Nya byxor beställda med hopp om framtiden…

Har precis genomfört en beställning av ett par cargobyxor i damstorlek som jag hoppas kommer sitta absolut perfekt. Främst hoppas jag på att fickorna inte heller kommer vara för små så min phablet till telefon får plats utan att fickorna går sönder. Ett evigt tjat, jag vet men någon gång måste man ju göra något åt det.

Ett par svarta cargobyxor i storlek 42 är beställda.

Jag beställde dem från Bonprix. Har aldrig beställt därifrån tidigare och jag hittade dessa av en ren och skär slump. Det började med att jag fick lite inspiration från filmen La La Land som vi såg på bio i förra veckan. Det var en tjej där som hade ett par riktigt blåa byxor och det tyckte jag var snyggt. Faktum är att många där var väldigt färgglatt klädda så jag gjorde en Google sökning för några dagar sen på färgglatt mode och hittade in till sist på Bonprix.se. Där kan man sortera på färg och det finns kläder i alla möjliga typer och färger så det är skoj. Jag får se om jag någon gång skulle få för mig att beställa ett par rosa, gröna eller kanske blåa byxor. Först ska jag gå ner i vikt så jag trivs bättre med mig själv. Innan dess tycker jag inte det är lönt, plus att jag redan har lite för mycket kläder redan. I alla fall när det gäller t-shirts. Just nu sitter majoriteten av dem inte lika bra längre men så blir det när man helt poff från ingenstans ökar med 10+ cm på varje ställe och vägrar köpa tighta damkläder. Min förhoppning är ju att jag snart ska börja gå ner, men det krävs ju också lite mer från min sida.

Första steget är i alla fall att försöka få i mig så mycket fibrer jag bara kan, minska ner på allt onödigt onyttigt och när jag orkar ska jag försöka motionera. Vårvärmen är på väg och jag hoppas den är här för att stanna. Ju bättre väder, desto lättare är det att faktiskt vilja gå ut. Det viktigaste är dock kostförändringarna och jag gör vad jag kan med det. Allt får liksom ta den tid det tar. Jag är lat och jävligt bekväm och onyttiga saker är för gott. Och fan vad jag tjatar – jag vet! Bleh.

Känslorna är i vågor, men förmodligen blir det bättre snart.

Jag har under de senaste veckorna, om inte månaderna känt mig lite sådär. De självklara anledningarna har jag nämnt förut, men på ett annat plan så har det förmodligen påverkat mig mer än vad man tror och de senaste två veckorna eller så har jag mått rätt pissigt. Och egentligen helt utan anledning. Vad det faktiskt beror på vet jag inte. Jag kan kalla det ”livet”.

Livet går ju liksom i vågor, och precis som de flesta människor har jag mått dåligt i perioder. Sist jag mådde så som jag känt mig på sistone var innan jag och Henrik blev ihop, så det här är en udda känsla. De två, tre officiella problemen (vikten och vilken jävla mobil som blir min nästa) jag upplever idag, känns i mitt huvud som flera miljoner olika sorters problem, vilket absolut inte är fallet. Jag är komplett medveten om att jag känner så här utan anledning och det är förmodligen just det som är problemet. Jag mår ”dåligt” utan att veta exakt varför och det stör mig rätt rejält. Och officiellt skyller jag på dessa två, eller tre problemen.

Inget särskilt har hänt på sistone. Ok, jo, vi flyttade ju men det är ju bara positivt i sig. Jobbet går bra, även om det går lite trögare just nu, men efter veckans omständigheter och väl givande samtal med familjen så har jag fått ny luft under vingarna och jag planerar (om jag orkar) att komma ifatt med allt och sakta men säkert se till att jag ska sluta obsessa över dessa små skitproblem jag har. Grejen är liksom att om jag bara väntar, så löser det sig. Om några månader har jag en ny mobiltelefon. Fortsätter jag att försöka äta bättre (mer fibrer,  mindre onyttigt) och sedan röra mig mer kommer jag förmodligen gå ner i vikt och kläderna kommer återigen sitta lite bättre. Jag behöver alltså bara vänta och sen är det ordnat. Det är väl mer att bara sitta och vänta och om inget händer som har gjort att känslorna kommit igång på allvar, för vad jag tänker, hoppas och tror på är oftast totalt tvärtom jämföres med vad som händer i det verkliga livet.

Det löser sig. Jag ska bara orka vänta till skiten faktiskt passerat och mina tillfälliga problem är borta. Frågan är bara hur fan man står ut tills att det är gjort. Nåja, jag överlever. Jag har gjort det hittills så…

 

Det skånska livet skiljer sig inte så mycket från Växjölivet…

Det är faktiskt sant. Under de snart två månader som jag varit Skåning igen så har inte mycket förändrats, och det var rätt så väntat. Det finns fördelar och nackdelar med detta och som vanligt ska jag rabbla på så gott jag kan om detta i brist på annat.

