Etikett: framtidsdrömmar

Kategorier
Intresseklubben antecknar!

En budget för framtiden?

Med alla tankar jag har kring det här med bostad och var jag ska bo härnäst och med tanke på hur jobbigt det är att inte kunna fokusera på här och nu istället så hoppas jag att jag nu tagit ett steg i rätt riktning så jag kan gå vidare.

Att göra en budget ger en bra översikt.

Det jag har gjort är att jag igår kväll satt i excel (Google Drive) och gjorde upp budgetar för 7 olika nivåer av kontantinsatser, och tre olika bostäder från BoKlok med tillhörande avgift, amortering, ränta och i radhusfallen – driftskostnad.

Resultatet var smått chockerande, så även om det förmodligen lär hjälpa min korkade hjärna att sluta obsessa över nästa bostad, så lär det ta ett tag innan jag släppt det och det ligger på en mer normal nivå.

Utan att nämna specifika siffror, så såg marginalen för en trea med maxpriset jag nämnt innan extremt bra ut. Även om jag inte sparar undan till en massiv kontantinsats så har jag ändå möjlighet att bo fint och ha det riktigt bra, vilket är avslappnande för själen att tänka på. Det är liksom det som är lite (eller väldigt) stressande för mig idag. När ska jag kunna börja spara till kontantinsatsen? Hur mycket hinner jag spara på 2-3 år innan det är dags att anmäla sig till ett projekt och ställa sig i kön för en BoKlok bostad? När jag såg budgeten och insåg att det kommer lösa sig, så blev jag jätteglad. Det enda som stressar mig nu är hur stora eller små chanser jag kommer ha till en trea i markplan när det väl är dags… Spänningen kommer vara olidlig!

BoKlok har ett bra urval av bostäder, men jag har inte råd att bo själv i radhus…

Utöver en budget för en trea på 72 kvadrat, så la jag även till budget för deras radhus på 117 kvadrat och en tvåa på 55 kvadrat. Jag kan överleva i ett radhus, absolut, men det är inte en budget som ger mig ett bra leende direkt, i alla fall om man utgår från 15% kontantinsats. Nej, där hade det krävts typ minst 30% för att det ens hade varit ett bra och säkert alternativ. Då har jag också utgått från lägsta kända priset för ett av radhusen. Det är inte säkert att radhus i områden jag vill flytta till kommer vara i samma prisklass. Kommande radhus i Höör och Hässleholm kommer för övrigt kosta 300 000 kr mer än vad jag budgeterat för, vilket minskar möjligheterna ytterligare för att jag ska ha råd med radhus själv.

Ska jag alltså bo i ett radhus själv, så måste jag antingen ha en rejäl jävla kontantinsats (tänk lotterivinst) eller bo ihop med någon där som betalar halva huset. Eller en mycket hög lön, men det lär jag inte ha förrän efter jag jobbat i kanske 10 år. Eftersom jag utgår ifrån att jag förmodligen aldrig kommer bo ihop med någon igen, så är radhus bara en sista ”nödvändig och desperat” lösning på bostad i framtiden. Radhus vill jag helst satsa på om jag absolut inte får möjlighet till en trea i markplan, men jag behöver som sagt ha större marginaler för att få det att gå ihop och jag kan känna mig trygg. Det är i så fall större möjlighet att jag kanske tar en fyra på 85 kvadrat, då de är mer rimliga i pris jämfört med radhus. Missförstå mig rätt. Jag hade inte haft något emot att bo själv i radhus, men jag ska ha råd också. Enligt min budget så lär jag inte ha råd med det, alltså i första hand.

Det blir aldrig som man tänkt sig…

Mitt liv har ju en tendens att aldrig bli som man planerat, så även om jag kan budgetera och tycka att det här funkar, så kommer säkert nått hända som gör att jag får vända på kronorna och knappt ha råd med nått, och de tiderna i mitt liv ska vara över när jag fått jobb och bor i min nästa bostad. Jag vill liksom inte ha panik om Anton eller Majken exempelvis måste akutopereras och jag inte kan betala det själv samt ändå ha kvar en bekväm summa på bankkontot. Hade jag satsat på radhus utan att ha en bra grund att stå på är den risken mycket stor att det kommer hända, och jag vill inte vara med om det. Nej, då bor jag som sagt hellre kvar här i min skokartong tills jag känner mig trygg nog att flytta vidare. Det är inte bråttom, men jag är ju ivrig. Det kan jag liksom inte hjälpa.

Vill man bo riktigt billigt – köp en tvåa!

Om man då diskuterar tvåorna på 55 kvadrat, så är det nästan lite chockerande hur bra budgeten ser ut. Det gör att tvåorna blir igen lite mer lockande, men grundproblemet återstår med hur man får ett bra kontor och hur man löser det med gästrum och katthörna/kattrum. Jag borde som sagt lätt få plats där, men jag är orolig för att det blir trångt, och brist på ett rejält rum för kontor/studio/gästrum stör mig. Å andra sidan, så hade jag lätt haft råd med mycket om jag hade bott i en tvåa. Lånet hade man kunnat betala av väldigt fort, jag hade lätt haft råd med bil och marginalerna är mer än goda för allt möjligt utöver det.

Jag hade kunnat skippa att ha soffa i en tvåa, och ta med mina poängfåtöljer jag har idag, eftersom jag sällan lär få gäster ändå som stannar över, men att gosa med någon i en soffa är så mycket trevligare än i dessa fåtöljer. När jag väl skaffar Grand Danois, så vill jag mysa i soffan med min vovve. Jag lär ha maximalt en tresitsig soffa om jag skulle kunna få plats bra i en tvåa skulle jag tro, iaf om jag då fortsätter använda mitt nuvarande skrivbord. Jag behöver också ha plats till hundsäng och Majkens klätterställning. I en tvåa ser det väldigt problematiskt ut och jag vill bo luftigt – inte trångt! Även här i min lilla skokartong har jag möblerat för att få så mycket gångvänlig yta som möjligt, och jag tycker jag har lyckats bra med det.

Kanske lite dålig bild, men det är väldigt mycket yta här och likaså mer yta mellan fåtöljerna och teven.

Det är inte bara att skaffa fler katter…

Jag har också upptäckt av ekonomiska skäl att det låga marginalerna för att bo i radhus också minskar möjligheterna för fler katter. Det är ju för att Majken som sagt kostar mer än vad jag trodde. Visst, när hon är vuxen, inte leker så mycket och kanske bara äter lite mush så lär hon bli lite billigare i drift, men så länge som kostnaden för katt är så här höga så kommer jag inte kunna ha fler katter. Nej, då är Anton viktigare. Så Anton och Majken är vad jag utgår ifrån. Om jag inte blir miljonär eller nått då och lever utan bolån i min nästa bostad.

Att prata pengar är farligt, men nu vet jag hur jag vill hantera dem.

Jag älskar att spara pengar, och jag tycker inte om att se pengar försvinna. Ska dem försvinna så är det för att jag själv spenderat dem på något jag hade/har behov för, men även då så kan jag känna ångest över att pengarna minskar. Därför gillar jag att spara undan mycket och leva snålt. Jag har ett mål som jag tycker är rimligt att spara också per månad. Det är förmodligen mycket högre än vad både banken vill och vanliga privatpersoner generellt sparar per månad, men det är en viktig aspekt för mig. Särskilt med tanke på att jag spenderat så många år med människor som bara spenderat pengar utan att tänka på konsekvenserna och att jag själv bara tillåtit att det har hänt. Jag avskyr mig själv för det, men å andra sidan är det en ordentlig lärdom. Hade jag inte haft den erfarenheten, så är det inte alls säkert att jag hade varit lika duktig med pengar idag.

