Etikett: Funkibator

Kategorier
Vardagsliv

Jag är så dålig på att göra bra val i livet…

Men å andra sidan är jag jävligt duktig med mina pengar och har varit i över 12 år nu.

För er som inte kunde läsa mitt förra inlägg, som var lösenordsskyddat så handlade det om att jag inte har råd att bo kvar i min lilla skokartong. Att leva på sparpengar över sommaren har fått mig att inse det och mitt CSN tar slut den 25 oktober. Lösningen är att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till mitt ex Henrik och bli inneboende där.

I efterhand är det en till jävla erfarenhet som jag så enkelt kunde undvika. Jag behövde ju som sagt aldrig flytta ut men jag skulle prompt leva själv i ett underbart veganskt liv med min kissekatt i knät. En kisse fick jag men det mesta har gått åt skogen om jag ska vara ärlig. Inget allvarligt, så klart men typ inget av ”mitt underbara singelliv som ensam-boende” har liksom blivit som jag tänkt och planerat. As per usual. Det blir aldrig som man tänkt sig…

Jag är så jävla kass på att göra rätt val i livet. Det är liksom helt galet. Jag väljer sällan rätt pojkvän exempelvis. De flesta nötter har antingen tagit alla mina pengar eller bara varit allmänna rövhål. Eller så har vi varit så olika att man inte har roligt pga det. Henrik är den bästa jag någonsin har haft ❤️. Jag spenderade 5 år på en utbildning som inte gav mig något jobb och jag har väntat år efter år efter år på att skaffa Grand Danois. Det är lätt att vara efterklok och i mitt liv är det så jävla absurt. Praktiskt taget allt jag gör – är något jag ångrar senare. Bara det här med CSN och utbildning är det bästa exemplet just nu. Hade jag vetat om just då att det var inte lönt att kämpa som en blådåre på att få en examen jag likagärna kan torka mig i röven med så hade jag haft CSN som räckt terminerna ut tills jag får jobb, men så är inte fallet. Nej.

Efter mina första tre officiella år på BTH var avklarade och jag inte hade en godkänd C uppsats, så spenderade jag 2 år på att få den godkänd. Under tiden så läste jag sommarkurser med CSN och jag läste även lite andra kurser med fullt CSN för att slippa leva på Henrik. Hade jag bara vetat om det nu att det var komplett meningslöst så hade jag ALDRIG gjort det. Jag hade hellre gått till Arbetsförmedlingen och gått ett till meningslöst skitprogram bara för att få lite pengar varje månad istället för att slösa mitt CSN på absolut ingenting.

Efter jag hade kämpat i 5 år på att få en kandidatexamen i pedagogik, och vara utbildad samhällsvetare så började jag söka jobb. Jag sökte så många gånger till AF och FK utan att ens bli kallad till en intervju att jag till sist gav upp. På riktigt! De 5 åren jag pluggade ledde till att ingen myndighet ville ha mig. Jag hade för lite erfarenhet, men hur ska man få erfarenhet när skolan inte har praktik? Eller när jag inte ens kan få en praktik av AF för att vara på AF? Det är helt galet. P.g.a mina sjukdomar gick det inte. Istället hamnade jag på Funkibator, något av det bästa som komiskt nog hade ”yrket” som jag blivit utbildad till. Problemet var att de sket i min utbildning. Jag hade fått det jobbet utan att plugga i 3-5 år. Det var mig de anställde. Min personlighet. Mina sjukdomar. Jag hade allt det där innan jag började plugga och det behöll sig under åren jag pluggade också. De är kvar än idag. Det är glädjande att jag åtminstone har haft ett riktigt jobb och det jobbet varade i typ 3 år, även om det inte var på 50% särskilt länge.

Det mest positiva som utbildningen på BTH gav mig var kurskamraterna jag än idag har kvar på Facebook ❤️. I övrigt var det meningslöst så det heter duga. Usch vad jag avskyr det idag. Blä! Men det visste jag ju inte då. Just då var jag så glad för att ens plugga på högskola, då jag fick veta tidigt efter avslutad gymnasieutbildning att den är inte giltig för högskolestudier. Så jag spenderade 3 år på gymnasiet i helt fel utbildning också och blev totalt grundlurad! De sa att 3 år på det programmet skulle ge mig slutbetyg men det fick jag aldrig. År senare fick jag veta att att man måste gå 4 år på den utbildningen för att det ska räcka. Helt jävla galet absurt. Fy fan! Istället spenderade jag tid på komvux och pluggade vad jag ville för att spendera tiden. Matematik 2 var en av de kurserna. På den tiden kunde man också plugga samtidigt som man hade sjukpension, dagens sjuk/aktivitetsersättning men det kan man inte idag.

När jag väl bestämde mig och faktiskt kunde plugga på högskola så orkade jag inte läsa mer matte för att plugga programmering, för det var det jag helst ville göra. Men jag orkade inte. Jag hade liksom redan gått Matematik 2 fysiskt på komvux 2 gånger och hoppat av. Något jag ångrar så det kokar i mig vissa dagar – för jag är ju där nu. Jag pluggar programmering idag. Men istället för att jag pluggade programmering 2009 och några år framåt, började jag istället 2018. En ”försening” pga av dåliga skitval på 9 år. Urk.

