Kategorier
Relationer och kärlek

Redo för nytt förhållande? Kanske, ja, eller aldrig!

Något har börjat hända med mig den senaste tiden. Officiellt skyller jag på TV serien One Tree Hill (OTH) som jag nu ser om på ViaFree. Trots all reklam så är den mer än sevärd. Den är minst lika bra som sist. Det här är nog tredje gången jag ser om hela serien. Jag är nu på säsong 6, och varje säsong tar typ 5-6 dagar att se klart, så det går undan här. När jag är ledig, eller inte har något annat jag måste göra så kan det bli en hel del avsnitt på en dag. Det är ett trevligt nöje. Att så kallat binge kolla serier är en av mina absoluta favorithobbies. Och inget jag tänker sluta med någonsin, förmodligen. Men fler serier på ViaFree lär det inte bli efter OTH. Nej, det är för mycket reklam för att jag ska orka med det i längden. Reklamen om något får mig bara att tänka på mediciner, gambling samt hur bra det är med hyaluronsyra för huden, eller vad det nu är.

Vad är det då som håller på att hända med mig? Jo, jag börjar tänka mer och mer på förhållanden. Hur mycket jag längtar efter någon att pussa på, någon som är min, som älskar mig för den jag är etc. Dock i samma veva så tänker jag lika mycket på hur underbart livet var med Henrik. Jag tänker också på att jag aldrig kan få det tillbaka. På ett sätt ångrar jag allt som ledde till att vi gick separata håll, men å andra sidan så gör jag det inte. Det var egentligen småsaker som ledde till att allt började gå fel, men de var logiska och simpla, men också så pass komplicerade att det fick bli som det blev. Vi kom helt enkelt inte överens när det gäller olika livsval samt livsstilar. Då var det bättre att bryta innan det gick alldeles för långt, då ingen av oss kunde rucka på de olika livsvalen i längden.

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på vad det är jag vill ha i en relation och vad jag inte kan få igen. Jag menar, jag står fast vid att jag inte är redo för nästa förhållande, och jag står verkligen fast vid att jag inte vill dejta vemsomhelst. Men å andra sidan känns det ensamt och tråkigt just nu att vara singel, fast det samtidigt är jätteskönt.

Jag menar, utan en katt i mitt liv, så hade jag blivit väldigt ledsen, för tomheten över Maja tog lång tid att komma över. Utan Majken hade jag förmodligen känt likadant fortfarande, och jag hade inte gillat att leva utan katt för evigt, även om jag haft Henrik som pojkvän. Även om livet med kattunge är jobbigt ibland så är det samtidigt så mysigt och underbart, att jag nu inte vill vara utan det och särskilt inte när Majken blir äldre och därmed lugnare. Att leva resten av mitt liv utan möjligheten att skaffa Grand Danois känns också ledsamt, men å andra sidan så har jag varit utan det hela mitt liv, så det känns inte lika jobbigt just nu. Det är mest tanken av att det aldrig lär bli av som är jobbig. Som läget är nu har jag också insett att jag får inte plats med en GD i den här lägenheten, så det får vänta tills jag bor större. I värsta fall tar det 5+ år till, då jag har en stadig plan på hur jag vill bo härnäst och det kommer ta tid innan jag är där. Fast tokiga jag kollar redan på nybyggda projekt i Skåne, både kommande som pågående, men det är mer för att jag vill hålla koll på marknaden. Jag vet när jag har hittat min nästa bostad, och när jag hittat den, så tänker jag flytta dit. För då har jag råd, den har bästa läget och jag kan bo där med mina husdjur, vare sig jag är tillsammans med någon eller ej.

Där jag bor nu är helt underbart egentligen. Hade det kunnats placeras en marklägenhet (utan total insyn och tomträttigheter eller nått sånt), ett radhus eller litet hus precis här, eller väldigt nära så hade det varit mer än perfekt, men jag vill bara ha koll på var min nästa ort blir och självklart min nästa bostad. Även om det kommer ta minst 3-5 år till innan jag flyttar härifrån så kan jag inte slita mig. Det är motiverande att konstant blicka framåt. Även om mina planer typ aldrig blir av, eller som man tänkt sig. Dock vill jag inte bo i en ny hyreslägenhet som nästa bostad, då jag kan bo tre gånger större i ett hus för samma peng. Jag är dock glad att min nuvarande lägenhet inte är allt för dyr. Den är väldigt billig för att vara en skokartong på 30 kvm, men jag hade hellre bott för samma peng, men större.

I alla fall, om man återgår till det här med relationer. Jag vet precis vad jag vill ha för en kille. Om jag leker med tanken och slår med ett trollspö så är det en kille med Henriks egenskaper, som ser ut som Chad Michael Murray eller fan som Ed Sheeran, som är social, rolig (typ gör grimaser och får folk att skratta), gärna vegan och som älskar mig fullständigt för den jag är. Utan krusiduller och komplicerat skit. Den killen finns nog inte, och det gör mig rädd och osäker samt säker på att stanna som singel är det enda rätta just nu. Men samtidigt vill jag bara ha någon att kyssa, krama på och älska samt umgås med. Jag och Henrik umgås fortfarande ofta, och det är så roligt och underbart, så det vill jag inte vara utan heller. Jag vill snarare fastna i det och det är så jävla skönt att det är min verklighet också att jag har ett ex jag kan umgås med och ha roligt med utan att det känns eller är konstigt. När jag vill umgås med någon som förstår mig och tycker om mig för den jag är, ja då har jag Henrik, och när jag behöver vara själv, då är jag det. Just nu är det underbart!

Samtidigt kan jag heller inte sluta hoppas på att de två killar jag annars tänker på ska vilja ta kontakt med mig i framtiden. Eller snarare att jag ska ”våga” prata med dem om en eventuell relation etc. En av dem jobbar på Espresso House, och den andra gick på mitt program på HKR, men jag gissar att ingen av dem är intresserad av mig. Killen som jobbar som Barista är säkert för ung, gay eller har redan flickvän skulle jag tro och den andra ser mig säkert bara som nån jobbig tjej han är glad att vara utan. Men det är svårt att veta när man inte vet hur de tänker. Han som jobbar som Barista har jag bara ”spanat in”, då jag tycker han är skitsöt och jätteintressant, men jag känner honom inte alls. Den andra killen från HKR var jag bra ”vän” med under utbildningen i alla fall, men då jag var ihop med Henrik hela tiden så var det aldrig tal om någon relation. Jag har heller inte haft någon kontakt med honom sen terminen tog slut i juni 2019. Det är tråkigt, men förståeligt då år 2 på utbildningen är mer än fullt ös totalt medvetslös.

