Etikett: fibrovärk

Kategorier
Samlade tankar

VG på första kursen, fibrovärk från helvetet igen och lite annan småskit…

Jag fick veta häromdagen att jag fick VG på förra kursen. Det känns skoj, även om det förmodligen var en kurs som man lätt hade kunnat få VG i. Många i klassen om inte alla fick det. Dock är det nice att få lite högre betyg igen efter allt man varit med om det här året. Vi har fått vårt individuella projekt utdelat också i programmeringskursen, och vi ska alla göra en bokhandelsapplikation. En mycket simpel version och jag har påbörjat en hel del. Jag har ungefär 2 veckor på mig att bli klar och det borde inte vara några problem. Skolan erbjuder lite hjälp-sessioner så det är nice. Sen kanske vi sitter på skolan ibland i våra grupper och hjälper varandra.

Sen skolan började på riktigt så har jag fått problem med fibrovärk igen, och denna gången är det nästan orimlig smärta jag upplever. Smärtan sitter som vanligt i smalbenen och fötterna oftast, men numera sitter de även i nacken och axlarna. Jag har dock pratat med personalen här och en tillfällig lösning är att jag har börjat låna lärarens stol som är en ergonomisk sådan. Det hjälper litegrann, men man kan ju tycka att det bör hjälpa mer. Jag är väl för van att bara sitta hemma i min bekväma soffa eller så där jag alltid har bra stöd och ett sätt att sätta upp benen på, så hemma får jag sällan så här ont. Dock har jag haft väldigt ont i helgen, och det har varit störigt.

Sen gällande småskit. Ja, vad kan det vara? Det är ju iPhone säsong igen, så vad händer? Jo 99% av allt jag ser och tänker på handlar om iPhone 11 ungefär. Men oavsett hur mycket det kliar i fingrarna så tänker jag inte uppgradera nu. Jag har ju liksom bara haft min iPhone Xr sen januari 2019, och det är inte särskilt länge. Faktum är att jag blitt lite smått förälskad i den igen sen jag upptäckte hur trevlig den är storleksmässigt utan ett skal. Mer detaljerat kan du läsa på min engelska blogg, som du hittar här.

Just nu sitter jag och väntar ivrigt på ett nytt skal jag beställt till den, för det funkade skitdåligt med det officiella skalet från Apple. Eller ja, det funkade bra fram tills jag ville ta av det för att byta skin eller skal. Då gick det totalt åt skogen. Jag har typ fortfarande ont i fingrarna ungefär 2 veckor senare efter att jag försökt ta av det skalet. Det är till salu förresten, om du har en iPhone Xr och du vill ha ett genomskinligt skal till den. Skalet jag väntar på hade jag hoppats skulle ha kommit i torsdags eller fredags, men det har fortfarande inte dykt upp. Kommer det inte idag så blir jag fan arg, för jag har bett om snabbfrakt, men det har hänt med det här bolaget att grejerna inte kommer, fast de är skickade. Stället heter Nudient och är ett företag som tillverkar mobilskal som är supertunna och det är därför jag beställt ett därifrån. Skalet är genomskinligt och om jag gillar det så tänker jag behålla det, men vi får se. Fram tills jag har fått det är jag bara för ivrig. Och otålig!

Mer gällande skal. Jag hittade ett annat företag som också gör skal till iPhone och andra mobiler, där man kan trycka sina egna bilder etc. Det som är nice med det stället är att det finns genomskinliga skal, och jag fick en rätt häftig idé efter att jag hittade dem där jag allvarligt funderar på att printa ett genomskinligt skal som ser likadant ut som det jag har använt på sistone, med titlarna på alla mina bloggar och WordPress loggan. Nedan visar jag hur det kan se ut enligt dem.

Det ser grymt häftigt ut tycker jag, med skillnaden då att jag har en svart iPhone Xr och inte en blå. Priset är också mer än ok.

Om du också vill printa ditt eget skal, så ska du gå hit. Eftersom man nu kan se  loggan så flyttade jag runt texten lite, och jag har även flyttat ner texten på min svenska bloggtitel lite grann för att säkerställa att allt får plats innanför ramarna. Det finns också plats för min popsocket, så vi får se om jag tar och beställer detta. Det beror på när jag får mitt skal från Nudient och om jag är nöjd med det. Jag skulle gissa att jag lär skicka tillbaka det och beställa det här istället. Skalet ovan är ett hårt plastskal också men det finns även transparent silikonskal, men jag vill testa ett hårt skal och se hur det är. De är också mycket tunna, men kanske lite svårare att få av, men med lite verktyg här hemma borde det inte vara så svårt.

Jaja, vi får se. Att ha många skal är viktigt för mig för att inte känna mig uttråkad, men det har blivit rätt enformiga skal än så länge. Det är lite trist också att alla silikonskal dels inte printat på sidorna av skalen med och att den rosa magenta färgen har blivit mer baby rosa. Det var ju liksom inte tanken. Nä, vi får hoppas det blir bättre snart.

Kategorier
Vardagsliv

Det blir omprov i matematik, men högskoleprovet gick nog bättre…

Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.

Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!

Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.

Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!

Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.

Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.

När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.

Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!

Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!

 

Kategorier
Vardagsliv

…och mitt i alltihop får man ryggskott!

