2016 – året som bara fanns…

2016 var ett år där hela världen reagerade på mycket ont här i världen. Många kända personer avled, Trump blev president i USA och mycket annat hände. Det enda jag kan hoppas på angående alla dessa dödsfallen är att Michael J Fox samt att Lasse Åberg inte dör inom kort. Då blir jag ledsen… Det har verkligen varit ett komplett tragiskt år på så vis med alla dessa personer som avlidit. För min egna personliga del så var 2016 mest bara ”meh”. Det hände egentligen inget särskilt. Tiden gick dock otroligt fort så sammanfattningen kommer bara ta upp ett fåtal saker som har hänt mig under det här året.

De största grejerna

Det var några få stora saker som hände i år. Vi både köpte och sålde lägenhet. Eller ja, vi köpte vår gamla lägenhet i Växjö tekniskt sett i december 2015, men vi fick i alla fall testa på att bo i bostadsrätt under mer eller mindre exakt ett år. Jag jobbade mitt första år med halvtidstjänst på Funkibator, vilket är min personliga maxkapacitet. Detta gjorde jag till en mycket stor del hemifrån och det har fungerat bra. Nästa år hoppas jag dock att det kommer fungera mycket bättre och att i stort sett allt ska gå felfritt. Vi flyttade också tillbaka till Skåne och jag gick upp ytterligare 6 jobbiga kilon till som jag verkligen vill bli av med under 2017. Jag blev också blond på påbörjade mina Skåneresor, men som under 2017 kommer bli Växjöresor istället. Min älskade Morfar gick tyvärr också bort vilket innebar ett stort beslut om att effektivt aldrig åka upp till Norrland något mer, då jag inte längre har något där att hämta. Detta är för övrigt ett beslut som hånar mig då jag drömmer mycket ofta att jag är där uppe igen och ångrar att jag hamnat där, fast det ändå inte är en ”big deal” att jag tagit det beslutet. Jag har också försökt hitta sätt för att förbättra min hälsa som jag hoppas fungerar.

De dåliga sakerna?

Ja, fanns det några såna? Förutom att Morfar dog och att jag blev lite fetare (ursäkta mitt ordval), så var det inte så mycket annat dåligt som hände i år. Jag har varit allmänt glad och nöjd med det mesta och tiden har liksom bara gått förbi. Eller flugit förbi, kanske man istället ska säga. Den enda ilskan jag har haft har egentligen bara varit den senaste veckan eller så då tusen olika småsaker irriterat skiten ur mig och jag hoppas det går över snart.

De bra sakerna?

Ja, det måste ju har varit flytten tillbaka till Skåne, som jag gått och längtat efter länge även om jag trivts mycket bra i Växjö. Det var också en trevlig upplevelse att jag fick ett år till med Henrik och att det gick bra att sälja lägenheten. Jag blev också klar med tandställningen och det var skönt.

Förhoppningar inför 2017?

Främst hoppas jag att min hälsa förbättras och att få en Grand Danois i 35 års present är något jag hoppas på också. Jag fyller i Maj och det ska komma en vårkull så vi får se hur det går. Självklart hoppas jag ju på att Henriks jobb kommer gå jättebra och att vi båda går ner i vikt samt får fortsätta leva tillsammans och vara lika lyckliga som vi varit i alla år med varandra. Jag hoppas också på att jag kan fortsätta spara undan pengar minst lika effektivt som tidigare i år och att jag ska fortsätta slippa oroa mig för onödiga saker. Vad alla dessa ”onödiga” sakerna är går ju att lista tusen meter långt eller nått. 2016 slapp jag oroa mig för mycket av dem och jag vill bara fortsätta ha det bra.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!!!

Tankarna snurrar… hur behåller man jobbfokus?

Det har gått ungefär en vecka sen hela världen fick veta att Donald Trump blir USA’s nästa president. Tankarna kring det? Ja, de snurrar rejält. Eller åtminstone så gjorde dem det första dygnet. Jag oroade mig för planetens framtid men efter att ha läst lite artiklar på nätet om hela den här farsen så har jag lugnat ner mig en hel del. Jag tror inte att något kommer hända, men man får väl ändå vara förberedd på det värsta ändå.