Häromdagen skapade jag ett konto på match.com bara för att jag ville testa och se vad som ”finns” där ute eller nått. Det avslutades efter nån timme, då man måste betala för att ens ta kontakt med personer. Under den timmen dock fick jag ungefär 100 besök, tre gillanden och ett meddelande från någon som var alldeles för gammal för mig. Nä, att börja dejta och leta på riktigt är inte min grej just nu. Och vill jag dejta och leta, hade jag föredragit om det sker lokalt, typ om det hade varit en kille på skolan, eller någon annan jag känt sen tidigare. För att hitta någon som är komplett 100% ny känns bara jobbigt. Och han från Örkelljunga är bara att glömma, fy fan!

Det är mycket känslor som pågår hos mig just nu, och det kommer lätta till sist.

Kategorier
Vardagsliv

Jag är singel. Med flit!

Jag har börjat tänka på en grej på sistone sen det tog slut mellan mig och Henrik för snart två månader sen. Det har varit en intressant och händelserik tid, men att just vara singel är faktiskt inte så farligt. Jag lär säkert trivas underbart som singel även efter jag har flyttat ut.

Orsaken till varför jag har börjat tänka i de här banorna beror på att jag har nog blivit über-bekväm med hur jag lever eller vill leva mitt liv på sistone. Jag har bloggat om det tidigare och jag längtar bara mer och mer tills jag är där. Det jag längtar efter är det jag skrev om. All vegansk mat jag ska äta och tillaga med hjälp av lunchlådor, Mason burkar och storhandling av allt jag vill ha i mitt skafferi, frys och kyl. Alla mina  produkter jag kan njuta av, alla tv-serier och filmer jag kan se utan att någon behöver bry sig. Hur många timmar jag ska sitta i min poängfåtölj och koda, för att inte tala om alla nätter jag kommer spendera med minst en katt i sängen och allt gos jag och Majken (katten, alltså) kommer ha! Det känns som om det inte kommer finnas tid över till en eventuell pojkvän, men som sagt, jag letar inte heller.

Jag tog dock mitt mod tillfånga för nån vecka sen och skrev till han som flirtade med mig på bussen mellan Örkelljunga och Helsingborg den 9 november eller när det nu var, men han har inte sett meddelandet flera dagar senare, så då skiter jag i det. Jag kanske tog för lång tid på mig, eller så kanske han helt har missat att jag har skrivit, men oavsett så går jag vidare nu. Jag är ändå rätt säker på att han inte hade varit rätt för mig ändå. Inte i det långa loppet i alla fall. Nej, det finns nog någon bättre tjej till honom därute. Jag hoppas dock på att jag träffar på han igen så jag åtminstone kan förklara mig. Och jag uppskattar händelsen som fan! Det var riktigt upplyftande att veta att någon har visat intresse för mig.

Ärligt talat vill jag vara singel nu. Ett bra jävla tag. Flera år om det är så, åtminstone som jag känner nu. Jag har tänkt på vad det är jag vill ha hos en man, det har jag skrivit om innan, och det är ju i praktiken Henrik + väldigt få egenskaper till som han inte har, men jag har börjat tänka lite mer på allt det där också. Visst, drömkillen är någon som Henrik, absolut – det lär inte ändras, men å andra sidan. Så som jag vill leva mitt liv och lär leva mitt liv så lär det bli svårt att dels få plats med någon annan i det, och om jag på något mirakulöst sätt hittar min drömkarl i framtiden så är ju risken förmodligen väldigt stor att samma sak händer igen. D.v.s, ett underbart fantastiskt förhållande utan drama, gräl eller annat men där man sakta men säkert driftar ifrån varandra för att man är för upptagen med att bara se sina filmer och tv serier och för att man gör för lite saker tillsammans. Risken är stor och frågan är om det är rätt att ha en ond cirkel av det? Fastän man lär njuta som fan under tiden, det går ju nog inte att komma ifrån, men jag ifrågasätter om det är rätt. Samtidigt vill jag inte ha någon som är min kompletta motsats. Jag har varit tillsammans med killar jag inte kommer överens med särskilt mycket, och det funkar inte. Och jag vägrar ha en kille som tvingar mig följa med på baler, fina ställen där jag tvingas klä mig i klänning eller någon som vill förändra mig till att bli mer kvinnlig. Han får ta mig som jag är – punkt slut!

Nåja, nog snackat om drömkillen som ändå inte existerar… Jag vill vara singel. När jag är redo, ja då laddar jag hem Tinder eller nått, men det lär inte ske särskilt snart. Nej, livet ska bestå av mig, mina husdjur, mina teknikprylar och min karriär som full-stack webbutvecklare. Det är iofs en idé till ett annat blogginlägg. Jag vet nu vad jag vill försöka satsa på i min framtida karriär inom programmering!

Och det känns oerhört befriande!

Kategorier
Vardagsliv

10 år, 9 månader och 22 dagar…💔

Idag hände det som både jag och Henrik känt av ett bra tag. Vi tog ett gemensamt beslut att göra slut. Det var väntat, och även om vi båda är skitledsna över det här så är vi båda lättade över det också.

Vi har bägge två förändrats för mycket, och det vi vill idag är inte lika gemensamt. Mitt mål om att bli vegan, skaffa hund eller fler katter etc är något vi inte riktigt är överens om längre. Vi har blivit för olika och vi har hamnat i en svacka som vi inte kan ta oss ur. Därför är det rätt att bryta nu, innan det går för långt.

Jag får i alla fall bo kvar här så länge det behövs. År om det skulle vara möjligt, vilket är skönt men det är redan bestämt att jag är den som flyttar ut och det är mer än ok för min del. Jag letar efter boende i hela Skåne, men kan jag stanna kvar i Malmö gör jag gärna det, men det är inte superviktigt. Det som däremot är viktigt är att nästa boende är ett boende där jag känner att jag kan bo och leva under lång tid. Där Anton kan leva och växa upp utan konsekvenser.

Mitt drömboende är mer eller mindre än bostad som är en marklägenhet/litet hus eller lägenhet på markplan/halv trappa upp med antingen gräsplätt eller nära tillgång så jag lätt kan rasta Anton när han ska lära sig bli rumsren. Lägenheten hoppas jag också på är en tvåa eller trea på minst 65 kvadrat, som jag helst kan köpa loss direkt och leva amorteringsfri i, alternativt ha ett mycket litet lån om jag kan hitta något dyrare jag ändå har råd med. Med amortering, ränta och avgift eller bara ren och skär hyra på ungefär 5000 kr i månaden kan jag klara det, oavsett var jag hamnar. Frågan är om jag kan få ett nytt lån som student? Målet är egentligen att ha pengar kvar på banken för eventuell renovering, nya möbler och andra prylar samt att leva utan lån om det är möjligt. Bostaden ska vara inom pendlingsvänligt avstånd till Malmö, så helst någonstans på linjen från Malmö mot Helsingborg, Hässleholm eller Ystad/Trelleborg. Jag vill i alla fall inte bo i Kristianstad, Österlen(inkl Sjöbo) eller norr om Hässleholm helst. Då ska det vara ett väldigt speciellt och typ absolut perfekt boende om jag kan sträcka mig åt de hållen igen. Jag kan tänka mig hyresrätt om det blir ett mer tillfälligt boende, men att köpa ny bostad är av större intresse.