Jävla skit, liksom. I fredags morse när jag skulle klä på mig så knäckte det till i ryggen som in i. Ryggvärken var ett faktum. Jag har haft ryggproblem i flera år i ländryggen, men det har mest varit på nätterna. Det gör ont att ligga för länge på rygg och när jag vaknar av värken så är det svårt att vända sig utan att man nästan skriker av smärta. Det är något jag har typ vant mig vid nu i minst 3 år, säkert mer. Dock så brukar det sällan göra ont i ryggen på dagarna, trots min usla hållning och totala oförmåga att böja på benen när jag ska böja mig framåt för att plocka upp något. Dock så har ryggvärken börjat sprida sig på sistone och sen minst 1 år tillbaka har jag börjat behöva en kudde bakom ryggen när jag sitter i soffan och sen vi flyttade till nya lägenheten så har jag fått ont i ländryggen oftare än jag vill erkänna, men jag har fortfarande varit fullt ”rörlig” vilket innebär att allt varit som vanligt för stela lilla jag.

Men i fredags morse så brast något och sen dess så har jag nästan brutit ut i gråt av smärtan. Jag skulle också till barnmorskan för att ta min p-spruta igen på morgonen och det var en smärtsam resa att ta sig dit och hem. Älsklingen fick komma hem tidigare från jobbet för att hjälpa mig med lite småsaker och det var snällt. Hade varit lite svårt annars med det mesta. Det enda som funkade då var att sitta still vid datorn. Som tur var har jag en ergonomisk stol som ger bra stöd för ländryggen och sitta vid datorn är generellt väldigt stilla arbete.

På lördagen så blev smärtan 10 gånger värre, men trots det så gick vi iväg en stund till Svågertorp, för motion ska vara bra när man har ont i ryggen, står det på 1177’s hemsida. Det gick i snigelfart både dit och hem och flera gånger högg det till och det var inte särskilt kul. När vi kom hem så satt jag praktiskt taget fastklistrad framför teven i ena soffan och då släppte värken lite, men i natt kom den tillbaka med dunder o bråk som de brukar säga och sen dess har jag knappt kunnat göra någonting utan att skrika ut av smärta. Jag har tagit ipren och lite alvedon men det hjälper knappast. Det enda som har hjälpt är att sitta korrekt i soffan och även att ligga lite i sängen med täcket under ryggen och med benen lite i vädret eller nått. Då släpper det lite, men det kommer snabbt tillbaka igen.

Jag är van vid att ha en kropp som alltid gör ont, som aldrig riktigt gör som man vill. Jag är van vid att ha händer och fingrar som sällan klarar av mer än att skriva på ett tangentbord och att mina ben sällan är böjda, om jag inte sitter ner på en stol i någon form utan möjligheter att lägga up dem på en pall eller liknande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få den här skitvärken att gå över, så jag får väl bara överleva tills det känns bättre, vilket i nuläget känns som om att det kan ta veckor, om det ens någonsin kommer gå över helt.

Ont som fan gör det i alla fall och det gör mig komplett asförbannad att ytterligare en till grej har gått helt fel med min jävla bajskruka till kropp. Urk!

Kategorier
Vardagsliv

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Lite historia…

För några år sen skrev jag lite om tidsmaskiner och ånger över misstag man har gjort. Detta är ungefär 3 år sen nu och idag vet jag lite mer. Jag har bland annat fått anställning och har arbetat närmare 2 år på Funkibator under den här tiden. Jag har flyttat tillbaka till Skåne och jag har pengar på banken. Det enda som fattas är Grand Danois och en vetskap att man har ett fast jobb. Just nu har jag ett jobb, men det är inte alltid säkert att jag kommer ha ett om exempelvis ett år. Men så är det ju för de flesta människor, och detta tror jag är ett vanligt scenario inom föreningslivet, ifall man har en anställning. Det kan bli varsel på vanliga företag, nedskärningar i vården etc. 1 person ska snart göra jobbet som 3-4 personer tidigare har gjort och vinsterna ökar samtidigt som personer går in i väggen och aldrig kan komma tillbaka till arbetslivet som det var förr. Vad som helst kan liksom hända för många i alla möjliga branscher som idag har en anställning, så det gäller inte enbart mig.

Jag är oerhört glad över mitt arbete jag gör. Hur mycket jag är med varje dag och bidrar i vår fantastiska förening, där vi sakta men säkert gör skillnad för personer med funktionsnedsättning och tänker utanför lådan gällande i stort sett allt. Dock tror jag inte att min originella plan om att hålla mig fast inom föreningen kommer vara för evigt, men så länge det absolut är möjligt kommer jag finnas som anställd hos Funkibator. Det är min plan, för i det verkliga livet kan jag förmodligen inte arbeta någon annanstans då ingen arbetsplats samt arbetsmarknaden i övrigt inte är anpassad efter någon som mig.

