Det känns nästan som ett straff så mycket som man tänkt på att skaffa ny katt, flytta till ny lägenhet, blivit singel och allt annat som hänt på sistone. Nu kanske vi snart inte har Maja kvar heller. Dock ska jag inte ge upp hoppet än, men jag är orolig, mycket orolig och ledsen. Kanske till och med i smärre chocktillstånd.
Förra veckan var jag gräsänka, om man nu kan vara det som singel och Maja som varit relativt osocial de senaste veckorna fortsatte med det. Henrik var iväg till Kanada med jobbet. Hon var sig själv ändå, och hon har haft sina perioder där hon är mindre social, men det går alltid över. Senaste tiden så har hon slutat äta sitt vanliga foder, hon har liksom tröttnat på det. Tydligen är de väldigt vanligt när man får sånt där veterinärfoder, vilket är logiskt. Hon har också visat stor aptit för allt annat som inte är den maten, så innan var jag inte särskilt orolig över henne. Blötmat har ju aldrig funkat att ge henne, då hon bara slickar i sig såsen eller gelén, men det gav mig idén att testa ge mush som helfoder istället då katter är köttätare och är skapta för att äta det. Första dagen slickade hon i sig alla bullar på typ fyra timmar och det var en total succé, från helt fryst dessutom och älskade det! Dagen efter ville hon börja dagen med mer mat, men då tog det henne ungefär hela dagen att få i sig alla bullar som då var tinade. Dag nummer tre började likadant, men så åt hon inte upp allt, och gnällde på kvällen efter mer. Dock så gjorde jag ”misstaget” att blanda ihop allt med vatten och göra det till en stor sås och sen dess har hon matvägrat. Det var i söndags kväll. Dock i efterhand så är detta bara en dålig tillfällighet, så mush orsakade förmodligen inget utan det hade hänt ändå.
I måndags så var hon väldigt apatisk och matvägrade fortfarande. Dock så var hon ändå lite sig själv då hon pratade lite och visade lite intresse för oss. Hon slickade i sig lite malt-pasta men dock inte med sån energi som hon annars har för det. Igår så betedde hon sig mer och mer konstigt och till sist så fick vi kolla upp tiderna på djursjukhuset och vi ringde dem. De rekommenderade att komma in med henne så det gjorde vi.
Ungefär 3 timmar spenderade vi totalt på sjukhuset och vi fick vänta mycket. När vi till sist fick träffa en veterinär som kollade på henne ordentligt så var rekommendationen att låta henne stanna över på sjukhuset för vård och behandling. Hon får dropp, antibiotika, de har tagit blod och urinprov och tyvärr har de fått sondmata henne också eftersom hon fortfarande inte äter själv.
Idag fick vi veta att hon har skyhöga njurvärden, och att den ena njuren inte fungerar längre. Den andra njuren har en sten som sitter i vägen ner mot urinblåsan och den ska de försöka få bort fram tills på fredag. Om behandlingen inte hjälper tills på fredag så är det tyvärr bäst att säga adjö till vår lilla bebis. Veterinären sa också att förmodligen har hon haft kronisk njursvikt i botten, och det kan ju vara sant då hon har visat lite symtom för det såsom att hon dricker mer, äter mindre, har hemsk andedräkt och är lite mer slö. Maja har ju alltid varit lite lat och sovit mycket så det var inte förrän vi märke hur hon var igår som vi blev oroliga.
Om det blir bättre så kommer vi bli stamkunder hos veterinären, då det blir många kontroller, lite mediciner i början och har man tur kan hon leva i några år till, men det blir dyrt i längden. I alla fall med hur jag tänker kring pengar, men det är det värt om vi får behålla henne ett tag till. Likaså kom vi överens om att kostnaden för hennes nuvarande behandling är ok, då försäkringen täcker väldigt mycket.
Nu sitter man i lägenheten och undrar om man får se sin bebis här hemma igen eller om det var sista gången. Jag kan liksom fixa att vara singel, det är inga problem men att förlora Maja mitt i alltihop gör det hela värre. Att förlora Maja nu är som att få ett basebollträ i magen eller nått. Samtidigt så känner jag mig som en svikare som blivit helt besatt av att skaffa katt så fort jag flyttat till nya lägenheten. Tanken med ny katt var ju främst att Maja skulle få en kompis, en liten egen kattbebis att ta hand om. Just nu vet jag inte vad jag tänker göra om det blir till att snart säga adjö till min lilla bebis. Jag vill ha en till katt eller två, jag vill ha min Maja men samtidigt vägrar jag se henne lida. Hon är ju ändå 12.5 år gammal vilket är jättebra för en katt som henne. Nisse, hennes bror dog av njursvikt vid 3-4 års ålder så då är 12+ år jättebra! Hon har varit kärnfrisk hela livet och vi har aldrig behövt oroa oss direkt för henne. Det kommer bli otroligt ensamt utan henne när vi inte har henne kvar längre. Det är ensamt utan henne redan nu. Innan när hon var lite osocial och man inte såg henne på typ hela dagen så visste man ju ändå att hon är här någonstans, men nu – just nu är hon inte det och det gör mig så otroligt ledsen.
Om det blir ny katt sen så lär det behöva bli två om nu Maja inte överlever det här. Problemet med det, i alla fall med min logik att skaffa katt är att jag har inte riktigt råd att köpa två. En kan funka, men två? Nä, inte med tanke på hur mycket flytten kommer kosta mig och att jag behöver spara pengar. Jag kan bo ensam i nya lägenheten utan husdjur ett tag också, men fan vad ensamt det kommer bli! Och jag är osäker på att skaffa katt från katthem om de inte är riktigt friska och helst raskatter av de raser jag nämnde i förra inlägget. Den bästa lösningen där hade varit att bli fodervärd åt en eller två raskatter. Nej, det kanske blir så att jag är utan katt och sen kommer Anton och då är det han och jag istället. Jaja, vi får se. Just nu försöker jag bara distrahera mig själv från det här hemska.
Jag vill bara att det ska lösa sig, men det ser mörkt ut…