Fördelarna

Det positiva med att livet är mer eller mindre detsamma som när jag bodde i Växjö är att den balans jag fann när jag bodde där håller i sig. Med balans så menar jag att jag med styrka kan bestämma över mitt eget liv, orka säga nej till saker jag inte har lust med och att jag arbetar hemifrån och får saker att fungera så optimalt jag bara kan utefter förmåga. Mycket av detta har jag att tacka mitt jobb på Funkibator för. Att arbeta hemifrån är inte så enkelt, även om allt mer arbete faktiskt går att sköta på så sätt, så är arbetsmarknaden och arbetsgivare rätt så generellt tröga med att låta personer arbeta hemifrån, då det är tänkt att man alltid ska sköta sånt på kontoret och bland sina kollegor. Dock är inte alla så, men det är fortfarande ett stort tryck på att man ska utföra sitt jobb på traditionellt vis, tycker jag, och att hitta flexibla arbetssätt är svårt för många arbetsgivare av olika anledningar. Därför är jag så glad över att jag fått mitt drömjobb och att jag kunde flytta 25 mil söderut och ändå fortsätta jobba. Att säga nej till saker är också en stor styrka som jag är glad för att jag har på riktigt nu. Oftast det jag menar med att ”säga nej”, gäller mer att tacka nej till sociala aktiviteter utan att jag har dåligt samvete över det. Dock, som ni borde känna till vid det här laget så är det lättare att vara social här i södra Skåne, då det finns fler roliga saker att hitta på, fler matställen att pröva, lättare att gå på bio och även mycket större möjligheter till shopping.

Nackdelarna

De negativa aspekterna är samma som det jag gnällt om i de senaste inläggen – nämligen hälsan och vikten. Jag blir bara fetare och fetare. Huden gör ont(för att jag ökar i vikt eller i centimetrar), magen är fortfarande kass (trots att vi äter lite nyttigare nu jämfört med tidigare, eller åtminstone lite mer grönsaker jämfört med innan) och kläder är hemskt att hitta. De kläder jag har hemma sitter dåligt, t-shirtsen jag har hemma börjar bli för små och byxorna går sönder, ett par efter ett annat. Orsaken till det? Förutom min eskalerande vikt så har det med att min stora mobiltelefon skapar hål i fickorna och nu har mitt tredje par alltså gått sönder, vilket var väntat. Det tar ungefär en månad, sen är det dags att köpa in ett nytt par av den modell jag hittat som sitter absolut bäst hittills. Vore det inte för de allt för små fickorna så vore byxorna absolut perfekta. Detta har iofs inget med själva Skåneflytten att göra. Det är mer det att önskan man hade om att ha ett aktivare liv och per automatik bara gå ner några kilon bara sådär var något jag hade inbillat mitt huvud att det skulle ske, men oj så fel jag hade. Det kommer krävas ännu mer av mig för att det ska bli mer positivt för mig att bo här.

 

Missförstå mig rätt. Jag är glad att jag flyttade ner och jag vill bo kvar här så länge jag bor i Sverige. Jag har varit realistisk hela tiden, och det är tur samtidigt som man är allmänt missnöjd över att alla mina inbillningar inte blivit någorlunda sanna ännu. Men jag har inte gett upp och tänker inte ge upp heller. Jag har accepterat mitt usla livs-faktum för längesen. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på det. Jag påminns dagligen över vikten, och allt annat jävla bajs som inte kan lämna min hjärna för tillfället. Jag är trött på att inte kunna fokusera på det jag vill, men en vacker dag kommer jag lyckas och det är dagen då jag börjar se hoppet vid horisonten. Alltså, eller mer känt som – när jag faktiskt lyckats gå ner några kilon (eller återgått till åtminstone ~65 kg och max 85 cm i bukmått). Det innebär att jag i behöver gå ner minst 5 kilo och minst 10 cm runt magen för att det inte ska kännas sådär jävla jobbigt i huden dygnet runt.

En stor fördel än så länge är i alla fall att jag också knappt haft någon fibrovärk sen vi flyttade och det är skönt. Hur länge det håller i sig får vi se. Det brukar oftast inte vara särskilt länge…

Nu börjar allvaret!

Den 2 januari 2017 börjar en hel del nya saker i mitt liv. Nya arbetstider, nya vanor, en kanske nyttigare lunch och eftermiddagar som kommer gå åt till att leka lite hemmafru. Det är åtminstone planen.  Och om detta blir en ful länk till G+ så slutar jag dela inlägg dit, för nu är jag trött på allt strul. Jag gör en lista:

Förväntade planer:

  • Nya arbetstider, istället för 10-14 så blir det 08-12. Om möjligt ska jag försöka få in många extra flextimmar och stå upp minst 2-3 timmar till sist om dagen när jag arbetar vid mitt nya skrivbord som är höj och sänkbart.
  • Tre nyttiga mål om dagen – Frukost(nått nyttigt bröd eller overnight oats med massa bär och annat gott på), lunch(nått veganskt om möjligt) och middag(nya, spännande recept) som är laddade med så mycket från växtriket som möjligt! Hey, det är ju jag som ska laga och äta det mesta så då får jag bestämma mer!
  • Leka hemmafru; Ha middagen klar tills älsklingen kommer hem
  • Viktnedgången kickstartas och jag går ner några kilon snabbt som en följd av alla grönsaker jag kommer stoppa i mig och för att jag är mer aktiv om dagarna. Det blir fler promenader, ärenden och resor för att hälsa på vänner jag har någorlunda nära.
  • Dialekten återkommer och jag talar till sist återigen en bred, härlig skånska som jag gjorde när jag bodde här nere sist.

