Det blir omprov i matematik, men högskoleprovet gick nog bättre…

Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.

Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!

Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.

Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!

Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.

Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.

När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.

Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!

Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!

 

…och mitt i alltihop får man ryggskott!

Jävla skit, liksom. I fredags morse när jag skulle klä på mig så knäckte det till i ryggen som in i. Ryggvärken var ett faktum. Jag har haft ryggproblem i flera år i ländryggen, men det har mest varit på nätterna. Det gör ont att ligga för länge på rygg och när jag vaknar av värken så är det svårt att vända sig utan att man nästan skriker av smärta. Det är något jag har typ vant mig vid nu i minst 3 år, säkert mer. Dock så brukar det sällan göra ont i ryggen på dagarna, trots min usla hållning och totala oförmåga att böja på benen när jag ska böja mig framåt för att plocka upp något. Dock så har ryggvärken börjat sprida sig på sistone och sen minst 1 år tillbaka har jag börjat behöva en kudde bakom ryggen när jag sitter i soffan och sen vi flyttade till nya lägenheten så har jag fått ont i ländryggen oftare än jag vill erkänna, men jag har fortfarande varit fullt ”rörlig” vilket innebär att allt varit som vanligt för stela lilla jag.

Men i fredags morse så brast något och sen dess så har jag nästan brutit ut i gråt av smärtan. Jag skulle också till barnmorskan för att ta min p-spruta igen på morgonen och det var en smärtsam resa att ta sig dit och hem. Älsklingen fick komma hem tidigare från jobbet för att hjälpa mig med lite småsaker och det var snällt. Hade varit lite svårt annars med det mesta. Det enda som funkade då var att sitta still vid datorn. Som tur var har jag en ergonomisk stol som ger bra stöd för ländryggen och sitta vid datorn är generellt väldigt stilla arbete.

På lördagen så blev smärtan 10 gånger värre, men trots det så gick vi iväg en stund till Svågertorp, för motion ska vara bra när man har ont i ryggen, står det på 1177’s hemsida. Det gick i snigelfart både dit och hem och flera gånger högg det till och det var inte särskilt kul. När vi kom hem så satt jag praktiskt taget fastklistrad framför teven i ena soffan och då släppte värken lite, men i natt kom den tillbaka med dunder o bråk som de brukar säga och sen dess har jag knappt kunnat göra någonting utan att skrika ut av smärta. Jag har tagit ipren och lite alvedon men det hjälper knappast. Det enda som har hjälpt är att sitta korrekt i soffan och även att ligga lite i sängen med täcket under ryggen och med benen lite i vädret eller nått. Då släpper det lite, men det kommer snabbt tillbaka igen.

Jag är van vid att ha en kropp som alltid gör ont, som aldrig riktigt gör som man vill. Jag är van vid att ha händer och fingrar som sällan klarar av mer än att skriva på ett tangentbord och att mina ben sällan är böjda, om jag inte sitter ner på en stol i någon form utan möjligheter att lägga up dem på en pall eller liknande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få den här skitvärken att gå över, så jag får väl bara överleva tills det känns bättre, vilket i nuläget känns som om att det kan ta veckor, om det ens någonsin kommer gå över helt.

Ont som fan gör det i alla fall och det gör mig komplett asförbannad att ytterligare en till grej har gått helt fel med min jävla bajskruka till kropp. Urk!

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Tankarna snurrar… hur behåller man jobbfokus?

Det har gått ungefär en vecka sen hela världen fick veta att Donald Trump blir USA’s nästa president. Tankarna kring det? Ja, de snurrar rejält. Eller åtminstone så gjorde dem det första dygnet. Jag oroade mig för planetens framtid men efter att ha läst lite artiklar på nätet om hela den här farsen så har jag lugnat ner mig en hel del. Jag tror inte att något kommer hända, men man får väl ändå vara förberedd på det värsta ändå.