Idag är det två veckor kvar tills det är dags att flytta. Än så länge har vi haft otroligt flyt. Lägenheten är såld. Vi fick ny hyreslägenhet direkt och dessutom lägenheten vi ville ha. Alla abonnemang är antingen avslutade eller flyttade. Vi har hittat flyttstädning och flyttfirma. Vi slipper dubbelhyror och det känns väldigt bra.

Allt det här med flytten har ockuperat min hjärna totalt sen början av oktober då allt började, så det känns ibland som ett mindre mirakel att man lyckas få ihop 4 timmars arbete per dag i snitt. Det har varit en otrolig snabb och utvecklande resa. Det känns så otroligt skönt att flytta tillbaka till Skåne. Mot mildare vintrar, längre sommar, mer aktiviteter och mer utbud. Oavsett vad som än hade hänt så hade jag valt att flytta nu. Det känns som om tajmingen inte kan bli bättre.

Det funkar bra att jobba, men jag önskar verkligen jag hade haft bättre fokus. Jag kan jobba och jag presterar som tidigare, men jag missar mer smågrejer just nu och energin tar slut fortare än tidigare. Jag är övertygad om att detta kommer gå över efter att vi har flyttat och kommit i ordning på nya stället. Om jag får som jag vill också (syftar på mitt inlägg om förväntningarna) så kommer jag sakta men säkert påbörja en resa mot ett hälsosammare liv och framförallt en bättre diet. Jag ska åtminstone försöka testa mig fram till det, sen får vi se hur det går. Jag utgår alltid från att jag misslyckas för det har jag gjort hittills när jag försökt men jag vill inte ge upp när jag har lärt mig vad som förmodligen behövs för att gå ner i vikt och må bättre rent generellt.

Det finns många andra tankar som snurrar i huvudet med, men det mesta är relaterat till flytten. Nu vill jag bara att det ska vara över – jag vill bo i vår nya lägenhet!

Ny hårfärg, päron på besök och lite annat smått och gott…

Jag genomförde min tredje ”Skåneresa” för året och kom hem som en rejäl blondin. Jag blev väldigt nöjd, faktiskt och nu är frågan hur pass man kommer orka med att ha så här långt hår. Som jag skrev tidigare så är det asjobbigt men jag vill inte klippa av det än, då jag inte hittat en annan frisyr som kan funka.

Utsläppt hår och riktigt blond
Utsläppt hår och riktigt blond

Denna gången tog det 6,5 timmar (inklusive lunch) och det innebar också att jag missade att träffa två kompisar på kvällen, för jag blev väldigt försenad. Jag hade planerat in att vara klar senast kl 18, men lämnade inte salongen förrän kl 20.30. Min kompis Mac hade fått underhålla våra vänner i flera timmar men till sist blev det för sent och jag missade att umgås med dem, enligt traditionen som då innebär sushi på Bonsai i Lund efter att jag varit hos Emelie och klippt mig. Det löste sig ändå. Mac köpte med sig sushi och vi åt det tillsammans i hennes nya lägenhet. Jag och Emelie åt också sushi tillsammans och det var gott.

På lördagen var det tänkt att jag skulle träffa en annan kompis, men jag var så trött efter gårdagens äventyr hos frisören att jag fick avboka. Istället tog jag en fika på Coffee Break och fick träffa Isabelle, som är Mac’s kompis. Det var mycket trevligt. En av de kompisarna jag skulle ha träffat på fredagen kom dit också, så helt misslyckat blev det alltså inte. Sen åkte jag hem, och kom tillbaka till Växjö flera timmar tidigare än vanligt.

Päron på besök

Föräldrarna var på besök i helgen också. Vi började med att äta lunch på Café REKOmmenderas i Växjö, och sen gick jag och mamma på en föreläsning om smärta som anordnas på jobbet varje torsdag under 8 veckor. Tanken var sen att vi skulle grilla här hemma på kvällen, men det sket sig så vi beställde från Tam Nak Thai istället och åt vegetariska vårrullar allihop. Mums! På fredagen åkte vi till Klippan och hälsade på Henriks familj igen, och även då blev det thailändsk mat. Jag åt wokade nudlar med grönsaker och räkor och det var gudomligt gott! Bilresen dit och hem var lite jobbig. Bilen som mamma och pappa åkte i har typ inget bra baksäte, så jag hade väldigt ont i rygg och knän efteråt. Lördagen var också full av aktiviteter, då vi slängde skräp, åkte och handlade, fixade med lite småsaker här hemma och så grillade vi på kvällen. Gott som fan. Jag åt nyss upp resterna som blev kvar, och det var nog nästan godare idag än i lördags…