Förväntat resultat:

  • Blandade arbetstider men främst förmiddagar. Flextimmarna arbetas in efter förmåga och möjlighet och åtminstone en timme per dag blir ståendes.
  • Bröd till frukost kl 06 nånting, nått halvfabrikat till lunch och nått äckligt till middag.
  • Hemmafru-experimentet tror jag kommer fungera de flesta dagarna i veckan men ibland lär man vara lat och fixa nått snabbt, eller äta rester.
  • Jag går ner nått kilo eller två och sen stannar det av eller så händer inget alls eftersom man ändå kompenserar sin hunger/verklighet med onyttiga saker hela kvällen, precis som vanligt…
  • Dialekten återstår (fejksmåländska med en skånsk accent), kanske till och med försämras och en vacker dag kanske jag tappar den helt? Det har känts så i flera månader redan att min älskade skånska, min halva identitet är på väg bort… Inte kul alls! Oh the horror… 😦

Detta kanske låter otroligt pessimistiskt men det är säkrast att vara ärlig och framförallt realistisk. Jag har många långa års erfarenhet av att ”försöka” och göra vad jag kan för att gå ner i vikt och nå mina mål. Det enda jag har nått är ett jobb och att jag har samlat ihop halva pengen till mitt köp av Grand Danois, men annars har jag inte uppnått mycket. Det finns en otrolig vilja att livet ska bli bättre, enklare och det finns verkligen alla möjligheter för det nu eftersom jag återigen är Skåning. Matvanorna är enbart en sak jag kan försöka förbättra och just nu känns det som om jag inte har något annat val i och med att våra liv förändras som de kommer göra, då jag kommer spendera allt för många timmar själv om dagarna och måste därmed äta på mer bestämda tider för att inte dö av hunger när älsklingen kommer hem.

Jag ska bara helt enkelt göra mitt bästa och hoppas på att jag faktiskt lyckas. Det hade varit trevligt om jag stadigt utan större ansträngning går ner så jag slipper dras med allt som den här asjobbiga ”över”vikten ger mig. Nu inser jag också hur tjatig jag låter, men det har varit en daglig påminnelse i alldeles för många år så nu är det dags för förändring.

Eller åtminstone ett ärligt försök.

2016 – året som bara fanns…

2016 var ett år där hela världen reagerade på mycket ont här i världen. Många kända personer avled, Trump blev president i USA och mycket annat hände. Det enda jag kan hoppas på angående alla dessa dödsfallen är att Michael J Fox samt att Lasse Åberg inte dör inom kort. Då blir jag ledsen… Det har verkligen varit ett komplett tragiskt år på så vis med alla dessa personer som avlidit. För min egna personliga del så var 2016 mest bara ”meh”. Det hände egentligen inget särskilt. Tiden gick dock otroligt fort så sammanfattningen kommer bara ta upp ett fåtal saker som har hänt mig under det här året.

De största grejerna

Det var några få stora saker som hände i år. Vi både köpte och sålde lägenhet. Eller ja, vi köpte vår gamla lägenhet i Växjö tekniskt sett i december 2015, men vi fick i alla fall testa på att bo i bostadsrätt under mer eller mindre exakt ett år. Jag jobbade mitt första år med halvtidstjänst på Funkibator, vilket är min personliga maxkapacitet. Detta gjorde jag till en mycket stor del hemifrån och det har fungerat bra. Nästa år hoppas jag dock att det kommer fungera mycket bättre och att i stort sett allt ska gå felfritt. Vi flyttade också tillbaka till Skåne och jag gick upp ytterligare 6 jobbiga kilon till som jag verkligen vill bli av med under 2017. Jag blev också blond på påbörjade mina Skåneresor, men som under 2017 kommer bli Växjöresor istället. Min älskade Morfar gick tyvärr också bort vilket innebar ett stort beslut om att effektivt aldrig åka upp till Norrland något mer, då jag inte längre har något där att hämta. Detta är för övrigt ett beslut som hånar mig då jag drömmer mycket ofta att jag är där uppe igen och ångrar att jag hamnat där, fast det ändå inte är en ”big deal” att jag tagit det beslutet. Jag har också försökt hitta sätt för att förbättra min hälsa som jag hoppas fungerar.

De dåliga sakerna?

Ja, fanns det några såna? Förutom att Morfar dog och att jag blev lite fetare (ursäkta mitt ordval), så var det inte så mycket annat dåligt som hände i år. Jag har varit allmänt glad och nöjd med det mesta och tiden har liksom bara gått förbi. Eller flugit förbi, kanske man istället ska säga. Den enda ilskan jag har haft har egentligen bara varit den senaste veckan eller så då tusen olika småsaker irriterat skiten ur mig och jag hoppas det går över snart.

De bra sakerna?

Ja, det måste ju har varit flytten tillbaka till Skåne, som jag gått och längtat efter länge även om jag trivts mycket bra i Växjö. Det var också en trevlig upplevelse att jag fick ett år till med Henrik och att det gick bra att sälja lägenheten. Jag blev också klar med tandställningen och det var skönt.

Förhoppningar inför 2017?

Främst hoppas jag att min hälsa förbättras och att få en Grand Danois i 35 års present är något jag hoppas på också. Jag fyller i Maj och det ska komma en vårkull så vi får se hur det går. Självklart hoppas jag ju på att Henriks jobb kommer gå jättebra och att vi båda går ner i vikt samt får fortsätta leva tillsammans och vara lika lyckliga som vi varit i alla år med varandra. Jag hoppas också på att jag kan fortsätta spara undan pengar minst lika effektivt som tidigare i år och att jag ska fortsätta slippa oroa mig för onödiga saker. Vad alla dessa ”onödiga” sakerna är går ju att lista tusen meter långt eller nått. 2016 slapp jag oroa mig för mycket av dem och jag vill bara fortsätta ha det bra.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!!!

Hur fan tänker modeindustrin nu för tiden?!

Just nu går jag i valet eller kvalet över två saker. Det hela baserar sig på två saker – att min nuvarande mobiltelefon är för stor för i stort sett alla tjejbyxor jag kan få tag på samt att jag väger sjukt för mycket så att kläder i övrigt är bara blä just nu.