Det jag behöver för att kunna arbeta är, i alla fall vad jag vet idag efter personliga erfarenheter av sjukdom, långtidsarbetslöshet och allmän ”icke-vilja” att faktiskt försöka med något på riktigt (förutom det jag gjort inom föreningen då), är detta:

  • 100% flexibla arbetstimmar. Jag arbetar 20 timmar i veckan, men fördelar de hur jag vill och arbetar när jag mår bra och kan prestera så bra som möjligt.
  • Arbeta hemifrån, då all rörlighet och sociala möjligheter som finns på ett kontor är alldeles för distraherande
  • Höj och sänkbart bord, två datorskärmar, en bra dator, stabilt internet och en bra, bekväm stol.

Punkt 3 går lätt att ordna. De andra två – not so much. Dock börjar jag fundera på en tanke jag har haft av och till i många år, som verkligen eskalerat i mitt huvud de senaste veckorna. Det kanske finns en annan arbetsmarknad för mig och det kanske finns möjlighet till en utökad arbetsförmåga…

När jag tycker att något är roligt, och då menar jag riktigt jävla roligt såsom mitt pillande med bloggarna och kopierande av kodsnuttar, så kan jag lätt spendera åtskilliga timmar med det. Poff! säger det, så har liksom 8 timmar gått förbi. När jag får möjligheterna att göra något som jag själv tycker är kreativt och roligt (även om det kan var förbannat frustrerande vissa dagar) så är det alltså otroligt lätt att få timmarna att gå. Det är oftast när jag får (vad jag tycker är) kreativa arbetsmöjligheter inom föreningen för att genomföra mina arbetsuppgifter som jag samlar ihop mina flextimmar.

När det blir för repetitivt så blir jag skittrött, mindre motiverad och jag får mer värk samt att jag lättare blir arg och orkar mindre. Majoriteten av mitt arbete har blivit mer så per automatik och därför har energin knappt funnits där i år, men det är så jag fungerar. Jag är inte som andra så kallade ”aspisar”, att jag älskar att repetera saker, sitta och göra samma exakta sak i all evighet. Efter 1-3 repetitioner så kryper det i skinnet på mig och jag vill bara rymma därifrån. Och så har det alltid varit för mig. Att jag nämnde min diagnos bara sådär är mer för att bevisa hur lite jag känner igen mig i den diagnosen och att den inte påverkar mig ett dugg.

Framtidens kommande val, och varför det är ett måste.

Det fick mig att tänka på en sak. Hela mitt liv har det funnits ett mönster. Min så kallade ”lathet” som innan diagnosen på fibromyalgin bara var förklarad som allmän lathet och en beskrivning som ”knäpp i huvudet” från andra eftersom jag inte var som dem. Idag finns ”latheten” kvar i form att jag föredrar att alltid som steg nummer ett att hitta en bekväm lösning på ett jobbigt problem. Som kvinna är denna lösning preventivmedel, en p-spruta och sterilisering för att för evigt slippa mens och barnafödning. Som arbetsför är ett exempel att leta upp smarta excelfunktioner eller online tjänster som hjälper mig att hålla koll på saker så jag slipper ha allt i huvudet och allt blir mer korrekt. Att det sedan innebär att det kan ta veckor, månader eller år att hitta lösningar på alla dessa problem gör mig inget. Det är lite själva jakten som är rolig och även om jag blir arg och frustrerad för att jag inte förstår något så har jag samtidigt så jävla roligt att jag vet inte var jag ska ta mig till. Det är kul att lösa problem! Och extra roligt är det om det gäller kod och mitt älskade WordPress.

Därför tror jag att om 5 år ser mitt liv helt annorlunda ut. Om 5 år tror jag att jag…

  • Har slutat på Funkibator och vidareutbildat mig inom något tekniskt, exempelvis systemutvecklare, webbutvecklare, testare eller något liknande. Kanske till och med något inom spel?
  • Garanterat skaffat Grand Danois, men inte inom den närmsta framtiden. Förmodligen blir det en mer 25 årig vänta istället för 20 år som den är i år 2017. Riskerar jag att bli arbetslös, eller om jag blir fattig student igen under ett par år, vill jag inte sitta med en dyr hund och inte ha råd att leva livet med GD. Jag vågar kanske inte satsa ännu med allt som pågår för tillfället.
  • Arbetar minst 75% med något inom IT på något företag som är tillräckligt flexibelt för att det ska fungera för mig och att jag har en mycket högre lön jämfört med idag, så livet med bil, Grand Danois och andra nöjen inte är något problem.
  • Att vi bor kvar i lägenheten vi precis har köpt och stormtrivs fortfarande. Eller så har vi precis börjat titta på radhus eller möjligheter att bygga ett eget hus. Jag tror också att Henrik är kvar på Unity eller att han åtminstone arbetar kvar i Danmark inom IT sektorn.
  • Att jag för en gångs skull i mitt liv arbetar riktigt passionerat med något som jag upplever inte suger upp energi och gör att jag faktiskt orkar heltid eller 75% utan att det ska påverka humör eller min fibromyalgi. Med rätt verktyg tror jag det är möjligt.
  • Att jag är växtbaserad vegan (Whole Foods Plant Based) och äter tusen gånger nyttigare än vad jag gör idag. Och därmed lättare får mer energi pga all den bra maten jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt här. Arbetet jag gör idag är kul, men det är tröttande och vissa perioder orkar jag knappt att lämna sängen, eller soffan. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar möjligheterna det ger mig. Jag älskar att arbeta hemifrån och jag är nöjd med min lön. Det är också skönt i dagsläget att enbart arbeta 50% och vara sjuk på den andra halvan. Däremot så har jag på sistone börjat ruttna på vissa saker och jag kräver förändring. Dessa känslor kring förändring kommer inte försvinna. Inte förrän jag har nått mitt framtidsmål och problemet är löst.

