Kategorier
Livsstil och hälsa

Hej Tjockis, vad smal du är…

Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja.
Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja.
Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja.
Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja.
Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.

Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.

Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.

Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.

När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.

Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.

Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…

När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.

I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.

Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig.  Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.

Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.

När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!

Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag  ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.

Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…

När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.

Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO på den här bilden...
Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…

Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.

När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!

Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.

Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket
Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.

Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.

Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.

Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…

Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.
Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.

SURA KOMMENTARER UNDANBEDES. TACK PÅ FÖRHAND!

Kategorier
Intresseklubben antecknar!

Hoppetihopp och en massa annat tjat…

Jag har hållit på i flera månader med en grej. Saken är fortfarande inte löst. Om du har lust att läsa vad det är jag sysslar med (och du kan engelska någorlunda bra) så kan du kolla in mitt inlägg på min engelska blogg här.

Det jag försöker göra kortfattat är ett simpelt sätt där jag kan komma åt alla mina bloggar i mitt nätverk utan att behöva logga in tusen gånger. Detta beror alltså på att jag lagt in min engelska blogg bland mina andra bloggar, och det är inget som uppskattas av varken webbläsaren eller WordPress verkar det som. Kakorna flippar ut pga det här och det driver mig till vansinne.

Det jag förmodligen kommer göra är att byta struktur och byta till kataloger istället för subdomäner. Dock innebär detta att jag kan behålla subdomäner om jag vill, så för läsarens skull ändras alltså inget. Det är bara på baksidan (eller back-end) som skillnaden blir. Hur i helsike man gör den här flytten återstår att se. I värsta fall måste jag göra en ominstallation och det är alltid lika asjobbigt varje gång. Jag har nämligen testat att flytta över till kataloger tidigare och varje gång så får den för sig att alla sidor är min huvudsida, vilket inte alls är fallet. Alla sidor är separata, och trots alla försök med att rensa kakor i webbläsaren och sjuttioelva andra grejer så funkar skiten alltså inte.

På grund utav allt jävla strul på sistone så innebär det också att mitt senaste blogginlägg heller inte delades vidare till sociala medier. Ni kan läsa det inlägget här.

Har du några tips på hur fan man löser det här utan att bli smått galen så lämna gärna en kommentar.

 

Kategorier
Livsstil och hälsa

Långt hår just nu är lite som pest eller kolera…

Sen ett tag tillbaka så går jag och funderar på vad jag ska göra med mitt hår. Tekniskt sett har jag hållit på och sparat ut det i typ 3-4 år eller så och har nu nått min mållängd. Målet var i alla fall att håret skulle täcka brösten och dit kom jag för några månader sen. Tekniskt sett var jag där i februari, men då klippte jag bort några centimeter, men sen dess så har jag håret växt ca 1 decimeter (alltså ca 2 cm per månad, som vanligt).

När håret började nå mållängden har det dock varit extra jobbigt att ha långt hår. Det är svårt att få ihop en bra hästsvans (eller snarare en slarvig bulle) då håret är för långt för att det ska bli bra. Att bara ha en simpel hästsvans som jag typ alltid haft innan är för varmt och för jobbigt, så därför har jag börjat göra slarviga sådana eller så snurrar jag ihop håret till en boll och sätter fast med en annan typ av hårsnodd. Ibland funkar det jättebra, men ofta inte alls. Håret är för långt.

Å andra sidan vill jag heller inte klippa det. Inte ens någon decimeter om jag ska vara ärlig, men håret just nu är asjobbigt och har varit det i flera månader. Jag har ofta tänkt på alla miljarders frisyrer jag har haft under årens lopp men ingen av dem känns ok. Det enda som känns ”ok” är den längd jag har nu, trots att det är asjobbigt, varmt, svettigt, i vägen etc. Det är verkligen pest eller kolera just nu.

Jag har sällan håret utsläppt heller. Mest för att det är jättejobbigt, men jag sover med håret utsläppt om nätterna i alla fall, även om jag hellre hade velat ha det uppsatt på något vis då med, då jag blir sjöblöt i nacken var och varannan natt pga att jag svettas så mycket om nätterna och håret är i vägen. Jag tycker heller inte att jag passar i utsläppt hår. Alla andra säger att jag är så fin i det, men jag känner mig som en alien när jag ser mig själv med utsläppt hår numera. Jag passar bara i uppsatt hår på något vis (eller i fläta) när jag har långt. När håret är kort så är jag nöjd oavsett frisyr, så då har det varit lättare.