Idag är det två veckor kvar tills det är dags att flytta. Än så länge har vi haft otroligt flyt. Lägenheten är såld. Vi fick ny hyreslägenhet direkt och dessutom lägenheten vi ville ha. Alla abonnemang är antingen avslutade eller flyttade. Vi har hittat flyttstädning och flyttfirma. Vi slipper dubbelhyror och det känns väldigt bra.

Allt det här med flytten har ockuperat min hjärna totalt sen början av oktober då allt började, så det känns ibland som ett mindre mirakel att man lyckas få ihop 4 timmars arbete per dag i snitt. Det har varit en otrolig snabb och utvecklande resa. Det känns så otroligt skönt att flytta tillbaka till Skåne. Mot mildare vintrar, längre sommar, mer aktiviteter och mer utbud. Oavsett vad som än hade hänt så hade jag valt att flytta nu. Det känns som om tajmingen inte kan bli bättre.

Det funkar bra att jobba, men jag önskar verkligen jag hade haft bättre fokus. Jag kan jobba och jag presterar som tidigare, men jag missar mer smågrejer just nu och energin tar slut fortare än tidigare. Jag är övertygad om att detta kommer gå över efter att vi har flyttat och kommit i ordning på nya stället. Om jag får som jag vill också (syftar på mitt inlägg om förväntningarna) så kommer jag sakta men säkert påbörja en resa mot ett hälsosammare liv och framförallt en bättre diet. Jag ska åtminstone försöka testa mig fram till det, sen får vi se hur det går. Jag utgår alltid från att jag misslyckas för det har jag gjort hittills när jag försökt men jag vill inte ge upp när jag har lärt mig vad som förmodligen behövs för att gå ner i vikt och må bättre rent generellt.

Det finns många andra tankar som snurrar i huvudet med, men det mesta är relaterat till flytten. Nu vill jag bara att det ska vara över – jag vill bo i vår nya lägenhet!

Andra göteborgsresan med älsklingen

Söndagen den 5 juni åkte jag och älsklingen till Göteborg igen. Precis som sjuttioelvatusen andra nissar. De valde dock att åka dit för att se Håkan Hellström. Jag och älsklingen åkte dit för att bo på hotell och gå på Liseberg.

Egentligen skulle jag ha skrivit om det här när vi kom hem, men förra veckan mådde jag inte särskilt bra och hade extrem fibrovärk nästan varje dag, plus att jag spenderade mycket tid på kontoret. I alla fall. On with the story! Vi åkte dit då på Söndagen och vi skulle stanna en natt. Detta berodde på att vi samlat ihop en trevlig rabatt för hotell vistelser och den rabatten var på väg att gå ut och i sista minuten, nästan, så fick vi för oss att ”vi drar till Göteborg!”. Och så blev det. Dagen efter var ju röd dag så det blev lite långhelg. Jag hade också flexat ut på fredagen så jag fick hela 4 dagar ledigt. Det behövdes verkligen!

Vi tog tåget direkt från Växjö till Göteborg. Det går ju gamla klassiska SJ regionaltåg här emellan och det funkar bra, även om det är så mycket bekvämare att åka X2000 (eller SJ snabbtåg som de numera heter). Vi var framme runt 14 tiden, gick direkt till hotellet och checkade in. Sen spenderade vi en liten stund på hotellet innan vi gick iväg till Liseberg. Vi bodde på Elite Park Hotel och det var ett helt ok rum i storlek. Det var dock otroligt varmt på rummet, trots att vi hade AC som var inställd på 17 grader. I rummer var det snarare 25 grader om inte mer. Svettigt värre, men helt ok ändå. Hotellet ligger ca 10 minuter från Liseberg, och det var därför vi valde det. Alla andra hotell var antingen uppbokade eller mycket, mycket dyrare så det fick bli detta. Vi hade ju ingen aning om att Håkan Hellström skulle spela i Göteborg när vi var där, utan det var nått vi upptäckte ett tag efter vi kom dit.

