Jag är lila, jag är blå, jag är lite gul och sen är jag jävligt röd också!

För den som inte fattar ett dugg av vad jag döpt titeln till så syftar jag på ett personlighetstest som jag har fått veta tidigare på Newton under den första kursen. Den beskriver personligheter baserat på psykogeometri. Det handlar om olika typer av figurer som en person dras till, former av olika slag etc. När jag fick veta detta så började jag gapskratta i klassen för det kändes som om de pratade om mig hela tiden. Jag är mest en så kallad lila krumelur. Lila personer är extremt kreativa.

De kan få en idé som är så fantastisk så de kan inte sluta tänka på den. Det negativa med det är att den kanske aldrig blir färdig. Det är lite mig i ett nötskal, men orsaken är ofta att ”livet kom i vägen” eller brist på pengar eller tid. Likaså kan en lila krumelur lätt ta på sig ”alla” uppgifter i en grupp, lämna rummet och sedan ha glömt direkt allt vad den ska göra. Också lite mig i ett nötskal som har dåligt minne och behöver steg-för-steg förklaringar genom i stort sett alla nya och okända uppgifter. Att göra saker steg-för-steg är ett superbt verktyg för någon som är mest lila! Lila krumelurer börjar gärna först, initierar mycket, är öppna, positiva och lätta att lära känna. Också mig i ett nötskal. De kan vara lite slarviga, eller icke-noggranna. Också mig i ett nötskal.

Jag är dock lite ”unik”, fast ändå inte. Det är nämligen vanligt enligt psykogeometrin att man har en släng av alla symboler. Det unika med mig är att jag har väldigt mycket släng av alla andra figurer och former, för jag är flexibel med tanke på vilken situation jag är i. Samhället kaller det förAspergers Syndrom verkar det som. Eller autism. I alla fall upplever jag det mer så efter att ha lärt mig detta om psykogeometri i mitt alldeles egna personliga fall.

En gul cirkel är den ”snälla farmorn” som alltid ställer upp, sällan säger nej och sällan säger ifrån. Sån är jag för Henrik, mitt livs kärlek och sambo. Hans ord och åsikter, även om de ofta inte sammanfaller med mina egna betyder allt för mig och jag kan gå otroligt långt för honom. Ofta kanske för långt, men jag inser inte det förrän det är lite försent. Detta är resultatet av sommarens och vårens fajt med matematiken. Det är också ett resultat av varför föregående förhållanden slutat i kaos, med pengaskulder, dålig ekonomi, hundar som köpts och lämnats tillbaka i tid och otid samt lögner och ”försök” till att bli förälder, fast jag aldrig velat det på riktigt. Etc. Det finns mycket att hämta där.

Den blå fyrkanten/rektangeln är den som är logisk och detaljerad. Jag är detaljerad när jag bloggar eller håller på med min ”idé” som nämndes tidigare. Det kan ta timmar, ibland dagar för mig att bli klar med ett inlägg, för jag vill bara få ut alla detaljer som jag tycker att allmänheten bör få veta. Jag skäms inte över det. Jag delar dock bara med mig av saker jag med största sannolikhet inte kommer att ångra, för jag vill att du som läsare skall lära dig något av mina blogginlägg. Detaljerna kan göra att jag inte lämnar min dator eller min nuvarande uppgift i första hand. Nej, inte förrän jag är klar. Det är därför jag sitter i flera timmar med ett programmeringsproblem istället för att försöka lösa det på riktigt med beprövade metoder. Såsom att läsa i en bok, googla efter en lösning och läsa igenom HELA forumtråden innan jag försöker ge mig på den korrekta lösningen. Etc. Idén kan för övrigt vara vad fan som helst. Det är bara in idé, en dröm eller något annat som jag kan spendera år på att vilja genomföra och tänka ut. Min 20+ åriga resa efter Grand Danois är ett utmärkt exempel. Vars fan är min Grand Danois, liksom?

Den röda triangeln är den som är hård, ambitiös och skiter i andra och fokuserar mest på sig själv och sitt eget mål. Den röda är envis, ambitiös och vill ha saker och ting på sitt sätt, och ändrar sig sällan. Där är jag med mina åsikter, men absolut särskilt med mina egna handlingar – baserat på mina egna val och upplevelser. Ett exempel kan vara, det jag har lärt mig om veganism. Hur skadligt det är att äta mejeriprodukter för människan, eller något liknande. Good luck att lyckas övertala en köttis att acceptera det faktumet liksom. Det går inte för inbitna köttisar. Jag vill liksom rädda deras liv med min fakta jag har lärt mig som är ren och skär fakta. Inget hittepå eller lögn. Jag gör allt för att sprida korrekt information, men den sprids bara om folk är villiga att lyssna på mina argument. Det går om den andra parten är villig att förstå mina argument, har hört talats om det själv eller bara är allmänt nyfiken på andras åsikter om precis allting. Nu generaliserar jag lite här, men det är för att sammanfatta exempel, inte för att gruppera människor eller kalla någon korkad etc.

