. Det finns en otrolig vilja att livet ska bli bättre, enklare och det finns verkligen alla möjligheter för det nu eftersom jag återigen är Skåning. Matvanorna är enbart en sak jag kan försöka förbättra och just nu känns det som om jag inte har något annat val i och med att våra liv förändras som de kommer göra, då jag kommer spendera allt för många timmar själv om dagarna och måste därmed äta på mer bestämda tider för att inte dö av hunger när älsklingen kommer hem.

Jag ska bara helt enkelt göra mitt bästa och hoppas på att jag faktiskt lyckas. Det hade varit trevligt om jag stadigt utan större ansträngning går ner så jag slipper dras med allt som den här asjobbiga ”över”vikten ger mig. Nu inser jag också hur tjatig jag låter, men det har varit en daglig påminnelse i alldeles för många år så nu är det dags för förändring.

Eller åtminstone ett ärligt försök.

Kategorier
Vardagsliv

Tankarna snurrar… hur behåller man jobbfokus?

Det har gått ungefär en vecka sen hela världen fick veta att Donald Trump blir USA’s nästa president. Tankarna kring det? Ja, de snurrar rejält. Eller åtminstone så gjorde dem det första dygnet. Jag oroade mig för planetens framtid men efter att ha läst lite artiklar på nätet om hela den här farsen så har jag lugnat ner mig en hel del. Jag tror inte att något kommer hända, men man får väl ändå vara förberedd på det värsta ändå.

Idag är det två veckor kvar tills det är dags att flytta. Än så länge har vi haft otroligt flyt. Lägenheten är såld. Vi fick ny hyreslägenhet direkt och dessutom lägenheten vi ville ha. Alla abonnemang är antingen avslutade eller flyttade. Vi har hittat flyttstädning och flyttfirma. Vi slipper dubbelhyror och det känns väldigt bra.

Allt det här med flytten har ockuperat min hjärna totalt sen början av oktober då allt började, så det känns ibland som ett mindre mirakel att man lyckas få ihop 4 timmars arbete per dag i snitt. Det har varit en otrolig snabb och utvecklande resa. Det känns så otroligt skönt att flytta tillbaka till Skåne. Mot mildare vintrar, längre sommar, mer aktiviteter och mer utbud. Oavsett vad som än hade hänt så hade jag valt att flytta nu. Det känns som om tajmingen inte kan bli bättre.

Det funkar bra att jobba, men jag önskar verkligen jag hade haft bättre fokus. Jag kan jobba och jag presterar som tidigare, men jag missar mer smågrejer just nu och energin tar slut fortare än tidigare. Jag är övertygad om att detta kommer gå över efter att vi har flyttat och kommit i ordning på nya stället. Om jag får som jag vill också (syftar på mitt inlägg om förväntningarna) så kommer jag sakta men säkert påbörja en resa mot ett hälsosammare liv och framförallt en bättre diet. Jag ska åtminstone försöka testa mig fram till det, sen får vi se hur det går. Jag utgår alltid från att jag misslyckas för det har jag gjort hittills när jag försökt men jag vill inte ge upp när jag har lärt mig vad som förmodligen behövs för att gå ner i vikt och må bättre rent generellt.

Det finns många andra tankar som snurrar i huvudet med, men det mesta är relaterat till flytten. Nu vill jag bara att det ska vara över – jag vill bo i vår nya lägenhet!

Kategorier
Relationer och kärlek

”Om jag hade byggt en tidsmaskin…”

Ja, då hade jag försökt göra allt jag kan för att radera mina tidigare misstag (och säkerligen gjort minst lika många andra misstag på köpet).

Just nu och lite då och då så hamnar jag i ett tankemönster där jag verkligen hade velat åka tillbaka i tiden och ändra på saker och ting, så jag slipper dras med ångest över saker jag har gjort tidigare i mitt liv. Å andra sidan är jag ju så otroligt nöjd med allt jag har nu, och det i sig hade jag inte velat ändra på.

