Kategorier
Blandat

2015 – året då (nästan) allt hände…

Dags för den årliga bloggningen och dokumentationen av året. Dessvärre verkar jag aldrig ha skrivit något förra året, men spela roll. 2014, hände inte så himla mycket. I år däremot – ja, då jävlar hände det saker som för evigt och förhoppningsvis kommer förändra och förbättra min framtid.

Jag började praktisera på Nätverket SIP i början av december 2014. Efter en månad på prov, blev det förlängt några månader till och jag spenderade några veckor hos Globala Kronoberg. Sen började praktiken i Funkibator där jag först höll på med fonder och sånt. I mars på årsmötet blev jag invald som styrelseledamot i Funkibator, vilket var oväntat men roligt. Sen började jag jobba mer med min kollega Pia och distanskursen. Efter en otroligt lång vår med hopp och förväntningar så fick jag reda på att en anställning på 25% fram till årsskiftet skulle ordnas och det tog många långa månader innan det blev av. Under senvåren blev jag också äntligen sjukpensionär på 50%, vilket är helt underbart då det tar bort mycket av stresskänslor men också för att det har förbättrat min ekonomi avsevärt.

I juni 2015 blev jag anställd på 25% och fortsatte praktisera på resterande 25% i distanskursen. Jag fick fler arbetsuppgifter inom SIP men också inom Funkibator som involverade mer tekniska saker och sociala medier och sen har det bara rullat på. Distanskursen började i Augusti och det var ett härligt gäng elever som var med och peppade och lärde varandra saker inom begreppen funktionsnedsättning och samhället. Under hela året så har jag hoppats på att Funkibator skulle bli min fasta arbetsplats och i början av december så fick ja de fantastiska nyheterna om att anställningen fortsätter och dessutom på 50%. Detta innebär att jag slipper Arbetsförmedlingen, har bara en tidsrapport att fylla i och att jag är ledig när jag är ledig. Det ska bli så underbart. Detta var ju också väldigt oväntat, eftersom det såg så otroligt mörkt ut för anställning på 50%, men skit samma. De ville satsa och jag är fullständigt med på det. Du kan läsa mer i mitt originella inlägg om det:

https://ihuvudetpaengranddanoisgalning.blog/2015/12/09/gasen-i-botten-nu-blir-det-50-anstallning-fran-och-med-arsskiftet/

I och med att jag fick anställning på 50% från och med 1 januari så innebär det också att jag kan börja spara undan till Grand Danois. Jag har skrivit ett mer utförligt inlägg om det igår på Antons blogg.

https://efterlangtadeanton.wordpress.com/2015/12/30/forberedelserna-for-att-skaffa-grand-danois-kan-formodligen-paborjas-pa-riktigt-nu/

Det är mycket annat som har hänt också i år och i det stora hela har det varit fantastiskt. En av mina målstolpar med att komma under 65 kg har jag lyckats med, även om jag inte alls är i närheten av att ligga på min målvikt, men det är skönt att man inte längre väger allt för mycket i alla fall. Jag har dock ingen aning om vad min målvikt är, men jag vill i alla fall bli av med allt vad putmage heter och jag vill att kläder ska sitta bättre. Egentligen handlar det om att förlora centimeter snarare än kilon, och ett viktigt mål är att stadigt komma under 80 cm strecket i bukmåttet, för där har jag inte varit under på typ 5 år eller så. I snart 1 år har jag hållit mig stadigt under 65 kilos sträcket. Under nästa år planerar jag att sakta men säkert bli lite mer hälsosam, genom att försöka stå upp mer och därmed bränna mer kalorier, undvika onyttigt ännu mer och om Anton kommer under året så vill jag vara redo rent motionsmässigt, även om han inte kommer få några direkta långpromenader första året… Det hade dock varit roligt om jag om ytterligare 1 år gått ner typ 5 kg i alla fall och ett X antal centimetrar, att mitt hår äntligen nått sin mållängd med mera. Jag saknar ca 1 dm gällande håret, men jag vill förmodligen ha det lite längre än så. I år har jag också köpt lägenhet och varit ihop med min älskade Henrik i 7 år!

Bild på en inbakad fläta jag hade på julafton 2015. Stort tack till Svärmor Marianne som ordnade den till mig.

