Frivilligt barnlös eller barnfri? Jag vill i alla fall INTE ha barn!

Det här inlägget skall bara läsas om man verkligen vill veta hur jag känner, tycker och upplever livet som kvinna som valt att leva sitt liv utan några barn, varken biologiska eller tillkomna på annat sätt. Svordomar och äckelpäckelsaker som vi kvinnor tråkigt nog måste genomlida finns beskrivna här, så läs på egen risk och inga hatfulla kommentarer om mina val angående mitt liv gällande den här aspekten, tack!

Fortsätt läsa Frivilligt barnlös eller barnfri? Jag vill i alla fall INTE ha barn!

Panik!!! Ska jag flytta min YouTube kanal – igen?

Jag har videobloggat en hel del på sistone, och här kommer ett till klipp som ingen har lust att titta på om jag får gissa. Än så länge är det bara jag själv som tittat och jag blir bara mer ledsen för varje gång jag ser den tråkiga statistiken, men jag ska väl inte klaga. Folk är så upptagna med sitt att de hellre väljer att se andras videofilmer före min skit som jag laddar upp. Jag vet, jag låter sur och tvär, men jag kan verkligen inte hjälpa det.

I alla fall. Ska jag flytta på kanalen eller inte? O vem fan orkar bry sig? Nu ska jag gå o sova och vila min trötta kropp och onda rygg och nacke. Min datormus gick sönder, så jag har fått börja använda en annan vi har här hemma som gör att jag får mycket ont i hela högersidan och som gör att min asjobbiga huvudvärk, av den huggande sorten blir återigen värre.

Nä, nu måste jag sluta med det här. Jag orkar inte.

Det här inlägget skrevs från Nexus 5 med applikationen WordPress for Android

En månad på Globala Kronoberg, och annat snack om smärta och värk

Det är söndag, och nästan en obligatorisk blogg-dag, men istället för att det ska vara en kort, sketen uppdatering så tänkte jag försöka skriva lite mer. Som rubriken påstår så ska jag från och med imorgon då hjälpa till hos Globala Kronoberg som är en annan verksamhet inom nätverket SIP. Det ska bli väldigt roligt och jag hoppas att jag kommer få göra roliga uppgifter och lära mig mer om diverse ting så jag får mer bra saker att stoppa i mitt CV inför kommande händelser på arbetsmarknaden.

Annars så är det en helt vanlig helg. Denna helgen, eller snarare hela denna veckan har präglats av smärta på olika sätt. Förutom väldigt mycket fibrovärk, så har jag även fått mer ont i min rygg av diverse anledningar. Även mina problem med huvudvärksattacker är tillbaka, men det beror främst på att jag har allmän smärta i resten av kroppen. Tids nog ska jag uppsöka naprapat eller något i den stilen, för ryggproblemen samt huvudvärken är mycket jobbig, så det står jag inte ut med.

Nu har jag i alla fall fått tillbaka min stol som jag har fått via Arbetsförmedlingen, så när jag väl är på plats så har jag åtminstone bättre stöd för ryggen när jag väl sitter vid en dator. Det är när man gör allt annat som det blir problem. När jag har varit på praktiken så har jag stått säkert 200% mer än vad jag vanligtvis orkar med, men det har varit ett måste då mycket av det jag gör på praktiken kräver att jag går runt och pratar med mina kollegor, men jag är ändå fascinerad över hur mycket jag ändå orkar stå. Vanligtvis orkar jag max några minuter, men på praktiken så kan jag orka stå i timmar, nästan i alla fall. Ryggen tar inte direkt stryk av det. Jag får vanligtvis bara massiv fibrovärk efteråt, vilket kan vara minst lika jobbigt som att inte orka stå.

Jag vet faktiskt inte vad den här ryggvärken beror på. Det började för ca 2 månader sen, någon gång i december 2014. Helt plötsligt fick jag ont i ländryggen. Annars brukar jag bara få ont i ryggen om jag legat för länge på rygg i  min säng på fel sätt. Värken har kommit och gått och med diverse hjälpmedel såsom att hitta ett bra sätt att ligga på i sängen, och en kudde bakom ryggen när jag sitter i soffan så blir det sakta bättre. Det är när jag inte har något stöd för ryggen och måste böja mig eller ”aktivera” mig på andra sätt som värken blir sämre. Värst är det när jag måste böja mig för det är något min kropp aldrig någonsin klarat av att göra – i alla fall inte ordentligt.