I övrigt så är jag lika trött som vanligt. Det har varit extremt aktiva veckor sen jag kom tillbaka från semestern och jag har knappt haft en lugn stund medan jag har jobbat. Det är kul att ha mycket att göra, men när det är lite för mycket och allt känns lika prioriterat så är det svårt, men det löser sig. Jag har ju världens bästa kollegor! Detta innebär att jag knappt har läst något alls av boken, för jag har inte orkat och YouTube kanalerna lider med sin frånvaro. Jaja, någon gång blir man väl pigg igen och orkar göra allt det där man vill och längtar efter…

Vad har du gjort i helgen, eller den senaste tiden? Lämna gärna en kommentar och berätta.

Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.

2015 – året då (nästan) allt hände…

Dags för den årliga bloggningen och dokumentationen av året. Dessvärre verkar jag aldrig ha skrivit något förra året, men spela roll. 2014, hände inte så himla mycket. I år däremot – ja, då jävlar hände det saker som för evigt och förhoppningsvis kommer förändra och förbättra min framtid.

Jag började praktisera på Nätverket SIP i början av december 2014. Efter en månad på prov, blev det förlängt några månader till och jag spenderade några veckor hos Globala Kronoberg. Sen började praktiken i Funkibator där jag först höll på med fonder och sånt. I mars på årsmötet blev jag invald som styrelseledamot i Funkibator, vilket var oväntat men roligt. Sen började jag jobba mer med min kollega Pia och distanskursen. Efter en otroligt lång vår med hopp och förväntningar så fick jag reda på att en anställning på 25% fram till årsskiftet skulle ordnas och det tog många långa månader innan det blev av. Under senvåren blev jag också äntligen sjukpensionär på 50%, vilket är helt underbart då det tar bort mycket av stresskänslor men också för att det har förbättrat min ekonomi avsevärt.

I juni 2015 blev jag anställd på 25% och fortsatte praktisera på resterande 25% i distanskursen. Jag fick fler arbetsuppgifter inom SIP men också inom Funkibator som involverade mer tekniska saker och sociala medier och sen har det bara rullat på. Distanskursen började i Augusti och det var ett härligt gäng elever som var med och peppade och lärde varandra saker inom begreppen funktionsnedsättning och samhället. Under hela året så har jag hoppats på att Funkibator skulle bli min fasta arbetsplats och i början av december så fick ja de fantastiska nyheterna om att anställningen fortsätter och dessutom på 50%. Detta innebär att jag slipper Arbetsförmedlingen, har bara en tidsrapport att fylla i och att jag är ledig när jag är ledig. Det ska bli så underbart. Detta var ju också väldigt oväntat, eftersom det såg så otroligt mörkt ut för anställning på 50%, men skit samma. De ville satsa och jag är fullständigt med på det. Du kan läsa mer i mitt originella inlägg om det:

https://ihuvudetpaengranddanoisgalning.blog/2015/12/09/gasen-i-botten-nu-blir-det-50-anstallning-fran-och-med-arsskiftet/

I och med att jag fick anställning på 50% från och med 1 januari så innebär det också att jag kan börja spara undan till Grand Danois. Jag har skrivit ett mer utförligt inlägg om det igår på Antons blogg.

https://efterlangtadeanton.wordpress.com/2015/12/30/forberedelserna-for-att-skaffa-grand-danois-kan-formodligen-paborjas-pa-riktigt-nu/

