Det som är så typiskt mig är att när jag väl typ har bestämt mig om något, ja då går jag oftast all-in på gott och ont. Just nu är det tusen känslor på en gång i mitt lilla huvud. Det har kommit efter den fantastiska veckan i Stockholm för några veckor sen, men också från en händelse som äntligen skedde tidigare denna veckan. Jag har äntligen vågat ta kontakt med killen jag varit intresserad av sen i höstas nån gång på Espresso House (EH). Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Oavsett vilket är väl slutsatsen att det är lite för tidigt att vara lite sådär småkär. Dels i J, eftersom han bor i Stockholm och dessutom redan har ett förhållande med någon. Sen så är det väl lite dumt att utveckla känslor och tänka på han på EH, när han knappt ens vet om att man existerar. Det är inte alls säkert att han kommer gilla mig. Även om vi lär känna varandra, men min typiska dumma, oftast askorkade hjärna har ju noll kontroll över tankarna så jag får leva med det här tills jag har kunnat gå vidare på något vis.
I alla fall, ni kanske är nyfikna på vad som hände med killen på EH? Hur jag faktiskt äntligen kunde och vågade ta kontakt? Det var faktiskt rätt simpelt. I torsdags kväll satt jag hemma och kände mig allmänt duktig för att jag var ensam hemma själv, fast jag var jättetrött och väldigt uttråkad på samma gång. Jag behövde handla lite småskit och tvivlade på att jag skulle orka ta mig till närmsta köpenter. Till sist tog jag tummarna ur röven och stack iväg. 19:45 ungefär kom jag in på köpcentret, och till min lycka var han där, ensam med knappt nått folk kvar som satt och fikade. Då passade jag på att gå dit.
Jag började prata lite med han, beställde en vegansk varm choklad på havremjölk att ta med. Dock så behövde jag ju gå och handla, och jag ville inte dricka en varm dryck egentligen. Det är bara så gott med varm choklad med havremjölk och jag var fortfarande hungrig efter middagen. Jag förklarade för honom ifall jag kunde komma och hämta den lite senare, och det gick fint. Vi kom fram till att han skulle ställa den i mikron som fanns tillgänglig för kunderna. Sen småpratade vi lite innan jag gick iväg. Jag erkände för honom att jag var tvungen att fråga en grej. Det jag ville veta var ifall det var han som jag ”träffade” eller vad man ska säga i höstas på ett annat EH i Malmö, och han sa ja – så nu vet jag att det faktiskt var samma kille. Det var skönt att få det bekräftat. Jag sa i alla fall att han var så trevlig (för han är riktigt jävla trevlig. Snacka om service, liksom 😍). Han blev glad över att jag kom ihåg honom, men han sa att han tyvärr inte kom ihåg mig, men det är ju ok eftersom han träffar ju kunder hela dagarna. Jag ville lägga till att jag tyckte han var skitsöt, men jag ville inte vara för på. Sen gick jag och handlade och var så jävla lycklig för att jag äntligen pratade med honom.
Jag snabbade mig rätt så rejält med att handla, vilket är inte särskilt normalt, för jag brukar spendera rätt lång tid inne på Maxi när jag handlar, bara för jag tycker det är roligt att handla mat. Strax efter stängningsdags kom jag tillbaka till EH, hämtade min varma choklad och sen spenderade jag ett par minuter med att ändra om i påsarna, så jag skulle kunna orka bära ut allt till bilen. Det var ett litet krux med att få med sig chokladdrycken, men det gick bra. Jag fick gå väldigt försiktigt och tyvärr sågs vi inte nått mer den dagen. Jag hörde hur han höll på inne i kaféet, men jag ville inte störa mitt i stängningen. Däremot idag så gick jag dit för att köpa lite kanelbullar, som jag och Henrik kunde gotta oss lite på till fika som tack för en trevlig helg, och som tur var tog han min beställning. Då kom han ihåg mig och undrade om jag ville ha en varm choklad igen, men sa bara att jag skulle ha kanelbullar. Jag berättade dock i alla fall att det gick bra att hämta ut min varma choklad från mikron. Vi hann knappt prata då, men jag sa i alla fall att det var kul att ses igen och han sa detsamma. Sen gick jag snabbt på Maxi igen för jag skulle kolla efter en särskilt produkt som inte fanns, tyvärr.
Närbild på en av kanelbullarna jag köpte.
Ok, det enda jag har gjort sen i Torsdags är att tänka på den här killen från EH. Så typiskt mig. Är det inte BoKlok, så är det fanimej alltid nått annat som måste ta alla tankar från mig. Visst är det rätt så skönt att ta en liten paus från framtida bostadstankarna, men det här är nästan lite jobbigt. Å andra sidan är jag typ superlycklig nu, för jag är faktiskt lite småkär, eller kanske störtkär. Jag vet inte. Jag är bara glad. Nu kan man liksom ta nästa steg. Vad det är vet jag inte, men risken är väl stor att jag kommer leva på nudlar och varm choklad i ett par veckor om ni förstår vad jag menar 😉. Jag vill ju fråga han om hans namn, jag vill berätta för han vad jag heter. Jag vill bli vän med han på FB, chatta med han på fritiden och jag hoppas att han en dag kommer säga ja till en dejt. Gör han det och det går bra, ja då jävlar… Då kanske det är slut på singellivet?
Jag ska tillägga det också att tack vare den fina veckan i Stockholm och att nu detta har hänt med EH – även om det inte kommer kanske leda till ett nytt förhållande, så har det verkligen börjat leda till att jag börjat känna mig mer redo att gå vidare. Hade jag kunnat umgås med J mer just nu hade det varit jätteskönt, men det lär dröja många månader innan vi ses igen. Om killen på EH, gillar mig och det visar sig att jag gillar honom med – ja då hoppas jag att det kommer bli fantastiskt. Jag utgår ifrån att han inte kommer gilla mig, för det är väl säkrast så. Men jag kan inte sluta tänka ”tänk om”.
Det hänger ju på ifall han kan gilla nån som mig. Med min problematik, konstiga humör och knäppa vanor. Mitt läskedrickande, mitt stillasittande liv, min dåliga hälsa och mina konstiga besattheter… Jag hoppas, hoppas, hoppas!
Jag bara hoppas att han inte vill ha barn… Då kan det gå åt skogen rätt snabbt, men just nu är jag positiv och hoppas på att han kanske är nästa rätta för mig.
Det är något jag aldrig kunnat. Det vet de flesta som känner mig. Det är ett återkommande problem, och något jag aldrig lärt mig att hantera. Precis med alla andra problem i mitt liv jag inte vet hur jag ska hantera🙄. Det enda som hjälper när jag är i en sån situation är att försöka hålla mig upptagen. Har jag mycket att göra i skolan, så hjälper det, men som nu när jag har sommarlov och inga måsten så är det praktiskt taget omöjligt att sluta tänka på framtiden eller vad det nu än är som absolut inte är relevant för just nu.
Att tänka på drömboendet när man redan bor bra?
Just nu är det ju BoKlok som sitter fastklistrat i mitt huvud. Mitt framtida drömboende och när jag får det. Jag var på väg att skriva ytterligare ett till långt inlägg om mina tankar, men ju längre tiden har gått, desto mer har jag lugnat ner mig, så det inlägget är raderat nu. Sen ska jag påpeka att när jag skriver att jag ”ska få” mitt drömboende så handlar det inte om att jag typ ska vinna det på lotto, utan när jag kämpat färdigt, skrivit på ett kontrakt och flyttat in – då har jag fått min drömbostad.
Desperation av BoKlok projekt helt i onödan.
Sammanfattningsvis så skrev jag i det inlägget att jag känner mig desperat över hur det ska bli, då ett av projekten har nästan för många tillgängliga treor i markplan men jag har ingen möjlighet att köpa förrän jag är fast anställd och jobbar heltid med programmering. Jag måste liksom banka in i skallen att jag kan inte köpa något förrän jag har fixat en fast anställning! Det kommer ta minst 18 månader räknat från juni i år (2020) innan jag förmodligen har det.
Nu är jag inte länge lika desperat, för jag vet att det kommer lösa sig. Jag är bara så jävla ivrig! Jag måste bara se till att få jobb först. Hur fixar man det? Ja genom att gå klart utbildningen så klart. Klara alla kurser och förhoppningsvis ha bra LiA när det väl är dags. Helst vill jag ju bli anställd på LiA:n också, om inte redan under utbildningen så direkt efter. Jag har också kommit fram till att en trea är viktigare än att enbart bo i markplan. Detta för att jag vill bo i nästa bostad för evigt och då är ett extra rum mer önskvärt än bara markplan, även om jag verkligen hoppas och vill bo på markplan i min nästa bostad. Oavsett bostad så kommer jag ha god ekonomi i alla fall när jag väl har flyttat in där.
Budgeten har blivit ännu mer djupgående – och det är positivt!
