Kategorier
Vardagsliv

Man ska göra vad man kan för att trivas…

I corona tider, där allt har förändrats så får man göra vad man kan för att livet ska bli så normalt som möjligt. För min del är det inte särskilt mycket som ändrats. Skolan är stängd i typ två veckor vad vi vet, men jag har hört nått om att risken finns att resten av terminen likaväl kan ske på distans. Vi har fått ny lärare i Objekt-Orienterad programmering 2, vilket är skoj då det är vår gamla lärare från förra programmeringskursen som tagit över. Vi har skött detta på distans utan större problem, så det är nice. Det är skönt just nu att slippa åka till skolan. Det enda jag saknar är mer sovmorgon…

SodaStream och annat har köpts in på sistone…

Jag har varit busig senaste veckan iaf, då jag dels varit på IKEA, NetOnNet, Emporia och andra ställen. Orsaken är för att jag varit lite desperat efter att få en mysigare och trevligare lägenhet. Det som behövdes var en SodaStream, ett mysigare täcke och en avlastningsbänk. Allt det har jag köpt in. En SodaStream har jag velat ha länge, då jag upptäckt att bubbelvatten med en skiva citron i eller med bär är jättegott. Jag är ju så dålig på att dricka vatten, men att göra eget bubbelvatten gör att vattnet blir så mycket godare. Särskilt då med en skiva citron i. Mums deluxe. Jag hittade ett paket på NetOnNet för 650 kr där jag fick fyra flaskor inkluderade, två stycken 1 liters och två halv liters. Tids nog ska jag köpa hem Pepsi Max, då det går att köpa koncentrat. Köper man det på rätt ställe så blir det mycket billigare än att bära hem massa weekendpack, som jag annars brukar köpa och som tar så jävla mycket plats! Normalpriset just nu för en flaska koncentrat är 60 kr, men på coop har jag sett att man kan köpa det för en tia billigare. Det enda som är trist med SodaStream är att deras största flaskor är på 1 liter. Det hade varit trevligt med åtminstone 1.5 liter eller till och med 2. Jaja, man får bara göra fler flaskor med det så är det problemet löst. Sen jag påbörjade det här inlägget har jag köpt in koncentrat på 7up Free, och jag märker ingen direkt skillnad jämfört med vad det smakar på flaska. Jag brukar inte dricka det särskilt ofta, nån gång per år men det smakar som jag minns det. 50 kr på ICA Maxi, så bra pris.

Mys, mys och gosi-gos!

Det mysiga täcket köpte jag från Hemtex. Jag har tidigare haft ett täcke som är jätteplatt, relativt tungt och inte mysigt för fem öre. Jag har saknat såna där tjocka, fluffiga täcken som gör att ligga i sängen blir extra trevligt. Till sist hittade jag det. Planen var först att köpa det på IKEA, men inga av täckena där kändes bra, men efter mer googling så blev det Selma medelvarmt på Hemtex. Jag hade tur och fick 30% rabatt på det också, så jag sparade lite pengar även där. Täcket är jättegosigt och superfluffigt. Det låter lite, men det stör inte mig. Däremot blev ju Majken jätteintresserad så de första två nätterna som jag sovit med det så har hon klättrat över mig som en blådåre på nätterna. Dels p.g.a. täcket låter och det är ju intressant, men sen är hon väl bara allmänt gosig, men det har varit svårt att få henne ligga still och bara sova, så jag är dödstrött nu för att jag inte fått sova tillräckligt. Igen. Sömntabletter eller ej, det är ett helvete att få till alla nödvändiga timmar för sömn. Särskilt när katten ska klättra över en sjuttioelva gånger per natt och väcka mig. Nog för att det är mysigt, för det är det, men det är jobbigt att bli väckt så ofta bara för att katten är kelig. Jag ska påpeka att jag blir aldrig arg på henne när hon kommer för att gosa. Några har fått för sig att jag blir det, men det stämmer inte. Jag blir som sagt bara sur på katten när hon gör massa hyss. Är hon snäll, leker, gosar och busar med det hon ska hålla på med så är allt bra. Det är när hon gör hyss som jag blir smått galen ibland. Särskilt på nätterna… Och just nu, så är det två lägen som gäller för henne. Antingen ligger hon och sover – mycket och länge (typ hela dagarna) eller så gör hon hyss. Allt som hon inte får. En ytterst liten stund per dag är hon duktig och leker med hennes leksaker etc, sen går hon antingen och lägger sig, sover flera timmar i sträck eller hittar på hyss. Det går åt rätt håll, men det är störigt att hon börjat med alla de här hyssen. Attackera källsorteringen, bita på skor, dra ut hela dasspapper rullen, så jag har fått stänga in dasspappret i en låda, vilket hon prompt ska leka med hela tiden. Mattan i badrummet är också en ny leksak som hon drar runt med. Innan låg hon bara på den, nu är även den en leksak. Jaja… det kommer gå över… Har ni tips på hur man får bukt med det här utan att ställa undan allt jämt och ständigt så lämna en kommentar.