Ett kollage med bilder på mig och mitt hår som det är idag, vissa är humoristiska och andra är mer seriösa.

På kollaget ovan så har jag en olaplex behandling i håret. Har inte gjort en sån på flera månader, men det har heller inte behövts sen jag började tvätta håret med Malibu C. Med det nya balsamet, Miracle Repair så är varje hårtvätt som en minibehandling av Olaplex och mitt hår är idag otroligt vackert, glänsande, starkare och jag tappar mindre hår. Det är bara fördelar, trots att det är jättedyrt. Jag tog dessa bilderna precis innan jag började skriva inlägget.

I alla fall, om man nu återgår till mitt dilemma. Om ett par veckor så ska jag gå till min frisör igen och denna gången är det bestämt att jag ska göra fler slingor. Jag ska alltså bli mer blond. Ungefär som på bilden länkad nedan:

Bild på en tjej med blonda slingor bakifrån. Bilden är en länk.

Syftet med att göra fler slingor är dessa:

  • Jag vill bleka, så jag kan ha roliga färger och byta hårfärg oftare, typ lila, rosa färger etc.
  • Det känns som om att slingor med väldigt långt hår är något jag inte har gjort tidigare och är på ett vis en del av min framtida plan ”jag ska bli snygg”, vilket inkluderar att jag ska gå ner i vikt, fixa tänderna (redan gjort) och bli mer hälsosam inför att jag skaffar Grand Danois. Om något av de hälsosamma grejer kommer hända så kommer det ta år innan jag är där, men det är mer realistisk att jag aldrig kommer hamna på en bättre vikt och få en bättre hälsa om saker och ting fortsätter som de alltid har gjort.
  • Slingor, så som jag vill göra dem känns så fel om mitt hår är kortare än vad det är just nu. Håret ska vara långt för att det ska få den rätta effekten.

Jag har alltså en plan, men om jag orkar stå ut är frågan. Skulle jag klippa håret kortare så skulle jag i alla fall skita i att färga det, för då känns det bara fel, men det gör allt gällande håret oavsett ändå. Håret växer ju ut, så skulle jag klippa av en bit så är jag ju tillbaka där jag är nu rätt snabbt. Skulle jag dock välja att klippa det mycket kortare än vad jag har nu så skulle jag i alla fall vilja hitta en frisyr som funkar. Problemet är att jag kan inte ha mitt hår i olika längder (om det inte är riktigt kort), det är bara ännu jobbigare, men att ha en jämn klippning om det är mycket kortare än vad jag har idag så känns det också bara fel. Nackdelen också med att ha kort hår, typ Robyn frisyr, är att mitt hår växer galet fort så då får jag börja gå till frisören jätteofta för att inte se dum ut. Tänk dig – 6-7 cm på 3 månader. Det gör mycket för en kort, häftig frisyr. När håret är jämnt och långt så märks det inte av på samma sätt. I alla fall för mig.

När jag var ihop med mitt ex, hade jag en frisyr jag trivdes jävligt bra med, men den frisyren får jag inte ha för Henrik och det förstår jag. Det var ungefär som hockey frilla, då håret var kort högst upp, jättekort på sidorna och långt bak så jag kunde få upp en hästsvans om jag ville. Jag hade också svart hår och tillsammans med en lite goth-inspirerad klädsel så var det jävligt snyggt. Dock, med min hälsa såsom den är idag så hade jag inte orkat ta hand om håret heller, då den frisyren (plus såsom jag klädde mig och även sminkade mig dagligen) är inget som jag orkar med idag och inget jag hade trivts med heller. Då klädde jag mig tight, med leggings och hela köret samt med klänningar och kjolar ibland. Jag hatar egentligen sån klädsel och det var jobbigt på sina sätt även då. Orsaken är mest att jag tvingas använda handväska och lägga alla prylar i en sån, och det gillar jag inte. Jag vill ha det viktigaste i mina fickor närmast mig. Idag med tanke på min vikt, att jag väger ca 15-17 kg mer än vad jag gjorde då skulle bara göra mig mer obekväm och jag har aldrig gillat tighta kläder. Det funkade under de åren för att jag var så smal och på alla andra sätt och vis så hälsosam jag någonsin har varit, men det funkar inte idag och inte heller om jag faktiskt skulle gå ner i vikt och få en bättre hälsa. Tighta tjejkläder är INTE min grej!

