…Om jag bara hade kontroll…

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Det som stör mig mest är att majoriteten av det kan jag inte berätta hursomhelst, utan att det blir förödande konsekvenser av det. Jag behöver skriva av mig, berätta exakt hur jag känner och upplever vissa saker, men jag har ännu inte kommit på hur jag ska göra för att enklast sätt dela med mig utav det som snurrar i mitt huvud för tillfället.

Det är bara mycket just nu, mer än vad som behövs vara där. Till en stor del är det bara positiva saker, men det finns också en stor rädsla och jag är också lite ledsen över vissa saker. Sjukt störigt är det med alltihop i alla fall.

Om jag hade haft kontroll, så hade jag bara slutat bry mig och aldrig ältat en endaste grej någonsin igen men så lätt är det inte att vara jag. Får man en tanke i huvudet som är tillräckligt intressant på något vis, eller kanske för störig för att kunna släppa – ja då sitter den där tills att problemet är löst eller att man genomfört vad det nu än är man bara vill få överstökat. Ett exempel är att jag håller på att längtar ihjäl mig efter Grand Danois. En väntan som hållit på i 20 år! Ett annat exempel är att jag längtar efter tills att vi bor i Malmö med tusen gånger  bättre läge och närhet till det man behöver. Ett tredje kan räknas som min nyfunna besatthet över att lära mig programmera och för en gångs skull förstå kod. Ett fjärde är hur mycket jag vill bidra med i vår förening Funkibator och etableringen av Funkibator Syd.

Hade jag också haft kontroll över precis allt så hade jag lätt varit mer aktiv, läst mer böcker, druckit vatten istället för läsk (och föredragit det över alla andra ohälsosamma drycker) och orkat laga nyttig, hälsosam och vegetarisk mat varje dag utan att mer eller mindre klagat. Jag hade också haft ett konstant lugn och inte haft en karusell av känslor som bara beter sig hur de vill. Som att slippa bli fly förbannad för att man typ inte får upp blixtlåset på tröjan nån gång. När sån ilska uppstår så är det på dagar då man har mindre energi, mindre ork och för mycket annat så jag orkar helt enkelt inte ”chilla” eller ta kontroll, för jag kan bara inte. Jag vet liksom inte hur man gör… Det är inte kul att ha det så – vara utan total kontroll när jag vet att inte behöver eller ens vill bete mig på vissa sätt i särskilda situationer. Jag hade accepterat mer av de saker jag idag tycker är skittråkiga och jag hade gjort allt i min makt för att få saker och ting att fungera för alla parter. I verkligheten är det en helt annan sak. I verkligheten har jag hinder som stör mig titt som tätt. En värk som uppkommer när man som mest vill göra roliga saker och ett intresse som bara verkar vara inställt på bekväma lösningar och tv tittande eller nått i den stilen. Det finns många fler hinder utöver detta, som att det krävs pengar för allting!

För närvarande håller jag på att tappa kontrollen helt, men jag försöker att göra mitt bästa för att det inte ska gå överstyr ändå. Jag fungerar fortfarande och allt är som vanligt. Det är ingen lögn. Det är bara så att ju längre tiden går desto mer eftersöker jag en radikal förändring. Det bara känns så. Dags för förändring…

Det är fan dags att lyckas med olika saker och för en gångs skull i mitt liv, få kontroll över mina handlingar och mitt liv så allt blir så fungerande som möjligt.

När jag hittat ett sätt att förmedla i text mina tankar jag har som jag vill dela med mig så återkommer jag. Ge gärna förslag nedan i form av en trevlig och stöttande kommentar.

Summering av årets påskvecka

Till årets påskvecka tänkte jag vara smart och ta långledigt. Det var en bra plan, men den var bättre innan än efteråt, för nu när det är över så känner jag mig inte direkt utvilad eller taggad för något annat. Påskledigheten blev långt ifrån vad jag hade planerat och tänkt mig.

Tanken var att jag skulle vila ut mig, träffa kompisar och lära mig koda. Det blev knappt nått av det. Jag fick sovmorgon i alla fall, men har inte känt mig direkt utvilad när jag vaknat. Ibland har jag sovit rätt dåligt också. Jag har inte träffat några kompisar och jag har suttit totalt någon timme bara under de 10 dagar jag varit ledig med att fortsätta lära mig C#. Enda riktiga planen var att vi skulle fira påsk med Henriks familj på påskdagen och att Henriks ena bror skulle komma och hälsa på. De planerna blev av, men påskfirandet blev inte riktigt heller som jag tänkt, men det återkommer jag till senare.