Citatet nedan är hämtat från Expressens personlighetstest, och det beskriver mig nästan helt perfekt. Länken till testet hittar du i slutet av citatet.

Du dras mest till cirklar och det gör dig till den kreativa personen. I livet söker du frid och harmoni. Du har ett känsligt och vårdande hjärta. Du gör vad som helst för dem du älskar. Du blir inspirerad och upplivad av konst och känner dig mest vid liv när du hänger dig till musik, målning, böcker eller liknande. Du har en kreativ ådra. De av din personlighetstyp som använder sig av denna blir framgångsrika eftersom du hittar dina egna ingångsvinklar och åsikter, dina sinnen är öppna och du ser på världen med öppna ögon. Du får väldigt lätt nya vänner, men kan bli för känslosam. Så mycket ibland att du saboterar för dig själv. När det händer så mår du bäst i sällskap av dina närmaste vänner eller ensam. Positiv, närande och dragen till yttrandefriheten. Du är full av ande och hjärta.

Den kreativa | Expressen personlighetstest

I helgen fick jag höra något helt bisarrt när jag beskriver mina upplevelser som är otroligt viktiga för mig såsom att återfå min hälsa och hur jag vill återfå den. Alltså gå ner i vikt och må bra igen, så sa några av mina närmsta att jag attackerar dem med mina argument. Eller något i den stilen. Det hela är ett totalt missförstånd. Det löste sig till sist, men det kom som en chock.

Kortfattat så vet de som känner mig och läser min blogg att jag äntligen börjat ta tag i min hälsa, ändrat om kosten och strävar efter att må bra igen. Mitt mål är så klart att gå ner i vikt, förlora centimetrar och återfå min energi, ork och lust som jag hade mer utav när jag var mycket yngre. Hur jag tänker göra detta är simpelt, genom att äta primärt den kost som människan är skapad för, i moderna termer kallad Whole Foods Plant Based, eller på svenska, Växtbaserad mat lagad från grunden.

Detta vill jag äta i så stor mån som möjligt, och jag tänker låta den här hälsoresan ta sin lilla tid, för den måste bli hållbar så jag inte går upp alla kilon igen efter att ha nått mina mål. Målet är simpelt. Viktmässigt skiter jag i om jag fortfarande väger 70 eller 55 när jag är klar, men visst självklart hade det varit trevligare att väga mer runt 55 än runt 70, då det är bättre på alla sätt och vis. Jag ska inte bli en anorektiker – jag ska bli hälsosam! Det handlar mest om att förlora centimetrar där det har betydelse. Som exempelvis att gå från ett oerhört ohållbart och riskabelt bukomfångsmått på 97 cm till mer hälsosamt mått. Det innebär en bra bit under 80 cm så jag inte riskerar att utveckla diabetes, cancer eller hjärt och kärlsjukdomar och dör innan jag är 60 eller mycket tidigare. Just nu är jag överlycklig för att jag är under 90 cm över magen igen, och har förlorat minst 7-9 cm på diverse ställen på överkroppen. Jag har praktiskt taget gått ner en byxstorlek och några av mina favoritkläder sitter numera som tält istället för alldeles perfekt. Det är jag jätteglad över. Vad får jag då höra? Att jag försvarar mig själv i onödan. Att jag duger som jag är, och att gå ner i vikt är inte viktigt. Åtminstone var det så jag hörde och upplevde det när jag fick höra det. Att jag attackerar folk med mina argument var som ett slag i magen. Men efter vad jag har lärt mig från Newton så har jag förklaring på det.

Jag bara är sån som person. Jag VET och är fullkomligt medveten om att när jag är väldigt engagerad i någonting som jag upplever är viktigt så vill jag dels prata färdigt om det och dels lära dig något. Sen vill jag lära mig av dig och jag hade uppskattat att få samma information tillbaka om du har något viktigt att säga till mig. Att prata färdigt innebär oftast att svara till 100% på folks frågor och berätta det dem vill veta. När de inte vill veta mer så kan vi gå vidare. När jag är i den här zonen eller vad man ska kalla det för så märker inte jag om jag höjer rösten(för jag kan prata jävligt högt ibland, men det märker inte jag alls, och verkligen inte om inte någon säger det till mig), låter aggressiv eller om jag kanske nämner något olämpligt som folk kan tycka illa om.