Hela mitt liv har jag ( i alla fall i mitt huvud) varit en passionerad person, men jag har ständigt blivit hindrad på många olika sätt från att utföra dessa saker på ett sätt som är kul och roligt. Även om jag gillar mitt jobb idag, så räknar jag ner timmarna tills jag kan göra något annat. Så är det med mycket jag gör och så har det varit hela livet. Det är inget nytt. Det är bara så jag fungerar.

Kortfattat; tycker jag något är skitkul så flyger timmarna förbi och jag njuter till fullo. Är det inte superkul/intressant så tänker jag på annat och längtar efter det där roliga som är mycket mer skoj än vad jag gör just då.

Som tjej i grundskolan, var det en fasa att vara tekniskt lagd och gilla datorer. När jag gick i femte klass ville jag bli datatekniker och en hel skola på över tusen elever fick reda på det och mobbade mig i månader till att jag la ner de planerna. När jag ville gå SAM – IT linjen på gymnasiet, men blev övertygad om att gå ett annat skitprogram som inte gav mig något är också ett annat exempel. Ingen teknisk datorutbildning då heller. Ingen motivation och inget driv att försöka. Det är liksom det livet har lärt mig. Ungefär som:

”Du kan vilja och önska att du kunde, men det är aldrig lönt att försöka för det kommer aldrig gå”.

Diagnosen på Asperger gav mig möjligheter att pröva min arbetsförmåga, men aldrig inom något data inriktat. Satt jag väl framför en dator så var jag annars allmänt asjobbig för mina kollegor, men det berodde på att det jag gjorde var inte kul. Jag ville bara hem. Göra något annat. Och istället för att gå hem störde jag kollegorna så ofta som var möjligt för att slippa det där tråkiga när jag väl var på arbetsplatsen. Varje gång jag har försökt lära mig att koda så har det slutat i en metod som inte gav mig det jag behövde. Och alla högskoleutbildningar krävde matematik som jag aldrig förstått eller varit bra på. Allt gällande WordPress har jag slarvigt läst mig till och jag förstår aldrig vad jag sysslar med, men det är ändå så kul och jag kan inte släppa det. Med det så har jag i alla fall hittat små lösningar till mina problem, men skillnaden är att jag vill verkligen förstå vad jag gör. Det gör jag inte idag. Jag leker mig fram till en lösning med kod och det är inte rätt och det vill jag ändra på.

Jag tror det finns otroligt många personer som sitter i samma situation som jag. Som driver genom livet med en önskan att göra något annat, och sitter på sina arbetsplatser och räknar ner timmarna tills de får gå hem. Det jag vill känna och uppleva är att arbeta inte är jobbigt. Att arbeta ska vara kul. Man ska liksom inte ha ångest för att helgen redan är över… Tiden ska gå fort och jag vill känna mig kreativ 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, 50 veckor om året och njuta av det jag gör och det jag bidrar med. Idag känner jag så kanske 5 timmar i månaden, med undantag då jag på fritiden sitter med mina bloggar. Vilket för övrigt inte är ofta numera då jag inte har energin för det då kroppen strular mycket för tillfället.

Målet just nu är bara att orka med. Orka jobba, orka försöka och när jag får möjligheten så tänker jag ta det tekniska steget jag i alla år har längtat efter att ta.

Och jag hoppas att jag lyckas.

Kategorier
Vardagsliv

Tankarna snurrar… hur behåller man jobbfokus?

Det har gått ungefär en vecka sen hela världen fick veta att Donald Trump blir USA’s nästa president. Tankarna kring det? Ja, de snurrar rejält. Eller åtminstone så gjorde dem det första dygnet. Jag oroade mig för planetens framtid men efter att ha läst lite artiklar på nätet om hela den här farsen så har jag lugnat ner mig en hel del. Jag tror inte att något kommer hända, men man får väl ändå vara förberedd på det värsta ändå.

Idag är det två veckor kvar tills det är dags att flytta. Än så länge har vi haft otroligt flyt. Lägenheten är såld. Vi fick ny hyreslägenhet direkt och dessutom lägenheten vi ville ha. Alla abonnemang är antingen avslutade eller flyttade. Vi har hittat flyttstädning och flyttfirma. Vi slipper dubbelhyror och det känns väldigt bra.

Allt det här med flytten har ockuperat min hjärna totalt sen början av oktober då allt började, så det känns ibland som ett mindre mirakel att man lyckas få ihop 4 timmars arbete per dag i snitt. Det har varit en otrolig snabb och utvecklande resa. Det känns så otroligt skönt att flytta tillbaka till Skåne. Mot mildare vintrar, längre sommar, mer aktiviteter och mer utbud. Oavsett vad som än hade hänt så hade jag valt att flytta nu. Det känns som om tajmingen inte kan bli bättre.