Vi gick på Liseberg och blev nästan lite besvikna på en gång. Det var inte vad vi förväntade oss. Vi hade i stort sett bara Köpenhamns Tivoli i huvudet, där man kan köpa churros (spanska donuts, typ) och köpa massa trevliga saker i små butiker, äta varierad men god mat etc. Vi åker inte till såna där ställen för att åka karuseller, utan mest för att spendera lite pengar på roliga, ovanliga spel, mat etc. På Liseberg var det istället nästan inga roliga butiker, 5 eller 6 Burger King restauranger eller svindyra restauranger utan något särskilt på menyn. Det enda som var lite ”Wow” känsla var att det fanns en ordentlig spelhall, såna som finns i Japan och som borde finnas överallt fortfarande även i Sverige, men den tiden verkar vi ha glömt bort, eller så kanske det aldrig riktigt fanns här? Vi spenderade väl ca 3 timmar där i alla fall och det var kul, även om vi hade hoppats på mer.

Efter vi hade varit på Liseberg så gick vi tillbaka till Hotellet, men först handlade vi lite ”basvaror” på lite butiker i närheten. Dagen efter åt vi frukost på hotellet. Jag laddade med frukt, müsli, yoghurt och lite annat + att jag åt pannkakor som de serverade. Jag blev så proppmätt att jag nästan blev illamående. Sen packade vi ner allt, checkade ut och tog en lång promenad genom Göteborg som var stängt och tomt. Klockan var rätt tidigt och vi hade mycket dötid innan tåget hem till Växjö skulle gå. Tågresan hem gick väldigt smidigt i alla fall och sen tog vi det lugnt hemma i lägenheten.

Alla ni andra som varit i Göteborg senaste tiden, lämna en kommentar nedan och berätta hur ni hade det.

Äntligen blev min resa ner till Malmö och Lund genomförd!

I fredags åkte jag äntligen ner till Malmö och Lund igen. Det var en efterlängtad och planerad resa som blev i stort sett det jag hade hoppas på att den skulle bli. I förra veckan så jobbade jag över ca 5,5 timmar för att kompensera för att jag skulle vara ledig på fredagen och sen stack jag iväg.

Jag sitter på tåget ner till Malmö och ler stort framför kameran med håret uppsatt i hästsvans som vanligt.

Jag tog 9 tåget på morgonen och åkte ner direkt till Malmö och hoppade av vid Triangeln. Jag har inte varit där på typ 100 år känns det som. Jag minns inte ens sist, men det var långt innan City tunneln var klar och detta var första gången jag hoppade av på den här stationen. Först gick jag in på köpcentret, letade upp toaletten och sen gick jag vidare till salongen där jag skulle klippa mig. Min gamla vän Emelie från Österlens Folkhögskola har utbildat sig till frisör, och sen min gamla frisör här i Växjö flyttade till Göteborg så kommer jag i fortsättningen åka till min kompis i Malmö för att klippa mig. På så vis kan jag även så tre flugor i en smäll och passa på att träffa alla mina vänner jag har i området.

Sushi. 14 bitar för 85 kr på ett thaiställe på Bergsgatan i Malmö.
Jag sitter i frisörstolen med delar av håret uppsatt i snurror. Man kan tydligt se hur gråhårig jag är.

Vi träffades först för att äta lite sushi, vilket det även blev till middag. Gott! Och relativt billigt. I alla fall om man jämför med Växjö. Sen så gick vi tillbaka till salongen och jag hade då bestämt mig för att göra slingor för att få det lite ljusare. Jag ville inte ha någon markant förändring, eftersom jag inte har lust att färga håret stup i kvarten så vi kom överens om att göra slingor och jag blev mycket nöjd. Jag var hos frisören i ca 5 timmar totalt varav 3,5 av dem eller så var för själva färgningen och klippningen. Att föna håret tog längst tid, men det blev ett väldigt bra resultat.

Mig bakifrån, men det enda man ser är alla foliebitar. Slingningsprocessen är igång!
Håret efter slingorna, taget uppifrån.
Mer sushi! Ett riktigt konstverk och gott var det! Sushin serverades på en stenplatta och till det drack jag en cola light.