Bild från H&M på de nuvarande byxorna jag köper. Bilden är en länk. OBS! INTE JAG PÅ BILDEN!

Varför görs det inte tjej jeans med stora fickor så att en stor telefon får plats i fickan?

Är man av manligt kön så kan man ignorera denna punkt. Killkläder har alltid större fickor oavsett byxmodell vad jag vet. Det är fruktansvärt orättvist! Som tjej är det idag tänkt att man ska klä sig i skinntajta byxor eller leggings där mobilen inte får plats och därmed måste man införskaffa sig en otymplig handväska. Om man gör som jag gör och desperat letar sig efter byxor som har lite större fickor (för det finns, jag har hittat såna) då innebär det istället att man tar sönder byxfickorna till sist för att mobilen är för stor. Jag har förstört 2 av 3 byxor på bara några månader för att min mobil inte får plats ordentligt i fickan. Dessa byxor har jag köpt på H&M (LOGG) för 249 kronor och det är chinos. I det stora hela är jag supernöjd. De är jättebekväma, billiga som fan och de finns i bra färger. Jag har ett par beiga, ett par svarta och ett par marinblåa. De sistnämnda är än så länge hela men det är bara en tidsfråga tills de också går sönder.

Frågan är varför jag inte köper kläder på killavdelningen då? Jo, för att jag är för fet. Galet fet (min helt egna åsikt) men jag har snabbt av någon konstig anledning gått upp ytterligare 6 kg (från ca 64 kg till 70!) på kort tid. Jag vet inte hur det gick till. Någon gång i våras 2016 sa det bara poff! och jag blev ännu fetare. Ursäkta om mitt val av ord trampar någon på tårna men jag fullkomligt hatar det! Jag vill inte vara så här stor! I förra veckan när jag inte hade något bättre för mig så gick jag runt på Samarkand i Växjö och provade lite kläder. För att testa så gick jag in på Dressmann också. Alla byxor satt så fullkomligt fel så det gick knappt att beskriva. Magen är för fet, byxorna gick inte att stänga, eller så gick de en bra bit över naveln och satt supertight i övrigt. Nej. Inte bekvämt!

Mobiltelefondilemmat…

Jag har en Nexus 6P som jag är supernöjd med. Den är stor, med 5,7″ tum. Jag vill köpa mig en Pixel telefon (Googles version av iPhone i ny tappning, Nexus är det gamla), som nu finns i mindre storlek utan att tumma på kvalitén och jag vägrar i stort sett köpa en annan typ av telefon av Android som inte är ren Android. Jag vill heller inte köpa en äldre telefon, utan det ska vara nytt. Problemet är dels att Pixel inte verkar komma till Sverige, och om de gör det så kostar det skjortan. Lika mycket som en iPhone, vilket är galet! Det finns så klart några andra märken av android jag kan tänka mig såsom OnePlus, men problemet är fortfarande – telefonerna är för stora. Om dock OnePlus inom kort kommer ut med en mindre variant så är mitt problem förmodligen löst. Det är inne nu med så kallade Phablets och jag förstår varför. Jag älskar att ha en stor telefon och skulle gärna fortsätta med det. Om jag nu inte vore så jävla fet och inte hittar några jävla byxor med lagom bra stora fickor. Jävla bajs. Ursäkta. Det blev lite mycket svordomar där men just nu skiter jag i det. Jag är så arg över detta.

Varför inte en iPhone?

Jo, för att de är svindyra, har ett uselt UI som jag inte gillar och iPhone 7 har heller inte något hörlursuttag. Men jag vet inte. Oavsett vilket är det bara blä just nu. Jag har haft en 3GS för hundra år sen (~2009 typ) och då var iPhone rent skräp och jag vet att det är bättre nu. Vi har en padda här hemma så jag har erfarenhet av iOS etc, men nej. Jag gillar det inte. Att övergå till iPhone skulle innebära att jag förlorar många av de funktioner jag använder mest i Android idag, eftersom iPhone inte ännu har dem.

Varför går jag inte ner i vikt?

Ja, det är något jag har försökt med nu i ca 8 år och jag jobbar konstant på det. Jag har skrivit om det flera gånger på bloggen och tänker inte återupprepa mig där. Min förhoppning är att nu eftersom jag återigen är skåning och ska försöka vara mer aktiv samt äta mer hälsosamt så hoppas jag att jag lyckas gå ner i vikt och sen hålla mig i en klädstorlek jag trivs i och där jag slipper störa mig på min kropp och allt som petar ut åt fel håll.

Mina alternativ?

  • Gå ner i vikt och efter det börja köpa byxor på herravdelningen igen. Något jag verkligen hoppas på kan bli verklighet en vacker dag. Jag hade behövt komma ner runt 60 kg igen och gärna under 80 cm i bukomfång tror jag för att det ska gå att handla på herravdelningen igen.
  • Fortsätta köpa samma chinos jag har nu, men tvingas köpa nya kanske en gång i månaden tills att jag går ner i vikt eller lyckas hitta ett bättre par byxor med större fickor och hoppas på det bästa. Om jag hittar ett par bättre byxor lär det också förmodligen innebära nån typ av stretchbyxor, men så länge de sitter ok och har stora fickor så kan det vara en ”ok” tillfällig lösning.
  • Gå emot alla mina instinkter och köpa en iPhone i alla fall och vara glad att jag åtminstone får plats med telefonen i fickan. Eller någon annan asdålig telefon som är mindre i storlek med massa dumma lager och skit (typ nån Samsung telefon)
  • Gå emot alla instinkter deluxe och sluta köpa byxor, återgå tillfälligt till Leggings, införskaffa en asjobbig handväska, gå galen för att jag inte har allt tillgängligt, oroa mig för att lättare bli rånad etc (i och med handväska och allt relaterat med det)