Det funkar bra att jobba, men jag önskar verkligen jag hade haft bättre fokus. Jag kan jobba och jag presterar som tidigare, men jag missar mer smågrejer just nu och energin tar slut fortare än tidigare. Jag är övertygad om att detta kommer gå över efter att vi har flyttat och kommit i ordning på nya stället. Om jag får som jag vill också (syftar på mitt inlägg om förväntningarna) så kommer jag sakta men säkert påbörja en resa mot ett hälsosammare liv och framförallt en bättre diet. Jag ska åtminstone försöka testa mig fram till det, sen får vi se hur det går. Jag utgår alltid från att jag misslyckas för det har jag gjort hittills när jag försökt men jag vill inte ge upp när jag har lärt mig vad som förmodligen behövs för att gå ner i vikt och må bättre rent generellt.

Det finns många andra tankar som snurrar i huvudet med, men det mesta är relaterat till flytten. Nu vill jag bara att det ska vara över – jag vill bo i vår nya lägenhet!

Kategorier
Vardagsliv

Andra göteborgsresan med älsklingen

Söndagen den 5 juni åkte jag och älsklingen till Göteborg igen. Precis som sjuttioelvatusen andra nissar. De valde dock att åka dit för att se Håkan Hellström. Jag och älsklingen åkte dit för att bo på hotell och gå på Liseberg.

Egentligen skulle jag ha skrivit om det här när vi kom hem, men förra veckan mådde jag inte särskilt bra och hade extrem fibrovärk nästan varje dag, plus att jag spenderade mycket tid på kontoret. I alla fall. On with the story! Vi åkte dit då på Söndagen och vi skulle stanna en natt. Detta berodde på att vi samlat ihop en trevlig rabatt för hotell vistelser och den rabatten var på väg att gå ut och i sista minuten, nästan, så fick vi för oss att ”vi drar till Göteborg!”. Och så blev det. Dagen efter var ju röd dag så det blev lite långhelg. Jag hade också flexat ut på fredagen så jag fick hela 4 dagar ledigt. Det behövdes verkligen!

Vi tog tåget direkt från Växjö till Göteborg. Det går ju gamla klassiska SJ regionaltåg här emellan och det funkar bra, även om det är så mycket bekvämare att åka X2000 (eller SJ snabbtåg som de numera heter). Vi var framme runt 14 tiden, gick direkt till hotellet och checkade in. Sen spenderade vi en liten stund på hotellet innan vi gick iväg till Liseberg. Vi bodde på Elite Park Hotel och det var ett helt ok rum i storlek. Det var dock otroligt varmt på rummet, trots att vi hade AC som var inställd på 17 grader. I rummer var det snarare 25 grader om inte mer. Svettigt värre, men helt ok ändå. Hotellet ligger ca 10 minuter från Liseberg, och det var därför vi valde det. Alla andra hotell var antingen uppbokade eller mycket, mycket dyrare så det fick bli detta. Vi hade ju ingen aning om att Håkan Hellström skulle spela i Göteborg när vi var där, utan det var nått vi upptäckte ett tag efter vi kom dit.

Vi gick på Liseberg och blev nästan lite besvikna på en gång. Det var inte vad vi förväntade oss. Vi hade i stort sett bara Köpenhamns Tivoli i huvudet, där man kan köpa churros (spanska donuts, typ) och köpa massa trevliga saker i små butiker, äta varierad men god mat etc. Vi åker inte till såna där ställen för att åka karuseller, utan mest för att spendera lite pengar på roliga, ovanliga spel, mat etc. På Liseberg var det istället nästan inga roliga butiker, 5 eller 6 Burger King restauranger eller svindyra restauranger utan något särskilt på menyn. Det enda som var lite ”Wow” känsla var att det fanns en ordentlig spelhall, såna som finns i Japan och som borde finnas överallt fortfarande även i Sverige, men den tiden verkar vi ha glömt bort, eller så kanske det aldrig riktigt fanns här? Vi spenderade väl ca 3 timmar där i alla fall och det var kul, även om vi hade hoppats på mer.

Efter vi hade varit på Liseberg så gick vi tillbaka till Hotellet, men först handlade vi lite ”basvaror” på lite butiker i närheten. Dagen efter åt vi frukost på hotellet. Jag laddade med frukt, müsli, yoghurt och lite annat + att jag åt pannkakor som de serverade. Jag blev så proppmätt att jag nästan blev illamående. Sen packade vi ner allt, checkade ut och tog en lång promenad genom Göteborg som var stängt och tomt. Klockan var rätt tidigt och vi hade mycket dötid innan tåget hem till Växjö skulle gå. Tågresan hem gick väldigt smidigt i alla fall och sen tog vi det lugnt hemma i lägenheten.

Alla ni andra som varit i Göteborg senaste tiden, lämna en kommentar nedan och berätta hur ni hade det.

Kategorier
Vardagsliv

Äntligen blev min resa ner till Malmö och Lund genomförd!

I fredags åkte jag äntligen ner till Malmö och Lund igen. Det var en efterlängtad och planerad resa som blev i stort sett det jag hade hoppas på att den skulle bli. I förra veckan så jobbade jag över ca 5,5 timmar för att kompensera för att jag skulle vara ledig på fredagen och sen stack jag iväg.