Det är mycket annat som har hänt också i år och i det stora hela har det varit fantastiskt. En av mina målstolpar med att komma under 65 kg har jag lyckats med, även om jag inte alls är i närheten av att ligga på min målvikt, men det är skönt att man inte längre väger allt för mycket i alla fall. Jag har dock ingen aning om vad min målvikt är, men jag vill i alla fall bli av med allt vad putmage heter och jag vill att kläder ska sitta bättre. Egentligen handlar det om att förlora centimeter snarare än kilon, och ett viktigt mål är att stadigt komma under 80 cm strecket i bukmåttet, för där har jag inte varit under på typ 5 år eller så. I snart 1 år har jag hållit mig stadigt under 65 kilos sträcket. Under nästa år planerar jag att sakta men säkert bli lite mer hälsosam, genom att försöka stå upp mer och därmed bränna mer kalorier, undvika onyttigt ännu mer och om Anton kommer under året så vill jag vara redo rent motionsmässigt, även om han inte kommer få några direkta långpromenader första året… Det hade dock varit roligt om jag om ytterligare 1 år gått ner typ 5 kg i alla fall och ett X antal centimetrar, att mitt hår äntligen nått sin mållängd med mera. Jag saknar ca 1 dm gällande håret, men jag vill förmodligen ha det lite längre än så. I år har jag också köpt lägenhet och varit ihop med min älskade Henrik i 7 år!

Bild på en inbakad fläta jag hade på julafton 2015. Stort tack till Svärmor Marianne som ordnade den till mig.

En annan viktig sak som man inte får glömma är ju att i år började jag äntligen behandlingen med tandställning och snart är jag helt klar. Det är en stor förbättring överhuvudtaget med mitt överbett, så jag är väldigt glad. Det kommer bli skitsnyggt när det är klart. Den 20 januari 2016 är sista gången jag ska skruva på den och hur länge jag behöver ha den efter det vet jag inte, men snart är jag klar i alla fall. Sen jag var hos tandläkaren sist och hon satte fast extra pluttar på tänderna så har behandlingen gått mycket bättre än tidigare och det är så skönt.

Bild från sidan med mitt överbett. Inte långt kvar nu…

Om du vill se alla mina videoklipp jag har gjort gällande tandställningen, kolla in min spellista på YouTube. Där har jag dokumenterat i stort sett allt under behandlingen.

Jag hoppas i alla fall att 2016 blir ett ännu bättre år, och om Anton kommer så blir det så garanterat! Det ska bli skönt att se fram emot ett år med jobb, högre inkomst, långt och fint hår, raka och fina tänder, förhoppningsvis några kilon lättare och framförallt om nu Anton blir min under nästa år… ja då kommer jag bli världens lyckligaste människa!

GOTT NYTT ÅR!!!!!

Gasen i botten! Nu blir det 50% anställning från och med årsskiftet!!!

Idag fick jag beskedet om min framtid på SIP och Funkibator. Det jag hade räknat med var antingen att få behålla min 25%iga anställning och praktik på samma nivå, alltså så det är precis som idag eller att jag hade fått återgå till att vara 50% praktikant. I någon liten mån hade jag också räknat med att allt skulle skita sig och jag skulle få börja leta jobb istället, men istället – ja då hände det som jag absolut inte hade räknat med och det var en ökad anställningsnivå till 50%!

Ett gigantiskt smajl och tummen upp på beskedet jag fick idag om ökad anställning till 50%

På mötet, där jag var otroligt nyfiken som få, berättade min handledare (eller ja, en av dem eller vad man ska säga) hur det har gått under hösten och det fanns i stort sett inga klagomål. Alls. Det har gått skitbra hela hösten. Jag är snabb, effektiv och jag gör det nästan alltid rätt på en gång. Jag lär mig snabbt och jag har en kompetens som är behövd. Jag har koll och jag är ordningsam. Det har funkat jättebra med att jobba hemifrån 4 dagar i veckan, så där finns heller inga klagomål. Enda nackdelen är när det finns brist på arbetsuppgifter, men det är en liten nackdel som går att lösas och därför har de valt att satsa istället för att släppa mig helt. Gasen i botten och satsa! På mig – dessutom? Det känns helt otroligt. Tårarna bara sprutade när jag fick höra det beskedet. Jag kunde inte tro att det var sant! Jag blev så otroligt jävla lycklig!

På sistone har jag känt lite att jag kanske inte har gjort ett så bra jobb ändå, men jag får ju typ aldrig klagomål, så det är nog bara en inbillning. Jag får ju saker gjorda i alla fall och det är huvudsaken. Och jag gör dem bra!

Det ska i alla fall bli galet skönt att få jobba på 50%. Det innebär så många fördelar! Jag är ledig, när jag är ledig. Jag slipper rapportera in grejer till Arbetsförmedlingen. En enda tidsrapport och jobbar jag över, kan jag bara flexa ut en annan dag istället för att kompensera för ledighet. Mer i nettolön = mer att stoppa undan. Mer pengar att spendera, spara eller lägga till köpet inför Grand Danois.