Oavsett vilket så är detta en asjobbig situation, men som med allt annat så överlever jag trots min ilska och irritation. Jag har inte valt att vara som jag är, alltså att föredra baggy kläder över feminina kläder. Det är inte mitt fel att jag inte fungerar normalt om jag tvingas ha handväska och det är absolut inte mitt fel att fickor på dambyxor generellt är pyttesmå och ibland fejk. Däremot är det mitt fel att jag har gått upp i vikt och att jag har vägt ca 15 kg för mycket sen jag blev ihop med Henrik och jag vet varför jag väger för mycket. Det är mitt pris jag får betala för att i övrigt ha det absolut bästa åren i mitt liv, för ni som känner mig och förstår mig vet att jag aldrig varit lyckligare.

Även om jag inte kan hitta några jävla byxor som passar…

Tankarna snurrar… hur behåller man jobbfokus?

Det har gått ungefär en vecka sen hela världen fick veta att Donald Trump blir USA’s nästa president. Tankarna kring det? Ja, de snurrar rejält. Eller åtminstone så gjorde dem det första dygnet. Jag oroade mig för planetens framtid men efter att ha läst lite artiklar på nätet om hela den här farsen så har jag lugnat ner mig en hel del. Jag tror inte att något kommer hända, men man får väl ändå vara förberedd på det värsta ändå.

Idag är det två veckor kvar tills det är dags att flytta. Än så länge har vi haft otroligt flyt. Lägenheten är såld. Vi fick ny hyreslägenhet direkt och dessutom lägenheten vi ville ha. Alla abonnemang är antingen avslutade eller flyttade. Vi har hittat flyttstädning och flyttfirma. Vi slipper dubbelhyror och det känns väldigt bra.

Allt det här med flytten har ockuperat min hjärna totalt sen början av oktober då allt började, så det känns ibland som ett mindre mirakel att man lyckas få ihop 4 timmars arbete per dag i snitt. Det har varit en otrolig snabb och utvecklande resa. Det känns så otroligt skönt att flytta tillbaka till Skåne. Mot mildare vintrar, längre sommar, mer aktiviteter och mer utbud. Oavsett vad som än hade hänt så hade jag valt att flytta nu. Det känns som om tajmingen inte kan bli bättre.

Det funkar bra att jobba, men jag önskar verkligen jag hade haft bättre fokus. Jag kan jobba och jag presterar som tidigare, men jag missar mer smågrejer just nu och energin tar slut fortare än tidigare. Jag är övertygad om att detta kommer gå över efter att vi har flyttat och kommit i ordning på nya stället. Om jag får som jag vill också (syftar på mitt inlägg om förväntningarna) så kommer jag sakta men säkert påbörja en resa mot ett hälsosammare liv och framförallt en bättre diet. Jag ska åtminstone försöka testa mig fram till det, sen får vi se hur det går. Jag utgår alltid från att jag misslyckas för det har jag gjort hittills när jag försökt men jag vill inte ge upp när jag har lärt mig vad som förmodligen behövs för att gå ner i vikt och må bättre rent generellt.

Det finns många andra tankar som snurrar i huvudet med, men det mesta är relaterat till flytten. Nu vill jag bara att det ska vara över – jag vill bo i vår nya lägenhet!

Hej Tjockis, vad smal du är…

Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja.
Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja.
Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja.
Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja.
Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.

Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.

Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.

Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.

När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.

Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.

Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…

När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.

I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.

Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig.  Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.

Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.

När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!

Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag  ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.

Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…

När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.

Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO på den här bilden...
Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…

Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.

När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!

Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.

Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket
Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.

Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.

Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.

Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…

Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.
Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.

SURA KOMMENTARER UNDANBEDES. TACK PÅ FÖRHAND!

Att hitta en hållbar hälsosam livsstil – del två

För 3½ år sen skrev jag ett blogginlägg om hur jag kan hitta ett sätt att må bättre, gå ner i vikt och förbättra miljön. Jag kom fram till att jag vill fortsätta äta godis, chips, kakor och dricka läsk och att kött fortfarande är godare än något annat. Köttsubsitut är och var väl sådär och även då var jag trött på att jag inte förlorat de kilon jag gått upp sen jag blev ihop med Henrik i december 2008. Vad jag vägde då vet jag inte men det var fan så mycket mindre än vad jag väger idag.

Idag då? Jo, saker och ting är väl detsamma. Skillnaden är att jag har lärt mig mer om veganism och att jag planerar att faktiskt bli det – en vacker dag. Hur fan jag kommer dit vet jag inte. Det finns fortfarande många problem på vägen och sen finns det personliga val som är viktigare. Jag väntar dock ivrigt på rejäla substitut såsom Impossible Foods hamburgare som blöder, Perfect days veganska mjölk som smakar som vanlig komjölk och den dagen jag har råd att anställa en personlig vegansk kock som lagar middag åt oss ett tag.

