Kategorier
Vardagsliv

38 år ung. Nu är det tid för förändring?!

Igår fyllde jag 38 år, vilket bara känns konstigt att säga. Det började väl efter man nådde 35 års-strecket, för nu är det inte många år kvar tills man är 40. Det känns helt galet att jag levt i snart 40 år!

Orsaken till varför det känns så konstigt med att säga hur gammal man är, är just för att man inte känner sig så gammal som man faktiskt är. Jag är förmodligen fortfarande 20 eller kanske till och med tonåring i huvudet. Det enda som har förändrats är mina intressen. Jag gillar iofs fortfarande att träffa folk, jag har inget emot att gå på fest och göra saker som jag gjorde när jag var 20+ år yngre, men det händer inte lika ofta längre. Mest för att jag umgås inte med massa människor som jag gjorde när jag gick i grundskolan eller gymnasiet. Jag dricker inte längre alkohol, både av medicinska skäl men också för att jag inte kan hantera mig själv när jag är full, och jag vill inte ha mer ångest än vad jag kan hantera. Jag har tillräckligt med ångest i mitt liv redan. Jag behöver inte ha mer.

Livet mitt har bara blivit mer och mer stillasittande egentligen, men jag trivs med det. Jag skiter egentligen i hur gammal jag är, för jag tänker fortsätta göra de saker jag tycker om att göra, äta det jag vill och planera inför min egen framtid. Det som stör mig med åldern är mest att tiden bara har gått. Jag har fortfarande aldrig haft mer än ett riktigt jobb. Jag har aldrig arbetat heltid under en lång period. Jag har alltid tagit den lätta vägen ut, och därmed har jag inte lärt mig så mycket som jag borde. Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar och jag har gjort för många misstag som bara satt mig i skiten. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar allt för svårt att ändra på också.

I mitt förra inlägg så skrev jag om framtiden igen. Nått jag älskar att göra – bara drömma om vad fan jag gör om fem år. Vet ni om att mina femårsplaner aldrig har blivit av? Vad jag ser mig själv om fem år är något som alltid skjutits upp, för det blir inte verklighet. Det är liksom simpla saker såsom att ha ett bra jobb som jag trivs med. Ha en tillräckligt hög inkomst så jag har råd med Grand Danois och sen bo så perfekt jag bara kan. Allt det har aldrig gått i uppfyllelse. Och jag är snart 40 år gammal. Det är det som är det konstiga i det här. Typ halva mitt liv har gått och det har liksom inte ens börjat. Det känns så jävla knäppt att jag har spenderat i stort sett all min tid på att drömma om en framtid som aldrig kommer hända, samtidigt som jag bara sitter framför teven och ser på serier och filmer istället för att ha bättre hobbies som faktiskt kan hjälpa mig på längre sikt. Jag pratar självklart igen om hur mycket jag hade velat typ sitta och koda hela dagarna, läsa böcker, lyssna på poddar, ta promenader och börja spela spel igen som jag gjorde så mycket för över 20 år sen. Men nej. Att få ett bättre liv är förmodligen inget som kommer hända. Jag är för nöjd med såsom jag har det. Och hur jag än vrider och vänder på det är jag förmodligen för envis för att orka få en förändring så det blir bättre.

Just nu sitter jag exempelvis hemma och har tråkigt som fan. Det kryper i kroppen på mig, för jag vill bara göra nått annat. Just nu är jag trött på att bara se på tv. Jag vill göra nått mer nyttigt, men vad gör jag? Jo, jag sitter kvar vid teven och här lär jag sitta tills det är dags att sova och sen börjar allting om igen imorgon. Dock så såg jag en intressant YouTube video där man kan lära sig själv att tycka om tråkiga saker. Det var en rätt så simpel process.