Idag är jag ännu mer bitter, så ursäkta men jag behöver få ur mig det här. Jag är så trött på att ”alltid” göra fel. Jag kan liksom aldrig göra nått rätt. Allt jag gör biter mig i röven ett par år senare och allt bara försenas. Jag har än idag ingen heltidslön som är stabil och ”hög”. Hög innebär en nettolön på minst 20k i alla fall. Jag har aldrig haft så mycket pengar varje månad någonsin i hela mitt liv, så därför är det högt. Jag skulle ha levt som en kung på det. Självklart hoppas jag dock på att jag får en högre lön än så när jag väl börjar jobba. Att få ut 20k netto på en programmeringslön är skitlågt så det får man inte idag. Kanske för 10 år sen, då var det rimligt. Jag vet vad jag hoppas på, men vi får se om jag hamnar där när jag får mitt första jobb som utvecklare.

Dock efter allting så är jag ändå hoppfull. Korkade lilla jag har ju en tendens att aldrig ge upp. I alla fall officiellt. Jag kämpar på. Stångar mig blodig, failar och kliver upp igen och fortsätter ett tag till. Och så fortsätter det tills jag fått vad jag vill. Idag har jag en till katt. Sen vet jag inte… Det mesta är fortfarande olöst och långt borta. När jag säger att jag ger upp är det oftast en paus för jag vill ju fan lösa alla mina problem. Och alla andras också för den delen.

Att flytta in igen hos Henrik känns bra. I alla fall tekniskt sett. Själva fysiska flytten känns asjobbig. Likaså att faktiskt säga upp lägenheten, inte bo här längre och alla andra uppsägningar man måste göra. Det jobbiga är också att jag då får en till jävla skit-erfarenhet jag gärna hade varit utan. Hade jag bott kvar hos Henrik hade jag haft dubbelt så mycket pengar säkerligen kvar, dock ingen Majken. Men jag hade sluppit alla problem jag haft med uppfödaren som lett till att jag bröt kontakten. Jag hade sluppit träffa på den där nissen på bussen mellan Örkelljunga och Helsingborg och nu på sistone hade jag inte blivit så ”besatt” av nissen på Espresso House. Som för övrigt har flickvän. Det fick jag veta igår, då jag till sist erkände hur jag kände. Det positiva med det nu är att jag behöver inte tänka på han längre, även om det är trist och sorgset på ett sätt. Jag hade ju verkligen hoppats på att lära känna han mer. Men jag får stanna singel. Det känns bra det också. Och smisk på fingrarna ska jag fanimej ha om jag skapar ett nytt konto igen på nån dejtingsida. Nä, fy fan… Jag lär mig aldrig. Och det är ALLTID samma sak. Vore det inte för J så vetefan var jag hade tagit vägen. Vi får se om jag väntar på honom eller om jag på nått mirakulöst sätt hittar nån annan lokal nisse istället. Oavsett är jag nöjd med att vara singel och bo med Henrik under närmsta framtiden.

Jag visse att jag skulle hamna här – men jag var för positiv och tänkte att jag skulle ändå fixa det men nej. Jag orkar inte ta den risken. Det är slut i mitt liv med att ta ekonomiska risker. Därför tänker jag inte hyra ut den i andra hand heller. Nej, det kommer bara ge mig ångest.

Planen är i alla fall att bo hos Henrik som inneboende tills jag blivit fast anställd någonstans. Sen snarast möjligt så tänker jag skaffa lånelöfte och primärt flytta till en nybyggd BoKlok lägenhet. Som längst tror jag det kommer dröja till våren 2022, så max 18 månader eller så. Det beror på vad som finns tillgängligt just då. Annars i värsta fall får man köpa en billigare lägenhet i Malmö, tvåa eller trea och flytta dit. I värsta fall innebär det att jag aldrig flyttar till en BoKlok bostad, eller så innebär det att nästa boende, nu då efter Henrik ett tag, inte kommer bli mitt permanenta drömboende. En Grand Danois ska åtminstone kunna bo i min nästa bostad efter jag bott färdigt hos Henrik! Det är ett KRAV! Och en marklägenhet är första prio och helst en trea oavsett men åh, vad jag vill ha en BoKlok bostad! Just nu spelar det ingen roll om det hade varit ute på landet heller. Jag hade fått det att funka. På ett vis går jag och hoppas på att det ska finnas lediga treor i markplan i det skånska projektet som har 8 treor i markplan. Med tanke på hur trögt det har gått med vissa försäljningar i år, så kan det vara rimligt att nån lägenhet där finns kvar som passar mig. Försäljningen borde i alla fall ta minst 1 år skulle jag tro, det verkar vara vanligt, men jag kan ha fel. Corona kan ju ha lett till att de flesta försäljningar går dåligt i år.

Vi får se vad som händer, men jag är hoppfull inför framtiden och jag tänker inte ge upp.

Jag måste i alla fall säga att utan den här erfarenheten hade jag inte haft Majken. Henne ångrar jag inte, även om det finns saker jag ångrat på vägen. Att bo så här litet har jag märkt är asjobbigt för henne. Bara att flytta till större kommer nog vara mycket bra för henne, men inga fler husdjur blir det förrän jag bor själv igen, eller snarare i en annan lägenhet som jag inte delar med Henrik.

Jag ser fram emot att få ordning på den här ekonomiska skiten i alla fall. Och jag hoppas jag har full förståelse från mina läsare.

Kategorier
Vardagsliv

Tack, Funkibator för den här tiden…❤

IMG_20180129_140020.jpg
En äldre bild, där jag visar tummen upp och gör en grimas. Idag är det en referens att allt är ok. Vi går vidare, alla nöjda – alla glada!