Jag sitter på tåget ner till Malmö och ler stort framför kameran med håret uppsatt i hästsvans som vanligt.

Jag tog 9 tåget på morgonen och åkte ner direkt till Malmö och hoppade av vid Triangeln. Jag har inte varit där på typ 100 år känns det som. Jag minns inte ens sist, men det var långt innan City tunneln var klar och detta var första gången jag hoppade av på den här stationen. Först gick jag in på köpcentret, letade upp toaletten och sen gick jag vidare till salongen där jag skulle klippa mig. Min gamla vän Emelie från Österlens Folkhögskola har utbildat sig till frisör, och sen min gamla frisör här i Växjö flyttade till Göteborg så kommer jag i fortsättningen åka till min kompis i Malmö för att klippa mig. På så vis kan jag även så tre flugor i en smäll och passa på att träffa alla mina vänner jag har i området.

Sushi. 14 bitar för 85 kr på ett thaiställe på Bergsgatan i Malmö.

Jag sitter i frisörstolen med delar av håret uppsatt i snurror. Man kan tydligt se hur gråhårig jag är.

Vi träffades först för att äta lite sushi, vilket det även blev till middag. Gott! Och relativt billigt. I alla fall om man jämför med Växjö. Sen så gick vi tillbaka till salongen och jag hade då bestämt mig för att göra slingor för att få det lite ljusare. Jag ville inte ha någon markant förändring, eftersom jag inte har lust att färga håret stup i kvarten så vi kom överens om att göra slingor och jag blev mycket nöjd. Jag var hos frisören i ca 5 timmar totalt varav 3,5 av dem eller så var för själva färgningen och klippningen. Att föna håret tog längst tid, men det blev ett väldigt bra resultat.

Mig bakifrån, men det enda man ser är alla foliebitar. Slingningsprocessen är igång!

Håret efter slingorna, taget uppifrån.

Mer sushi! Ett riktigt konstverk och gott var det! Sushin serverades på en stenplatta och till det drack jag en cola light.

Sen åkte jag iväg till Lund för att träffa min vän Mac och en gemensam kompis som heter Mattias. Vi åt sushi på ett mycket trevligt ställe. Det var pyttelitet, men åh så populärt! Och gott! Det var en väldigt annorlunda sushi där, för nästan alla bitar hade massa grejer ovanpå såsom majonnäs och nån typ av gräslök. Gott och intressant. Sen åkte vi hem till Mac och umgicks på kvällen i hennes lägenhet där vi hade en nostalgisk kväll fylld av läsk, te, chips och våra absoluta favoritfilmer som definierar vår vänskap – första Shrek filmen och Spaceballs. Det var skitkul, men åh, sicken värk jag hade på kvällen. När min kropp äntligen hade förstått att jag faktiskt kommit ner till Skåne, och min resa blivit genomförd samt att all överskottsenergi jag haft av någon skum anledning sen i onsdags bara försvann på fredagkvällen, blev resultatet fibrovärken från helvetet.

På lördagen tog jag lite sovmorgon, men hade förmodligen behövt sova mer än vad jag kunde. Sen efter en lång och härlig frukost stund med Mac så åkte jag iväg till min vän Pontus som jag inte har träffat på ca 4-5 år nu. Jag är ju som sagt aldrig i södra delarna av Skåne längre, dels för jag typ aldrig haft råd eller lust att lägga pengar på resorna ner och sen så har det bara inte blivit av pga andra skäl, men nu så ska jag åka ner oftare, men hur ofta tänker jag inte tala om här i bloggen. Det får bara de närmsta veta.

Jag och Pontus bytte lite julklappar, för vi skulle egentligen ha setts innan jul, men det blev inte heller av. Han fick fin choklad av mig och jag fick en cd skiva som föreningen syskonbandet har spelat in, där Pontus är med och har skrivit en låt. Jag har inte lyssnat på den ännu, men tids nog ska jag göra det.

Katten Nisse, som faktiskt är rätt så lik Maja, bara att han är en hane och har vita tecken på tassar och mun.

Efter några timmar av tedrickande och lussebullar i hans kök (samt att jag fick säga hej till katten Nisse) så åkte vi iväg till restaurangen Tatung i Lund för en nostalgisk middag. Vår vän Olof hängde också med. Jag och Mac brukade typ alltid äta där när jag var ofta i lund. Dels för att jag älskar nudlar och dels för att priserna är superbilliga för att vara restaurang. Det var lika gott denna gången som sist. Sen tog jag tåget hem och var hemma i Växjö runt kl 20 på kvällen. Då kom Henrik och mötte mig och sen gick vi och handlade på ICA innan vi tog en promenad hem.

Foto på mig taget från sidan för att visa hur ljus hästsvansen blivit efter slingorna. Ser bra ut tycker jag.

Det var otroligt roligt att få åka iväg. Det har varit planerat länge, men blev inte av förrän nu. Det känns skönt att man äntligen kan få åka iväg lite oftare med. Dels för att klippa sig men även för att umgås med nära och kära vänner. Vill du se resten av bilderna jag inte delade med mig av här, klicka på länken nedanför!