Jag älskar den är jag är idag på många sätt, samtidigt som jag vantrivs på en del andra. Jag älskar att slippa smink, gå klädd i baggy kläder och slippa bry mig. Det jag vantrivs med är min vikt och mina hälsoproblem, men jag har inte energi nog att göra något hållbart åt det. Och det suger! Men mer om det i ett annat inlägg antar jag.

Det bästa är förmodligen att bara låta allting vara. Gå till frisören, trimma topparna, göra slingorna, köpa någon rolig hårfärg och fortsätta som om inget hade hänt.

Annars, om ni har bra tips på häftiga frisyrer så meddela mig så jag får lite inspiration.

Kategorier
Vardagsliv

Statusuppdatering | 17 juni 2016

Jag valde att ta bort inlägget om Asperger. Någon gång måste hysterin kring denna diagnos för mig försvinna och jag har bara mått skit under den här veckan då jag tänkt på det alldeles för mycket. Jag kan i alla fall inte prata eller skriva om Aspergers Syndrom utan att det bara blir fel, katastrof och jag vill inte må dåligt. Istället går jag vidare och skriver om annat som finns i mitt huvud. Allt jag har sagt om diagnosen kan ni läsa ändå under etiketten.

Kategorier
Intresseklubben antecknar!

Hur jag hjälper mig själv komma över besattheten av en perfekt YouTube kanal.

Jag gör det genom att se den här videon om och om igen:

Enkelt va? Det behöver dock inte innebära att du som läser detta just nu ska sluta läsa, för nu kommer min känslomässiga förklaring till mina tankar som aldrig slutar snurra runt i huvudet varje gång jag närmar mig min YouTube kanal…

Jag har gjort 3 videos den senaste tiden som jag är otroligt nöjd med på alla sätt och vis. Det har gett resultat i och med att folk har tittat på dem och kommenterat samt gillat dem. Det har varit kul att göra dessa videos, även om de bara är för att introducera min kanal som nu har fått ett tema.

Det är verkligen så här, som i videon ovan jag vill fortsätta göra YouTube klipp. Jag vill lägga tid på bra idéer, ha ett manus med mera. De ska ha en komisk twist och jag ska agera naturligt, även om jag läser ifrån ett manuskript. Med undantag att jag ibland var tvungen att klippa för snabbt, så är jag extremt nöjd. Jag var så inne i det hela när jag spelade in att jag glömde bort att pappret låg så långt ner och jag ville inte att man skulle se toppen av mitt huvud tusen gånger. Det gick rätt bra ändå. Jag kommer bli bättre på det också.

Just nu jobbar jag på två videos som jag har fått idéer till. Den ena gäller den återkommande berättelsen om varför jag vill ha en Grand Danois. Jag tror jag har spelat in det och laddat upp det säkert 4 gånger sen 2009. Denna gången så blir det mer kreativt, nästan som ett TV reportage men jag är inte riktigt nöjd än med manuset så jag lär skriva om det.

Sen har jag tagit bort ytterligare två klipp från kanalen, som faktiskt handlar om Grand Danois och det beror på en sak – för få visningar. De har inte ens fått över 50 sen jag laddade upp dem hösten 2014, och nu ska jag klippa om ett av dem och göra en bättre och mer informativ video. Jag hoppas det kommer bli bra.

Mitt stora problem är det här med så som jag gjort videos tidigare. Jag vet att det är inte lönt – FOLK BRYR SIG INTE OM MINA VIDEOBLOGGAR! Men ändå så kan jag inte släppa tanken. Jag vill tydligen plåga mig själv så mycket att jag är på väg att skapa nya kanaler hela tiden, starta livesändningar på tidpunkter då folk är på jobbet och inte kan titta eller chatta med mig, och idag flyttade jag på kanalen igen till en ny sida men insåg snabbt att det var meningslöst, eftersom jag förlorar i så fall värdefulla kommentarer och annat, så det är inte bra.

