Tagg: fibrovärk

Idag ska jag skriva om något som jag personligen har valt att undvika att prata om sedan 2008 ungefär. Det faktum att jag har Aspergers Syndrom. Det är en diagnos som jag anser är stämplad på mig, och absolut inte en diagnos som påverkar mig, personligen. Den spelar absolut ingen roll för mig, när det kommer till det vardagliga livet. Däremot spelar den roll för andra, som tycker att jag bör eller måste behandlas annorlunda för att jag råkar ha den här diagnosen på papper.

Orsaken till varför jag idag ”förnekar” den beror på att sen jag fick den så har hela mitt liv präglats så otroligt mycket av det, att jag mer eller mindre blivit både felbehandlad, dåligt bemött och en annan person än den jag vill vara. Egentligen ska jag inte klaga på ”alla andra”, men många jag har mött, eller i alla fall majoriteten av de som fått veta att jag har diagnosen på ett eller annat sätt, har behandlat mig synbart på ett annorlunda sätt efteråt. Nog för att man uppskattar tydlighet, men vissa artikulerar till glömska (oblivion). Ibland har de blivit extra tillåtande, från att ha gått till att konstant klaga för att man presterar dåligt till att ha betett sig som om jag vore en jättesöt liten 3 årigt  barn, där allt är ok – på fel sätt. En del har försökt tuta i mig och andra med samma diagnos att personer med Asperger har ”si och så” många symtom och beteenden, och dessa skall man uppfylla om man har diagnosen. Det ifrågasatte jag direkt! Allt det där har påverkat mig negativt, och när det var som värst, så gick min personliga utveckling tillbaka från att vara komplett självständig och förstående av omvärlden, till att fatta absolut ingenting och fråga min väg fram tusen gånger innan jag förstod vad som gällde. Det var läskigt!

När jag äntligen, 2008 fick min diagnos på fibromyalgi så började jag sakta men säkert släppa faktumet om A.S diagnosen. När jag gjorde det så mådde jag så otroligt mycket bättre. Jag gick från att vara en person som har Asperger (som också råkar heta Anna-Maria) till att vara Anna-Maria. Det var en stor skillnad, även om jag var någorlunda öppen med min diagnos under min högskoletid. Jag har mått som bäst när jag inte pratar om Asperger, och det är något jag vill fortsätta att göra, då jag anser att den har ingen direkt påverkan på mig.

I förra veckan så lade jag även upp en video på YouTube, som varar i nästan 20 minuter, där jag på Engelska förklarar min situation och hur jag står kring diagnosen. Där berättar jag att jag tror jag är feldiagnosticerad, och att det enda som asperger möjligen ”förklarar” är mina goda språkkunskaper. Men mina språkkunskaper kan en normal person åstadkomma med. Jag talar Skånska, trots att jag är född i 08-land och detta är något jag valt att göra själv då jag känner mig som skåning i hjärtat. Hade någon annan person med språktalanger vilja göra det med, hade det inte varit omöjligt och denne person behöver inte ha Asperger. Det kan också förklara till varför jag pratar Engelska mer eller mindre perfekt, även om jag ibland har svårt att hitta orden jag söker. Fast min pappa är frisk och pratar lika bra amerikansk engelska som mig. Vissa skulle också kunna säga att det förklarar varför jag har svårt att släppa saker, som det här med mitt krig mot vertikala videoklipp, men det kan likagärna beskrivas i att det är min personlighet som är sådan. Men även normala personer utan Aspergerdiagnos tycker att vertikala videoklipp är onödigt och dumt.

Det finns också en länk mellan fibromyalgi och Aspergers Syndrom, även om det gjorts ytterst lite forskning på det. En del av de saker som finns i fibromyalgi, finns även i Aspergers Syndrom. Det är bland annat att man ältar saker, att man kan få ångest, det är energitömmande att träffa personer etc. Stresskänslighet hör också ihop där, för bägge parter kan bli lika känsliga för stress. För min del är det inte enbart energitömmande att umgås bland folk. Bara att göra saker, vare sig de är utanför eller innanför mitt hem är jobbigt – på ett fysiskt sätt, genom smärtan jag får. Det är jobbigt att gå långt och mycket, springa, röra sig, stå länge men också att bara lämna lägenheten ibland – även om jag älskar att träffa folk och umgås. En person med Asperger kan röra sig fritt, springa, motionera och få träningsvärk. Jag får en annan värk, som kallas fibrovärk, och jag kan få träningsvärk av samma typ av motion och om jag skulle skada  mig så får jag alltså tre olika typer av smärta pga av samma sak jag har gjort som en vanlig person, eller person med A.S har utfört. En person med A.S blir trött av att träffa folk, inte av generella aktiviteter. Det blir däremot jag.

