Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Att välja och vraka eller kämpa på och (förmodligen) misslyckas – det är frågan…?!

Efter gårdagens besked om att jag bara fick 2 poäng på senaste tentan i matte så fick jag fanimej nog. Jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag kommer studera inför nästkommande omtenta, för inget jag gör kommer någonsin att räcka för att kunna fortsätta det här programmet. Det finns kanske lite lösningar, men jag vet inte om jag orkar genomföra allt. Eller om det ens går…

En lösning är att jag ansöker om dispens. Det är nämligen så med tanke på vad jag har upptäckt att jag har inte fått rätt stöd som jag behöver, i alla fall om jag har tolkat alla dokument rätt. Jag kan ha läst fel och läraren har rätt ändå, men just nu tycker jag att jag har blivit lite ”felbehandlad” eller hur man nu ska uttrycka det. Särskilt när jag sett citatet nedan. Från årets kursplan till kursen står det så här:

Om studenten har en rekommendation från HKR om särskilt pedagogiskt stöd på grund av funktionsnedsättning, har examinator, eller den examinatorn utser, rätt att ge en anpassad examination eller låta studenten genomföra examinationen på ett alternativt sätt.

MA150B, högskolan Kristianstad gällande från 2019-01-21

Detta är något jag blivit nekad. Det finns inte resurser säger läraren, Bullshit! Hade jag kunnat göra en muntlig examination är jag övertygad om att läraren åtminstone hade kunnat förstå att jag fattar vad som krävs av mig för att få godkänt i kursen. Under förutsättning att frågorna är lite lättare också. Mer om det senare i inlägget. Det står i kursplanen, som går att läsas här (så länge länken funkar och kursnamnet är detsamma) vad kursen ska gå igenom. Vilket är detta:

Del 1

  • Aritmetik.
  • Algebra.
  • Formler.
  • Ekvationer.
  • Sekvenser och serier.
  • Mängder.
  • Grundläggande logik.
  • Funktioner.
  • Grafer.
  • Logaritmer.

Matematik, del 2

  • Trigonometri.
  • Vektorer.
  • Matriser.
  • Tabeller och grafer.
  • Statistik.
  • Sannolikhet.
  • Korrelation.
  • Regression.
  • Grundläggande derivering.
  • Grundläggande integrering.

Om vi tar ett par exempel. Grundläggande derivering. Såsom jag tolkar det så innebär det att man ska kunna derivera. Det kan jag. Om vi tar talet 3x^2 och deriverar det så blir det 2*3x^2-1 = 6x. Det man gör är att man flyttar ner tvåan och gångrar det med talet 3. Ett tal som är upphöjt till 1 räknas liksom inte för det är talet i sig självt eller nått. Som ni märker har jag svårt att tala termer här, men det är ju en del av min sjukdom (fibromyalgi). Jag fattar driften av det hela, men på ett skriftligt prov är det svårare att bevisa eftersom jag har svårt att tänka i komplett tystnad. Jag behöver prata för att komma fram till en lösning. Eller skriva massiva blogginlägg, haha! När jag pratar eller skriver mycket om en sak så är det som om att jag triggar mig själv till att komma ihåg saker bättre, och jag har då inte rätt att göra en muntlig examination som hade behövts för att bevisa min kunskap. Nu när jag har studerat så har jag lärt mig de grundläggande sakerna som står i boken. Jag vet hur man löser trianglar, följer formler etc. Det som är svårast som jag ännu inte riktigt lärt mig är logaritmer, venn diagram och lite småskit gällande trigonometriska identiteter.

Talen som finns i boken att öva på är simpla såna. Som talet jag nämnde ovan. Sen finns det några få i boken som är lite mer komplicerade, men inte mycket om man ska vara ärlig. Vad kom på tentan? Jo, typ det här: (x^2 – 3)e^x. Hur i helvete löser man det? Det finns ju inte i boken?! I alla fall inte vad jag har sett. Sen råkade jag skriva fel i grafräknaren också för jag tänkte inte på att e^x fanns som knapp, men jag skrev in ett tal som är likadant som e^x, men det blev fel så klart. Lätt hänt när man sitter i en sal med alla andra under bestämd tid och hjärnan fryser till is. Det är bara ett exempel av många.

Boken vi har använder sig inte av verkliga exempel såsom ta reda på hur högt ett hus är och vinkeln en skugga som trädet har på tomten, därför övar man inte på det. Och jag har svårt att applicera simpla matematiska tal till verkliga saker, för så funkar inte jag. Det jag lär mig av matematik är hur man löser ett särskilt tal. Något mer tänker inte jag på om det inte uppkommer något där jag har nytta av det. Det är ju inte som om att jag heller har haft möjlighet att bygga ett stall eller plantera träd i en trädgård av en särskild storlek. Vad kommer på tentan? Jo, ta reda på höjden av vattnet i en fiskskål.

Jag anser inte att att tentan motsvarar vad kursen ska genomgå, för i min hjärna tolkar jag det som om att man ska kunna de bitarna som kursen går igenom. Inte en sjuttielfte så hög nivå på något som bara är grundläggande. Särskilt med tanke på vilken bok vi använder. Kursen heter inledande matematik – inte avancerad matematik för fysikstudenter eller något i den stilen. Inledande matematik innehåller grejer som: Lös en ekvation, räkna ut vinkel på triangeln, hitta integralen(bestäm), gör derivata etc. Det borde inte vara svårare än så, och jag kan det där, i alla fall för del två. Del 1 behöver jag öva lite mer på så jag kommer ihåg det. Det försvinner snabbt ur minnet när man inte använder det. Boken går igenom det mest grundläggande ifrån alla mattekurser från Matematik 1 – 5, på både a, b och c nivå. På en termin! Och tentorna är som om man läste avancerad matematik a’la Einstein… Orimligt som heter duga!

Nåja, jag är så galet trött på matematik, men igår efter lite samtal med nära och kära så säger de flesta att det är en god idé att lägga ner matematiken, byta utbildning och ta det lugnt i sommar. Gör mitt spel om jag vill. Älsklingen är svårare att övertyga, han tror ju på att jag klarar det, men det gör inte jag. Inte med tanke på hur situationen är. Dock så hade jag planerat sen några dagar tillbaka att köpa en kompletterande bok, så igår köpte jag en digital variant av matematik 5000 3c, för det skadar inte att försöka. Den var billig, så det är positivt. Men jag orkar inte om jag ska vara ärlig. Jag vill inte.