Lite mer singelsnack…

Ni har väl tröttnat på det här nu, men jaja. Jag ska uppdatera er ändå. Det har hänt lite mer grejer senaste dagarna här, men till att börja med ska jag säga att jag är glad och lättad över det. Jag fick ju kontakt med två personer på HP, Happy Pancake alltså, en dejtingsida för er som inte känner till det. Bägge två är typ ”kopior” av Henrik, vilket är trevligt då det är viktigt för mig att hitta någon som har samma livsstil och livsmål som mig. Sen är det ju bara en bonus om vi kommer överens med mycket annat. En av killarna var ju från Sthlm, och han var jag mest intresserad av, men då han bor i Sthlm så är det ett stort störigt problem, ifall det skulle bli seriöst i framtiden. Dock visar det sig att han har förmodligen en annan tjej på G, och när jag fick höra det så blev jag lättad. Kanske lite besviken, men lättnaden tog över väldigt snabbt. Orsaken till varför jag blev lättad är bara för att då slipper jag bry mig. Jag behöver inte tänka på att jag kanske blir tvingad att flytta till Sthlm, förlora min älskade skånska dialekt för att älsklingen min inte pratar skånska etc. Ni vet, alla de där konstiga grejerna som är så viktiga för mig. Det är skönt att förmodligen släppa det nu. Vi lär stanna vänner och vi hade videosamtal i helgen, för att lära känna varandra bättre. Det är liksom inte hugget i sten att han blir ihop med den andra tjejen, men det är glädjande för mig att det liksom kan lösa sig av sig självt. Sen ska vi träffas i sommar, så det ser jag fram emot.

Den andra killen i Malmö är dock en helt annan historia. Vi kommer överens så bra så det nästan är skrämmande. Han är trevlig, vettig och har en massa fördelar. Men det är något som blockerar mig från att utveckla känslor för honom. Jag vet inte riktigt vad det är, men något är det. Sen är han redo för nytt, vilket jag inte är. När jag är det lär förmodligen vara år bort skulle jag tro. Jag borde egentligen vara störtförälskad i den här killen, för hade vi blivit ihop hade vi förmodligen haft det skitbra, men för min del så känns det så konstigt.

Risken är nämligen stor, idag och just nu att om jag hade blivit ihop med dels honom, men även med nån annan som liknar honom så hade jag liksom bara behandlat han som en bra vän, och jag hade garanterat blandat ihop mina minnen jag delar med Henrik med den nya killen vilket bara känns fel. Jag hade liksom blivit ihop med nån utan att vara kär, och det är bara fel. Risken är stor att den killen bara är nån slags rebound, vilket inte är rätt för någon. Jag har sagt detta till honom, så han är fullt medveten om allt. Sen har han också sagt att han inte vill vänta för länge heller. Så blir vi inte ihop, vill han inte ha kontakt i väntan på att jag ska hitta mina känslor eller nått sånt. Det är helt förståeligt. Jag hade nog inte velat det heller. Inte med någon där man känner nästan direkt att inga känslor kommer bubbla upp på ett bra tag, om ens någonsin. Vi har i alla fall bestämt att träffas så snart det är möjligt så vi kan gå vidare. Jag är 99% övertygad om att när vi ses så blir det bara ett möte med en bra vän. Jag skulle bli väldigt förvånad om det uppstår känslor när vi ses, men jag tror det är viktigt att träffas också. Jag kan ju ha fel.