Jag sitter och funderar på vad som kunde ha hänt om jag bara…

Jag har redan nämnt i ett gammalt inlägg (som ett av mina ex kommenterade anonymt på och irriterade skiten ur mig, vilket ledde till att kommentarsregler kom till) att jag hade velat radera de 3 senaste förhållanden innan Henrik och det står jag för fortfarande. Jag hade också velat ändra på så mycket mer. Hade jag kunnat så hade jag:

  • Accepterat läget när jag gick i grundskolan att folk älskade att mobba mig oavsett vad jag än gjorde, så då hade jag inte försökt vara ”social” och istället hade jag hållit mig undan.
  • Jag hade gjort allt i min makt för att rätta till mitt överbett när jag väl hade chansen i grundskolan, för då hade jag sluppit betala 22k för tandställning som jag gjort istället och gått i över 15 år och mått dåligt över fula tänder och ett hemskt överbett.
  • Med vad jag också vet idag om min Fibromyalgi så hade jag varit mer tydlig om vad som var jobbigt och varför det var jobbigt. Jag minns inte riktigt om jag hade den värken jag har idag när jag var barn, men jag minns att jag inte orkade så mycket och att min kropp nästan aldrig gjorde vad jag ville att den skulle göra. Samtidigt levde jag lite som i min egen lilla värld, jag struntade mycket i vad som hände omkring mig och jag var nog mer ”ego” då jämföres med nu, men jag vet inte. Jag minns också att alla hade krav på mig hela tiden, att jag skulle vara som alla andra, orka lika mycket som alla andra och vara lika ”tjejiga” som alla andra tjejer. Om jag inte får uppleva min barndom igen så kan man inte riktigt uttrycka sig om hur det faktiskt var. Jag hade i alla fall ifrågasatt min diagnos på Asperger mer (såsom jag gör idag) istället för att bara ”go along with it” som jag gjorde i alla år tills jag fick diagnos på mina verkliga problem – Fibromyalgi.
  • Jag hade bett mina föräldrar om att få byta namn från ”Maria” till ”Anna-Maria” när jag gick i grundskolan, eftersom jag har velat heta det hela livet. Anna är efter min mormor, så det var lätt ordnat att lägga till det när jag väl fixade det i vuxen ålder.
  • Övertalat föräldrarna om att ändå låta mig gå IT programmet i gymnasiet som jag faktiskt ville och ta mina chanser till att lyckas eller misslyckas på egen hand. Hade jag lyckats så hade jag kunnat gå på högskola eller universitet utan problem. Istället gjorde mitt gymnasieval att jag saknade över 1000 poäng och behövde gå på komvux länge för att få högskolebehörighet. Detta trots att jag fick godkänt i alla ämnen som behövdes, men jag fick inte rätt betygsdokument. Jag gick ju istället IV-ASP, specialanpassat program för personer med Aspergers Syndrom på Huddinge gymnasiet, där jag valde att gå 3 år istället för de rekommenderade 4 år och då fick problem med betygen jag nämnde innan, där det tog 3 år att läsa Matte A, istället för en termin eller två och där jag lärde mig att jag behöver inte prestera, för allt löser sig ändå. Ett av de sämre valen jag har gjort kan jag ju säga med vad jag vet idag. Enda positiva från utbildningen där var vännerna jag hade, men som jag knappt har kontakt med alls idag. Just då var det kul i alla fall.
  • Jag hade också tagit körkort när jag bodde kvar hemma, och kanske också då för manuellt eftersom man då hade tid och möjlighet att lära sig det. På den tiden var också teoriproven lättare och det var inte särskilt krångligt att ta körkort som det är idag.
  • När man väl pratar högskolestudier så är det inte säkert att jag hade valt att plugga på högskola, för att sitta och betala av csn idag är inte särskilt kul. Hade jag kunnat gå på högskola tidigare än vad jag gjorde så hade jag först förmodligen gått något datorinriktat för att öka mina chanser till jobb. Jag är dock ändå glad över att jag gick det programmet på BTH ändå, men jag hade fått jobbet på Funkibator utan utbildningen, för den hade inte så mycket med mina egenskaper och kompetens att göra som ledde till varför jag blev anställd.