Jag vill fortsätta programmet av ren och skär envishet, eftersom jag är antagen och har underbara kurskamrater, men vilka usla argument är inte det? Sen ville jag testa min egen arbetsförmåga för att kolla om jag orkar pendla 3 timmar om dagen + plugga 40 timmar i veckan. Kan jag det? Ja, det går utmärkt – så länge vi pratar programmering här. Matematiken är ju som ni känner till på en helt annan nivå. Fast den inte behöver vara det då den bara ska gå igenom det grundläggande. Själva kursen går igenom det, men tentorna gör verkligen inte det. Nej, där måste man vara ett matematiskt geni som pluggat 8 timmar om dagen, med 50 olika böcker för att kunna klara tentan. Eller nått i den stilen. Och kursen är en 15 poängare på halvtid över en termin. Den hade behövt vara på 30 hp, eller bara lättare tentor… Mer än hälften av de som går i klassen klarar inte tentorna. Vare sig del 1 eller del 2, oavsett hur mycket de pluggar, så jag är INTE ensam. De som klarar tentorna är mattegenier från början, eller så förstår de kopplingen bättre än vad majoriteten gör.

Men jag är så trött på det här. Vi pratar om nått annat istället.

Om jag hade bytt utbildning, så lutar det mest just nu åt systemutvecklare i .net på Newton’s Yrkeshögskola i Malmö. Jag är antagen till den och till systemutvecklare i Java. Jag kan ju redan Java och har gått grundläggande och objekt-orienterade kurser i det, och jag tänkte att det är nog bättre att visa upp för framtida arbetsgivare att man kan både Java och .Net, med allt vad det nu innebär. Dock just nu tänker jag också lite så här att så länge jag inte är begränsad till bara en plattform (typ bara Windows och Android) så är jag nöjd. Jag är flexibel till alla plattformar, men just nu skulle det vara rätt tråkigt om jag bara hade varit tvungen att använda Windows och göra appar till enbart Android med mitt framtida yrke. Jag vill gärna kunna mer. Hade jag bara kommit på ett koncept till en iOS app så hade jag lärt mig Swift, men jag har inga idéer till ett sådant projekt. Det enda jag vet är att mitt spel jag vill göra som just nu är ”on hold” 😭 tills jag löst matte skiten är att jag främst vill släppa det till iPad, men det krävs inte Swift för att göra det, eftersom jag gör det i Unity3d. Det är ju ett spel och inte en app. Som tur är har .NET blivit mer plattformsoberoende, så det går utmärkt att utveckla grejer i det ramverket både i linux och i MacOS, vilket är underbart!

Jag känner mig bara oerhört sliten, både fysiskt och psykiskt efter den här karusellen. Fyra tentor på raken som gått totalt åt skogen… Skriver jag omtentorna igen lär jag med största sannolikhet misslyckas och nå maximalt 1-3 poäng och med mitt stabila, men fallande psyke orkar inte med fler nedfall just nu. Det är som ett dödsfall efter varje gång man hämtat sin tenta. Med tanke på att det är programmering jag älskar och vill veta mer om, bli bättre på etc, så tar matematiken långsamt död på mig. Inom programmering är matten bara ett sätt att tänka och förstå hur man programmeringen och till YH utbildningarna räcker det med Matematik 2, vilket jag har godkänt betyg i. Annars hade jag inte blivit antagen till någon utbildning inom programmering.

Skillnaderna mellan Yrkeshögskola och högskola/universitet är att YH är mer pang på. Där får du lära dig precis vad du behöver för att jobba med programmering i någon form (beroende på utbildning). Högskola eller universitetsstudier har massa fluff för att fylla ut 3 år av utbildning, där matematik kurser är en del av fluffet. Sen kanske du får högre lön om du går på högskola, och särskilt om du är civilingenjör, men det är en helt annan grej. Lönemässigt är det detsamma oavsett utbildning. Duktiga programmerare oavsett tidigare utbildning, med hobbyprojekt och annat att visa upp för arbetsgivare får generellt också högre lön, men ingångslön är skitsamma med har jag läst. Det är ändå på samma nivåer efter X antal arbetade år, och den höjs om man byter jobb ofta eller om man är duktig på det man gör.

Den första kursen vi hade, var också lite fluff. Dock är det mycket bra kurser i programmet jag går, såsom algoritmer, software engineering och massa andra projekt kurser, så det är inte bara bullshit och fluff, men med tanke på hur matematiken stoppar halva klassen från att fortsätta programmet, för att det är också en spärrkurs är skrämmande. Helt ok om man inte hade klarat kursen, men ändå får fortsätta för så brukar det vara, bara att det blir jobbigare med nästkommande kurser, men i det här fallet är en grundläggande matematik kurs med så här svåra tentor totalt orimligt. Det är inte bara jag som är upprörd över det här, även om jag förmodligen är den enda som visar det öppet. Men jag är sån. Känslosam och orädd för att visa vad jag tycker om något.

Särskilt när det gäller att jag har fysiska och psykiska sjukdomar som hindrar mig från att bli godkänd på en kurs när jag inte ens får hjälp jag har laglig rätt till. Fast jag har pluggat och gjort mitt absolut bästa.

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Godkänt i objekt-orienterad programmering, men totalt körd i matematik…

Den här vårterminen har jag pluggat jävligt hårt, så hårt att jag typ kört slut på mig själv. De senaste veckorna innan programmeringstentan och tentan i matematik så har jag knappt kunnat plugga alls och sen dess har jag varit rätt mycket ledig. Dock också totalt död och som vanligt och fastklistrad i soffan med tv serier blandat med total uttråkade känslor. Jag klarade programmeringstentan med godkänt (högt) betyg, så det är jag supernöjd med, men i matten så gick det så dåligt det kunde gå, men jag tycker inte det är mitt fel. Kursen vi går i matematik just nu går igenom allt från matematik 2 till 5 om den kursen nu finns. Det mesta i den här kursen kan jag, i alla fall i del 1, för det var ju det jag läste för ett år sen, men det jag har lärt mig tog tid förra året och var svårt som fan. Det som är nytt i denna kursen behöver jag mer tid för, men att orka plugga så mycket som krävs går typ inte just nu.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men det är som om att man går i nån slags dvala just nu och man orkar typ ingenting. Det är rätt jobbigt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Alla säger – PLUGGA!!! Javisst. Hur då? Hur pluggar man matematik 20+ timmar i veckan när man blir helt jävla död efter typ max en timme per dag att man inte orkar göra nått annat? När man får så ont i armar och allt annat att man knappt kan tänka på nått annat? Förklara det för mig… Jag ska dock erkänna att jag på sistone faktiskt typ tvingat mig själv att bara räkna, och även om jag inte pluggat så mycket som jag faktiskt måste så är det ett steg framåt. Två timmar är bättre än noll timmars plugg, eller hur?

