Kategorier
Drömboendet

Att lära sig ha tråkigt. Och lite prat om radhus.

Jag vet inte ifall jag har skrivit om det här temat innan. Alltså att ha tråkigt och känna sig uttråkad. Jag vet att jag har nämnt det ett par gånger, särskilt det här året sen Corona började och ”allt” ändrades. I alla fall för resten av världen. För min del så har ju det mesta varit som vanligt. Det innebär att jag alltså är hemma ungefär lika mycket som jag brukar, träffar de jag brukar träffa och handlar samt gör saker i stort sett som vanligt. Det stora undantaget är väl att jag träffar Henrik skitmycket och att man typ blivit lite folkskygg när man vistas på publika platser p.g.a Corona skräpet.

Mina konstiga tankar kring Covid-19

En snabb tanke angående Corona (Covid-19) är också att det sedan länge känts som om att Corona finns hos alla människor. Alltså, man ska ju akta sig från att bli smittad och sprida det vidare, men i mitt huvud så känns det som om att alla människor redan bär på viruset, och det är ”därför” man ska hålla avstånd. Typ som om att viruset inte smittas via så kallad droppsmitta, utan bara att vistas nära andra personer. Typ som om alla hade en liten fluga som satt på axeln som kan hoppa vidare till nästa person och så sprids det vidare. Det känns så skumt att betrakta alla som potentiella jättefarliga personer som kan döda en liksom bara sådär. Jättekonstigt, jag vet och JAG VET att det är inte så. Det är väl mer p.g.a. restriktionerna som är så ovanliga som gör att Corona känns så här. Det är ju lite konstigt att man helt plötsligt inte får kramas och hälsa på folk som man är van vid. Det är väldigt skumt i alla fall och jag hoppas att detta går över snart. Det lär ju inte bli så. Världen lär inte vara densamma efter detta, men jag hoppas att man för evigt kan leva någorlunda normalt liv i alla fall. Träffa sin familj och resa när man vill exempelvis. Men jaja… Vi kör på med vad jag egentligen skulle skriva om istället.

Uttråkad 99.9% av tiden eller nått…

Jag har ju känt mig så här totalt uttråkad egentligen nu i flera år. Det började väl i slutet av 2018 eller nått sånt. Förmodligen tidigare. Jag har ju ingen koll på tiden. Den bara går förbi så fort! Så länge som jag håller hjärnan upptagen med film, serier eller gott sällskap så är det lugnt. Likaså om jag kodar eller pluggar. Det är dock väldigt mycket ledig tid i mitt liv i övrigt. Eftersom jag inte har några barn, en dyr hobby, massa olika fritidsintressen eller massa måsten så kan jag göra i stort sett vad fan jag vill större delen av dygnet. Som sagt, så länge jag håller mig upptagen är det bra, men så fort det slutar så blir jag helt handlingsförlamad av uttråkade känslor eller nått sånt. Det är typ som om att halva jag försvinner när filmen eller avsnittet på en bra serie är slut och jag inte kan eller känner för att se mer. Det är otroligt störigt, men så är det just nu och har varit – alldeles för länge.

Vad har jag gjort åt det då? Ja, ärligt talat – inte ett skit. Istället för att faktiskt hålla mig själv mer upptagen, genom att påbörja nya hobbies. Läsa böcker som jag så länge tjatat om, ta promenader, lyssna på podd och/eller ljudbok så har jag alltså skitit i det. Vad gör jag istället? Jo, är besatt som fan eller drömmer om framtiden. Den där saken som är tusen mil bort minst och som jag aldrig kommer kunna nå förrän ett stabilt heltidsjobb är funnet och jag har vad jag behöver för att uppnå mina främsta mål i livet. Just nu är ju det min framtida bostad men också min efterlängtade hund, min Anton, min första Grand Danois.