I början så tar man en dag i veckan där man verkligen har astråkigt. Inte använder sociala medier, sitter och kollar mobilen, tittar på tv eller gör något annat som man generellt tycker mycket om att göra. Man spenderar tiden med att göra just det som hjärnan tycker är astråkigt. I mitt fall hade det inneburit att läsa böcker, försöka spela tv spel och kanske ta promenader. Möjligtvis gå på gymmet, för träning är nått av det värsta och tråkigaste som finns! Detta fortsätter man med tills att man faktiskt börjar tycka om det och sen fortsätter man bara göra det mer och mer och till sist har det blivit en ny vana. Det här som man tycker är extra roligt sparar man generellt till sist på dagen.

Frågan är om man kan göra det utan att lyssna på något, för jag vill gärna hitta en ny rutin där jag kan fortsätta lyssna på ljudböcker och poddar, så där kan jag tycka att ta promenader med en ljudbok i öronen borde räknas som nått tråkigt. Jag hade också behövt en bättre studieteknik, och i sommar hade jag tänkt att försöka bättra på den, då jag förmodligen inte kommer ha nån inkomst i form av sommarjobb denna sommaren. Att lära mig plugga programmering på ett bättre sätt lär bli en utmaning som heter duga, men jag ser fram emot det. Jag måste bli bättre på det, för jag känner idag att mina kunskaper är långt ifrån så bra som de kan bli. Jag kan koda, men jag vill kunna förstå programmering på ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Ett sätt att bli bättre på det är att just läsa böcker om programmering och sen följa varenda uppgift i kurslitteraturen. Det är i alla fall ett tips jag har fått. Jag räknar dock med att jag kommer sitta hela sommaren och bara se på tv, lata mig, ta sovmorgon och att inget kommer förändras, för det gäller att vara realistisk här. Jag är förmodligen som sagt för envis för att kunna bryta dessa ”dåliga” vanor jag haft hela livet ändå.

Lyckas jag dock, så är det guld värt! Jag är ändå rätt trött på att hela mitt liv går ut på att bara sitta vid teven och att jag bara sitter och drömmer om en framtid jag förmodligen aldrig kommer få, för jag måste ju göra något för att den här framtiden ska ske. Som att fixa ett jobb, exempelvis med en bra lön så jag har möjlighet att spara undan till den där kontantinsatsen och köpa min drömbostad snarast möjligt än aldrig någonsin.

Kanske är det rätt tid för förändring nu? Åtminstone är det dags att göra nått åt det innan det verkligen är försent.

Kategorier
Vardagsliv

Jag vill fan stanna på Newton, men det visste väl ni redan?

Jag har ännu inte fått besked på min dispensansökan till Kristianstad Högskola till hösten. Kurserna som kommer till hösten påbörjas redan på onsdag så jag hoppas jag får veta något innan dess, men nu kommer min ärlighet på riktigt här. Men det är egentligen ingen hemlighet. Jag vill stanna på Newton och fortsätta min väg till systemutvecklare där. Orsaken? Ja, den borde ni också veta vid det här laget.

På newton får jag praktik, slipper pendlingen eftersom jag dels kan gå, ta bilen om jag vill, ta tåget eller åka hela vägen med buss. En viss pendling är det ju, men det känns skönt med valfriheten. Igår när jag var på skolan så tog jag bilen igen, och då testade jag att köra ringleden för Google Maps hade visat att man mer eller mindre kan komma direkt till skolan från ringleden, så jag ville kolla om det stämde vilket det gjorde. Det gör att jag kan ta mig till skolan på ungefär en kvart. Det är riktigt nice! Jag som älskar att köra bil!

Med tanke på min plan om att äntligen gå ner i vikt och få kontroll på min hälsa så är jag på god väg redan. Genom att bara ta tåget till och från skolan så får jag en promenad på ungefär 5 km per dag (35-40 minuter) och ca 6000 steg. Det är något jag planerar göra mest om jag får stanna och jag har gått till skolan en hel del, men i och med att det varit så varmt så har jag bara kunnat gå till skolan på morgonen och sen har jag tagit bussen hela vägen hem, för jag orkar inte gå när det är 25+ ute. Det är jobbigt nog att bara gå på morgonen när temperaturen är mer normal, men det är ju för att jag har sån dålig kondition. När temperaturen går ner lite i nästa vecka så hoppas jag att jag kan fortsätta gå igen, men det känns skönt att jag kan ta bilen ibland om det behövs eller om jag känner för det.