Jaja, jag är så trött att jag typ tvingat mig själv att blogga lite, för jag är även trött på att prata om min nuvarande situation. Det har hänt mycket senaste veckorna som både är bra och negativa, men jag orkar inte gå igenom det igen. Just nu är allt lugnt, och gällande matten är jag beredd på att räkna i min egen takt hela sommaren och ta de tredje tentorna i augusti. Frågan är vad som händer om man inte klarar matten, för då är jag verkligen körd. Det är nämligen en spärrkurs, men jag lär väl skriva mer om det nästa gång, eller bara nån annan gång…

Jag har i alla fall rosa hår igen och idag börjar Game of Thrones sista säsong!!!

Plugga hårt och effektivt?!

Ja, det är ju målet som många känner till. Lägga ner 40 timmar i veckan på högskolestudierna för annars går det inte. Heltid är heltid. Punkt slut. Sen jag började skolan i höstas så har jag faktiskt lagt säkert 40 timmar på skolan, utslängt då på hela terminer. Det brukar vara rätt lite i början, och sen ju närmare slutet och tentan man kommer, desto mer att göra blir det. Så var det lite i höstas, men extra jobbigt eftersom jag hade många omtentor, men när jag var klar med dem kändes det som om att jag hade för mycket fritid istället, fast jag satt och programmerade bara för att jag ville eller behövde.

Den här terminen har varit lite som en berg och dalbana. Väldigt lite att göra i början, nästan löjligt lite och sen helt plötsligt hur mycket som helst. Sen när det var över, vilket tog typ en vecka ja då blev det lugnt igen. Och så har det hållit på. Det är typ 10-15 timmar under de lugnare veckorna jag har behövt lägga inkl. föreläsningar, men sen när det är mer att göra så är det garanterat minst 35-40 timmar per vecka. Senaste tiden har det varit lite mer att göra, men nu är jag typ ifatt igen så nu är det ”lite lugnare”, men där är det annorlunda just nu. Det är faktiskt rätt mycket att göra, i alla fall om man säger repetition inför tentan som ska vara i vecka 13. Vi har två tentor då, men det positiva är att vi har inga lektioner alls där emellan, så det är bra. Sen är vi lediga i typ 4-5 dagar innan nästa kurs startar och det kan behövas lite vila efter kursen i Objekt-Orienterad Programmering. Det har varit kul, men det vi har lärt oss på sistone har varit alldeles för komplicerat för att bara lägga några lektioner på det inför tentavecka. Med tanke på att det inte blir så mycket fokus på diagram, utan mer på teori kring OOP och JavaFX så känns det lite korkat att halva kursen spenderades på diagram istället för ren och skär programmering, men kursen har varit bra tycker jag. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så studerar jag typ alltid själv numera, men jag har ändå lärt mig galet mycket, fast jag pluggar ändå relativt ”dåligt”.

Med dåligt, beror på hur man ser det. Jag läser till exempel inte i boken, men däremot googlar jag mycket och försöker sätta mig in i ett problem med så mycket kunskap som möjligt så jag kan undvika att bli sådär asjobbigt-skit-frustrerad-megaförbannad över ingenting. Det går bättre, men varje dag är inte perfekt. Jag har ställt mycket frågor när jag väl är i skolan och när jag väl bara får ”kopplingen” till hur allt hänger ihop så fastnar det. Nu inför tentan så har läraren varit väldigt snäll och mer eller mindre spoilat hela tentan för oss, vilket uppskattas mycket. Det han har gjort är att lagt ut quiz med typiska frågor som kan komma på tentan. Det är mycket att skriva, men det positiva är att jag får skriva på dator denna gången! Det känns väldigt trevligt. Jag undrar hur det kommer gå, men det borde innebära lättnader för min del med minnet och annat, då jag är mycket mer van att skriva på tangentbord framför en skärm istället för med penna och papper. Det är lite grejer jag behöver öva på såsom olika Design Patterns samt generiska metoder (generic methods), och kanske nått mer, men i övrigt vet jag (tycker jag) tillräckligt för att klara minst godkänt.

Det är också tenta i matematik i nästa vecka, och där kan jag typ det mesta också. Om man kollar på vilken typ av tal som kommit på tidigare tentor så behöver jag typ kolla lite mer på 2-3 saker, men även om jag känner mig trygg i bägge tentorna just nu så är jag ändå supernervös och utgår ändå från omtenta i bägge kurserna. Matematiken utgår jag nästan ifrån att jag kommer faila totalt, men det är mitt sätt att hantera det hela med. Det innebär alltså inte att jag är über pessimistisk, utan jag är mer realistisk. Jag vet att jag har svårt med minnet, jag gör lätt fel när jag har stress på mig, vilket man har när man skriver en tenta och jag är långt ifrån bäst i klassen. Jag har lärt mig programmering bra, men jag hoppas att efter denna kursen, och denna terminen att jag blir ännu bättre.

Med lite övning så kan det ju inte bli nått annat direkt…

Klar med första terminen. Nästan i alla fall…

Igår hade vi presentationen med vårt spel vi har gjort i projektkurs 1. Det var på håret att vi blev färdiga för demo, men det gick. Priset att betala var lite mindre sömn än vad som krävs, men allt gick bra. Dock är det lite småskit att komplettera, men har jag tur är det de andra i gruppen som får fixa det, men jag kan ordna det om det verkligen behövs. Igår fick jag också veta att min rapport i databaskursen är klar och godkänd, så det är ju bra. Det innebär att jag är klar med alla kurser praktiskt taget för termin 1 med godkänt betyg. Något mer lär det inte bli tror jag, trots att jag kämpat som en blådåre i projektkursen, men ett godkänt betyg är bättre än inget.