Jag färgade också håret igen, med mina roliga färger. Denna gången valde jag blått och lila. Denna gången tog jag även extra mycket färg, använde bara ett starkt schampo innan och resultatet blev snäppet bättre än sist, men fortfarande skitdåligt. Jag vill ha blått hår och lila hår! Istället ser det blåa typ grönt ut och det lila? Nja… jag tycker jag ser ut som en påskhäxa eller nått, så på så vis var det ju passande…

Jag visar upp mitt ”lila och blåa” hår. Jag är inte nöjd vilket man kan se av min grimas.

Orsaken till varför det mesta inte gått som planerat beror på att jag inte varit på humör för något. Samtidigt har jag varit sjukt uttråkad och inte haft någon direkt lust eller motivation till något särskilt. Jag har bara varit trött och sur, ungefär. Något som jag fullkomligt avskyr att vara! Jag var riktigt taggad med det här att lära mig koda C# innan ledigheten började, men lördagen när man vaknade upp så var det bara blä, ungefär och det har sedan gått i vågor. Istället har jag spenderat tid med att glo på telefonen, sett Vi på Saltkråkan via Öppet arkiv, spelat ett avsnitt av Walking Dead (säsong 3) med Henrik och hans bror, börjat se Naruto och tittat på annan anime. Jag har också sett en hel del filmer och serier. Det enda jag har haft ork till är alltså att bara se på tv i stort sett, men vi har varit iväg till Emporia också och lite andra ställen.

På påskdagen åkte vi iväg till Klippan för att fira påsk med familjen. På vägen dit fick vi reda på att tågen var inställda så vi var nästan beredda på att åka hem igen, men som tur var slapp vi det. Istället blev det nästan en rekordsnabb visit till familjen. Henriks ena syster skulle göra en potatisgratäng, vegansk sådan som jag var otroligt nyfiken på, men den tog så lång tid att bli klar att vi hann aldrig smaka på den. I och med att vi bor där vi bor just nu och vi inte hade så många lediga dagar kvar + att vi behövda handla innan vi kom hem så var vi tvungna att åka hem några timmar tidigare så då missade vi att äta av gratängen. Jag får istället försöka göra den själv någon gång.

I det stora hela så blev det absolut inte som jag hade tänkt mig och det gör mig allmänt besviken. Idag har jag jobbat igen, men jag är långt ifrån utvilad och det sura humöret kvarstår. Kanske bloggar jag lite mer om mina tankar kring hur jag mår senare, men inte idag.

Hur var ditt påsklov?

Det skånska livet skiljer sig inte så mycket från Växjölivet…

Det är faktiskt sant. Under de snart två månader som jag varit Skåning igen så har inte mycket förändrats, och det var rätt så väntat. Det finns fördelar och nackdelar med detta och som vanligt ska jag rabbla på så gott jag kan om detta i brist på annat.

Fördelarna

Det positiva med att livet är mer eller mindre detsamma som när jag bodde i Växjö är att den balans jag fann när jag bodde där håller i sig. Med balans så menar jag att jag med styrka kan bestämma över mitt eget liv, orka säga nej till saker jag inte har lust med och att jag arbetar hemifrån och får saker att fungera så optimalt jag bara kan utefter förmåga. Mycket av detta har jag att tacka mitt jobb på Funkibator för. Att arbeta hemifrån är inte så enkelt, även om allt mer arbete faktiskt går att sköta på så sätt, så är arbetsmarknaden och arbetsgivare rätt så generellt tröga med att låta personer arbeta hemifrån, då det är tänkt att man alltid ska sköta sånt på kontoret och bland sina kollegor. Dock är inte alla så, men det är fortfarande ett stort tryck på att man ska utföra sitt jobb på traditionellt vis, tycker jag, och att hitta flexibla arbetssätt är svårt för många arbetsgivare av olika anledningar. Därför är jag så glad över att jag fått mitt drömjobb och att jag kunde flytta 25 mil söderut och ändå fortsätta jobba. Att säga nej till saker är också en stor styrka som jag är glad för att jag har på riktigt nu. Oftast det jag menar med att ”säga nej”, gäller mer att tacka nej till sociala aktiviteter utan att jag har dåligt samvete över det. Dock, som ni borde känna till vid det här laget så är det lättare att vara social här i södra Skåne, då det finns fler roliga saker att hitta på, fler matställen att pröva, lättare att gå på bio och även mycket större möjligheter till shopping.