När man böjer sig, för att exempelvis plocka upp något från golvet så ska man böja knäna samtidigt och hålla ryggen rak. Min kropp har aldrig vetat att det är så man gör, så när jag böjer mig framåt så böjer jag ryggen istället och håller benen väldigt raka. Det har jag gjort sen den dagen jag kunde stå, och när jag kröp som barn så kröp jag med helt raka ben. Jag har typ aldrig kunnat böja på benen när jag står upp och jag har ingen jävla aning om varför. Jag antar att detta är den bidragande orsaken till varför jag till sist har fått problem med ryggen. Istället för vanligt fibrovärk och alla andra mystiska problem jag har, alltså.

Greta ligger och sover i sin lilla säng

Eftersom SIP är ett sådant fantastiskt ställe och helt perfekt för mig, så finns det ju självklart möjligheter att ha hund utan att det påverkar jobbet. Sen jag började på praktiken så har jag tagit hand lite om Greta, vilket är en Fransk Bulldogg på ca 12 veckor som är supersöt. Dock är hon ju inte en Grand Danois, utan hon är pytteliten, vilket gör att jag måste böja mig när jag ska klappa henne eller lyfta upp henne från hennes hage. Det är så klart jobbigt att jag får ont av det, men just i det fallet så är smärtan värt allt, för en söt liten valp kan jag bara inte neka – oavsett ras! Sen är ju alltid en större ras bättre för mitt personliga välmående, men det ska jag snart blogga mer om på Antons blogg, så håll utkik!

Jaja, nog snackat om ryggvärk och annan smärta. Idag är det söndag och en ren och skär latardag. Vad har du gjort i helgen?

3 månader fortsatt praktik inom SIP!

Igår hade jag mitt uppföljningsmöte om praktiken. Mötet gick väldigt bra och vi kom överens om att jag självklart ska vara kvar, eftersom jag trivs så oerhört bra. Från och med Måndag så är det en ny 3-månaders period med praktik som gäller, men fram tills dess är allt som vanligt.

Tummen upp för fortsatt praktik på SIP!
Tummen upp för fortsatt praktik på SIP!

Jag är jätteglad över att få fortsätta och det ska bli roligt att få prova på fler saker inom SIP, då väldigt många projekt, men även kommande projekt kan vara av stort intresse för min del och har jag tur så kan det mycket väl sluta med en anställning.

Idag jobbar jag hemifrån igen. Jag har kommit fram till en plan för att slippa överanstränga min kropp så mycket, och den ser ut som sådan:

  • Självklart jobbar jag fortfarande alla dagar och mina 50%.
  • Så länge vi har vinter och temperaturer under ca +8° så ska jag försöka undvika att promenera allt för mycket. 30 minuter 1 dag funkar. Mer än så och flera långa promenader som ligger alldeles för tätt och jag får massvis av onödiga smärtor.
  • Detta innebär att jag kommer ta bussen till eller från praktiken ett par dagar i veckan.
  • Ca 2 dagar i veckan jobbar jag hemifrån.
  • Resterande dagar är jag på plats, men med mycket färre promenader.
  • När temperaturen stiger vill jag börja promenera som vanligt för att få vardagsmotion men även för att spara in pengar på bussbiljetter.

Ja, det var väl det jag hade att säga för den här gången. Vad ska du hitta på idag?

Fler videoklipp och annat vardagsliv

Det är torsdag och första veckan efter alla ledigheter är igång. Både igår och idag så var jag på plats, men som vanligt så strejkade kroppen igen. Detta berodde på det kalla vintervädret vi har nu, även om det inte är superkallt. Min kropp + temperaturer under 4-5° Celsius + långa promenader samt annan aktivitet som innebär att stå upp länge och exempelvis städa är typ döden för mig som har fibromyalgi.

Det konstiga med det hela är att nu när jag praktiserar på SIP så får jag istället för att höra att jag är lat, gnällig, sur etc att jag borde undvika att göra saker som får mig att må dåligt och fara illa. Det är härligt att få höra det, även om det är en konstig känsla. Jag har ju typ alltid varit ”den gnällige” oavsett var jag än har arbetat eller praktiserat/arbetstränat vilket alltid har bidragit till att det funkar dåligt på den arbetsplatsen jag är. Här är det inte så, utan mina svårigheter accepteras fullt ut.