Idag fick jag ett väntat besked om att jag blir uppsagd. Detta är på grund av arbetsbrist gällande min egna tjänst och mina egna arbetsuppgifter. Det innebär att ingen annan drabbas bara för att jag slutar på min arbetsplats. Jag har väntat på det här beskedet i säkert 1 år och i höstas när jag fick valet om att gå ner i tid eller säga upp mig så valde jag att gå ner i tid för att försöka göra allt jag kan för att behålla mitt jobb, då ett jobb är bra att ha ur alla synvinklar. Ett jobb på 25% är dessutom jättebra att ha under studietid, då det ger mer pengar i kassan medans man är en fattig student.

Nu blir det alltså inte så, åtminstone inte på Funkibator och det är helt ok. Det var ju som sagt väntat. Dessutom sker det utan att några illa ord har talats. Jag har inget illa mot Funkibator, snarare tvärtom! Vi skiljs åt, glada och nöjda då alla möjliga utvägar har utforskats och det här blev resultatet. Under den två månader långa uppsägningen som börjar den 20 maj så är jag också arbetsbefriad vilket är en väldigt bra lösning för min del. Då innebär det att jag har mer tid över att fokusera på matematiken samt att glädjas åt andra saker i mitt privatliv.

Jag har varit på Funkibator i 3½ år. Jag började där med praktik/arbetsprövning efter att jag desperat börjat tro att jag aldrig någonsin kommer kunna arbeta. Tack vare Funkibator så visade det sig att jag har faktiskt en arbetsförmåga och det är inte mig det är fel på. Jag kan arbeta 50% med liknande arbetsuppgifter jag utfört på Funkibator, vilket är enklare administrativa arbetsuppgifter. Innebär det mer tekniska saker, som exempelvis att hitta och nyttja olika formler i Excel så blir det lite mer kreativt och på senare tid har jag även hjälpt till med att ordna undertexter till våra YouTube klipp. Främst SIP-nytt som varje Torsdag har släppts sen ett tag tillbaka med intressanta intervjuer och nyheter om vad som händer inom organisationen och i vårt aktivitetshus Mästeriet. Varje höst har jag hjälpt min kollega Pia med distanskursen vilket har varit roligt. Jag har gjort lite allt möjligt inom Funkibator. Bland annat har jag suttit i styrelsen i 2½ år, vilket var väldigt förvånande att de gillade att ha mig där. Nu sitter jag enbart i Funkibator Syds styrelse för 2018 och vi får se hur länge jag sitter kvar där. Det är obestämt just nu.

I det stora hela så är jag alltså nöjd, glad och lite lättad. Jag har bloggat om min situation på jobbet tidigare, så ni som läser min blogg eller känner mig i verkliga livet vet ju redan var jag står och jag går ifrån Funkibator som projektassistent med rak rygg och med glädje. Det är dags att gå vidare, och nu hoppas jag bara på att jag kommer in på en av alla de utbildningar jag har sökt till hösten. Den 28 maj får jag veta resultatet på högskoleprovet. Jag hoppas verkligen att det är över 0.7 åtminstone. Då borde jag komma in på minst en av utbildningarna. Är det högre så kanske jag till och med kommer in på mitt förstahandsval, men allt hänger också på att jag får ett godkänt betyg i matematik 2a. Men nog tjat om det. Nu ska vi gå vidare med positiva känslor!

För jag är väldigt glad, trots uppsägning.

Kategorier
Vardagsliv

Tankarna yr… Vad ska hända härnäst?

Det pågår mycket i mitt huvud för tillfället och allt eskaleras – som vanligt. Det är dock väldigt logiska grejer det handlar om, och som vanligt handlar det om att bara orka vänta tills det är löst. Matematiken fortsätter. Den är asjobbig, tråkig men det går framåt. Kapitel 2’s modulprov kan jag förmodligen skriva en vecka tidigare än planerat och det är större chans att jag får godkänt på det då jag faktiskt gör alla uppgifter i boken nu och inte bara A uppgifterna som jag gjorde i kapitel 1. Får jag som jag vill så hinner jag även skriva det nationella provet antingen första veckan i juni eller sista veckan i maj. Jag bara hoppas jag klarar bägge proven som är kvar utan omprov. Jag borde klara det, men det återstår att se. I värsta fall får man väl prata med lärarna och även ha en muntlig del så lärarna kan få se lite hur jag tänker och hur mycket jag har förstått av matematiken. Kapitel två har i alla fall hjälpt mig tänka lite mer på termer som används i matematik så det är bra och jag har fått veta att jag får använda grafräknaren under hela modulprov 2 istället för bara i del två under första modulprovet.

Andra grejer som pågår är jobbet. Jag tror det börjar lida mot sitt slut, men inte riktigt än. Jag hade ett samtal med vår verksamhetsledare igår och plan ett är ju så klart att diskutera fram lösningar på hur jag kan fortsätta jobba. Jag vet inte hur mycket jag får berätta här, men jag tycker jag kan säga min egen åsikt kring det här. Observera att redan från början så hyser jag inget agg överhuvudtaget gällande mitt jobb eller kollegor. Det är bara dags att gå vidare snart. Antingen för att vi inte kommer fram till en lösning eller kompromiss gällande arbetsuppgifter, eller för att det bara inte går.

