Kategorier
Vardagsliv

Tankar om framtiden och livet som inneboende…

Man börjar räkna ner tiden rätt så rejält nu i och med att man måste flytta igen. Det känns ju som sagt både bra och dåligt, men det börjar kännas bättre och bättre ju längre tiden går. Den här aspekten med att jag bott här ”helt i onödan” är ju något jag alltid kommer störa mig på, precis som mina andra dåliga val jag gör i livet, men å andra sidan är det en bra insikt jag har fått av att bo här.

Jag menar, jag har fått det bekräftat att jag suger på att vara ensam, att även om jag bor själv så är det jättesvårt att få igång nya och bra rutiner, äta mer veganskt och bli mer hälsosam. Det har lett till insikten att bo ihop med någon i framtiden kanske inte är så illa ändå, även om jag förmodligen vill bo själv om jag får bestämma. Och vara särbo med någon. Jag kommer i alla fall sakna lägenheten, men å andra sidan så kommer rummet jag ska bo i sen efterlikna min nuvarande situation rätt bra.

Största skillnaden är att jag slipper ”åka hem”. Vad jag syftar på är att jag inte behöver åka hem till mig senast en viss tid för att hinna varva ner inför kvällen och natten. Jag behöver istället typ bara gå 10 meter så är jag inne i mitt rum och stänga dörren. Sen kan jag sitta i min poängfåtölj med TV:n på i bakgrunden och laptopen i knät som jag numera brukar spendera kvällarna. Eller med paddan i högsta hugg och spela spel, eller se en film eller ”tråkig” serie som bara jag vill se och inte Henrik. Eller så kan jag bara se fler filmer och serier med Henrik tills det är dags att sova. Det känns skönt.

Jag kommer förmodligen heller inte behöva lägga undan Majkens leksaker på samma sätt som idag, där jag mer eller mindre måste tömma lägenheten på ”roliga och intressanta saker” såsom källsorteringen och ställa undan alla leksaker. Just nu har jag börjat ställa källsorteringen på diskbänken på nätterna, för annars hoppar hon upp där i tid och otid. Hennes tunnel och klösbräda i kartong stänger jag in i duschen. Hennes leksaker som låter och rullar läggs in i ett skåp. Det ska bli skönt att slippa göra det, och istället behöver man bara ta in henne till mitt rum när det är dags att sova och varva ner för kvällen om Henrik eller jag vill vara ensam. Med tanke på att Majken kommer ha nästan 3 gånger större yta + en balkong att hänga på om dagarna räknar jag med att hon kommer sova bättre på nätterna också och inte vara lika rastlös på dagarna heller. Det går i vågor nu med hur rastlös hon är, men det har alltid varit tydligt att hon är väldigt rastlös av att vara på denna lilla ytan så ofta, så det borde vara bättre för henne att bo större också på heltid. Får jag som jag vill i framtiden sen blir det ju en BoKlok trea på 72 kvadrat också, och då lär hennes bra vanor hänga med dit, men vi får se vad som händer.

Jag tänker i alla fall ALDRIG i hela mitt liv igen bo så här litet som jag gör just nu i denna stund. Att dock bli inneboende och hyra ett rum på ca 12 kvadrat räknar jag inte som att bo mindre, för jag har ju full tillgång till hela lägenheten. Det blir som när jag och Henrik var ihop, bara att det är lite mer regler att ta hänsyn till. I alla fall. Åter tillbaka till det jag skulle säga. Aldrig mer en bostad mindre än 60 kvadrat eller nått, fast egentligen vill jag säga aldrig mindre än typ 70 kvm, men allt hänger ju på planlösning, förvaringsmöjligheter etc. Jag har ju pratat om att jag kan bo i en tvåa på 55 kvm från BoKlok exempelvis, men jag hoppas verkligen mer på att jag kan bo mycket större än så. Största nackdelen med en 55 kvadrat lägenhet är ju hur fan jag får in ett bra kontor och slipper sälja eller göra mig av med mitt nuvarande skrivbord. Jag har ju iofs räknat ut att jag får plats med det, men ett dedikerat kontor oavsett storlek på en potentiell trea är ju verkligen att föredra. Särskilt om det innebär att jag faktiskt kan jobba hemma en hel del i framtiden när jag väl blivit anställd nånstans. Eller en riktigt stor tvåa. Men BoKlok 😍, åh vad jag vill ha en bostad från dem. Även om det är på landet just nu eller i tjottahejti. Missförstå mig rätt. Jag vill inte lämna Skåne igen, men jag hoppas att det blir lätt att hitta min drömlägenhet när det är dags, och att den ligger på ett bra ställe och inte kostar allt för mycket. Jag börjar väl bli lite desperat gissar jag… och värre lär det garanterat bli. Om jag inte mot förmodan släpper det helt och köper en annan lägenhet, men det lär bli till 99% säkerhet i Malmö och nära bron, så man ökar sina chanser att jobba i Köpenhamn i framtiden. Men att jag släpper BoKlok känns mer eller mindre omöjligt.