  • Jag hade kanske valt att behålla min originella dialekt (vilket är 08 stockholmska), men detta är mycket osäkert. Jag älskar det faktum att jag talar skånska och jag hatar verkligen rikssvenska. Däremot så har jag börjat tappa min dialekt en hel del på sistone (det går i perioder och beror på att jag inte längre bor i södra Skåne). Att jag talar skånska är typ 50% av min identitet. Ångesten över att jag inte längre talar lika brett som jag en gång gjorde samt rädslan över att glömma bort mig och börja tala med stockholms dialekt återigen skrämmer skiten ur mig och det är asjobbigt. Det har hänt en gång för längesedan (jag började med skånskan 2001, men fick tala bägge dialekterna i flera år innan familjen tids nog accepterade mitt val). Sen typ 2004 eller nått sånt så talar jag skånska på heltid och älskar det! Ångesten över det lilla misstaget då jag började prata ”som vanligt” för en 12-14 år sen eller när det nu var har jag ångest över fortfarande lite då och då, så därför ifrågasätter jag det lite idag. Nu tänker jag ju behålla den – absolut och jag ångrar det inte på så vis. Skånska är halva jag. Punkt slut!
  • Jag hade valt att vara singel, haft tillfälliga kontakter för intima grejer, samt letat upp Henrik tidigare (eftersom jag nu vet var han bodde hela tiden på ett ungefär, så hade jag kunnat åka på upptäcktsfärd för att hitta honom ”av en slump” utan att agera som en stalker). Jag har varit förlovad allt för många gånger och varit gift med G. Det ångrar jag mycket idag! Jag har så otroligt många förhållanden bakom som varit komplett meningslösa på sina sätt. Förhållandena efter att jag flyttade till Skåne är de mest viktiga att jag hade skippat, vilket hade varit med N i Tomelilla (som tvingade mig att göra mig av med min första hund utan anledning, och sedan ångrade han sig när det var försent och skyllde på att det var mitt fel), G i Malmö (som bara ville spendera pengar, typ. Vi var lyckliga på ytan men inte på riktigt nu i efterhand) samt med M(som gjorde mitt liv till ett levande helvete och led till 2 självmordsförsök och nästan 100k i skulder) i Kristianstad. Dessa tre förhållanden förstörde nästan allt för mig. Det är nästan ett mirakel att jag lever idag. Det enda positiva jag fått utav det är min katt Maja. Henne hade jag inte fått om jag inte hade haft dessa förhållanden, men å andra sidan hade jag haft en och samma hund i alla år, Rasmus – min första Corgi. Jag kommer skriva mer om honom och alla andra misstag jag har gjort en annan gång. De som känner mig vet historien i alla fall.
  • Med vad jag vet idag så hade jag försökt bli vegan eller åtminstone vegetarian på riktigt så tidigt som möjligt. Jag testade att vara vegetarian i 3 veckor när jag bodde i Tomelilla, men tyckte det var dötrist och mådde skit, men det berodde på att jag åt okryddade grönsaker, inte alls tillräckligt med kalorier och att jag helt enkelt inte var tillräckligt insatt i vad en vegetarian faktiskt äter. Idag vet jag bättre och hade jag fått ta med mig den kunskapen jag har idag om mina val jag har gjort så hade jag försökt övertala mina föräldrar om att få bli vegetarian så jag hade kunnat vänja mig tidigare och därmed fått en bättre hälsa på köpet.
  • Jag hade börjat blogga med WordPress så fort det släpptes (vilket var 2003 eller nått sånt) och jag hade aldrig bytt plattform. Jag hade heller inte köpt en massa domäner utan hållit mig till en av dem. Vilken är jag dock tveksam över, men ameriksson.se samt greatdanemaniac.com är jag stolt över idag att jag har i min ägo.
  • Jag hade valt en bättre mailadress när jag skapade mitt Google konto. Detta för att slippa skapa fler Google konton i onödan för att ha en mer ”professionell” mailadress.
  • Jag hade aldrig någonsin raderat min första YouTube kanal (samt att jag hade skapat den när YouTube faktiskt kom 2005 istället för 2009 någon gång), utan jag hade behållit den under alla år och sluppit ångesten (idag i alla fall) över hur många prenumeranter jag hade. Första kanalen var ändå relativt populär… Detta har i sig varit en konstant besatthet, att bli sedd på nätet och inte förrän typ i år har det börjat lägga sig och bli mer acceptabelt att jag har mig själv att skylla när det gäller alla mina misstag jag gjort på nätet.
  • Jag hade flyttat till Växjö tidigare och nästlat mig in i Funkibator/Nätverket SIP (eller Grrl Tech som det hette från början) och inte varit så besatt av att flytta till Skåne. Jag känner mig ändå som en skåning i hjärtat, men jag har aldrig trivts så bra som jag gör i Växjö. Jag älskar verkligen att bo här! En vacker dag hoppas jag på att bo återigen i Skåne någonstans, men Växjö är ”hemma” just nu, och sen hela 5 år tillbaka.