Jag försöker att inte tänka på bostäder så mycket just nu, men det går inte att släppa det. Jag både avskyr det samtidigt som jag längtar och är hoppfull att jag kommer bo större i framtiden i en till nybyggd bostad, men vi får se. Det går upp och ner med allt. Från totalt desperat och ”jag vill flytta – NU!!!” känslor, till mer avslappnat och realistiskt. Och sen tillbaka igen. Jag måste ju som sagt banka in i skallen att det blir ingen flytt förrän jag har fast jobb med en bra heltidslön. Alltså, vänta tills hösten 2021 som tidigast innan det är fixat. Bara det känns som en halv evighet. Förmodligen lär det ju bli minst 3 år till innan jag ens har flyttat härifrån och det känns ju bara ännu värre. Men jag VÄGRAR flytta till ett till temporärt boende. Det är ju så jobbigt att flytta, och jag kan typ inte bo billigare än vad jag gör nu. I alla fall inte om jag ska bo i en hyreslägenhet jag faktiskt kan få. Jag bor hellre kvar i min nybyggda lilla skokartong som har läget och alla bekvämligheter jag måste ha för att vara glad, än flyttar ytterligare en gång till, till en äldre bostad i sämre skick men med billigare hyra. Jag hade liksom sån jävla tur att jag faktiskt fick den här lägenheten. Det är lite av en dröm, faktiskt, men för varje dag som går så går det också lite upp och ner med hur mycket jag gillar den.

Liten frys och stopp i avloppet är den nya standarden…

Missförstå mig rätt här. Jag trivs. Det är ingen tvekan om det, men det uppstår lite då och då småsaker som stör mig. En grej är att frysen är pytteliten. Den är typ hälften så stor som en vanlig frys, och då är det en kombinerad kyl med frys. Kyldelen är rätt ok i storlek. Frysen funkar, men jag får bara plats med ungefär hälften av allt jag hade velat ha i den, vilket innebär att jag får handla frysvaror alldeles för ofta. Eller alldeles för sällan, för jag orkar bara inte. Jag har nog aldrig köpt så mycket färska grönsaker som jag gör nu sen jag flyttade in här. Jag hade ju en plan att jag skulle köpa enorma påsar på 2.5 kg från mathem, med märket Magnihill, men de påsarna får inte plats i min frys. Jag hade kanske kunnat köpa en påse broccoli av det märket, men då hade jag inte fått plats med något annat. Ungefär så illa är det. Och det stör mig. Tanken var att jag skulle köpa en extra frys, eller få en gammal frys av en kompis, men jag valde istället att köpa en riktig avlastningsbänk/hylla för att jag skulle kunna få plats med mer grejer i lägenheten istället. Jag ångrar mig inte i efterhand, men det är lite störigt att jag inte har plats för bägge grejerna.

Sen låter ju kylen jättemycket och på nätterna när jag ibland ligger halvt vaken så hör man ju hela cykeln från början till slut när kylen jobbar. Det är lite störigt eftersom jag inte kan stänga in mig och slippa alla ljud. Ja, öronproppar finns, men känns lite onödigt att använda det bara för att kylen låter. Det har ju blivit lite white-noise över det ändå, så det är inte lika störigt längre.

En annan sak som stör mig är att det väldigt lätt blir stopp i avloppet här. Rören är så smala, och/eller så spolar toaletten så snålt, så även om man har kissat eller nått så måste man hålla ner spolknappen så länge och inte ens då är det säkert att allt åker ner i avloppet som det ska. Ok, kanske lite överdrivet, men ett tips är alltid att använda knappen för Nr 2 och hålla i den så länge det går. Annars blir det stopp eller att man ser lite korvar ligga kvar. Inte så kul för mig, men heller inte för potentiella gäster…

Inte hänga teven på väggen, och cigarettdoft utan att man är rökare…

Det är också lite smått irriterande att väggen mellan badrummet/förrådet och mitt vardagsrum/sovrum är så tunn att det inte går att hänga upp teven på den. Varje gång nån röker också, vilket fan alla i huset gör känns det som så kommer doften av cigaretter in i min lägenhet också. Flera gånger i veckan så är det som om att jag rökt själv här i lägenheten, fast det enda som fattas är röken. Det är otroligt störigt. Jag har pratat med hyresvärden om det och de säger att det beror på att folk röker för nära ett par insugsrör eller nått och då går den doften in i lägenheterna. Dock enligt en granne jag pratat med om det här så gissar hon att det kan vara så illa att någon röker inne i bostaden och på så vis så kommer doften ut i lägenheterna. Jag har ingen aning, men det är otroligt frustrerande.