Jag har också ändrat om i min budget och lagt till olika lönelägen. Sen har jag färgkodat också för lättare överblick. Helt plötsligt ser de flesta alternativ inte lika bra längre, när jag utgår ifrån den lägsta lönen, men det säger ju sig självt. Eller ja, helt plötsligt måste jag gå in med minst 30% kontantinsats för att det ska kännas extra bra och tryggt oavsett bostad, men det är helt ok. Det kommer ju som sagt ta ett par år innan jag ens har möjlighet att köpa något.
Man ska liksom vara realistisk. Hoppas på det bästa, planera för det värsta. Det kommer nog bli min slogan i fortsättningen. Jag tror personligen – om allt nu löser sig att jag INTE kommer ha en låg lön, räknat till mitt yrkesval när jag väl flyttar in i min drömbostad. Det krävs heller inte särskilt mycket för att jag ska nå min drömlön heller, så vi får se vad som händer. Allt jag kommer tjäna över min drömlön är bara en superbonus! Huvudsaken är att jag är fast anställd i framtiden och att jag aldrig kommer ha svårt att hitta ett jobb igen när utbildningen är klar. Det är viktigare än något annat, oavsett lön.
Det mest troliga är min lilla skokartong…
Det mest logiska är också att jag lär stanna i denna lilla etta. Det är också mycket sannolikt att alla mina sparpengar går åt och jag aldrig får ett jobb som utvecklare, fast jag är utbildad som det om ett år. Om jag ska utgå ifrån min erfarenhet så är det absolut det mest troliga. Hey, jag kanske stannar här för evigt? Detta för jag brukar inte få det jag planerar för. Det är ”mirakulöst” nog att jag har en annan katt som inte är Maja och att jag är singel, liksom. Nu är det iofs inte ett mirakel att jag är singel, men jag har velat ha en till katt efter Maja och om jag då mot förmodan skulle bo själv så hade jag hoppas på ett nybygge, vilket jag faktiskt fick. Även om detta boende inte är det optimala drömboendet så är det bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och hade jag fått bestämma hade jag aldrig blivit singel igen så klart. Men nu är det så och då får jag planera livet efter det.
Hade något gått enligt planerna hade jag exempelvis redan haft Grand Danois, kanske redan varit inne på min andra eller tredje GD, och jag hade för länge, längesen haft en heltidslön. Jag hade förmodligen heller aldrig blivit singel igen om det hade blivit så, men svårt att säga nu när allt är som det är i den här världen. Nu kanske jag låter extremt pessimistisk, men jag är realistisk som fan nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och obsessar över min nästa bostad eller drömmer om livet med Grand Danois. Eller tänker på hur många produkter jag ska fylla lägenheten med i framtiden.
Tänker jag på hur mitt liv har varit, hur tiden bara flugit förbi och inget av ”värde” har hänt rent ekonomiskt så är det bara slöseri med tid att sitta här och drömma. Drömma kan man ju, absolut, men det är lätt att bli ledsen och besviken när åren går och inget händer som gör att drömmarna kan bli verklighet. Därför känns allt som lite taskig tajming just nu. Kunde jag liksom inte ha hittat BoKlok när jag hade fixat mig en heltidsanställning, liksom? Då hade ju allt varit så mycket bättre just nu, men nej. Det ska alltså läggas till fler saker i mitt liv på hög som jag bara ska drömma om, men förmodligen aldrig få.
Sömnproblemen är boven i dramat här…
Det största ”problemet” egentligen just nu som gör att jag bara sitter och drömmer mig bort om dagarna är ju att jag oroar mig för att jag inte ska få sova om nätterna. Jag jobbar ju på det med Majken och det blir mycket bättre för varje natt. Till sist så är det här sömnproblemet ur vägen och det bör vara löst innan jag återgår till skolan i augusti. Det åtminstone är något jag borde kunna räkna med att det blir verklighet.
Jag längtar efter att stänga in mig i ett sovrum, bara för att jag haft såna sömnproblem det här året. Jag önskar att jag hade en större bostad, för jag längtar mig blå efter Grand Danois. Dock ju äldre Majken blir och desto lättare allt blir, desto mer kan jag fokusera på här och nu istället för framtiden.
Att ändra tankesätt är skitsvårt
Jag förstår dock inte varför det alltid ska vara så svårt att bara bry sig om det som finns och är just nu? Jag menar, så fort jag får möjlighet så drömmer jag bara om en framtid långt, långt borta och inbillar mig att så är ska livet vara. Är det inte Grand Danois, så är det bostad, eller jobb. Men man får inte de sakerna serverade på silverfat! Man måste jobba för dem. Något jag typ aldrig gjort, men det beror på hur man ser det.
Jag har försökt, men det är typ aldrig jag har lyckats. Jag har testat på de flesta yrken, men när kroppen säger nej typ direkt, eller är jag så uttråkad att jag vet inte vad jag ska ta mig till, då är det svårt att orka med. Det är också irriterande att jag la 5 år på en högskoleutbildning som inte ger mig ett jobb. Därför är det extra störigt att veta om att jag passar inte in på den generella arbetsmarknaden. För en extra bugg i systemet så stör det mig ännu mer att mitt CSN tar slut i höst också, med 6 månader kvar av utbildningen vid det laget. Jävla skit, liksom. Det stör mig nåt så fruktansvärt. Det hade varit så bra, så enkelt om jag hade kunnat tagit vilket jobb som helst, tjänat lite pengar, jobbat extra etc, men nej. Jag är till för ett bara sitta på min röv, drömma om saker jag aldrig får och bara sitta och vänta på allt det där jag vill ha. Jag är så trött på det. Att inte hitta LiA heller är också frustrerande. Det kan ändå lösa sig, men det känns svårt.
Det här inlägget skrev jag mest för att smiska mig själv på fingrarna och försöka släppa allt med BoKlok och framtida bostad så gott som möjligt nu. Det är jätteroligt och motiverande att tänka på framtiden, men som sagt. Jag har en stor tendens att bara sitta och drömma, hoppas och längta – utan att något händer som gör att jag faktiskt får allt det där. Jag måste lära mig att försöka fokusera på vad jag har just nu. Det är det viktiga. Det innebär inte att jag kommer lägga ner alla framtidsdrömmar, nej, nej… Det kommer inte hända, men jag måste försöka lära mig att för att komma någonvart så måste man göra rätt sak i rätt tid för att det ska hända. Som nu. Steg nr 1. Hitta LiA. Steg nr 2 avklara alla kurser på Newton med minst G i betyg. Steg 3, bli fast anställd med en rimlig lön. Sen efter det – kan jag börja drömma lite mer.
Ja, vi fortsätter tjatet om bostäder. Som sagt, min hjärna vill inte sluta obsessa över BoKlok, so why not? Det är upp till er om ni vill läsa eller inte. I alla fall. Vi kör på.
Sen jag började skriva och tänka på BoKlok projekt och deras bostäder samt hur bra det kan vara som ett alternativ för mig i framtiden, så har man ”velat” fram och tillbaka med vad som hade passat mig bäst. När jag först fick höra om BoKlok, vilket förmodligen var i höstas då jag började leta lägenhet som en galning efter att ha blivit singel. Jag kände nog till dem sen innan, men det var ju verkligen då jag fick upp ögonen för dem. Då ville jag ju ha en tvåa, det var det inga tvivel om för då behövde jag hitta drömboendet till så billig penning som möjligt. En tvåa var därför fullkomligt realistiskt.
Dock eftersom det krävs fast inkomst och helst inga medsökande när man ska köpa bostad, så sket det sig. I det här fallet så är medsökande alltså någon som bara står med på lånet, men som inte kommer bo i bostaden med mig. Det är många bostadsrättsföreningar som ser ner på det, så därför sket jag i att köpa lägenhet. Nu i efterhand ångrar jag mig lite, för BoKlok vad jag minns hade förmodligen accepterat min situation. I en tvåa där så hade jag bott så mycket billigare än vad jag bor nu, i alla fall efter nått års amortering eller med en större kontantinsats än den grundliga jag kan utgå ifrån. Det trodde jag inte när jag väl började titta närmare på kostnaderna. Till en början verkade det ju jättebra, med ca 4500 om ens det i boendekostnad, men då trodde jag amortering var inräknat, vilket det inte var. Då trodde jag att min absoluta maxkostnad för en bostad totalt kunde ligga på 5k, vilket den tekniskt sett gör här, men det är ju så mycket annat ovanpå, så jag hade lätt haft råd med en tvåa där. Det stör mig idag att jag inte förstod det. I mitt huvud så måste jag ha fått för mig att jag skulle behöva amortera kanske 3-4 tusen kronor varje månad, men det stämmer ju inte.