Denna helgen som gått har vi spenderat med att slänga massa skräp. Det har nämligen visat sig att vi har varit jätteduktiga med att samla på oss saker som bara ligger och samlar damm i olika garderober. Nu när vi rensat och slängt i stort sett allt på återvinningen så finns det faktiskt mer space och förvaring, vilket är bra. Bristen på förvaring har alltid stört mig i den där lägenheten, men nu känns det bättre, för nu vet man att allt kommer få plats och lite till.

Mitt största ”bekymmer” just nu och fram tills man är helt inflyttad är när fan jag ska anse mig ha råd att köpa mig de två saker jag har velat ha i typ minst 6 månader nu. Det jag pratar om är en Apple Watch och ett par AirPods Pro. Hörlurarna är som sagt viktigare än klockan, just för att när jag väl är inflyttad så behöver jag använda hörlurar när jag inte vill störa Henrik när jag själv ser film etc. Dock längtar jag som en galning efter båda produkterna. Tekniskt sett borde jag ha råd med dem redan nu, men jag lär vänta åtminstone tills efter allt med flytten är löst. Med det så syftar jag på tidigaste tidpunkt efter att flyttgubbarna burit in alla grejer och jag är i ordning i mitt rum. Så ungefär 2 veckor tills dess. Lång väntan, men å andra sidan så flyger tiden förbi numera. Jag väntar ivrigt i alla fall. Och inget skulle förvåna mig om jag inte kan vänta heller. Jag vill bara ha dem, och gällande klocka lär det bli en Apple Watch SE, för att den är typ som Serie 4 med snabbare processor. Dock så kostar den typ 700 kr mer än vad jag budgeterat för, men det ska nog gå ändå. Med tanke på hur snabbt AirPods Pro gått ner i pris så blir det i dagsläget ca 500 kr mer än vad jag totalt räknat med för bägge sakerna. Dock utan Apple Care, men får se om det är något man lär behöva.

Jag och mina dubbelhakor, feta mage och återkommande megafinnar på hakan sitter med Majken i knät framför datorn.

Jag har haft min första LiA vecka, och den sa poff! och så var det över. Mycket nytt att ta in, men också lärorikt. Det blir dock till att fortsätta sitta i Windows en hel del, då vi ska utveckla en desktop applikation i WPF, men senare ska vi pillra med WordPress, Python och PHP. Verkar som om det blir lite node.js också. Det ser jag fram emot. Dock så har jag ”tröttnat” lite på att sitta med Windows, eller ja. Det är aldrig en rolig upplevelse numera, plottrigt, buggigt och segt. På sistone har min dator börjat bete sig lite skumt. Den är lite seg, och prestandan är mer eller mindre usel när jag använder en VM. I övrigt har datorn dock fungerat fint som vanligt och än så länge är tangentbordet ok också. Det är prestandan i en VM jag talar om här. Det har lett till att jag återigen har installerat Bootcamp på min dator, och efter lite uppdateringar så verkar det fungera rätt bra. Det störiga med att sitta i Bootcamp är just att behöva starta om datorn flera gånger om dagen, men å andra sidan sitter jag så mycket i Windows numera att det borde inte vara så jobbigt längre. Det är udda om inget annat bara. Men jag har väl blivit mindre negativ gällande Windows på sistone. Det är inget fel på Windows på så vis. Det är bra att man har mer kontroll, men jag ogillar ju som sagt att det ofta går sönder, buggar ur och det är svårt att hitta inställningar etc.

Jag har inte heller råd att köpa mig en bra PC laptop heller, och det är inget jag vill ha då jag tänker göra allt i min makt för att inte använda Windows dels privat men även på jobbet i framtiden. Fine, om det enda stället som vill anställa mig prompt bara använder Windows, så visst, men då räknar jag med att jag borde få en dator av jobb som inte är urusel. Jag börjar bli rätt van att använda Windows igen, men jag vill ju helst sitta i MacOS till 100% om jag själv hade fått bestämma, då det är en trevligare upplevelse. Det hade jag velat göra på både fritiden och på arbetet. Datorn för det första är ju tystare och fungerar bättre om man sitter enbart i MacOS också. Nackdelen att använda VM är ju att prestandan är så dålig och datorn drar galet mycket batteri samt att den blir så varm, så att sitta i knät med datorn är inte roligt.

Sen när jag vet att jag har råd så kommer jag köpa mig en iMac. Det lär bli det första på inköpslistan när jag vet att jag ska flytta vidare. Om vi leker med tanken att det faktiskt blir en BoKlok trea på 72 kvadrat och jag får mitt kontor, så lär det bli sak nummer 2 efter att jag ordnat med eventuell torktumlare och hel kyl samt frys. I deras bostäder ingår bara det om man köper en fyra eller ett radhus. I alla fall från början, och hel kyl + hel frys samt frysbox är ett måste. Likaså torktumlare! Det är liksom givet. Snarast möjligt efter det så ska jag fanimej ha en iMac. Vad det blir återstår att se, för vid det laget lär ju Apple Silicon datorerna ha släppts även för iMac modellerna.