Det är liksom dags för nya och bättre tider nu. Egentligen har det varit så väldigt länge. I typ 10 år eller nått sånt. men som jag skrivit tidigare så är det dags att mitt liv börjar på riktigt. Där jag bor som jag önskat om i många år nu, och där jag har ett fast jobb med bra, hög inkomst så jag kan känna mig fri. Jag får ju som sagt vänta ett par år till, men ändå.

Jag väntar ivrigt!

Kategorier
Vardagsliv

Jag blir inte klok på det här med boende?!

Och nu börjar jag typ tröttna på mig själv. Nog för att det är roligt att drömma om framtiden, men det börjar spåra ur. Mitt i allt ihop har jag typ sommarlov och inga direkta måsten, även om jag har planer för sommaren. Det har lett till att jag gör typ inget annat än tänker på min nästa bostad, och just nu så har jag återigen börjat titta på BoKlok projekten som finns.

När jag hade blivit singel och började frenetiskt leta lägenhet så fanns det ett projekt i Landskrona som var typ för bra för att vara sant, men det var över ett år i väntetid på att få flytta in. Då hade jag också fått beskedet att jag måste ha fast jobb och en stadig inkomst för att köpa bostad, så därför sket jag i allt vad köpa lägenhet hette. Det problemet kvarstår så vi får se hur mina möjligheter med BoKlok blir i framtiden. De har olika projekt i hela landet, med både radhus och lägenheter. Radhusen har jag nämnt lite tidigare, det är femmor på 117 kvadrat, vilket är jättestort. Priserna för dem ligger runt 1.9 miljoner och uppåt beroende på i landet du vill bo. På mindre populära orter är dem billigare, och i större städer kan de nästan kosta en miljon till. Avgiften är runt 5000 kr dock, så det är helt ok. Inte för att jag hade haft råd med det, men ändå. Nej, jag är mer intresserad av deras lägenheter i så fall. De har ettor på 31 kvm, tvåor på 55 kvm, treor på 72 kvm och fyror på 85 kvm. För min del, i alla fall i början så var jag besatt över tvåorna, men nu vet jag inte när jag tittat på det igen. Nej, just nu hade jag hellre bott i en trea om jag hade flyttat in i några av deras lägenhetsprojekt. Priset på treorna är dock lite jobbigt. Jag berättar mer senare om varför jag tycker det.

BoKlok Flex 3RoK på 72 kvadrat. Denna bilden är också en länk.

Om man jämför tvåorna och treornas planlösning så är det rätt tydligt varför en trea är bättre än en tvåa, men man får som sagt se vad som händer i framtiden. Jag har absolut inte bestämt mig om var jag vill bo, hur jag vill bo. Det enda jag vet är att jag måste vänta. Vänta tills jag hittat mitt så kallade drömboende. Vänta tills jag har kontantinsats som räcker för att jag ska vara nöjd med månadskostnaden och vänta tills att jag faktiskt flyttar vidare. Som jag tjatat om tidigare, ja det lär ta minst 3 år, så i december 2022 är tidigast jag tror att jag har flyttat härifrån. Just nu känns bara det som en halv evighet, fast jag måste ju påpeka igen att jag trivs ju här. Så mycket som jag tjatar om detta kan man ju få för sig att jag bara längtar härifrån, men nej – så är inte fallet. Jag är bara grymt nyfiken på var jag hamnar härnäst och jag hatar att flytta och vill helst inte göra det något mer efter nästa ställe. Därför ska det som sagt vara så perfekt som möjligt, annars får det vara. Jag vill inte flytta härifrån av ren desperation, bara för jag hittat något som är ”ok”. Nej, så nära perfektion man ska komma är jag ute efter. Helsingborgsprojektet har inflyttning nån gång våren 2022 dessutom. Så minst två års väntan där. Jag vet inte om jag hade stått ut med det. Nej, ibland är det bättre att gå ovetandes in i framtiden. Mycket kan liksom hända på två år…

Jag har erfarenhet av att bo i en tvåa på 52 kvadrat. Det var lägenheten jag och Henrik hade i Karlskrona. Den var liten och stor samtidigt. Det jag störde mig på var de jobbiga grannarna och orten Karlskrona i sin helhet. Allt fanns, men det var pyttelitet och svindyrt! Sen har jag också erfarenhet att bo i en trea på 70 kvadrat. Det var när jag bodde i Malmö första gången med ett av mina ex, han som jag var gift med. Då bodde vi i Annestad, som ligger mellan Hyllie och Bunkeflostrand. Det var fint där, men hyran var hög ( i alla fall i mina dåvarande ögon) och jag kom ihåg hur jobbigt det var att bussen inte gick så ofta. Det tog typ mer än en halvtimme in till centrala Malmö och man fick hålla koll på vilken buss som körde vidare ut mot Bunkeflo. I dagsläget så är det bättre, för nu har dem bussar som går förbi det området var tionde minut tror jag nog. Idag är det säkert fantastiskt att bo där ute.

I alla fall, trean på 70 kvm, var liten tyckte jag. I alla fall sovrummen. Det fick plats en säng på kanske 140 cm och ett par garderober, men det var allt. Sovrummen var ofantligt små. Ingen plats för hundsäng där, inte! Nu minns jag inte exakta storleken, men de kunde inte ha varit över 12 kvadrat. Nej, de var förmodligen på runt 9 eller 10 kvadrat. Det var i alla fall trevligt att ha ett stort badrum med både tvättmaskin och torktumlare. Hela området var nybyggt och nu är det färdigställt där sen många år tillbaka. Det var liksom 2005 tror jag som vi flyttade dit, så det är liksom 15 år sen nu. Herregud vad tiden går…

Om vi nu skulle leka med tanken och jag bestämmer mig (och jag faktiskt kan flytta in i en BoKlok lägenhet inom en snar framtid) så är jag lite kluven just nu. Det har gått så pass långt att jag idag skrivit ner en lista med för och nackdelar på ett kommande projekt i Helsingborg eller utanför Landskrona vs att flytta in i en stor tvåa i mitt gamla område i Malmö. Det är just nu i den skrivna stunden väldigt tight med både fördelar och nackdelar för bägge bostadssituationerna.

Om man är positiv först så kan man ju tänka att 30 kvadrat som jag har idag är ju nästan hälften av 55 kvadrat, så där är det inte nått konstigt. Det blir dubbelt så stort! Man slipper renovering med nybyggt och massa annat. Med de låga priserna så kan jag bo på 55 kvadrat för samma peng som jag bor på 30 kvadrat idag, kanske lite billigare med, utan att ha en massiv kontantinsats. På halva lägenhetsytan i min nuvarande bostad har jag en säng, tv, fåtöljer och skrivbord så jag borde få plats med allt. Badrummen är massiva med, vilket är oerhört positivt, med tanke på vad jag skrivit tidigare om mitt tjat med lägenheter. Jag vill ju som sagt ha ett badrum där jag kan tvätta när fan jag vill och duscha/bada en fullvuxen Grand Danois på 70+ kg vid behov, utan att man ska behöva trängas i ett trångt badrum. Det hade jag alltså kunnat göra på en lägenhet på 55 kvadrat… Rätt intressant faktum tycker jag. Jag saknar dock en soffa här, och det hade varit underbart att stänga in sig om nätterna i ett sovrum… för att inte tala om möjlighet att ha en tv i sovrummet också 😍. Tekniskt sett hade en tvåa på 55 räckt ypperligt, med tanke på att en lägenhet på 30 kvadrat gör det idag, dock utan en Grand Danois… det billiga priset och låga månadskostnaden är extremt lockande. Särskilt med tanke på att jag inte behöver spara till en massiv kontantinsats, men man ska ju få plats med en Grand Danois också…

Planlösning över en BoKlok Flex lägenhet på 55 kvadrat, rätvänd. Bilden är en länk så försvinner den, vet ni varför.

