förhållanden – I huvudet på en Grand Danois galning

Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.

Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.

För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.

Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!

Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!

Idag hände det som både jag och Henrik känt av ett bra tag. Vi tog ett gemensamt beslut att göra slut. Det var väntat, och även om vi båda är skitledsna över det här så är vi båda lättade över det också.

Vi har bägge två förändrats för mycket, och det vi vill idag är inte lika gemensamt. Mitt mål om att bli vegan, skaffa hund eller fler katter etc är något vi inte riktigt är överens om längre. Vi har blivit för olika och vi har hamnat i en svacka som vi inte kan ta oss ur. Därför är det rätt att bryta nu, innan det går för långt.

Jag får i alla fall bo kvar här så länge det behövs. År om det skulle vara möjligt, vilket är skönt men det är redan bestämt att jag är den som flyttar ut och det är mer än ok för min del. Jag letar efter boende i hela Skåne, men kan jag stanna kvar i Malmö gör jag gärna det, men det är inte superviktigt. Det som däremot är viktigt är att nästa boende är ett boende där jag känner att jag kan bo och leva under lång tid. Där Anton kan leva och växa upp utan konsekvenser.

Mitt drömboende är mer eller mindre än bostad som är en marklägenhet/litet hus eller lägenhet på markplan/halv trappa upp med antingen gräsplätt eller nära tillgång så jag lätt kan rasta Anton när han ska lära sig bli rumsren. Lägenheten hoppas jag också på är en tvåa eller trea på minst 65 kvadrat, som jag helst kan köpa loss direkt och leva amorteringsfri i, alternativt ha ett mycket litet lån om jag kan hitta något dyrare jag ändå har råd med. Med amortering, ränta och avgift eller bara ren och skär hyra på ungefär 5000 kr i månaden kan jag klara det, oavsett var jag hamnar. Frågan är om jag kan få ett nytt lån som student? Målet är egentligen att ha pengar kvar på banken för eventuell renovering, nya möbler och andra prylar samt att leva utan lån om det är möjligt. Bostaden ska vara inom pendlingsvänligt avstånd till Malmö, så helst någonstans på linjen från Malmö mot Helsingborg, Hässleholm eller Ystad/Trelleborg. Jag vill i alla fall inte bo i Kristianstad, Österlen(inkl Sjöbo) eller norr om Hässleholm helst. Då ska det vara ett väldigt speciellt och typ absolut perfekt boende om jag kan sträcka mig åt de hållen igen. Jag kan tänka mig hyresrätt om det blir ett mer tillfälligt boende, men att köpa ny bostad är av större intresse.

Bostaden, oavsett storlek ska i alla fall ha ett riktigt kök, med bänkyta, och möjlighet till installation av diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. Möjlighet till hel kyl och frys alt. en extra frys behöver det finnas plats till också. Detta för att jag planerar ju att råutfodra Anton när jag kan det och då behöver jag en plats att ha hans mat på. Hel kyl och frys är mest så jag kan packa frysen med massa grönsaker, typ alla 2.5 kilos förpackningar från Magnihill. Fiberlina är också ett måste, och gärna något som ingår i eventuell hyra eller avgift. Jag tänker inte flytta till något dåligt område bara för att jag måste bo så billigt som möjligt. Exempelvis är jag inte desperat över att stanna kvar i Malmö, även om det hade varit trevligt. En bra bonus med området/staden/byhålan jag kommer hamna i att det ska gå att beställa mat på nätet och få hem det. Inte superviktigt, men en riktigt bra bonus. Alltså ingen lantbrevbärare eller så. Så desperat är jag inte. Jag lär ju inte kunna behålla bilen så då blir det lite svårare med storhandling…

Om jag ska vara mer tydlig så är det exempelvis av större intresse att köpa en lagom stor tvåa eller trea jävligt billigt exempelvis i Tyringe/Hässleholm och pendla till Malmö än att klämma in mig i en dyr hyres etta bara för att stanna i Malmö. Jag är som sagt inte desperat. Dock har jag anmält intresse för några ettor i Skåne, varav en är i Malmö och en i Helsingborg, men jag hoppas mer på ett bostadsköp än hyres om jag ska vara ärlig. Detta är mest för att hyreslägenheterna är så ofantligt dyra, svåra att få och också väldigt, väldigt små och då bor jag hellre ”på landet” i större lägenhet och pendlar i nån timme.