Bostaden, oavsett storlek ska i alla fall ha ett riktigt kök, med bänkyta, och möjlighet till installation av diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. Möjlighet till hel kyl och frys alt. en extra frys behöver det finnas plats till också. Detta för att jag planerar ju att råutfodra Anton när jag kan det och då behöver jag en plats att ha hans mat på. Hel kyl och frys är mest så jag kan packa frysen med massa grönsaker, typ alla 2.5 kilos förpackningar från Magnihill. Fiberlina är också ett måste, och gärna något som ingår i eventuell hyra eller avgift. Jag tänker inte flytta till något dåligt område bara för att jag måste bo så billigt som möjligt. Exempelvis är jag inte desperat över att stanna kvar i Malmö, även om det hade varit trevligt. En bra bonus med området/staden/byhålan jag kommer hamna i att det ska gå att beställa mat på nätet och få hem det. Inte superviktigt, men en riktigt bra bonus. Alltså ingen lantbrevbärare eller så. Så desperat är jag inte. Jag lär ju inte kunna behålla bilen så då blir det lite svårare med storhandling…

Om jag ska vara mer tydlig så är det exempelvis av större intresse att köpa en lagom stor tvåa eller trea jävligt billigt exempelvis i Tyringe/Hässleholm och pendla till Malmö än att klämma in mig i en dyr hyres etta bara för att stanna i Malmö. Jag är som sagt inte desperat. Dock har jag anmält intresse för några ettor i Skåne, varav en är i Malmö och en i Helsingborg, men jag hoppas mer på ett bostadsköp än hyres om jag ska vara ärlig. Detta är mest för att hyreslägenheterna är så ofantligt dyra, svåra att få och också väldigt, väldigt små och då bor jag hellre ”på landet” i större lägenhet och pendlar i nån timme.

Eftersom jag spenderar mycket av min tid med att tänka på pengar så vill jag känna att jag har råd att bo, att leva och inte känna mig fattig oavsett var jag än hamnar. Med tanke på hur jag är som person och hur jag vill leva mitt liv så är det inte något särskilt svårt mål att uppnå. Den budgeten jag har räknat ut i mitt huvud är att jag kan klara en bostadskostnad på ungefär 5000 kr per månad. Med ett pendlingskort blir det en tusenlapp till. Mat lär jag lägga max 1500 kr på, och om internet ingår i hyran så lär övriga räkningar inte vara särskilt mycket. Jag skulle gissa att jag kommer ha utgifter på max 3k i månaden utöver själva bostadskostnaden, då jag gillar att leva billigt och spara pengar. Så länge jag har csn så är det lugnt, vilket jag har till oktober 2020. Min plan är självklart att hitta någon typ av anställning till sommaren som senare kommer bli den plats jag har min LiA praktik på så jag har anställning under tiden, men om jag inte lyckas med det så behöver jag ha tillräckligt med pengar för att överleva, och det kommer jag räkna in i min budget jag kommer göra klart senare.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma, men det gjorde den. Jag kommer att leva ensam så länge det är möjligt, och jag vill hellre fokusera mitt liv på att bli en bra systemutvecklare med massa djur hemma än desperat leta ny pojkvän bara för att jag måste ha någon. Nej, nej… Så är det inte. Mina dryga 10 år med min älskade Henrik har lärt mig att bli kräsen. Det kommer bli svårt att hitta någon som kan ersätta honom. Nej, fel sagt. Att ersätta honom är omöjligt. Att hitta någon som är ett uns som honom kommer bli svårt. Jag är kräsen. Kräsen som fan nu. Nej, nästa nisse som hamnar i min väg kommer att få acceptera faktumet att Anton är min nummer 1, när han är väl här. Han får acceptera katthår, hundhår, ett skitigt kök, massa Apple produkter, konstant skärmstirrande och vegansk mat om han ens ska ha en chans att jag ska bli intresserad av ett långsiktigt förhållande. Nej, det enda som kan göra att det ens är av intresse att ”hitta någon annan” är om jag kan hitta någon som är vego, gillar att ha ett stillasittande liv framför tv som dator, gärna är duktig på programmering, älskar hundar och katter, inte vill ha barn(på riktigt alltså! Passionerat barnfri, liksom!) och som har humor, förståelse och är pedagogisk samt står ut med mig och mina konstigheter och har inget emot att bli min personliga massör och hjälpreda. En fördel är det om han använder och föredrar Apple produkter och inte rakt ut dissar dem bara för att. Han måste också förstå och acceptera att jag inte trivs i kvinnliga kläder och att jag tänker tacka nej till fina fester där man måste klä sig stereotypiskt. Han får inte vara rökare(inte ens feströkare), vara anti-droger eller dricka för mycket alkohol. Finns säkert sjutusen andra saker med som han måste lära sig att älska och respektera, men det där var nog det viktigaste jag kom på direkt. Lycka till för mig att hitta någon sådan person. Åh just det. Han måste vara skåning också! Mycket viktigt. Finns kanske tre personer i hela världen möjligtvis som kan fylla allt det, varav Henrik är en av dem, men det behöver inte betyda att de kan hitta mig och älska mig för den jag är. Jag är säkert för ful/konstig/allmänt oattraktiv för dem ändå. Så ja, good luck… Men jag är inte ledsen över det.

Nej, jag vet hur jag vill leva mitt liv och jag ser fram emot det, även om jag inte ville att det här skulle hända. Men nu är det så och jag accepterar det.

Kategorier
Vardagsliv

9 år med älsklingen idag!

Idag har jag varit tillsammans med världens bästa pojkvän i 9 år. Ingen annan än Henrik. Dagen har spenderats med bio, tidiga julklappar, lunch ute, bussresor och promenader i kallt skånskt vinter väder. Det har också blivit chips till middag, men det kan man ju äta när man är vuxen – så det så!