Om man tar det negativa då… Det enda stora negativa jag idag är ett problem med en tvåa på 55 kvadrat är att den öppna planlösningen mellan kök och vardagsrum gör att jag vet inte var jag ska ha mitt skrivbord, och därmed ett slags ”kontor”. Jag hade behövt ett bra hörn för det, och det är raka linjer så långt ögat kan nå, om det nu inte är så att sovrummet är så pass stort att skrivbordet hade kunnat få plats därinne. När man tittar närmare på bilden så hade man kunnat ställa sängen längs med fönsterväggen, eller ta bort garderoberna, och då kunnat ställa skrivbordet längs med väggen gentemot vardagsrummet. Det hade kanske gått? Annars hade jag väl fått sälja det jag har och köpa ett mindre istället. Det finns som sagt ett litet hörn bredvid kyl/frys och städskåpen i köket. Det går inte att se hur stort hörnet är, men min första tanke just nu är annars att ställa skrivbordet längs med väggen mellan köksbordet och soffan på bilden. I alla fall om jag nu behåller mitt nuvarande skrivbord, vilket självklart är målet.

Visst, såsom jag planerar nu så planerar jag att jag ska bo själv – för evigt och planera för mig själv i första hand. Jag ska bo där, jag ska trivas där, jag ska ha mina katter och hundar där etc. Eventuella pojkvänner som jag inte känner till i dagsläget får liksom vänta. Det är större sannolikhet att jag stannar singel och bor själv tills jag är pensionär på riktigt än att jag flyttar ihop med nån, skulle jag tro. Och det är också mer sannolikt att Majken stannar ensam som katt, med en Anton som sällskap istället. En Grand Danois, alltså för de som inte förstått det ännu. Fler djur lär det inte bli som sagt om jag kommer bo för litet även i framtiden. Storleken på bostaden får avgöra hur det blir, men jag skulle bli förtvivlad om jag exempelvis då flyttar in i en tvåa på 55 för jag får ordning på möbleringen, men inser att nej, Anton får inte plats här heller… Nej, fy! Det hade varit förjävligt.

Jag hade liksom kunnat bo i en trea på 72 kvadrat istället, för ungefär samma peng som jag hade lagt på en tvåa i mitt gamla område om jag bara har en tillräckligt hög kontantinsats. Å andra sidan är treorna i mitt gamla område på runt 80 kvadrat, så man får lite mer space även där. I vissa områden är treorna lika ”billiga” som de ”dyra” tvåorna också. Grejen är ju denna att med tanke på hur lång tid det kommer ta oavsett när jag väl flyttar vidare, så kommer jag ju ändå ha ett så lågt bolån som möjligt. Det kommer dock ta en halv evighet innan man har en kontantinsats som ger en den där härliga månadskostnaden dock, men jaja. I alla fall om det blir en trea eller en tvåa i mitt gamla område. Har jag heltidsjobb då och tjänar fint, samt lever utan bil så borde jag klara kostnaden oavsett. Det är ju bara bonus på bonus om jag lyckas bo lika billigt i nästa bostad som jag gör idag, och kan spara undan så mycket som möjligt. Med en trea på 72 så hade jag fått samma stora badrum och jag hade fått ett till rum för kontor och kanske gästrum. Men vi får se som sagt. Att flytta tillbaka till mitt gamla område har ju sina fördelar och nackdelar också. Största nackdelen med att bo där är de små badrummen som sagt, men annars finns nästan bara fördelar. Det är ju också i Malmö och med typ drömläge för min del.

BoKlok projekten placerar sina bostäder på så bra ställen som möjligt, och jag klagar inte på det. När jag väl har släppt detta för stunden och kan tänka på annat så hoppas jag att det hade kommit nått projekt till kanske Tygelsjö, Vellinge, Staffanstorp eller några andra orter som ligger lite bättre till än Landskrona och Helsingborg. Iofs så är HB, otroligt trevligt och jag har typ drömt om att bo där när jag var yngre. Fördelarna med att bo just där de planerar sina projekt är att det är lite mitt i smeten. Gångavstånd till stora matbutiker, och Väla är några minuter bort med buss. Det hade liksom funkat. Jaja, vi får se vad som händer. Efter lite efterforskning så visar det sig att de har haft byggprojekt i Malmö innan och även i Staffanstorp etc. Lite trist att man missade det, men å andra sidan verkar de bara bygga större och större bostäder. Det finns ett projekt i Malmö som är jättenära där jag bodde innan och jag har alltid undrat över de husen. Nu vet jag att det var ett BoKlok projekt. Däremot är tvåorna där förmodligen på bara 50 kvadrat istället för 55, och i någon video så såg jag att treorna är på ynka 62, kanske? Nej, det är för litet! ca 70 kvadrat är absolut minsta för en trea tycker jag, och även då kan det lätt bli för litet. Hade jag fått bestämma hade jag ökat på varje lägenhet med typ 10 kvadrat, men å andra sidan hade de kanske inte kallats för hållbara och kvadratsmarta då.

Detta är mest bara en lek med tanken. Jag trivs fortfarande så jävla bra här där jag bor nu, fast att det är så litet. Det kommer ta tid innan jag flyttar härifrån, det vet jag, och jag ska börja spendera min tid med annat än att leta ny lägenhet, det lovar jag. Nått annat kan jag liksom inte tänka mig. Nä, minst 3 år kommer det bli och när Corona skiten är mer eller mindre över och livet återgår till det ”normala” igen så lär jag som sagt inte köra ringleden sjuttioelva gånger i veckan och tycka det är tråkigt, utan jag lär fokusera mer på här och nu. Något som jag iofs aldrig har gjort så länge jag kan minnas. Nej, att tänka på framtiden är alldeles för motiverande.

Även om man aldrig kommer dit*.

*Jag syftar på att jag är 38 år, och har längtat efter Grand Danois sen 1997 och har fortfarande ingen, samt att jag heller aldrig haft ett fungerande heltidsjobb med hög fast inkomst.

Kategorier
Vardagsliv

38 år ung. Nu är det tid för förändring?!

Igår fyllde jag 38 år, vilket bara känns konstigt att säga. Det började väl efter man nådde 35 års-strecket, för nu är det inte många år kvar tills man är 40. Det känns helt galet att jag levt i snart 40 år!

Orsaken till varför det känns så konstigt med att säga hur gammal man är, är just för att man inte känner sig så gammal som man faktiskt är. Jag är förmodligen fortfarande 20 eller kanske till och med tonåring i huvudet. Det enda som har förändrats är mina intressen. Jag gillar iofs fortfarande att träffa folk, jag har inget emot att gå på fest och göra saker som jag gjorde när jag var 20+ år yngre, men det händer inte lika ofta längre. Mest för att jag umgås inte med massa människor som jag gjorde när jag gick i grundskolan eller gymnasiet. Jag dricker inte längre alkohol, både av medicinska skäl men också för att jag inte kan hantera mig själv när jag är full, och jag vill inte ha mer ångest än vad jag kan hantera. Jag har tillräckligt med ångest i mitt liv redan. Jag behöver inte ha mer.