Hela den här ”dejting” grejen har i alla fall skett för tidigt. Jag är inte redo. Jag vill inte ha sex med någon annan på ett bra jävla långt tag. Jag lever hellre (och gärna) i celibat, liksom. Jag vill heller inte att någon ska ta på mig på det sättet, även om jag saknar det och längtar efter det. Men det får ske när jag är redo. Jag vill inte kyssa vemsomhelst, trots att jag är galet pussjuk. Jag får hålla mig till katten, även om inte hennes pussar är likadana som från en annan mänsklig kille, haha. Att få kramar är ju helt ok, men jag vill ju lära känna personen först, och så här i Corona tider är det smart att låta bli att krama på främlingar…

Sen var det ju det här med killen på Espresso House. Jag har inte sett han på evigheter. Varje gång jag varit där han har jobbat så är det nån annan som är där, så jag vet inte hur det är nu. Eftersom jag inte känner honom, han vet inte vem jag är etc så vet jag inte ens om han jobbar kvar på det stället. Han kanske har bytt, eller skiftar mellan olika EH att jobba på? När jag tog en fika där sist iaf, så pratade jag med tjejen bakom kassan och hon berättade för mig lite hur det funkar med personalen och så. Det var intressant att höra. Sen är det ju det här jävla corona bajset som säkert bara kommer sabba det mer när det gäller att vistas utomhus och på caféer, så jag räknar med att inte få se honom igen på bra länge. Det är trist, men förmodligen för det bästa, då jag ändå vill stanna singel. Jag hoppas dock att jag kommer råka stöta på han igen, och att jag då vågar ta kontakt och att vi lär känna varandra.

Just nu är jag i alla fall väldigt glad över att det verkar lösa sig själv med allt, särskilt singellivet. Skulle det ske nått annat så uppdaterar jag så klart, men så här är det just nu i alla fall.

Så, för att sammanfatta så sitter jag här i min lilla skokartong till lägenhet och dricker bubbelvatten, med katten Majken till sällskap. Jag sover i en mysigare säng, tack vare ett tjockare täcke och jag stannar singel tillsvidare.

Det verkar som om att saker alltså kommer börja återgå till det normala. Förutom corona skiten då…

Kategorier
Relationer och kärlek

Mer prat om att vara singel.

Jag vet inte hur tjatig jag ska vara om det här, men i mitt huvud så är det jättejobbigt just nu. Jag är jävligt förvirrad och senaste tidens händelser har gjort att jag typ stalkade Happy Pancake (HP) för fullt, nästan lite mot min vilja. Orsaken är – jag vet inte. Det är väl en sån där grej som min hjärna gör bara för att fylla tiden med något komplett meningslöst, bara för att man kan göra det eller nått.

Jag ska inte låta allt för negativ. Sanningen är den att jag har hela tiden trott att jag blivit lämnad ensam på HP sidan, och att ingen riktigt är intresserad, men för nån vecka sen märkte jag att jag hade en inställning igång för chatten som gjorde att jag inte kunde se alla meddelanden jag fått. När jag slog av den så drällde det in typ 25 konversationer. Snacka om att jag blev smått chockad. Jag gick igenom dem en efter en och har än så länge svarat på en del av dem jag tycker är intressanta. Förra helgen satt jag och chattade med två stycken och det var trevligt samt innehållsrikt. Det har fått mig inse att singellivet, åtminstone dejtingbiten kommer förmodligen vara mer komplicerad än vad man vill. Vilket är typ precis som jag räknade med. Självklart blev det lite sexprat, men inte på den nivån så det blev jobbigt. Det var mer att jag hjälpte en kille att inse att han duger – precis som han är, och det kändes trevligt och bra att prata med honom av den anledningen.

På sistone finns det två killar som verkligen fastnat i mitt huvud. En av dem är den här nissen som jobbar på Espresso House, som jag nämnt tidigare. Av en slump så råkade jag hitta hans profil på FB, men jag har inte vågat ta kontakt ännu. Han är äldre än vad jag trodde, vilket är jättebra och enligt hans profil är han singel. Det är ju ännu bättre. Men att våga ta kontakt? Utan att låta som värsta stalkern? Det blir svårt. Det känns lättare att bara åka till EH där han jobbar så ofta som möjligt bara för att och typ ta kontakt när jag väl träffar rätt och han jobbar den dagen. Den andra killen som fastnat är en kille jag tagit kontakt med på HP. Han råkar bo i Stockholm, men utav alla killar som antingen skrivit till mig eller som jag pratat med där så är det nått särskilt med honom. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag hoppas att det är nått positivt. Om inget så vill jag veta om det är något värt att gå vidare med, så jag kan slippa tänka på det.