Idag är jag fetare än någonsin. Ja, jag kallar mig själv fet för i min värld så upplever jag mig själv som det jämfört med hur mycket jag vägde för 10 år sen! Jag lyckades hålla mig under 65 kg i nästan ett helt år. I våras gick jag upp ca 3 kg och sen dess lite till. Sist jag vägde mig pekade vågen på 67,5 kg. Förjävligt! Men jag är inte besatt, även om man kan tro det. Mina mått har jag inte vågat ta, men jag känner det i kroppen och märker det på kläderna att det är inte särskilt roligt just nu. Sist det var så här illa bodde vi i Karlskrona, efter att vi käkade LCHF under hösten 2009. Vi äter ungefär nu som vi gjorde då, bara att nu är det mer onyttigt rent generellt. Jag är fet, tjock, mullig, ohälsosam eller allmänt blä. Vad man nu vill kalla det. Kanske allt på samma gång? Det är i alla fall inte bra och jag är missnöjd. Fysiskt sett har jag aldrig mått sämre.

Vad gör jag åt mina problem då? Jo, inte ett skit och det jag faktiskt gör fungerar inte. I alla fall inte såsom verkligheten ser ut. Mitt främsta mål (i alla fall i en annan drömvärld) är att få i mig mycket mer fibrer. Det får man enbart från växtriket i olika former. Jag skulle bli förvånad om jag får i mig mer än 10 g per dag i snitt. Rekommenderat dagligt intag är 25 g. Vad vi människor åt förr (under Paleo tiden) är minst 100 g per dag. Med min IBS som numera krånglar mer än vad den någonsin har gjort så börjar jag nästan få panik. Min mage är nästan aldrig bra. När jag väl får i mig mer fibrer så flippar magen ut och jag blir istället skitdålig med diarré och annat otrevligt.

Vad äter jag? Kött i olika former, väldigt lite grönsaker, väldigt sällan frukt och har nästan helt slutat med både potatis, pasta och ris. Detta är dock inget aktivt val, det har bara blivit så. Vi köper helt enkelt inte hem billiga basvaror och äter dem, utan istället äter vi mer av annat som är mindre bra för hälsan. Å andra sidan är mat numera mycket godare än vad det varit tidigare, så på vis är jag mycket nöjd. Det är efter man har ätit allt det där goda som ångesten kommer. Sen beställer vi hem kanske 1-2 ggr per vecka. Det blir också mycket onyttigt i form av chips, godis, kakor och annat. Jag försöker få i mig så mycket grönsaker och frukt jag kan, men ingen av oss har lust eller energi nog att stå och hacka en massa till middagen varje dag (och ja, jag vet att det finns frysta grönsaker, men det är inte riktigt samma sak!). När jag köper hem frukt (vilket jag börjat göra oftare) så äter jag det rätt duktigt i några dagar men sen slutar jag (när suget efter frukt och nyttigt är över), och då blir resten av frukten jag köpt hem bara dålig. Med andra ord ett katastrofalt dåligt scenario. Och jag orkar inte göra något åt det.

Hur mycket motionerar jag? Nästan ingenting. Jobbar hemifrån (jätteskönt ur jobbsynpunkt) och när jag tar mig in till kontoret så blir det bussen dit och ofta får jag skjuts av en snäll kollega på vägen hem. Vi har (jag och sambon) börjat promenera igen runt sjöarna men vad händer? Jo, jag åker på benhinneinflammation… Det kan man bara vila bort. Och snart är sommaren över och det vankas kallare temperaturer vilket också innebär att den enda träningsform jag tycker om snart är borta. Jag kan tekniskt sett bara promenera utan att må dåligt mellan kanske april- september. Resten av året är det förmodligen för kallt beroende på när man väljer att gå ut. Perfekt temperatur är runt 18-20 grader. Annars är det för varmt eller för kallt. Såna temperaturer har vi väldigt sällan i Sverige, enbart ett fåtal veckor per år. Det finns säkert de som inte håller med om det jag skrev där, men det är min verklighet. Ni vet inte hur min kropp mår av att promenera eller motionera om inte vädret är tillräckligt bra! Vad som funkar för er, fungerar sällan för mig… tråkigt nog. Alltså, om vi promenerar duktigt under sommarhalvåret och går ner några kilon av det så ser vinterhalvåret till att man går upp allt igen och till nästa års sommar börjar det om igen.

Vad är då lösningen? I en perfekt värld, bestämmer sig jag och Henrik oss för att vi testar att äta en ren och skär vegansk kost i några veckor (Veganuary, eller nått liknande). Eller åtminstone så försöker vi så gott vi kan. Det kommer aldrig att bli av, för jag är den enda i det här hushållet som är intresserad av att ändra min kost av hälsoskäl i den nivå som är snabb nog så det kan funka.

Jag, personligen tror nämligen att det måste ske direkt och inte i små steg. Det har liksom prövats tusen gånger tidigare och vi har testat allt möjligt för att gå ner i vikt. INGET AV DET ÄR HÅLLBART! Jag är egentligen inte intresserad av att stressa på det här på sambon heller. Även om jag egentligen måste. Jag har liksom tjatat och gnatat om det här sen vi blev ihop, eftersom hälsa blivit ett stort intresse för mig sen vi blev ett par. Eftersom vi testat diverse olika dieter och funnit att inget funkar i längden så är det förbud mot alla andra typer av kostrelaterade förändringar och det suger, med tanke på vad jag lärt mig om vegansk kost och växtbaserad diet. (WFPB = Whole Foods Plant Based). Just nu och sen ett tag tillbaka känns det som om att jag är på bristningsgränsen till att dö, bli allvarligt sjuk eller bara tröttna på precis allt om jag inte kan få en bättre hälsa och en bättre vikt.