Livet mitt har bara blivit mer och mer stillasittande egentligen, men jag trivs med det. Jag skiter egentligen i hur gammal jag är, för jag tänker fortsätta göra de saker jag tycker om att göra, äta det jag vill och planera inför min egen framtid. Det som stör mig med åldern är mest att tiden bara har gått. Jag har fortfarande aldrig haft mer än ett riktigt jobb. Jag har aldrig arbetat heltid under en lång period. Jag har alltid tagit den lätta vägen ut, och därmed har jag inte lärt mig så mycket som jag borde. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar och jag har gjort för många misstag som bara satt mig i skiten. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar allt för svårt att ändra på också.

I mitt förra inlägg så skrev jag om framtiden igen. Nått jag älskar att göra – bara drömma om vad fan jag gör om fem år. Vet ni om att mina femårsplaner aldrig har blivit av? Vad jag ser mig själv om fem år är något som alltid skjutits upp, för det blir inte verklighet. Det är liksom simpla saker såsom att ha ett bra jobb som jag trivs med. Ha en tillräckligt hög inkomst så jag har råd med Grand Danois och sen bo så perfekt jag bara kan. Allt det har aldrig gått i uppfyllelse. Och jag är snart 40 år gammal. Det är det som är det konstiga i det här. Typ halva mitt liv har gått och det har liksom inte ens börjat. Det känns så jävla knäppt att jag har spenderat i stort sett all min tid på att drömma om en framtid som aldrig kommer hända, samtidigt som jag bara sitter framför teven och ser på serier och filmer istället för att ha bättre hobbies som faktiskt kan hjälpa mig på längre sikt. Jag pratar självklart igen om hur mycket jag hade velat typ sitta och koda hela dagarna, läsa böcker, lyssna på poddar, ta promenader och börja spela spel igen som jag gjorde så mycket för över 20 år sen. Men nej. Att få ett bättre liv är förmodligen inget som kommer hända. Jag är för nöjd med såsom jag har det. Och hur jag än vrider och vänder på det är jag förmodligen för envis för att orka få en förändring så det blir bättre.

Just nu sitter jag exempelvis hemma och har tråkigt som fan. Det kryper i kroppen på mig, för jag vill bara göra nått annat. Just nu är jag trött på att bara se på tv. Jag vill göra nått mer nyttigt, men vad gör jag? Jo, jag sitter kvar vid teven och här lär jag sitta tills det är dags att sova och sen börjar allting om igen imorgon. Dock så såg jag en intressant YouTube video där man kan lära sig själv att tycka om tråkiga saker. Det var en rätt så simpel process.

I början så tar man en dag i veckan där man verkligen har astråkigt. Inte använder sociala medier, sitter och kollar mobilen, tittar på tv eller gör något annat som man generellt tycker mycket om att göra. Man spenderar tiden med att göra just det som hjärnan tycker är astråkigt. I mitt fall hade det inneburit att läsa böcker, försöka spela tv spel och kanske ta promenader. Möjligtvis gå på gymmet, för träning är nått av det värsta och tråkigaste som finns! Detta fortsätter man med tills att man faktiskt börjar tycka om det och sen fortsätter man bara göra det mer och mer och till sist har det blivit en ny vana. Det här som man tycker är extra roligt sparar man generellt till sist på dagen.

Frågan är om man kan göra det utan att lyssna på något, för jag vill gärna hitta en ny rutin där jag kan fortsätta lyssna på ljudböcker och poddar, så där kan jag tycka att ta promenader med en ljudbok i öronen borde räknas som nått tråkigt. Jag hade också behövt en bättre studieteknik, och i sommar hade jag tänkt att försöka bättra på den, då jag förmodligen inte kommer ha nån inkomst i form av sommarjobb denna sommaren. Att lära mig plugga programmering på ett bättre sätt lär bli en utmaning som heter duga, men jag ser fram emot det. Jag måste bli bättre på det, för jag känner idag att mina kunskaper är långt ifrån så bra som de kan bli. Jag kan koda, men jag vill kunna förstå programmering på ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Ett sätt att bli bättre på det är att just läsa böcker om programmering och sen följa varenda uppgift i kurslitteraturen. Det är i alla fall ett tips jag har fått. Jag räknar dock med att jag kommer sitta hela sommaren och bara se på tv, lata mig, ta sovmorgon och att inget kommer förändras, för det gäller att vara realistisk här. Jag är förmodligen som sagt för envis för att kunna bryta dessa ”dåliga” vanor jag haft hela livet ändå.

Lyckas jag dock, så är det guld värt! Jag är ändå rätt trött på att hela mitt liv går ut på att bara sitta vid teven och att jag bara sitter och drömmer om en framtid jag förmodligen aldrig kommer få, för jag måste ju göra något för att den här framtiden ska ske. Som att fixa ett jobb, exempelvis med en bra lön så jag har möjlighet att spara undan till den där kontantinsatsen och köpa min drömbostad snarast möjligt än aldrig någonsin.

Kanske är det rätt tid för förändring nu? Åtminstone är det dags att göra nått åt det innan det verkligen är försent.

Kategorier
Intresseklubben antecknar!

Dags att drömma lite om framtiden. Igen.

Trots att jag inte bott i den här lilla skokartongen i mer än några månader, ja snart ett halvår så kan jag inte sluta tänka på framtiden. Alltså var jag ska bo härnäst. Jag stormtrivs i lägenheten jag har nu och hade jag inte haft så grandiosa framtidsplaner gällande boende hade jag som sagt kunnat bo här för evigt.

Den här lilla lägenheten har allt jag behöver och vill ha, förutom ytan då, även om ytan räcker fint till mig. Den är nybyggd, fantastiskt läge, diskmaskin, tvättmaskin (med inbyggd torktumlare), dusch och ett komplett kök och bra planlösning trots att den bara är på 30 kvadrat.

Nu så här i Corona tider så är det lätt att man försöker göra vad man kan för att få tiden att gå. Själv försöker jag mest öva på att vara ensam och ha tråkigt. Det går sådär, för jag umgås förmodligen alldeles för mycket med exet, men å andra sidan så är det supertrevligt och jag vill inte ha det på nått annat sätt ändå. Det mest störigaste momentet med det här upplägget är att jag kör ringleden fan 10 ggr i veckan känns det som och det kan lätt bli tråkigt att ständigt åka samma väg hela tiden.

Det är förmodligen en bidragande orsak till varför jag typ ”frenetiskt” börjar kolla på lägenheter mer. Det har jag iofs gjort sen dagen jag flyttade in här egentligen, för detta är bara ett tillfälligt boende på mellan 3-5 år enligt min plan, men såsom allt funkar så får vi se vad som händer. Jag måste ha fast jobb med en bra inkomst och en kontantinsats undanstoppad som innebär att nästa boende inte blir dyrare eller särskilt mycket dyrare än vad jag har nu i utgifter. Jag betalar nästan 5400 för hyra och parkering och då ingår inte bredbandet, så det är en väldigt dyr lägenhet på så vis för att bara vara på 30 kvm. Med bredband så betalar jag nästan 5700 per månad, så det är dyrt. Fine, den är nybyggd och hyran är ok, för jag klarar att bo här utan problem. Hade jag inte haft bilen hade jag klarat mig bra på bara CSN, eller en inkomst i samma storlek, för jag har relativt låga utgifter i övrigt, även om de är högre än jag hade önskat. Jag lägger till exempel mer pengar på mat än jag trodde, och Majken är typ dubbelt så dyr jämfört med vad jag hade planerat för eftersom jag behöver köpa aktiveringsgrejer till henne stup i kvarten och ”dyr”mush en gång i veckan.

