Men å andra sidan är jag jävligt duktig med mina pengar och har varit i över 12 år nu.
För er som inte kunde läsa mitt förra inlägg, som var lösenordsskyddat så handlade det om att jag inte har råd att bo kvar i min lilla skokartong. Att leva på sparpengar över sommaren har fått mig att inse det och mitt CSN tar slut den 25 oktober. Lösningen är att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till mitt ex Henrik och bli inneboende där.
I efterhand är det en till jävla erfarenhet som jag så enkelt kunde undvika. Jag behövde ju som sagt aldrig flytta ut men jag skulle prompt leva själv i ett underbart veganskt liv med min kissekatt i knät. En kisse fick jag men det mesta har gått åt skogen om jag ska vara ärlig. Inget allvarligt, så klart men typ inget av ”mitt underbara singelliv som ensam-boende” har liksom blivit som jag tänkt och planerat. As per usual. Det blir aldrig som man tänkt sig…
Jag är så jävla kass på att göra rätt val i livet. Det är liksom helt galet. Jag väljer sällan rätt pojkvän exempelvis. De flesta nötter har antingen tagit alla mina pengar eller bara varit allmänna rövhål. Eller så har vi varit så olika att man inte har roligt pga det. Henrik är den bästa jag någonsin har haft ❤️. Jag spenderade 5 år på en utbildning som inte gav mig något jobb och jag har väntat år efter år efter år på att skaffa Grand Danois. Det är lätt att vara efterklok och i mitt liv är det så jävla absurt. Praktiskt taget allt jag gör – är något jag ångrar senare. Bara det här med CSN och utbildning är det bästa exemplet just nu. Hade jag vetat om just då att det var inte lönt att kämpa som en blådåre på att få en examen jag likagärna kan torka mig i röven med så hade jag haft CSN som räckt terminerna ut tills jag får jobb, men så är inte fallet. Nej.
Efter mina första tre officiella år på BTH var avklarade och jag inte hade en godkänd C uppsats, så spenderade jag 2 år på att få den godkänd. Under tiden så läste jag sommarkurser med CSN och jag läste även lite andra kurser med fullt CSN för att slippa leva på Henrik. Hade jag bara vetat om det nu att det var komplett meningslöst så hade jag ALDRIG gjort det. Jag hade hellre gått till Arbetsförmedlingen och gått ett till meningslöst skitprogram bara för att få lite pengar varje månad istället för att slösa mitt CSN på absolut ingenting.
Efter jag hade kämpat i 5 år på att få en kandidatexamen i pedagogik, och vara utbildad samhällsvetare så började jag söka jobb. Jag sökte så många gånger till AF och FK utan att ens bli kallad till en intervju att jag till sist gav upp. På riktigt! De 5 åren jag pluggade ledde till att ingen myndighet ville ha mig. Jag hade för lite erfarenhet, men hur ska man få erfarenhet när skolan inte har praktik? Eller när jag inte ens kan få en praktik av AF för att vara på AF? Det är helt galet. P.g.a mina sjukdomar gick det inte. Istället hamnade jag på Funkibator, något av det bästa som komiskt nog hade ”yrket” som jag blivit utbildad till. Problemet var att de sket i min utbildning. Jag hade fått det jobbet utan att plugga i 3-5 år. Det var mig de anställde. Min personlighet. Mina sjukdomar. Jag hade allt det där innan jag började plugga och det behöll sig under åren jag pluggade också. De är kvar än idag. Det är glädjande att jag åtminstone har haft ett riktigt jobb och det jobbet varade i typ 3 år, även om det inte var på 50% särskilt länge.
Det mest positiva som utbildningen på BTH gav mig var kurskamraterna jag än idag har kvar på Facebook ❤️. I övrigt var det meningslöst så det heter duga. Usch vad jag avskyr det idag. Blä! Men det visste jag ju inte då. Just då var jag så glad för att ens plugga på högskola, då jag fick veta tidigt efter avslutad gymnasieutbildning att den är inte giltig för högskolestudier. Så jag spenderade 3 år på gymnasiet i helt fel utbildning också och blev totalt grundlurad! De sa att 3 år på det programmet skulle ge mig slutbetyg men det fick jag aldrig. År senare fick jag veta att att man måste gå 4 år på den utbildningen för att det ska räcka. Helt jävla galet absurt. Fy fan! Istället spenderade jag tid på komvux och pluggade vad jag ville för att spendera tiden. Matematik 2 var en av de kurserna. På den tiden kunde man också plugga samtidigt som man hade sjukpension, dagens sjuk/aktivitetsersättning men det kan man inte idag.
När jag väl bestämde mig och faktiskt kunde plugga på högskola så orkade jag inte läsa mer matte för att plugga programmering, för det var det jag helst ville göra. Men jag orkade inte. Jag hade liksom redan gått Matematik 2 fysiskt på komvux 2 gånger och hoppat av. Något jag ångrar så det kokar i mig vissa dagar – för jag är ju där nu. Jag pluggar programmering idag. Men istället för att jag pluggade programmering 2009 och några år framåt, började jag istället 2018. En ”försening” pga av dåliga skitval på 9 år. Urk.