Får jag som jag vill så finns då noll behov av Windows, och då kan jag lika gärna skaffa en Silicon variant. De datorerna kommer ju vara så kraftulla att köra VM borde inte vara så jobbigt som det är nu. Även om jag har en bra dator, så är den långt ifrån lika kraftfull som en iMac. Även basmodellen på en iMac idag är säkert 3-4 gånger mer kraftfull jämföres med vad jag har idag på min Macbook. Det är ju några år kvar i värsta fall innan jag har flyttat vidare, men vi får se hur allt går. Jag längtar ivrigt. Nu mera Windows prat…

Nu när jag installerat Bootcamp så är datorn relativt sval när jag testat det i några timmar under helgen och det är trevligt. Under min första arbetsdag efter installationen så har Visual Studio varit en dröm att arbeta med. Jag som typ avskyr VS, för det är jättebuggigt och långsamt som fan. Nu har jag installerat Re-Sharper och Intellisense fungerar perfekt. Det är härligt! Jag brukar annars känna mig rätt så handikappad när jag sitter och kodar i VS.

Datorn känns också lite som ny, för den är väldigt snabb när jag väl sitter i Windows. Dock så har den strulat nått så ofantligt när jag bytt över till MacOS igen, för det finns en bugg i Catalina som gör att när man installerat Bootcamp så får datorn fnatt, och gör lite konstiga ändringar men det är återställt nu. Jag hoppas dock inte att datorn håller på att krascha, för det hade inte varit så skoj. Nu är jag ju mer beroende av datorn än någonsin, för jag har inte direkt någon annan dator att använda, förutom en gammal Mac Mini som mest står och samlar damm från 2012.

Livet är alltså lite som vanligt. Jag går och väntar på nästa Apple produkt jag vill köpa, längtar efter nästa steg i livet och försöker överleva dagen. Nu hoppas jag bara att lägenheten min blir uthyrd snarast möjligt så jag slipper bry mig och får tillbaka min deposition och kan fokusera mer på min LiA.

Vad gör du i livet just nu?

Kategorier
Drömboendet

Jag blir inte klok på det här med boende?!

Och nu börjar jag typ tröttna på mig själv. Nog för att det är roligt att drömma om framtiden, men det börjar spåra ur. Mitt i allt ihop har jag typ sommarlov och inga direkta måsten, även om jag har planer för sommaren. Det har lett till att jag gör typ inget annat än tänker på min nästa bostad, och just nu så har jag återigen börjat titta på BoKlok projekten som finns.

När jag hade blivit singel och började frenetiskt leta lägenhet så fanns det ett projekt i Landskrona som var typ för bra för att vara sant, men det var över ett år i väntetid på att få flytta in. Då hade jag också fått beskedet att jag måste ha fast jobb och en stadig inkomst för att köpa bostad, så därför sket jag i allt vad köpa lägenhet hette. Det problemet kvarstår så vi får se hur mina möjligheter med BoKlok blir i framtiden. De har olika projekt i hela landet, med både radhus och lägenheter. Radhusen har jag nämnt lite tidigare, det är femmor på 117 kvadrat, vilket är jättestort. Priserna för dem ligger runt 1.9 miljoner och uppåt beroende på i landet du vill bo. På mindre populära orter är dem billigare, och i större städer kan de nästan kosta en miljon till. Avgiften är runt 5000 kr dock, så det är helt ok. Inte för att jag hade haft råd med det, men ändå. Nej, jag är mer intresserad av deras lägenheter i så fall. De har ettor på 31 kvm, tvåor på 55 kvm, treor på 72 kvm och fyror på 85 kvm. För min del, i alla fall i början så var jag besatt över tvåorna, men nu vet jag inte när jag tittat på det igen. Nej, just nu hade jag hellre bott i en trea om jag hade flyttat in i några av deras lägenhetsprojekt. Priset på treorna är dock lite jobbigt. Jag berättar mer senare om varför jag tycker det.

BoKlok Flex 3RoK på 72 kvadrat. Denna bilden är också en länk.