Detta och säkert tusen andra saker hade jag velat ändra på, men trots allt så är jag ändå jävligt glad över allt jag har idag. Jag saknar inte tekniken som den var förr, TV med tusen reklamavbrott, internet i snigelfart, dyra mobilsamtal och okunskapen kring funktionsnedsättningar, hälsa, klimatet etc. Mycket är så mycket bättre idag än vad det var då. Vissa saker hade jag inte ändrat på, som exempelvis att jag gick på Österlens Folkhögskola efter gymnasiet (vilket var min biljett till Skåne för att slippa Stockholm för evigt), Henrik  – aldrig någonsin att jag hade ändrat något där, mer än att jag då förmodligen hade varit vegetarian på nått sätt när vi blev ihop och förhoppningsvis så hade det lett till en bättre hälsa för oss båda. Samt att jag gärna hade velat ha haft han hela tiden sen vi först träffades 1997 istället för 2008. Med vad jag vet idag så är det Henrik eller ingen som gäller, och jag bara önskar att jag hade vetat om mina framtida misstag redan när vi först fick kontakt.

Men Anton då? Det är inte förrän nu som jag börjar närma mig min älskade bebis efter alla dessa år av längtan. Hade jag aldrig gått på högskola, aldrig haft jobbiga pojkvänner som bara ville spendera mina pengar på skit eller driva mig till vansinne på tusen olika sätt, och jag flyttat till Växjö tidigare så är sannolikheten mycket större att jag hade haft jobb för flera år sen istället för sommaren 2015 då jag fick anställning på 25%. Hade jag varit utbildad någorlunda mer inom data så hade det varit en större chans att jag faktiskt fått ett jobb som funkat, men det är samma ”risk” att jag ändå hade slutat upp som sjukpensionär på halvtid som idag. Hade jag bara haft bättre förutsättningar istället för ett extremt dramatiskt privatliv och bättre val så hade jag förmodligen skaffat Anton 2008 eller nått, kanske tidigare. Jag hade kanske varit inne på min andra GD idag? Vem vet? Det hade bara (förmodligen i alla fall) varit bättre och gått fortare att hamna rätt jämföres med vad som faktiskt hände i mitt liv.

Jag är ändå jävligt glad. Trots att min hälsa suger mer än vad den någonsin gjort, mitt minne är uruselt, jag har mycket värk, en mage som alltid krånglar och en energinivå som nästan jämt är nere på noll, så är jag rent mentalt och på alla andra sätt och vis så jävla lycklig idag att det går inte att beskriva.