En annan viktig sak som man inte får glömma är ju att i år började jag äntligen behandlingen med tandställning och snart är jag helt klar. Det är en stor förbättring överhuvudtaget med mitt överbett, så jag är väldigt glad. Det kommer bli skitsnyggt när det är klart. Den 20 januari 2016 är sista gången jag ska skruva på den och hur länge jag behöver ha den efter det vet jag inte, men snart är jag klar i alla fall. Sen jag var hos tandläkaren sist och hon satte fast extra pluttar på tänderna så har behandlingen gått mycket bättre än tidigare och det är så skönt.

Bild från sidan med mitt överbett. Inte långt kvar nu…

Om du vill se alla mina videoklipp jag har gjort gällande tandställningen, kolla in min spellista på YouTube. Där har jag dokumenterat i stort sett allt under behandlingen.

Jag hoppas i alla fall att 2016 blir ett ännu bättre år, och om Anton kommer så blir det så garanterat! Det ska bli skönt att se fram emot ett år med jobb, högre inkomst, långt och fint hår, raka och fina tänder, förhoppningsvis några kilon lättare och framförallt om nu Anton blir min under nästa år… ja då kommer jag bli världens lyckligaste människa!

GOTT NYTT ÅR!!!!!

Kategorier
Vardagsliv

Att hitta rätt balans är svårt – när man vill så mycket…

Idag är jag tröttmössa deluxe. Fast det har jag egentligen varit av och till hela mitt liv. Just nu är jag det extra mycket, för jag har återigen fått lite mer att göra om dagarna på praktiken eftersom jag tillsvidare skall hjälpa till med distanskursen. Missförstå mig rätt nu. Jag är skitglad över detta, då det är mer lämpliga uppgifter för mig och jag får dessutom öva mer på att göra saker noggrant och långsamt.

Jag sitter framför datorn och ser smått död ut. Så här trött har jag inte varit på länge…

Det som gör det hela svårt är att hitta en bra balans av lämpliga arbetsuppgifter och promenader för min hälsa och vikts skull. Har jag väldigt lite att göra på jobbet (aka praktiken, men varit där så länge nu så det är enklare o säga jobbet), så är det lättare att orka med dagliga promenader till och från jobb + morgonpromenader. Har jag mer att göra på plats, ja då märker jag direkt att jag inte orkar gå lika mycket eller vara mer aktiv när jag inte är på jobbet. Går jag lika mycket ändå – ja då slutar det i massiv värk och en enorm trötthet som gör att jag till och med har svårt att ta mig upp ur sängen om morgnarna…

Promenaderna är ett måste, för att försöka gå ner fler centimetrar och nå en mer lämplig vikt som jag trivs i. Mest handlar det så klart om att vara nöjd och att kläderna ska sitta bättre. Sedan jag började på SIP i december har jag minskat ner ca 7 cm runt höfterna och snart gått ner 2 klädstorlekar i byxor och det är skitbra!Just nu pendlar jag eller står still rent viktmässigt.

Baksidan med den positiva viktnedgången (i centimeter) är att hela våren har jag haft mycket värk som följd utav att jag blivit mycket mer aktiv om dagarna än vad jag varit tidigare. Fördelarna väger självklart ut nackdelarna eftersom jag trivs så himla bra på SIP. Om ni inte visste det heller så ska jag också snart få min första utbetalning av sjukersättningen som äntligen ska beviljas på 50%. Det har tagit tid, men snart får jag papprena hem i brevlådan och jag kan slappna av åtminstone en liten del när det gäller den ekomomiska biten som för en bra och lång framtid framöver kommer vara fast. Sen får vi bara hoppas att allt annat löser sig ekonomiskt så jag kan börja planera ordentligt inför alla grejer jag vill göra när jag har mer pengar att använda på mig själv.

Men just nu så är jag för trött för att tänka på något annat än värk, sömn och vila. Ungefär i alla fall. Jahapp. Så är livet med fibromyalgi.

Kategorier
Det hårda Sverige

Jag är bäst! För det har Stefan sagt.

Tummen upp för coola mig. Jag är ju bara bäst!

Sen jag började praktisera på SIP så har mina positiva kommentarer om stället haglat ut ur min mun. Jag har stormtrivts från dag ett och har många gånger blivit förbluffad över hur allt är ok på arbetsplatsen. Jag får jobba hemma utan problem, jag får bestämma mina tider själv. Ingen tycker jag är för osocial eller alldeles för störig. Det är liksom bara bra. Jag passar in perfekt och är uppskattad för det jag gör.

I morse satt jag och skrev på en rätt så häftig uppgift som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare i min yrkeskarriär, och till min hjälp för att göra det här dokumentet så frågade jag min ena handledare, Stefan om hjälp.