Om man jämför tvåorna och treornas planlösning så är det rätt tydligt varför en trea är bättre än en tvåa, men man får som sagt se vad som händer i framtiden. Jag har absolut inte bestämt mig om var jag vill bo, hur jag vill bo. Det enda jag vet är att jag måste vänta. Vänta tills jag hittat mitt så kallade drömboende. Vänta tills jag har kontantinsats som räcker för att jag ska vara nöjd med månadskostnaden och vänta tills att jag faktiskt flyttar vidare. Som jag tjatat om tidigare, ja det lär ta minst 3 år, så i december 2022 är tidigast jag tror att jag har flyttat härifrån. Just nu känns bara det som en halv evighet, fast jag måste ju påpeka igen att jag trivs ju här. Så mycket som jag tjatar om detta kan man ju få för sig att jag bara längtar härifrån, men nej – så är inte fallet. Jag är bara grymt nyfiken på var jag hamnar härnäst och jag hatar att flytta och vill helst inte göra det något mer efter nästa ställe. Därför ska det som sagt vara så perfekt som möjligt, annars får det vara. Jag vill inte flytta härifrån av ren desperation, bara för jag hittat något som är ”ok”. Nej, så nära perfektion man ska komma är jag ute efter. Helsingborgsprojektet har inflyttning nån gång våren 2022 dessutom. Så minst två års väntan där. Jag vet inte om jag hade stått ut med det. Nej, ibland är det bättre att gå ovetandes in i framtiden. Mycket kan liksom hända på två år…

Jag har erfarenhet av att bo i en tvåa på 52 kvadrat. Det var lägenheten jag och Henrik hade i Karlskrona. Den var liten och stor samtidigt. Det jag störde mig på var de jobbiga grannarna och orten Karlskrona i sin helhet. Allt fanns, men det var pyttelitet och svindyrt! Sen har jag också erfarenhet att bo i en trea på 70 kvadrat. Det var när jag bodde i Malmö första gången med ett av mina ex, han som jag var gift med. Då bodde vi i Annestad, som ligger mellan Hyllie och Bunkeflostrand. Det var fint där, men hyran var hög ( i alla fall i mina dåvarande ögon) och jag kom ihåg hur jobbigt det var att bussen inte gick så ofta. Det tog typ mer än en halvtimme in till centrala Malmö och man fick hålla koll på vilken buss som körde vidare ut mot Bunkeflo. I dagsläget så är det bättre, för nu har dem bussar som går förbi det området var tionde minut tror jag nog. Idag är det säkert fantastiskt att bo där ute.

I alla fall, trean på 70 kvm, var liten tyckte jag. I alla fall sovrummen. Det fick plats en säng på kanske 140 cm och ett par garderober, men det var allt. Sovrummen var ofantligt små. Ingen plats för hundsäng där, inte! Nu minns jag inte exakta storleken, men de kunde inte ha varit över 12 kvadrat. Nej, de var förmodligen på runt 9 eller 10 kvadrat. Det var i alla fall trevligt att ha ett stort badrum med både tvättmaskin och torktumlare. Hela området var nybyggt och nu är det färdigställt där sen många år tillbaka. Det var liksom 2005 tror jag som vi flyttade dit, så det är liksom 15 år sen nu. Herregud vad tiden går…

Om vi nu skulle leka med tanken och jag bestämmer mig (och jag faktiskt kan flytta in i en BoKlok lägenhet inom en snar framtid) så är jag lite kluven just nu. Det har gått så pass långt att jag idag skrivit ner en lista med för och nackdelar på ett kommande projekt i Skåne vs att flytta in i en stor tvåa i mitt gamla område i Malmö. Det är just nu i den skrivna stunden väldigt tight med både fördelar och nackdelar för bägge bostadssituationerna.

Om man är positiv först så kan man ju tänka att 30 kvadrat som jag har idag är ju nästan hälften av 55 kvadrat, så där är det inte nått konstigt. Det blir dubbelt så stort! Man slipper renovering med nybyggt och massa annat. Med de låga priserna så kan jag bo på 55 kvadrat för samma peng som jag bor på 30 kvadrat idag, kanske lite billigare med, utan att ha en massiv kontantinsats. På halva lägenhetsytan i min nuvarande bostad har jag en säng, tv, fåtöljer och skrivbord så jag borde få plats med allt. Badrummen är massiva med, vilket är oerhört positivt, med tanke på vad jag skrivit tidigare om mitt tjat med lägenheter. Jag vill ju som sagt ha ett badrum där jag kan tvätta när fan jag vill och duscha/bada en fullvuxen Grand Danois på 70+ kg vid behov, utan att man ska behöva trängas i ett trångt badrum. Det hade jag alltså kunnat göra på en lägenhet på 55 kvadrat… Rätt intressant faktum tycker jag. Jag saknar dock en soffa här, och det hade varit underbart att stänga in sig om nätterna i ett sovrum… för att inte tala om möjlighet att ha en tv i sovrummet också 😍. Tekniskt sett hade en tvåa på 55 räckt ypperligt, med tanke på att en lägenhet på 30 kvadrat gör det idag, dock utan en Grand Danois… det billiga priset och låga månadskostnaden är extremt lockande. Särskilt med tanke på att jag inte behöver spara till en massiv kontantinsats, men man ska ju få plats med en Grand Danois också…

Planlösning över en BoKlok Flex lägenhet på 55 kvadrat, rätvänd. Bilden är en länk så försvinner den, vet ni varför.