Vi gick på bio och såg Star Wars filmen, The Last Jedi. Den var helt ok. Typisk Star Wars, liksom. Sen gick vi lite på sci-fi bokhandeln och efter det åt vi buffé på triangeln. Sen åkte vi och hämtade ut Henriks julklapp som tyvärr inte blivit levererad hem till oss och vi köpte lite godis. Sen har vi tagit det lugnt hemma, precis som vanligt.

I morse fick jag min present och tidiga julklapp av Henrik. Det var en tavla, målad av Charlie Bell, som är flickvän till TomSka på Youtube. Den föreställer oss två när vi var 14 år och vi först var tillsammans år 1997. Vill ni ha en uppdatering om hur det gick till när vi träffades, så ställ en fråga i kommentarerna så svarar jag där. Inlägget jag hade skrivit om hur vi träffades är nämligen numera privat då det ligger i min gamla blogg som är arkiverad nu, och jag skriver det här inlägget från mobilen. Jag orkar helt enkelt inte krångla, och de flesta som läser min blogg känner till vår historia med. Den är i alla fall häftig och jag är stolt över det.

Henrik fick två böcker av mig, men då Bokus strulade till leveransen lite så får han den andra boken imorgon.

Resten av kvällen har i vanlig bemärkelse spenderats med att se massa på tv och äta gott. Precis så som det ska vara!

Och som vanligt hoppas jag att jag får spendera många, långa år till med världens bästa älskling…

Kategorier
Övrigt

Mitt liv som 60 åring | En dröm jag hade i natt

I natt drömde jag att jag fick se mitt liv som 60 åring. Det var skrämmande, häftig och i vissa fall otroligt osannolikt. Jag tror inte det var en sanndröm men det var ändå väldigt kul att få drömma nått sånt.

Jag var 60 år, men jag vet inte hur jag såg ut. Jag kände mig som jag känner mig idag. Ibland agerar jag ju som en gammal pensionär ändå med mina krämpor och värk men på nått vis kändes jag friskare än vad jag generellt gör idag i 2016. I alla fall, jag var på väg upp till Norrland. Jag hade inte varit där på över 30 år eller så och nu var det dags för någon slags släktträff. Jag kände mig riktigt ensam som om att livet bara var ett stort hål. Jag var inne på min tredje Grand Danois, som av någon konstig anledning fick stanna kvar hemma och jag bodde ensam.

Jag nämnde min ”före detta” sambo och denne person var Henrik. I drömmen bodde vi inte längre ihop och alla tecknen pekade på att han tyvärr hade avlidit och detta var anledningen till varför han inte fanns i mitt liv längre.  Saknaden efter Henrik var så enorm att jag förmodligen var i en djup depression. Trots att jag hade en GD hemma så spelade det inte så mycket roll, jag var ledsen och ensam ändå. Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att muntra upp mig på den här släktträffen och jag antar att det mesta fungerade.

De positiva aspekterna i mitt liv, förutom hunden var att jag hade varit vegan i över 30 år. Jag berättade för släkten att min hälsa hade förbättrats enormt när jag blev först vegetarian i 35 års åldern och ett par år senare vegan. Riktigt bra blev hälsan när jag och Henrik började äta WFPB (Whole Foods Plant Based) vilket är 100% växtbaserat lagat från grunden. Jag berättade att jag lätt gick ner 20 kilo (jag väger idag jättetunga 70 kg enligt vågen 😮 ) och har inte gått upp i vikt sen dess och jag var mycket pigg, aktiv och ur många aspekter var mitt liv komplett annorlunda jämföres med hur jag lever det idag.

Jag träffade mina syskon. Bägge hade barn, säkert 3 vardera. Likaså hade mina kusiner. Släkten hade utökats en hel del. Det kändes som om jag spenderade en halv evighet uppe i byn, men förmodligen var jag bara där i ett par dagar. Det var både snö, sommar och solsken blandat med tråkigt mörker. Jag fick träffa många gamla ansikten och konstigt vilket muntrade upp mig rejält men jag var också med om en del tråkiga saker under den här släktträffen. Bland annat försökte folk tvinga på mig aktiviteter jag vägrar vara med på och jag blev arg i drömmen och röt ifrån. Varför utelämnar jag från det här blogginlägget.

Jag hann vakna innan det var dags att åka hem och drömmen fick inget direkt avslut. Jag var lite smått chockad när jag vaknade och det blev ett litet abrupt uppvaknande då vi har målare i huset som målat trappuppgångarna, hissen etc i flera veckor. I dag skulle de måla alla dörrar i huset så det blev till att kliva upp direkt och börja jobba.

Mina tankar om drömmen…

Den här drömmen får mig att tänka lite. Om det är en sanndröm återstår ju att se. Kanske är jag inne på min tredje GD när jag är 60 år, det är mycket möjligt att jag är vegan då också med tanke på teknikens framgångar med allt som pågår med hur mat odlas etc. Jag hoppas dock på att jag och Henrik fortfarande lever ihop och är lyckliga när vi är så gamla och att jag aldrig ska behöva känna mig ensam och deprimerad igen. Jag hoppas också på att jag kan ha en någorlunda aktiv livsstil som inte påverkar mig negativt och att det finns möjligheter till en bättre hälsa. Tiden får utvisa om drömmen var rätt eller inte. Vid det laget lär jag säkert ha glömt bort totalt att jag fick en inblick i min framtid. Jag har ju liksom länge sagt att om jag passerar 60 år så blir jag förvånad, för med min usla hälsa borde jag dö av en hjärtinfarkt när jag är 42 eller nått, men man vet aldrig. Sakta men säkert kanske matvanorna blir bättre och jag kanske lever tills jag blir 120. Who knows? Jag vill bara leva ett bra, hälsosamt och rikt liv. Och gärna tillsammans med Henrik och ett gäng grandisar…

Kategorier
Vardagsliv

Jag och Henrik ska återigen bli skåningar!

Oj, sicken chock, men flytt blir det till Malmö inom kort!
Oj, sicken chock, men flytt blir det till Malmö inom kort!

Ni läste rätt. Jag och älsklingen ska alltså flytta tillbaka till Skåne. Varför? Jo, för att han har fått jobb på Unity3d i Köpenhamn. Ingen av oss vill bo i Köpenhamn, så då är Malmö närmast. Det är dock en hel del virrvarr kring den här processen och i det här blogginlägget (som kan för övrigt bli väldigt långt) så ska jag skriva så mycket jag kan så ni får svar på era eventuella frågor. Har ni fler, så är de välkomna i kommentarsfältet nedan.

Hur gick det här till?