Jag är bara så inne i det att jag bara vill leverera och få personerna jag pratar med just då att förstå hela paketet. Oftast när det här händer så blir jag avbruten, folk missförstår och jag får bara förklara mer och mer och gå djupare och djupare in. Det blir i 99% av fallen totala missförstånd, där exempelvis köttisarna då som avskyr mina argument om veganism vägrar lyssna och ta till sig eller att någon tror att jag menar totalt tvärtom det jag säger.

Om jag säger – jag vill bli hälsosam, så här ska/vill/borde/önskar jag göra så tolkas det istället som att mitt mål är att bli anorektiker och jag vägrar bli något annat. Hur kul känns det, liksom? Inte särskilt kul. Och ingen säger något till mig. Typ, nu verkar du fan aggressiv, varför attackerar du mig? Tycker du att jag är dum i huvudet som fortfarande äter kött, eller vad då? Nej, verkligen inte. Jag sitter här och vill rädda ditt liv, varför vill inte du lyssna på min faktabaserade information som inte är taget ur luften? Ni förstår hur det snabbt som fan kan leda till missförstånd, va? Så här är det jämt. Tamejfan nästan jämt. Undantaget är när jag möter folk som är lika öppensinnade för nya saker som jag är. Då kan jag verkligen lära folk något och vi vinner båda på det. Det är så befriande när såna konversationer väl sker!

Samtidigt är det så tröttsamt. På sistone tycker jag det har blivit värre, men det är mer för att jag själv upplever att jag får inte längre uttrycka mig själv, berätta något jag bara måste säga och kanske tala om något viktigt för någon jag bryr mig otroligt mycket om – för det kan rädda någons liv. Därför säger jag inte så mycket längre. Jag är rätt tyst, om jag då inte får tillfälle att faktiskt göra något och vad händer då – jo, nya missförstånd som ibland kan pågå i månader utan att någon säger vad de ärligt tycker om det jag har sagt.

Jag har upptäckt på sistone hur mycket jag uppskattar ärlighet, men det känns som om att jag är super-ärlig, men ingen lyssnar eller förstår och jag behöver konstant feedback på det jag gör, men ingen ger mig den. Nog för att helgens information var en chock, men den var nödvändig. Dock eftersom jag tydligen fortfarande är så känslig efter allt med skolbytet och matematik-helvetet så trodde jag ärligt att jag hade kommit längre med att må bättre. Tydligen har jag inte det, och det har väl naggat på mig lite inombords också. Det känns som om jag går omkring och sprider en stor lögn om mig själv, typ som att allt som händer just nu är totalt hittepå, bara för att jag måste ha något positivt i mitt liv att se fram emot. Men det är inget hittepå. Det är sant.

Skolan är bra. Riktigt bra. Jag börjar förstå programmering på ett sätt jag inte gjorde under mitt första år i Kristianstad. Jag börjar se relationen mellan matematik och programmering, vilket jag verkligen inte gjorde innan. Klassen är fantastisk och förmodligen har jag skapat vänner för livet här, men självklart kan vad som helst snart gå fel – för att sån är jag och missförstånd sker konstant med mig. Jag känner mig så trygg bland de här personerna att det känns som om jag känt dem i hela mitt liv.

Första kursen vi hade i programmet är startskottet på mitt nya sätt att lära mig själv bli en bättre person, och samtidigt fungera bättre bland andra människor. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag behöver bättra mig på många områden. Jag behöver bli mindre röd, mindre gul, mindre blå och mindre lila när det väl gäller. Jag behöver lära mig att kommunicera ut vad jag menar på ett sätt där folk aldrig tar illa vid eller missförstår. Jag behöver lära mig att förstå skillnaden på ”dags att byta ämne” och ”håll käft med ditt jävla prat”. Jag behöver lära mig känna igen tecken när folk tröttnat på min samtalston, när jag börjar bete mig ”aggressivt” i onödan och skrämmer bort folk istället för att hjälpa och bemöta dem. Jag behöver lära mig hantera mina känslor, min ångest, min ilska och jag behöver lära mig att säga nej oftare och i tid om jag upplever att det där är inte något för mig – oavsett vem det är som frågar eller kräver något av mig. Jag behöver tänka mer på mig själv, på min egen hälsa och vara mer stolt över vad jag gör för att återfå den.