Sen ska jag påpeka att även om amortering anses vara en typ av sparande – vilket det är, så ser jag det ändå som en typ av utgift. Därför räknar jag amortering som utgift istället för sparande. Sparade pengar, är pengar jag kan lägga på hög i ett bankkonto eller på aktier/fonder i framtiden etc. Ju mer jag kan spara, desto gladare blir jag, och jag planerar som sagt oavsett bostad att amortera av så fort det är möjligt, men jag vill helst göra det genom extra amorteringar en eller ett par gånger per år utöver vad jag redan ska amortera enligt banken. Hade jag istället valt att amortera kanske 5-10% per år direkt från banken så hade det känts som om att jag är pank och bankrutt, så det är tryggare för mig att bara spara och göra extra amorteringar när jag tycker det passar.
Men jaja. Gjort är gjort och jag lyckades ju hitta ett boende som jag hade råd med, även om det på ett sätt är jättedyrt också. Det finns fortfarande tvåor som är lediga i Landskrona projektet, så det är skoj, men ingen av dem är på markplan. De är grymt billiga😍. Långt under priset jag utgår ifrån att jag kommer betala när jag väl flyttar vidare, så jag är lite avis på dem som kommer flytta in där.
I alla fall. För att återigen försöka lugna ner mig själv, så började jag tänka. På BoKloks hemsida så kan man gå in på virtuella visningar. Om man väljer omöblerad, så kan man se hur långa avstånden är mellan vissa väggar. Eftersom det är öppen planlösning i deras lägenheter, så fick jag reda på att mellan köket och ner till balkongdörren är det drygt 8 meter! Det är jättelångt! I många bostäder är längsta avståndet, om det inte är en hall kanske 4 eller 5 meter, så det är en stor skillnad. Jag menar, ett stort vardagsrum, är kanske 20 kvadrat, med 4 x 5 meter väggar.
Det jag har stört mig på om jag nu hade skaffat mig en tvåa är hur jag ska få plats med allting. Som jag har skrivit tidigare så får jag plats med allt förutom soffa i den lilla skokartongen jag bor i nu som är på 30 kvadrat. En tvåa på 55 kvadrat är nästan dubbelt så stor. Simpel matematik som till och med jag förstår. I mitt huvud dock så har det känts som om att jag kan inte få plats med skrivbord, soffa, fåtöljer och matbord i en tvåa på 55 kvadrat som BoKlok erhåller. Dock efter att jag började tänka på detta så insåg jag en stor sak.
DET FÅR VISST PLATS! MED MYCKET YTA ÖVER!
En normalstor soffa är kanske 2.5 meter lång. Möjligtvis 3 meter. Här tänker jag att jag har en tvåsitsig soffa + divan. Min granne som tipsade mig om dessa lägenheter där jag bor nu, har en soffa som blir en 140 säng när den är utbäddad, istället för vanlig säng och får den plats på 9 kvadrat, med en hel del utrymme till övers så tar ju en soffa inte alls så mycket plats som jag tänkt. Eftersom jag inte tänker köpa onödigt många fler möbler när jag väl flyttar vidare, så blir det förmodligen inte nått nytt köksbord, utan jag använder mitt slagbord istället. När det inte är utvikt så tar det typ ingen plats alls. Till det bordet har jag ihopfällbara stolar. De kan jag ställa i förrådet och ta fram när jag får gäster ett fåtal gånger per år. Med den här beräkningen så har jag kommit fram till att jag har hela 3 meter över när allt är möblerat. Det är fantastiskt! Köket lär i så fall bli ca 9 kvadrat stort, möjligtvis mer än så. Enligt planlösning från BoKlok så är köket större på dryga 11 kvadrat.
Bild på mitt slagbord NORDEN som står mitt emellan köket och mitt ”vardagsrum”.
Det innebär att det finns plats för allt och massvis med golvyta kvar över. Dock, bara för att jag har insett detta så innebär inte det att jag i första hand kommer satsa på en tvåa när det väl är dags. Det öppnar upp för att det kan funka. Jag tänker ändå satsa på en trea i första hand oavsett projekt som jag kommer anmäla mig till. Eftersom man öppnat upp för att en tvåa kan funka jättebra, så leder ju det till att möjligheten att bo i markplan säkert fördubblas. Sen hänger det ju också på hur många tvåor och treor som är tillgängliga i varje projekt. Det verkar som om att i projekt där det finns många tvåvåningshus så finns det fler treor än i projekt som bara har tre eller fyravåningshus.
I ett annat projekt i Skåne så finns det hela 8 treor i markplan! Dock eftersom säljstarten till det projektet börjar redan i höst (2020) och inflyttningen är ett år senare, så är det förmodligen en mycket liten chans att jag lär flytta dit, men man kan ju hålla hoppet uppe oavsett projekt att jag kan få min drömbostad så tidigt som det är möjligt i alla fall.
Fortsätter det som det är nu, och allt går min väg för en gångs skull, så kanske det kan bli aktuellt med att jag signar upp mig på en lägenhet redan om ett år. Men den möjligheten tror jag är minimal. Det som kommer krävas är att jag får en LiA plats i höst, där jag så tidigt som möjligt sedan blir timanställd eller nått liknande och sen är där även på andra LiA perioden. Sen när utbildningen är klar så får jag min första heltidsanställning där och då är 6 månaders prövotiden över och jag blir fast anställd direkt, eller kort därefter. Då kan tekniskt sett be om lönelöfte redan i juni eller juli nästa år. Jag är hoppfull men realistisk kring detta. Jag hade verkligen velat att det blir så, men allt jag alltid planerat för har aldrig blivit av. Det är liksom bara en samling drömmar som får vänta, år efter år efter år. Därför är jag tacksam att jag ändå bor så bra som jag bor idag. Jag kommer återkomma till det senare i inlägget.
Orsaken till varför jag tänker att möjligheten kan finnas till en tidig drömbostad, är just för att i många projekt så finns det många bostäder kvar, över ett halvår senare efter säljstarten börjat. Det kan ju iofs bero på Corona, och att folk är lite mer försiktiga med att köpa just nu, men om samma trend håller i sig, så kanske? Har man tur kanske treorna i markplan inte är lika intressanta som resten av lägenheterna i just det aktuella projekt jag kan tänka mig att bo i? Exempelvis så finns det en trea kvar i markplan i Älmhult just nu, och inflyttningen är redan i Augusti 2020, så där har försäljningen gått rätt trögt verkar det som. Försäljningen där har pågått sen mars 2019 dessutom. Inte för att jag ska lämna Skåne igen, utan jag bara påpekar att det kan finnas lediga intressanta bostäder i ett projekt långt efter att säljstarten börjat.
Mer realistiskt så siktar jag på att jag kan få ett lånelöfte nån gång under hösten 2021, och att jag flyttar härifrån tidigast hösten/vintern 2022, så det finns ju tid kvar. Men i min konstiga hjärna så vill ju jag att det ska vara nu och så är det ju inte. Jag kommer få gå här och vänta, och hoppas i flera år innan jag kan få möjlighet att ställa mig i kö för drömbostaden. Det kommer bli jobbigt, men det är värt väntan. Det är ju verkligen drömboendet vi talar om här.
Under tiden är jag grymt tacksam över att jag ändå bor så bra som jag gör och har alla bekvämligheter jag behöver. Det hade nog varit ännu värre om jag hade bott i en liten håla nånstans på 5:e våningen utan hiss, utan diskmaskin med tvättstuga i källaren och minst en timmes pendling till Malmö och Henrik.
Det känns i alla fall just nu som om att BoKloks vision är precis vad det är jag letar efter gällande drömboende. Det känns som om att oavsett tvåa, trea eller radhus så har de planlösningar och priser som är riktigt bra. Iofs, som jag sagt när jag pratade budget så är radhus bara en desperat lösning, men jag gillar verkligen deras radhus. Det är nice med femmor på 117 kvadrat etc. Tvåornas planlösning verkar också vara så bra planerat att det känns mycket större än vad det är, tack vare rektangulära rum, och nu i mitt fall då – de där 8 meterna som man har till sitt förfogande att möblera på.
Jag hoppas dock verkligen helst på en trea, absolut. Jag älskar att se fria, öppna ytor, och vet jag att jag har råd, så är det ju bara att köra på. Att ha ett eget kontor är ju det absolut bästa. Planen är ju i så fall att ha kanske en läshörna i det rummet med, där poängfåtöljerna kan stå, för vid det laget hoppas jag att jag börjat läsa böcker och ha det som hobby. Dock realistiskt sett så lär det aldrig hända, men ändå. Man kan ju drömma. Likaväl som jag aldrig kommer bli nån massiv YouTube stjärna, men drömma kan man ju.
Tvåorna dock har ju samma fördelar som treorna. Det enda som fattas är det där extra rummet samt att kök och vardagsrumsdelen är lite mindre. Det är samma storlek på badrummet. Det är samma storlek på förråden. Man kan fortfarande (eventuellt) få en parkeringsplats inkluderad i hyran och det är gott om förvaring. Blir det dock en tvåa så kommer jag garanterat se till att soffan är en bäddsoffa, för hur ska man annars lösa det med eventuella gäster som stannar över? I en trea lär jag också med största sannolikhet (efter lite eftertanke) behålla min nuvarande 120 säng med.