En liten tillbakablick: På mitt jobb har jag gjort nästan precis allt möjligt som kan tänkas göras på arbetsplatsen. Det är en ideell förening som ligger i Växjö, men jag arbetar på distans och har gjort det i typ 2 år eller så. I början när jag var praktikant var jag på kontoret ofta, men sen blev det allt mer sällan, till varje måndag och nu helt på distans. Att arbeta hemifrån är underbart. Jag väljer mina egna timmar och jag har ett väldigt anpassat upplägg. Jag har inga direkta deadlines heller vilket är bra. När jag fick min halvtidstjänst på 50% så blev min tjänst en så kallad ”automatiserare” eller något i den stilen. Jag skulle agera som arbetsplatsens datorbas, vilket är en tolkning av mina arbetsuppgifter. Det innebar i praktiken att jag hanterade medlemsregistret, ”bråkade med excel”, kollade upp saker åt folk, registrerade evenemang, uppdaterade hemsidorna, skrev Facebookinlägg och blogginlägg med mera. Det fyllde min halvtid alldeles utmärkt.

Jag gjorde många saker på löpande band och i början var det perfekt vilket höll i sig i över ett år. Sen hände något. Jag fick fler och fler uppgifter som innebar att jag satt och kopierade och klistrade in text hela dagarna. Det tog inte lång tid innan jag började gå mot att bli utbränd. Efter sommaren 2017 så försvann de flesta arbetsuppgifter och jag kunde börja återhämta mig. Distanskursen började men detta året var de flesta deltagarna mer tekniskt kunniga och jag behövde inte göra så mycket som jag annars gjort. Planen inför framtiden var att gå ner i tid. Samtidigt planerade jag privat för att plugga upp inför att komma in på diverse utbildningar till hösten 2018 och där är jag nu. Mina arbetsuppgifter har bestått utav att texta våra YouTube klipp, eftersom jag inte kan utföra mina gamla uppgifter just nu av hälsoskäl.

Jag trivs med det, men det är inget som är prioriterat eller som jag egentligen ska få betalt för. I alla fall inte i det långa loppet. Jag håller dock på fortfarande med distanskursen, men hittills så har jag inte arbetat administrativt med det. Ibland har jag fått lite smågrejer att göra, men de har ibland inte fungerat och när mina kollegor vill att jag ska återgå till att kopiera och klistra text hela dagarna så får jag panik, vilket de vet om. Så vad som händer näst återstår att se. Jag är dock som vanligt flexibel och öppen för förslag, men jag har också egna åsikter kring hur detta system med kopiering och klistrande kan förbättras. Jag menar, det är inte rimligt att man ska få betalt för att klistra och kopiera text?! Det är ju något en riktig robot kan göra, inte jag.

Jag har sagt att jag behöver mer roliga, kreativa uppgifter, men dessa finns inte idag. Men missförståndet där är egentligen att det kreativa behöver inte vara så svårt. Det kan innebära att jag får ett problem att lösa. Att jag får skriva texter själv. Även jobbet med undertexterna till YouTube tycker jag är kreativt nog. Det räcker. Jag trivs med det. Men det räcker inte. Nej, här ska klippas och klistras! Eller något i den stilen. De har massvis av sånt som bara ligger på hög och eftersom de utsåg mig till såna uppgifter så får de ligga där på hög då ingen annan har tid att utföra dem.

Jag gick ner i tid till 25% vid årsskiftet och på resterande så studerar jag matematik 2a. Något som är kämpigt som fan, men som jag överlever tack vare att jag får bra hjälp från min sambo och att jag inte läser matematiken på heltid. Jag räknar den här skiten tills jag får grym huvudvärk och blir på riktigt uselt humör. Jag vill bara att allt ska vara över. Jag hade mått så mycket bättre då. Även som fattig och arbetslös. Jag hade behövt ett break, men jag vill inte ta det förrän jag vet att allt ordnar sig egentligen.

Matematiken gör mig stressad som fan. Oroligheten angående min stundande ”fattigdom” gör mig nervös. Mer om det senare. Oron över att mina skitdåliga betyg och eventuellt ett dåligt resultat på högskoleprovet gör mig ännu mer nervös och stressad och det har bidragit till att den här våren praktiskt taget innebär att jag är konstant förbannad eller totalt orkeslös och uttråkad. För att rädda mig själv tänker jag på saker som jag absolut inte har råd med, eller ens behöver i mitt liv. Exempel på det är att jag återgått lite till att titta mer på Apple produkter trots att min nuvarande telefon fungerar tillräckligt bra. Jag planerar att köpa en OnePlus 6 (mobiltelefon, alltså) fast jag absolut inte har råd. Dessutom ”funderar” jag på skaffa en mops i väntan på att skaffa Grand Danois.

Allt är totalt upp och ner. Det enda som inte är det är själva vardagen. Jag vaknar på morgonen, käkar frukost, säger hejdå till Henrik när han drar till jobb, kör mina morgonrutiner, räknar matte, jobbar mina timmar, spenderar några timmar vid datorn, ser på TV, äter middag, ser mer TV och umgås med Henrik och sen är det dags att sova. Allt däremellan är bara blä och bajs just nu. Nästan. Jag har inte mycket ork kvar att orka vara glad, hålla humöret uppe och jag blir så lätt skitförbannad över inget nu och det tär på mig. Därför vill jag att allt bara ska vara över. Ett godkänt betyg i matematik 2a och mer än typ 0.7 på högskoleprovet. Och sen kanske en ”paus” från jobb? Om inget annat ska jag ha 4 veckor semester i sommar och det behövs.