Det enda problemet är väl att jag själv inte tar ansvar nog och säger nej, utan att jag istället vill visa min bästa sida, visa att jag kan erbjuda att utföra saker jag blir ombedd om istället för att göra det jag gör allra bäst, vilket är att sitta framför en skärm och göra diverse grejer med hjälp av internet och Googles produkter. Det är åtminstone en av sakerna jag gör bäst. Ta hand om hundar är en annan och likaså att muntra och stödja personer som är i behov av det. Hade jag kunnat kombinera alla tre så hade jag varit riktigt glad på arbetsmarknaden – den saken är klar!

På måndag ska jag ha uppföljningsmöte om förlängning av praktiken och det ser jag fram emot. Blir det förlängning så kommer jag få tillbaka min underbara stol som jag har via Arbetsförmedlingen och fortsätter jag praktisera tillräckligt länge så hoppas jag att mina möjligheter för framtida anställning ökar markant.

Innan jag säger ajöss för idag så ska jag dela med mig av två ”nya” videoklipp som jag nyligen laddat upp till min YouTube kanal. Det är de två mest populära klippen från min gamla svenska kanal. Den med juicen fick över 1000 visningar så det är riktigt bra. Jag hoppas att den kommer bli minst lika populär även denna gången.

Senare kanske jag lägger till flera gamla videoklipp i denna spellistan. Jag gjorde bland annat en video om att tvätta hår utan schampoo och en annan om varför jag vill ha Grand Danois. När jag orkar uppdatera dem och ladda upp dem så kommer listan självklart att fyllas på med dem.

Jag har sminkat mig igen!

Jag har inte sminkat mig på över 4 år nu. Innan dess från och med att jag blev tonåring så var jag beroende av smink, eller åtminstone av mascara, nån typ av eyeliner/kajalpenna och nån snygg ögonskugga. Smink för mig är inte massa kladd. Jag har använt concealer och massa sånt men jag ser bara dum ut i det och det blir så ojämt och konstigt. Jag har alltid haft väldigt ljusa ögonfransar, vilket har gjort att just mascaran har varit viktig. När jag inte hade på mig smink när jag var yngre, frågade folk  mig om jag var sjuk. Det var väldigt jobbigt att höra, särskilt när det kom från barn som var mycket yngre än mig. Vuxna var smarta nog att se/förstå att jag bara var utan smink.

När jag flyttade hemifrån så började jag i perioder att gå utan smink. När jag gjorde det precis då jag flyttat ner till Skåne så berodde det mest på att jag låg i någon slags könsidentitets-kris. Det gör jag egentligen fortfarande, men det är en del av min personlighet. Jag hatar att vara tjej, eller snarare att ha den biologi som gör mig till kvinna. Jag kan gärna vara utan allt sånt skit. Smink däremot kan vara roligt, och det har jag alltid tyckt.

När jag var yngre och sminkade mig jämt så kunde man se hur jag mådde genom att exempelvis se vilken färg jag hade på min ögonskugga. Ju mindre smink, desto tröttare var jag. Hade jag svart ögonskugga var jag arg. Glittrade det massvis var jag superglad, och så höll det på.

För några år sen så började jag lite då och då att sluta sminka mig igen. Jag ville egentligen sluta sminka mig helt, men kom inte riktigt till skott. En dag för typ 4 år sen så tittade jag mig i spegeln och tyckte att jag såg bra ut utan smink. Sen den dagen har jag inte sminkat mig – inte ens på julafton eller fest, förutom idag.

Planen nu är inte att vara sminkad jämt, men oftare i alla fall och speciellt till festliga tillfällen. Idag köpte jag en ”vårdande” mascara, en eyeliner och ett paket med en samling ögonskuggor i olika färger. Det blev lite dyrt men å andra sidan så räcker ju grejerna i säkert 1 år om inte mer. Huvudsaken är att jag hade råd med det.

I övrigt så har jag idag hjälpt till på nya stället där SIP ska ha sin verksamhet. Jag fick städa lite, ta bort färg etc från en av toaletterna, men kroppen strejkade rätt snabbt efter att jag påbörjat jobbet, så jag fick pysa hem och göra uppgifter via datorn istället. Det känns bättre, för jag känner mig ändå rätt död idag och jag har mycket värk, särskilt i smalbenen av att ha stått så mycket.