Det kanske jag gör oavsett bostad, för det är ju bara jag som lär bo där, och jag tror som sagt inte att jag blir ihop med någon igen. Skulle jag bli det blir jag ju inte sambo igen i första hand, och det går att sova två i den sängen, även om det är lite trångt. Det är också stor sannolikhet att jag har en bäddsoffa oavsett, för då blir det mer space över rent generellt och jag behöver inte spendera pengar på fler sängar. Det är ju så sällan man får gäster och jag älskar verkligen min säng jag har nu. Och jag vill ha så mycket ren yta som möjligt så man slipper känna sig instängd. Om jag behåller min säng, innebär det att jag får ytterligare 60 cm ren yta i sovrummet. Eller 30 cm per sida om sängen jämfört med en 180 säng, vilket är übernice. Tekniskt sett behöver jag personligen inte en större säng. Inte om det främst är jag som ska sova i den om nätterna.
Det känns liksom lite trevligare att oavsett antal rum i bostaden, så hade jag föredragit mer yta att använda i sovrummet, och dessutom hade jag ju sparat massa pengar på att inte köpa ny säng när jag väl flyttar vidare.
Nu känns det som om att jag måste ha tömt ut det här tjatet om bostäder och framförallt BoKlok på ett bra tag, men jag kommer säkert på mer att tjata om kring det här. Jag väntar bara så ivrigt, så jag lär väl gå galen under tiden om jag inte kan sysselsätta min tröga hjärna snart med nått annat.
Nåja, jag vet vad jag har att se fram emot i alla fall. När det blir återstår att se.
Och tills dess tänker jag njuta av min nuvarande bostad och min livssituation.
Med alla tankar jag har kring det här med bostad och var jag ska bo härnäst och med tanke på hur jobbigt det är att inte kunna fokusera på här och nu istället så hoppas jag att jag nu tagit ett steg i rätt riktning så jag kan gå vidare.
Att göra en budget ger en bra översikt.
Det jag har gjort är att jag igår kväll satt i excel (Google Drive) och gjorde upp budgetar för 7 olika nivåer av kontantinsatser, och tre olika bostäder från BoKlok med tillhörande avgift, amortering, ränta och i radhusfallen – driftskostnad.
Resultatet var smått chockerande, så även om det förmodligen lär hjälpa min korkade hjärna att sluta obsessa över nästa bostad, så lär det ta ett tag innan jag släppt det och det ligger på en mer normal nivå.
Utan att nämna specifika siffror, så såg marginalen för en trea med maxpriset jag nämnt innan extremt bra ut. Även om jag inte sparar undan till en massiv kontantinsats så har jag ändå möjlighet att bo fint och ha det riktigt bra, vilket är avslappnande för själen att tänka på. Det är liksom det som är lite (eller väldigt) stressande för mig idag. När ska jag kunna börja spara till kontantinsatsen? Hur mycket hinner jag spara på 2-3 år innan det är dags att anmäla sig till ett projekt och ställa sig i kön för en BoKlok bostad? När jag såg budgeten och insåg att det kommer lösa sig, så blev jag jätteglad. Det enda som stressar mig nu är hur stora eller små chanser jag kommer ha till en trea i markplan när det väl är dags… Spänningen kommer vara olidlig!
BoKlok har ett bra urval av bostäder, men jag har inte råd att bo själv i radhus…
Utöver en budget för en trea på 72 kvadrat, så la jag även till budget för deras radhus på 117 kvadrat och en tvåa på 55 kvadrat. Jag kan överleva i ett radhus, absolut, men det är inte en budget som ger mig ett bra leende direkt, i alla fall om man utgår från 15% kontantinsats. Nej, där hade det krävts typ minst 30% för att det ens hade varit ett bra och säkert alternativ. Då har jag också utgått från lägsta kända priset för ett av radhusen. Det är inte säkert att radhus i områden jag vill flytta till kommer vara i samma prisklass. Kommande radhus i Höör och Hässleholm kommer för övrigt kosta 300 000 kr mer än vad jag budgeterat för, vilket minskar möjligheterna ytterligare för att jag ska ha råd med radhus själv.
Ska jag alltså bo i ett radhus själv, så måste jag antingen ha en rejäl jävla kontantinsats (tänk lotterivinst) eller bo ihop med någon där som betalar halva huset. Eller en mycket hög lön, men det lär jag inte ha förrän efter jag jobbat i kanske 10 år. Eftersom jag utgår ifrån att jag förmodligen aldrig kommer bo ihop med någon igen, så är radhus bara en sista ”nödvändig och desperat” lösning på bostad i framtiden. Radhus vill jag helst satsa på om jag absolut inte får möjlighet till en trea i markplan, men jag behöver som sagt ha större marginaler för att få det att gå ihop och jag kan känna mig trygg. Det är i så fall större möjlighet att jag kanske tar en fyra på 85 kvadrat, då de är mer rimliga i pris jämfört med radhus. Missförstå mig rätt. Jag hade inte haft något emot att bo själv i radhus, men jag ska ha råd också. Enligt min budget så lär jag inte ha råd med det, alltså i första hand.
Det blir aldrig som man tänkt sig…
Mitt liv har ju en tendens att aldrig bli som man planerat, så även om jag kan budgetera och tycka att det här funkar, så kommer säkert nått hända som gör att jag får vända på kronorna och knappt ha råd med nått, och de tiderna i mitt liv ska vara över när jag fått jobb och bor i min nästa bostad. Jag vill liksom inte ha panik om Anton eller Majken exempelvis måste akutopereras och jag inte kan betala det själv samt ändå ha kvar en bekväm summa på bankkontot. Hade jag satsat på radhus utan att ha en bra grund att stå på är den risken mycket stor att det kommer hända, och jag vill inte vara med om det. Nej, då bor jag som sagt hellre kvar här i min skokartong tills jag känner mig trygg nog att flytta vidare. Det är inte bråttom, men jag är ju ivrig. Det kan jag liksom inte hjälpa.
Vill man bo riktigt billigt – köp en tvåa!
Om man då diskuterar tvåorna på 55 kvadrat, så är det nästan lite chockerande hur bra budgeten ser ut. Det gör att tvåorna blir igen lite mer lockande, men grundproblemet återstår med hur man får ett bra kontor och hur man löser det med gästrum och katthörna/kattrum. Jag borde som sagt lätt få plats där, men jag är orolig för att det blir trångt, och brist på ett rejält rum för kontor/studio/gästrum stör mig. Å andra sidan, så hade jag lätt haft råd med mycket om jag hade bott i en tvåa. Lånet hade man kunnat betala av väldigt fort, jag hade lätt haft råd med bil och marginalerna är mer än goda för allt möjligt utöver det.
Jag hade kunnat skippa att ha soffa i en tvåa, och ta med mina poängfåtöljer jag har idag, eftersom jag sällan lär få gäster ändå som stannar över, men att gosa med någon i en soffa är så mycket trevligare än i dessa fåtöljer. När jag väl skaffar Grand Danois, så vill jag mysa i soffan med min vovve. Jag lär ha maximalt en tresitsig soffa om jag skulle kunna få plats bra i en tvåa skulle jag tro, iaf om jag då fortsätter använda mitt nuvarande skrivbord. Jag behöver också ha plats till hundsäng och Majkens klätterställning. I en tvåa ser det väldigt problematiskt ut och jag vill bo luftigt – inte trångt! Även här i min lilla skokartong har jag möblerat för att få så mycket gångvänlig yta som möjligt, och jag tycker jag har lyckats bra med det.
Kanske lite dålig bild, men det är väldigt mycket yta här och likaså mer yta mellan fåtöljerna och teven.
Det är inte bara att skaffa fler katter…
Jag har också upptäckt av ekonomiska skäl att det låga marginalerna för att bo i radhus också minskar möjligheterna för fler katter. Det är ju för att Majken som sagt kostar mer än vad jag trodde. Visst, när hon är vuxen, inte leker så mycket och kanske bara äter lite mush så lär hon bli lite billigare i drift, men så länge som kostnaden för katt är så här höga så kommer jag inte kunna ha fler katter. Nej, då är Anton viktigare. Så Anton och Majken är vad jag utgår ifrån. Om jag inte blir miljonär eller nått då och lever utan bolån i min nästa bostad.
Att prata pengar är farligt, men nu vet jag hur jag vill hantera dem.
Jag älskar att spara pengar, och jag tycker inte om att se pengar försvinna. Ska dem försvinna så är det för att jag själv spenderat dem på något jag hade/har behov för, men även då så kan jag känna ångest över att pengarna minskar. Därför gillar jag att spara undan mycket och leva snålt. Jag har ett mål som jag tycker är rimligt att spara också per månad. Det är förmodligen mycket högre än vad både banken vill och vanliga privatpersoner generellt sparar per månad, men det är en viktig aspekt för mig. Särskilt med tanke på att jag spenderat så många år med människor som bara spenderat pengar utan att tänka på konsekvenserna och att jag själv bara tillåtit att det har hänt. Jag avskyr mig själv för det, men å andra sidan är det en ordentlig lärdom. Hade jag inte haft den erfarenheten, så är det inte alls säkert att jag hade varit lika duktig med pengar idag.