Drömlägenheten, eller drömbostaden är fortfarande som jag nämnt innan, är ett nybyggt radhus/hus/marklägenhet med en lagom stor tomtplätt/uteplats som har en månadskostnad på ungefär 5000 kr inklusive amortering, ränta och eventuella avgifter. För en friståeende villa eller hus så innebär det ett pris på ca 2 miljoner med 500k kontantinsats oavsett om den är ny eller gammal. Nybyggt är inget tvång, jag bara älskar nybyggt! Problemet är oftast att nybyggda hus ligger ute på landet, eller lite för långt bort om man vill pendla till exempelvis köpenhamn. Ligger det nära så är det ofta svindyrt, och jag vill inte punga ut med mer än 2 miljoner, tack. Nej, att ha en liknande månadskostnad är viktigt för mig. Tanken är ju att det här framtidsboendet är främst till för mig själv och hur jag vill ha det, alltså måste det vara bra nog för att jag ska kunna bo där oavsett vad som händer i framtiden.

Just nu är jag till exempel väldigt intresserad av att flytta tillbaka till området jag bodde på tidigare med Henrik. Dels för att läget är så bra, för att priserna på bostäderna är så bra och för att det är ett av de tryggaste områdena i Malmö att bo i. Just nu är jag mest intresserad av att hitta en tvåa, men jag vill inte flytta in i en tvåa hursomhelst. Nej, jag vill ha en på markplan, annars får det vara. Möjligtvis en trappa upp, men då känns det mer desperat. Häromdagen upptäckte jag att deras stora tvåor finns på markplan, så det är ju fantastiskt. Jag kan alltså bo dubbelt så stort på ungefär samma månadskostnad som idag – under förutsättning att priset för bostaden inte är allt för högt och jag har en tillräckligt hög kontantinsats. Planlösningarna är helt ok på det området också. Enda nackdelen är att badrummen är pyttesmå så att få in en dusch och tvättmaskin är jättekrångligt.

Tro mig, av erfarenhet så vet jag hur det är, för det är samma med treorna, som faktiskt har två toaletter. Många av de som renoverat sina badrum med treor har gjort om lilla badrummet till en tvättstuga eller så har de kombinerat de två och gjort ett större badrum. Köper man dock en tvåa så är det bara ett badrum som gäller, men å andra sidan så är alla rummen större, så därför känns en tvåa just nu mer än ok då jag gillar yta. Tvåorna har dessutom dedikerade klädkammare så det är trevligt. Hade jag kunnat köpa en trea där så hade jag gjort om den till en stor tvåa istället och förmodligen kombinerat badrummen till ett stort också.

Orsaken varför det är störigt med litet badrum är för att jag vill ju fortsätta ha egen tvättmaskin och torktumlare, för jag vill inte vara beroende av en tvättstuga igen. Det är asjobbigt med tvättstuga! Fördelarna är väl att man kan tvätta allt på en gång. Den andra anledningen är för att om jag någon gång faktiskt i framtiden kommer skaffa Grand Danois, så vill jag kunna duscha honom när det behövs och då behövs det en tillräckligt stor dusch för att det ska funka bra. I en sån tvåa med det lilla badrummet så får man liksom välja, antingen stor dusch, men tvätta för evigt i tvättstuga eller liten dusch där en GD omöjligt kan badas/duschas vid behov. Jaja, kanske kan man installera en kombimaskin i köket istället, göra som britterna, om det nu blir aktuellt att jag flyttar tillbaka till det området och faktiskt får tag på mitt drömboende där.

Bo i hus är ju dock drömmen, men det känns som sagt riktigt svårt att hitta det tillräckligt nära Malmö till ett bra pris. Kanske om det dyker upp ett nytt boklok projekt väldigt nära eller i Malmö så hade ju det varit av intresse, då de har radhus på 117 kvm med 5 rum, till rimliga priser. I alla fall med tanke på vad man får. Jag hade förmodligen inte flyttat in i ett sånt stort radhus helt själv, men det hade ju varit underbart att bo så ändå.

Läget och rimlig kostnad med uteplats är nog viktigare än att ha det där nybyggda drömhuset, iaf om man ska tänka långsiktigt. Nästa boende är ju tänkt att vara mitt föreviga boende, alltså vill jag inte behöva tänka på att jag ska flytta igen ett tag efter att jag flyttat in i nästa ställe. Nej, det ska vara så perfekt det bara kan bli för att jag ska hamna där. Sen vill jag ju inte ännu lämna denna lägenheten eller det här området. Jag trivs liksom för bra här.

Vad är ett bra läge, förresten? Jo, det är ju ungefär såsom jag har det nu och såsom jag hade det innan. Ungefär 1 km gångavstånd till närmsta köpcenter (ja, köpcenter) med tillhörande tågstation, en närbutik typ max 100 meter bort med bra öppettider. Stadsbussar och/eller regionbussar i närheten så man lätt kan ta sig till ställen man behöver. Där jag bor nu finns dock bara regionbuss, men den går ofta och mellan Lund och Malmö dessutom, vilket är underbart.

Jag upptäckte när jag återigen letade lägenhet på hemnet för nån vecka sen att det finns stora tvåor lite här och var till bra priser. Till och med nära där jag bor nu kan jag få ett någorlunda bra drömboende. Huvudsaken är i alla fall att den har ett bra läge, uteplats/tomtplätt och är rymlig till bra pris. Sen var det blir återstår att se.

Kategorier
Vardagsliv

Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Kategorier
Vardagsliv

En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.

Fortsätt läsa ”En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…”
Kategorier
Vardagsliv

Apple produkter triggar köpberoende?

I vissa fall är svaret där nog garanterat ja. I mitt fall? Ja, där återstår det nog att se känns det som. Efter mitt inköp av en ny mobil, som jag tekniskt sett inte behövde så kanske man börjar bli lite orolig över alla grejer jag vill ha och kan köpa, men som ni vet om ni har läst allt jag har skrivit så har jag kämpat med dessa känslor om att köpa prylar i månader, om inte år och jag väljer till sist vad jag bedömer är det bästa för mig. Hade jag varit som ”alla andra”, d.v.s en person som kan ha kontroll över sitt beteende och handlingar i praktiskt taget alla avseenden så hade jag inte velat byta över till iOS så himla ivrigt, för jag hade lärt mig överleva med det jag hade då jag använde primärt Android och Windows. Då hade jag heller inte blivit arg över småskit och stört mig på ytte-pytte saker som jag faktiskt gör utan anledning. Nu blev det inte så och som person har jag kommit till stor insikt på sistone att jag må ha problem, men att vara köpberoende är inte ett av dem. Lite ha-galen och tekniknörd är jag, absolut men verkligen inte köpberoende och jag har inte ett problem eller ett missbruk på g.