I övrigt så trivs jag ju här. Jag älskar nybyggda faktorn, läget och att det är tyst i huset. Jag hör liksom aldrig något från grannarna och de verkar inte höra mig heller. Det är bra. Att lägenheten är liten och ”dyr” kan jag inte göra nått åt. Jag menar hade jag haft heltidsjobb redan när jag letade bostad så hade jag ju köpt mig en lägenhet istället, men nu pluggar jag så jag får leva med det här. Och det är liksom helt ok.

Jag börjar dock sakna soffa mer och mer, men det finns ingen plats för det alls. Inte ens en minisoffa hade fått plats här, vilket är lite trist. Jag gillar i alla fall mina poängfåtöljer, men jag hade velat ha både ock. Om jag ska nämna framtidsdrömmarna igen så låter det väldigt trevligt med en läshörna i kontoret i framtida bostaden, även om jag förmodligen aldrig kommer börja läsa böcker som vanligt folk gör. Men det hade varit trevligt att ha det så.

Och nu lite radhusprat – BoKlok radhus, 117 kvm 😍

Sen börjar jag också tänka lite mer på hur livet hade varit om jag hade haft råd att bo i ett av BoKlok’s radhus på 117 kvadratmeter. Jag lär inte hamna i ett sånt, men om det ändå hade blivit så, då vill jag spekulera lite om möblering och annat. Det stora problemet, efter att man löst finansieringen och jag har råd utan problem att bo själv i sånt stort hus så är frågan – hur ska man fylla alla rummen? Kolla planlösningarna för bägge våningar och fortsätt läsa nedan.

Bottenvåning
Övervåning

Vi börjar med övervåningen!

Självklart så ska jag ju sova i det stora sovrummet på övervåningen. I så fall kommer jag behöva köpa en lite större säng, då sovrummet är på dryga 14 kvadrat! Det lilla sovrummet mitt emot på dryga 7 kvadrat kanske blir ett extra förråd, eller klädkammare. Möjligtvis ett kattrum, men vi får se. Det lär mest luta åt nån typ av klädkammare och förråd.

Det andra lilla rummet på andra sidan, som är på nästan 10 kvadrat lär bli gästrum. Där ska min nuvarande säng agera som gästsäng när folk vill sova över. Allrummet, kommer om jag får bestämma bli ett till rum med vägg och dörr och det lär bli mitt kontor eftersom det är näst störst på ca 11 kvadratmeter. Lyckas jag i framtiden också bli någorlunda framgångsrik på YouTube med Anton så blir det också en studio, med green screen och bra belysning.

Nedervåningen, och vi börjar med köket.

På nedervåningen lär jag fälla ut slagbordet jag har och sätta klappstolar runt om, eller så köper jag bara ett nytt, men större bord och ställer slagbordet någon annanstans. Under trappan finns ett litet förråd. Om det får plats, kanske jag kan ställa en frysbox där till Antons framtida färskfoder. Om inte, så får frysboxen vara nån annanstans på nedervåningen. Vardagsrummet lär jag dela i två, och ha ett tv rum på ena sidan och förmodligen ett ”hundrum” på andra sidan. Det är i alla fall en tanke jag fick häromdagen, så Anton har ett bra ställe att vara på om dagarna när jag inte är hemma exempelvis, men hur jag hade ordnat upp det rummet återstår att se. Jag måste i så fall skydda väggen på nått vis och ha en bra, stadig avdelare som inte innebär nån slags renovering. Sen självklart borde jag skydda golvet också.