Men framförallt så behöver jag din hjälp. Jag vill att du, när du pratar eller konverserar med mig talar om för mig – snarast möjligt om du missförstår något, om jag höjt rösten så du får ont i öronen, om jag pratat för länge om något, om du vill byta ämne, om du upplever mig som för mycket av något. Med din hjälp, din feedback och din glädje att hjälpa mig och andra så kan vi hjälpas åt att hjälpa oss själva och andra.

Det är vad jag behöver. Nu. Igår. Och för alltid.

”Om du inte är vegan, så är du mördare, våldtäktsman eller pedofil.” Bara så du vet, alltså…

Jag ber om ursäkt för den hemska titeln, men det citatet är en liten sammanfattning av en grej som hände mig för några dagar sen. Det gjorde mig asförbannad rent ut sagt och jag ska förklara varför. Det blir ett långt inlägg i alla fall!

De som känner mig, vet hur jag funkar och de vet också mina favoritämnen vilket ofta då handlar om veganism, hälsa/klimatfrågor och självklar hundar i form av Grand Danois. Det sista om stora voffsingar låter vi bli i det här inlägget dock. I alla fall vad jag vet nu.

Idag är jag vegetarian. En ”fet”, lat och inaktiv sådan. Min diet har primärt bestått av alldeles för lite fibrer och näringsämnen och det finns logiska förklaringar bakom det. I början av det här året så fick jag dock nog och har (i min egen takt) gjort allt jag kan för att minska ner på animalier och ökat mitt fiberintag. Det har gått sådär. Jag önskar att jag sett mer effekt, men när jag har bra dagar så går det fint, men det går snabbt åt fel håll, så det lilla jag har gått ner har jag snabbt gått upp igen och är som vanligt fetare än någonsin. På senare tid har det dykt upp fettansamlingar på ställen som jag inte trodde jag kunde bli fetare på, och det är grymt obehagligt. Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag hatar det!

Jag vill bli vegan en vacker dag. Med vegan så menar jag att jag aldrig någonsin kommer äta animaliska produkter såsom mejeriprodukter, ägg och självklart kött, fisk och fågel. De tre sistnämnda har jag inte ätit på över 2,5 år eftersom jag är vegetarian numera. Jag vill bli vegan för min hälsa först och främst, men i och med det vinner både planeten och djuren på det, och jag har självklart en tanke på djuren i och med mitt val att vilja bli vegan, men jag blir inte vegan ENBART för djuren.

Tyvärr, det är så jag ser det. Acceptera det, tack! Det som hindrar mig från att bli vegan är flera saker. Hade jag kunnat vara vegan idag så hade jag varit det. Hade jag kunnat bli vegan när jag först fick veta vad det innebar (på riktigt) så hade jag blivit det för typ 7 år sen nu, men jag är inte det. Och jag ska förklara varför.

Anledningarna är logiska i mitt fall, men kortfattat så beror det mest på att Henrik vill stanna som vegetarian och så länge vi bor ihop har jag noll intresse av att bara laga min egen mat. Därför så jag lagar mina veganska rätter när jag får tillfälle. Under sommaren 2019 så kommer det innebära att jag äter minst 1 eller 2 veganska måltider per dag, vilket jag är glad över. Såsom min nuvarande situation ser ut, med dålig hälsa, låg energinivå, glömska, fibrodimma, fibrovärk och 40 timmar i veckan att lägga på studierna så är det inte särskilt lätt att äta 100% veganskt för mig just nu. Därför är det lite skönt med sommarlov, för då kan jag passa på att äta så veganskt som möjligt. Och maxa fiberintaget också och öka näringsinnehållet så mycket som möjligt.

Sen har jag smaklökar som också får bestämma mycket. Just nu och sen flera år tillbaka är jag egoistisk nog att tycka och tänka att maten jag äter måste vara god, ätbar och gärna nyttig för mig samt fiberrik. Bara för att jag blir vegan, behöver inte det betyda att jag tänker tvinga i mig äcklig mat, bara för att rädda djuren och planeten. Nej, maten ska smaka gott! Det som hindrar mig mest (matmässigt) från att bli vegan är mejeriprodukter såsom vispgrädde (40%) och creme fraiche och/eller gräddfil. Det finns inga produkter på marknaden idag som lätt kan ersätta de grejerna, för de smakar inte eller beter sig likadant, eller gott nog för att jag ska känna att det är värt det.