Malmö/Lund i Februari 2016
//cdn.embedly.com/widgets/platform.js

Kategorier
Lösenordsskyddat

Lösenordsskyddad: Jag är faktiskt bara en människa…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kategorier
Livsstil och hälsa

Jag har Aspergers Syndrom, och jag ”förnekar” det!

Idag ska jag skriva om något som jag personligen har valt att undvika att prata om sedan 2008 ungefär. Det faktum att jag har Aspergers Syndrom. Det är en diagnos som jag anser är stämplad på mig, och absolut inte en diagnos som påverkar mig, personligen. Den spelar absolut ingen roll för mig, när det kommer till det vardagliga livet. Däremot spelar den roll för andra, som tycker att jag bör eller måste behandlas annorlunda för att jag råkar ha den här diagnosen på papper.

En meme som jag gjort själv, baserat på Game of Thrones. Det står ”Embrace your aspie-self – acceptance is coming”. Bilden är ändå en länk.

Orsaken till varför jag idag ”förnekar” den beror på att sen jag fick den så har hela mitt liv präglats så otroligt mycket av det, att jag mer eller mindre blivit både felbehandlad, dåligt bemött och en annan person än den jag vill vara. Egentligen ska jag inte klaga på ”alla andra”, men många jag har mött, eller i alla fall majoriteten av de som fått veta att jag har diagnosen på ett eller annat sätt, har behandlat mig synbart på ett annorlunda sätt efteråt. Nog för att man uppskattar tydlighet, men vissa artikulerar till glömska (oblivion). Ibland har de blivit extra tillåtande, från att ha gått till att konstant klaga för att man presterar dåligt till att ha betett sig som om jag vore en jättesöt liten 3 årigt  barn, där allt är ok – på fel sätt. En del har försökt tuta i mig och andra med samma diagnos att personer med Asperger har ”si och så” många symtom och beteenden, och dessa skall man uppfylla om man har diagnosen. Det ifrågasatte jag direkt! Allt det där har påverkat mig negativt, och när det var som värst, så gick min personliga utveckling tillbaka från att vara komplett självständig och förstående av omvärlden, till att fatta absolut ingenting och fråga min väg fram tusen gånger innan jag förstod vad som gällde. Det var läskigt!

När jag äntligen, 2008 fick min diagnos på fibromyalgi så började jag sakta men säkert släppa faktumet om A.S diagnosen. När jag gjorde det så mådde jag så otroligt mycket bättre. Jag gick från att vara en person som har Asperger (som också råkar heta Anna-Maria) till att vara Anna-Maria. Det var en stor skillnad, även om jag var någorlunda öppen med min diagnos under min högskoletid. Jag har mått som bäst när jag inte pratar om Asperger, och det är något jag vill fortsätta att göra, då jag anser att den har ingen direkt påverkan på mig.

I förra veckan så lade jag även upp en video på YouTube, som varar i nästan 20 minuter, där jag på Engelska förklarar min situation och hur jag står kring diagnosen. Där berättar jag att jag tror jag är feldiagnosticerad, och att det enda som asperger möjligen ”förklarar” är mina goda språkkunskaper. Men mina språkkunskaper kan en normal person åstadkomma med. Jag talar Skånska, trots att jag är född i 08-land och detta är något jag valt att göra själv då jag känner mig som skåning i hjärtat. Hade någon annan person med språktalanger vilja göra det med, hade det inte varit omöjligt och denne person behöver inte ha Asperger. Det kan också förklara till varför jag pratar Engelska mer eller mindre perfekt, även om jag ibland har svårt att hitta orden jag söker. Fast min pappa är frisk och pratar lika bra amerikansk engelska som mig. Vissa skulle också kunna säga att det förklarar varför jag har svårt att släppa saker, som det här med mitt krig mot vertikala videoklipp, men det kan likagärna beskrivas i att det är min personlighet som är sådan. Men även normala personer utan Aspergerdiagnos tycker att vertikala videoklipp är onödigt och dumt.

Det finns också en länk mellan fibromyalgi och Aspergers Syndrom, även om det gjorts ytterst lite forskning på det. En del av de saker som finns i fibromyalgi, finns även i Aspergers Syndrom. Det är bland annat att man ältar saker, att man kan få ångest, det är energitömmande att träffa personer etc. Stresskänslighet hör också ihop där, för bägge parter kan bli lika känsliga för stress. För min del är det inte enbart energitömmande att umgås bland folk. Bara att göra saker, vare sig de är utanför eller innanför mitt hem är jobbigt – på ett fysiskt sätt, genom smärtan jag får. Det är jobbigt att gå långt och mycket, springa, röra sig, stå länge men också att bara lämna lägenheten ibland – även om jag älskar att träffa folk och umgås. En person med Asperger kan röra sig fritt, springa, motionera och få träningsvärk. Jag får en annan värk, som kallas fibrovärk, och jag kan få träningsvärk av samma typ av motion och om jag skulle skada  mig så får jag alltså tre olika typer av smärta pga av samma sak jag har gjort som en vanlig person, eller person med A.S har utfört. En person med A.S blir trött av att träffa folk, inte av generella aktiviteter. Det blir däremot jag.