Angående ekonomin så har jag redan nu blivit ”fattigare”. Det beror på att jag gick ju ner i tid och arbetar på 25% nu och jag har ingen ersättning för resterande 25% då CSN inte ger bidrag för studier under 50%. Jag vet att jag kommer leva fattigare i kanske 2-4 år i värsta fall, men det beror på vad som händer. Kommer jag in på en utbildning i höst och jag kan behålla mitt 25% jobb under större delen av studietiden så blir ekonomin lite bättre än idag. Får jag inte behålla jobbet av diverse anledningar så blir det lite knepigare. Har jag tur och kommer in på en utbildning i höst så har jag förmodligen rätt till tilläggslån vilket hade underlättat en hel del. Och maxa CSN gör liksom inget. Det påverkar inget. Bara ekonomin under studietiden.

Får jag 80% av min lön i akassa ifall jag skulle vara arbetslös så blir ekonomin också bättre. Om jag får halva a-kassan för att jag bara arbetat halvtid så kommer ekonomin bli sämre än idag. Hur mycket sämre vet jag inte, men sämre i alla fall. Att leva livet som arbetslös är dock inte något som stör mig. En mycket sämre ekonomi gör det, men så länge som Henrik och jag bor i hop och han fortsätter tjäna så bra som han gör så löser allt sig. Då behöver jag inte oroa mig för ekonomin alls, men det är störigt att efter år av att ha en helt ok nettoinkomst och helt plötsligt få hälften av det eller ännu mindre, ja då blir det jobbigt. Jag som dock levt större delen av mitt liv sen jag flyttade hemifrån i total fattigdom vet dock hur det är och jag är redo för det. Det är liksom värt det om jag kan utbilda mig till något som gör mig passionerad och ”rik” på kuppen. Då är det ok att vänta, även som en ”fattig” person. Men det känns otroligt jobbigt just nu att ha så lite pengar och inte kunna spara undan så mycket som jag har kunnat sen jag blev anställd på Funkibator. Det är jävligt trevligt att inte oroa sig för pengar och helt plötsligt måste jag typ göra det igen, då jag inte har total frihet över mina egna pengar förrän jag får ett mer välbetalt jobb. Eller högre CSN under studietiden eller 80% av min a-kassa om jag blir arbetslös ett tag.

Blir det dock så att jag inte kommer in på någon utbildning i höst och kanske är arbetslös så kanske jag letar upp mig ett annat jobb, skriver högskoleprovet igen på både höst och vårterminen och får jag inget jobb så kanske jag fortsätter plugga upp betyg som kan behövas för diverse utbildningar inom programmering och systemutveckling.

Men jag vill bara att allt ska lösa sig. Att jag kommer in på en av de utbildningarna jag har sökt. Vilken spelar mindre roll. Kommer jag in på en av dem så är det värt att fira med champagne eller nått. Alla är egentligen av lika stort värde. Det hade liksom bara varit trevligare om jag lyckas komma in på de utbildningarna i antingen Malmö eller Kristianstad så jag får en anledning att lämna lägenheten oftare.

Men nu vill jag bara att allt ska vara över och löst.

Kategorier
Vardagsliv

Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.

 

Kategorier
Teknik och miljö

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Kategorier
Vardagsliv

Fortsatta ryggproblem och andra äventyr…

Ryggen gör fortfarande ont, men det börjar gå över… Eller ja, ibland tror jag att värken är helt borta, men självklart så händer det något annat skit med min usla kropp som gör att värken kommer tillbaka, så jag är inte helt tillbaka till mitt gamla jag igen. Det positiva är i alla fall i det stora hela så är jag mer rörlig och det gör inte lika ont, oftast i alla fall. Dock känns det ändå som om att det här kommer ta lång tid innan det är helt borta, men just nu kan jag överleva det – tror jag i alla fall.

Veckan har i övrigt bara flugit förbi. Det har gått relativt bra att jobba, men mitt i alltihop så gick väl datorn sönder på riktigt efter att ha varit opålitlig i flera månader. Älsklingen köpte ett nytt nätaggregat och förhoppningsvis hjälper det. Om inget annat så får vi se vad som händer härnäst. Jag vill som vanligt bara ha en fungerande dator så jag har någon trygghet i livet när jag behöver jobba eller koppla av och jag inte känner för att titta på TV för att göra det.

Igår var jag iväg en sväng till Hörby. Jag skulle jobba lite med Funkibator Syd då Runstenen hade en gala för personer i utanförskap där. Det var i alla fall nästan totalt meningslöst att åka dit, för det kom inga besökare. Det var bara personalen där och kanske några förbigående som råkade bli lite nyfikna av vår monter, men annars så blev det inte så mycket action. Jag åkte hem efter ca 4 timmar och sen var jag ruttet trött. Jag stod upp nästan hela dagen i Hörby och det var inte kul för min rygg. Dessutom var det väldigt kallt där vi var och vädret var nästan snudd på regn. Alla som vistades på stan i Hörby igår var istället på diverse loppis aktiviteter istället för att komma till Runstenens gala, men så kan det gå när haspen är på, eller nått. Det var också tänkt att jag skulle träffat en kompis i Hörby efteråt, men jag var så trött och hade inte bestämt några planer heller med min vän så jag åkte hem istället.

Annars så är det som en vanlig helg, där man mest sitter hemma och ser film eller sitter vid datorn.

Vad gör ni denna helg, förresten? Lämna en kommentar nedan och berätta!