Om man tar det negativa då… Det enda stora negativa jag idag är ett problem med en tvåa på 55 kvadrat är att den öppna planlösningen mellan kök och vardagsrum gör att jag vet inte var jag ska ha mitt skrivbord, och därmed ett slags ”kontor”. Jag hade behövt ett bra hörn för det, och det är raka linjer så långt ögat kan nå, om det nu inte är så att sovrummet är så pass stort att skrivbordet hade kunnat få plats därinne. När man tittar närmare på bilden så hade man kunnat ställa sängen längs med fönsterväggen, eller ta bort garderoberna, och då kunnat ställa skrivbordet längs med väggen gentemot vardagsrummet. Det hade kanske gått? Annars hade jag väl fått sälja det jag har och köpa ett mindre istället. Det finns som sagt ett litet hörn bredvid kyl/frys och städskåpen i köket. Det går inte att se hur stort hörnet är, men min första tanke just nu är annars att ställa skrivbordet längs med väggen mellan köksbordet och soffan på bilden. I alla fall om jag nu behåller mitt nuvarande skrivbord, vilket självklart är målet.

Visst, såsom jag planerar nu så planerar jag att jag ska bo själv – för evigt och planera för mig själv i första hand. Jag ska bo där, jag ska trivas där, jag ska ha mina katter och hundar där etc. Eventuella pojkvänner som jag inte känner till i dagsläget får liksom vänta. Det är större sannolikhet att jag stannar singel och bor själv tills jag är pensionär på riktigt än att jag flyttar ihop med nån, skulle jag tro. Och det är också mer sannolikt att Majken stannar ensam som katt, med en Anton som sällskap istället. En Grand Danois, alltså för de som inte förstått det ännu. Fler djur lär det inte bli som sagt om jag kommer bo för litet även i framtiden. Storleken på bostaden får avgöra hur det blir, men jag skulle bli förtvivlad om jag exempelvis då flyttar in i en tvåa på 55 för jag får ordning på möbleringen, men inser att nej, Anton får inte plats här heller… Nej, fy! Det hade varit förjävligt.

Jag hade liksom kunnat bo i en trea på 72 kvadrat istället, för ungefär samma peng som jag hade lagt på en tvåa i mitt gamla område om jag bara har en tillräckligt hög kontantinsats. Å andra sidan är treorna i mitt gamla område på runt 80 kvadrat, så man får lite mer space även där. I vissa områden är treorna lika ”billiga” som de ”dyra” tvåorna också. Grejen är ju denna att med tanke på hur lång tid det kommer ta oavsett när jag väl flyttar vidare, så kommer jag ju ändå ha ett så lågt bolån som möjligt. Det kommer dock ta en halv evighet innan man har en kontantinsats som ger en den där härliga månadskostnaden dock, men jaja. I alla fall om det blir en trea eller en tvåa i mitt gamla område. Har jag heltidsjobb då och tjänar fint, samt lever utan bil så borde jag klara kostnaden oavsett. Det är ju bara bonus på bonus om jag lyckas bo lika billigt i nästa bostad som jag gör idag, och kan spara undan så mycket som möjligt. Med en trea på 72 så hade jag fått samma stora badrum och jag hade fått ett till rum för kontor och kanske gästrum. Men vi får se som sagt. Att flytta tillbaka till mitt gamla område har ju sina fördelar och nackdelar också. Största nackdelen med att bo där är de små badrummen som sagt, men annars finns nästan bara fördelar. Det är ju också i Malmö och med typ drömläge för min del.

BoKlok projekten placerar sina bostäder på så bra ställen som möjligt, och jag klagar inte på det. När jag väl har släppt detta för stunden och kan tänka på annat så hoppas jag att det hade kommit nått projekt till kanske Tygelsjö, Vellinge, Staffanstorp eller några andra orter som ligger lite bättre till. Fördelarna med att bo just där de planerar sina projekt är att det är lite mitt i smeten. Gångavstånd till stora matbutiker, och ett köpcenter är några minuter bort med buss. Det hade liksom funkat. Jaja, vi får se vad som händer. Efter lite efterforskning så visar det sig att de har haft byggprojekt i Malmö innan och även i Staffanstorp etc. Lite trist att man missade det, men å andra sidan verkar de bara bygga större och större bostäder. Det finns ett projekt i Malmö som är jättenära där jag bodde innan och jag har alltid undrat över de husen. Nu vet jag att det var ett BoKlok projekt. Däremot är tvåorna där förmodligen på bara 50 kvadrat istället för 55, och i någon video så såg jag att treorna är på ynka 62, kanske? Nej, det är för litet! ca 70 kvadrat är absolut minsta för en trea tycker jag, och även då kan det lätt bli för litet. Hade jag fått bestämma hade jag ökat på varje lägenhet med typ 10 kvadrat, men å andra sidan hade de kanske inte kallats för hållbara och kvadratsmarta då.