Som en person med möjligtvis Asperger, så är jag snarare översocial, extremt förstående och jag kan tolka saker som vanligt folk kan. Om min mamma frågade mig ”kan du öppna fönstret” så förstod jag att jag skulle öppna det, inte att jag har förmåga att öppna ett fönster. Jag tolkar nästan aldrig något bokstavligt heller, om jag inte vill jävlas med flit med någon, för sådan humor är riktigt rolig ibland. Fast om det är Asperger – då har hela Storbritanniens komiker Asperger!

De dagar jag brukar missförstå saker, är jag ofta trött, glömsk eller arg över något. Jag anser bara simpelt att jag är den jag är pga av andra saker. Min personlighet är som den är, för att jag har de gener som mina släktingar burit vidare till mig. Jag och min syster är väldigt lika till sättet numera, men jag har en Aspergerdiagnos, och hon är frisk, trots att vi ibland kan agera på exakt samma sätt gällande något. Egentligen hade jag kunna ta både min bror, min pappa eller min mamma som samma exempel.

Jag gillar att ifrågasätta saker. Det har vi blivit uppväxta med att få göra. Jag tyckte skolan var skittråkig, och kamraterna var elaka mot mig oavsett vad jag än gjorde. Varför ska jag då umgås med dem? Jag har aldrig varit särskilt aktiv av mig. Det bästa jag vet att göra, även när jag var barn var att sitta inomhus och stirra på en skärm – precis som idag. Det längtade jag efter när jag gick i skolan, om det inte var engelska lektion, eller något annat kreativt. Det var skoj! Jag har alltid haft svårt att röra mig som jag vill röra mig, och varit stel som en pinne. Är det så konstigt då att jag föredrar att vara stillsam hellre än aktiv? Om ifrågasättande ger en Aspergerdiagnos och att man är en usel elev, ja då borde halva Sveriges befolkning få en sådan diagnos, egentligen…

Skitsamma egentligen. Jag är varken asperger eller fibromyalgi. Jag bara anser att Asperger inte är en del av mig. Den är en del av ett missförstånd som läkarna inte förstod när jag fick diagnosen. Hade fibromyalgi varit mer accepterat i början av 90-talet, så hade jag förmodligen fått den diagnosen från början, eller kanske något annat som är mer fysiskt påfrestande, för det har påverkat mig hela livet. Även mina magproblem i form av både fibromyalgi och IBS borde jag ha fått som liten, för dessa problem har jag också alltid haft. Oavsett om jag har Asperger eller ej, så anser jag (och kommer förmodligen alltid att göra) att jag är feldiagnosticerad och att denna diagnos är jävligt korkat att ”stämpla” mig på ett sådant sätt som den har gjort tidigare.

Jag kommer i alla fall kunna ha det väldigt svårt att både omfamna och acceptera en Aspergerdiagnos på mig själv i fortsättningen. Jag är inte rädd för att göra det. Det känns bara så förbannat jävla fel, irrelevant och totalt bullshit när det gäller vem jag är och vad den diagnosen gör för mig och andra. Varför ska jag acceptera något som inte känns rätt? Varför ska jag uppmuntra något som påverkar alla andras syn på mig, men inte min egen? Egentligen accepterade jag den aldrig förr heller när jag var totalöppen med den. Allt prat om diagnosen gjorde att jag istället blev min diagnos och jag förändrades mycket negativt pga det.

Det är bara andra som påverkas av denna bokstavsdiagnos på ett papper i en journal. Jag har egentligen aldrig förstått varför – för jag vill bara vara den jag är. Och den personen kan jag vara ändå – utan en irrelevant personlighets-diagnos.

Kategorier
Videobloggen

Nya videoklipp om mopsen Rut och skitvädret i Växjö

Idag har jag varit aktiv på min YouTube kanal igen och laddat upp två klipp på en och samma dag. Det första klippet är om Rut, den lilla mopsvalpen som jag fått vara hundvakt åt lite då och då den senaste veckan.

Det andra klippet spelade jag in i morse när jag väntade på bussen och då hade jag verkligen fått nog av både regn, värk, den försenade sommaren och busstiderna. Det är alldeles för tidigt att låta bussen bara gå en gång i halvtimmen när semestertiderna inte ens har börjat! För mig som har fibromyalgi så är det nästan katastrof, för ju mer jag rör på mig desto jobbigare blir att orka med allt man måste göra, så då är det bra att bussen finns, även om det är dyrt med busskort. Jag laddar också bara på reskassa, för jag har inte råd med annat men förhoppningsvis så får jag handikappersättning om ett par månader och då får jag pengar till busskort, vilket också gör att det blir lättare att vistas och åka till stan och utföra ärenden när man inte behöver tänka på kostnaden för en enkel resa.

Titta gärna på bägge klippen, lämna lite kommentarer, dela vidare och prenumerera om du inte redan gör det. Filmen om Växjös skitväder har också undertexter på både engelska och svenska, eftersom bilarna gör att jag knappt hörs ibland. Denna gången var det också otroligt lätt att lägga till undertexter, för YouTube måste ha ändrat något så det inte blir lika stressigt att lägga till det, så det är nice. Det kanske innebär att jag får möjlighet att återigen börja med att ha undertexter på Engelska och Svenska igen, nu när jag äntligen också börjar få lite fler prenumeranter och visningar på mina klipp. Det lönar sig att inte tjata ibland!