Det är liksom dags för nya och bättre tider nu. Egentligen har det varit så väldigt länge. I typ 10 år eller nått sånt. men som jag skrivit tidigare så är det dags att mitt liv börjar på riktigt. Där jag bor som jag önskat om i många år nu, och där jag har ett fast jobb med bra, hög inkomst så jag kan känna mig fri. Jag får ju som sagt vänta ett par år till, men ändå.
Och nu börjar jag typ tröttna på mig själv. Nog för att det är roligt att drömma om framtiden, men det börjar spåra ur. Mitt i allt ihop har jag typ sommarlov och inga direkta måsten, även om jag har planer för sommaren. Det har lett till att jag gör typ inget annat än tänker på min nästa bostad, och just nu så har jag återigen börjat titta på BoKlok projekten som finns.
När jag hade blivit singel och började frenetiskt leta lägenhet så fanns det ett projekt i Landskrona som var typ för bra för att vara sant, men det var över ett år i väntetid på att få flytta in. Då hade jag också fått beskedet att jag måste ha fast jobb och en stadig inkomst för att köpa bostad, så därför sket jag i allt vad köpa lägenhet hette. Det problemet kvarstår så vi får se hur mina möjligheter med BoKlok blir i framtiden. De har olika projekt i hela landet, med både radhus och lägenheter. Radhusen har jag nämnt lite tidigare, det är femmor på 117 kvadrat, vilket är jättestort. Priserna för dem ligger runt 1.9 miljoner och uppåt beroende på i landet du vill bo. På mindre populära orter är dem billigare, och i större städer kan de nästan kosta en miljon till. Avgiften är runt 5000 kr dock, så det är helt ok. Inte för att jag hade haft råd med det, men ändå. Nej, jag är mer intresserad av deras lägenheter i så fall. De har ettor på 31 kvm, tvåor på 55 kvm, treor på 72 kvm och fyror på 85 kvm. För min del, i alla fall i början så var jag besatt över tvåorna, men nu vet jag inte när jag tittat på det igen. Nej, just nu hade jag hellre bott i en trea om jag hade flyttat in i några av deras lägenhetsprojekt. Priset på treorna är dock lite jobbigt. Jag berättar mer senare om varför jag tycker det.
BoKlok Flex 3RoK på 72 kvadrat. Denna bilden är också en länk.
Om man jämför tvåorna och treornas planlösning så är det rätt tydligt varför en trea är bättre än en tvåa, men man får som sagt se vad som händer i framtiden. Jag har absolut inte bestämt mig om var jag vill bo, hur jag vill bo. Det enda jag vet är att jag måste vänta. Vänta tills jag hittat mitt så kallade drömboende. Vänta tills jag har kontantinsats som räcker för att jag ska vara nöjd med månadskostnaden och vänta tills att jag faktiskt flyttar vidare. Som jag tjatat om tidigare, ja det lär ta minst 3 år, så i december 2022 är tidigast jag tror att jag har flyttat härifrån. Just nu känns bara det som en halv evighet, fast jag måste ju påpeka igen att jag trivs ju här. Så mycket som jag tjatar om detta kan man ju få för sig att jag bara längtar härifrån, men nej – så är inte fallet. Jag är bara grymt nyfiken på var jag hamnar härnäst och jag hatar att flytta och vill helst inte göra det något mer efter nästa ställe. Därför ska det som sagt vara så perfekt som möjligt, annars får det vara. Jag vill inte flytta härifrån av ren desperation, bara för jag hittat något som är ”ok”. Nej, så nära perfektion man ska komma är jag ute efter. Helsingborgsprojektet har inflyttning nån gång våren 2022 dessutom. Så minst två års väntan där. Jag vet inte om jag hade stått ut med det. Nej, ibland är det bättre att gå ovetandes in i framtiden. Mycket kan liksom hända på två år…
Jag har erfarenhet av att bo i en tvåa på 52 kvadrat. Det var lägenheten jag och Henrik hade i Karlskrona. Den var liten och stor samtidigt. Det jag störde mig på var de jobbiga grannarna och orten Karlskrona i sin helhet. Allt fanns, men det var pyttelitet och svindyrt! Sen har jag också erfarenhet att bo i en trea på 70 kvadrat. Det var när jag bodde i Malmö första gången med ett av mina ex, han som jag var gift med. Då bodde vi i Annestad, som ligger mellan Hyllie och Bunkeflostrand. Det var fint där, men hyran var hög ( i alla fall i mina dåvarande ögon) och jag kom ihåg hur jobbigt det var att bussen inte gick så ofta. Det tog typ mer än en halvtimme in till centrala Malmö och man fick hålla koll på vilken buss som körde vidare ut mot Bunkeflo. I dagsläget så är det bättre, för nu har dem bussar som går förbi det området var tionde minut tror jag nog. Idag är det säkert fantastiskt att bo där ute.
I alla fall, trean på 70 kvm, var liten tyckte jag. I alla fall sovrummen. Det fick plats en säng på kanske 140 cm och ett par garderober, men det var allt. Sovrummen var ofantligt små. Ingen plats för hundsäng där, inte! Nu minns jag inte exakta storleken, men de kunde inte ha varit över 12 kvadrat. Nej, de var förmodligen på runt 9 eller 10 kvadrat. Det var i alla fall trevligt att ha ett stort badrum med både tvättmaskin och torktumlare. Hela området var nybyggt och nu är det färdigställt där sen många år tillbaka. Det var liksom 2005 tror jag som vi flyttade dit, så det är liksom 15 år sen nu. Herregud vad tiden går…
Om vi nu skulle leka med tanken och jag bestämmer mig (och jag faktiskt kan flytta in i en BoKlok lägenhet inom en snar framtid) så är jag lite kluven just nu. Det har gått så pass långt att jag idag skrivit ner en lista med för och nackdelar på ett kommande projekt i Skåne vs att flytta in i en stor tvåa i mitt gamla område i Malmö. Det är just nu i den skrivna stunden väldigt tight med både fördelar och nackdelar för bägge bostadssituationerna.
Om man är positiv först så kan man ju tänka att 30 kvadrat som jag har idag är ju nästan hälften av 55 kvadrat, så där är det inte nått konstigt. Det blir dubbelt så stort! Man slipper renovering med nybyggt och massa annat. Med de låga priserna så kan jag bo på 55 kvadrat för samma peng som jag bor på 30 kvadrat idag, kanske lite billigare med, utan att ha en massiv kontantinsats. På halva lägenhetsytan i min nuvarande bostad har jag en säng, tv, fåtöljer och skrivbord så jag borde få plats med allt. Badrummen är massiva med, vilket är oerhört positivt, med tanke på vad jag skrivit tidigare om mitt tjat med lägenheter. Jag vill ju som sagt ha ett badrum där jag kan tvätta när fan jag vill och duscha/bada en fullvuxen Grand Danois på 70+ kg vid behov, utan att man ska behöva trängas i ett trångt badrum. Det hade jag alltså kunnat göra på en lägenhet på 55 kvadrat… Rätt intressant faktum tycker jag. Jag saknar dock en soffa här, och det hade varit underbart att stänga in sig om nätterna i ett sovrum… för att inte tala om möjlighet att ha en tv i sovrummet också 😍. Tekniskt sett hade en tvåa på 55 räckt ypperligt, med tanke på att en lägenhet på 30 kvadrat gör det idag, dock utan en Grand Danois… det billiga priset och låga månadskostnaden är extremt lockande. Särskilt med tanke på att jag inte behöver spara till en massiv kontantinsats, men man ska ju få plats med en Grand Danois också…
Planlösning över en BoKlok Flex lägenhet på 55 kvadrat, rätvänd. Bilden är en länk så försvinner den, vet ni varför.
Om man tar det negativa då… Det enda stora negativa jag idag är ett problem med en tvåa på 55 kvadrat är att den öppna planlösningen mellan kök och vardagsrum gör att jag vet inte var jag ska ha mitt skrivbord, och därmed ett slags ”kontor”. Jag hade behövt ett bra hörn för det, och det är raka linjer så långt ögat kan nå, om det nu inte är så att sovrummet är så pass stort att skrivbordet hade kunnat få plats därinne. När man tittar närmare på bilden så hade man kunnat ställa sängen längs med fönsterväggen, eller ta bort garderoberna, och då kunnat ställa skrivbordet längs med väggen gentemot vardagsrummet. Det hade kanske gått? Annars hade jag väl fått sälja det jag har och köpa ett mindre istället. Det finns som sagt ett litet hörn bredvid kyl/frys och städskåpen i köket. Det går inte att se hur stort hörnet är, men min första tanke just nu är annars att ställa skrivbordet längs med väggen mellan köksbordet och soffan på bilden. I alla fall om jag nu behåller mitt nuvarande skrivbord, vilket självklart är målet.