Snart är det julafton. Bara två dagar kvar. Jag önskar mig pengar och gärna swishade. Vill du ge mig ett litet bidrag, så kontakta mig så ger jag dig informationen du behöver.

Hälsningar från den girige och fattige, som åtminstone har börjat sminka sig igen.

Men om man inte orkar stå då?

Jag läste en artikel häromdagen i DN om att stå upp förbättrar hälsan och kan minska risken för att dö i förtid. Well, duh? Alla vet vi väl att så är fallet och att det är ”farligt” att sitta ned för mycket. Det är så otroligt många artiklar i media just nu om alla risker som vanligt folk (inkl. mig själv) tar som bidrar till att man dör i förtid. Artiklarna får det att låta som att istället för att du dör vid 80+ nånting så dör du när du är 50, men så är det ju inte. Visst, du dör tidigare om du inte är hälsosam, absolut, men ofta gäller det bara kanske 1-2 år tidigare än genomsnittet. Sen är det så totalt olika med och jag vill hellre leva mitt liv och dö vid 50 än leva som halvsjuk tills jag är 80+ och har haft smärta eller andra problem hela livet. Ska jag bli totalt hälsosam så måste det inte kännas som tvång, utan det ska vara något roligt, vilket det sällan är och därför kan jag nästan aldrig bryta dåliga vanor.

Maja ligger o sover bredvid mig i soffan

På grund av min fibromyalgi så har jag väldigt svårt att stå upp i längre och korta stunder. Dessvärre, då jag den senaste tiden fått problem med ryggen och fått värre värk med fibromyalgin än vad jag haft på länge, så är det typ bara promenader eller att stå upp som förbättrar symptomen, men såsom min hälsa är för tillfället så orkar jag knappt gå och jag orkar bara stå nån minut eller så innan jag börjar få smärta av andra slag. Därför fortsätter jag ofta att sitta ner, trots att ryggen gör ont och jag får fibrovärk. Det är ett moment 22 eller en ond cirkel och jag ser ingen direkt förbättring, särskilt eftersom den astråkiga hösten snart kommer, och snart är vintern och snöhelvetet här igen.

I övrigt är jag ändå relativt glad, bara att jag är otroligt seg och trött samt att jag känner mig smått uttråkad. Jag har inget direkt att se på Netflix (förutom The Nanny) och då jag inte orkar prata politik nått mer nu, så har jag knappt haft några idéer alls för att blogga. Det är väldigt trist, så jag är glad att jag åtminstone kom på nått att skriva om idag, även om det självklart inte är ett tvång att jag ska skriva nått dagligen. Det är bara jag som vill göra det, så länge det är intressant och jag kan fylla ut det mer än vad en rad text + en instagrambild kan göra. Helgen går förbi fort, men det gör inte så mycket. Jag har snart inte särskilt mycket mer att göra på Lernia, så risken är väl att man får försöka fylla ut de sista veckorna jag är där med andra projekt. Jag vill ju gärna fokusera mer på eget företagande, typ låtsas att jag ska starta min firma och ta reda på allt småskit som behövs för det. Jag vill faktiskt veta vad allt jag behöver hade kostat, hur jag kan dra av hyran, hur dyrt det hade blivit o införskaffat en tjänstebil etc. Jag vill bara veta det.

Jaja, det får komma senare. Vad ska du göra resten av denna helgen?

Imorgon är det dags att röntga nacken!

En bild på var huvudvärken kan slå till. Bilden är en länk

Som en del av er vet, så har jag under en väldigt lång tid drabbats utav en huvudvärkstyp som heter ”Ice pick headache” eller primär huggande huvudvärk. Jag har skrivit om det tidigare, särskilt i gamla bloggen. Det är i alla fall asjobbigt och det känns som om man blir slagen i huvudet med en stekpanna titt som tätt. Det kommer från en klarblå himmel och pang! så slår det till. Sen är det över.