Han skrev så här i en chatt:

”Skriv efter mig: Jag är bäst!”

Jag blev väldigt glad av att höra det, och senare pratade vi även lite om jantelagen. Det dokument som jag satt och skrev på lät lite osäkert och även om jag numera är en person som är trygg med sig själv och ärlig nog att veta vad jag klarar av och inte klarar, så sitter det en del osäkerhet kvar i mig sedan tidigare. Den här osäkerheten kan förklaras i att oavsett vilken arbetsplats jag än har varit i, så har jag inte passat in och i stort sett allt jag har gjort har till sist visat sig vara fel på något sätt.

Antingen pratar jag för mycket, jobbar för lite, orkar inte tillräckligt, tar för många sjukdagar, säger saker som folk tar illa upp utav vilket resulterar i ett snack med chefen om bordsskick (eller något i den stilen) och sedan en avslutad praktik/sommarjobb/arbetsträning etc. Jag kommer alltså inte tacksamt tillbaka till samma arbetsplats igen – utan tack och adjö, ofta fortare än jag har hunnit etablera mig. Ofta hinner det också bli konflikter som gör att arbetsmiljön efter det blivit ohållbar och då vill jag själv sluta, eftersom jag inte blir respekterad längre eller accepterad, trots att jag både bett om ursäkt och gjort mitt bästa för att lösa problemet.

Jag har dock fått beröm när jag varit på andra ställen, men det har ofta varit mycket kortvarigt. Det är fortfarande viktigast att fortsätta prestera – gärna tills man bränner ut sig, och att vara social med kollegor – ja, det är nått man får vara på (sin 5 minuters korta) lunchrast eller på sin fritid. Jag överdrev dock med att lunchen är 5 minuter kort, men ibland har det känts på andra ställen att man är inte på en arbetsplats för att ta det lugnt och vila upp sig när man har rast, utan på jobbet är man här för att jobba. Sen går man hem. Och fan ta dig, om du inte kommer överens med fembarnsmorsan i fikarummet!

Även om jag har en trevlig telefonröst, är serviceinriktad, hjälpsam så presterar jag sällan tillräckligt. Det går liksom inte att kompromissa om något på de tidigare ställen jag har varit på, utan att det resulterar i att chefen vill ta ett snack med en och frågar ”vill du verkligen vara här? Du presterar så dåligt och pratar för mycket”.

På SIP får jag alltså höra tvärtom. Det som jag aldrig – någonsin trodde att jag skulle få höra. Jag är bäst. Det är liksom inget nytt. Jag gör det jag ska, snabbt och relativt noggrant med få fel. Jag är trevlig och hjälpsam. Jag är lätt att nå och trevlig att prata med. Jag förstår, kommer med lösningar och försöker vara kreativ. När allt är så för min del, så blir inget en ansträngning, för jag får vara mig själv och bli respekterad och accepterad för den jag är och vad jag klarar av. Och då kan jag prestera!

Tidigare, när jag varit ännu mer självsäker och tyckt ”jag är bäst” så har jag fan fått höra mina versioner av jantelagen. Nä, när man jobbar då ska man jobba. Inget annat. Vara trevlig får man vara någon annan gång. Och sig själv. Nått annat hör inte hemma på den svenska arbetsmarknaden.

Nu kanske jag dock kan öva in förmågan att säga (och tycka) att jag är bäst, för att jag är mycket bra på det jag gör. Än så länge har jag inte fått höra något annat sen jag började på SIP, så kanske är det dags att min självkänsla återgår till ett tryggt centrum, samtidigt som jag får hjälpa världens bästa arbetsplats att komma framåt?

Vad är dina erfarenheter av arbetsplatser? Lämna gärna en kommentar och berätta.

Kategorier
Notiser

En vecka sprängfylld av spännande uppgifter

Idag är jag återigen tillbaka i Funkibator och som jag har nämnt lite smått tidigare, så kommer det börja hända spännande saker framöver. Redan första dagen har jag fått rätt så stora och krävande uppgifter, men det är roligt att få något stort att bita i. Det var kul också att officiellt vara med på veckomötet igen. Tidigare idag så bloggade jag också om min tid som praktikant på Globala Kronoberg, på SIP’s egna blogg. Kolla gärna in det om ni har lust! Jag blev också fotograferad av ägaren till Greta, som är den franska bulldoggen på SIP som jag ofta tar hand om. Det är henne ni ser jag hålla i på bilden ovan.