Kategorier
Vardagsliv

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…

Kategorier
Vardagsliv

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Lite historia…

För några år sen skrev jag lite om tidsmaskiner och ånger över misstag man har gjort. Detta är ungefär 3 år sen nu och idag vet jag lite mer. Jag har bland annat fått anställning och har arbetat närmare 2 år på Funkibator under den här tiden. Jag har flyttat tillbaka till Skåne och jag har pengar på banken. Det enda som fattas är Grand Danois och en vetskap att man har ett fast jobb. Just nu har jag ett jobb, men det är inte alltid säkert att jag kommer ha ett om exempelvis ett år. Men så är det ju för de flesta människor, och detta tror jag är ett vanligt scenario inom föreningslivet, ifall man har en anställning. Det kan bli varsel på vanliga företag, nedskärningar i vården etc. 1 person ska snart göra jobbet som 3-4 personer tidigare har gjort och vinsterna ökar samtidigt som personer går in i väggen och aldrig kan komma tillbaka till arbetslivet som det var förr. Vad som helst kan liksom hända för många i alla möjliga branscher som idag har en anställning, så det gäller inte enbart mig.

Jag är oerhört glad över mitt arbete jag gör. Hur mycket jag är med varje dag och bidrar i vår fantastiska förening, där vi sakta men säkert gör skillnad för personer med funktionsnedsättning och tänker utanför lådan gällande i stort sett allt. Dock tror jag inte att min originella plan om att hålla mig fast inom föreningen kommer vara för evigt, men så länge det absolut är möjligt kommer jag finnas som anställd hos Funkibator. Det är min plan, för i det verkliga livet kan jag förmodligen inte arbeta någon annanstans då ingen arbetsplats samt arbetsmarknaden i övrigt inte är anpassad efter någon som mig.

Det jag behöver för att kunna arbeta är, i alla fall vad jag vet idag efter personliga erfarenheter av sjukdom, långtidsarbetslöshet och allmän ”icke-vilja” att faktiskt försöka med något på riktigt (förutom det jag gjort inom föreningen då), är detta:

  • 100% flexibla arbetstimmar. Jag arbetar 20 timmar i veckan, men fördelar de hur jag vill och arbetar när jag mår bra och kan prestera så bra som möjligt.
  • Arbeta hemifrån, då all rörlighet och sociala möjligheter som finns på ett kontor är alldeles för distraherande
  • Höj och sänkbart bord, två datorskärmar, en bra dator, stabilt internet och en bra, bekväm stol.

Punkt 3 går lätt att ordna. De andra två – not so much. Dock börjar jag fundera på en tanke jag har haft av och till i många år, som verkligen eskalerat i mitt huvud de senaste veckorna. Det kanske finns en annan arbetsmarknad för mig och det kanske finns möjlighet till en utökad arbetsförmåga…

När jag tycker att något är roligt, och då menar jag riktigt jävla roligt såsom mitt pillande med bloggarna och kopierande av kodsnuttar, så kan jag lätt spendera åtskilliga timmar med det. Poff! säger det, så har liksom 8 timmar gått förbi. När jag får möjligheterna att göra något som jag själv tycker är kreativt och roligt (även om det kan var förbannat frustrerande vissa dagar) så är det alltså otroligt lätt att få timmarna att gå. Det är oftast när jag får (vad jag tycker är) kreativa arbetsmöjligheter inom föreningen för att genomföra mina arbetsuppgifter som jag samlar ihop mina flextimmar.

När det blir för repetitivt så blir jag skittrött, mindre motiverad och jag får mer värk samt att jag lättare blir arg och orkar mindre. Majoriteten av mitt arbete har blivit mer så per automatik och därför har energin knappt funnits där i år, men det är så jag fungerar. Jag är inte som andra så kallade ”aspisar”, att jag älskar att repetera saker, sitta och göra samma exakta sak i all evighet. Efter 1-3 repetitioner så kryper det i skinnet på mig och jag vill bara rymma därifrån. Och så har det alltid varit för mig. Att jag nämnde min diagnos bara sådär är mer för att bevisa hur lite jag känner igen mig i den diagnosen och att den inte påverkar mig ett dugg.

Framtidens kommande val, och varför det är ett måste.

Det fick mig att tänka på en sak. Hela mitt liv har det funnits ett mönster. Min så kallade ”lathet” som innan diagnosen på fibromyalgin bara var förklarad som allmän lathet och en beskrivning som ”knäpp i huvudet” från andra eftersom jag inte var som dem. Idag finns ”latheten” kvar i form att jag föredrar att alltid som steg nummer ett att hitta en bekväm lösning på ett jobbigt problem. Som kvinna är denna lösning preventivmedel, en p-spruta och sterilisering för att för evigt slippa mens och barnafödning. Som arbetsför är ett exempel att leta upp smarta excelfunktioner eller online tjänster som hjälper mig att hålla koll på saker så jag slipper ha allt i huvudet och allt blir mer korrekt. Att det sedan innebär att det kan ta veckor, månader eller år att hitta lösningar på alla dessa problem gör mig inget. Det är lite själva jakten som är rolig och även om jag blir arg och frustrerad för att jag inte förstår något så har jag samtidigt så jävla roligt att jag vet inte var jag ska ta mig till. Det är kul att lösa problem! Och extra roligt är det om det gäller kod och mitt älskade WordPress.