När jag började på Lernia i mitten av Juni så gick jag på en del föreläsningar i början. Lokalen vi satt i där är alltid väldigt kall, och stolarna är dåliga för min rygg. När jag hade varit där för tredje dagen i rad så hände nått särskilt, och mina problem med den här huvudvärken har sedan dess eskalerat nått så fruktansvärt. Tidigare, när jag väl fick huvudvärken så fick jag kanske en, möjligtvis två attacker om dagen några dagar i veckan. Inga på natten. De här attackerna var väldigt kraftiga, även om de oftast bara varar i en sekund. Det är alltså inget migränanfall, även om det är vanligare hos personer mer migrän att få just den här typen av huvudvärksattacker. Under den tredje dagen när jag satt på föreläsningen så fick jag säkert ett tiotal attacker, och sen dess är det mer vanligt att jag får typ 30-50 kanske till och med uppemot 100 attacker om dagen. Till och med på natten.

När det var som värst, dagarna efter den där föreläsningen så fick jag först 40 attacker – kraftulla sådana på en och samma dag. Dagen efter fick jag ännu fler, säkert 100 och sen så ökade det och minskade i en vecka. Sen gick jag till läkaren och fick medicin utskrivet. En typ av kraftfullare ipren med indometacin som innehåll, eller åtminstone en ”kusin” till den. Efter lite google sökningar så har jag läst att just indometacin ska hjälpa mot den här typen av huvudvärk, men det har inte hjälpt för min del.

Ungefär så här känns det varje gång - asjobbigt!
Ungefär så här känns det varje gång – asjobbigt!

Däremot, efter att jag någon månad senare gick till läkaren igen för att medicinen inte hjälpt, så fick jag rådet att ta den där medicinen tillsammans med en väldigt stark huvudvärkstablett – typ citadon eller vad det heter. Det funkade väldigt bra, men det var otroligt obehagligt att ta den medicinen, för jag hade liksom ingen kontroll över mina muskler och det kändes som om jag låg på ett moln och flöt hela natten. Jag sov också väldigt dåligt. Däremot så var jag komplett huvudvärksfri i en hel vecka. Sen har attackerna börjat återkomma lite då och då.

Nu är det blandat hur ofta jag får dem. Medan jag har skrivit det här inlägget så har jag fått ett 10-tal, kanske fler. Orka hålla räkningen? De har inte varit så kraftfulla. Efter att jag har börjat få fler attacker så gör dem mindre ont. Det känns ungefär numera som om att hjärnan själv krymper ihop för en sekund, men det gör ändå ont (jag som är så smärtkänslig) och det är jävligt irriterande och frustrerande att ständigt få dessa attacker, även när jag sover. Jag har vaknat oerhört många gånger sen tidigare i somras pga att jag fått dem på natten.

När det började bli som värst, så ändrade jag lite strategier för att se om det blev bättre. Svaret är kortfattat; ja. Jag slutade nästan helt att sova på höger sida, jag bytte musen från höger sida till vänster (trots att jag är högerhänt) och jag sitter mer tillbakalutad när jag sitter vid datorn. Det hela började förmodligen med någon typ av musarms-problematik, då jag har haft ont i min högra axel länge och varit stel och haft en brännande känsla i hur många år som helst där. När jag varit på massage, så har jag haft rejäla knutor som aldrig försvinner, för jag spänner mig konstant (något jag gjort sen jag föddes), men sen den natten då jag tog citadon + starkare ipren medicin så har de flesta (och de värsta) spänningarna släppt.

Ungefär när det hela började så märkte jag också att jag började spänna käken helt okontrollerat, särskilt om nätterna. Jag gnisslar inte tänder, men jag spänner käken. Det har jag också nästan helt slutat med sen den natten och det är skönt. Visst är jag spänd fortfarande, men inte alls lika ofta och länge som innan jag tog den kombinationen av tabletter.

Jag vill också påpeka att jag är ingen läkare och rekommenderar INTE att någon annan som läser det här prövar hejvilt med att blanda tabletter ifall ni också lider av den här typen av huvudvärk. Tala ALLTID med en läkare först!

I alla fall, imorgon ska jag äntligen till sjukhuset för att röntga nacken och jag hoppas att jag får ett svar på varför jag har drabbats av den här förjävliga huvudvärken. Jag vill bara att den ska sluta, för den förstör mycket för mig, ibland nästan mer än själva fibromyalgin.