Jag äter ju dock inte så mycket av såna mejeriprodukter längre. Kanske någon deciliter creme fraiche i veckan och nån gång ibland blir det en glass som är mjölkbaserad. Grädde som är vispbar äter jag nog bara några gånger per år nu tror jag, typ på semlor, tårtor och andra bakelser som kräver grädde. De flesta gånger som mejeriprodukter generellt smyger sig in i dieten är när man har ost på pizzan eller nån gratäng eller om man käkar massa godis, chips och kakor vilket det blivit alldeles för mycket av de senaste åren. Även ost! Absolut ost!Jag tror nog att det enda jag hade saknat idag om jag blivit vegan just nu är ostbågar om jag ska vara ärlig. Kanske vissa sorters chips, men annars så är det helt ok att aldrig mer äta något annat specifikt. Det är också bara en tidsfråga innan det kommer ut veganska varianter av mina onyttiga favoriter med tanke på hur snabbt utvecklingen går just nu.

Nu kanske man kan tala om den hemska titeln till det här inlägget. Jag satt och kollade på en livestream av en person som är vegan för några dagar sen, som satt och spelade ett pokemon spel. Jag skrev lite i chatten och berättade väldigt kortfattat om att jag är vegetarian, och då fanns det en nisse i chatten som är vegan och som mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte är vegan ännu. Det var inte ok att ta det långsamt, det var inte ok att respektera mitt liv, mina val eller någonting jag gjorde för om jag inte var vegan så är jag meningslös eller nått. Jag skrev att jag vill vara vegan, att jag pratar mycket om det och sprider budskapet om veganism så ofta jag får möjlighet och att jag äter så veganskt jag kan – men enligt den här personen så duger inte det.

När jag skrev att jag inte var redo att bli vegan ännu så jämförde han mig med mördare, våldtäktsmän och pedofiler samt föräldrar som slår sina barn. Om jag skrev exempelvis att jag gör allt jag kan för att minska mitt intag av animaliska produkter så skrev personen typ så här:

Det är ok, jag slår mina barn mindre nu än vad jag gjorde innan. Eller jag våldtar mindre människor nu än vad jag gjort tidigare.

En arg vegan på nätet.

Då blev jag asförbannad. Även om jag förstår syftet med hans ord, så tyckte jag det var rent respektlöst. Han som höll i sändningen sa själv att han blev vegan över en väldigt lång period, där han först började äta veganska frukostar, sen inget kött före lunch till en vegansk dag i veckan etc. Han tyckte också att den här nissen var lite väl för hård mot mig också, då jag delar han som höll i livesändningens syn på veganism en hel del. Jag tycker också och säger det ofta till mina köttätande människor jag känner att alla steg mot att äta vego är bra. Men den här arga veganen ville inte lyssna på det. Han tyckte bara jag var dum i huvudet som inte är vegan, och att mina anledningar till att inte bli vegan var löjliga.

Han ville jag skulle lämna min älskling och bli vegan, men han har noll anledning att säga så, även om jag kan förstå argumentet. Den som känner mig och min älskling vet varför vi är ihop. Det är på grund av vår relation som jag har gått upp typ 20 kilo som jag desperat vill bli av med, men det är priset jag fått betala för att leva ett underbart liv tillsammans med min älskling. Det är liksom sambokilon deluxe.

Med min älskling lever jag det liv jag alltid har velat leva. Hade jag förstått när jag var yngre att det skulle innebära att jag blev överviktig så kanske jag hade prioriterat annorlunda, men ett liv utan Henrik är omöjligt så länge vi båda är i livet så som jag ser det. Hade jag varit singel, eller om vi aldrig blivit ihop hade jag mycket väl varit vegan nu, men det är inte säkert att jag hade stannat som vegan heller om jag väl hade blivit det för typ 7 år sen. Eftersom jag har en stor tendens att gå ”All in” och sluta efter ett tag, bara för att det blir för jobbigt så hade min syn på veganism förmodligen varit väldigt negativ idag, så på så vis är jag glad att jag ännu inte är vegan, även om jag så gärna hade velat vara det.

Jag väntar mer på att bli vegan när jag är redo för det. Med redo innebär det att jag till 100% är redo att släppa all animalisk mat jag ätit tidigare, för jag har tappat intresset för det, eller det finns ett skitbra veganskt alternativ för det istället. När den dagen kommer vet jag inte. Kanske när Perfect Day släpper sin vispgrädde och creme fraiche globalt och när Estrella gör veganska varianter av alla storsäljare de har nu och OLW har veganska ostbågar? Det tog Gustaf från Jävligt Gott att bli vegan 12 år och jag ser han som en stor inspiration och delar hans syn på veganism och vegansk mat en hel del.