Egentligen känns det som om att jag följer tecken här. Jag är ju lite spirituell eller vad man ska säga. Jag är inte religiös. Nej, religion är ett dumt påhitt i mina ögon. Däremot tror jag på magi, på spöken etc och på nått konstigt vänster känns det som om att allt som händer har en mening. Därför vill jag veta mer om de här två killarna, han från EH och han från HP. Det behöver ju inte betyda att nån av dem blir min nästa pojkvän, men något är det. Jag känner det på mig och jag måste ta reda på vad det är innan jag går vidare med något, vare sig det är ett nytt förhållande med någon av dem eller det är nått annat.

Om vi leker med tanken och säger att nån av dessa killar blir min nästa, hur blir livet då? Han från Stockholm bor ju i 08-land. Där är jag på sin höjd 4 ggr per år, om jag har råd eller lust/anledning att åka dit. Det lär bli ett jobbigt distansförhållande. I alla fall tills man bestämt sig var man vill bo. Om jag ska vara ärlig så vill jag verkligen inte lämna Skåne igen och helst vill jag bo så här nära Malmö som jag gör just nu, med närhet till Lund, resten av Skåne och till Köpenhamn. Skulle jag däremot ändra mig och typ flytta tillbaka till Stockholm så vill jag fanimej bo i Vegastaden, som är en nybyggd stadsdel och nära folk jag känner i den stan. Dock är väl det mesta i Stockholm långt över min prisklass, om jag nu inte ska bo litet igen, men nej. Nästa bostad ska vara så jävla perfekt och vara min till typ 100%. Vad jag menar är att jag ska bo där först och främst, och skulle jag flytta dit med någon annan, så ska bostaden vara så pass bra och billig att jag ska kunna bo kvar där om något skulle hända. Även om jag skulle vara fattig pensionär…

Drömbostaden är ett nybyggt hus/radhus/marklägenhet med tomtplätt som totalt kostar runt 2 miljoner, och som ligger på bra pendlingsavstånd till Malmö, Lund och Köpenhamn. Skulle jag flytta idag, är Stehag lite av intresse, men som tur var ska jag ju inte det. Det kommer dröja som sagt minst 3 år innan jag ens har möjlighet att tänka på nästa bostad, men jag gillar att hålla mig motiverad, och ha koll på mina möjligheter. Jag har bara bott i den här lilla skokartongen i 3 månader eller nått sånt, men jaja. Min hjärna gillar att ligga 300 steg före i framtiden istället för att tänka på det som händer och sker just nu.

I måndags så hade jag en intressant konversation med en kille som nästan verkar för bra för att vara sann på HP. Han bor i Malmö och har liknande intressen som mig. Han var rak och ärlig i sina svar och verkade extremt vettig. Ändå har jag inte känt av nån ”gnista”, vilket är konstigt då hans egenskaper och intressen borde få mig att känna så men just nu är det inte så. I alla fall. Han har fått mig att inse att jag verkligen inte är redo för dejtingvärlden. Det visste jag väl, för inget har ändrats egentligen. Det har bara blivit bekräftat.

Att sträcktitta på One Tree Hill och påverkas av all den täta romantiken som pågår där, alla nära relationer gjorde (eller bidrog till) att jag var tvungen att ”checka läget”. Det har lett till att jag hittat då en till kille som verkar jätte intressant, men jag vet inte varför. Jag måste ta reda på vad det är innan jag kan gå vidare. Nu när jag pratat lite mer med honom också så börjar jag förstå vad som är så speciellt med honom. Han är mer eller mindre en kopia av Henrik, fast han då är Stockholmare. Med kopia så syftar jag på att han har liknande intressen och verkar tänka på samma sätt. Lite positivt är det ju, då jag absolut inte trodde jag skulle hitta såna som honom så ”lätt”. Innan jag lämnar dejtingvärlden denna gången måste jag ta reda på varför killen på EH är så intressant också. Det behöver liksom inte vara kärlek nånstans. Kanske bara nya kompisar, eller en annan vägledning. Om jag nu vågar ta kontakt nån gång d.v.s.