Sen åkte jag iväg till Lund för att träffa min vän Mac och en gemensam kompis som heter Mattias. Vi åt sushi på ett mycket trevligt ställe. Det var pyttelitet, men åh så populärt! Och gott! Det var en väldigt annorlunda sushi där, för nästan alla bitar hade massa grejer ovanpå såsom majonnäs och nån typ av gräslök. Gott och intressant. Sen åkte vi hem till Mac och umgicks på kvällen i hennes lägenhet där vi hade en nostalgisk kväll fylld av läsk, te, chips och våra absoluta favoritfilmer som definierar vår vänskap – första Shrek filmen och Spaceballs. Det var skitkul, men åh, sicken värk jag hade på kvällen. När min kropp äntligen hade förstått att jag faktiskt kommit ner till Skåne, och min resa blivit genomförd samt att all överskottsenergi jag haft av någon skum anledning sen i onsdags bara försvann på fredagkvällen, blev resultatet fibrovärken från helvetet.

På lördagen tog jag lite sovmorgon, men hade förmodligen behövt sova mer än vad jag kunde. Sen efter en lång och härlig frukost stund med Mac så åkte jag iväg till min vän Pontus som jag inte har träffat på ca 4-5 år nu. Jag är ju som sagt aldrig i södra delarna av Skåne längre, dels för jag typ aldrig haft råd eller lust att lägga pengar på resorna ner och sen så har det bara inte blivit av pga andra skäl, men nu så ska jag åka ner oftare, men hur ofta tänker jag inte tala om här i bloggen. Det får bara de närmsta veta.

Jag och Pontus bytte lite julklappar, för vi skulle egentligen ha setts innan jul, men det blev inte heller av. Han fick fin choklad av mig och jag fick en cd skiva som föreningen syskonbandet har spelat in, där Pontus är med och har skrivit en låt. Jag har inte lyssnat på den ännu, men tids nog ska jag göra det.

Katten Nisse, som faktiskt är rätt så lik Maja, bara att han är en hane och har vita tecken på tassar och mun.

Efter några timmar av tedrickande och lussebullar i hans kök (samt att jag fick säga hej till katten Nisse) så åkte vi iväg till restaurangen Tatung i Lund för en nostalgisk middag. Vår vän Olof hängde också med. Jag och Mac brukade typ alltid äta där när jag var ofta i lund. Dels för att jag älskar nudlar och dels för att priserna är superbilliga för att vara restaurang. Det var lika gott denna gången som sist. Sen tog jag tåget hem och var hemma i Växjö runt kl 20 på kvällen. Då kom Henrik och mötte mig och sen gick vi och handlade på ICA innan vi tog en promenad hem.

Foto på mig taget från sidan för att visa hur ljus hästsvansen blivit efter slingorna. Ser bra ut tycker jag.

Det var otroligt roligt att få åka iväg. Det har varit planerat länge, men blev inte av förrän nu. Det känns skönt att man äntligen kan få åka iväg lite oftare med. Dels för att klippa sig men även för att umgås med nära och kära vänner. Vill du se resten av bilderna jag inte delade med mig av här, klicka på länken nedanför!

Malmö/Lund i Februari 2016
//cdn.embedly.com/widgets/platform.js

Jag har Aspergers Syndrom, och jag ”förnekar” det!

Idag ska jag skriva om något som jag personligen har valt att undvika att prata om sedan 2008 ungefär. Det faktum att jag har Aspergers Syndrom. Det är en diagnos som jag anser är stämplad på mig, och absolut inte en diagnos som påverkar mig, personligen. Den spelar absolut ingen roll för mig, när det kommer till det vardagliga livet. Däremot spelar den roll för andra, som tycker att jag bör eller måste behandlas annorlunda för att jag råkar ha den här diagnosen på papper.

En meme som jag gjort själv, baserat på Game of Thrones. Det står ”Embrace your aspie-self – acceptance is coming”. Bilden är ändå en länk.