Det jag stör mig på är detta:

  • Att jag inte kan flytta på enskilda videoklipp till andra kanaler, utan att förlora alla visningar och kommentarer. Jag hade så gärna velat skapa en enskild kanal för mina klipp om Inman Aligner, men vissa videos har över 2000 visningar och det är verkligen att börja om från början om jag skulle göra det. Jag kan göra klippen olistade och lägga dem i en publik spellista på en annan kanal, men då blir inte de enskilda videoklippen hittade och det suger!
  • Att översättningen av kanalen är otroligt buggig. Numera kommer kanalens innehåll främst ske på Engelska, men jag har kopplat kanalen till min G+ sida för min svenska blogg (I huvudet på en Grand Danois galning, som du läser just nu). Jag kan ändra huvudspråk utan problem, men att ändra namnet på kanalen krävs också i så fall, vilket var orsaken till varför jag tillfälligt flyttade den till en annan sida, då jag vill ha den på Engelska från början med ett bra namn som funkar överallt oavsett. Jag kan ju självfallet flytta kanalen till en annan sida, så är problemet löst men ja, det har jag ju provat och det var inte ett bra alternativ. Jag ska försöka vänta istället tills YouTube bryter relationen helt till Google+. Det är bäst, och jag väntar jävligt otåligt!
  • Att folk verkligen inte bryr sig när jag pratar vardag, i alla fall inte på YouTube. Här på bloggen har jag varit en succé enligt mig själv sen jag återgick till WP för gott under sommaren 2014, så här klagar jag verkligen inte. Ni gillar min blogg och det är awesome. Mig själv på YouTube, ute på promenad med mera? Nä, det är tydligen dötrist – så varför vill jag då fortsätta med det? För att jag är galen. That’s why!
  • Jag vill skapa en blogg/sida etc. på Engelska som ska agera som ett komplement till mina nuvarande bloggar. En blogg eller sida där jag skriver om Grand Danois, mina egna tankar etc men det är inte lönt. Orsaken till det beror på att jag inte kommer ha ork till det. Jag kan skapa särskilda kategorier, men då kommer vi till problemet att min blogg är på svenska, riktad till Sveriges läsare, med en svensk text på min huvudfot (header) m.m. Snacka om vad pyttesaker jag stör mig på! Gah! Att det ens är möjligt…

Ja, det är väl det främsta som pågår i mitt huvud. Jag vill starta kanaler som ingen jävel bryr sig om (som vanligt), störa mig på varför ingen tittar, och gå ner i spiralen ännu mer. Nä, jag vill bara släppa det här! Jag vill bara göra bra saker numera, men jag vetefan hur. Jag måste bara hitta ett sätt där min nuvarande kanal verkligen är nog, och det är väl om tillräckligt många visar att de bryr sig, vilket de gör.

Jag har liksom fått 15 prenumeranter på bara nån månad eller två. Det ökar otroligt fort! Och detta är sen jag började med enbart videos om Grand Danois! Det är skitkul! Så fort jag dock tittar på mitt senaste mästerverk, som jag länkat ovan så lugnar jag ner mig själv. Då inser jag hur viktigt det är att fortsätta såsom jag drömt om i alla år sen jag först startade en YouTube kanal för alla dessa år sen. Då inser jag också hur bra det är med ett tema, att jag får prata om något jag har en massiv passion om och jag får göra det på ett sätt som funkar – för ni gillar det! Och jag gillar det!

Jag behöver dock arbeta lite på termen – ”I huvudet på en Grand Danois galning”. Här på bloggen innebär det precis allt som finns i mitt huvud kan kommas att skrivas ner, så jag slipper älta det om och om igen. Egentligen borde YouTube kanalen fungera på samma sätt, men två olika typer av ”sociala” medier fungerar inte alltid likadant, även om man vill.

Kanske när jag blir tillräckligt stor så kanske det är lönt att skapa alla kanaler jag egentligen vill skapa. En privat, ventilerings-videoblogg och en kanal för Majas äventyr. Det hade varit trevligt… så länge de hade uppfyllt mina minsta krav. Dessa är för övrigt de som jag nämner i klippet ovan, så kolla in videon så vet du vad jag har för krav där.

Men det är förmodligen riktigt långt bort, om jag ens någonsin kommer dit.

Nej. Fortsätt med det som är bra, roligt och givande och släpp all skit. Även om det innebär att jag måste se om den videon tusen gånger till…

Lämna gärna några stöttande ord och vägledningskommentarer, så blir jag glad. Och trevlig helg!

Kategorier
Intresseklubben antecknar!