Älsklingen fick alltså jobb på Unity i Köpenhamn. Egentligen ska vi tacka vår vän Johanna för att den här möjligheten dök upp. Unity kontaktade nämligen henne först, men hon tackade nej och hänvisade till Henrik. Han blev glad och hela processen påbörjades under första veckan i September. Han lämnade arbetsprov, pratade med rekryteringsnissar, teamledare och säkert några fler personer. Allt gick bra och många intervjuer blev det. Till sist blev det ett ja från allihop och nu är papper påskrivna och uppsägning fixad från hans nuvarande jobb.

Men mitt jobb då?

Mitt jobb är säkert. Jag jobbar ändå hemifrån och är på kontoret i snitt 1 gång i veckan. Det enda jag behöver för att utföra mitt jobb är internet och någon typ av skärm. Jag har många gånger utfört mina arbetsuppgifter med enbart min mobiltelefon, så så länge jag bara har internet så är allt lugnt. Jag kommer åka till Växjö så ofta det kommer behövas, och delta på en del aktiviteter, möten etc. Inget förändras mer än att det blir mycket längre till kontoret efter att vi har flyttat. Sen finns det också jobbfördelar med en flytt, men det meddelar jag när det blir officiellt i så fall.

Var ska vi bo då?

Malmö. Fast först blir det nog Burlöv (vilket ligger i gränslandet mellan Malmö-Lund). Jag har samlat på mig över 6,5 år i köpoäng där för säkerhets skull ifall man faktiskt skulle bli skåning igen. Dumt nog ställde jag mig inte i tid på Boplats Syd, men där står jag nu och ska stå kvar ifall vi behöver det också om ett par år. Vi ska titta på två lägenheter i Burlöv, och vi hoppas på att vi får den ena lägenheten som är en fyra. Den andra är mer som en backup men den har också sina fördelar. Vi ska ju bo där ett bra tag och då är det viktigt att vi får en lägenhet som funkar med våra liv. Vi är vana att bo i en fyra, men det spelar egentligen mindre roll. Huvudsaken är att det finns tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Två toaletter är också en riktigt bra bonus med min skräpmage som man aldrig kan lita på. Sen är planen att nån gång köpa en nybyggd lägenhet i Hyllie, eftersom det de bygger där är precis så vi vill bo med tanke på miljöaspekten och närhet till affärer och stora matbutiker. Henriks pendlingstid hade halverats också om vi bott i Hyllie men pendlingen från Burlöv är helt ok också. Allt detta kan dock skita sig men vi har flera möjligheter till en ny bostad och vi är relativt öppna till förslag. Någon pendling mellan Köpenhamn – Växjö blir det dock inte. Veckopendling? Nja, max en vecka. Vi bara hoppas på att allt löser sig så vi slipper oroa oss och kan fokusera på det som är viktigt. Att flytta är asjobbigt men i detta fallet är det verkligen lönt.

Hur blir det med Grandis?

Jadu… ärligt talat vet jag inte. Efter att vi vet vilken lägenhet vi får, hur den bostaden faktiskt är och efter att vi har sålt vår nuvarande lägenhet så får jag kolla mer på hur ekonomin är och blir framöver. Får vi fyran är det mycket möjligt att GD införskaffas när jag är redo som tidigare, men i värsta fall får jag vänta ytterligare ett par år för att lägenheten inte funkar för GD. Lägenheten vi planerar att köpa i Hyllie (när, hur och var är inte löst) ska i alla fall vara så pass bra att GD inte ska vara ett problem. Jag återkommer i alla fall med allt gällande vovve när jag vet mer.

Exen jag har i Malmöområdet…?!

Ja, ska jag ens behöva nämna det? Kanske är det bäst. De brukar ju poppa in och läsa min blogg lite då och då. Jag hoppas att dem liksom jag har gått vidare med våra liv och att Malmöhus (aka hela Malmö) inte är för litet för oss. Skulle jag stöta på dem på stan, i ett köpcenter etc. så får man ta det när det händer. Jag hoppas bara jag får fortsatt vara ifred och att jag inte riskerar något negativt när jag vistas utomhus som vilken annan person som helst. Bara för att jag flyttar till Malmö så innebär inte det att jag kommer vistas över hela stan när jag känner för det, för det har jag inget intresse utav. Hade vi hamnat på Hyllie direkt så hade jag i praktiken aldrig behövt lämna området, för allt jag behöver (förutom min frisör) finns där. I Burlöv finns också Burlöv Center med butiker. Jag lämnar ju bara lägenheten numera om jag behöver handla, befinna mig på kontoret eller träffa mina vänner. Annars är jag hemma.

Jag är inte rädd för att träffa dem, men jag hoppas att jag slipper om jag ska vara helt ärlig. Ingen av dem ska få komma hem i lägenheten på kaffe i alla fall och jag tänker inte fråga om kattvakt. Det är liksom givet.

Övriga tankar

I det stora hela så ska detta bli skitkul. Det kom liksom från ingenstans och jag och älsklingen var mer eller mindre inställda på att vi skulle bo kvar i Växjö i många, långa år till. Nu sen vi började titta på dels lägenheter i Hyllie och även Malmö i övrigt så vill vi bara iväg. Vi ska snart kontakta mäklare och vi hoppas på att lägenheten blir såld med bra vinst så vi har en fin kontantinsats till nästa bostadsrätt. Ju lägre lån desto bättre, liksom…

Vad är dina tankar? Lämna kommentarer och ge oss dina lyckönskningar!

Kategorier
Relationer och kärlek

”Om jag hade byggt en tidsmaskin…”

Ja, då hade jag försökt göra allt jag kan för att radera mina tidigare misstag (och säkerligen gjort minst lika många andra misstag på köpet).

Just nu och lite då och då så hamnar jag i ett tankemönster där jag verkligen hade velat åka tillbaka i tiden och ändra på saker och ting, så jag slipper dras med ångest över saker jag har gjort tidigare i mitt liv. Å andra sidan är jag ju så otroligt nöjd med allt jag har nu, och det i sig hade jag inte velat ändra på.