Orsaken till varför jag idag ”förnekar” den beror på att sen jag fick den så har hela mitt liv präglats så otroligt mycket av det, att jag mer eller mindre blivit både felbehandlad, dåligt bemött och en annan person än den jag vill vara. Egentligen ska jag inte klaga på ”alla andra”, men många jag har mött, eller i alla fall majoriteten av de som fått veta att jag har diagnosen på ett eller annat sätt, har behandlat mig synbart på ett annorlunda sätt efteråt. Nog för att man uppskattar tydlighet, men vissa artikulerar till glömska (oblivion). Ibland har de blivit extra tillåtande, från att ha gått till att konstant klaga för att man presterar dåligt till att ha betett sig som om jag vore en jättesöt liten 3 årigt  barn, där allt är ok – på fel sätt. En del har försökt tuta i mig och andra med samma diagnos att personer med Asperger har ”si och så” många symtom och beteenden, och dessa skall man uppfylla om man har diagnosen. Det ifrågasatte jag direkt! Allt det där har påverkat mig negativt, och när det var som värst, så gick min personliga utveckling tillbaka från att vara komplett självständig och förstående av omvärlden, till att fatta absolut ingenting och fråga min väg fram tusen gånger innan jag förstod vad som gällde. Det var läskigt!

När jag äntligen, 2008 fick min diagnos på fibromyalgi så började jag sakta men säkert släppa faktumet om A.S diagnosen. När jag gjorde det så mådde jag så otroligt mycket bättre. Jag gick från att vara en person som har Asperger (som också råkar heta Anna-Maria) till att vara Anna-Maria. Det var en stor skillnad, även om jag var någorlunda öppen med min diagnos under min högskoletid. Jag har mått som bäst när jag inte pratar om Asperger, och det är något jag vill fortsätta att göra, då jag anser att den har ingen direkt påverkan på mig.

I förra veckan så lade jag även upp en video på YouTube, som varar i nästan 20 minuter, där jag på Engelska förklarar min situation och hur jag står kring diagnosen. Där berättar jag att jag tror jag är feldiagnosticerad, och att det enda som asperger möjligen ”förklarar” är mina goda språkkunskaper. Men mina språkkunskaper kan en normal person åstadkomma med. Jag talar Skånska, trots att jag är född i 08-land och detta är något jag valt att göra själv då jag känner mig som skåning i hjärtat. Hade någon annan person med språktalanger vilja göra det med, hade det inte varit omöjligt och denne person behöver inte ha Asperger. Det kan också förklara till varför jag pratar Engelska mer eller mindre perfekt, även om jag ibland har svårt att hitta orden jag söker. Fast min pappa är frisk och pratar lika bra amerikansk engelska som mig. Vissa skulle också kunna säga att det förklarar varför jag har svårt att släppa saker, som det här med mitt krig mot vertikala videoklipp, men det kan likagärna beskrivas i att det är min personlighet som är sådan. Men även normala personer utan Aspergerdiagnos tycker att vertikala videoklipp är onödigt och dumt.

Det finns också en länk mellan fibromyalgi och Aspergers Syndrom, även om det gjorts ytterst lite forskning på det. En del av de saker som finns i fibromyalgi, finns även i Aspergers Syndrom. Det är bland annat att man ältar saker, att man kan få ångest, det är energitömmande att träffa personer etc. Stresskänslighet hör också ihop där, för bägge parter kan bli lika känsliga för stress. För min del är det inte enbart energitömmande att umgås bland folk. Bara att göra saker, vare sig de är utanför eller innanför mitt hem är jobbigt – på ett fysiskt sätt, genom smärtan jag får. Det är jobbigt att gå långt och mycket, springa, röra sig, stå länge men också att bara lämna lägenheten ibland – även om jag älskar att träffa folk och umgås. En person med Asperger kan röra sig fritt, springa, motionera och få träningsvärk. Jag får en annan värk, som kallas fibrovärk, och jag kan få träningsvärk av samma typ av motion och om jag skulle skada  mig så får jag alltså tre olika typer av smärta pga av samma sak jag har gjort som en vanlig person, eller person med A.S har utfört. En person med A.S blir trött av att träffa folk, inte av generella aktiviteter. Det blir däremot jag.