När jag var liten så drömde jag om att vara fri. Frihet, var mitt mål. Hur såg frihet ut? Jo, ett stillsamt liv utan några särskilda krav där jag kan sitta och titta på TV och sitta vid datorn hur mycket jag än vill och ha någon som älskar mig för den jag är. Detta var innan jag hittade Grand Danois. Idag och sen den dagen jag blev ihop med Henrik i 2008 så är jag fri. Visst, jag fick betala för det. Ca 15 extra kilon, ingen inkomst och ca 20 års väntan på hund, men idag är jag fri och har varit det i snart 8 år av mitt liv.

Det jag har lärt mig av mina jobbiga kärleksrelationer samt vänner jag har haft är att jag idag vet exakt hur jag vill ha mitt liv och jag har fått det bekräftat hur viktigt det var att komma hit. Det jag syftar på med mina tankar kring tidsmaskineri är mer att jag hade velat slippa all skit och bara levt mitt liv efter mina egna instinkter, förutsättningar och mål. Alla mina personliga relationer med alla utom Henrik har bara varit ett hinder för mig, på ett eller annat sätt, och särskilt de tre förhållanden jag hade innan Henrik.

Jag är lycklig och vill inte ändra på något av det jag har idag på så vis. Tänk bara om jag kunde ha varit så här lycklig jämt? Vad underbart det hade varit…

Kategorier
Det hårda Sverige

Hur ska jag få ett jobb?

Jag sitter och försöker se glad ut efter att ha påbörjat min ansökan till Försäkringskassan.

Ja, genom o söka ett, eller hundra – så klart! Det säger de flesta, men arbetsmarknaden och arbetsgivare säger väl annat. Jag kommer ju ifrån en bakgrund som förtidspensionerad, och det är sällan attraktivt på arbetsmarknaden. Ju mer du har jobbat, desto fler jobb har du möjlighet att få. Är du högskoleutbildad, eller utbildad förbi gymnasiet och har körkort ökar dina möjligheter ytterliggare, men det behöver inte betyda att du får ett jobb.

Jag börjar nästan ångra att jag valde det jag valde när jag började plugga på högskola. Inte för att det är ointressant, absolut inte. Jag är rätt utbildad, för min stora passion ligger faktiskt i att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsnedsättningar att få jobb. Det som gör att jag nästan ångrar mitt val är bristen på jobbmöjligheter, då att få ett jobb på exempelvis Arbetsförmedlingen är skitsvårt, då jag har sökt säkert 4 ggr och aldrig ens blivit kallad till intervju.

Nu sitter jag och skriver ett personligt brev till Försäkringskassan, för dem söker äntligen folk och jag hoppas att jag är åtminsone lite intressant för dem. Bara en intervju hade liksom varit tillräckligt för att veta att jag har en chans. Jag vill inte riskera att fortsätta där jag var då jag var förtidspensionerad, vilket innebar praktik eller arbetsprövning på ställen som betalar uselt (ifall man väl blir anställd) och där man utför jobb som jag egentligen har väldigt svårt för pga min fibromyalgi.

Som jag har skrivit ett par gånger nu, så jag vill jag inget mer än bli min egen, och jag vill komma dit så fort som möjligt – men jag måste ha relevant arbetslivserfarenhet först. Annars kommer jag ingenstans.

Det är bara så frustrerande att jag sitter i en sån här sits, där oavsett vad jag än har gjort tidigare så hjälper det inte mig särskilt mycket att uppfylla mina viktigaste drömmar i livet. Fine, jag ska inte vara girig. Får jag ett sketet låglönejobb som jag klarar av så är det bättre än att bara få ynka 4k i månaden som jag har nu. Hade jag fått ett riktigt låglönejobb med en nettolön på typ 12k så hade jag tripplat min inkomst och kommit mycket närmare målet om att skaffa Grand Danois. Med mina beräkningar hade det tagit mig ca 10 månader att spara undan till GD då, istället för 3, om jag hade fått ett jobb med minst 19k i nettolön.

Jaja, tids nog så lär jag få nån slags anställning – eller om jag har mera tur så vinner jag några miljoner på lotto och slipper jobba. Vem vet?