Som jag skrev i mitt förra inlägg (och även i två blogginlägg från min engelska blogg) så är jag überbesatt av allt som bär en  logga. Och det är fortfarande lika jobbigt. Jag går i valet och kvalet över vilken telefon som är bäst lämplig, en Xs som kostar typ minst 12000 kr, men som har alla efterlängtade kamerafunktioner och mer än ett bra batteri, eller en Xr som är något större och mer otymplig men med ett bättre pris. Dock saknar den möjligheten att ta porträttljusbilder av både människor och objekt/djur med den bakre kameran, men som också har ett galet bra batteri. Frågan är om den kan ta såna bilder med selfie kameran? Jag hittar ingen information om det alls på nätet, så kanske ingen som har provat? Det är asjobbigt i alla fall att inte kunna sluta tänka på detta, men jag och mina snåla tankar kan i brist på annat inte tänka på så mycket och det är jättejobbigt. Jag vet i alla fall att jag har råd att köpa en ny mobil, även om det är så fruktansvärt onödigt egentligen, men för att jag ska kunna komma vidare från allt och kunna fokusera på det som är viktigt så känns det som om att jag snart inte har något annat val än låta själen och plånboken lida för att min hjärna ska kunna få en lugnare stund. Det som hindrar mig är priset jag får betala i pengar, ångesten eftersom min iPhone SE var en mycket efterlängtad och uppskattad present från min älskade Henrik och vilken jävla telefon av dessa två som faktiskt är bäst för mig. Oavsett så måste telefonen hålla. 3 år. Minst! Det ska vara telefonen som inte får mig att känna att jag måste ha en annan om ett år eller två. Den måste vara perfekt! Valet har inte blivit så mycket lättare heller sen jag var iväg till närmsta Apple Store och lekte runt lite med de olika modellerna. Det enda jag har kommit fram till är att den billigare varianten, Xr är fantastisk och jag hade inte varit missnöjd med den telefonen, även om den inte kan ta bilder på Maja med svart bakgrund.

Allt det här jobbiga telefonsnacket bottnar i något annat. Något som pågått i många år nu. Min rastlöshet som bitit sig fast så länge jag inte har en värdig tv serie att titta på eller något viktigt att göra till skolan. Mina val och beteenden de senaste åren som bidragit till en hälsa som är allt annat än bra och en vikt som bara får mig att må dåligt. Därför är det dags för förändring, och som jag nämt tusen gånger innan så är min nuvarande ”räddning” att tänka på Apple produkter. Jag är en idiot som känner så, åtminstone så tycker jag själv det, men jag kan inte hjälpa det och det började ju av logiska skäl. Jag vill att det ska gå över, och enda sättet det kan gå över är att hålla mig upptagen med viktigare saker och ha saker i mitt liv som gör vad dem ska. Minsta lilla teknikpryl som inte fungerar och jag går galen eller nått. Vi har ett sånt problem just nu med våra Android TV’s från Nvidia Shield. Fy fan vilket jävla skräp! Vi har tre stycken. En av dem bara dog så den fick vi byta ut efter mindre än ett halvår av användande. En annan laggar, kraschar, beter sig allmänt konstigt och nu är den på dödsbädden. Och jag vill typ bara köpa en Apple TV för att lösa problemet, men det är inte en bra lösning det heller. Dels för att Henrik inte vill ha en sån och dels för att Apple TV har stora begränsningar gällande vissa appar, så det hade varit rätt meningslöst att köpa en sån. Nä, jag är trött på skit som inte funkar, och dumma val, beteenden och annat skräp som bara gör saker jobbigt. Nä, är du smart och vill ha en Android TV – använd en Chromecast! Eller gör som vi gjorde innan och använd en Mac Mini som mediaspelare.

Det enda jag vill är att bara ha det bra, kunna fokusera på skolan, höja mina betyg och plugga bättre. När jag är på väg till skolan och från skolan så vill jag ha en telefon jag kan lita på, som inte suger ur allt batteri så jag får panik över en timmes resa. Jag vill ha kläder som sitter bekvämt, en mage som fungerar, en hud som är utan gigantiska finnar på hakan och andra ställen då och då som blir till stora sår (för att jag är så klåfingrig, men hade finnarna inte varit där hade jag inte klämt på dem). Jag vill vara normalviktig utan jobbig dubbelhaka och bilringar och jag vill slippa svettas som en tok bara för att jag lagar mat, eller klär på mig eller går en promenad. Jag vill orka ta promenader, oavsett väderlek och kunna acceptera småsaker som jag inte kunnat förut, såsom att jag fungerar som jag gör och faktiskt har tendens att bli arg och besatt över småskit. Och jag vill ha ett bättre humör. Allt detta vill jag och vad är lösningen? Jo, att faktiskt ta tag i saker, genomföra dem så bäst man kan och sen hoppas på att allt blir bättre? Ingen aning, men jag vet att allt detta kan förbättras och jag vet exakt vad jag behöver göra för att det ska bli bättre. Så det så. Jag har faktiskt börjat äta bättre sen någon vecka tillbaka och minskat ner rejält på mejeriprodukter, vilket är första steget till en bättre mage om inget annat, och det har börjat hjälpa. Jag köpte boken ”det veganska köket” av Mattias Kristiansson och jag har lagat en coleslaw som blev supergod. Den lär jag göra flera gånger och målet är att hitta nya måltider som är goda, lätta att laga och nyttiga samt fiberrika. Målet är också att dessa måltider kan jag göra flera portioner av och ta med mig till skolan. Jag har bestämt mig för att börja plugga när termin 2 startar tillsammans med några kurskamrater och jag hoppas det kommer bidra till bättre studieteknik och högre betyg samt det viktigaste – minskad risk för omtenta!

Coleslaw i lunchlåda ovanpå min nya matbibel.

Nå, är det dags att fara iväg till NetOnNet nu och bli lite fattigare, så första problemet är ur vägen, eller vad gör jag nu? Vad hade du gjort om du var jag? Lämna gärna en kommentar nedan och berätta.

2018 – Miraklernas år?