Jag var ”nöjd” Android användare, trots laggiga produkter som oftast måste bytas ut efter nått år eller max två och jag hade kunnat bortse ifrån att Google spionerar på en och säljer ens data om jag hade varit stark nog, eller haft verktyg som hjälpt mig tänka på annat. Den rastlöshet jag har känt senaste åren har verkligen varit jobbig och den är fortfarande jobbig. Som tur är har jag något att fokusera på numera, i och med att jag började plugga och därmed började vända mitt liv från något allmänt ”meh” och ”tråkigt” till något mer levande och passionsdrivande. Just nu är jag också i en process där jag tröttnat och ruttnat på mycket och i och med det kräver jag förändring. Ovanpå det ligger då den där ”köphetsen” som pågått i nått år snart och det är säkert fler jag känner som tror att jag kommer återgå i gamla beteenden och köpa prylar bara för att istället för att tänka mer logiskt och vara nöjd med det man har. Men – det personer inte kanske alltid inser är att jag var nöjd med allt jag hade, i alla fall om vi nu fokuserar främst på Apple och mobiler, men det gäller generellt även allt annat jag har eller haft. Jag älskade SE mobilen. Det var fantastiskt att vara inne i Apple världen och hade jag som sagt aldrig börjat skolan, börja bli mer aktiv och typ nästan dagligen varit på resande fot hade jag haft noll anledning att ersätta den fina, jättesnälla gåvan med någonting nytt och dyrt och så mycket större. Visst, den var liten, lite jobbig att skriva på men jag var ändå superglad och lycklig över att jag hade den och dessutom fick den. Jag kommer alltid se tillbaka på när jag fick den mobilen som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, för det betydde så mycket. Och det betyder fortfarande mycket, så visst känner man sig skyldig när man ersatte den mobilen med en annan nått halvår senare.

Dock är jag inte som andra, verkligen inte som andra och jag har problem med mycket i mitt liv. Problem som jag typ har haft hela livet men som jag inte tänkt på eller brytt mig om särskilt mycket förrän på senare tid. Nu inser jag, sen jag började skolan igen hur dålig hälsa jag har fått, hur annorlunda jag är jämfört med de flesta personer och jag har också insett att jag måste ta tag i mycket för att mitt liv ska kännas lika roligt om 30 år som det har gjort under större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv älskat att ha en stillasittande livsstil som är beroende på att en skärm av något slag alltid är igång. Numera hade jag oftast hellre gjort något annat, eller åtminstone känt att jag kan/borde göra något annat. Visst, att stirra på skärmar är roligt, men nu menar jag mer att jag vill inte längre vara beroende av att alltid ha en bra serie att titta på, eller filmer. Istället vill jag läsa böcker, programmera eller göra något mer krävande och utvecklande. Att bara titta på tv är inte roligt längre. Det är något jag gör numera i brist på annat, för jag hade så mycket hellre gjort något mer passionerat. Hur jag kommer dit har jag ingen aning om, men jag får försöka hitta sätt att komma dit, för nu är det bråttom. Jag köpte en ny mobil för att kunna slippa tänka på hur litet batteriet är när jag är på resande fot, för att kunna helt fokusera på studier på tåget exempelvis och för att tvinga mig själv att slippa titta på tusentals videos om iPhones för att istället försöka göra något annat. Det tar dock tid att ändra vanor, men jag är förhoppningsvis på god väg. Jag har planer, riktiga planer på hur jag ska lösa det mesta efter att allt det här jobbiga är ur vägen. Framförallt ska jag studera mer effektivt och det ser jag fram emot. När jag känner att jag har orken, ska jag läsa ett kapitel ur en bok för att träna upp mig att tycka om det. Häromdagen innebar det att jag började läsa om fjärde boken av Wheel of Time och jag hoppas att jag kommer längre den här gången. Framförallt hoppas jag att jag kan lära in en ny vana som innebär att läsa böcker är en trevlig grej och inget som är jobbigt som jag känt i alla år tidigare. Jag är tveksam till om jag lyckas, men jag tänker försöka.

Jag tycker personligen att istället för att se min nuvarande Apple hysteri som ett problem, se det istället som ett verktyg för självinsikt, för det har hjälpt mig att inse andra saker i livet, samtidigt som mitt liv gått från att bli underbart tråkigt till meningslöst och nästan tråkigt i många fall. Det var inget jag förväntade mig, men så blev det och nu gör jag mitt bästa för att ta tag i allt. Saker och ting har förändrats och jag var nog inte beredd på det när jag tänker efter.

Det jag menar är att jag trodde aldrig, för mer än typ 10 år sen att jag skulle tröttna på den livsstil jag har längtat efter hela livet. Med min sambo lever jag det liv jag alltid önskat. Det var liksom aldrig ok att vara så inaktiv och annorlunda som jag är när jag växte upp, alla krävde så mycket av mig men det enda som var roligt var att titta på tv, eller nått. Hade någon sagt till mig bara för kanske 3-4 år sen att jag hade känt såsom jag gör idag så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och kallat dem idioter eller något, men visst har det förändrats. När jag inte visste bättre, då utgick jag ifrån att jag kommer aldrig jobba heltid, eller ens få ett jobb. Jag kommer aldrig kunna arbeta med datorer eller teknik som jag velat göra hela livet, så därför pluggade jag inte till det för alla de där år sen. Därför var det rätt logiskt att man nöjde sig med hur livet var och inte strävade efter mer. Det som jag strävat mest efter hela livet är ju att skaffa Grand Danois, och efter att bara ha ett allmänt ”meh” liv utan någon vidare passion, mer än över meningslösa saker som inte ger något så har jag bara levt mitt liv utefter de förutsättningar jag har haft. Hade någon sagt till mig att jag hösten 2018 faktiskt skulle börja plugga till systemutvecklare så hade jag blivit förvånad och inte trott på dem. Jag finner det fortfarande lite konstigt, men åh, vad jag är tacksam för att det blev av. Nu tänker jag göra det bästa av situationen, och det får bli efter en tid med ”köphysteri”, stor insikt och krav på förändringar och bättre produkter som hjälper mitt liv istället för att förpesta det.

Jag vill ha produkter som fungerar, som gör det dem ska, som jag kan lita på och därmed kan jag fokusera på bättre saker. Jag vill ha en bättre hälsa och jag har tagit steget för att förbättra den och min studieteknik kommer förhoppningsvis förbättras från och med nästa vecka när de nya kurserna börjar. Jag ser fram emot att ha ett bättre liv och det här så kallade köpberoendet är för min del och i mitt liv och i min plan, en tillfällig lösning.

Inget annat. Ni får helt enkelt lita på mig.

Kategorier
Vardagsliv

Stressen angående matematiken ökar, men snart är det över. Förhoppningsvis!

addition black and white black and white chalk
Photo by George Becker on Pexels.com

För er som inte vet så skrev jag andra modulprovet för en vecka sen i matematik 2a. Det blev ett F i betyg även där och jag undrar hur i helvete det hade kunnat hänt. Ok, nog för att jag har mina anledningar att inte få godkänt på den här skiten men ändå. Till skillnad från första modulprovet så visste jag vad jag höll på med i majoriteten av uppgifterna. Det var några där jag inte alls kunde något, men jag försökte. Det var 12 frågor eller nått sånt. På 8 av dem så visste jag direkt vad jag skulle göra och räkna ut dem. På två av dem så visste jag inte ett skit och på en så chansade jag som fan eller nått. Det var ungefär så det gick till. Jag gick därifrån med rak rygg och säker på att jag åtminstone klarar godkänt, men nej. Det blev ett jävla F/Ej godkänt betyg.

Jag blir så trött. Jag menar hur fan ska det här gå egentligen? Hade jag vetat om att jag skulle ha så förbannat svårt med matematik 2a idag så skulle jag fan ha gått klart kursen när jag gick den andra gången typ 2006 eller nått sånt där skit. Det var under de år då det var ok att ha sjukpension men studera samtidigt. Jag minns inte när det var, men det var längesen nu. Andra gången jag gick matematik B så hade jag bara slutprovet kvar har jag för mig. Jag tror till och med jag fick VG på delproven, men som vanligt så blev jag ju förvirrad och till sist sket jag i det för just då var det inte på liv och död. Jag gick mest Matematik B för att jävlas med min usla gymnasieutbildning där det tog mig 3 skitjobbiga år att gå Matematik A, för så var upplägget och vi fick ingen direkt motivation att göra nått mer än det. Detta är alltså tredje gången gillt, och även om jag tycker att jag lär mig saker så går det åt skogen just nu. Jag kan räkna ut ekvationer med mera men det räcker inte, för jag får ändå inte godkänt på proven.