Mina kurskamrater är übertrevliga, hjälpsamma, stöttande etc. Vi har haft en kort kurs här i början där vi fått prata och öva på beteenden, gruppsamarbeteten och vi har fått veta mer om våra personligheter. Det har varit mer än fantastiskt och om det här fortsätter (vilket det lär göra på något vis) så känns det som om att det här är det mest ultimata stället för mig att vara på då vi aktivt kommer arbeta på att förbättra oss själva, inte bara lära oss programmering och ha praktik.

En av de föreläsarna vi har haft har varit Monica Ivesköld. Hon är superfantastisk föreläsare, men också otroligt inspirationsgivande. Hon har pratat om olika personlighetstyper och grupperna vi har blivit indelade i är baserade på dem. Hon har gått utefter Kolbs test, psykogeometri och the Big Five. Enligt psykogeometrin är jag en lila figur, vilket stämmer överens väldigt bra på mig, men å andra sidan har jag en stor del av allt annat, men det kändes också kul att få en större förklaring på min personlighet och beteende ur ett vetenskapligt perspektiv. Det gör att jag känner mig mer trygg i mig själv, istället för att oroas över att mina diverse diagnoser påverkar min personlighet som så många andra har trott i mitt liv. Jag är jag, inte nån nisse som det står ”sätt-in-valfri-diagnos-här” i pannan på.

Det känns också att det här arbetssättet de strävar efter kommer hjälpa mig med mitt största problem i livet, vilket är mitt problem med ilska och aggressioner. Jag tänker inte gå in på det djupgående, men jag hatar att bli arg. Hade jag kunnat bestämma hade jag varit cool lugn i alla tillfällen. Inte ha ett hätskt temperament och bli arg för absolut ingenting som händer alldeles för ofta. Skolan har haft uppgifter dessa första två veckorna på utbildningen där man arbetar på att dels förbättra sig själv, men också att förbättra gruppen man arbetar med.

På onsdag börjar programmeringen. Det komiska där är att en av mina gamla lärare från HKR ska vara vår lärare i den kursen. Bara av den anledningen vet jag att den kursen kommer fungera bra, för den läraren är jättebra. Nazila heter hon, och jag hade henne som lärare i databaskursen samt den andra projektkursen under år 1 på Kristianstad Högskola.

Jag går och hoppas på att min dispensansökan ska bli nekad. Det är rätt självklart varför. Hela sommaren har jag tjatat om hur jag mår, hur det skulle kännas att fortsättta, hur trött jag är på matematik, hur mycket jag vill programmera. Jag får bara ångest av att veta att jag kanske inte får vara kvar på Newton, för jag har ju lovat min älskade sambo att om ansökan blir godkänd så ska jag fortsätta i Kristianstad. Men jag vill inte. Anledningarna till varför jag ”vill” gå kvar där beror ju som sagt på mina härliga kursare och tid för poddar på tåget. Det är inte valida anledningar att prompt gå en utbildning. När jag tänker på Newton, och dessutom gått här ett par veckor så har jag en helt annan känsla för min egen del. Praktiken är en stor del, den behövs, närheten för att slippa den långa pendlingen är en annan. Fantastiska och inspirerande lärare/föreläsare är en till. Fokus på programmering, och schemaläggningen är ytterligare saker. Kursdeltagarna är underbara, men det känns som om att allt annat är bara bättre. Jag gick i Kristianstad för att jag sökte och kom in. Att gå YH utbildning stod som en andra plan. Visst, jag visste att det skulle bli matematik på högskoleutbildningen för så är det men det här kaoset jag varit med om hade jag aldrig räknat med.