2018 känns som året då saker och ting började vända till det bättre. Jag började plugga matematik 2A (gamla B) för att kunna komma in på högskolan, jag skrev högskoleprovet och fick galet låg poäng helt i onödan och jag gick till att vara en ”halvnöjd” Windows och Android användare till att bli totalgalen Apple nörd. Det största miraklet av dem alla var nog att jag faktiskt blev antagen till högskolan och har börjat läsa till systemutvecklare. Det är fantastiskt. 2018 har också varit ett år av sämre hälsa, oförändrad ohälsosam vikt och tankar kring förändring om hälsa. Det går som vanligt långsamt och trots en termin på högskola med nya rutiner så är det jättesvårt att få in nya rutiner som förbättrar hälsan avsevärt. Målet jag har är detsamma som alltid, gå ner X antal kilon, helst minst 20 cm runt midjan, och gå ner några storlekar i kläder hade varit önskvärt, men också få en bättre kondition och få ordning på mina svettningar.

För att komma dit, ja vad behövs? Jo, det gamla vanliga tjafset. Bättre mat, mer WFPB och veganskt. Mer fibrer! Mindre godis, mejeriprodukter och annat onyttigt. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå med i veganuari 2019, bara för att jag är så trött på min usla kropp som sällan numera fungerar som den ska. Kanske blir 2019 året då jag förändrar min hälsa till det bättre? Man kan alltid hoppas, men jag vågar inte lova något. Det är lite ungefär så här. Saker händer som är så otroligt jobbiga. En mage som inte fungerar, en kropp som svettas bara för att jag råkar klä på mig och stå i köket och diska eller nått, och där jag också blir totals sjöblöt av en liten promenad till tåget eller skolan. Det är riktigt asjobbigt. Jag hatar det och vill förändra det, men vad händer? Jo, man är lat och beställer pizza istället och så fortsätter det. Ja, så är det.

Något mer till årskrönika orkar jag inte skriva idag. Jag har dock en fråga… hur många av er läser verkligen mina inlägg? Och då menar jag från början till slut? Orsaken till varför jag frågar är bara för att någon råkade anta att jag är gravid, från ett föregående inlägg, där jag skrev om en spark i magen. Vad personen har missat totalt, då den där sparken verkligen inte handlade om en graviditet, utan en känsla av att jag är totalt värdelös på det jag gör i skolan och det känns så hemskt att bli totalsågad av en lärare när man gör allt man kan för att lyckas, utan några vidare hjälpmedel. Jag är ju faktiskt steriliserad och frivilligt barnlös! Det är en av de få sakerna folk bör veta om mig. Jag är för sjuk för barn, jag vill inte ha några och en graviditet skulle vara den absoluta döden för min del på alla sätt och vis! När jag hörde av personen som antog att jag var gravid och sa grattis att ”det lät mer spännande” med en spark i magen så ville jag fan gapskratta men jag blev också förbannad på ett sätt. Den här personen har en gigantisk historik också av att konstant missförstå mig och vi kommer sällan överens i våra trådar online, så jag är inte förvånad, men lite konstigt var det… I alla fall, har du läst ända hit så skriv något med ordet ”Gurka” i kommentarsfältet, oavsett var du väljer att kommentera.

GOTT NYTT ÅR!!!

10 år med älsklingen idag, en ”spark i magen” och godkända omtentor…

Ja, mycket som har hänt denna veckan minsann! Idag firar jag 10 år tillsammans med min underbara älskling, vilket känns helt otroligt. Dock i år är saker och ting lite annorlunda, och jag har ingen lust att upprepa mig, mer än att jag självklart fortfarande hoppas på att vi håller ihop livet ut. Nu fortsätter vi istället med det andra!

Det som är annorlunda för i år är ju att jag numera är student och omskolar mig till någon typ av programmerare. Skolan går ju bra, även om jag kämpar som en dåre, och har gjort omtentor som nu är godkända! Dock så finns ett ”problem” som stör mig som fan. Vi har just nu en projektkurs där jag och mina andra tre gruppmedlemmar har valt att göra ett text spel. Vi kom snabbt på hur spelet skulle utföras, vad det skulle heta men det tog ett bra tag att komma igång med själva kodandet. En gång i veckan har vi ett möte med läraren och hela syftet med den här kursen är att få ett smakprov i hur det fungerar att jobba som utvecklare. Därför har vi varje vecka olika roller som vi byter ut varje vecka. Dessa är projektledare, software designer, testare och kravanalytiker. Jag har varit allt utom projektledare, men alla ska ändå hjälpas åt. Projektledaren har dessutom ansvar för att lämna in en rapport varje vecka. Vi i gruppen jobbar på så gott vi kan, men på varje möte vi har haft blir vi totalsågade och det blir bara värre och värre.

Orsaken? Ja, det kan man säkerligen diskutera men nu är jag sur och förbannad över det mesta. De jag valt att arbeta med i den här kursen är personer jag umgåtts mest med, har klickat med och vi kämpar alla med studierna på både liknande sätt och olika sätt. För min del handlar det om att ha energi nog att orka plugga och jag pluggar så mycket jag kan. Faktum är att jag har typ inte gjort så mycket mer än att just plugga. Dock så suger min studieteknik när det gäller allt förutom delar som involverar ren och skär programmering, så där har jag lärt mig mycket och jag är skitstolt över mina kunskaper, även om jag inte är världsbäst. Vi är alla nybörjare fortfarande och det känns otroligt tufft som nybörjare att redan ha en projektkurs där vi från grunden ska skapa all kod till ett spel, följa manualer, skriva ”supertydliga” rapporter och ha uppföljningsmöten där läraren gör allt annat än peppar oss att bli bättre.

Vad är våra problem då? Jo, vi är inte bäst på det här. Vi har ju faktiskt bara gått typ 3 månader i skolan och lärt oss programmering. Sen har vi inte träffats så ofta heller som många andra grupper gör. Vi sitter inte på skolan 8 timmar och dagen, fem dagar i veckan och pluggar tillsammans som de bästa i klassen gör. Vi är lite halvdåliga på att delegera och många av våra träffar blir uppskjutna eller så träffas vi kanske 1-2 timmar istället för planerade 8 när vi väl har bestämt något. Trots detta tycker jag och även alla andra i gruppen att vi har kommit långt, och vi har enligt oss själva ett mer än halvfärdigt spel. Om en vecka ska vi vara 90% klara enligt kursens ”spelregler” men vi har rätt att ta jullovet på oss och fixa det sista. Jag anser att vi är ungefär 75% färdiga, men läraren som bara sågar och sågar anser att vi knappt är godkända och kommer knappt klara godkänt heller och att vi bara gjort 20% av allt och det gör mig så otroligt förbannad att jag vet inte var jag ska ta vägen.