Nackdelarna

De negativa aspekterna är samma som det jag gnällt om i de senaste inläggen – nämligen hälsan och vikten. Jag blir bara fetare och fetare. Huden gör ont(för att jag ökar i vikt eller i centimetrar), magen är fortfarande kass (trots att vi äter lite nyttigare nu jämfört med tidigare, eller åtminstone lite mer grönsaker jämfört med innan) och kläder är hemskt att hitta. De kläder jag har hemma sitter dåligt, t-shirtsen jag har hemma börjar bli för små och byxorna går sönder, ett par efter ett annat. Orsaken till det? Förutom min eskalerande vikt så har det med att min stora mobiltelefon skapar hål i fickorna och nu har mitt tredje par alltså gått sönder, vilket var väntat. Det tar ungefär en månad, sen är det dags att köpa in ett nytt par av den modell jag hittat som sitter absolut bäst hittills. Vore det inte för de allt för små fickorna så vore byxorna absolut perfekta. Detta har iofs inget med själva Skåneflytten att göra. Det är mer det att önskan man hade om att ha ett aktivare liv och per automatik bara gå ner några kilon bara sådär var något jag hade inbillat mitt huvud att det skulle ske, men oj så fel jag hade. Det kommer krävas ännu mer av mig för att det ska bli mer positivt för mig att bo här.

 

Missförstå mig rätt. Jag är glad att jag flyttade ner och jag vill bo kvar här så länge jag bor i Sverige. Jag har varit realistisk hela tiden, och det är tur samtidigt som man är allmänt missnöjd över att alla mina inbillningar inte blivit någorlunda sanna ännu. Men jag har inte gett upp och tänker inte ge upp heller. Jag har accepterat mitt usla livs-faktum för längesen. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på det. Jag påminns dagligen över vikten, och allt annat jävla bajs som inte kan lämna min hjärna för tillfället. Jag är trött på att inte kunna fokusera på det jag vill, men en vacker dag kommer jag lyckas och det är dagen då jag börjar se hoppet vid horisonten. Alltså, eller mer känt som – när jag faktiskt lyckats gå ner några kilon (eller återgått till åtminstone ~65 kg och max 85 cm i bukmått). Det innebär att jag i behöver gå ner minst 5 kilo och minst 10 cm runt magen för att det inte ska kännas sådär jävla jobbigt i huden dygnet runt.

En stor fördel än så länge är i alla fall att jag också knappt haft någon fibrovärk sen vi flyttade och det är skönt. Hur länge det håller i sig får vi se. Det brukar oftast inte vara särskilt länge…

Hej Tjockis, vad smal du är…

Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja.
Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja.
Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja.
Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja.
Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.

Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.

Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.

Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.

När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.

Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.

Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…

När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.

I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.

Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig.  Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.

Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.

När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!

Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag  ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.

Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…

När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.

Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO på den här bilden...
Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…

Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.

När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!

Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.

Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket
Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.

Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.

Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.

Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…

Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.
Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.

SURA KOMMENTARER UNDANBEDES. TACK PÅ FÖRHAND!

Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.

Statusuppdatering | 10 September 2015

Jag är galet trött numera och är återigen inne i en trötthetsperiod. Den har varat i ca 2 veckor nu. Oftast varar dessa perioder i flera veckor, ibland månader. Imorgon dock, efter jag har slutat jobba för dagen så hoppas jag att jag kan spela in en till live sändning, eftersom det jag gjorde igår blev ett totalt kaos. Jaja, ville mest bara uppdatera er. Nu ska jag gå och sova. Dödstrött!

Det här inlägget skrevs från mobilen, rättare sagt från min Nexus 5.

Jag har Aspergers Syndrom, och jag ”förnekar” det!