Som en person med möjligtvis Asperger, så är jag snarare översocial, extremt förstående och jag kan tolka saker som vanligt folk kan. Om min mamma frågade mig ”kan du öppna fönstret” så förstod jag att jag skulle öppna det, inte att jag har förmåga att öppna ett fönster. Jag tolkar nästan aldrig något bokstavligt heller, om jag inte vill jävlas med flit med någon, för sådan humor är riktigt rolig ibland. Fast om det är Asperger – då har hela Storbritanniens komiker Asperger!

De dagar jag brukar missförstå saker, är jag ofta trött, glömsk eller arg över något. Jag anser bara simpelt att jag är den jag är pga av andra saker. Min personlighet är som den är, för att jag har de gener som mina släktingar burit vidare till mig. Jag och min syster är väldigt lika till sättet numera, men jag har en Aspergerdiagnos, och hon är frisk, trots att vi ibland kan agera på exakt samma sätt gällande något. Egentligen hade jag kunna ta både min bror, min pappa eller min mamma som samma exempel.

Jag gillar att ifrågasätta saker. Det har vi blivit uppväxta med att få göra. Jag tyckte skolan var skittråkig, och kamraterna var elaka mot mig oavsett vad jag än gjorde. Varför ska jag då umgås med dem? Jag har aldrig varit särskilt aktiv av mig. Det bästa jag vet att göra, även när jag var barn var att sitta inomhus och stirra på en skärm – precis som idag. Det längtade jag efter när jag gick i skolan, om det inte var engelska lektion, eller något annat kreativt. Det var skoj! Jag har alltid haft svårt att röra mig som jag vill röra mig, och varit stel som en pinne. Är det så konstigt då att jag föredrar att vara stillsam hellre än aktiv? Om ifrågasättande ger en Aspergerdiagnos och att man är en usel elev, ja då borde halva Sveriges befolkning få en sådan diagnos, egentligen…

Skitsamma egentligen. Jag är varken asperger eller fibromyalgi. Jag bara anser att Asperger inte är en del av mig. Den är en del av ett missförstånd som läkarna inte förstod när jag fick diagnosen. Hade fibromyalgi varit mer accepterat i början av 90-talet, så hade jag förmodligen fått den diagnosen från början, eller kanske något annat som är mer fysiskt påfrestande, för det har påverkat mig hela livet. Även mina magproblem i form av både fibromyalgi och IBS borde jag ha fått som liten, för dessa problem har jag också alltid haft. Oavsett om jag har Asperger eller ej, så anser jag (och kommer förmodligen alltid att göra) att jag är feldiagnosticerad och att denna diagnos är jävligt korkat att ”stämpla” mig på ett sådant sätt som den har gjort tidigare.

Jag kommer i alla fall kunna ha det väldigt svårt att både omfamna och acceptera en Aspergerdiagnos på mig själv i fortsättningen. Jag är inte rädd för att göra det. Det känns bara så förbannat jävla fel, irrelevant och totalt bullshit när det gäller vem jag är och vad den diagnosen gör för mig och andra. Varför ska jag acceptera något som inte känns rätt? Varför ska jag uppmuntra något som påverkar alla andras syn på mig, men inte min egen? Egentligen accepterade jag den aldrig förr heller när jag var totalöppen med den. Allt prat om diagnosen gjorde att jag istället blev min diagnos och jag förändrades mycket negativt pga det.

Det är bara andra som påverkas av denna bokstavsdiagnos på ett papper i en journal. Jag har egentligen aldrig förstått varför – för jag vill bara vara den jag är. Och den personen kan jag vara ändå – utan en irrelevant personlighets-diagnos.

Nya videoklipp om mopsen Rut och skitvädret i Växjö

Idag har jag varit aktiv på min YouTube kanal igen och laddat upp två klipp på en och samma dag. Det första klippet är om Rut, den lilla mopsvalpen som jag fått vara hundvakt åt lite då och då den senaste veckan.