Eftersom jag max hade räknat med att få behålla det som det är idag, med 25% anställning o 25% praktik så var planen att bara låta pengarna jag får in gå till ”whatever” prylar, men eftersom att det faktiskt blev heltid – ja, då finns det alltså möjlighet att på riktigt börja spara undan till GD. När jag får min bebis återstår att se, men fortsätter anställningen efter juni är över, ja då kan jag nog säga rätt så säkert att det blir en Efterlängtad Anton som kommer någon gång nästa år.

Frågan är bara när jag ska våga satsa? Och ifall jag måste böna och be Henrik att nästa år så händer det… Vi får väl allt se, men mer hoppfull än någonsin på att jag snart, å så snart får min bebis som jag väntat på så länge…

7 december 2015 och livet bara rullar på…

Har inte bloggat på över en vecka. Lätt hänt. Senaste veckan har jag varit förkyld och stört mig på tandställningen, så det mesta har varit precis som vanligt. Jag kan radda upp lite smågrejer vad som har hänt så ni vet, ifall ni faktiskt vill veta…

  • Tandställningen är allmänt asjobbig för tillfället och har så varit sen jag fick tillbaka den för ca 10 dagar sen.
  • Den har varit mycket svår att sätta i, men när jag väl har fått den att sitta på rätt plats, så sitter den kvar. Det har dock hänt att den har lossnat ändå, men jag har fått fast den och det är bra.
  • Jag går i valet och kvalet om jag ska kontakta tandläkaren eller inte. Nästa gång jag har tid för kontroll är veckan innan jul. Jag orkar inte springa till tandläkaren konstant som jag gjort senaste månaden, så jag hoppas jag överlever. Vissa dagar är lättare än andra, men ibland exploderar jag av ilska och förtvivlan när jag inte får in tandställningen på rätt plats på en gång.
  • Jag hade halsont i nästan en vecka efter att jag fick tillbaka tandställningen som först berodde på all extra saliv jag producerade och sen blev jag förkyld. Igen. Tredje gången på mindre än ett år. Det har inte hänt på typ 8-10 år eller nått sånt nu.
  • Möte med Arbetsförmedlingen sker på onsdag och då får jag veta om jag blir fortsatt anställd på Funkibator, ökar anställningen till 50% eller om jag återgår till att vara praktikant på 50%. Huvudsaken är att jag får behålla min anställning i alla fall! Dessa extra tusenlapparna gör mycket för mitt välbefinnande och plånbok!

Ja, nått mer som har hänt eller är på G kommer jag inte på just nu. Mycket handlar fortfarande om tandställningen vilket är jävligt irriterande, men behandlingen går framåt i alla fall. Jag vill bara att det ska vara över snart… Jag verkligen längtar tills jag slipper det hela och istället kan njuta av raka, fina tänder.

Trevlig fortsatt vecka, mina kära läsare!

En till vecka i nollåttalandet har spenderats!

Om ni undrar vars fan jag tog vägen senaste veckan, utan ett ljud från min blogg etc, så beror det på att jag har varit i Stockholm och härjat i en vecka. Det var jätteroligt, men det blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag träffade många av mina vänner och vännerna till familjen, men långt ifrån alla som jag hade hoppats på. Detta berodde på att en del var bortresta själva. Den största ”besvikelsen” eller vad man ska kalla det för var att jag inte fick någon möjlighet att träffa kenneln, och gosa med Gandalf etc. Det var den största höjdpunkten när jag gjorde den här resan förra året, men i år så blev det magsjuka tyvärr, så då fick vi ställa in.

Jag är glad ändå, för i det stora hela har jag haft det jättebra, även om det var asjobbigt att vara utan Henrik så länge. När helgen var över så kände jag att nu började det bli lite jobbigt, utan att ha Maja i knät och gosa med henne samt att jag saknade oerhört mycket att sova bredvid Henrik och gosa med han i soffan och i sängen.

Nu är jag i alla fall hemma igen, och resorna upp och ner gick mycket bra. På vägen upp så fick jag ett mycket trevligt sällskap av en blind man, så då blev det mycket prat om Funkibator. Jag fick hans visitkort och jag hoppas jag kommer få träffa honom igen.