Jag tror risken är för stor också att jag hamnar i samma situation igen med omtentor och icke klarade kurser till hösten om jag prompt ska läsa en till termin med primärt matematiskt innehåll. Jag kommer inte bli glad av det. Jag kommer få mer ångest, kanske få ytterligare personlighetsförändringar och kanske aldrig mer riktigt återgå till den jag är. På Newton känns det som om att jag duger som jag är, och jag får också som sagt möjlighet att förbättra mig på den utbildningen. På HKR finns inga personliga utvecklingskurser. Det är bara kurser i datavetenskap, liksom. Personlig utveckling får jag ta på fritiden. Utan praktik, möjligtvis ett sommarjobb och sen ett halvår minst utan csn eller inkomst. På Newton ökar mina chanser till att åtminstone slippa leva sista halvåret av utbildningen utan inkomst. Och jag kan på riktigt släppa matematiken och fokusera på det jag vill – vilket är att bli så bra som möjligt på programmering.

Kategorier
Vardagsliv

En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.

Kategorier
Vardagsliv

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Lite historia…

För några år sen skrev jag lite om tidsmaskiner och ånger över misstag man har gjort. Detta är ungefär 3 år sen nu och idag vet jag lite mer. Jag har bland annat fått anställning och har arbetat närmare 2 år på Funkibator under den här tiden. Jag har flyttat tillbaka till Skåne och jag har pengar på banken. Det enda som fattas är Grand Danois och en vetskap att man har ett fast jobb. Just nu har jag ett jobb, men det är inte alltid säkert att jag kommer ha ett om exempelvis ett år. Men så är det ju för de flesta människor, och detta tror jag är ett vanligt scenario inom föreningslivet, ifall man har en anställning. Det kan bli varsel på vanliga företag, nedskärningar i vården etc. 1 person ska snart göra jobbet som 3-4 personer tidigare har gjort och vinsterna ökar samtidigt som personer går in i väggen och aldrig kan komma tillbaka till arbetslivet som det var förr. Vad som helst kan liksom hända för många i alla möjliga branscher som idag har en anställning, så det gäller inte enbart mig.

Jag är oerhört glad över mitt arbete jag gör. Hur mycket jag är med varje dag och bidrar i vår fantastiska förening, där vi sakta men säkert gör skillnad för personer med funktionsnedsättning och tänker utanför lådan gällande i stort sett allt. Dock tror jag inte att min originella plan om att hålla mig fast inom föreningen kommer vara för evigt, men så länge det absolut är möjligt kommer jag finnas som anställd hos Funkibator. Det är min plan, för i det verkliga livet kan jag förmodligen inte arbeta någon annanstans då ingen arbetsplats samt arbetsmarknaden i övrigt inte är anpassad efter någon som mig.

Det jag behöver för att kunna arbeta är, i alla fall vad jag vet idag efter personliga erfarenheter av sjukdom, långtidsarbetslöshet och allmän ”icke-vilja” att faktiskt försöka med något på riktigt (förutom det jag gjort inom föreningen då), är detta:

  • 100% flexibla arbetstimmar. Jag arbetar 20 timmar i veckan, men fördelar de hur jag vill och arbetar när jag mår bra och kan prestera så bra som möjligt.
  • Arbeta hemifrån, då all rörlighet och sociala möjligheter som finns på ett kontor är alldeles för distraherande
  • Höj och sänkbart bord, två datorskärmar, en bra dator, stabilt internet och en bra, bekväm stol.

Punkt 3 går lätt att ordna. De andra två – not so much. Dock börjar jag fundera på en tanke jag har haft av och till i många år, som verkligen eskalerat i mitt huvud de senaste veckorna. Det kanske finns en annan arbetsmarknad för mig och det kanske finns möjlighet till en utökad arbetsförmåga…

När jag tycker att något är roligt, och då menar jag riktigt jävla roligt såsom mitt pillande med bloggarna och kopierande av kodsnuttar, så kan jag lätt spendera åtskilliga timmar med det. Poff! säger det, så har liksom 8 timmar gått förbi. När jag får möjligheterna att göra något som jag själv tycker är kreativt och roligt (även om det kan var förbannat frustrerande vissa dagar) så är det alltså otroligt lätt att få timmarna att gå. Det är oftast när jag får (vad jag tycker är) kreativa arbetsmöjligheter inom föreningen för att genomföra mina arbetsuppgifter som jag samlar ihop mina flextimmar.