Varför är jag då inte vegan? Jo, av flera anledningar. Kött är fortfarande gott. Det finns heller fortfarande inget bra veganskt alternativ till exempelvis fläskkarré (bästa konsistensen på kött enligt mig), 40%ig vispgrädde eller creme fraiche och gräddfil. Det som finns är ok, men inte tillräckligt gott för att det ska funka för mina smaklökar. Eller Henriks för den delen. Det är där just Impossible Foods hamburgare kommer in i bilden samt Perfect Day som jag nämnde ovan. Jag har noll energi till att laga mer hälsosam kost. Mitt liv tillsammans med Henrik är just nu viktigast av allt. Jag vet vilket pris det är jag fått betala för att rent mentalt ha fått vara lyckligare än någonsin, så jag är inte dum. Jag har gjort ett val och just nu är det Henrik och det vi har tillsammans. Och jag är fullständigt medveten om att vi båda kämpar med övervikt och att vi kan leva längre (och lyckligare) tillsammans i många fler år om vi bara väger mindre och får en bättre hälsa. Men det är liksom lite moment 22 över det här. Verkligheten är liksom bara för verklig och det som jag vill ha känns omöjligt att nå.

Jag bara hoppas att hälsoproblemen löser sig av sig självt. Att vi bara någon dag vaknar upp och inser att ok, vi gör ett försök och testar oss fram till en optimal hälsa. Oavsett om det sker i små steg eller cold turkey.

Antingen så händer det, eller så dör man av en hjärtinfarkt i sömnen. Punkt slut.

För att sammanfatta;
Jag vill äta mer veganskt. Istället blir det köttrika rätter 5 dagar i veckan. Mat är jättegott, men ger ångest. Andra dagar beställer vi hem. Ibland äter vi vegetariskt, hela frysen är full med quorn, frysta grönsaker och andra köttsubstitut eller potatisrätter. Det är dock väldigt random. Dagligt fiberintag är under 10 gram. Önskat fiberintag 72,5. Lagom överestimerat, alltså. Jag vill promenera, gå runt sjöarna och få in i snitt 10 000 steg per dag. Vad händer? Jo, för lite promenader och istället åker man på benhinneinflammation när man väl kör igång. Jag är sugen på frukt och grönt, och köper hem det i perioder. Äter tills jag inte är sugen längre och resten blir dåligt. Vi minskar ner på onyttigt, klarar det fint under veckodagarna och på helgen dippar man chips och äter godis tills man nästan spyr. Dock inte varje vecka, men ofta nog för att det märks på vågen, den allmänna hälsan och vikten. Jag spenderar större delen av min fritid genom att titta på inspirerande YouTube klipp om veganism och önskar ta steget. Det som händer är att jag istället uppskattar min älskling mer och mer och inser att saker och ting får lov att ta sin tid. Jag inser också hur jävla mycket jag älskar mitt liv idag jämföres med tidigare och det spelar in så otroligt mycket till varför jag inte tar steget och blir mer hälsosam.

Det är alltså en shitstorm deluxe som pågår av hopp, förtvivlan, jävla massa kärlek och en mental hälsa som aldrig någonsin mått bättre. För det är sant, samtidigt som det är komiskt. Hur kan man må mentalt rent awesome medan ens kropp sitter där och säkert insjuknar i cancer, diabetes och/eller hjärtsjukdomar? Jo, om man är jag så är det så. Det är 50/50 av det bästa samtidigt som det värsta pågår. Glad och lycklig över livet är jag men bedrövligt olycklig över hälsa med värk, övervikt och en förbannad IBS mage…

Det blev långt det här, men jag tror jag har fått ut det mesta av vad jag ville nu.

Jag vill inte veta av några sura kommentarer. De kan du behålla för dig själv. Jag kämpar med dessa handlingar och tankar dagligen och jag vet mycket väl om vad vi gör rätt och fel. Jag behöver inte bli påmind om det från någon annan just nu. Jag har lösningen, men att genomföra den är idag omöjligt. Och jag avskyr det…

 

Långt hår just nu är lite som pest eller kolera…

Sen ett tag tillbaka så går jag och funderar på vad jag ska göra med mitt hår. Tekniskt sett har jag hållit på och sparat ut det i typ 3-4 år eller så och har nu nått min mållängd. Målet var i alla fall att håret skulle täcka brösten och dit kom jag för några månader sen. Tekniskt sett var jag där i februari, men då klippte jag bort några centimeter, men sen dess så har jag håret växt ca 1 decimeter (alltså ca 2 cm per månad, som vanligt).

När håret började nå mållängden har det dock varit extra jobbigt att ha långt hår. Det är svårt att få ihop en bra hästsvans (eller snarare en slarvig bulle) då håret är för långt för att det ska bli bra. Att bara ha en simpel hästsvans som jag typ alltid haft innan är för varmt och för jobbigt, så därför har jag börjat göra slarviga sådana eller så snurrar jag ihop håret till en boll och sätter fast med en annan typ av hårsnodd. Ibland funkar det jättebra, men ofta inte alls. Håret är för långt.

Å andra sidan vill jag heller inte klippa det. Inte ens någon decimeter om jag ska vara ärlig, men håret just nu är asjobbigt och har varit det i flera månader. Jag har ofta tänkt på alla miljarders frisyrer jag har haft under årens lopp men ingen av dem känns ok. Det enda som känns ”ok” är den längd jag har nu, trots att det är asjobbigt, varmt, svettigt, i vägen etc. Det är verkligen pest eller kolera just nu.