YouTube driver mig till vansinne…

Det känns ibland som om ödet vill mig något helt annat än vad jag själv vill ibland. Det är alltid något som ska ta stopp för att jag ska lyckas med det jag försöker med. Min dröm, som de flesta som känner mig vet att jag gärna vill ha en professionell och bra YouTube kanal som ska handla om Grand Danois. Jag är precis, äntligen i början på den resan nu och så långt känns det bra och rätt så fantastiskt.

Direkt dock så kommer ångestkänslorna. De där tankarna som tvingar mig till mina gamla, onda vanor. Främst i form av att jag tvunget verkligen inte vet hur jag ska göra för att få det jag vill ha. På grund utav tidsbrist, eller av anledningen att Anton inte ens är född, och jag har lite brist på idéer om vad jag ska prata om gällande Grand Danois så kommer gamla mönster tillbaka fortare än ögat kan blinka.

Min hjärna vill fortsätta på det gamla vanliga, tråkiga, och icke-sevänliga sättet att göra YouTube videos på. Trots att jag egentligen inte riktigt vill, för jag vet hur mycket slöseri med tid och resurser det är, så kan jag inte släppa tankarna. Jag vill kunna göra videobloggar om mitt liv – ur alla aspekter och jag vill att folk ska se dem och bry sig. Jag vill göra livesändningar som folk har tid att se på och ställa frågor om diverse ting. Jag vill göra informativa videoklipp om vilka jävla ämnen som helst som intresserar mig och jag vill nyttja min green screen som står och samlar damm för tillfället. Jag vill redigera dessa klipp också. Egentligen planera dem och göra dem bättre såsom jag planerar att göra med min kanal om Grand Danois. Jag vill spela in spel, så folk får se hur pass mycket jag suger på spel, och hur lättirriterad jag faktiskt blir när saker och ting inte går som jag vill.

Allt det här snurrar runt i huvudet på mig just nu och gör mig förvirrad, arg och ger mig ångest. Ångest som jag inte behöver och känslor som jag verkligen inte behöver! Men jag kan inte hjälpa det. Jag antar att det är nått slags OCD skit som pågår. Jag är en perfektionist-vloggare i mitt huvud, men i verkligheten så suger jag balle. I alla fall när jag gör tråkiga videoklipp som inte har ett tema.

När jag gjorde alla videoklipp om tandställningen så blev det en massiv succé för min del. Det bidrog till att jag vågade satsa på min dröm, men också att jag äntligen har ett fast(are) halvtidsjobb är ju den verkliga anledningen till varför jag äntligen kan börja göra mina videoklipp om Grand Danois och inget annat.

Folk är inte intresserade utav mig. De vill i så fall veta saker om Inman Aligner, vilket är helt ok men nu är behandlingen över. Självklart kan jag hjälpa till i efterhand och svara på frågor, det gör mig inget alls men det blir liksom inga nya YouTube klipp direkt om hur det går med tandställningen eftersom jag är klar. När det gäller Grand Danois så tror jag det kan bli en riktig succé, och när Anton är här och jag börjar göra videoklipp såsom jag drömt om att göra så kan jag säkert få ut det jag vill ändå av mina idéer framför kameran.

Just nu vill jag bara ha en anledning till att fortsätta göra astråkiga videobloggar som max 20 pers är intresserad av, eller nått i den stilen men det är sånt slöseri! Jag blir bara ångestfylld när ingen bryr sig.

Detta är en sådan otroligt dålig ond cirkel att jag ibland inte vet vad fan jag ska ta mig till. Jag vet vad jag vill, men hur jag kommer dit? Det vet jag verkligen inte.

Jag började skapa några enkäter för att få hjälp, men jag är tveksam på om det ens är lönt. Om jag vill ha hjälp via enkäter så får jag tänka på det ett tag till och redigera dem tills jag är nöjd och sedan delar jag dem och gör en tillhörande video så det blir stor spridning. Om inte, så kanske jag testar och gör ett försök till att faila återigen på YouTube med sjuttioelva olika kanaler som ingen vill titta på.

Jag har egentligen inte tid med allt det här heller. Jag måste bestämma mig hur jag ska göra för att få det absolut bästa resultatet utan att bli så jävla besatt av visningar och prenumeranter. Shit, jag har liksom inte tänkt på nått annat sen jag började hålla på med bloggande och liknande på nätet. Sen 2009 har besattheten funnits där, och även om den faktiskt har bleknat något så kan den närsomhelst komma  fram och bita mig i röven…

Ugh. Blir så trött.