Vad tycker du? Är det rätt eller fel av mig att vänta att bli vegan tills jag är redo och kommer stanna vegan för alltid, eller ska man hoppa på tåget nu och med stor sannolikhet misslyckas pga diverse anledningar?

2018 – Miraklernas år?

2018 känns som året då saker och ting började vända till det bättre. Jag började plugga matematik 2A (gamla B) för att kunna komma in på högskolan, jag skrev högskoleprovet och fick galet låg poäng helt i onödan och jag gick till att vara en ”halvnöjd” Windows och Android användare till att bli totalgalen Apple nörd. Det största miraklet av dem alla var nog att jag faktiskt blev antagen till högskolan och har börjat läsa till systemutvecklare. Det är fantastiskt. 2018 har också varit ett år av sämre hälsa, oförändrad ohälsosam vikt och tankar kring förändring om hälsa. Det går som vanligt långsamt och trots en termin på högskola med nya rutiner så är det jättesvårt att få in nya rutiner som förbättrar hälsan avsevärt. Målet jag har är detsamma som alltid, gå ner X antal kilon, helst minst 20 cm runt midjan, och gå ner några storlekar i kläder hade varit önskvärt, men också få en bättre kondition och få ordning på mina svettningar.

För att komma dit, ja vad behövs? Jo, det gamla vanliga tjafset. Bättre mat, mer WFPB och veganskt. Mer fibrer! Mindre godis, mejeriprodukter och annat onyttigt. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå med i veganuari 2019, bara för att jag är så trött på min usla kropp som sällan numera fungerar som den ska. Kanske blir 2019 året då jag förändrar min hälsa till det bättre? Man kan alltid hoppas, men jag vågar inte lova något. Det är lite ungefär så här. Saker händer som är så otroligt jobbiga. En mage som inte fungerar, en kropp som svettas bara för att jag råkar klä på mig och stå i köket och diska eller nått, och där jag också blir totals sjöblöt av en liten promenad till tåget eller skolan. Det är riktigt asjobbigt. Jag hatar det och vill förändra det, men vad händer? Jo, man är lat och beställer pizza istället och så fortsätter det. Ja, så är det.

Något mer till årskrönika orkar jag inte skriva idag. Jag har dock en fråga… hur många av er läser verkligen mina inlägg? Och då menar jag från början till slut? Orsaken till varför jag frågar är bara för att någon råkade anta att jag är gravid, från ett föregående inlägg, där jag skrev om en spark i magen. Vad personen har missat totalt, då den där sparken verkligen inte handlade om en graviditet, utan en känsla av att jag är totalt värdelös på det jag gör i skolan och det känns så hemskt att bli totalsågad av en lärare när man gör allt man kan för att lyckas, utan några vidare hjälpmedel. Jag är ju faktiskt steriliserad och frivilligt barnlös! Det är en av de få sakerna folk bör veta om mig. Jag är för sjuk för barn, jag vill inte ha några och en graviditet skulle vara den absoluta döden för min del på alla sätt och vis! När jag hörde av personen som antog att jag var gravid och sa grattis att ”det lät mer spännande” med en spark i magen så ville jag fan gapskratta men jag blev också förbannad på ett sätt. Den här personen har en gigantisk historik också av att konstant missförstå mig och vi kommer sällan överens i våra trådar online, så jag är inte förvånad, men lite konstigt var det… I alla fall, har du läst ända hit så skriv något med ordet ”Gurka” i kommentarsfältet, oavsett var du väljer att kommentera.

GOTT NYTT ÅR!!!

En vecka sen första modulprovet, men inget besked ännu…

Men jag är nästan övertygad om att det blir omprov. Läraren är också ledig den här veckan. Jävla skit, ungefär 😡. Provet var också skitkonstigt. Nästan allt som jag övat och övat på var inte med alls. Istället var det massa saker jag typ inte hade hört talats om, eller hade väldigt svårt att formulera fram. Som att räkna med bokstäver på ett sätt som jag inte övat på tidigare samt tala om vad det är jag har räknat ut.

Jag har nämligen INTE övat på att ”tala det matematiska språket”, utan jag har gjort allt jag kan för att banka in ekvationer och liknande i huvudet. Vad jag har gjort är väldigt svårt att säga och jag vet inte vad läraren heller vill ha ut ifrån mig, då boken inte förklarat ett skit. Mer om det senare.