Visst, såsom jag planerar nu så planerar jag att jag ska bo själv – för evigt och planera för mig själv i första hand. Jag ska bo där, jag ska trivas där, jag ska ha mina katter och hundar där etc. Eventuella pojkvänner som jag inte känner till i dagsläget får liksom vänta. Det är större sannolikhet att jag stannar singel och bor själv tills jag är pensionär på riktigt än att jag flyttar ihop med nån, skulle jag tro. Och det är också mer sannolikt att Majken stannar ensam som katt, med en Anton som sällskap istället. En Grand Danois, alltså för de som inte förstått det ännu. Fler djur lär det inte bli som sagt om jag kommer bo för litet även i framtiden. Storleken på bostaden får avgöra hur det blir, men jag skulle bli förtvivlad om jag exempelvis då flyttar in i en tvåa på 55 för jag får ordning på möbleringen, men inser att nej, Anton får inte plats här heller… Nej, fy! Det hade varit förjävligt.
Jag hade liksom kunnat bo i en trea på 72 kvadrat istället, för ungefär samma peng som jag hade lagt på en tvåa i mitt gamla område om jag bara har en tillräckligt hög kontantinsats. Å andra sidan är treorna i mitt gamla område på runt 80 kvadrat, så man får lite mer space även där. I vissa områden är treorna lika ”billiga” som de ”dyra” tvåorna också. Grejen är ju denna att med tanke på hur lång tid det kommer ta oavsett när jag väl flyttar vidare, så kommer jag ju ändå ha ett så lågt bolån som möjligt. Det kommer dock ta en halv evighet innan man har en kontantinsats som ger en den där härliga månadskostnaden dock, men jaja. I alla fall om det blir en trea eller en tvåa i mitt gamla område. Har jag heltidsjobb då och tjänar fint, samt lever utan bil så borde jag klara kostnaden oavsett. Det är ju bara bonus på bonus om jag lyckas bo lika billigt i nästa bostad som jag gör idag, och kan spara undan så mycket som möjligt. Med en trea på 72 så hade jag fått samma stora badrum och jag hade fått ett till rum för kontor och kanske gästrum. Men vi får se som sagt. Att flytta tillbaka till mitt gamla område har ju sina fördelar och nackdelar också. Största nackdelen med att bo där är de små badrummen som sagt, men annars finns nästan bara fördelar. Det är ju också i Malmö och med typ drömläge för min del.
BoKlok projekten placerar sina bostäder på så bra ställen som möjligt, och jag klagar inte på det. När jag väl har släppt detta för stunden och kan tänka på annat så hoppas jag att det hade kommit nått projekt till kanske Tygelsjö, Vellinge, Staffanstorp eller några andra orter som ligger lite bättre till. Fördelarna med att bo just där de planerar sina projekt är att det är lite mitt i smeten. Gångavstånd till stora matbutiker, och ett köpcenter är några minuter bort med buss. Det hade liksom funkat. Jaja, vi får se vad som händer. Efter lite efterforskning så visar det sig att de har haft byggprojekt i Malmö innan och även i Staffanstorp etc. Lite trist att man missade det, men å andra sidan verkar de bara bygga större och större bostäder. Det finns ett projekt i Malmö som är jättenära där jag bodde innan och jag har alltid undrat över de husen. Nu vet jag att det var ett BoKlok projekt. Däremot är tvåorna där förmodligen på bara 50 kvadrat istället för 55, och i någon video så såg jag att treorna är på ynka 62, kanske? Nej, det är för litet! ca 70 kvadrat är absolut minsta för en trea tycker jag, och även då kan det lätt bli för litet. Hade jag fått bestämma hade jag ökat på varje lägenhet med typ 10 kvadrat, men å andra sidan hade de kanske inte kallats för hållbara och kvadratsmarta då.
Detta är mest bara en lek med tanken. Jag trivs fortfarande så jävla bra här där jag bor nu, fast att det är så litet. Det kommer ta tid innan jag flyttar härifrån, det vet jag, och jag ska börja spendera min tid med annat än att leta ny lägenhet, det lovar jag. Nått annat kan jag liksom inte tänka mig. Nä, minst 3 år kommer det bli och när Corona skiten är mer eller mindre över och livet återgår till det ”normala” igen så lär jag som sagt inte köra ringleden sjuttioelva gånger i veckan och tycka det är tråkigt, utan jag lär fokusera mer på här och nu. Något som jag iofs aldrig har gjort så länge jag kan minnas. Nej, att tänka på framtiden är alldeles för motiverande.
Även om man aldrig kommer dit*.
*Jag syftar på att jag är 38 år, och har längtat efter Grand Danois sen 1997 och har fortfarande ingen, samt att jag heller aldrig haft ett fungerande heltidsjobb med hög fast inkomst.
Igår fyllde jag 38 år, vilket bara känns konstigt att säga. Det började väl efter man nådde 35 års-strecket, för nu är det inte många år kvar tills man är 40. Det känns helt galet att jag levt i snart 40 år!
Orsaken till varför det känns så konstigt med att säga hur gammal man är, är just för att man inte känner sig så gammal som man faktiskt är. Jag är förmodligen fortfarande 20 eller kanske till och med tonåring i huvudet. Det enda som har förändrats är mina intressen. Jag gillar iofs fortfarande att träffa folk, jag har inget emot att gå på fest och göra saker som jag gjorde när jag var 20+ år yngre, men det händer inte lika ofta längre. Mest för att jag umgås inte med massa människor som jag gjorde när jag gick i grundskolan eller gymnasiet. Jag dricker inte längre alkohol, både av medicinska skäl men också för att jag inte kan hantera mig själv när jag är full, och jag vill inte ha mer ångest än vad jag kan hantera. Jag har tillräckligt med ångest i mitt liv redan. Jag behöver inte ha mer.
Livet mitt har bara blivit mer och mer stillasittande egentligen, men jag trivs med det. Jag skiter egentligen i hur gammal jag är, för jag tänker fortsätta göra de saker jag tycker om att göra, äta det jag vill och planera inför min egen framtid. Det som stör mig med åldern är mest att tiden bara har gått. Jag har fortfarande aldrig haft mer än ett riktigt jobb. Jag har aldrig arbetat heltid under en lång period. Jag har alltid tagit den lätta vägen ut, och därmed har jag inte lärt mig så mycket som jag borde. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar och jag har gjort för många misstag som bara satt mig i skiten. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar allt för svårt att ändra på också.
I mitt förra inlägg så skrev jag om framtiden igen. Nått jag älskar att göra – bara drömma om vad fan jag gör om fem år. Vet ni om att mina femårsplaner aldrig har blivit av? Vad jag ser mig själv om fem år är något som alltid skjutits upp, för det blir inte verklighet. Det är liksom simpla saker såsom att ha ett bra jobb som jag trivs med. Ha en tillräckligt hög inkomst så jag har råd med Grand Danois och sen bo så perfekt jag bara kan. Allt det har aldrig gått i uppfyllelse. Och jag är snart 40 år gammal. Det är det som är det konstiga i det här. Typ halva mitt liv har gått och det har liksom inte ens börjat. Det känns så jävla knäppt att jag har spenderat i stort sett all min tid på att drömma om en framtid som aldrig kommer hända, samtidigt som jag bara sitter framför teven och ser på serier och filmer istället för att ha bättre hobbies som faktiskt kan hjälpa mig på längre sikt. Jag pratar självklart igen om hur mycket jag hade velat typ sitta och koda hela dagarna, läsa böcker, lyssna på poddar, ta promenader och börja spela spel igen som jag gjorde så mycket för över 20 år sen. Men nej. Att få ett bättre liv är förmodligen inget som kommer hända. Jag är för nöjd med såsom jag har det. Och hur jag än vrider och vänder på det är jag förmodligen för envis för att orka få en förändring så det blir bättre.
Just nu sitter jag exempelvis hemma och har tråkigt som fan. Det kryper i kroppen på mig, för jag vill bara göra nått annat. Just nu är jag trött på att bara se på tv. Jag vill göra nått mer nyttigt, men vad gör jag? Jo, jag sitter kvar vid teven och här lär jag sitta tills det är dags att sova och sen börjar allting om igen imorgon. Dock så såg jag en intressant YouTube video där man kan lära sig själv att tycka om tråkiga saker. Det var en rätt så simpel process.