Visst, jag förstår att utåt sett är vi inte klara med mycket. Vi har väldigt lite kod trots allt men vårt spel är inte särskilt komplicerat. De komplicerade delarna handlar om hur vi har valt att lägga upp spelet. Vi har exempelvis inte valt att slåss mot monster i vartannat rum utan i vårt spel finns det bara en boss, som är en drake och för att vinna spelet ska man svara på en massa frågor som draken ska ställa till en. Det hade vi tänkt ordna över jullovet Vi har ungefär 3 metoder som ska bli klara på en vecka för att vi ska nå 90% gränsen och dit lär vi garanterat komma – under förutsättning att alla i gruppen hjälps åt och gör vad dem ska. Dock är jag lite så här att jag kan inte hejda mig så risken är stor att jag lär göra mer än vad jag behöver, men det gör jag i så fall bara för att bevisa för läraren att vi fan visst har gjort mer än vad som han tror och vi är inte några nötter som inte kan ett skit. Vi är bra och vi förtjänar ett betyg som är minst godkänt utan problem. Något annat är bara skitsnack.

Det som läraren klagat på är främst vår rapport. Allt i den har vi tydligen inte gjort som man ska, men ingen har heller förklarat hur viktigt det är att den ska se ut på ett visst sätt. Vi har inga som helst riktlinjer, åtminstone inga vi har hittat och läraren har heller inte direkt sagt exakt vad vi ska göra, så då har vi gjort det vi tror är korrekt men så är det inte så. Tanken var också från början att vi skulle ha en komplett idé över precis allting innan vi börjar, men det hann vi inte med och första veckan rapporten lämnades in så strulade det med olika delar av texten så det funkade inte. Veckan efter så saknades UML diagram, men INGEN hade sagt något om att UML diagram skulle vara med just då. Igår fick vi veta att vårt UML var ändå inte fullständigt, massa andra delar saknades och var icke kompletta samt att vi hade skrivit massa saker fel så det blir bara mer skit på mer skit hela tiden. Igår när jag gick från mötet så var jag så förbannad att jag visste knappt var jag skulle ta vägen. En total magspark och känsla av att allt jag gör, eller som vi gör i gruppen är totalt meningslöst, korkat och vi är idioter, fast vi är inte det. Vi har kunskap, vi kämpar och gör vårt bästa… Det är bara så frustrerande, så jag är lite så här att jag knappt kan ta ansvar för mina reaktioner och handlingar tills nästa möte men jag skiter i vilket. Jag ska fan visa att vi kan det här och vi ska nå 90% av målet tills nästa möte om det så innebär att jag får göra det mesta för att vi ska nå dit.

När jag skriver så då syftar jag så klart på att jag ska hjälpa hela gruppen komma vidare, men jag har inget emot att vara typ ”vice” projektledare, vilket jag ändå varit typ under hela tiden i alla fall, men det är för att gruppen tillåtit mig vara det och jag har gjort det utan att köra över någon eller trampa någon på tårna. Vi har varit ärliga med varandra i gruppen och jag ångrar ingenting än så länge. Så det så!

Fler omtentor på G…

Oavsett hur glad jag är över att jag lärt mig galet mycket på sistone och hur roligt det är att äntligen lära mig programmering, så har jag på sistone insett flera saker. För det första så misslyckades jag på första omtentan i programmeringen, vilket känns helt absurt, men text har en stor förmåga att lura mig som fan, då jag sällan förstår det jag läser. Jag måste liksom ha mer. Jag måste prata om det, skriva om det, leka, testa, rita (kanske?). Jag behöver alltså mer än bara text. Som tur är hade jag redan kommit överens med läraren om muntlig komplettering, så det ska göras på tisdag. Jag är lite nervös inför det, men ser ändå fram emot det. Jag hoppas jag har möjlighet att komplettera mig upp till minst en fyra i betyg, om det ens är möjligt. Är det inte möjligt, nä, då hoppas jag att jag klarar åtminstone godkänt.

På lördag skriver jag omtenta i datavetenskapen och där känns det allmänt blandat. Även där har jag kommit överens med läraren om muntlig komplettering om det skulle behövas – oavsett poäng dessutom så på vis är det bra. Dock om jag klarar godkänt så skiter jag i vilket, jag nöjer mig med det, för den här kursen vill jag bara ha bakom mig nu.

I alla fall, om man återgår till det som jag insett på sistone, så är det att det finns stor risk att jag hamnar i ett läge där det blir omtenta på omtenta i varje kurs, om jag inte får in en bättre studieteknik. Min studieteknik suger, i alla ämnen förutom delar i kurser som involverar programmering. Det jag har gjort vid varje tillfälle jag har haft är att sitta och programmera. Det har iofs lett till att jag lärt mig galet mycket, vilket känns fantastiskt när man väl sitter och programmerar saker i Java. Det som är dåligt med det är att jag inte lagt ner lika mycket tid på allt annat som måste göras. Å andra sidan tror jag det är ok just nu, för kurserna vi läser nu är en projektkurs samt en kurs i databasteknik.

Databaskursen har jag legat efter i jättelänge, men efter att jag påbörjat en uppgift, som är ett individuellt projekt som ska lämnas in så känns det bättre. Jag har kollat på en gammal tenta i DB kursen, och jag vet minst hälften av allt redan där, så jag tror inte jag riskerar omtenta på så vis, för jag borde kunna klara godkänt åtminstone till sist. Jag tror dock ändå att risken är stor att jag oavsett hamnar i massa omtentor i varje kurs bara för att jag inte orkar plugga riktigt på samma sätt som friskare personer i klassen orkar göra. Det är de som pluggar – mycket som har klarat sig utan omtentor, och visst. Jag pluggar och så mycket jag bara orkar, men på sistone har jag varit så galet trött och fokuserat på ”fel sak” att jag vet inte alls hur det kommer bli i fortsättningen. Dock så kommer jag inte ge upp på detta. Jag ska fan ta examen, få ett jobb som utvecklare och förhoppningsvis jobba heltid samt minst dubbla min tidigare normala inkomst jag hade när jag jobbade på Funkibator. Min plan (om jag inte nämnt den innan) är att så fort jag får möjlighet så ska jag typ börja sitta på skolan eller med andra kurskamrater varje dag måndag till fredag i typ 6-8 timmar och bara plugga så jag får ordning på rutinerna och förbättrar min studieteknik.