Nått är det i alla fall, men jag vill bara att allt ska återgå till det normala. D.v.s. att jag inte bryr mig om att jag är singel. Jag är inte ”desperat” kelsjuk och jag vill inte finnas på nån dejtingsida. Sen jag började skriva på det här inlägget så har jag också pausat min profil på HP, och det känns bra. Jag vill bara stanna nöjd och belåten med min lilla skokartong som bostad och min håriga, fyrbenta bebis som håller mig sällskap om dagarna. För att inte tala om alla de fantastiska filmkvällarna jag har med Henrik. Visar det sig att någon av de här killarna gör att jag går vidare, ja men då antar jag att nån av dem betyder att med dem är jag redo att ta ett nytt steg i livet.

Bara för att påpeka också – När jag säger dejta, så innebär det att jag träffar folk hej vilt, går på fika och umgås med så många som möjligt. Det är inte av intresse. Det jag däremot vill göra är att lära känna nya personer, och det kan man göra utan att träffas, ta en fika, stanna över hos någon etc. Jag har börjat chatta med han i Stockholm och det är väldigt trevligt än så länge.

Tills dess att jag har fått svar så är det enda svaret jag fått att jag inte är redo att dejta.

Ännu.

Kategorier
Blandat

Inflyttningsfest, glada pannkakor och annan skit.

Mellan 20 – 24 februari 2020 var jag i Stockholm för att hälsa på familjen igen. Denna gången vankades det inflyttningsfest och födelsedagsfest så det hette duga. Känns som om alla man känner fyller år dessa veckor i februari. Otroligt många är det i alla fall. Kul hade jag också. Det var fullspäckade dagar och jag är förvånad över hur många personer jag hade möjlighet att träffa när jag var där. En dag drog jag till Norrtälje för att hälsa på en kär vän, och direkt efter blev äntligen filmkväll med en av mina kusiner. Vi såg första Hobbit filmen. Får se när nästa blir av, men jag längtar tills dess. Den saken är klar! Jag hann också med en promenad med Svenska Grand Danois klubben!

Odågan Oden (Grandison’s Lasting Impressions) står på soffan inne i restaurangen på Sturehofs slott och tittar efter något.

Glada pannkakor kommer inte göra mig redo att dejta…

Det jag syftar på är lite av en fortsättning på mitt förra inlägg där jag skrev om hur jag känner med att vara singel. Det står kvar, jag är puss och kramsjuk som fan, men jag vill inte ha en ny pojkvän ännu eller verkligen leta efter och dejta nån. Det kommer förmodligen ta månader, om inte år tills jag börjar ta tag i det. Livet är för bra som det är just nu, i alla fall med det som fungerar. Sömnen är det ju sådär med, det går upp och ner men mer om det senare i inlägget. Jag har skapat lite dejtingprofiler på de största sidorna, men den enda profilen som finns kvar är den jag skapade tidigare i veckan på HappyPancake.com. Den finns kvar där just nu av två anledningar. Dels för att det är 100% gratis, och dels för att jag inte blivit (än så länge) påhoppad av sjuttioelva killar som bara vill vara KK med mig. Faktum är att ingen har pratat med mig där ännu, men jag tycker det är skönt. Just nu är jag bara ”nyfiken”, eller vad man ska säga. Det ska till mycket för att någon ska fånga mitt intresse och jag ska ta kontakt. Jag tänker i alla fall inte betala en endaste krona för att seriöst träffa någon ny. Nej, det ska fanimej vara gratis. Det stör mig att de där sajterna tar betalt för fan allt. Det går att skapa en profil och kolla andras profiler, men sen då? Nä, för att prata med nån – betala. Se vem som gillat dig? Betala! Nä, då får det vara. Vi får se om profilen på HP blir kvar, men den stannar där just nu i alla fall. Sen om något vill jag ju veta mer om de där två killarna jag nämnde i förra inlägget. Är nån av dem något att gå vidare med, så gör jag hellre det, men just nu är jag en lycklig, kramsjuk person som råkar vara singel.

Om det inte är trasigt, varför fixa det?