I början så tar man en dag i veckan där man verkligen har astråkigt. Inte använder sociala medier, sitter och kollar mobilen, tittar på tv eller gör något annat som man generellt tycker mycket om att göra. Man spenderar tiden med att göra just det som hjärnan tycker är astråkigt. I mitt fall hade det inneburit att läsa böcker, försöka spela tv spel och kanske ta promenader. Möjligtvis gå på gymmet, för träning är nått av det värsta och tråkigaste som finns! Detta fortsätter man med tills att man faktiskt börjar tycka om det och sen fortsätter man bara göra det mer och mer och till sist har det blivit en ny vana. Det här som man tycker är extra roligt sparar man generellt till sist på dagen.
Frågan är om man kan göra det utan att lyssna på något, för jag vill gärna hitta en ny rutin där jag kan fortsätta lyssna på ljudböcker och poddar, så där kan jag tycka att ta promenader med en ljudbok i öronen borde räknas som nått tråkigt. Jag hade också behövt en bättre studieteknik, och i sommar hade jag tänkt att försöka bättra på den, då jag förmodligen inte kommer ha nån inkomst i form av sommarjobb denna sommaren. Att lära mig plugga programmering på ett bättre sätt lär bli en utmaning som heter duga, men jag ser fram emot det. Jag måste bli bättre på det, för jag känner idag att mina kunskaper är långt ifrån så bra som de kan bli. Jag kan koda, men jag vill kunna förstå programmering på ett bättre sätt än vad jag gör idag.
Ett sätt att bli bättre på det är att just läsa böcker om programmering och sen följa varenda uppgift i kurslitteraturen. Det är i alla fall ett tips jag har fått. Jag räknar dock med att jag kommer sitta hela sommaren och bara se på tv, lata mig, ta sovmorgon och att inget kommer förändras, för det gäller att vara realistisk här. Jag är förmodligen som sagt för envis för att kunna bryta dessa ”dåliga” vanor jag haft hela livet ändå.
Lyckas jag dock, så är det guld värt! Jag är ändå rätt trött på att hela mitt liv går ut på att bara sitta vid teven och att jag bara sitter och drömmer om en framtid jag förmodligen aldrig kommer få, för jag måste ju göra något för att den här framtiden ska ske. Som att fixa ett jobb, exempelvis med en bra lön så jag har möjlighet att spara undan till den där kontantinsatsen och köpa min drömbostad snarast möjligt än aldrig någonsin.
Kanske är det rätt tid för förändring nu? Åtminstone är det dags att göra nått åt det innan det verkligen är försent.
Trots att jag inte bott i den här lilla skokartongen i mer än några månader, ja snart ett halvår så kan jag inte sluta tänka på framtiden. Alltså var jag ska bo härnäst. Jag stormtrivs i lägenheten jag har nu och hade jag inte haft så grandiosa framtidsplaner gällande boende hade jag som sagt kunnat bo här för evigt.
Den här lilla lägenheten har allt jag behöver och vill ha, förutom ytan då, även om ytan räcker fint till mig. Den är nybyggd, fantastiskt läge, diskmaskin, tvättmaskin (med inbyggd torktumlare), dusch och ett komplett kök och bra planlösning trots att den bara är på 30 kvadrat.
Nu så här i Corona tider så är det lätt att man försöker göra vad man kan för att få tiden att gå. Själv försöker jag mest öva på att vara ensam och ha tråkigt. Det går sådär, för jag umgås förmodligen alldeles för mycket med exet, men å andra sidan så är det supertrevligt och jag vill inte ha det på nått annat sätt ändå. Det mest störigaste momentet med det här upplägget är att jag kör ringleden fan 10 ggr i veckan känns det som och det kan lätt bli tråkigt att ständigt åka samma väg hela tiden.
Det är förmodligen en bidragande orsak till varför jag typ ”frenetiskt” börjar kolla på lägenheter mer. Det har jag iofs gjort sen dagen jag flyttade in här egentligen, för detta är bara ett tillfälligt boende på mellan 3-5 år enligt min plan, men såsom allt funkar så får vi se vad som händer. Jag måste ha fast jobb med en bra inkomst och en kontantinsats undanstoppad som innebär att nästa boende inte blir dyrare eller särskilt mycket dyrare än vad jag har nu i utgifter. Jag betalar nästan 5400 för hyra och parkering och då ingår inte bredbandet, så det är en väldigt dyr lägenhet på så vis för att bara vara på 30 kvm. Med bredband så betalar jag nästan 5700 per månad, så det är dyrt. Fine, den är nybyggd och hyran är ok, för jag klarar att bo här utan problem. Hade jag inte haft bilen hade jag klarat mig bra på bara CSN, eller en inkomst i samma storlek, för jag har relativt låga utgifter i övrigt, även om de är högre än jag hade önskat. Jag lägger till exempel mer pengar på mat än jag trodde, och Majken är typ dubbelt så dyr jämfört med vad jag hade planerat för eftersom jag behöver köpa aktiveringsgrejer till henne stup i kvarten och ”dyr”mush en gång i veckan.
Drömlägenheten, eller drömbostaden är fortfarande som jag nämnt innan, är ett nybyggt radhus/hus/marklägenhet med en lagom stor tomtplätt/uteplats som har en månadskostnad på ungefär 5000 kr inklusive amortering, ränta och eventuella avgifter. För en friståeende villa eller hus så innebär det ett pris på ca 2 miljoner med 500k kontantinsats oavsett om den är ny eller gammal. Nybyggt är inget tvång, jag bara älskar nybyggt! Problemet är oftast att nybyggda hus ligger ute på landet, eller lite för långt bort om man vill pendla till exempelvis köpenhamn. Ligger det nära så är det ofta svindyrt, och jag vill inte punga ut med mer än 2 miljoner, tack. Nej, att ha en liknande månadskostnad är viktigt för mig. Tanken är ju att det här framtidsboendet är främst till för mig själv och hur jag vill ha det, alltså måste det vara bra nog för att jag ska kunna bo där oavsett vad som händer i framtiden.
Just nu är jag till exempel väldigt intresserad av att flytta tillbaka till området jag bodde på tidigare med Henrik. Dels för att läget är så bra, för att priserna på bostäderna är så bra och för att det är ett av de tryggaste områdena i Malmö att bo i. Just nu är jag mest intresserad av att hitta en tvåa, men jag vill inte flytta in i en tvåa hursomhelst. Nej, jag vill ha en på markplan, annars får det vara. Möjligtvis en trappa upp, men då känns det mer desperat. Häromdagen upptäckte jag att deras stora tvåor finns på markplan, så det är ju fantastiskt. Jag kan alltså bo dubbelt så stort på ungefär samma månadskostnad som idag – under förutsättning att priset för bostaden inte är allt för högt och jag har en tillräckligt hög kontantinsats. Planlösningarna är helt ok på det området också. Enda nackdelen är att badrummen är pyttesmå så att få in en dusch och tvättmaskin är jättekrångligt.
Tro mig, av erfarenhet så vet jag hur det är, för det är samma med treorna, som faktiskt har två toaletter. Många av de som renoverat sina badrum med treor har gjort om lilla badrummet till en tvättstuga eller så har de kombinerat de två och gjort ett större badrum. Köper man dock en tvåa så är det bara ett badrum som gäller, men å andra sidan så är alla rummen större, så därför känns en tvåa just nu mer än ok då jag gillar yta. Tvåorna har dessutom dedikerade klädkammare så det är trevligt. Hade jag kunnat köpa en trea där så hade jag gjort om den till en stor tvåa istället och förmodligen kombinerat badrummen till ett stort också.
Orsaken varför det är störigt med litet badrum är för att jag vill ju fortsätta ha egen tvättmaskin och torktumlare, för jag vill inte vara beroende av en tvättstuga igen. Det är asjobbigt med tvättstuga! Fördelarna är väl att man kan tvätta allt på en gång. Den andra anledningen är för att om jag någon gång faktiskt i framtiden kommer skaffa Grand Danois, så vill jag kunna duscha honom när det behövs och då behövs det en tillräckligt stor dusch för att det ska funka bra. I en sån tvåa med det lilla badrummet så får man liksom välja, antingen stor dusch, men tvätta för evigt i tvättstuga eller liten dusch där en GD omöjligt kan badas/duschas vid behov. Jaja, kanske kan man installera en kombimaskin i köket istället, göra som britterna, om det nu blir aktuellt att jag flyttar tillbaka till det området och faktiskt får tag på mitt drömboende där.
Bo i hus är ju dock drömmen, men det känns som sagt riktigt svårt att hitta det tillräckligt nära Malmö till ett bra pris. Kanske om det dyker upp ett nytt boklok projekt väldigt nära eller i Malmö så hade ju det varit av intresse, då de har radhus på 117 kvm med 5 rum, till rimliga priser. I alla fall med tanke på vad man får. Jag hade förmodligen inte flyttat in i ett sånt stort radhus helt själv, men det hade ju varit underbart att bo så ändå.
Läget och rimlig kostnad med uteplats är nog viktigare än att ha det där nybyggda drömhuset, iaf om man ska tänka långsiktigt. Nästa boende är ju tänkt att vara mitt föreviga boende, alltså vill jag inte behöva tänka på att jag ska flytta igen ett tag efter att jag flyttat in i nästa ställe. Nej, det ska vara så perfekt det bara kan bli för att jag ska hamna där. Sen vill jag ju inte ännu lämna denna lägenheten eller det här området. Jag trivs liksom för bra här.