Det var också jättelitet med kanske 9 frågor eller nått sånt. Om jag inte har totalt fuckat upp allt så gissar jag på precis godkänt, men jag utgår absolut ifrån omprov. Om jag ens får eller hinner skriva det. Nu i efterhand så är jag bara mer och mer övertygad om att jag verkligen strulat till det för mig och jag kan knappast ha klarat det. Jag kommer liksom fortfarande ihåg frågorna, och vissa har stört mig hela veckan. När jag tänkt efter och typ repeterat och/eller kontrollerat vissa frågor i efterhand utifrån vad jag minns blir jag ännu mer övertygad om att detta gick totalt åt skogen.

Men varför gick det eventuellt åt skogen då? Jo, för att jag har typ inte gjort alla uppgifter i boken. Om jag skulle ha gjort det så skulle jag aldrig någonsin kunnat hinna färdigt ens till sista möjliga datum för att skriva provet. 4 april var nämligen absolut sista datumet för det och då skrev jag första modulprovet. Jag var dock inte ensam om det, vilket är tur men andra har garanterat större möjligheter än mig att lära sig urtråkig matematik.

Jag låg efter i början och lärde mig typ inte ett skit i flera veckor. Jag har suttit och svurit och skrikit mig hes över den här förbannade skiten och känt mig stolt som fan när jag vet att jag gjort rätt. I samma veva har jag känt mig totalt och komplett meningslöst när jag tror att jag gjort rätt, men ändå gjort fel och då börjar svordomarna om igen och jag mår bara sämre. Det här blir en asjobbig vår, men av helt andra anledningar jämföres med förra årets vår som var ett annat helvete.

Boken är gjord så att de dels inte förklarar ett skit. Eller ja, de förklarar, men jag förstår inte alls vad de menar. Henrik har funnits där till hjälp, så klart och tacka fan för det! Efter att boken inte förklarar ett skit så är den upplagd att det finns a, b och c uppgifter. Jag har primärt bara gjort A uppgifterna. I början försökte jag ge mig på allt. Sen blev jag supersjuk i förkylning och orkade knappt räkna nått alls. I början gick det i snigelfart och det tog mig vanligtvis timmar att göra några enstaka tal. Räknestugan var ju inget att hurra över heller. Sen när jag började lära mig mer, vilket tog säkert minst en månad om inte mer så bestämde jag mig till sist också för att jag skulle hoppa över b och c uppgifterna och bara göra A uppgifterna. Det gjorde att jag kom ikapp och till sist kände jag mig riktigt trygg när jag skulle skriva provet. Bara att jag gjort detta på distans utan lärare och lektioner är fan ett mirakel!

Sen när jag satt i salen och skulle skriva det så blev jag grymt förvånad. Jag hade förväntat mig ett stort prov på typ 20 frågor minst. Massa ekvationer att räkna ut. Några uppgifter där jag skulle ta reda på vad en kopp kaffe kostar samt skriva ut ett antal grafer och räkna ut k-världen, ett par bråktal etc. Nästan inget av det jag övat på fanns med. Ett enda tal fanns (ett tal = a-e uppgifter) med ekvationer att räkna ut. Sen var det en fråga med en graf där jag fick olika svar beroende på hur jag lade upp den och nu i efterhand så vet jag att jag förmodligen fått 0 poäng på den uppgiften istället för kanske 3 eller 5 poäng. Och lärarna tror säkert också att jag är helt inkapabel att läsa av en värdetabell…😥

På delen där jag faktiskt fick använda miniräknaren var det bara två uppgifter. I den ena uppgiften så var det nått om böcker, men det fattades information om hur jag kunde räkna ut den och göra ett ekvationssystem, så jag skrev bara ut den i k-form och så skrev jag en liten text på hur jag tänkte. Jag kunde verkligen inte tänka ut något annat sätt att lösa den uppgiften på och nästan en vecka senare så har jag ingen annan lösning. Till och med Henrik vet inte hur man ska göra. Den sista frågan handlade om att skapa en triangel i grafräknaren, men hur jag än gjorde så ”såg” jag ingen triangel. Jag har nämligen inte gjort det innan, men Henrik visade mig sen hur man kunde göra. Jag fattade grundprincipen, men kunde inte få ner det på papper, och eftersom jag inte såg någon jävla triangel så sket jag i det till sist. Nu i efterhand gör det mig också ännu mer säker på att jag absolut inte har klarat första modulprovet och jag känner mig som en jävla korkad skit-idiot för att jag ska ha så svårt för det här.