Därför tror jag att om 5 år ser mitt liv helt annorlunda ut. Om 5 år tror jag att jag…

  • Har slutat på Funkibator och vidareutbildat mig inom något tekniskt, exempelvis systemutvecklare, webbutvecklare, testare eller något liknande. Kanske till och med något inom spel?
  • Garanterat skaffat Grand Danois, men inte inom den närmsta framtiden. Förmodligen blir det en mer 25 årig vänta istället för 20 år som den är i år 2017. Riskerar jag att bli arbetslös, eller om jag blir fattig student igen under ett par år, vill jag inte sitta med en dyr hund och inte ha råd att leva livet med GD. Jag vågar kanske inte satsa ännu med allt som pågår för tillfället.
  • Arbetar minst 75% med något inom IT på något företag som är tillräckligt flexibelt för att det ska fungera för mig och att jag har en mycket högre lön jämfört med idag, så livet med bil, Grand Danois och andra nöjen inte är något problem.
  • Att vi bor kvar i lägenheten vi precis har köpt och stormtrivs fortfarande. Eller så har vi precis börjat titta på radhus eller möjligheter att bygga ett eget hus. Jag tror också att Henrik är kvar på Unity eller att han åtminstone arbetar kvar i Danmark inom IT sektorn.
  • Att jag för en gångs skull i mitt liv arbetar riktigt passionerat med något som jag upplever inte suger upp energi och gör att jag faktiskt orkar heltid eller 75% utan att det ska påverka humör eller min fibromyalgi. Med rätt verktyg tror jag det är möjligt.
  • Att jag är växtbaserad vegan (Whole Foods Plant Based) och äter tusen gånger nyttigare än vad jag gör idag. Och därmed lättare får mer energi pga all den bra maten jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt här. Arbetet jag gör idag är kul, men det är tröttande och vissa perioder orkar jag knappt att lämna sängen, eller soffan. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar möjligheterna det ger mig. Jag älskar att arbeta hemifrån och jag är nöjd med min lön. Det är också skönt i dagsläget att enbart arbeta 50% och vara sjuk på den andra halvan. Däremot så har jag på sistone börjat ruttna på vissa saker och jag kräver förändring. Dessa känslor kring förändring kommer inte försvinna. Inte förrän jag har nått mitt framtidsmål och problemet är löst.

Hela mitt liv har jag ( i alla fall i mitt huvud) varit en passionerad person, men jag har ständigt blivit hindrad på många olika sätt från att utföra dessa saker på ett sätt som är kul och roligt. Även om jag gillar mitt jobb idag, så räknar jag ner timmarna tills jag kan göra något annat. Så är det med mycket jag gör och så har det varit hela livet. Det är inget nytt. Det är bara så jag fungerar.

Kortfattat; tycker jag något är skitkul så flyger timmarna förbi och jag njuter till fullo. Är det inte superkul/intressant så tänker jag på annat och längtar efter det där roliga som är mycket mer skoj än vad jag gör just då.

Som tjej i grundskolan, var det en fasa att vara tekniskt lagd och gilla datorer. När jag gick i femte klass ville jag bli datatekniker och en hel skola på över tusen elever fick reda på det och mobbade mig i månader till att jag la ner de planerna. När jag ville gå SAM – IT linjen på gymnasiet, men blev övertygad om att gå ett annat skitprogram som inte gav mig något är också ett annat exempel. Ingen teknisk datorutbildning då heller. Ingen motivation och inget driv att försöka. Det är liksom det livet har lärt mig. Ungefär som:

”Du kan vilja och önska att du kunde, men det är aldrig lönt att försöka för det kommer aldrig gå”.

Diagnosen på Asperger gav mig möjligheter att pröva min arbetsförmåga, men aldrig inom något data inriktat. Satt jag väl framför en dator så var jag annars allmänt asjobbig för mina kollegor, men det berodde på att det jag gjorde var inte kul. Jag ville bara hem. Göra något annat. Och istället för att gå hem störde jag kollegorna så ofta som var möjligt för att slippa det där tråkiga när jag väl var på arbetsplatsen. Varje gång jag har försökt lära mig att koda så har det slutat i en metod som inte gav mig det jag behövde. Och alla högskoleutbildningar krävde matematik som jag aldrig förstått eller varit bra på. Allt gällande WordPress har jag slarvigt läst mig till och jag förstår aldrig vad jag sysslar med, men det är ändå så kul och jag kan inte släppa det. Med det så har jag i alla fall hittat små lösningar till mina problem, men skillnaden är att jag vill verkligen förstå vad jag gör. Det gör jag inte idag. Jag leker mig fram till en lösning med kod och det är inte rätt och det vill jag ändra på.

Jag tror det finns otroligt många personer som sitter i samma situation som jag. Som driver genom livet med en önskan att göra något annat, och sitter på sina arbetsplatser och räknar ner timmarna tills de får gå hem. Det jag vill känna och uppleva är att arbeta inte är jobbigt. Att arbeta ska vara kul. Man ska liksom inte ha ångest för att helgen redan är över… Tiden ska gå fort och jag vill känna mig kreativ 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, 50 veckor om året och njuta av det jag gör och det jag bidrar med. Idag känner jag så kanske 5 timmar i månaden, med undantag då jag på fritiden sitter med mina bloggar. Vilket för övrigt inte är ofta numera då jag inte har energin för det då kroppen strular mycket för tillfället.

Målet just nu är bara att orka med. Orka jobba, orka försöka och när jag får möjligheten så tänker jag ta det tekniska steget jag i alla år har längtat efter att ta.

Och jag hoppas att jag lyckas.

Kategorier
Vardagsliv

…Om jag bara hade kontroll…

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Det som stör mig mest är att majoriteten av det kan jag inte berätta hursomhelst, utan att det blir förödande konsekvenser av det. Jag behöver skriva av mig, berätta exakt hur jag känner och upplever vissa saker, men jag har ännu inte kommit på hur jag ska göra för att enklast sätt dela med mig utav det som snurrar i mitt huvud för tillfället.

Det är bara mycket just nu, mer än vad som behövs vara där. Till en stor del är det bara positiva saker, men det finns också en stor rädsla och jag är också lite ledsen över vissa saker. Sjukt störigt är det med alltihop i alla fall.