Vad är ett bra läge, förresten? Jo, det är ju ungefär såsom jag har det nu och såsom jag hade det innan. Ungefär 1 km gångavstånd till närmsta köpcenter (ja, köpcenter) med tillhörande tågstation, en närbutik typ max 100 meter bort med bra öppettider. Stadsbussar och/eller regionbussar i närheten så man lätt kan ta sig till ställen man behöver. Där jag bor nu finns dock bara regionbuss, men den går ofta och mellan Lund och Malmö dessutom, vilket är underbart.
Jag upptäckte när jag återigen letade lägenhet på hemnet för nån vecka sen att det finns stora tvåor lite här och var till bra priser. Till och med nära där jag bor nu kan jag få ett någorlunda bra drömboende. Huvudsaken är i alla fall att den har ett bra läge, uteplats/tomtplätt och är rymlig till bra pris. Sen var det blir återstår att se.
Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!
Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.
Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.
Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!
Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.
Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.
Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.
Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.
Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.
Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.
Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.
I vissa fall är svaret där nog garanterat ja. I mitt fall? Ja, där återstår det nog att se känns det som. Efter mitt inköp av en ny mobil, som jag tekniskt sett inte behövde så kanske man börjar bli lite orolig över alla grejer jag vill ha och kan köpa, men som ni vet om ni har läst allt jag har skrivit så har jag kämpat med dessa känslor om att köpa prylar i månader, om inte år och jag väljer till sist vad jag bedömer är det bästa för mig. Hade jag varit som ”alla andra”, d.v.s en person som kan ha kontroll över sitt beteende och handlingar i praktiskt taget alla avseenden så hade jag inte velat byta över till iOS så himla ivrigt, för jag hade lärt mig överleva med det jag hade då jag använde primärt Android och Windows. Då hade jag heller inte blivit arg över småskit och stört mig på ytte-pytte saker som jag faktiskt gör utan anledning. Nu blev det inte så och som person har jag kommit till stor insikt på sistone att jag må ha problem, men att vara köpberoende är inte ett av dem. Lite ha-galen och tekniknörd är jag, absolut men verkligen inte köpberoende och jag har inte ett problem eller ett missbruk på g.
Jag var ”nöjd” Android användare, trots laggiga produkter som oftast måste bytas ut efter nått år eller max två och jag hade kunnat bortse ifrån att Google spionerar på en och säljer ens data om jag hade varit stark nog, eller haft verktyg som hjälpt mig tänka på annat. Den rastlöshet jag har känt senaste åren har verkligen varit jobbig och den är fortfarande jobbig. Som tur är har jag något att fokusera på numera, i och med att jag började plugga och därmed började vända mitt liv från något allmänt ”meh” och ”tråkigt” till något mer levande och passionsdrivande. Just nu är jag också i en process där jag tröttnat och ruttnat på mycket och i och med det kräver jag förändring. Ovanpå det ligger då den där ”köphetsen” som pågått i nått år snart och det är säkert fler jag känner som tror att jag kommer återgå i gamla beteenden och köpa prylar bara för att istället för att tänka mer logiskt och vara nöjd med det man har. Men – det personer inte kanske alltid inser är att jag var nöjd med allt jag hade, i alla fall om vi nu fokuserar främst på Apple och mobiler, men det gäller generellt även allt annat jag har eller haft. Jag älskade SE mobilen. Det var fantastiskt att vara inne i Apple världen och hade jag som sagt aldrig börjat skolan, börja bli mer aktiv och typ nästan dagligen varit på resande fot hade jag haft noll anledning att ersätta den fina, jättesnälla gåvan med någonting nytt och dyrt och så mycket större. Visst, den var liten, lite jobbig att skriva på men jag var ändå superglad och lycklig över att jag hade den och dessutom fick den. Jag kommer alltid se tillbaka på när jag fick den mobilen som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, för det betydde så mycket. Och det betyder fortfarande mycket, så visst känner man sig skyldig när man ersatte den mobilen med en annan nått halvår senare.
Dock är jag inte som andra, verkligen inte som andra och jag har problem med mycket i mitt liv. Problem som jag typ har haft hela livet men som jag inte tänkt på eller brytt mig om särskilt mycket förrän på senare tid. Nu inser jag, sen jag började skolan igen hur dålig hälsa jag har fått, hur annorlunda jag är jämfört med de flesta personer och jag har också insett att jag måste ta tag i mycket för att mitt liv ska kännas lika roligt om 30 år som det har gjort under större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv älskat att ha en stillasittande livsstil som är beroende på att en skärm av något slag alltid är igång. Numera hade jag oftast hellre gjort något annat, eller åtminstone känt att jag kan/borde göra något annat. Visst, att stirra på skärmar är roligt, men nu menar jag mer att jag vill inte längre vara beroende av att alltid ha en bra serie att titta på, eller filmer. Istället vill jag läsa böcker, programmera eller göra något mer krävande och utvecklande. Att bara titta på tv är inte roligt längre. Det är något jag gör numera i brist på annat, för jag hade så mycket hellre gjort något mer passionerat. Hur jag kommer dit har jag ingen aning om, men jag får försöka hitta sätt att komma dit, för nu är det bråttom. Jag köpte en ny mobil för att kunna slippa tänka på hur litet batteriet är när jag är på resande fot, för att kunna helt fokusera på studier på tåget exempelvis och för att tvinga mig själv att slippa titta på tusentals videos om iPhones för att istället försöka göra något annat. Det tar dock tid att ändra vanor, men jag är förhoppningsvis på god väg. Jag har planer, riktiga planer på hur jag ska lösa det mesta efter att allt det här jobbiga är ur vägen. Framförallt ska jag studera mer effektivt och det ser jag fram emot. När jag känner att jag har orken, ska jag läsa ett kapitel ur en bok för att träna upp mig att tycka om det. Häromdagen innebar det att jag började läsa om fjärde boken av Wheel of Time och jag hoppas att jag kommer längre den här gången. Framförallt hoppas jag att jag kan lära in en ny vana som innebär att läsa böcker är en trevlig grej och inget som är jobbigt som jag känt i alla år tidigare. Jag är tveksam till om jag lyckas, men jag tänker försöka.
Jag tycker personligen att istället för att se min nuvarande Apple hysteri som ett problem, se det istället som ett verktyg för självinsikt, för det har hjälpt mig att inse andra saker i livet, samtidigt som mitt liv gått från att bli underbart tråkigt till meningslöst och nästan tråkigt i många fall. Det var inget jag förväntade mig, men så blev det och nu gör jag mitt bästa för att ta tag i allt. Saker och ting har förändrats och jag var nog inte beredd på det när jag tänker efter.
Det jag menar är att jag trodde aldrig, för mer än typ 10 år sen att jag skulle tröttna på den livsstil jag har längtat efter hela livet. Med min sambo lever jag det liv jag alltid önskat. Det var liksom aldrig ok att vara så inaktiv och annorlunda som jag är när jag växte upp, alla krävde så mycket av mig men det enda som var roligt var att titta på tv, eller nått. Hade någon sagt till mig bara för kanske 3-4 år sen att jag hade känt såsom jag gör idag så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och kallat dem idioter eller något, men visst har det förändrats. När jag inte visste bättre, då utgick jag ifrån att jag kommer aldrig jobba heltid, eller ens få ett jobb. Jag kommer aldrig kunna arbeta med datorer eller teknik som jag velat göra hela livet, så därför pluggade jag inte till det för alla de där år sen. Därför var det rätt logiskt att man nöjde sig med hur livet var och inte strävade efter mer. Det som jag strävat mest efter hela livet är ju att skaffa Grand Danois, och efter att bara ha ett allmänt ”meh” liv utan någon vidare passion, mer än över meningslösa saker som inte ger något så har jag bara levt mitt liv utefter de förutsättningar jag har haft. Hade någon sagt till mig att jag hösten 2018 faktiskt skulle börja plugga till systemutvecklare så hade jag blivit förvånad och inte trott på dem. Jag finner det fortfarande lite konstigt, men åh, vad jag är tacksam för att det blev av. Nu tänker jag göra det bästa av situationen, och det får bli efter en tid med ”köphysteri”, stor insikt och krav på förändringar och bättre produkter som hjälper mitt liv istället för att förpesta det.
Jag vill ha produkter som fungerar, som gör det dem ska, som jag kan lita på och därmed kan jag fokusera på bättre saker. Jag vill ha en bättre hälsa och jag har tagit steget för att förbättra den och min studieteknik kommer förhoppningsvis förbättras från och med nästa vecka när de nya kurserna börjar. Jag ser fram emot att ha ett bättre liv och det här så kallade köpberoendet är för min del och i mitt liv och i min plan, en tillfällig lösning.