Detta är mest bara en lek med tanken. Jag trivs fortfarande så jävla bra här där jag bor nu, fast att det är så litet. Det kommer ta tid innan jag flyttar härifrån, det vet jag, och jag ska börja spendera min tid med annat än att leta ny lägenhet, det lovar jag. Nått annat kan jag liksom inte tänka mig. Nä, minst 3 år kommer det bli och när Corona skiten är mer eller mindre över och livet återgår till det ”normala” igen så lär jag som sagt inte köra ringleden sjuttioelva gånger i veckan och tycka det är tråkigt, utan jag lär fokusera mer på här och nu. Något som jag iofs aldrig har gjort så länge jag kan minnas. Nej, att tänka på framtiden är alldeles för motiverande.

Även om man aldrig kommer dit*.

*Jag syftar på att jag är 38 år, och har längtat efter Grand Danois sen 1997 och har fortfarande ingen, samt att jag heller aldrig haft ett fungerande heltidsjobb med hög fast inkomst.

Kategorier
Relationer och kärlek

Nej, jag har verkligen inte bråttom med ny pojkvän!

Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.

Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.

För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.

Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!

Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!

Kategorier
Vardagsliv

0.35 på högskoleprovet och paniken sprider sig…

man old depressed headache
Photo by Gerd Altmann on Pexels.com

Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.

Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.

Jag är en jävla fånge i min situation.

Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.

I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.

Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.

Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.

I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.

Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.

Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…

När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.

Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.

Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…

Kategorier
Vardagsliv

Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…

Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.

Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!

Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.

Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.

Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!

Kategorier
Vardagsliv

Varför tänker jag på iPhone igen?

Jag är en Androidanvändare. Och där borde mitt inlägg egentligen sluta. Varför är jag främst en användare av Android jämföres med iOS? Jo, av många, många anledningar. Det är större valfrihet, jag kan ha olika ”stör inte mig” inställningar och inte en som ska stämma för varje dag, året ut, dygnet runt, bättre batteritid, snabbladdning utan extra kostnad med mera.

Ändå, varenda jävla år som det kommer en ny iPhone så blir jag lite smått besatt. Men jag tänker inte köpa en. De är ju svindyra! Åtminstone (och fortfarande) inte om jag inte tvingas till det i framtiden, eller om jag råkar få en helt gratis av någon (isf enbart 7 eller 8 plus för kamerans skull), eller jag får låna någon för att min nuvarande gått sönder etc. Jag gillar inte iOS. Det är för simpelt. Och även för krångligt på många andra olika sätt. Jag avskyr att alla appar ligger på hemskärmen, även om det numera går att skapa mappar. App store är krångligt och kräver konstant ett lösenord som aldrig är korrekt för att man ska kunna ladda hem något. Att generellt skriva in sitt lösenord verkar hellre aldrig funka, även om det är rätt lösenord och man typ kopierat det för att vara säker på att det är rätt. En av tusen gånger eller nått funkar det, resten är det bara blä och bajs – fyll i ditt lösenord igen. Jag blir galen på det! Det finns många fler anledningar till varför jag inte vill ha iPhone, så varför blir jag så nyfiken varje år? Dessutom gillar jag att vara ett svart får, då hela släkten använder iPhone och jag är den enda Android användaren… Vad jag vet i alla fall. Min familj använder iPhone, men jag är osäker om resten av släkten gör det.

Jag har ingen aning. Det enda jag genuint gillar med iPhone är kamerafunktionen som kom med iPhone 7 plus förra året. Jag är helt frälst i porträttläget, med suddig bakgrund. Det är så häftigt! En sån kamera vill jag också ha!

Foto på mig, taget med brorsans iPhone 7 plus på Malmöfestivalen 2017.

Dock har jag ingen jävla lust att betala 9000 kr för en telefon bara för att få en sån häftig kamera. Nä, då köper jag hellre en DSLR (digital systemkamera) och behåller min nuvarande Android telefon.

Sen igår så såg jag den här videon och då blev jag smått chockad. Är kameran verkligen så bra, även vid videoinspelning? I så fall så är det skithäftigt!

Det här ”suktandet” efter iPhone brukar avta efter att jag själv köper mig en ny mobil, vilket jag vanligtvis gör på hösten, men då Pixel inte kom till Sverige förra året och jag i våras köpte mig en Blackberry KeyOne, så är jag heller inte på jakt efter en ny telefon i dagsläget, även om fysiskt tangentbord är lite överskattat. Missförstå mig rätt. Det är skithärligt att i 99% av fallen stava rätt, men det tär på mina fingrar då jag måste trycka rätt hårt, så jag undviker gärna att skriva, blogga och chatta för mycket på den, så jag kunde egentligen likaväl vara utan fysiskt tangentbord. Och sen vet jag att stavning på iPhone verkligen suger. Det har, vad jag vet inte blivit särskilt bättre sen jag själv hade en 3GS för hundra år sen. Åtminstone inte markant, men det kanske kom lite ändringar nu med iOS 11, vad vet jag?