Så länge som livet är så här, så tänker jag föredra det. Vad jag syftar på är min relation med Henrik, då jag inte vill byta ut han för nån annan. Jag vill fortsätta träffa han så ofta som jag gör. Jag vill fortsätta finnas där, hjälpa honom och få hjälp tillbaka när det behövs. Jag vill se alla serier, filmer etc. som vi är vana att se tillsammans och jag vill fortsätta ta dit Majken när jag tycker hon behöver aktiveras i en större lägenhet än min. Han kommer alltid vara en stor del i mitt liv, och så länge vi är överens om det så kommer det fortsätta. Det är liksom bara för underbart att gå vidare ifrån så den här situationen är en stor anledning till varför jag klarar singellivet riktigt bra, för jag vet att jag har någon som älskar mig för den jag är och fortfarande bryr sig om mig, fast vi inte är ihop.

Skulle jag träffa nån ny kille inom kort så kommer det ske i snigelfart, då jag är extremt rädd för att dejta egentligen. Jag vill vara riktigt säker på att oavsett om nästa kille är en dejt eller den där föreviga så vill jag veta vad jag ger mig in på. Tekniskt sett innebär väl det att jag hellre är ensam och pussjuk än att hoppa på första bästa som når upp till mina ”krav”. Jag har gillat några profiler på HP, men inte nått mer än så länge.

Den där andra skiten då?

Ja, den kommer vi till nu. Sömnproblemen fortsätter. I Stockholm sov jag dock fantastiskt. Två nätter var jag totalt däckad och sov som en stock. Tog inte mina sömntabletter på hela resan. Det bidrog till att jag ville testa att sova utan dem även hemma. Det gick verkligen inte bra. Jag hade ingen ångest eller så. Jag bara somnade inte. Jag gick och la mig vid 23, och när det gått två timmar eller nått sånt så fick jag nog och tog en sömnablett ändå. En halvtimme senare började den verka, men jag somnade inte ändå. Gjorde jag det så märkte jag inte av det. När klockan var efter 3 nån gång blev jag verkligen asförbannad, skrev av mig på FB och sen lyckades jag somna, men sov dåligt resten av natten och vid 9 så kunde jag inte ligga i sängen längre. Efter det gick det bättre. Då hände nått märkligt egentligen. Allt det här med min sömn har ju påverkat mig mycket, och överallt ser man bara reklam för sömnproblem, jävla FB till att spionera?!

Jag tror att en av anledningarna till varför jag sov så bra när jag var bortrest berodde på flera saker. Dels att jag var omringad av ett tjock, gosigt och varmt täcke, något jag inte har här hemma just nu. Täcket jag har är jättetunt, svalt och säkert 20+ år gammalt. Det är inte så mysigt. När jag var hos föräldrarna, behövde jag heller inte bry mig om något. Ingen katt som stör en mitt i natten, möjligtvis och inga konstiga ljud från kyl eller fläkten. Med tanke på alla problem jag har haft så är det inte så konstigt att jag ändå fortsätter tänka på om Majken ska sova i natt eller springa rundor, om nån ska vråla ut saker i en megafon mitt i natten, för att nån jävel parkerat sin bil fel(😳), eller om jag ska bli väckt i ottan för att byggjobbarna håller på här utanför? Jag trivs här, det är ingen lögn. Den här lilla skokartongen känns som hemma, det märker jag när jag sovit borta, men trots det känns det lite som om att det är lägenheten i sig som bidrar till mina sömnproblem? Det kommer lösa sig till sist, men ibland känns det som om att man nu på sistone är dömd till att för evigt oroa sig över katten och alltid gå på sömntabletter, för att så är mitt liv idag.

I alla fall, det märkliga som hände är att någon tipsade mig om att jag skulle ta en av mina tjocka filtar jag har när jag ser på tv och lägga dem på täcket, dels så täcket blir tyngre (tyngdtäcke effekt), men även så det blir gosigare. Sen efter den första jobbiga natten efter min Stockholmsresa hade jag det så hela natten, och även om jag blev sjöblöt av värmen, så har jag fan legat däckad de nätter jag sovit ensam. Jag somnade rätt fort också, vilket är en skum känsla.