Det som är svårt just nu, är som det varit tidigare – termer, och veta typ hur, vad varför med allting vi ska lära oss. I praktiken kan jag mycket och förstår mer, men att läsa text och förstå allt utifrån det – no way! Det går typ inte, eller väldigt sällan och därför känns tentorna jobbiga. I projektkursen har vi inte några tentor, men däremot blir våra prestationer bedömda och än så länge går det sådär med allt sånt. Jag tycker personligen att vår grupp presterar så bra vi kan utifrån våra förutsättningar och vi kommer lyckas få ett färdigt spel när allt är klart, men jag vill verkligen ha ett högre betyg i denna kursen om det är möjligt, men det är svårt när alla i vår grupp har omtentor att hantera i olika grader och vi själva kämpar med allt möjligt inom utbildningen + att min jävla fibromyalgi ställer till allt för mig titt som tätt. Nåja, tids nog blir det bra och jag är sjukt stolt över allt jag själv har gjort hittills samt vad min projektgrupp gör och har gjort, så där tvivlar jag inte ett dugg. Jag bara önskar att man vore lite piggare, att man slapp tågstrul och hade lite mer energi så man orkar ta tag i saker och göra allt på ett bättre sätt. Att sitta ensam hemma i ett hörn ger mig bara tid och anledning att programmera, inte plugga in saker på rätt sätt.

Men jag är ändå glad, och jag kör på. Längtar en hel del till jullovet dock. Hade varit skönt med sovmorgon varje dag och en ursäkt att programmera i brist på annat skoj. Samt få köra lite mer bil!

Termin 1’s första tentavecka är över…

Och hur gick det då? Ja risken är överhängande stor för omtenta i både introduktion till datavetenskap samt grundläggande programmering. Faktum är att jag redan nu vet att det blir omtenta i programmeringen. Däremot har jag fått godkänt i hemtentan jag hade i torsdags i programmeringen, så det är skönt men jag är lite förvånad över att det blir omtenta i programmeringens salstenta.

Jag har ännu inte fått besked i hur det gick för vetenskapskursen, men jag räknar med omtenta där. Det borde bli det, även om jag tycker det är smått galet om det skulle bli så. Orsaken till det är för att tentan i den kursen funkar på så vis att maxpoäng är 40, kravet för godkänt är 21, men det stora problemet är att man måste klara minst 5 poäng för varje del i tentan för att klara det och risken är stor att jag fått max 3 poäng eller nått på den ”binära delen”. Det är egentligen inte så konstigt, för det var det jag övat minst på samt att jag hade övat in fel saker. Jag tänker inte gå in på vad, för det är för krångligt att förstå för någon som inte läst programmering/datavetenskap eller är ett mattesnille från början. Dock en varning för att det blir lite ”kodsnack” längre ner i inlägget. Jag har total förståelse om ni inte fattar ett skit, men så är det när man inte lärt sig något. Jag hade bara inte övat in grejerna tillräckligt inför tentan, så enkelt är det. Min studieteknik för vetenskapskursen sög rätt duktigt också, då jag lär mig otroligt lite av att ”läsa i boken”. Att gå på föreläsningar och prata med kurskamrater ger så mycket mer. Faktum är också att om jag varit smart och förstått hur mycket eller viktigt det är att plugga tillsammans med sina kurskamrater så hade jag gjort det för längesen, men istället har jag typ valt att ”springa till tåget” och bara åka hem när skoldagen är över, och det ska jag undvika i fortsättningen.

Förra fredagen så umgicks jag i några timmar med ett par kurskamrater där vi satt och pluggade inför tentan. Den här gruppen i klassen hade redan suttit nästan dagligen i flera veckor, men jag är glad att jag fick sitta med åtminstone den dagen. Tack vare det så lärde jag mig Assembler, vilket var viktigt att kunna på tentan. Jag bestämde mig rätt rejält efter den dagen att från och med nu (när det är möjligt och behövs) så ska jag plugga med kurskamraterna så ofta som jag kan, för jag lär mig absolut mest av att prata ”kod” eller studier med mina kursare. Det är rätt intressant, faktiskt att det är på det viset, men med tanke på hur tråkigt jag numera har det när jag sitter hemma så vill jag gärna slippa sitta hemma och istället plugga.

Studera just nu är verkligen jätteskoj, även om det är asjobbigt ibland, men fan vad jag behövde göra detta! Det jobbiga är när jag totalfastnar på skitsaker i programmeringen som tar timmar, ibland dagar att lösa, eller när man måste kliva upp alldeles för tidigt för att passa tåget till skolan. Allt annat är praktiskt taget jätteskoj. Ok, en föreläsning kan också vara lite tråkig och därmed jobbig, särskilt om vi sitter i en sal där stolarna är obekväma och jag bara får massa fibrovärk som resultat av det. I det stora hela så älskar jag att vara student igen, även om jag mest längtar efter att vara klar med studierna och redo att börja heltidsjobba. Jag menar, jag vill ju hellre ha lön istället för ett ökande CSN lån…

I alla fall, om man återgår till tentaveckan då… tentan i vetenskapskursen var klurig, men de lättaste bitarna var Assembler, pseudo-kod och göra flowcharts. Det hade jag övat lite på och lärt mig, men jag vet att jag gjorde lite småfel där, men i det stora hela så tror jag det stämde rätt bra. Den svåra delen var som sagt den binära delen, där jag inte kunde lösa vissa saker, men jag började i alla fall. I dagsläget vet jag att jag inte kom långt på den biten. Generellt borde jag ha klarat godkänt nivån, men det hänger på hur snäll läraren är i mitt fall, för personligen tycker jag att jag bara borde behöva göra omtenta för den binära delen och inte det andra.

Hemtentan i programmeringen i torsdags gick bra, jag fick godkänt, men jag satt hela dagen med uppgifterna. Det var roligt och extremt lärorikt, men hade jag varit smartare så hade jag ”googlat” mer, eller till och med läst lite i boken. Min gamla kod jag hade gjort sen innan hjälpte föga för uppgifterna i hemtentan, tyvärr. Jag har ju ännu inte riktigt lärt mig relationen mellan allt, och tidigare uppgifter var ju inte riktigt exakt som de uppgifterna som skulle göras i hemtentan, så då blev det lite svårare. En annan kurskamrat i klassen berättade nämligen att en av uppgifterna som jag hade fastnat på rätt rejält fanns nästan helt i boken. Hade jag alltså varit smart, så skulle jag ha kollat mer på det, men eftersom jag och böcker inte är en bra kombination så sket jag i det, även om jag mycket väl funderade på att kolla upp i boken. Nästa gång jag hamnar i en liknande sits så ska jag fanimej försöka kolla mer saker i boken, för tro det eller ej – att läsa böcker om kod hjälper?!