I alla fall. Om jag i framtiden faktiskt bli en utvecklare/programmerare av något slag så är det mycket möjligt att jag åtminstone måste sätta mig in i Apples produkter mer, även om jag kanske inte tvingas köpa en iPhone. Tills dess så tänker jag fortsätta titta på YouTube klipp och prata iPhone med kompisar och familj som har en, och glädjas åt att jag fortfarande är en Android användare. För det är jag glad över att jag är!

Kategorier
Teknik och miljö

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Kategorier
Vardagsliv

En lättnadens suck, eller oro över framtiden?

Efter gårdagens inlägg så känner jag mig allmänt lättad, men samtidigt lite smått oroad över saker. Det går liksom inte att bara ignorera. Jag har rensat bort lite personer på Facebook och avföljt några. De personer jag har tagit bort är praktiskt taget personer som jag ändå inte vill eller behöver ha någon kontakt med, då vi knappt pratar och när vi väl pratar så handlar det bara om saker jag inte vill ta del utav egentligen. Då är det bättre att bara låta vara. Sen får personerna tycka vad fan de vill.

Det som har stört mig utöver att personer i min närhet har haft det jobbigt ett tag är massa saker egentligen. Jobbet är en grej, men jag klagar inte nu för snart börjar distanskursen igen och det är alltid lika skoj. Jag återtog kontakt förra året eller så, med ett par personer som jag egentligen gjorde av tillfälligt hjärnsläpp och det har känts så fel från första början. Det fanns ju liksom en anledning till varför man inte vill ha vissa personer i sitt liv. Särskilt när dessa personer inte kan släppa vissa gemensamma personer man haft i sitt liv som gör att man känner varandra överhuvudtaget. Jag behöver gå vidare med mitt liv till fullo, vilket jag tekniskt sett har gjort i rätt många år nu. Jag har njutit som fan av mitt liv, vilket många vet om. Dock så är det så att besluten jag tog när jag valde att ha kontakt med personer jag inte borde ha kontakt med, så har det bidragit till dåliga känslor och jag gillar inte det. Jag vill bara fortsätta vara och må så fint som jag gjort i flera år nu. Därför rök dem från vänlistan på fejjan!

Om man ska prata framtid så finns det två aspekter. En är den jag ser fram emot när/om jag utbildar mig till något tekniskt och förhoppningsvis äntligen börjar jobba med programmering och vilka möjligheter det kan innebära. Den andra är hur jobbiga personerna kommer bli när de inser att vi inte är vänner på Facebook längre. Fast det skiter jag egentligen i. Skulle de komma o fråga så tänker jag bara säga att jag vill inte ha någon kontakt, och vi skulle aldrig ha återupptagit den heller, för det har inte bidragit med något av värde. I alla fall inte för mig.

Jag hoppas i alla fall att det börjar återigen vända åt rätt håll och att jag snart kan börja njuta av livet till fullo. Med de saker jag har gjort för att må bättre så tror jag det är fullt möjligt. Där vi bor nu (åh, fantastiska lägenhet!  ❤ ), hoppet om framtiden och allt annat positivt ger mig själv hopp om allting.

Jag tror det här kommer sluta riktigt bra, faktiskt…

Kategorier
Vardagsliv

Efter ca två veckor är vi i ordning igen – nu bor vi i Malmö!

Idag inleds tredje semesterveckan och vi är inflyttade nu till nya lägenheten. Allt har gått bra, även om det mesta varit rätt jobbigt men så är det ju när man flyttar. Efter den här flytten ska det fanimej inte bli tal om flytt på minst 5-10 år ifall man får som man vill! Är så galet trött på att flytta nu, även om det inte blivit allt för ofta ändå. Såsom vi bor nu är nästan för bra för att vara sant, men det finns några småsaker som behövs fixas och vissa saker som inte går att lösa utan problem.

Packningen, flyttningen och tillträdet

Vi började packa ner saker ca 3 veckor innan det var dags för tillträde, men det mesta började vi packa ner under första semesterveckan. Det gick väldigt fort när vi väl satte igång och i stort sett hela lägenheten blev nerpackad på ca 4 dagar. Vi har ju inte så jättemycket grejer för att bo i en fyra. Vi hade köpt extra starka lådor från Ö&B som fungerade riktigt bra, och vi hade sparat de små lådorna samt några stora gamla lådor från förra flytten och det var bra. I de små lådorna packade vi mycket av tillbehören till våra tekniska saker. Tillträdet fick vi den 20 juni, och vi gick först på tillsyn.

Då fick vi veta att badrummet med den inkluderande tvättmaskinen behövs fixas, för det var inte någon permanent installation, vilket vi trodde att det var. I övrigt så kändes lägenheten bra. Efter tillträdesmötet så åkte vi tillbaka till nya lägenheten och mätte allt och bekräftade hur vi skulle möblera saker. Sen åkte vi hem till gamla lägenheten och sov vår sista natt där.

Dagen efter hyrde vi bil från Sunfleet igen och åkte med alla tekniska prylar och lite lådor samt det vi kunde få med oss själva till nya lägenheten. Henriks familj hjälpte till och det uppskattades rejält! Henriks mamma och ena syster stannade kvar i nya lägenheten medan jag, Henrik och Henriks ena bror åkte fram och tillbaka med grejerna. Jag körde och det blev 3 officiella rundor. Efteråt var jag otroligt trött, men ändå glad för nu började det! Vi valde att sova i nya lägenheten den natten. Jag på uppblåsbar madrass och Henrik på vår tunna madrass som var dubbelvikt. Det blev en jobbig natt, för Maja var orolig och visste inte var hon skulle sova någonstans. Bilresan med henne gick iofs bra, hon gnällde och så men annars var det lugnt. Som tur var behövde vi ju bara åka någon mil eller så istället för 25-30 som det var när vi flyttade från Växjö till Skåne.

Flyttdagen

Den 22 juni kom flyttgubbarna. Även denna gången anlitade vi tolvans flytt och de var lika duktiga och professionella som förra gången. En av gubbarna hade bott på området tidigare så det var skoj tyckte vi. Vi tog bilen och satt i lägenheten medan gubbarna höll på. Det tog ungefär 2 timmar för dem totalt att tömma gamla lägenheten. Sen tog vi det absolut sista i vår hyrda bil och körde till nya lägenheten. Flyttgubbarna åkte till tippen med det som skulle slängas och sen möttes vi upp på nya stället. Det tog dem lite längre tid denna gången att bära upp allt, ca 3 timmar men det gick mycket bra. Sen var lägenheten en röra. Jag tog några foton på röran, men dessa tänker jag inte visa här…

Päronhelgen

På självaste midsommarafton kom mina föräldrar ner och hjälpte oss komma i ordning. Vi började med att packa upp köket – jag och mamma medan pappa och Henrik åkte till Bauhaus för att köpa en massa prylar till lägenheten. Sen började de banka och slå, men det blev ett fint resultat. Nya nätverksuttag bland annat, alla lampor sattes upp och vi har fått nya lister. Vi fick också bra tips av pappa gällande badrummet. På lördagen tvättade jag och mamma kläder nere i tvättstugan och pappa och Henrik fortsatte hålla på med alla lister och nätverksuttag. Vi kom allt mer i ordning och sen när helgen var över så var vi i ordning till 90% eller så.

Bye, bye gamla lägenhet med udda planlösning…

När päronen hade åkt så var det dags för besiktning av gamla lägenheten. Den gick fint och efter att det var gjort var vi dock tvungna att fixa lite småsaker i lägenheten som städfirman glömt. Det ordnade vi direkt och efter det så åkte vi till hyresvärden och lämnade tillbaka alla nycklar. Nu ska den lägenheten stå tom tills nästa hyresgäst flyttar in så vi hoppas på att inget händer innan dess och att vi slipper problem med gamla hyresvärden efter att de har flyttat in med. Vi tror inte att några problem borde uppstå eftersom besiktningen gick fint, men man vet aldrig. Det känns i alla fall skönt att nycklarna är inlämnade och att vi inte behöver ha något alls med den lägenheten att göra nu.

Det här med att komma i ordning…

Efter att allt var över så gjorde vi vårt bästa för att själva komma i ordning och det gick bra. Vi är nu, ca en vecka senare helt i ordning skulle jag kunna påstå, för nu sitter jag äntligen vid min dator och bloggar. Det har jag längtat efter som fan! I alla fall, om vi återgår till lägenheten och allt sånt…

Vi hyrde bil igen och åkte på IKEA och köpte ny soffa och tv bänk till vår nya tv-spelshörna som vi planerat in. Det blev en Norsborg soffa och en Gettorp till TV bänk. Två mycket bra val, måste jag säga!

Maja ligger och myser i nya soffan i tv-spelshörnan. Den är som kattmynta för henne…

Ja, det var väl det hela. I alla fall allt av det jag minns angående flytten. Att flytta är ju inte superintressant kanske, men vi har gjort ett bra val och här hoppas jag vi kommer trivas rejält. Allt pekar på det, för lägenheten känns så underbar! De små saker som man kan eventuellt störa sig på är främst att mobiltäckningen inomhus är skitdålig. Det beror förmodligen på att allt är betong här, och förhoppningsvis blir det lite bättre inom kort ifall operatören kan ändra något för att förbättra det. Annars går det att köpa extra antenner, men det är allmänt krångligt. Tillsvidare funderar jag på att säga detta på min telefonsvarare och ger ett tips till alla som känner mig och brukar ringa mig att kommer du direkt till telefonsvarare – skriv till mig via messenger/hangouts eller nått för wifi funkar fint i alla fall. Eller skicka ett sms så svarar jag när jag kan.

Nu hoppas jag bara att man kommer trivas här och att alla andra små dumheter kommer försvinna med tiden. Två veckors semester kvar i alla fall och nu är datorn på plats så nu kan allt bli bättre på så vis. Det gör mig glad!

Kategorier
Vardagsliv

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…