När det blir för repetitivt så blir jag skittrött, mindre motiverad och jag får mer värk samt att jag lättare blir arg och orkar mindre. Majoriteten av mitt arbete har blivit mer så per automatik och därför har energin knappt funnits där i år, men det är så jag fungerar. Jag är inte som andra så kallade ”aspisar”, att jag älskar att repetera saker, sitta och göra samma exakta sak i all evighet. Efter 1-3 repetitioner så kryper det i skinnet på mig och jag vill bara rymma därifrån. Och så har det alltid varit för mig. Att jag nämnde min diagnos bara sådär är mer för att bevisa hur lite jag känner igen mig i den diagnosen och att den inte påverkar mig ett dugg.

Framtidens kommande val, och varför det är ett måste.

Det fick mig att tänka på en sak. Hela mitt liv har det funnits ett mönster. Min så kallade ”lathet” som innan diagnosen på fibromyalgin bara var förklarad som allmän lathet och en beskrivning som ”knäpp i huvudet” från andra eftersom jag inte var som dem. Idag finns ”latheten” kvar i form att jag föredrar att alltid som steg nummer ett att hitta en bekväm lösning på ett jobbigt problem. Som kvinna är denna lösning preventivmedel, en p-spruta och sterilisering för att för evigt slippa mens och barnafödning. Som arbetsför är ett exempel att leta upp smarta excelfunktioner eller online tjänster som hjälper mig att hålla koll på saker så jag slipper ha allt i huvudet och allt blir mer korrekt. Att det sedan innebär att det kan ta veckor, månader eller år att hitta lösningar på alla dessa problem gör mig inget. Det är lite själva jakten som är rolig och även om jag blir arg och frustrerad för att jag inte förstår något så har jag samtidigt så jävla roligt att jag vet inte var jag ska ta mig till. Det är kul att lösa problem! Och extra roligt är det om det gäller kod och mitt älskade WordPress.

Därför tror jag att om 5 år ser mitt liv helt annorlunda ut. Om 5 år tror jag att jag…

  • Har slutat på Funkibator och vidareutbildat mig inom något tekniskt, exempelvis systemutvecklare, webbutvecklare, testare eller något liknande. Kanske till och med något inom spel?
  • Garanterat skaffat Grand Danois, men inte inom den närmsta framtiden. Förmodligen blir det en mer 25 årig vänta istället för 20 år som den är i år 2017. Riskerar jag att bli arbetslös, eller om jag blir fattig student igen under ett par år, vill jag inte sitta med en dyr hund och inte ha råd att leva livet med GD. Jag vågar kanske inte satsa ännu med allt som pågår för tillfället.
  • Arbetar minst 75% med något inom IT på något företag som är tillräckligt flexibelt för att det ska fungera för mig och att jag har en mycket högre lön jämfört med idag, så livet med bil, Grand Danois och andra nöjen inte är något problem.
  • Att vi bor kvar i lägenheten vi precis har köpt och stormtrivs fortfarande. Eller så har vi precis börjat titta på radhus eller möjligheter att bygga ett eget hus. Jag tror också att Henrik är kvar på Unity eller att han åtminstone arbetar kvar i Danmark inom IT sektorn.
  • Att jag för en gångs skull i mitt liv arbetar riktigt passionerat med något som jag upplever inte suger upp energi och gör att jag faktiskt orkar heltid eller 75% utan att det ska påverka humör eller min fibromyalgi. Med rätt verktyg tror jag det är möjligt.
  • Att jag är växtbaserad vegan (Whole Foods Plant Based) och äter tusen gånger nyttigare än vad jag gör idag. Och därmed lättare får mer energi pga all den bra maten jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt här. Arbetet jag gör idag är kul, men det är tröttande och vissa perioder orkar jag knappt att lämna sängen, eller soffan. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar möjligheterna det ger mig. Jag älskar att arbeta hemifrån och jag är nöjd med min lön. Det är också skönt i dagsläget att enbart arbeta 50% och vara sjuk på den andra halvan. Däremot så har jag på sistone börjat ruttna på vissa saker och jag kräver förändring. Dessa känslor kring förändring kommer inte försvinna. Inte förrän jag har nått mitt framtidsmål och problemet är löst.