Salstentan i programmeringen var jättelätt egentligen. Det var några smågrejer i den som var lite kluriga, men totalt så tog det mig knappt en timme att skriva klart den. Jag fick veta igår (lördag) att jag blev underkänd, vilket kändes skit, med tanke på hur lätt den var. Felet, utan att jag fått veta exakt vad jag gjort för fel gissar jag ligger i att jag gjort för många småfel, för att jag misstolkat uppgifterna i tentan.

Sen var det också så att typ halva tentan bestod av quizfrågor där man fick minuspoäng om man valde fel svar, men jag chansade och svarade ändå istället för att låta bli för att spara poäng och öka chanserna för godkänt. Jag gick igenom den delen av tentan så noggrant jag kunde, eftersom jag är slarvig med att läsa och bara snabb och effektiv. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sagt att jag är noggrann! Jag brukar bara ha tendens att vara snabb och göra det rätt från början när jag väl gör något.

Jag ska dock inte klaga här. Hälften av alla klarade inte tentan, vilket känns jättekonstigt, med tanke på att svårighetsgraden var superlåg. Kanske är det många fler som tänkte precis som jag och gjorde ”exakt” som det stod i uppgifterna, men att de tänkte för grundläggande. Mina svar gissar jag var nog mer så kallad pseudo kod istället för riktig kod, skriven på papper, men att skriva kod på en dator och få det att funka är en helt annan grej jämfört med att skriva ner en snutt på ett papper. På datorn så får man felmeddelanden, tips etc om något inte stämmer, samt man vet om när alla fel är uppklarade. Det vet man inte på papper och jag har ännu inte ”lärt mig” programmering så pass väl att jag kan göra allt jag hittills gjort på dator med bara papper och penna, så jag känner mig ändå rätt stolt över vad jag har gjort. Jag hade exempelvis inte skrivit in min Main class och heller inte min main metod, och utan det så fungerar det inte alls, men jag tolkade uppgiften som om att det bara var att skriva själva raderna av koden och inte något annat.

Något som vi också fått veta är att i en examination för programmering finns det sällan skäl eller möjlighet att lägga till mer än vad som bara ”krävs” för uppgiften, och det var en stor anledning till varför jag bara skrev mina 4 rader kod per uppgift, istället för att tänka att det skulle vara en fungerande kod. Hade jag kommit på när jag skrev tentan att Main klassen behövdes samt main metoden så kanske jag hade fått 5 poäng (max var 7) men jag fick förmodligen 0 och därmed missat min chans till godkänt eller mer med några få poäng. Jag vet att jag gjorde slarvfel i hela tentan, men det är för att jag inte minns exakt hur koden ska se ut vid mer komplicerade uppgifter. Sen vet jag om att jag lade till min constructor i UML diagrammet, fast jag vet nu att det inte behövs samt att jag skrev parametrarna från superklassen fel också, men det vet jag nu – när jag sitter vid en dator! Det är mycket, mycket svårare när jag bara har min korkade hjärna och dåliga minne som enda verktyg. Min totala kunskap inom programmering är mycket större än vad man kan tro och jag är skitstolt över mig själv! Till mer än 90% kan jag skapa simpla applikationer i java. Mitt problem är numera bara småsaker, men när jag väl lärt mig dem så kommer allt gå så mycket lättare.

Jag minns också att när jag skrivit klart koden, att jag tyckte det var konstigt att jag fattade så många ”måsvingar” som generellt används för att starta och avsluta kodblock, men med tanke på att det var ”tvunget” att varje uppgift fick max ha 4 rader kod så tänkte jag att det stämde ändå, för jag hade 4 rader kod per uppgift. Däri ligger min nuvarande ångest jag har som lett till att det inte blivit så mycket sömn den här helgen…

När jag kom hem i fredags (efter ett kortare stopp i Lund) så kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att programmera mer. Jag repeterade en uppgift som vi hade fått, där man skulle skriva två olika typer av listor och spara 5 nummer i dem. Det var iofs den uppgift där man fick ha max 4 rader kod per uppgift. När jag skrev programmet på datorn så insåg jag mina misstag rätt snabbt, men när jag tänkte mer på det så förstod jag varför jag fick underkänt. Istället för att få något poängavdrag för att jag skrivit en rad kod fel, eller missat en siffra, så måste hela den uppgiften ha blivit nollad, för det var ju mer pseudokod än var det var ”fungerande kod”. Och orsaken till det var ju att jag missförstod vad jag skulle göra. Och det stör mig. Som fan!

Nästan hela helgen har jag suttit och programmerat. Jag har hittat på uppgifter bara för att lära mig mer om ”relationen” mellan klasser, metoder och de olika listorna och det har varit lärorikt och jag vet att jag behöver öva mer på det här. Som tur är börjar nästa kurserna imorgon (måndag) och då ska vi lära oss databaser (MySQL, yay!) och vi ska ha en projektkurs där vi ska få göra en applikation i Java. Det kommer bli skitkul!

Jag tror mycket i programmeringen kommer lossna (och fastna) för mig i och med att dessa båda kurser börjar och jag får några extra veckor på mig att plugga på programmeringen och i värsta fall även grejerna i vetenskapskursen. Jag har ansökt om stöd för mina studier, men inte hört något ännu. Jag bara hoppas det hinner gå igenom innan det är dags för omtenta, för typ det enda jag hade behövt hjälp med är annan typ av examination. Jag har inget emot salstentor så, men blir det omtentor så tar jag hellre en muntlig komplettering, en extra rapport etc istället för att skriva omtenta och riskera att jag fortfarande inte kan bevisa min kunskap när jag sitter där i en sal med 100 andra, lika stressiga och nojiga som jag.

När man har fibromyalgi är prov en stor akilleshäl, för jag kan mycket mer än vad jag kan skriva ner på papper med hjälp av en penna. Så det så!