Idag ska jag skriva om något som jag personligen har valt att undvika att prata om sedan 2008 ungefär. Det faktum att jag har Aspergers Syndrom. Det är en diagnos som jag anser är stämplad på mig, och absolut inte en diagnos som påverkar mig, personligen. Den spelar absolut ingen roll för mig, när det kommer till det vardagliga livet. Däremot spelar den roll för andra, som tycker att jag bör eller måste behandlas annorlunda för att jag råkar ha den här diagnosen på papper.

En meme som jag gjort själv, baserat på Game of Thrones. Det står ”Embrace your aspie-self – acceptance is coming”. Bilden är ändå en länk.

Orsaken till varför jag idag ”förnekar” den beror på att sen jag fick den så har hela mitt liv präglats så otroligt mycket av det, att jag mer eller mindre blivit både felbehandlad, dåligt bemött och en annan person än den jag vill vara. Egentligen ska jag inte klaga på ”alla andra”, men många jag har mött, eller i alla fall majoriteten av de som fått veta att jag har diagnosen på ett eller annat sätt, har behandlat mig synbart på ett annorlunda sätt efteråt. Nog för att man uppskattar tydlighet, men vissa artikulerar till glömska (oblivion). Ibland har de blivit extra tillåtande, från att ha gått till att konstant klaga för att man presterar dåligt till att ha betett sig som om jag vore en jättesöt liten 3 årigt  barn, där allt är ok – på fel sätt. En del har försökt tuta i mig och andra med samma diagnos att personer med Asperger har ”si och så” många symtom och beteenden, och dessa skall man uppfylla om man har diagnosen. Det ifrågasatte jag direkt! Allt det där har påverkat mig negativt, och när det var som värst, så gick min personliga utveckling tillbaka från att vara komplett självständig och förstående av omvärlden, till att fatta absolut ingenting och fråga min väg fram tusen gånger innan jag förstod vad som gällde. Det var läskigt!

När jag äntligen, 2008 fick min diagnos på fibromyalgi så började jag sakta men säkert släppa faktumet om A.S diagnosen. När jag gjorde det så mådde jag så otroligt mycket bättre. Jag gick från att vara en person som har Asperger (som också råkar heta Anna-Maria) till att vara Anna-Maria. Det var en stor skillnad, även om jag var någorlunda öppen med min diagnos under min högskoletid. Jag har mått som bäst när jag inte pratar om Asperger, och det är något jag vill fortsätta att göra, då jag anser att den har ingen direkt påverkan på mig.

I förra veckan så lade jag även upp en video på YouTube, som varar i nästan 20 minuter, där jag på Engelska förklarar min situation och hur jag står kring diagnosen. Där berättar jag att jag tror jag är feldiagnosticerad, och att det enda som asperger möjligen ”förklarar” är mina goda språkkunskaper. Men mina språkkunskaper kan en normal person åstadkomma med. Jag talar Skånska, trots att jag är född i 08-land och detta är något jag valt att göra själv då jag känner mig som skåning i hjärtat. Hade någon annan person med språktalanger vilja göra det med, hade det inte varit omöjligt och denne person behöver inte ha Asperger. Det kan också förklara till varför jag pratar Engelska mer eller mindre perfekt, även om jag ibland har svårt att hitta orden jag söker. Fast min pappa är frisk och pratar lika bra amerikansk engelska som mig. Vissa skulle också kunna säga att det förklarar varför jag har svårt att släppa saker, som det här med mitt krig mot vertikala videoklipp, men det kan likagärna beskrivas i att det är min personlighet som är sådan. Men även normala personer utan Aspergerdiagnos tycker att vertikala videoklipp är onödigt och dumt.

Det finns också en länk mellan fibromyalgi och Aspergers Syndrom, även om det gjorts ytterst lite forskning på det. En del av de saker som finns i fibromyalgi, finns även i Aspergers Syndrom. Det är bland annat att man ältar saker, att man kan få ångest, det är energitömmande att träffa personer etc. Stresskänslighet hör också ihop där, för bägge parter kan bli lika känsliga för stress. För min del är det inte enbart energitömmande att umgås bland folk. Bara att göra saker, vare sig de är utanför eller innanför mitt hem är jobbigt – på ett fysiskt sätt, genom smärtan jag får. Det är jobbigt att gå långt och mycket, springa, röra sig, stå länge men också att bara lämna lägenheten ibland – även om jag älskar att träffa folk och umgås. En person med Asperger kan röra sig fritt, springa, motionera och få träningsvärk. Jag får en annan värk, som kallas fibrovärk, och jag kan få träningsvärk av samma typ av motion och om jag skulle skada  mig så får jag alltså tre olika typer av smärta pga av samma sak jag har gjort som en vanlig person, eller person med A.S har utfört. En person med A.S blir trött av att träffa folk, inte av generella aktiviteter. Det blir däremot jag.