Mer ekonomiprat också…

Om jag mot förmodan skulle hamna i ett radhus av BoKlok i framtiden så har jag börjat tänka lite mer på det här med ekonomin. Vad som krävs för att ha råd, hur lång tid att spara på kontantinsats etc. Den mest intressanta tanken är dock, om man leker otroligt mycket med tanken här. Låt oss säga att jag vinner ett par miljoner på lotto i framtiden och bor i ett radhus utan lån, och då så klart utan amortering. Med driftskostnad och avgift så skulle det innebära att jag hade kunnat bo 4 gånger större än idag för samma grundliga utgift jag betalar idag för den här lilla skokartongen. Egentligen, om man ska vara realistisk, så bara med rätt kontantinsats och rätt lön så hade jag haft kanske 2-3 tusen mer i grundliga utgifter jämfört med idag, så det är ingen massiv skillnad direkt. Det är ändå rätt fräckt att man kan bo så stort till ändå en så pass rimlig kostnad. Vi får se om det blir av, men det är inget jag räknar med. Nej, en trea som sagt i markplan är nummer 1, med ett så lågt lån som möjligt är det jag tänker satsa på.

Men det är så uttjatat nu vid det här laget.

Kategorier
Livsstil och hälsa

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Kategorier
Teknik och miljö

Hur man blir en ”Gamer Girl” när hjärnan hellre vill göra nått annat.

Ja, en sån instruktionsbok hade jag gärna velat ha. Jag är i grymt stort behov av en sådan nu. Kan någon av er kära läsare ge mig en sån bok som min tröga lilla hjärna inte vill läsa, men som jag behöver ändå?

Nåja. Det här är något jag har tänkt på i åratal nu. Jag minns för 3½ år sen att jag skrev ett inlägg om att jag skulle bli bättre på att läsa böcker (finns i mitt privata arkiv som numera är låst för allmänheten). Det gick väl sådär. Jag började väl läsa Wheel of Time serien, både via ljud och via bok i mobilen, men medan Henrik läste typ 10 böcker hann jag läsa kanske tre och en halv + att jag inte alls kom ihåg lika mycket som han och missade jättemycket detaljer. Det enda jag kunde tänka på när jag lyssnade eller läste var ju bara att jag vill se filmen på det här! Så är det ju jämt!

Hur jag än försöker så kan jag inte få min hjärna att gilla att läsa. För det första tar det så mycket energi att jag orkar om jag har tur läsa ett kapitel i taget och efteråt är jag typ supersnurrig i huvudet. Så som jag dessutom har mått de senaste åren, där tröttheten bara blivit värre så har jag inte orkat läsa. Otroligt få gånger har jag orkat läsa lite Manga, vilket också är ett försök till att göra nått mer ”nyttigt” med min tid istället för att bara titta på TV hela tiden, eller blogga. Men jag älskar ju att titta på TV och jag älskar ju att blogga, men det är väldigt meningslöst (förutom då när känslorna måste skrivas ner i ord). Jag vet att det hade varit mycket bättre både för mig själv och för andra om jag gillat spela och läsa böcker mer än vad jag föredrar att se på TV eller göra andra totalt meningslösa saker.

Nu, idag gäller mina tankar främst spel. Hur ska jag börja spela mer och hur fan skall jag gå tillväga för att lära mig att älska datorspel igen? Hur ska jag slippa få ont i fingrarna när jag spelar efter bara några minuter och hur ska jag komma ihåg alla olika kombinationer av knappar man kan använda i de olika spelen? Jag vet verkligen inte, men det är fanimej på tiden att jag försöker.