När jag väl kom upp till Stockholm så har jag varvat sociala möten med lite jobb, och jobbgrejen var verkligen jobbig. Internet hos mina föräldrar är inte särskilt stabilt och dessutom har de bara mobilt bredband. Jag trodde att de hade obegränsat, trots det mobila nätet och när jag hittade deras Apple TV, så brände jag upp deras data två gånger om, men så kan det gå när man inte vet bättre. De hade själva ingen aning om hur mycket data som går åt när man ser på streaming. Det går åt mycket. Jag och Henrik kan själva spendera säkert 10gig per dag här, eftersom vi tittar oerhört mycket på Netflix, YouTube etc. Mamma o pappa tittar mest på vanlig, marksänd tv och bara någon gång ibland på typ tv4play. Eftersom jag bara ser streaming i stort sett så tittade jag på som vanligt och poff sa det, och sen var datan slut. Galet, men det löste sig.

Apropå jobbet så har jag lärt mig en läxa. Aldrig mer ska jag ta med mig vår tröga laptop någonstans för att jobba. Det gick så galet trögt att jag höll på att bli tokig. Som tur var fick jag bra arbetsuppgifter, så jag genomförde alla timmar + lite till som jag behövde. Det var dock otroligt jobbigt att sitta vid trögt internet, och en mycket trög dator. Ibland fick min mobil agera jobbdator och tro det eller ej, men det gick faktiskt bättre ibland.

Vinjetten till Söderkåkar, på lotsgatan där vi gick förbi. Bilden är en länk.

Jag har i alla fall träffat många människor, umgåtts med familjen och nära vänner. På fredagen sov jag över hos min kompis Lollo, jag gick på Söders Höjder med mina syskon och pappa för att försöka hitta inspelningsplatsen till Söderkåkar som spelades in på 70-talet, då det har varit en stor del av vår barndom. Det visade sig att vi hittade halvt rätt. Bakgrunden till vinjetten spelades in på Lotsgatan och där gick vi förbi, men jag ville hitta husen och gården där allt annat spelades in. Det är tydligen någonstans på Lidingö, så nästa gång man kommer till Stockholm och vädret är bra så lär man försöka ta en tur dit ut med och förhoppningsvis hittar man den rätta inspelningsplatsen om den nu finns kvar. Det hade varit så otroligt roligt! Söderkåkar, första sällskapsresan-filmen, mitt Gameboy och allmänt TV tittande är liksom min kompletta barndom. Mycket stillasittande, men ack så roligt man hade det som barn. När vi var i Stensån, som ligger utanför Ytterhogdal så var det Söderkåkar och sällskapsresan vi brukade sitta och titta på. Har säkert sett bägge filmerna hundratals gånger i mina dagar.

Veckan var i alla fall sprängfylld av kärlek, skratt, jobb, och massa annat trevligt. Åt sushi ett antal gånger också och träffade en vän, Filip som jag inte sett på typ 10 år skulle jag gissa. Jag är nöjd och glad nu i alla fall, men framöver lär jag lata mig rejält, för annars blir det svårt att orka med.

Första natten och dagen med tandställningen är avklarad!

Ja, igår så fick jag äntligen min efterlängtade tandställning. Förutom att skaffa Grand Danois så har längtan efter tandställning varit ordentligt stor. Igår var det dags och nu har ett X antal veckor med läspning, bättre rutiner, mindre småätande och mindre läskdrickande börjats.

När jag kom till tandläkaren så började dem med att slipa lite på några tänder. Detta är för att skapa mer plats  eftersom det är väldigt tight mellan tänderna som ska flyttas. Jag fick också ett par extra ”tänder” av plast som sitter på framtänderna. Dessa extratänder är till för att hålla ett silikonband på plats som ska hjälpa till att flytta tillbaka framtänderna.

Slipningen de var tvungna att göra var lite jobbig, men hellre det än att för evigt gå med ett fult överbett. Tandställningen i sig är rätt så bekväm, men läspningen är mycket irriterande och jag blir otroligt törstig av att ha tandställningen i munnen. Jag hoppas att det är något som går över fort.