Som en person med möjligtvis Asperger, så är jag snarare översocial, extremt förstående och jag kan tolka saker som vanligt folk kan. Om min mamma frågade mig ”kan du öppna fönstret” så förstod jag att jag skulle öppna det, inte att jag har förmåga att öppna ett fönster. Jag tolkar nästan aldrig något bokstavligt heller, om jag inte vill jävlas med flit med någon, för sådan humor är riktigt rolig ibland. Fast om det är Asperger – då har hela Storbritanniens komiker Asperger!

De dagar jag brukar missförstå saker, är jag ofta trött, glömsk eller arg över något. Jag anser bara simpelt att jag är den jag är pga av andra saker. Min personlighet är som den är, för att jag har de gener som mina släktingar burit vidare till mig. Jag och min syster är väldigt lika till sättet numera, men jag har en Aspergerdiagnos, och hon är frisk, trots att vi ibland kan agera på exakt samma sätt gällande något. Egentligen hade jag kunna ta både min bror, min pappa eller min mamma som samma exempel.

Jag gillar att ifrågasätta saker. Det har vi blivit uppväxta med att få göra. Jag tyckte skolan var skittråkig, och kamraterna var elaka mot mig oavsett vad jag än gjorde. Varför ska jag då umgås med dem? Jag har aldrig varit särskilt aktiv av mig. Det bästa jag vet att göra, även när jag var barn var att sitta inomhus och stirra på en skärm – precis som idag. Det längtade jag efter när jag gick i skolan, om det inte var engelska lektion, eller något annat kreativt. Det var skoj! Jag har alltid haft svårt att röra mig som jag vill röra mig, och varit stel som en pinne. Är det så konstigt då att jag föredrar att vara stillsam hellre än aktiv? Om ifrågasättande ger en Aspergerdiagnos och att man är en usel elev, ja då borde halva Sveriges befolkning få en sådan diagnos, egentligen…

Skitsamma egentligen. Jag är varken asperger eller fibromyalgi. Jag bara anser att Asperger inte är en del av mig. Den är en del av ett missförstånd som läkarna inte förstod när jag fick diagnosen. Hade fibromyalgi varit mer accepterat i början av 90-talet, så hade jag förmodligen fått den diagnosen från början, eller kanske något annat som är mer fysiskt påfrestande, för det har påverkat mig hela livet. Även mina magproblem i form av både fibromyalgi och IBS borde jag ha fått som liten, för dessa problem har jag också alltid haft. Oavsett om jag har Asperger eller ej, så anser jag (och kommer förmodligen alltid att göra) att jag är feldiagnosticerad och att denna diagnos är jävligt korkat att ”stämpla” mig på ett sådant sätt som den har gjort tidigare.

Jag kommer i alla fall kunna ha det väldigt svårt att både omfamna och acceptera en Aspergerdiagnos på mig själv i fortsättningen. Jag är inte rädd för att göra det. Det känns bara så förbannat jävla fel, irrelevant och totalt bullshit när det gäller vem jag är och vad den diagnosen gör för mig och andra. Varför ska jag acceptera något som inte känns rätt? Varför ska jag uppmuntra något som påverkar alla andras syn på mig, men inte min egen? Egentligen accepterade jag den aldrig förr heller när jag var totalöppen med den. Allt prat om diagnosen gjorde att jag istället blev min diagnos och jag förändrades mycket negativt pga det.

Det är bara andra som påverkas av denna bokstavsdiagnos på ett papper i en journal. Jag har egentligen aldrig förstått varför – för jag vill bara vara den jag är. Och den personen kan jag vara ändå – utan en irrelevant personlighets-diagnos.