Idag för en stund sen försökte jag ge mig på Heretic. Det var ett spel jag spelade som en tok innan Internet kom 97 och bara tog över allt för mig. Jag spelade i fem minuter, för jag kom inte vidare. Jag behövde en jävla nyckel för att öppna en jävla dörr så jag kunde gå in i nästa rum, men jag sökte överallt i första delen och det fanns ingen jävla nyckel någonstans så hur fan kommer jag vidare då? Jag minns att det är ett återkommande tema i det spelet, för jag fastnade jämt utan att veta hur fan jag kommer vidare. Det positiva med det spelet är att jag typ enbart kan använda bara min datormus för allt eller piltangenterna, så det är ju positivt, men ändå. Så jävla frustrerande och jag vill inte fuska heller. En stund senare så ”spelade” jag ett annat ”spel” som heter Fine Artist. Jag vet ju inte om det räknas som ett spel eller om det mer bara är något kul program på datorn. Det höll jag på med massvis också och tyckte det var jättekul. Jag tyckte absolut bäst om att rita en särskild snigel. Det som jag målade idag kan ni se nedan:

Slug from Fine Artist game
En alien snigel som jag ritade förr i alla möjliga olika färger när jag var yngre. Idag blev den lila med blåa ögon och grönt dregel.

Jag försökte först att ladda hem spelet, men det gick inte att installera på min dator. Jag behövde en 64bits variant och det tror jag inte finns. Däremot hittade jag ett ställe online där man kunde spela det, så det var ju skoj.

De enda spel jag gillar idag att spela är så kallade Match 3 spel. Toy Blast, Angry Birds Blast och några få spel till har jag spelat en hel del. Toy Blast har jag hållit på med dagligen i nästan 1 år nu. Jag tror jag började spela det nån gång i mars 2017. Jag gillar dock inte spel som Candy Crush, där man byter plats för att matcha utan jag vill antingen dra en linje på matchande färger eller bara trycka på de färger som matchar. Något annat gillar jag inte. Sist jag dock spelade ”mycket” tv spel var när jag blev ihop med Henrik och vi bodde i Karlskrona. Då hade vi köpt en Xbox 360 där jag spelade ett spel som heter Boogie Bunnies jättemycket. Det var också ett Match 3 spel, som har liknande teknik som pop shooter spel, där man alltså ska skjuta en färgboll bredvid matchande färg. Det är dock inte exakt samma men väldigt likt. Det spelet saknar jag som fan, men det finns inga såna spel på marknaden, varken på mobilen, på datorn eller på PS4. Det är lite tråkigt. Jag vet dock inte om det hade fått mig till att återigen spela mycket mer, men det hade förmodligen varit ett bra steg på vägen så jag kan vänja fingrarna igen med att trycka på knappar.

Jag föredrar alltså idag lite mer enkla spel där man knappt behöver tänka. Undantaget är dock de spel jag och Henrik spelar tillsammans när nya avsnitt släpps av Walking Dead, Life is Strange med flera. De flesta är från Telltale och jag vet inte direkt genren på dem. Det är typ story spel, där ens val av konversation och handling påverkar handlingen i spelet. Det är också lite point and click. När vi spelar det tillsammans så håller Henrik i kontrollen och jag väljer först vad vi ska säga. Om Henrik håller med så tar vi mitt val, annars väljer han något annat. Jag kan ju säga direkt att hans val är oftast de korrekta för jag har oftast ingen jävla aning om vad jag håller på med, men det är kul att spela dem. Ibland har jag nämligen grymt svårt att hänga med i handlingen och vad de pratar om. Det tar en stund innan jag hänger med. Vilket också känns galet för så är det inte i vanliga livet. Där fattar jag oftast allt direkt. Oftast när jag spelar de spelen blir jag så trött i huvudet att jag måste gå och sova ett par timmar. Så mycket energi tar det ifrån mig idag, vilket också känns smått galet.