Eftersom jag spenderar mycket av min tid med att tänka på pengar så vill jag känna att jag har råd att bo, att leva och inte känna mig fattig oavsett var jag än hamnar. Med tanke på hur jag är som person och hur jag vill leva mitt liv så är det inte något särskilt svårt mål att uppnå. Den budgeten jag har räknat ut i mitt huvud är att jag kan klara en bostadskostnad på ungefär 5000 kr per månad. Med ett pendlingskort blir det en tusenlapp till. Mat lär jag lägga max 1500 kr på, och om internet ingår i hyran så lär övriga räkningar inte vara särskilt mycket. Jag skulle gissa att jag kommer ha utgifter på max 3k i månaden utöver själva bostadskostnaden, då jag gillar att leva billigt och spara pengar. Så länge jag har csn så är det lugnt, vilket jag har till oktober 2020. Min plan är självklart att hitta någon typ av anställning till sommaren som senare kommer bli den plats jag har min LiA praktik på så jag har anställning under tiden, men om jag inte lyckas med det så behöver jag ha tillräckligt med pengar för att överleva, och det kommer jag räkna in i min budget jag kommer göra klart senare.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma, men det gjorde den. Jag kommer att leva ensam så länge det är möjligt, och jag vill hellre fokusera mitt liv på att bli en bra systemutvecklare med massa djur hemma än desperat leta ny pojkvän bara för att jag måste ha någon. Nej, nej… Så är det inte. Mina dryga 10 år med min älskade Henrik har lärt mig att bli kräsen. Det kommer bli svårt att hitta någon som kan ersätta honom. Nej, fel sagt. Att ersätta honom är omöjligt. Att hitta någon som är ett uns som honom kommer bli svårt. Jag är kräsen. Kräsen som fan nu. Nej, nästa nisse som hamnar i min väg kommer att få acceptera faktumet att Anton är min nummer 1, när han är väl här. Han får acceptera katthår, hundhår, ett skitigt kök, massa Apple produkter, konstant skärmstirrande och vegansk mat om han ens ska ha en chans att jag ska bli intresserad av ett långsiktigt förhållande. Nej, det enda som kan göra att det ens är av intresse att ”hitta någon annan” är om jag kan hitta någon som är vego, gillar att ha ett stillasittande liv framför tv som dator, gärna är duktig på programmering, älskar hundar och katter, inte vill ha barn(på riktigt alltså! Passionerat barnfri, liksom!) och som har humor, förståelse och är pedagogisk samt står ut med mig och mina konstigheter och har inget emot att bli min personliga massör och hjälpreda. En fördel är det om han använder och föredrar Apple produkter och inte rakt ut dissar dem bara för att. Han måste också förstå och acceptera att jag inte trivs i kvinnliga kläder och att jag tänker tacka nej till fina fester där man måste klä sig stereotypiskt. Han får inte vara rökare(inte ens feströkare), vara anti-droger eller dricka för mycket alkohol. Finns säkert sjutusen andra saker med som han måste lära sig att älska och respektera, men det där var nog det viktigaste jag kom på direkt. Lycka till för mig att hitta någon sådan person. Åh just det. Han måste vara skåning också! Mycket viktigt. Finns kanske tre personer i hela världen möjligtvis som kan fylla allt det, varav Henrik är en av dem, men det behöver inte betyda att de kan hitta mig och älska mig för den jag är. Jag är säkert för ful/konstig/allmänt oattraktiv för dem ändå. Så ja, good luck… Men jag är inte ledsen över det.

Nej, jag vet hur jag vill leva mitt liv och jag ser fram emot det, även om jag inte ville att det här skulle hända. Men nu är det så och jag accepterar det.