Idag är jag ännu mer bitter, så ursäkta men jag behöver få ur mig det här. Jag är så trött på att ”alltid” göra fel. Jag kan liksom aldrig göra nått rätt. Allt jag gör biter mig i röven ett par år senare och allt bara försenas. Jag har än idag ingen heltidslön som är stabil och ”hög”. Hög innebär en nettolön på minst 20k i alla fall. Jag har aldrig haft så mycket pengar varje månad någonsin i hela mitt liv, så därför är det högt. Jag skulle ha levt som en kung på det. Självklart hoppas jag dock på att jag får en högre lön än så när jag väl börjar jobba. Att få ut 20k netto på en programmeringslön är skitlågt så det får man inte idag. Kanske för 10 år sen, då var det rimligt. Jag vet vad jag hoppas på, men vi får se om jag hamnar där när jag får mitt första jobb som utvecklare.
Dock efter allting så är jag ändå hoppfull. Korkade lilla jag har ju en tendens att aldrig ge upp. I alla fall officiellt. Jag kämpar på. Stångar mig blodig, failar och kliver upp igen och fortsätter ett tag till. Och så fortsätter det tills jag fått vad jag vill. Idag har jag en till katt. Sen vet jag inte… Det mesta är fortfarande olöst och långt borta. När jag säger att jag ger upp är det oftast en paus för jag vill ju fan lösa alla mina problem. Och alla andras också för den delen.
Att flytta in igen hos Henrik känns bra. I alla fall tekniskt sett. Själva fysiska flytten känns asjobbig. Likaså att faktiskt säga upp lägenheten, inte bo här längre och alla andra uppsägningar man måste göra. Det jobbiga är också att jag då får en till jävla skit-erfarenhet jag gärna hade varit utan. Hade jag bott kvar hos Henrik hade jag haft dubbelt så mycket pengar säkerligen kvar, dock ingen Majken. Men jag hade sluppit alla problem jag haft med uppfödaren som lett till att jag bröt kontakten. Jag hade sluppit träffa på den där nissen på bussen mellan Örkelljunga och Helsingborg och nu på sistone hade jag inte blivit så ”besatt” av nissen på Espresso House. Som för övrigt har flickvän. Det fick jag veta igår, då jag till sist erkände hur jag kände. Det positiva med det nu är att jag behöver inte tänka på han längre, även om det är trist och sorgset på ett sätt. Jag hade ju verkligen hoppats på att lära känna han mer. Men jag får stanna singel. Det känns bra det också. Och smisk på fingrarna ska jag fanimej ha om jag skapar ett nytt konto igen på nån dejtingsida. Nä, fy fan… Jag lär mig aldrig. Och det är ALLTID samma sak. Vore det inte för J så vetefan var jag hade tagit vägen. Vi får se om jag väntar på honom eller om jag på nått mirakulöst sätt hittar nån annan lokal nisse istället. Oavsett är jag nöjd med att vara singel och bo med Henrik under närmsta framtiden.
Jag visse att jag skulle hamna här – men jag var för positiv och tänkte att jag skulle ändå fixa det men nej. Jag orkar inte ta den risken. Det är slut i mitt liv med att ta ekonomiska risker. Därför tänker jag inte hyra ut den i andra hand heller. Nej, det kommer bara ge mig ångest.
Planen är i alla fall att bo hos Henrik som inneboende tills jag blivit fast anställd någonstans. Sen snarast möjligt så tänker jag skaffa lånelöfte och primärt flytta till en nybyggd BoKlok lägenhet. Som längst tror jag det kommer dröja till våren 2022, så max 18 månader eller så. Det beror på vad som finns tillgängligt just då. Annars i värsta fall får man köpa en billigare lägenhet i Malmö, tvåa eller trea och flytta dit. I värsta fall innebär det att jag aldrig flyttar till en BoKlok bostad, eller så innebär det att nästa boende, nu då efter Henrik ett tag, inte kommer bli mitt permanenta drömboende. En Grand Danois ska åtminstone kunna bo i min nästa bostad efter jag bott färdigt hos Henrik! Det är ett KRAV! Och en marklägenhet är första prio och helst en trea oavsett men åh, vad jag vill ha en BoKlok bostad! Just nu spelar det ingen roll om det hade varit ute på landet heller. Jag hade fått det att funka. På ett vis går jag och hoppas på att det ska finnas lediga treor i markplan i det skånska projektet som har 8 treor i markplan. Med tanke på hur trögt det har gått med vissa försäljningar i år, så kan det vara rimligt att nån lägenhet där finns kvar som passar mig. Försäljningen borde i alla fall ta minst 1 år skulle jag tro, det verkar vara vanligt, men jag kan ha fel. Corona kan ju ha lett till att de flesta försäljningar går dåligt i år.
Vi får se vad som händer, men jag är hoppfull inför framtiden och jag tänker inte ge upp.
Jag måste i alla fall säga att utan den här erfarenheten hade jag inte haft Majken. Henne ångrar jag inte, även om det finns saker jag ångrat på vägen. Att bo så här litet har jag märkt är asjobbigt för henne. Bara att flytta till större kommer nog vara mycket bra för henne, men inga fler husdjur blir det förrän jag bor själv igen, eller snarare i en annan lägenhet som jag inte delar med Henrik.
Jag ser fram emot att få ordning på den här ekonomiska skiten i alla fall. Och jag hoppas jag har full förståelse från mina läsare.