Jag sitter och funderar på vad som kunde ha hänt om jag bara…

Jag har redan nämnt i ett gammalt inlägg (som ett av mina ex kommenterade anonymt på och irriterade skiten ur mig, vilket ledde till att kommentarsregler kom till) att jag hade velat radera de 3 senaste förhållanden innan Henrik och det står jag för fortfarande. Jag hade också velat ändra på så mycket mer. Hade jag kunnat så hade jag:

  • Accepterat läget när jag gick i grundskolan att folk älskade att mobba mig oavsett vad jag än gjorde, så då hade jag inte försökt vara ”social” och istället hade jag hållit mig undan.
  • Jag hade gjort allt i min makt för att rätta till mitt överbett när jag väl hade chansen i grundskolan, för då hade jag sluppit betala 22k för tandställning som jag gjort istället och gått i över 15 år och mått dåligt över fula tänder och ett hemskt överbett.
  • Med vad jag också vet idag om min Fibromyalgi så hade jag varit mer tydlig om vad som var jobbigt och varför det var jobbigt. Jag minns inte riktigt om jag hade den värken jag har idag när jag var barn, men jag minns att jag inte orkade så mycket och att min kropp nästan aldrig gjorde vad jag ville att den skulle göra. Samtidigt levde jag lite som i min egen lilla värld, jag struntade mycket i vad som hände omkring mig och jag var nog mer ”ego” då jämföres med nu, men jag vet inte. Jag minns också att alla hade krav på mig hela tiden, att jag skulle vara som alla andra, orka lika mycket som alla andra och vara lika ”tjejiga” som alla andra tjejer. Om jag inte får uppleva min barndom igen så kan man inte riktigt uttrycka sig om hur det faktiskt var. Jag hade i alla fall ifrågasatt min diagnos på Asperger mer (såsom jag gör idag) istället för att bara ”go along with it” som jag gjorde i alla år tills jag fick diagnos på mina verkliga problem – Fibromyalgi.
  • Jag hade bett mina föräldrar om att få byta namn från ”Maria” till ”Anna-Maria” när jag gick i grundskolan, eftersom jag har velat heta det hela livet. Anna är efter min mormor, så det var lätt ordnat att lägga till det när jag väl fixade det i vuxen ålder.
  • Övertalat föräldrarna om att ändå låta mig gå IT programmet i gymnasiet som jag faktiskt ville och ta mina chanser till att lyckas eller misslyckas på egen hand. Hade jag lyckats så hade jag kunnat gå på högskola eller universitet utan problem. Istället gjorde mitt gymnasieval att jag saknade över 1000 poäng och behövde gå på komvux länge för att få högskolebehörighet. Detta trots att jag fick godkänt i alla ämnen som behövdes, men jag fick inte rätt betygsdokument. Jag gick ju istället IV-ASP, specialanpassat program för personer med Aspergers Syndrom på Huddinge gymnasiet, där jag valde att gå 3 år istället för de rekommenderade 4 år och då fick problem med betygen jag nämnde innan, där det tog 3 år att läsa Matte A, istället för en termin eller två och där jag lärde mig att jag behöver inte prestera, för allt löser sig ändå. Ett av de sämre valen jag har gjort kan jag ju säga med vad jag vet idag. Enda positiva från utbildningen där var vännerna jag hade, men som jag knappt har kontakt med alls idag. Just då var det kul i alla fall.
  • Jag hade också tagit körkort när jag bodde kvar hemma, och kanske också då för manuellt eftersom man då hade tid och möjlighet att lära sig det. På den tiden var också teoriproven lättare och det var inte särskilt krångligt att ta körkort som det är idag.
  • När man väl pratar högskolestudier så är det inte säkert att jag hade valt att plugga på högskola, för att sitta och betala av csn idag är inte särskilt kul. Hade jag kunnat gå på högskola tidigare än vad jag gjorde så hade jag först förmodligen gått något datorinriktat för att öka mina chanser till jobb. Jag är dock ändå glad över att jag gick det programmet på BTH ändå, men jag hade fått jobbet på Funkibator utan utbildningen, för den hade inte så mycket med mina egenskaper och kompetens att göra som ledde till varför jag blev anställd.
  • Jag hade kanske valt att behålla min originella dialekt (vilket är 08 stockholmska), men detta är mycket osäkert. Jag älskar det faktum att jag talar skånska och jag hatar verkligen rikssvenska. Däremot så har jag börjat tappa min dialekt en hel del på sistone (det går i perioder och beror på att jag inte längre bor i södra Skåne). Att jag talar skånska är typ 50% av min identitet. Ångesten över att jag inte längre talar lika brett som jag en gång gjorde samt rädslan över att glömma bort mig och börja tala med stockholms dialekt återigen skrämmer skiten ur mig och det är asjobbigt. Det har hänt en gång för längesedan (jag började med skånskan 2001, men fick tala bägge dialekterna i flera år innan familjen tids nog accepterade mitt val). Sen typ 2004 eller nått sånt så talar jag skånska på heltid och älskar det! Ångesten över det lilla misstaget då jag började prata ”som vanligt” för en 12-14 år sen eller när det nu var har jag ångest över fortfarande lite då och då, så därför ifrågasätter jag det lite idag. Nu tänker jag ju behålla den – absolut och jag ångrar det inte på så vis. Skånska är halva jag. Punkt slut!
  • Jag hade valt att vara singel, haft tillfälliga kontakter för intima grejer, samt letat upp Henrik tidigare (eftersom jag nu vet var han bodde hela tiden på ett ungefär, så hade jag kunnat åka på upptäcktsfärd för att hitta honom ”av en slump” utan att agera som en stalker). Jag har varit förlovad allt för många gånger och varit gift med G. Det ångrar jag mycket idag! Jag har så otroligt många förhållanden bakom som varit komplett meningslösa på sina sätt. Förhållandena efter att jag flyttade till Skåne är de mest viktiga att jag hade skippat, vilket hade varit med N i Tomelilla (som tvingade mig att göra mig av med min första hund utan anledning, och sedan ångrade han sig när det var försent och skyllde på att det var mitt fel), G i Malmö (som bara ville spendera pengar, typ. Vi var lyckliga på ytan men inte på riktigt nu i efterhand) samt med M(som gjorde mitt liv till ett levande helvete och led till 2 självmordsförsök och nästan 100k i skulder) i Kristianstad. Dessa tre förhållanden förstörde nästan allt för mig. Det är nästan ett mirakel att jag lever idag. Det enda positiva jag fått utav det är min katt Maja. Henne hade jag inte fått om jag inte hade haft dessa förhållanden, men å andra sidan hade jag haft en och samma hund i alla år, Rasmus – min första Corgi. Jag kommer skriva mer om honom och alla andra misstag jag har gjort en annan gång. De som känner mig vet historien i alla fall.
  • Med vad jag vet idag så hade jag försökt bli vegan eller åtminstone vegetarian på riktigt så tidigt som möjligt. Jag testade att vara vegetarian i 3 veckor när jag bodde i Tomelilla, men tyckte det var dötrist och mådde skit, men det berodde på att jag åt okryddade grönsaker, inte alls tillräckligt med kalorier och att jag helt enkelt inte var tillräckligt insatt i vad en vegetarian faktiskt äter. Idag vet jag bättre och hade jag fått ta med mig den kunskapen jag har idag om mina val jag har gjort så hade jag försökt övertala mina föräldrar om att få bli vegetarian så jag hade kunnat vänja mig tidigare och därmed fått en bättre hälsa på köpet.
  • Jag hade börjat blogga med WordPress så fort det släpptes (vilket var 2003 eller nått sånt) och jag hade aldrig bytt plattform. Jag hade heller inte köpt en massa domäner utan hållit mig till en av dem. Vilken är jag dock tveksam över, men ameriksson.se samt greatdanemaniac.com är jag stolt över idag att jag har i min ägo.
  • Jag hade valt en bättre mailadress när jag skapade mitt Google konto. Detta för att slippa skapa fler Google konton i onödan för att ha en mer ”professionell” mailadress.
  • Jag hade aldrig någonsin raderat min första YouTube kanal (samt att jag hade skapat den när YouTube faktiskt kom 2005 istället för 2009 någon gång), utan jag hade behållit den under alla år och sluppit ångesten (idag i alla fall) över hur många prenumeranter jag hade. Första kanalen var ändå relativt populär… Detta har i sig varit en konstant besatthet, att bli sedd på nätet och inte förrän typ i år har det börjat lägga sig och bli mer acceptabelt att jag har mig själv att skylla när det gäller alla mina misstag jag gjort på nätet.
  • Jag hade flyttat till Växjö tidigare och nästlat mig in i Funkibator/Nätverket SIP (eller Grrl Tech som det hette från början) och inte varit så besatt av att flytta till Skåne. Jag känner mig ändå som en skåning i hjärtat, men jag har aldrig trivts så bra som jag gör i Växjö. Jag älskar verkligen att bo här! En vacker dag hoppas jag på att bo återigen i Skåne någonstans, men Växjö är ”hemma” just nu, och sen hela 5 år tillbaka.