Jag har sällan håret utsläppt heller. Mest för att det är jättejobbigt, men jag sover med håret utsläppt om nätterna i alla fall, även om jag hellre hade velat ha det uppsatt på något vis då med, då jag blir sjöblöt i nacken var och varannan natt pga att jag svettas så mycket om nätterna och håret är i vägen. Jag tycker heller inte att jag passar i utsläppt hår. Alla andra säger att jag är så fin i det, men jag känner mig som en alien när jag ser mig själv med utsläppt hår numera. Jag passar bara i uppsatt hår på något vis (eller i fläta) när jag har långt. När håret är kort så är jag nöjd oavsett frisyr, så då har det varit lättare.

Ett kollage med bilder på mig och mitt hår som det är idag, vissa är humoristiska och andra är mer seriösa.

På kollaget ovan så har jag en olaplex behandling i håret. Har inte gjort en sån på flera månader, men det har heller inte behövts sen jag började tvätta håret med Malibu C. Med det nya balsamet, Miracle Repair så är varje hårtvätt som en minibehandling av Olaplex och mitt hår är idag otroligt vackert, glänsande, starkare och jag tappar mindre hår. Det är bara fördelar, trots att det är jättedyrt. Jag tog dessa bilderna precis innan jag började skriva inlägget.

I alla fall, om man nu återgår till mitt dilemma. Om ett par veckor så ska jag gå till min frisör igen och denna gången är det bestämt att jag ska göra fler slingor. Jag ska alltså bli mer blond. Ungefär som på bilden länkad nedan:

Bild på en tjej med blonda slingor bakifrån. Bilden är en länk.

Syftet med att göra fler slingor är dessa:

  • Jag vill bleka, så jag kan ha roliga färger och byta hårfärg oftare, typ lila, rosa färger etc.
  • Det känns som om att slingor med väldigt långt hår är något jag inte har gjort tidigare och är på ett vis en del av min framtida plan ”jag ska bli snygg”, vilket inkluderar att jag ska gå ner i vikt, fixa tänderna (redan gjort) och bli mer hälsosam inför att jag skaffar Grand Danois. Om något av de hälsosamma grejer kommer hända så kommer det ta år innan jag är där, men det är mer realistisk att jag aldrig kommer hamna på en bättre vikt och få en bättre hälsa om saker och ting fortsätter som de alltid har gjort.
  • Slingor, så som jag vill göra dem känns så fel om mitt hår är kortare än vad det är just nu. Håret ska vara långt för att det ska få den rätta effekten.

Jag har alltså en plan, men om jag orkar stå ut är frågan. Skulle jag klippa håret kortare så skulle jag i alla fall skita i att färga det, för då känns det bara fel, men det gör allt gällande håret oavsett ändå. Håret växer ju ut, så skulle jag klippa av en bit så är jag ju tillbaka där jag är nu rätt snabbt. Skulle jag dock välja att klippa det mycket kortare än vad jag har nu så skulle jag i alla fall vilja hitta en frisyr som funkar. Problemet är att jag kan inte ha mitt hår i olika längder (om det inte är riktigt kort), det är bara ännu jobbigare, men att ha en jämn klippning om det är mycket kortare än vad jag har idag så känns det också bara fel. Nackdelen också med att ha kort hår, typ Robyn frisyr, är att mitt hår växer galet fort så då får jag börja gå till frisören jätteofta för att inte se dum ut. Tänk dig – 6-7 cm på 3 månader. Det gör mycket för en kort, häftig frisyr. När håret är jämnt och långt så märks det inte av på samma sätt. I alla fall för mig.

När jag var ihop med mitt ex, hade jag en frisyr jag trivdes jävligt bra med, men den frisyren får jag inte ha för Henrik och det förstår jag. Det var ungefär som hockey frilla, då håret var kort högst upp, jättekort på sidorna och långt bak så jag kunde få upp en hästsvans om jag ville. Jag hade också svart hår och tillsammans med en lite goth-inspirerad klädsel så var det jävligt snyggt. Dock, med min hälsa såsom den är idag så hade jag inte orkat ta hand om håret heller, då den frisyren (plus såsom jag klädde mig och även sminkade mig dagligen) är inget som jag orkar med idag och inget jag hade trivts med heller. Då klädde jag mig tight, med leggings och hela köret samt med klänningar och kjolar ibland. Jag hatar egentligen sån klädsel och det var jobbigt på sina sätt även då. Orsaken är mest att jag tvingas använda handväska och lägga alla prylar i en sån, och det gillar jag inte. Jag vill ha det viktigaste i mina fickor närmast mig. Idag med tanke på min vikt, att jag väger ca 15-17 kg mer än vad jag gjorde då skulle bara göra mig mer obekväm och jag har aldrig gillat tighta kläder. Det funkade under de åren för att jag var så smal och på alla andra sätt och vis så hälsosam jag någonsin har varit, men det funkar inte idag och inte heller om jag faktiskt skulle gå ner i vikt och få en bättre hälsa. Tighta tjejkläder är INTE min grej!

Jag älskar den är jag är idag på många sätt, samtidigt som jag vantrivs på en del andra. Jag älskar att slippa smink, gå klädd i baggy kläder och slippa bry mig. Det jag vantrivs med är min vikt och mina hälsoproblem, men jag har inte energi nog att göra något hållbart åt det. Och det suger! Men mer om det i ett annat inlägg antar jag.

Det bästa är förmodligen att bara låta allting vara. Gå till frisören, trimma topparna, göra slingorna, köpa någon rolig hårfärg och fortsätta som om inget hade hänt.

Annars, om ni har bra tips på häftiga frisyrer så meddela mig så jag får lite inspiration.