Nåja, jag ska sluta och svära och klaga. Det hjälper ändå inte. Jag har pratat med min lärare och vi ska träffas för att gå igenom proven så jag vet vad jag har gjort fel. Min gissning är antingen att bedömningen är helt off, men jag fick precis veta att jag har gjort fel på praktiskt taget alla uppgifter av läraren. Ett minustecken glömt där, en olöst ekvation här och några uppgifter jag ej gjort klart resulteras i ett klart F i betyg och jag vill bara gå och dö eller nått nu.

Vi får se vad läraren säger, men jag börjar tappa hoppet totalt. Jag ska i alla fall skriva nationella provet mycket tidigare än planerat, för annars funkar inte min planering. Det kommer ju ett bröllop mitt i alltihop ❤😍💕!!! Inte jag som ska gifta mig, utan brorsan ska gifta sig med Kalle!

Jag bara hoppas jag får godkänt där, för får jag inte godkänt så är jag fanimej helt körd! Då är det bara omprov som gäller som jag säkerligen även där kommer misslyckas radikalt och då är det prövning efter prövning efter prövning tills jag har ett jävla godkänt betyg i matte skiten. Men då är det förmodligen försent för att söka till något till hösten och jag får vänta ett år till.

Och där svor jag igen.

Jävla bajs.

Om fem dagar får jag även veta hur det gick på högskoleprovet. Med tanke på hur matematiken går så får jag väl 0.2 i bästa fall. Jag har inte tillräckligt med positiva tankar i mig just nu att orka eller våga tänka mer positivt kring det. Och det enda jag gör är går och tänker på min framtid. En framtid som jag förmodligen aldrig kommer uppleva förrän jag är 45 eller nått. Totalt utfattig lär jag vara tills jag får ett jobb inom IT branschen. Det är tur jag har Henrik i alla fall…

När jag säger framtid så syftar jag på en tid där jag har en högre heltidslön. Kanske där jag får ut 20 000 minst i nettolön, men förmodligen mer. Där jag har en fast anställning på ett datorföretag där jag arbetar med programmering i någon form. Där jag har min Anton, min efterlängtade Grand Danois. Där jag har en egen bil och där jag inte behöver oroa mig för pengar. Där jag kan spara undan 3 gånger mer minst jämföres sen jag började jobba på Funkibator. Det är min framtid.

Och framtiden min hänger på godkänt betyg i matematik 2a och ett tillräckligt poäng på högskoleprovet så jag kan komma in på en utbildning och lära mig det jag har längtat efter i så många år. Jag har redan väntat i säkert 15 år eller nått på att leva ett bättre liv, men det har inte hänt ännu, men jag är ändå nöjd ändå med mitt nuvarande liv. Trots att jag inte har en stabil inkomst eller Grand Danois. Tack vare Henrik så vet ju mina trogna läsare hur lycklig jag har varit med honom i 9½ år nu. Av den anledningen behöver man varken pengar eller Grand Danois för att vara lycklig, men det skulle vara jävligt trevligt om jag slipper ha så lite pengar i jämförelse med honom efter att jag har utbildat mig.

Dock är jag inte i dagsläget rädd för att bli arbetslös. Jag letar gärna nytt jobb nu, även om det bara blir ett tillfälligt jobb tills jag utbildar mig inom IT. Nej, det är mer frustrationen om jag misslyckas med matematiken och inte kommer in på någon utbildning alls i höst som stör mig. Leva på a-kassa bryr jag mig inte om så mycket, även om det kan bli mindre pengar än vad jag har idag. Jag har ändå inte råd att köpa något i alla fall oavsett förrän jag vet om att jag har en högre stadig inkomst igen. Det kan dröja år i värsta fall innan det händer. Och jag är redo för det.

Men jag orkar inte med det här längre. Jag vill bara ha ett godkänt jävla betyg i matten och tillräckligt högt högskolepoäng så jag blir antagen till ett av de program jag har sökt i höst. Jag vill inget annat än det just nu.

Jag är fan för trött för det.

Kategorier
Vardagsliv

Påsken 2018 och lite andra grejer…

Årets påskhelg har varit som de flesta andra påskhelger tidigare år. Det innebär att den har varit lugn, sovmorgon varje dag och mycket tv-tittande. Precis som vilken annan helg som helst. Undantaget denna gången är att jag har varit tvungen att räkna matte. Det har gått bra och sakta framåt, som vanligt. Däremot är det inte särskilt roligt, men det är ett måste, för annars blir jag ju aldrig någon typ av utvecklare i framtiden.

På påskafton åkte jag och älsklingen till Klippan för att hälsa på hans familj och äta lite påskmat. Det var trevligt. Som vanligt så åkte vi iväg nån gång efter att vi hade vaknat och vi åkte hem när vi kände att det var dags. Vi var rätt trötta när vi kom hem, men det var en trevlig resa och alltid lika kul att träffa familjen.

När det gäller allt det andra så är jag för tillfället, och lär väl fortsätta, vara nojig över vad som kommer hända härnäst. Kommer jag klara första modulprovet, som jag ska skriva denna vecka? Klarar jag mattekursen och i så fall med vilket betyg? Allt över E är ju liksom att hurra för tycker jag. Sen då? Kommer jag in på någon av de sjuttioelva program och kurser jag har sökt till hösten? Jag hoppas verkligen det, för jag har ingen jävla lust alls att vänta ett helt år till innan jag kan komma in på högskola eller universitet. Även om jag ska skriva högskoleprovet nu i vår så vill jag att det ska vara första och sista gången jag gör det. Jag har räknat ut att om jag får typ minst 0.5 på högskoleprovet så ökar mina chanser markant att bli antagen till de utbildningarna jag har sökt. Särskilt de lokala universiteten och högskolorna i Skåne som jag har sökt till. Blir det så att jag faktiskt INTE kommer in på något alls (eller bara någon av kurserna) så kommer jag bli tvingad att plugga till högskoleproven och ta dem igen, både i höst och på nästa vår och hoppas på att jag får högre och högre poäng ju fler gånger jag tar det. Men jag vill verkligen inte skriva det mer än en gång. Varför det liksom? Vad är syftet med den tortyren? Det räcker väl med två modulprov och ett nationellt prov i Matematik 2a?

Då säger väl ni läsare något i stil med:”Ja, men hur ska du annars få arbeta med något passionerat varje dag och dessutom få möjligheten att typ dubbla eller trippla din gamla lön?”. Ja just det. Lönen. Tänk, va? En dubblad inkomst, ett riktigt roligt jobb och många andra möjligheter. Absolut bäst är väl också om jag hittar ett jobb där vovven får följa med på kontoret. Det tror jag ska vara ett krav i mitt CV. En hundvänlig arbetsplats är viktigare än en (super)hög lön. Faktiskt. Så viktigt är det att det ska funka med vovve och jobb – oavsett var jag än hamnar i framtiden. Även om jag inte jobbar med IT, men lyckas hitta något annat som är mer välbetalt så är det viktigt för mig att en vacker dag att ha råd med hund och ha han med mig överallt.