Just nu sitter jag här och gäspar, och det är inte så konstigt. I helgen så var vi ju i Klippan, så det blev en dag kortare med typisk ledighet, även om resan i sig var lika trevlig och givande som alltid. I natt fick jag och älsklingen väldigt lite sömn dock, för brandvarnaren pep i tid och otid för batteriet tog slut. Det resulterade i ca 3 timmar förlorad sömn, men jag har klarat dagen väldigt bra trots det. Lite kaffe till veckomötet och en läsk efter det, så var jag rätt pigg sen, men just nu så är jag dödstrött.

Ja, så mycket mer hade jag nog inte att tillägga. Det blir fullt ös denna vecka misstänker jag och det ska bli en rolig utmaning.

Vad ska du hitta på under resten av veckan?

Kategorier
Blandat

Imorgon är sista dagen på Globala Kronoberg

Och hur det hela känns är väl blandat. Jag har trivts väldigt bra bland mina kollegor där och jag har fått fortsätta att hjälpa till med uppgifter som har varit mycket lämpliga. Jag har fått jobba hemifrån en hel del och det har funkat bra. Jag har fått väldigt mycket beröm och det är skoj! Jag kommer blogga mer om hur min tid har varit på Globalas egna blogg, men jag lär väl länka dit när inlägget har publicerats. Det är min uppgift för imorgon, så det blir en lugn avslutning på veckan.

I nästa vecka däremot så ska det börja hända mycket spännande grejer, men det jag ska syssla med nu är relativt hemligt som jag har förstått det då mycket av det handlar om ekonomiska saker. Jag hade också ett otroligt givande möte igår med några från Funkibator om vad vi ska hitta på härnäst och jag hoppas verkligen att de sakerna vi pratade om kan bli verklighet. Det skulle vara mer än awesome om det hade blivit så, men mer detaljer kommer väl när jag väl får yttra mig om det. Sen vill jag heller inte ta ut segern i förskott.

Annars så har jag idag arbetat hemifrån igen och det har varit skönt. Jag har haft rätt mycket värk denna veckan, särskilt i ryggen, nacken och i axlarna. Jag vet inte varför, men ibland har jag ju bara ont utan nån direkt anledning. Sen har jag självklart haft rätt mycket fibrovärk med som vanligt.

Idag så har jag suttit hela dagen framför datorn. I stort sett hela eftermiddagen har gått åt till att fixa problem, med diverse småskit som gäller alla bloggar jag har hand om. Nu har jag ju en till, som tillhör Maja, min katt för de som har missat det. Tanken med hennes blogg är att det mesta ska gå på automatik, så då har jag använt mig utav en grymt bra tjänst som heter ifttt.com som står för ”if this then that” på engelska. Den har i stort sett allt man behöver, men självklart är den inte perfekt.

Man kan använda den tjänsten för att skicka saker över nätet, och ett exempel är att skicka taggade bilder från instagram till hennes wordpress blogg. Av någon anledning så strulade det med det, och lösningen var tydligen att byta lösenord på WP bloggen som inte innehåller några särskilda tecken såsom ett utropstecken eller å, ä, ö. Konstigt egentligen, men det löste problemet. Jag har också suttit hela eftermiddagen med att fixa nya videoklipp från särskilda spellistor från YouTube till hennes blogg. Problemet är att YouTube, eller Google själva verkar rata allt vad rss heter och även om det fortfarande funkar att använda deras kompilerade rss-adresser (eller hur man nu ska förklara det) så funkade det inte så bra när jag skickade dem till bloggen. Rubriken för enskilda videoklipp samt text och sånt funkade bra, men själva videoklippet fungerade inte alls och hämtades alltså inte. Det tog mig säkert 3 timmar att ”lösa” det, men slutligen så är det inte lönt, men jag löste det istället genom att använda den inbyggda funktionen ”blogga det här” som WordPress har och så lyckades jag göra ett bra inlägg ändå, med det senaste videoklippet jag spelade in med Maja tidigare idag.

Nä, nu har jag rabblat på tillräckligt om totalt ointressanta saker. Nu måste jag äta nån slags middag och sen lär jag väl sitta vid teven resten av kvällen och se några serier på Netflix samt lite anime med älsklingen skulle jag gissa.

Trevlig torsdagkväll, kära läsare.

Kategorier
Vardagsliv

”Har man IBS kan man vara mycket känslig för fibrer!”

Och jag är nog en av dem. Vill du veta mer, så ska jag först påpeka att det här inlägget är ett rent skit-inlägg, så läs bara om du inte är känslig för ”skit-snack”!