Som en person med möjligtvis Asperger, så är jag snarare översocial, extremt förstående och jag kan tolka saker som vanligt folk kan. Om min mamma frågade mig ”kan du öppna fönstret” så förstod jag att jag skulle öppna det, inte att jag har förmåga att öppna ett fönster. Jag tolkar nästan aldrig något bokstavligt heller, om jag inte vill jävlas med flit med någon, för sådan humor är riktigt rolig ibland. Fast om det är Asperger – då har hela Storbritanniens komiker Asperger!

De dagar jag brukar missförstå saker, är jag ofta trött, glömsk eller arg över något. Jag anser bara simpelt att jag är den jag är pga av andra saker. Min personlighet är som den är, för att jag har de gener som mina släktingar burit vidare till mig. Jag och min syster är väldigt lika till sättet numera, men jag har en Aspergerdiagnos, och hon är frisk, trots att vi ibland kan agera på exakt samma sätt gällande något. Egentligen hade jag kunna ta både min bror, min pappa eller min mamma som samma exempel.

Jag gillar att ifrågasätta saker. Det har vi blivit uppväxta med att få göra. Jag tyckte skolan var skittråkig, och kamraterna var elaka mot mig oavsett vad jag än gjorde. Varför ska jag då umgås med dem? Jag har aldrig varit särskilt aktiv av mig. Det bästa jag vet att göra, även när jag var barn var att sitta inomhus och stirra på en skärm – precis som idag. Det längtade jag efter när jag gick i skolan, om det inte var engelska lektion, eller något annat kreativt. Det var skoj! Jag har alltid haft svårt att röra mig som jag vill röra mig, och varit stel som en pinne. Är det så konstigt då att jag föredrar att vara stillsam hellre än aktiv? Om ifrågasättande ger en Aspergerdiagnos och att man är en usel elev, ja då borde halva Sveriges befolkning få en sådan diagnos, egentligen…

Skitsamma egentligen. Jag är varken asperger eller fibromyalgi. Jag bara anser att Asperger inte är en del av mig. Den är en del av ett missförstånd som läkarna inte förstod när jag fick diagnosen. Hade fibromyalgi varit mer accepterat i början av 90-talet, så hade jag förmodligen fått den diagnosen från början, eller kanske något annat som är mer fysiskt påfrestande, för det har påverkat mig hela livet. Även mina magproblem i form av både fibromyalgi och IBS borde jag ha fått som liten, för dessa problem har jag också alltid haft. Oavsett om jag har Asperger eller ej, så anser jag (och kommer förmodligen alltid att göra) att jag är feldiagnosticerad och att denna diagnos är jävligt korkat att ”stämpla” mig på ett sådant sätt som den har gjort tidigare.

Jag kommer i alla fall kunna ha det väldigt svårt att både omfamna och acceptera en Aspergerdiagnos på mig själv i fortsättningen. Jag är inte rädd för att göra det. Det känns bara så förbannat jävla fel, irrelevant och totalt bullshit när det gäller vem jag är och vad den diagnosen gör för mig och andra. Varför ska jag acceptera något som inte känns rätt? Varför ska jag uppmuntra något som påverkar alla andras syn på mig, men inte min egen? Egentligen accepterade jag den aldrig förr heller när jag var totalöppen med den. Allt prat om diagnosen gjorde att jag istället blev min diagnos och jag förändrades mycket negativt pga det.

Det är bara andra som påverkas av denna bokstavsdiagnos på ett papper i en journal. Jag har egentligen aldrig förstått varför – för jag vill bara vara den jag är. Och den personen kan jag vara ändå – utan en irrelevant personlighets-diagnos.