Nya videoklipp om mopsen Rut och skitvädret i Växjö

Idag har jag varit aktiv på min YouTube kanal igen och laddat upp två klipp på en och samma dag. Det första klippet är om Rut, den lilla mopsvalpen som jag fått vara hundvakt åt lite då och då den senaste veckan.

Det andra klippet spelade jag in i morse när jag väntade på bussen och då hade jag verkligen fått nog av både regn, värk, den försenade sommaren och busstiderna. Det är alldeles för tidigt att låta bussen bara gå en gång i halvtimmen när semestertiderna inte ens har börjat! För mig som har fibromyalgi så är det nästan katastrof, för ju mer jag rör på mig desto jobbigare blir att orka med allt man måste göra, så då är det bra att bussen finns, även om det är dyrt med busskort. Jag laddar också bara på reskassa, för jag har inte råd med annat men förhoppningsvis så får jag handikappersättning om ett par månader och då får jag pengar till busskort, vilket också gör att det blir lättare att vistas och åka till stan och utföra ärenden när man inte behöver tänka på kostnaden för en enkel resa.

Titta gärna på bägge klippen, lämna lite kommentarer, dela vidare och prenumerera om du inte redan gör det. Filmen om Växjös skitväder har också undertexter på både engelska och svenska, eftersom bilarna gör att jag knappt hörs ibland. Denna gången var det också otroligt lätt att lägga till undertexter, för YouTube måste ha ändrat något så det inte blir lika stressigt att lägga till det, så det är nice. Det kanske innebär att jag får möjlighet att återigen börja med att ha undertexter på Engelska och Svenska igen, nu när jag äntligen också börjar få lite fler prenumeranter och visningar på mina klipp. Det lönar sig att inte tjata ibland!

Att hitta rätt balans är svårt – när man vill så mycket…

Idag är jag tröttmössa deluxe. Fast det har jag egentligen varit av och till hela mitt liv. Just nu är jag det extra mycket, för jag har återigen fått lite mer att göra om dagarna på praktiken eftersom jag tillsvidare skall hjälpa till med distanskursen. Missförstå mig rätt nu. Jag är skitglad över detta, då det är mer lämpliga uppgifter för mig och jag får dessutom öva mer på att göra saker noggrant och långsamt.

Jag sitter framför datorn och ser smått död ut. Så här trött har jag inte varit på länge…

Det som gör det hela svårt är att hitta en bra balans av lämpliga arbetsuppgifter och promenader för min hälsa och vikts skull. Har jag väldigt lite att göra på jobbet (aka praktiken, men varit där så länge nu så det är enklare o säga jobbet), så är det lättare att orka med dagliga promenader till och från jobb + morgonpromenader. Har jag mer att göra på plats, ja då märker jag direkt att jag inte orkar gå lika mycket eller vara mer aktiv när jag inte är på jobbet. Går jag lika mycket ändå – ja då slutar det i massiv värk och en enorm trötthet som gör att jag till och med har svårt att ta mig upp ur sängen om morgnarna…

Promenaderna är ett måste, för att försöka gå ner fler centimetrar och nå en mer lämplig vikt som jag trivs i. Mest handlar det så klart om att vara nöjd och att kläderna ska sitta bättre. Sedan jag började på SIP i december har jag minskat ner ca 7 cm runt höfterna och snart gått ner 2 klädstorlekar i byxor och det är skitbra!Just nu pendlar jag eller står still rent viktmässigt.

Baksidan med den positiva viktnedgången (i centimeter) är att hela våren har jag haft mycket värk som följd utav att jag blivit mycket mer aktiv om dagarna än vad jag varit tidigare. Fördelarna väger självklart ut nackdelarna eftersom jag trivs så himla bra på SIP. Om ni inte visste det heller så ska jag också snart få min första utbetalning av sjukersättningen som äntligen ska beviljas på 50%. Det har tagit tid, men snart får jag papprena hem i brevlådan och jag kan slappna av åtminstone en liten del när det gäller den ekomomiska biten som för en bra och lång framtid framöver kommer vara fast. Sen får vi bara hoppas att allt annat löser sig ekonomiskt så jag kan börja planera ordentligt inför alla grejer jag vill göra när jag har mer pengar att använda på mig själv.

Men just nu så är jag för trött för att tänka på något annat än värk, sömn och vila. Ungefär i alla fall. Jahapp. Så är livet med fibromyalgi.