Jag var med i Idol 2004!

jag-idol-2004
Bild på mig från idol 2004

Jag fick nyligen ett sms från min pappa där han tackade för presenten och sedan talade han om för mig att jag var på TV i måndags. Jag är den som har massa rosa smink på mig och där Clabbe säger att det passar bättre på säckpipa. Vad som däremot inte visades i programmet var att kisthi ville ha med mig. Hon tyckte bar att min stil var lite svår att tolka, då jag var klädd i svart huvatröja med knallrosa text + svarta baggy byxor, men på ryggen hade jag en jättesöt teddybjörn som ryggsäck. För 10 år sen så älskade jag nämligen att blanda ”sött” med ”hårt” och jag ville väldigt gärna bli en kändis. Om jag kan sjunga eller ej är ointressant, för sen Idol 2004 så har jag totalt lagt ner allt vad musik-karriär heter och jag sjunger aldrig numera, och det är helt ok. På grund utav min fibromyalgi så hade jag aldrig orkat vara med ändå, även om jag hade gått vidare.

Det enda jag kan se dock när jag ser mig själv från 10 år tillbaka är – ”herregud, vad smal jag är! Det är sådär jag borde se ut, inte feta kinder och dubbelhaka. Jag vägde väl typ 12-13 kg mindre än vad jag gör idag på den bilden, men skitsamma. Det är ju bara jag som tycker att jag ser tjock ut numera…

Jag sjöng i alla fall Amazing Grace, och det var därför jag fick den kommentaren av Clabbe.

Nu när idol har börjat igen och det fyller 10 år, så är det nästan självklart att min lilla audition borde visas igen, men det enda jag orkade leta mig igenom var det här lilla klippet:

Uppdatering!
Klippet när jag sjunger (faktiskt väldigt dåligt, så jag förstår varför jag inte gick vidare) har nu infunnit sig på YouTube. Det är Idol själva som lagt ut den, så varsågoda:

Hur ska jag få ett jobb?

Jag sitter och försöker se glad ut efter att ha påbörjat min ansökan till Försäkringskassan.

Ja, genom o söka ett, eller hundra – så klart! Det säger de flesta, men arbetsmarknaden och arbetsgivare säger väl annat. Jag kommer ju ifrån en bakgrund som förtidspensionerad, och det är sällan attraktivt på arbetsmarknaden. Ju mer du har jobbat, desto fler jobb har du möjlighet att få. Är du högskoleutbildad, eller utbildad förbi gymnasiet och har körkort ökar dina möjligheter ytterliggare, men det behöver inte betyda att du får ett jobb.

Jag börjar nästan ångra att jag valde det jag valde när jag började plugga på högskola. Inte för att det är ointressant, absolut inte. Jag är rätt utbildad, för min stora passion ligger faktiskt i att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsnedsättningar att få jobb. Det som gör att jag nästan ångrar mitt val är bristen på jobbmöjligheter, då att få ett jobb på exempelvis Arbetsförmedlingen är skitsvårt, då jag har sökt säkert 4 ggr och aldrig ens blivit kallad till intervju.

Nu sitter jag och skriver ett personligt brev till Försäkringskassan, för dem söker äntligen folk och jag hoppas att jag är åtminsone lite intressant för dem. Bara en intervju hade liksom varit tillräckligt för att veta att jag har en chans. Jag vill inte riskera att fortsätta där jag var då jag var förtidspensionerad, vilket innebar praktik eller arbetsprövning på ställen som betalar uselt (ifall man väl blir anställd) och där man utför jobb som jag egentligen har väldigt svårt för pga min fibromyalgi.

Som jag har skrivit ett par gånger nu, så jag vill jag inget mer än bli min egen, och jag vill komma dit så fort som möjligt – men jag måste ha relevant arbetslivserfarenhet först. Annars kommer jag ingenstans.

Det är bara så frustrerande att jag sitter i en sån här sits, där oavsett vad jag än har gjort tidigare så hjälper det inte mig särskilt mycket att uppfylla mina viktigaste drömmar i livet. Fine, jag ska inte vara girig. Får jag ett sketet låglönejobb som jag klarar av så är det bättre än att bara få ynka 4k i månaden som jag har nu. Hade jag fått ett riktigt låglönejobb med en nettolön på typ 12k så hade jag tripplat min inkomst och kommit mycket närmare målet om att skaffa Grand Danois. Med mina beräkningar hade det tagit mig ca 10 månader att spara undan till GD då, istället för 3, om jag hade fått ett jobb med minst 19k i nettolön.

Jaja, tids nog så lär jag få nån slags anställning – eller om jag har mera tur så vinner jag några miljoner på lotto och slipper jobba. Vem vet?