Så går tankegången lite nu och som vanligt driver det mig och mitt humör till vansinne. Tankarna kring att allt kommer gå åt helvete gör mig nervös och orolig, vilket påverkar hur jag tänker kring matematiken. Därför sitter jag och svär som en jävla tok när jag räknar, för hjärnan är alldeles för upptagen att tänka på alla hemskheter som förmodligen inte kommer ske. Även om jag inte kommer in på något i höst, så är inte det så jättefarligt. Det är mer det att jag är trött på att vänta. Det var liksom typ ett år sen nu som jag bestämde mig att jag skulle byta karriär och äntligen ta det här ”data-steget”, och jag har gått och tänkt typ dagligen sen dess på utbildningar och min framtid som någon slags utvecklare. Hade jag redan haft matten fixad sen innan (tredje gången gillt, liksom) så hade jag ju sökt till 2017, för det hade jag förmodligen hunnit. Om jag måste vänta ett år till (minst) så kommer det bara göra allt jobbigare. Jag hade ju hellre velat fokusera på något som sker här och nu istället för något som inte alls kommer ske, eller som kommer ske senare i mitt liv. Men det är så typiskt för mig. Jag är så jävla van vid att bara vänta, hoppas och längta efter saker som typ aldrig kommer ändå. Men jaja. Som ni vet så har jag typ noll kontroll över tankegångar och handlingar så… Men jag överlever det! Jag har ju gjort det hittills…

Fortsatt trevlig påsk och nu hoppas vi också att vårvärmen kommer och sommaren! Jag är ruggigt trött på snö och allmänt skitväder…

Kategorier
Vardagsliv

Håll i slantarna! Ja, men hur då?

Just nu kliar det som fan i mina fingrar. Varför då? Jo, för att OnePlus 5T släpptes idag kl 15.00. Den kostar ca 5000 kr och klassas som en billig mobiltelefon. För billig är den, och man får en så kallad ”high end flagship” telefon för det priset. Ja, jag är smått besatt men det vet ni ju redan. I alla fall ni som känner mig och bryr er om mig och mina dåraktiga tankar och idéer.

Vad som behövs vs. vad jag vill ha…

Det jag behöver köpa till mig själv inom en väldigt snar framtid är detta:

  • Fler och/eller nya t-shirts
  • Hoodies, minst 2. De jag har börjar gå sönder…
  • En ny vinterjacka. Den jag har, har varit trasig i flera år och i år måste jag fan köpa en ny.
  • Ett par nya glasögon. Dessa beställde jag faktiskt idag. Mer om det nedan.
  • Alla sjuttioelva grejerna vi vill göra med lägenheten. Som tur var är de inte så akuta. Vi ska inte flytta på många långa år nu om vi får som vi vill.

Det jag vill ha, förutom det jag behöver ovan är ju som sagt en ny mobil. Det är en konstig tanke egentligen. Min Lenovo P2 funkar ju. Det är inget större fel på den. Inte egentligen. Den har sina fördelar. Största fördelen är batteriet. Det varar lätt i flera dagar för mig och många gånger på sistone har jag skitit i att ladda den om jag vet att jag inte ska iväg någonstans dagen efter. Jag får typ 5-6 timmars användande innan batteriet är nere på 50% sträcket såsom jag använder mobilen i dagsläget. En annan fördel är att den verkar ha tusen gånger bättre täckning jämfört med Blackberryn. Jag testade att ringa ett samtal inne i lägenheten för en stund sen, bara för jag orkade inte ut på balkongen och frysa. Då såg jag till min förvåning att jag hade full 3G täckning, eller vad det nu var som krävdes för samtalet. Dock fick jag inget svar, men det är ju nice att man hade full täckning för samtal. På Blackberryn när jag sitter vid datorn hade jag vanligtvis kanske en liten plutt när jag ringde och samtal bröts jämt. Ett stort störningsmoment! Nu kanske man slipper det problemet? Man kan ju i alla fall hoppas på det.

Jag kan i alla fall ändå inte släppa tankarna om en ny mobil. Men jag kan vänta och jag måste ju egentligen vänta. Fan, vad jag tjatar om det här! Vet inte hur många gånger jag nämnt det i bloggen nu, men alldeles för ofta känns det som. En ny telefon är det inte bråttom med heller. Det hade liksom bara varit trevligare med en telefon som är skitsnabb, tar bra foton (plus porträttfoton!), inte laggar och inte är för dyr.

Nya glasögon. Det tog bara 7½ år…

Jag har i flera år behövt byta ut mina nuvarande glasögon. Det är för att de börjar bli så pass repiga att de alltid är lite suddiga och det är jobbigt. Idag tog jag steget och började på allvar kolla runt på glasögon. På de flesta kedjor kostar ett par nya par runt 4000 kr inklusive diverse behandlingar och denna veckan är det så kallat ”Black Friday” rea. Jag har innan köpt alla mina glasögon på antingen Synsam eller Synoptik. Och sist var 2010. Då fick jag mina glasögon i födelsedagspresent och jag har varit supernöjd med dem sen dess. Främsta anledningen är för att de har inbyggda solglasögon. Det är en grymt fantastisk uppfinning och jag önskar jag hade haft det på alla mina glasögon tidigare. Nu tänker jag aldrig sluta med det.

I alla fall. Det slutade idag med att jag gick in på Specsavers hemsida och såg till min förvåning att de var sjukt billiga. De glasögon jag vill ha är såna som är så små som möjligt, rektangulära och gärna svarta. Det hittade jag där idag och jag bokade tid och beställde nya glasögon idag – för under 1000 kr! Helt jävla galet. Det hade kostat det dubbla om jag inte hade gjort det på rean de har denna veckan och även det hade varit löjligt billigt! Jag har ju hela tiden räknat med ett pris på minst 4000 kr men nu sparade jag alltså typ 75% av vad jag hade planerat att det skulle kosta. Det glädjer mig med tanke på att jag måste göra allt jag kan för att hålla i slantarna framöver. Särskilt med tanke på att jag än så länge inte vet exakt hur min ekonomi blir nästa år. Och kan glasögon vara så pass billiga så är det ju inga svårigheter direkt att köpa det oftare heller, men så länge de håller så är det huvudsaken. Jag köpte även till en billig försäkring ifall något skulle hända dem, även om jag vet att hemförsäkringen förmodligen hade täckt allt.

Dessa glasögon har jag beställt. Modell Adair för 395 kr inklusive glas på Specsavers! Bilden är en länk.

Mer tankar kring ekonomin de kommande åren

Den kan bli mycket sämre, lite förändrad (men sämre), rent skitdålig (om jag pluggar heltid utan CSN) eller mycket bättre än idag (om jag tar CSN när jag väl börjar plugga på riktigt). Min ekonomi hänger också mycket på om jag jobbar kvar på Funkibator. Det är mitt mål, men studierna är alltid viktigare då detta är en riktig möjlighet till en positiv karriärförändring! Maxat CSN lån spelar också mindre roll då CSN inte direkt påverkar min ekonomi nämnvärt. Att vara skyldig dem 100 000 kr eller 500 000 kr är liksom ingen skillnad. Det påverkar inte min förmåga att ha bolån, söka andra lån, spara pengar eller köpa en bil. Däremot tar det ju längre tid att betala av… Men får jag ett välbetalt heltidsjobb sen om ett par år och basinkomst kanske införs så kan man ju väldigt lätt betala av CSN utan att det ens hade märkts i ens plånbok på ett negativt sätt.

Jag är i det hela hoppfull och jag hoppas på att allt ordnar sig med det ekonomiska till sist så jag slipper oroa mig över allt sånt. Och det kommer lösa sig tids nog. Något annat tänker jag inte tillåta. Det enda jag måste försöka göra nu är att inte impulsköpa en ny mobil. Jag måste verkligen göra allt jag kan för att undvika det.

Även om det är så lockande….