En annan nackdel är att min tungpiercing är borttagen. Det var en rekommendation från tandläkaren, eftersom den var av metall och slog emot metalldelarna på tandställningen. Det störde mig också när jag pratade, för jag kände hur det slog emot och det förhindrade också mitt tal ännu mer. Så fort jag kom hem så tog jag ur den och det är ett blandat beslut som både har stora fördelar och nackdelar. Jag har haft min tungpiercing sen jag fyllde 18, så den har varit en stor del utav mig och min personlighet, egentligen. Tidigare när jag tvingats ta ur den korta stunder så har jag fått mer eller mindre panik för att jag varit utan den, men min längtan efter raka tänder är idag i alla fall viktigare. En positiv sak som hjälper mig komma över denna ”kroppsdel” är att eftersom jag ska ha på mig tandställningen så mycket jag kan, vilket är typ minst 20 timmar per dygn åtminstone, så hjälper den till att fylla tomrummet på tungan som jag upplever när piercingen inte är där. Jag saknar den fortfarande, men på något vis så är det ok att jag inte har den kvar längre.

Det är liksom lite nya tider nu. Raka tänder, ett fast(are) jobb med högre inkomst än jag någonsin haft tidigare kan vara en absolut sanning snart, Anton kan snart vara här också och likaväl andra möjligheter. Att jag får fortsätta leva livet utan piercing i tungan men med alla de andra positiva sakerna är ju bara underbart, och skulle jag sakna piercingen så mycket så kan jag ju bara göra om det efter att tandställningsbehandlingen är klar om ett par månader. Jag tvivlar dock på det, för jag minns hur jobbigt det var under läkeprocessen.

Idag har jag varit på föreläsningar hela dagen med distanskursen. Vi hade vår fysiska träff idag och det var lite av en utmaning att ha tandställningen på sig 95% av tiden eller nått i den stilen. Idag har det varit otroligt svårt att prata, jag har varit så törstig att det nästan är löjligt men det positiva är att tänderna redan har börjat flytta på sig. När jag tog av mig tandställningen innan middagen idag så kunde jag känna delar av mina framtänder med underkäken som jag typ aldrig känt tidigare. Det är häftigt!

Nåja, jag bara hoppas att det kommer gå bättre och att läspningen och känslor av extrem törst försvinner. Glad är jag i alla fall, även om jag bara vill att behandlingen ska vara över…

Självklart har jag också videobloggat lite om det här och mer kommer. Tids nog ska jag redigera det med och lägga ut på kanalen, men det får ske när jag kan och har tid eller ork för det.

Livesändning på svenska med de senaste nyheterna från min YouTube kanal!

Idag på tidiga eftermiddagen körde jag äntligen igen en till livesändning. Det var några stycken som tittade på den medan jag körde live, så stort tack till alla som gjorde det. Jag pratade om lite allt möjligt och ni som följer min blogg känner ju redan till det mesta.

Jag pratade om tandställningen, att jag får den på onsdag och lite kort om Inman Aligner och priset för den. Jag nämnde också rätt fantastiska saker när det gäller framtiden som yrkesarbetande på Funkibator, även om det gäller att vara realistisk. Funkar det som det ska så innebär det att Anton inte är särskilt långt borta. Jag bloggade lite om det igår på antons blogg med, så läs mer där om ni är nyfikna.

Det blev också lite tekniksnack, där jag berättade om planen att köpa en ny mobiltelefon. Det blir förhoppningsvis en Nexus 5X när den släpps här i Sverige. Inte för att det är dags att köpa en ny, för den jag har idag som är föregångaren till 5X funkar fortfarande mycket bra, men rent ekonomiskt har jag planerat att köpa en ny telefon, och särskilt viktigt blir det om Anton snart blir min.

Jag och Henrik köpte också två stycken nya chromecasts och de två gamla vi har här hemma just nu ska vi ge bort till två personer som vi hoppas kommer glädjas mycket av dem.

Jag pratade också lite snabbt om när jag och Henrik spelade Until Dawn på vår Playstation 4 för ett tag sen. Vi sände det live via Twitch vid andra omgången + lite bonusgrejer. Det är dock lite svårt att göra alla klipp till en spellista, men ni hittar dem här i alla fall.

Watch live video from DraconicBovine on Twitch

Ja, det var väl det. För första gången någonsin så genomförde jag alltså en livesändning helt utan strul och jag fick några tittare på köpet med. Härligt! 😀