Kategorier
Vardagsliv

En månad på Globala Kronoberg, och annat snack om smärta och värk

Det är söndag, och nästan en obligatorisk blogg-dag, men istället för att det ska vara en kort, sketen uppdatering så tänkte jag försöka skriva lite mer. Som rubriken påstår så ska jag från och med imorgon då hjälpa till hos Globala Kronoberg som är en annan verksamhet inom nätverket SIP. Det ska bli väldigt roligt och jag hoppas att jag kommer få göra roliga uppgifter och lära mig mer om diverse ting så jag får mer bra saker att stoppa i mitt CV inför kommande händelser på arbetsmarknaden.

Annars så är det en helt vanlig helg. Denna helgen, eller snarare hela denna veckan har präglats av smärta på olika sätt. Förutom väldigt mycket fibrovärk, så har jag även fått mer ont i min rygg av diverse anledningar. Även mina problem med huvudvärksattacker är tillbaka, men det beror främst på att jag har allmän smärta i resten av kroppen. Tids nog ska jag uppsöka naprapat eller något i den stilen, för ryggproblemen samt huvudvärken är mycket jobbig, så det står jag inte ut med.

Nu har jag i alla fall fått tillbaka min stol som jag har fått via Arbetsförmedlingen, så när jag väl är på plats så har jag åtminstone bättre stöd för ryggen när jag väl sitter vid en dator. Det är när man gör allt annat som det blir problem. När jag har varit på praktiken så har jag stått säkert 200% mer än vad jag vanligtvis orkar med, men det har varit ett måste då mycket av det jag gör på praktiken kräver att jag går runt och pratar med mina kollegor, men jag är ändå fascinerad över hur mycket jag ändå orkar stå. Vanligtvis orkar jag max några minuter, men på praktiken så kan jag orka stå i timmar, nästan i alla fall. Ryggen tar inte direkt stryk av det. Jag får vanligtvis bara massiv fibrovärk efteråt, vilket kan vara minst lika jobbigt som att inte orka stå.

Jag vet faktiskt inte vad den här ryggvärken beror på. Det började för ca 2 månader sen, någon gång i december 2014. Helt plötsligt fick jag ont i ländryggen. Annars brukar jag bara få ont i ryggen om jag legat för länge på rygg i  min säng på fel sätt. Värken har kommit och gått och med diverse hjälpmedel såsom att hitta ett bra sätt att ligga på i sängen, och en kudde bakom ryggen när jag sitter i soffan så blir det sakta bättre. Det är när jag inte har något stöd för ryggen och måste böja mig eller ”aktivera” mig på andra sätt som värken blir sämre. Värst är det när jag måste böja mig för det är något min kropp aldrig någonsin klarat av att göra – i alla fall inte ordentligt.

När man böjer sig, för att exempelvis plocka upp något från golvet så ska man böja knäna samtidigt och hålla ryggen rak. Min kropp har aldrig vetat att det är så man gör, så när jag böjer mig framåt så böjer jag ryggen istället och håller benen väldigt raka. Det har jag gjort sen den dagen jag kunde stå, och när jag kröp som barn så kröp jag med helt raka ben. Jag har typ aldrig kunnat böja på benen när jag står upp och jag har ingen jävla aning om varför. Jag antar att detta är den bidragande orsaken till varför jag till sist har fått problem med ryggen. Istället för vanligt fibrovärk och alla andra mystiska problem jag har, alltså.

Greta ligger och sover i sin lilla säng

Eftersom SIP är ett sådant fantastiskt ställe och helt perfekt för mig, så finns det ju självklart möjligheter att ha hund utan att det påverkar jobbet. Sen jag började på praktiken så har jag tagit hand lite om Greta, vilket är en Fransk Bulldogg på ca 12 veckor som är supersöt. Dock är hon ju inte en Grand Danois, utan hon är pytteliten, vilket gör att jag måste böja mig när jag ska klappa henne eller lyfta upp henne från hennes hage. Det är så klart jobbigt att jag får ont av det, men just i det fallet så är smärtan värt allt, för en söt liten valp kan jag bara inte neka – oavsett ras! Sen är ju alltid en större ras bättre för mitt personliga välmående, men det ska jag snart blogga mer om på Antons blogg, så håll utkik!

Jaja, nog snackat om ryggvärk och annan smärta. Idag är det söndag och en ren och skär latardag. Vad har du gjort i helgen?