Jag har vaknat några gånger av att jag hade ont i ryggen, vilket bara händer på nätterna primärt och när jag skulle vända mig så gjorde det ännu ondare än vanligt. Jag får alltså bara ont i ryggen på nätterna om jag har legat för länge på rygg. Jag har mycket svank, och mina jobbiga extrakilon (som säkert bidragit till massa plack i artärerna i ländryggen) har gjort att jag har haft ont i ryggen på nätterna sen typ 2016 eller nått. Säkert längre. Det lär bli bättre när jag väl nått min målvikt och börjat hålla bättre i min veganska diet jag primärt följer. I alla fall, jag har alltså sovit på rygg riktigt länge under alla nätter sen dess, vilket betyder att jag sovit djupt, men också bra. Att täcket blev tyngre måste ha hjälpt där, men jag är osäker på om jag vill punga ut med flera tusen på ett tyngdtäcke. Generellt känns det bara jobbigt att ha ett täcke som väger typ 7 kg, vilket är då rekommenderat för mig. Nä, jag vill bara ha ett tjockare, gosigare täcke egentligen. Dock inte duntäcke! Inga döda fåglar i min säng, tack!

Windows suger, även på VM… 😫

Det finns lite mer skit att nämna också, som har mer med teknik att göra. I skolan har vi äntligen en programmeringskurs igen, vilket är jätteskönt, men jag har knappt orkat eller kunnat göra så mycket jag vill. Sömnproblemen och allt annat kommer bara i vägen. Nu ska jag också göra en extra uppgift för databaskursen, dock vill jag göra detta för egna personliga skäl, så jag faktiskt lär mig något om SQL server, men det blir mycket att göra närmsta tiden, och vi får se hur duktig jag är på att planera för det. Jag kommer prioritera att få godkänt i databaskursen i alla fall, då den har en deadline som är viktig. Klarar jag inte detta, får jag inte G i databaskursen och då blir det problem. Det är ett tag kvar innan vi börjar programmera i grupper på en projektuppgift, och när det blir av så vet jag att jag kan prestera utan problem.

Jag har avinstallerat min Bootcamp installation av Windows i alla fall, och jag tänker börja betala för en VM licens istället, så jag slipper starta om datorn varje gång jag behöver använda Windows. Äntligen hittade jag en VM som är värd att betala för. Det blev VMWare, med deras Fusion program. Det kommer kosta nån tusenlapp, men det är det värt. Eftersom jag kommer åt allt på min Mac utan konstigheter, så behöver jag bara ha Visual Studio och typ SSMS installerat på den, och det känns skönt. Fusion har också inbyggda tangentbordsgrejer, alltså key-mapping. Det tog ett tag innan jag fick det att funka men bra att det gick till sist. Jag tror dock att jag har installerat och avinstallerat Windows typ 4 gånger sen jag gjorde den här ändringen.

Det började med att jag hade tillgång till min bootcamp installation av Windows i min VM. Det funkade fint, men det märktes att det var Bootcamp, då scrolla och prestandan var praktiskt taget lika dåligt som när man använder det på riktigt. Därför fick jag idén att jag skulle flytta över min licens till VM och installera om Windows där. Det funkade fint i början, men när jag ändrade om med språken så började datorn strula nått så ofantligt mycket. Av nån skum anledning så gick det inte att ha det som jag vill ha det. Jag kan inte riktigt förklara det, men om jag använde mig utav ett särskilt språk av de engelska varianterna så gick allt bara fel. Till sist installerade jag Windows helt på svenska, och då gick det bra. Men då fungerade inte min licens, så nu har jag inte en aktiverad version av Windows. Egentligen behöver jag inte det då jag hatar Windows numera. Det bara strular, kraschar, är långsamt och drar både batteri och prestanda så det fanimej är löjligt. Jag behöver bara använda det när jag prompt måste göra strikta Windows grejer. Annars funkar Mac skitbra! Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga heller för att rätta till det. Jag får en varning om att licensen använts på en annan dator – ja det är sant, på min bootcamp installation som nu är borttagen utan att jag tog en backup för jag hade inte något viktigt där ändå, men det går inte att aktivera windows ändå. Jag har noll lust att köpa en ”äkta” variant av Windows heller, eftersom jag har en fullt fungerande licens nyckel för Windows 10 redan. I värsta fall får jag testa att göra en ny bootcamp installation och se om det hjälper. Jag tror knappast det, men man kan ju försöka – om man orkar. Visual Studio och SSMS funkar bra än sålänge, så jag orkar knappt bry mig. Windows och jag är inte vänner längre. Den saken är klar.

Nä, nu måste jag fortsätta plugga. Måste bli klar med den här SQL server skiten nån gång…