Kategorier
Teknik och miljö

Bygg inte höghastighetsbanor – Nej, satsa på vakuumtåg istället!

Det var ett tag sen jag skrev om någon nyhetsartikel, men nu börjar jag nästan tröttna på hela den här debatten. Eller ja, gällande tåg så förstår jag inte varför folk inte bara pratar om Elon Musk’s Hyperloop eller ett annat system för vakuumtåg kallat ET3.

Sverigeförhandlingen presenterade nyligen sitt förslag på höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Sverige skulle behöva ungefär tio gånger så stor befolkning för att få lönsamhet i höghastighetsbanor, skriver Roland Andersson, professor emeritus i bygg- och fastighetsekonomi vid KTH.

Källa: Debatt: Bygg inte höghastighetsbanor

Jag vet inte direkt vad en Hyperloop kostar att bygga, men det är i alla fall billigare än höghastighetståg. ET3 däremot kostar en tiondel av det. Alltså, om man hade byggt ett nätverk för vakuumtåg enligt ET3’s modell så hade det inte kostat 170 miljarder att bygga höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö via Jönköping, utan det hade i så fall kostat ca 17 miljarder. Själv tror jag det hade blivit ännu billigare än så, för ett vakuumtågsnätverk (eller bana, vad man nu vill kalla det) hade kunnat följa motorvägen, och det hade heller inte krävt en massa mark. Det går fortare att bygga och antalet naturresurser som går åt är mycket mindre än det föreslagna för höghastighetståg. Dessutom så hade man kunnat åka i hastigheter som är flera gånger snabbare än höghastighetståg. Och du hade också kunnat åka direkt till den station du önskar utan byte.

Om vi leker lite med tanken att Sverige hade byggt ett nationellt nätverk för vakuumtåg med ET3, så hade en resa mellan Växjö och Stockholm tagit max 1 timme, förmodligen bara 45 minuter eller så, då man hade åkt i enskilda ”poddar” eller kortare tåg med bara ett fåtal platser och åkt direkt. Idag får jag byta tåg i Alvesta och vänta + att tåget åker förbi en massa stationer och stannar för att plocka upp nya passagerare. Jag klagar ändå inte, för nu tar det mig i bästa fall 3½ timme till Stockholm. Det är mycket bättre jämföres med när jag bodde i Malmö eller i Karlskrona. När jag bodde i Malmö tog en resa ca 5 timmar och i Karlskrona så var det nästan fan helt omöjligt att åka tåg, för inget funkade så bra, så när jag bodde där var det bäst att åka bussen, som tog närmare 9 timmar eller nått sånt. Eller så tog man flyget…

Nä, nog pratat om höghastighetståg! Vakuumtåg borde vara det enda samtalsämnet i den här debatten. Varför vill man inte spara 90% av kostnaderna, resurserna etc och dessutom åka helt utan byten upp till 3 gånger snabbare (minst) jämföres med höghastighetståg?

Hade vi haft ett globalt nätverk med vakuumtåg enligt ET3’s modell hade man kunna åka från New York till Peking på 2 timmar (minst 650 mil i timmen). Min fråga är bara varför? Det här är något som borde ha funnits för längesen!

Systemet med vakuumtåg är dessutom helt friktionsfritt, mycket mer miljövänligare än elektriska tåg (som redan idag är extremt miljövänligt), det är en tystare, bekvämare resa och också mycket mer säkert jämföres med både flyg och traditionella tågresor.

Tror du mig inte, så fine by me. Googla på det och bilda din egen uppfattning om det här – som med allt annat. Själv vill jag bara ha en så bra framtid som möjligt för alla och resor är en grundpelare i det hela.

Kategorier
Korta uppdateringar

Statusuppdatering | 26 februari, 2016

Jag har nu mixtrat en hel del med bloggen och det verkar som om att jag återigen kan börja blogga och skicka inlägg igen direkt från Instagram. På sistone har jag känt mig lite smått hämmad att blogga där, då jag vill att en del inlägg ska hamna här på bloggen och efter flera dagar/veckor/månader av kodande har jag nu fått en ordning på det här igen. Se fram emot nya inlägg som är skrivna på Instagram! Och glöm inte att följa mig där: @annamaria.eriksson och Maja har även sitt eget konto nu; @katten.maja. Vi ses!

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: För en gångs skull slapp jag kriga.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: Jag är faktiskt bara en människa…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: