Etikett: förväntan

Kategorier
Vardagsliv

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Kategorier
Vardagsliv

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…

Kategorier
Livsstil och hälsa

Mina tankar inför återflytt till Skåne

Det har gått en vecka sen vi fick reda på att vi får lägenheten vi ville ha, och imorgon har det gått en vecka sen vi skrev på kontraktet också. Sen dess har man varit väldigt mör i kroppen och känt sig nästan illamående när man tänker på resa mellan Växjö och Skåne med Öresundståg. Inget fel egentligen med att resa på så vis. Det är smidigt och går någorlunda fort men när man åkt så mycket upp och ner som vi gjort senaste veckorna, ja då blir man lätt trött på det.

Ett kollage med känslor om hur jag vill att tiden ska gå fort eftersom jag längtar så mycket tills vi flyttar.
Ett kollage med känslor om hur jag vill att tiden ska gå fort eftersom jag längtar så mycket tills vi flyttar.

Jag har en del tankar och förväntningar på hur mitt liv kommer bli efter att vi har flyttat ner. Majoriteten av dem handlar om hälsa och aktiviteter. Att bo närmare Malmö har sina massiva fördelar. Det är lättare att hitta hälsosammare matställen, billigare luncher på stan och valmöjligheter rent generellt är större. Det är lättare att resa (tänk direkttåg till Hyllie och Emporia etc) och eftersom majoriteten av mina vänner bor runt Malmö eller Lund så underlättar resor dit också. I fortsättningen behöver jag alltså inte ha ångest för 6 timmarsbesök hos frisören när jag har en tid att passa i lund efteråt. Framöver så kan man göra allt på separata dagar. Frisören en dag och äta sushi i Lund en annan dag exempelvis.

Förväntningar kring motion och energinivå

Jag hoppas att en flytt till Skåne innebär att jag återigen kommer vara mer aktiv och träffa mina vänner mer.  Jag har ju skaffat mig ett par kära vänner jag umgås med här i Växjö, men även om vi bor bara några km ifrån varandra så träffas vi kanske varannan månad om ens så sällan. Vart jag än vill åka efter flytten så innebär det ändå att jag måste gå minst 10 minuter för att ta antingen buss eller tåget vidare någon annanstans, om jag inte handlar i det lokala köpcentret. Det innebär också minst en 10 minuters promenad för att ta mig hem. Här i Växjö går bussen utanför dörren nästan så här tar jag oftast bussen om jag ska någonstans och särskilt till kontoret. Jag är bara i stan när jag behöver, vilket är väldigt sällan. Jag gissar i alla fall att jag nästan kommer ta dagliga promenader på 30 minuter minst och om jag kan hålla i det året om (oavsett temperatur) så hade det varit nice. Extra bra hade det varit om min kropp inte är lika känslig för kyla som den har blivit, men Skåne är ju mycket varmare än resten av landet och jag hoppas på att jag i framtiden slipper snö 99% av året. Gärna 100% men det blir nog svårt. Om jag orkar träffa mina vänner så mycket som jag planerar och jag går då fram och tillbaka till stationen eller bussen så hoppas jag att min energinivå hänger med och att den ökar.

Förväntningar kring hälsa och matval

Mer motion och mer sociala tillfällen är ju typ givet som jag skrivit ovan och om mina minnen från att bo i Malmö säger mig något så tror jag också att välja bättre mat blir lättare. I Malmö kan man hitta jättegod falafel för typ 30 kr (om priserna är detsamma som sist jag bodde där för typ 10 år sen men hittar man en falafel/kebabrulle under 60 kr så är det fortfarande billigt enligt mig). Det finns China Box där man kan äta kinesisk mat i en låda för 50 kr och veganska matställen har också exploderat där i utbud och likaså finns det många sushiställen att välja på. Växjö har två sushiställen där en normal meny kostar typ 125 kr för 12-14 bitar. Det finns också gott om matställen på orten vi kommer bo på, så det är nice det med. Eftersom Henrik kommer få 2 timmars pendling per dag till och från jobb, totalt i alla fall, så innebär det också att jag får ändra mina nuvarande rutiner och jag tänkte testa göra maträtter som underlättar för vår hälsa och vikt efter att han börjat på nya jobbet. Jag ska börja laga egen lunch igen och jag tänkte försöka leka lite hemmafru och ha middagen klar tills älsklingen är hemma. Jag hoppas att alla de grytor och andra maträtter jag kommer göra smakar bra och blir ett nytt koncept för oss. Självklart tänkte jag testa att laga mer mat åt det vegetariska hållet men om det blir av återstår att se. Jag utgår att det blir som vanligt – d.v.s. att den veg* maten smakar skit, är för krånglig eller att jag återigen överköper massa bönor och annan hälsomat som bara står i skafferiet och samlar damm. Går det bra så innebär det en förbättrad hälsa, nyfikenhet för grönsaker i matlagning och förhoppningsvis (per automatik?) en simpel men stadig viktnedgång för oss båda.

Jaja, jag ska inte tjata och gnata i all evighet om det här men ändå. Jag längtar som fan tills flytten blir av och jag ser fram emot att återigen bli Skåning och jag hoppas också att det innebär att jag återfår min skånska som numera låter som någon utdrygad småländska eller nått. Inte kul.

Kategorier
Vardagsliv

Sista veckan på Lernia är inledd!

Och hela veckan lär dessutom mest innehålla massa slösurfande och andra saker som gör att tiden går fortare. Jag är ju klar med alla mina officiella uppgifter, och det enda jag går och väntar på nu är besked ifall jag behöver ändra eller göra om något i 3 månadersuppgiften. Behövs inte det, ja då har jag typ inte ett skit att göra under resten av veckan. Det känns både väldigt bra, men också lite tråkigt då det kan bli svårt att fylla tiden med slösurfning.

Även om vi har möjlighet att göra lite ”vad fan vi vill” här på Lernia, så finns det självklart gränser. Dessutom måste vi tänka på hur mycket bandbredd vi använder, så att lyssna på musik, se många YouTube klipp etc gör att internet går trögt för de andra och det är inte så roligt. Faktum är att dem fick stänga ner WiFi för gäster pga att folk använde det för mycket, laddade ner filmer och använde det till saker som inte är så bra. Dock så är det återigen uppe och sen dess så har det funkat väldigt bra.

Helgen var kort, precis som vanligt. Jag och Henrik spenderade den som vanligt, vilket innebar mycket film, TV och att sitta vid datorn. I Lördags så gick vi till City Gross och storhandlade. De har gjort om butiken en hel del, och mer lär det väl bli. Det kändes ibland som om att vi hade åkt till en helt ny och okänd stad när vi gick runt bland de nya hyllorna, men vi hittade i alla fall vad vi skulle ha och det är huvudsaken. Sen tog vi bussen hem och till middag så käkade vi pizza. Det tyckte inte Maja om. Ibland när vi äter vissa maträtter eller något onyttigt, såsom ostbågar så blir hon lite knäpp. Då sätter hon sig i soffdelen nedan på bilden och bara stirrar på oss. När hon fått nog, så lägger hon sig ner och fortsätter stirra. Inte förrän minst en av oss har ätit färdigt så ”vågar” hon lägga sig hos oss igen. Knäppekatt!

Vad hon inte vet är att hon får alltid ligga hos oss, så länge som hon inte tigger mat. Den här blicken är inte tiggeri, dock. Det är mer avundsjuka och rädsla. Något hon själv inbillat sig i att ”när mamma och pappa äter vad-det-nu-än-är så får jag inte vara där, och då blir jag ledsen”. Helt galet, för vi säger alltid till henne att hon får komma och lägga sig, men det vägrar hon. Den här blicken får vi alltså leva med tills att vi ätit färdigt. Sen är det lugnt.

Maja sitter i soffan och är avundsjuk på vad vi äter. Hon får ju nämligen inte smaka på vår goda pizza!

Annars så längtar jag bara ännu mer tills jag åker till Stockholm på Lördag. Jag hoppas att min plan kommer fungera, vilket främst innebär att umgås med familjen under helgen, och när det är vardag så hoppas jag att kunna vara hos kenneln större delen av dagarna och mysa med deras valpar och vakta deras hundar. Jag hoppas jag kan ta en massa bilder, filma och se till att jag har massor med material för en lång tid framöver. Det var snart 4 år sen sist jag träffade kenneln, och över 3 år sen som jag mös med Sinatra när jag träffade Moritz och Stoltz från Google+. Det ska bli så roligt att få göra det igen i alla fall – mysa med min absoluta favoritras – Grand Danois.

Kategorier
Teknik och miljö

Stor uppdatering på Google+ väntas senare idag?!

Nått av det första jag läste i morse efter jag vaknade var detta:

Dave Besbris hintar om att nått roligt ska hända idag.

En gammal klassiker som cheferna på Google brukar göra när det vankas stora uppdateringar är att dagen eller kvällen innan hinta om att det snart kommer roliga grejer. Vic gundotra brukade säga att han hade svårt att sova. Sist det hände, så var det Google+ stories som kom, och även om den funktionen är snygg, så funkar den rätt dåligt och få verkar använda den med. Den funktionen kom i maj, så det är nästan ett halvår vi har väntat på större uppdateringar, och förväntningarna då var lika stora som nu.

Det vi har att vänta på nu dock är dels stora uppdateringar på G+, vilket kan vara allt möjligt. Det kan också vara att dem presenterar nästa Nexus telefon, och vi får se om ryktena stämmer. Jag vill ju verkligen inte ha en phablet… Det hade varit jobbigt. Jag hade också velat se nya android L, vilket verkar vara en massiv uppdatering gällande operativsystemet.

I tråden som Dave hintade om uppdateringar kom en hel del intressanta saker från folk som kommenterade. Bradley Horowitz som är en annan chef på Google skrev detta:

Bradley syftar på att Dave pratar om Teslas nya bilmodell som ska heta ”D”.

Varpå Dave svarade så här:

Dave säger nej.

Och då avslutar Bradley med denna kommentaren, som drev folk galna i tråden:

Bradley kommer på vad det är Dave syftar på. Han tycker det ska bli roligt.

I det stora hela så hoppas jag verkligen att det blir bra och roliga grejer som visas upp senare idag. Sist vi fick stora uppdateringar var i November förra året. Då fick vi ca 40 stycken på en dag. Sen dess är det i stort sett bara foto-funktionen som fått uppdateringar, men inga större saker, och det är så ruggigt tråkigt, då G+ sen starten har gett oss uppdateringar i snitt en gång i veckan eller så.

För den som undrar hur jag fick in bilderna (och varför jag skriver så här tidigt på morgonen) så använder jag en extension till Chrome, som gör att jag kan klippa ut bilder som dessutom gör att bilderna får en länk så jag kan länka till dem på internet. Det underlättar en hel del. Den extension som jag använder heter imgur extension by metronomik. Jag rekommenderar den ifall ni behöver nått sånt.

Orsaken till varför jag sitter och bloggar så här tidigt på morgonen beror på att jag är officiellt klar med mina uppgifter på Lernia, och jag har 8 dagar kvar tills jag slutar här. Tills dess ska jag sitta och rätta mina uppgifter och förhoppningsvis finns det tid över till att göra en mer kreativ uppgift och ta reda på faktiska kostnader ifall jag startar eget någon dag. Men det har jag väl tjatat tillräcklig om nu, antar jag.

Jag återkommer senare när jag vet vad det var för nyheter som Google har att visa upp inom det närmsta dygnet. Vi hörs!