Detta och säkert tusen andra saker hade jag velat ändra på, men trots allt så är jag ändå jävligt glad över allt jag har idag. Jag saknar inte tekniken som den var förr, TV med tusen reklamavbrott, internet i snigelfart, dyra mobilsamtal och okunskapen kring funktionsnedsättningar, hälsa, klimatet etc. Mycket är så mycket bättre idag än vad det var då. Vissa saker hade jag inte ändrat på, som exempelvis att jag gick på Österlens Folkhögskola efter gymnasiet (vilket var min biljett till Skåne för att slippa Stockholm för evigt), Henrik  – aldrig någonsin att jag hade ändrat något där, mer än att jag då förmodligen hade varit vegetarian på nått sätt när vi blev ihop och förhoppningsvis så hade det lett till en bättre hälsa för oss båda. Samt att jag gärna hade velat ha haft han hela tiden sen vi först träffades 1997 istället för 2008. Med vad jag vet idag så är det Henrik eller ingen som gäller, och jag bara önskar att jag hade vetat om mina framtida misstag redan när vi först fick kontakt.

Men Anton då? Det är inte förrän nu som jag börjar närma mig min älskade bebis efter alla dessa år av längtan. Hade jag aldrig gått på högskola, aldrig haft jobbiga pojkvänner som bara ville spendera mina pengar på skit eller driva mig till vansinne på tusen olika sätt, och jag flyttat till Växjö tidigare så är sannolikheten mycket större att jag hade haft jobb för flera år sen istället för sommaren 2015 då jag fick anställning på 25%. Hade jag varit utbildad någorlunda mer inom data så hade det varit en större chans att jag faktiskt fått ett jobb som funkat, men det är samma ”risk” att jag ändå hade slutat upp som sjukpensionär på halvtid som idag. Hade jag bara haft bättre förutsättningar istället för ett extremt dramatiskt privatliv och bättre val så hade jag förmodligen skaffat Anton 2008 eller nått, kanske tidigare. Jag hade kanske varit inne på min andra GD idag? Vem vet? Det hade bara (förmodligen i alla fall) varit bättre och gått fortare att hamna rätt jämföres med vad som faktiskt hände i mitt liv.

Jag är ändå jävligt glad. Trots att min hälsa suger mer än vad den någonsin gjort, mitt minne är uruselt, jag har mycket värk, en mage som alltid krånglar och en energinivå som nästan jämt är nere på noll, så är jag rent mentalt och på alla andra sätt och vis så jävla lycklig idag att det går inte att beskriva.

När jag var liten så drömde jag om att vara fri. Frihet, var mitt mål. Hur såg frihet ut? Jo, ett stillsamt liv utan några särskilda krav där jag kan sitta och titta på TV och sitta vid datorn hur mycket jag än vill och ha någon som älskar mig för den jag är. Detta var innan jag hittade Grand Danois. Idag och sen den dagen jag blev ihop med Henrik i 2008 så är jag fri. Visst, jag fick betala för det. Ca 15 extra kilon, ingen inkomst och ca 20 års väntan på hund, men idag är jag fri och har varit det i snart 8 år av mitt liv.

Det jag har lärt mig av mina jobbiga kärleksrelationer samt vänner jag har haft är att jag idag vet exakt hur jag vill ha mitt liv och jag har fått det bekräftat hur viktigt det var att komma hit. Det jag syftar på med mina tankar kring tidsmaskineri är mer att jag hade velat slippa all skit och bara levt mitt liv efter mina egna instinkter, förutsättningar och mål. Alla mina personliga relationer med alla utom Henrik har bara varit ett hinder för mig, på ett eller annat sätt, och särskilt de tre förhållanden jag hade innan Henrik.

Jag är lycklig och vill inte ändra på något av det jag har idag på så vis. Tänk bara om jag kunde ha varit så här lycklig jämt? Vad underbart det hade varit…

Kategorier
Relationer och kärlek

Även i en alternativ värld hade jag varit en dålig förälder…

Jag är ju faktiskt inte förälder på riktigt och det är något jag är glad över. Men i morse, några timmar innan jag vaknade hade jag en mycket konstig dröm som jag bara måste skriva ner. Nu har det gått rätt många timmar sen jag vaknade så jag kanske har glömt några viktiga detaljer, men så blir det ju.

I alla fall. Hela nattens drömmar har på något sätt hängt ihop så jag får börja i slutet på drömmen jag hade innan om det ska stämma in på nått vis. Jag och Henrik var ute på nått slags äventyr med mina föräldrar som på något konstigt vänster involverade en toalett och blöta kläder. Jag hade blivit sur på mamma över något och helt plötsligt så var det som om att toaletten förvandlades till nån slags tidsmaskin eller liknande. Den tog i alla fall med mig och Henrik till en alternativ värld. Dock så vaknade jag mitt i den här resan eller nått, för jag var tvungen att gå på toaletten. När jag sen gick och lade mig igen så började alltså nästa dröm.