Jag hade dock inte velat spela de spelen helt själv för jag är inte ett dugg intresserad av det. Orsaken beror mest på att det är för svårt att tänka på alla knappar som ska tryckas på etc. Jag har så jävla svårt för det när det är för komplicerat. Därför gillar jag mina mobilspel, mina enkla, astråkiga, monotona matcha färgspel. När det gäller allmänna tv och datorspel så vill jag ha det så simpelt som möjligt. Spring, hopp och skjut (tänk Super Mario på Game Boy/NES, liksom) är typ det jag kan sträcka mig till, men knappt det funkar längre på grund av mina känsliga fingertoppar.

I videon ovan ser ni en gammal video från min ena YouTube kanal där jag spelar ett par minuter i ett VR spel. Jag har inte spelat det spelet sen dess, kan jag påpeka så även VR är svårt för mig att spela ofta, även om det verkligen kan bli riktigt grymt, men jag vill hellre göra något annat efter några minuters spel. Typiskt jag, liksom.

Det är ett jävla helvete ibland att vara som jag är. Jag förstår verkligen inte varför min hjärna är så himla intresserad av att exempelvis blogga, oroa sig för domäner och tänka på WordPress helt i onödan (när jag inte kan PHP överhuvudtaget!), när det finns bättre saker att spendera min tid med. Jag förstår det verkligen inte? Jag känner ju själv hur jävla onaturligt det är när jag fokuserar på fel sak, men å andra sidan verkar det som om att jag är helt icke kapabel till att göra något åt det. Spela spel är ”tråkigt”, jobbigt för fingrarna, komplicerat etc. Att se en film som jag sett tusen gånger däremot är fan så mycket roligare. Vilken logik, liksom? Någon som har ett tips på hur fan man kan ändra sitt beteende och lära sig älska något som man egentligen ”avskyr”? För jag avskyr inte spel. Sen jag ”slutade spela” där i slutet av 90-talet så har jag velat återgå, men allt jag gör på Internet idag är så mycket roligare.

Missförstå mig rätt. Jag vill spela spel. Jag vill läsa Manga. Jag vill läsa böcker. Jag vill ha energi…

Men jag orkar liksom aldrig! Det är som om min kropp och hjärna har bestämt sig att jag är förevigat förslappad till att orka göra även det minsta nyttiga för mig själv och för min hälsa. Helt jävla galet är vad det är, men jag är van då jag har vant mig vid att leva med min konstiga, korkade kropp och hjärna som aldrig vill något bättre för mig.

Bah! 💩

Kategorier
Livsstil och hälsa

Skippa tv:n efter tuffa jobbdagar – Haha, sicket bullshit!

Läste det här alldeles nyss, och jag håller inte med. Varje dag så sitter jag vid tv:n. Det är mitt sätt att koppla av, och jag får aldrig några skuldkänslor för det. Allt som ska göras, gör jag ändå tids nog och det varierar med hur många timmar jag sitter där.

De senaste veckorna, så har jag inte suttit där särskilt mycket. I stället har jag suttit vid datorn. Det är min andra avkoppling. Trots att jag sitter 8 timmer om dagen framför en dator nu när jag är på Lernia, så kan jag ändå – mycket lätt sitta 3-4 timmar om inte mer vid min egen dator när jag kommer hem. Sitter jag inte där, så sitter jag vid tv:n. Så enkelt är det, och jag klagar inte ett endaste dugg.

Många tycker det är konstigt att jag gör så, för de flesta orkar inte sitta stilla så länge, men med min knasiga och trasiga kropp + en hjärna som väldigt lätt får slut på energi, så är det på något sätt väldigt avkopplande att se på en bra serie eller film, eller bara ägna sig åt roliga projekt – såsom att blogga, redigera videoklipp eller hänga på sociala nätverk. Det är liksom det jag gör på min fritid och jag fullkomligt älskar det.

Jag kallar det ”att göra så lite som möjligt”, för då mår jag som bäst. Sen är det skitsamma vad jag än gör, bara jag får mina timmar vid datorn och/eller tv:n så jag kan koppla av – så är jag nöjd.

Vad gör du för att koppla av?

Skippa tv:n efter tuffa jobbdagar – DN.SE.