Hela mitt liv har jag ( i alla fall i mitt huvud) varit en passionerad person, men jag har ständigt blivit hindrad på många olika sätt från att utföra dessa saker på ett sätt som är kul och roligt. Även om jag gillar mitt jobb idag, så räknar jag ner timmarna tills jag kan göra något annat. Så är det med mycket jag gör och så har det varit hela livet. Det är inget nytt. Det är bara så jag fungerar.

Kortfattat; tycker jag något är skitkul så flyger timmarna förbi och jag njuter till fullo. Är det inte superkul/intressant så tänker jag på annat och längtar efter det där roliga som är mycket mer skoj än vad jag gör just då.

Som tjej i grundskolan, var det en fasa att vara tekniskt lagd och gilla datorer. När jag gick i femte klass ville jag bli datatekniker och en hel skola på över tusen elever fick reda på det och mobbade mig i månader till att jag la ner de planerna. När jag ville gå SAM – IT linjen på gymnasiet, men blev övertygad om att gå ett annat skitprogram som inte gav mig något är också ett annat exempel. Ingen teknisk datorutbildning då heller. Ingen motivation och inget driv att försöka. Det är liksom det livet har lärt mig. Ungefär som:

”Du kan vilja och önska att du kunde, men det är aldrig lönt att försöka för det kommer aldrig gå”.

Diagnosen på Asperger gav mig möjligheter att pröva min arbetsförmåga, men aldrig inom något data inriktat. Satt jag väl framför en dator så var jag annars allmänt asjobbig för mina kollegor, men det berodde på att det jag gjorde var inte kul. Jag ville bara hem. Göra något annat. Och istället för att gå hem störde jag kollegorna så ofta som var möjligt för att slippa det där tråkiga när jag väl var på arbetsplatsen. Varje gång jag har försökt lära mig att koda så har det slutat i en metod som inte gav mig det jag behövde. Och alla högskoleutbildningar krävde matematik som jag aldrig förstått eller varit bra på. Allt gällande WordPress har jag slarvigt läst mig till och jag förstår aldrig vad jag sysslar med, men det är ändå så kul och jag kan inte släppa det. Med det så har jag i alla fall hittat små lösningar till mina problem, men skillnaden är att jag vill verkligen förstå vad jag gör. Det gör jag inte idag. Jag leker mig fram till en lösning med kod och det är inte rätt och det vill jag ändra på.

Jag tror det finns otroligt många personer som sitter i samma situation som jag. Som driver genom livet med en önskan att göra något annat, och sitter på sina arbetsplatser och räknar ner timmarna tills de får gå hem. Det jag vill känna och uppleva är att arbeta inte är jobbigt. Att arbeta ska vara kul. Man ska liksom inte ha ångest för att helgen redan är över… Tiden ska gå fort och jag vill känna mig kreativ 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, 50 veckor om året och njuta av det jag gör och det jag bidrar med. Idag känner jag så kanske 5 timmar i månaden, med undantag då jag på fritiden sitter med mina bloggar. Vilket för övrigt inte är ofta numera då jag inte har energin för det då kroppen strular mycket för tillfället.

Målet just nu är bara att orka med. Orka jobba, orka försöka och när jag får möjligheten så tänker jag ta det tekniska steget jag i alla år har längtat efter att ta.

Och jag hoppas att jag lyckas.