Eller ja, svårt är väl fel ord. Jag har lärt mig hur man räknar ut ekvationer, hur man förenklar, löser ut X eller Y, hur man gör ett ekvationssystem, läser av grafer, räknar ut lutningen på en linje etc, men knappt något av det fanns med på provet. Jag vet också hur jag räknar ut vad en kaffe och bulle kostar utan prisexempel, samt vad en taxiresa kan kosta. All den kunskapen känner jag mig stolt över, men det fick jag inte visa på modulprov 1…

Man skulle garanterat ha gjort ALLA jävla uppgifter i boken för att ha fattat allt, men som jag sa innan så har jag inte haft någon som helst möjlighet till det. Om jag skulle ha haft det så hade jag varit tvungen att ta tjänstledigt från jobbet och räkna matte konstant hela dagarna, vilket jag inte får eller kan från försäkringskassan utan att hamna i trubbel. Det jag har gjort är att jag har räknat på max 20 timmar i veckan, och det är inkluderat ibland några timmar på kvällar och helger. Jag har räknat matte, så mycket jag har orkat vid de tillfällen då jag känner mig mest mottaglig för det. Och matten i övrigt får alla känslor att koka och jag får huvudvärk av skiten. Matte är bajs och jag vill bara att det här ska vara över nu och att jag får godkänt.

Jag kan omöjligt fortsätta göra a, b och c uppgifterna, men jag får tvinga mig själv till att försöka och hoppas på att modulprov 2 går bättre och att jag klarar det direkt.

För det här lär ju fan gå åt pipsvängen tror jag…

Men om man inte orkar stå då?

Jag läste en artikel häromdagen i DN om att stå upp förbättrar hälsan och kan minska risken för att dö i förtid. Well, duh? Alla vet vi väl att så är fallet och att det är ”farligt” att sitta ned för mycket. Det är så otroligt många artiklar i media just nu om alla risker som vanligt folk (inkl. mig själv) tar som bidrar till att man dör i förtid. Artiklarna får det att låta som att istället för att du dör vid 80+ nånting så dör du när du är 50, men så är det ju inte. Visst, du dör tidigare om du inte är hälsosam, absolut, men ofta gäller det bara kanske 1-2 år tidigare än genomsnittet. Sen är det så totalt olika med och jag vill hellre leva mitt liv och dö vid 50 än leva som halvsjuk tills jag är 80+ och har haft smärta eller andra problem hela livet. Ska jag bli totalt hälsosam så måste det inte kännas som tvång, utan det ska vara något roligt, vilket det sällan är och därför kan jag nästan aldrig bryta dåliga vanor.

Maja ligger o sover bredvid mig i soffan

På grund av min fibromyalgi så har jag väldigt svårt att stå upp i längre och korta stunder. Dessvärre, då jag den senaste tiden fått problem med ryggen och fått värre värk med fibromyalgin än vad jag haft på länge, så är det typ bara promenader eller att stå upp som förbättrar symptomen, men såsom min hälsa är för tillfället så orkar jag knappt gå och jag orkar bara stå nån minut eller så innan jag börjar få smärta av andra slag. Därför fortsätter jag ofta att sitta ner, trots att ryggen gör ont och jag får fibrovärk. Det är ett moment 22 eller en ond cirkel och jag ser ingen direkt förbättring, särskilt eftersom den astråkiga hösten snart kommer, och snart är vintern och snöhelvetet här igen.

I övrigt är jag ändå relativt glad, bara att jag är otroligt seg och trött samt att jag känner mig smått uttråkad. Jag har inget direkt att se på Netflix (förutom The Nanny) och då jag inte orkar prata politik nått mer nu, så har jag knappt haft några idéer alls för att blogga. Det är väldigt trist, så jag är glad att jag åtminstone kom på nått att skriva om idag, även om det självklart inte är ett tvång att jag ska skriva nått dagligen. Det är bara jag som vill göra det, så länge det är intressant och jag kan fylla ut det mer än vad en rad text + en instagrambild kan göra. Helgen går förbi fort, men det gör inte så mycket. Jag har snart inte särskilt mycket mer att göra på Lernia, så risken är väl att man får försöka fylla ut de sista veckorna jag är där med andra projekt. Jag vill ju gärna fokusera mer på eget företagande, typ låtsas att jag ska starta min firma och ta reda på allt småskit som behövs för det. Jag vill faktiskt veta vad allt jag behöver hade kostat, hur jag kan dra av hyran, hur dyrt det hade blivit o införskaffat en tjänstebil etc. Jag vill bara veta det.

Jaja, det får komma senare. Vad ska du göra resten av denna helgen?