Jag och Henrik, tillsammans med min syster stod i badrummet på ovanvåningen i en stor villa som vi en gång bodde i. Det var den 23 december, men vilket år vet jag inte. Dagen före julafton. Det snöade utanför och det var väldigt sent på kvällen. Min syster frågade mig ifall jag ville komma och säga hej till barnen. Vilka barn, tänkte jag? Ingen av mina syskon eller kusiner har blivit föräldrar ännu och heller inte jag själv. Dock så var det mina barn det gällde och Henriks. Två personer som i det här livet lever livet som frivilligt barnlösa personer och är mycket förälskade i varandra. I drömmen så var det jag och Henrik från det riktiga livet som ”var och hälsade på” och vi visste att vi hade kommit till en alternativ värld. Det visste dock inte min syster i drömmen. Enligt henne så var det hennes version av hur jag och Henrik levde våra liv i den här alternativa världen som var där och inga andra.

I den världen hade jag och Henrik barn ihop. Jag hade fött fram 4 barn, Henrik var pappa till i alla fall 3 av dem. Det är osäkert vem som är pappa till 4:e barnet. Den äldsta var pojke 12-13 år, hade väldigt mörk hy (kanske väldigt solbränd bara) och var väldigt lik min bror och liknade en av mina kusiner när de var i den åldern. Nästa barn var också en kille på nånstans mellan 6-8 år och var väldigt lik en av Henriks brorsor samt han själv. Barnet efter det var en flicka på 4-5 år eller så och var nästan en exakt kopia av min syster i den åldern. Hon var också väldigt lik en av Henriks bröder. Det fjärde barnet var inte där. Det barnet led tydligen av väldigt grav autism och andra sjukdomar så han bodde på ett behandlingshem (om det ens är möjligt idag?) Ingen av oss visste något mer, och jag vet inte åldern heller. Han var förmodligen i samma ålder som den näst äldsta i alla fall och det var också en kille.

I alla fall. Vi stod kvar på toaletten tillsammans med min syster, och hon var förvånad över hur lyckliga jag och Henrik såg ut att vara tillsammans. Jag stod nämligen och höll om honom såsom jag brukar göra. I den här världen bodde nämligen barnen hos honom och jag bodde någon annanstans och hade ingen kontakt alls med varken Henrik eller  med barnen. Jag var ingen bra mamma och mitt och Henriks förhållande hade kraschat för längesen, men barn kunde vi tydligen skaffa hej vilt.

Min syster bad mig gå och säga hej till barnen. Jag gick sakta ner för den långa hallen till barnens rum. De delade på ett rum som min lillebror först hade när vi flyttade in i det huset. När jag kom fram till dörren så var det massa teckningar där och alla barnens namn stod skrivna på dörren på alla teckningarna de hade gjort. Jag kunde dock inte utläsa namnen och jag visste inte vem som var vem. Sen gick jag in i rummet väldigt sakta och drog undan täcket väldigt sakta. Barnen vaknade inte, så jag strök deras hår. Till sist vaknade dem till och jag började prata med dem.

De blev glada för att se mig. Jag fick kramar, pussar och barnen visade upp sina leksaker för mig. Jag hälsade på dem i tur och ordning och jag kunde bara inte förstå allting. Dels, hur fan jag blev förälder? Till 4 barn dessutom! Varför visste jag inte deras namn? Varför var jag inte där hos dem? Varför kom jag inte ihåg förlossningarna? Graviditeterna? Varför var jag en sån kass förälder?

Det är ju rätt logiskt i det verkliga livet varför jag inte kom ihåg något av det där. Den versionen av mig som hälsade på var ju inte samma version som deras riktiga mamma var, men det visste ju inte barnen. Det var ändå som om mina barn satt där  och som var överlyckliga över att se sin mamma igen. De visste mycket väl vem jag var, men jag hade inte den blekaste aning om vilka de var. Allt var så konstigt. Henrik i den världen var dock en mycket bra pappa. Barnen levde riktigt bra liv, ingen fattigdom så långt ögat kunde se. Barnen fick i stort sett allt de ville ha och behövde. De var friska (förutom brorsan på behandlingshemmet). Jag var också förvånad över att ingen av dessa tre (fantastiska) barnen hade någon synlig sjukdom eller visade tecken på problem.

Dottern satt också på sängen och lekte med en Barbie docka eller nått liknande samtidigt som hon upprepade lite som ett mantra om att ”mamma och Benke” skulle komma hem . Det tog lite tid innan jag förstod vad hon menade. Nu förstår jag att hon pratade om mig och Henrik. I den här alternativa världen så bodde jag så långt bort från barnen jag kunde komma, kanske med en annan man som inte var Henrik. Jag hade heller ingen Grand Danois, vilket också är konstigt. Varför hade jag inte det?

Jag vaknade mitt i allt ihop, men efter var gång som alarmet snoozade så drömde jag lite mer hela tiden, men detaljerna från de drömmarna minns jag inte nu. Allt utspelade sig i alla fall i det lilla sovrummet, och jag minns ångesten jag kände över mina känslor, hur orättvist det är för både barnen och för mig själv som mamma att inte finnas där för dem. Ska man skaffa barn så ska man fanimej vara där. Jag var inte det. Det var så sorgligt samtidigt som det var underbart och fantastiskt att träffa de där barnen. De verkade inte lida utav att deras mamma inte fanns där för dem, att hon inte brydde sig men jag kunde ändå inte sluta känna mig ledsen för deras skull.

Hur det blev 4 barn vet jag inte heller. Det måste ha varit nått i stil med ”Det bara blev så?” Kanske får jag svar en annan gång i en annan dröm?

Det jag kan säga är att hade det här varit i mitt verkliga liv jag lever nu så hade det med största sannolikhet också varit sanningen. Ingen av oss vill ha barn, så varför ska vi då bli föräldrar? Varför riskera föda fram massa barn som förmodligen kommer leva hela sina liv sjuka i jobbiga sjukdomar och diverse diagnoser? Varför inte finnas där? Nej. Vill man inte ha barn, ska man inte skaffa. Jag är så glad över att jag valde att sterilisera mig, och att jag aldrig behövt göra abort eller genomgå en graviditet.

Nä, sånt är till för de som faktiskt vill genomgå såna saker. Mitt liv är till för mig och jag vill dela det med Henrik såsom vi har gjort under alla år vi varit ihop. Nu förbereds istället livet med vovve och Maja är våran bebis så länge hon lever. Hon blir 9 år i nästa vecka. Tiden går fort när man har roligt…

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: För en gångs skull slapp jag kriga.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kategorier
Vardagsliv

7 år med älsklingen idag!

Tiden går fort när man har roligt!