Det andra klippet spelade jag in i morse när jag väntade på bussen och då hade jag verkligen fått nog av både regn, värk, den försenade sommaren och busstiderna. Det är alldeles för tidigt att låta bussen bara gå en gång i halvtimmen när semestertiderna inte ens har börjat! För mig som har fibromyalgi så är det nästan katastrof, för ju mer jag rör på mig desto jobbigare blir att orka med allt man måste göra, så då är det bra att bussen finns, även om det är dyrt med busskort. Jag laddar också bara på reskassa, för jag har inte råd med annat men förhoppningsvis så får jag handikappersättning om ett par månader och då får jag pengar till busskort, vilket också gör att det blir lättare att vistas och åka till stan och utföra ärenden när man inte behöver tänka på kostnaden för en enkel resa.

Titta gärna på bägge klippen, lämna lite kommentarer, dela vidare och prenumerera om du inte redan gör det. Filmen om Växjös skitväder har också undertexter på både engelska och svenska, eftersom bilarna gör att jag knappt hörs ibland. Denna gången var det också otroligt lätt att lägga till undertexter, för YouTube måste ha ändrat något så det inte blir lika stressigt att lägga till det, så det är nice. Det kanske innebär att jag får möjlighet att återigen börja med att ha undertexter på Engelska och Svenska igen, nu när jag äntligen också börjar få lite fler prenumeranter och visningar på mina klipp. Det lönar sig att inte tjata ibland!

Att hitta rätt balans är svårt – när man vill så mycket…

Idag är jag tröttmössa deluxe. Fast det har jag egentligen varit av och till hela mitt liv. Just nu är jag det extra mycket, för jag har återigen fått lite mer att göra om dagarna på praktiken eftersom jag tillsvidare skall hjälpa till med distanskursen. Missförstå mig rätt nu. Jag är skitglad över detta, då det är mer lämpliga uppgifter för mig och jag får dessutom öva mer på att göra saker noggrant och långsamt.

Jag sitter framför datorn och ser smått död ut. Så här trött har jag inte varit på länge…

Det som gör det hela svårt är att hitta en bra balans av lämpliga arbetsuppgifter och promenader för min hälsa och vikts skull. Har jag väldigt lite att göra på jobbet (aka praktiken, men varit där så länge nu så det är enklare o säga jobbet), så är det lättare att orka med dagliga promenader till och från jobb + morgonpromenader. Har jag mer att göra på plats, ja då märker jag direkt att jag inte orkar gå lika mycket eller vara mer aktiv när jag inte är på jobbet. Går jag lika mycket ändå – ja då slutar det i massiv värk och en enorm trötthet som gör att jag till och med har svårt att ta mig upp ur sängen om morgnarna…

Promenaderna är ett måste, för att försöka gå ner fler centimetrar och nå en mer lämplig vikt som jag trivs i. Mest handlar det så klart om att vara nöjd och att kläderna ska sitta bättre. Sedan jag började på SIP i december har jag minskat ner ca 7 cm runt höfterna och snart gått ner 2 klädstorlekar i byxor och det är skitbra!Just nu pendlar jag eller står still rent viktmässigt.

Baksidan med den positiva viktnedgången (i centimeter) är att hela våren har jag haft mycket värk som följd utav att jag blivit mycket mer aktiv om dagarna än vad jag varit tidigare. Fördelarna väger självklart ut nackdelarna eftersom jag trivs så himla bra på SIP. Om ni inte visste det heller så ska jag också snart få min första utbetalning av sjukersättningen som äntligen ska beviljas på 50%. Det har tagit tid, men snart får jag papprena hem i brevlådan och jag kan slappna av åtminstone en liten del när det gäller den ekomomiska biten som för en bra och lång framtid framöver kommer vara fast. Sen får vi bara hoppas att allt annat löser sig ekonomiskt så jag kan börja planera ordentligt inför alla grejer jag vill göra när jag har mer pengar att använda på mig själv.

Men just nu så är jag för trött för att tänka på något annat än värk, sömn och vila. Ungefär i alla fall. Jahapp. Så är livet med fibromyalgi.