Om jag hade haft kontroll, så hade jag bara slutat bry mig och aldrig ältat en endaste grej någonsin igen men så lätt är det inte att vara jag. Får man en tanke i huvudet som är tillräckligt intressant på något vis, eller kanske för störig för att kunna släppa – ja då sitter den där tills att problemet är löst eller att man genomfört vad det nu än är man bara vill få överstökat. Ett exempel är att jag håller på att längtar ihjäl mig efter Grand Danois. En väntan som hållit på i 20 år! Ett annat exempel är att jag längtar efter tills att vi bor i Malmö med tusen gånger  bättre läge och närhet till det man behöver. Ett tredje kan räknas som min nyfunna besatthet över att lära mig programmera och för en gångs skull förstå kod. Ett fjärde är hur mycket jag vill bidra med i vår förening Funkibator och etableringen av Funkibator Syd.

Hade jag också haft kontroll över precis allt så hade jag lätt varit mer aktiv, läst mer böcker, druckit vatten istället för läsk (och föredragit det över alla andra ohälsosamma drycker) och orkat laga nyttig, hälsosam och vegetarisk mat varje dag utan att mer eller mindre klagat. Jag hade också haft ett konstant lugn och inte haft en karusell av känslor som bara beter sig hur de vill. Som att slippa bli fly förbannad för att man typ inte får upp blixtlåset på tröjan nån gång. När sån ilska uppstår så är det på dagar då man har mindre energi, mindre ork och för mycket annat så jag orkar helt enkelt inte ”chilla” eller ta kontroll, för jag kan bara inte. Jag vet liksom inte hur man gör… Det är inte kul att ha det så – vara utan total kontroll när jag vet att inte behöver eller ens vill bete mig på vissa sätt i särskilda situationer. Jag hade accepterat mer av de saker jag idag tycker är skittråkiga och jag hade gjort allt i min makt för att få saker och ting att fungera för alla parter. I verkligheten är det en helt annan sak. I verkligheten har jag hinder som stör mig titt som tätt. En värk som uppkommer när man som mest vill göra roliga saker och ett intresse som bara verkar vara inställt på bekväma lösningar och tv tittande eller nått i den stilen. Det finns många fler hinder utöver detta, som att det krävs pengar för allting!

För närvarande håller jag på att tappa kontrollen helt, men jag försöker att göra mitt bästa för att det inte ska gå överstyr ändå. Jag fungerar fortfarande och allt är som vanligt. Det är ingen lögn. Det är bara så att ju längre tiden går desto mer eftersöker jag en radikal förändring. Det bara känns så. Dags för förändring…

Det är fan dags att lyckas med olika saker och för en gångs skull i mitt liv, få kontroll över mina handlingar och mitt liv så allt blir så fungerande som möjligt.

När jag hittat ett sätt att förmedla i text mina tankar jag har som jag vill dela med mig så återkommer jag. Ge gärna förslag nedan i form av en trevlig och stöttande kommentar.

Kategorier
Vardagsliv

Jag överlevde denna veckan också…

Idag är det fredag igen. Veckorna susar förbi i 300 knyck och jag fortsätter att arbeta på som om inget hade hänt. Denna vecka har varit blandad med hopp, förtvivlan, förkylning och extra flextimmar så det är rätt mycket om har hänt på så vis. Nu är allt dock lugnare igen. Och det är skönt.

Lite så här känner jag mig efter denna veckan. Totalt slutkörd men ändå rätt ok. Tungan måste alltid sticka ut och en grimas är ett måste.

Jag har betat av i stort sett allt på listan där jag ligger efter med mina arbetsuppgifter. Jag har samtalat med mina kollegor och checkat av så allt är under kontroll, vilket det är. Som vanligt var det jag själv som stressat upp mig i onödan, men jag är ju sån och det är en svår vana att bli av med. Ungefär lika svår som att för evigt sluta med onyttigt. Det går liksom inte.

I måndags blev min förkylning lite värre. Henrik blev sjuk i förra veckan och jag blev det typ i tisdags på riktigt. Trots detta har jag arbetat på som ett litet arbetsbi och fått ihop en hel del flextimmar. En del av dessa tog jag ut både igår och idag, men jag ligger fortfarande på plus och det är alltid positivt – så länge det inte blir allt för många timmar. I slutändan flexar jag alltid ut och ligger plus, minus noll. På dagar jag orkar väldigt mycket jobbar jag på så länge jag kan, för dessa timmar kan jag sedan nyttja på dagar då jag inte har lika mycket energi.

Nu är det Fredag i alla fall och arbetsveckan är över. Det är skönt, men denna helg vankas det storstädning och hur man ska orka med det när man är förkyld och det känns som om halva hjärnan är en enda stor gegga, det återstår att se. Förkylningen börjar i alla fall gå mot sitt slut, men istället för att komma ut ur näsan så känns det som om allt kladd vandrar in mot hjärnan istället men så brukar det ju bli när man är förkyld.

Igår var vi på bio också och såg La La Land. Den var ok, men förtjänar absolut inte det höga betyget den fått på IMDB. Vi ger den max en 6:a. Det är en musikal och det brukar ju vara lite blandat vad man tycker om det. Själv föredrar jag filmer som bara har story. Musikaler funkar i vissa undantagsfall, men oftast undviker jag dem.

Har du sett den filmen? Vad tyckte du i så fall om den? Lämna en kommentar och berätta. Men nu tar jag helg!