Etikett: ensamhet

Kategorier
Vardagsliv

Sömnproblemen fortsätter, men vad beror det på?

Jag har nu haft Majken i ungefär 1,5 veckor och på typ 10-12 nätter så har jag sovit bra i två av dem. När Majken äntligen började sova om nätterna, ja då hände nått konstigt med mig, så jag har inte kunnat sova särskilt bra senaste tiden, och det driver mig till vansinne!

Jag har haft sömnproblem hela livet. Det tar normalt säkert en timme att bara somna, oavsett hur trött jag än är, jag är lättväckt, har svårt att somna om i många fall och behöver mycket sömn för att kunna fungera normalt. Det har blivit bättre med åren, och överlag så har jag börjat sova bättre om nätterna, även om jag fortfarande är lättväckt.

När Majken inte kunde sova om nätterna och höll mig vaken, så blev det ju lite som det blev. Det som händer nu är dock nått jag typ aldrig varit med om tidigare, i alla fall inte i såna här ”mängder”. Jag är trött nu när jag går och lägger mig, men det är som om att kroppen och hjärnan är på olika nivåer. Jag är trött, vill sova. Min hjärna är också trött och vill sova. Däremot vill min kropp nått helt annat. Ut och springa eller vad det nu är. Jag har alltså fjärilar i magen när jag ska sova. I huvudet är det stendött med tankar, då ångest innan jag ska sova är mer standard än nått annat. Det brukar vara rusningstrafik i mitt huvud när jag ska sova, vilket är anledningen att det tar så lång tid att somna. Jag ligger och tänker på fan och hans moster i evigheter. Inbillar mig saker som inte har hänt eller kommer hända etc. Det gör jag vanligtvis tills jag somnar och börjar drömma ännu konstigare saker. Så är det alltså inte nu, utan magen liggar bara och pirrar, så hela jag vibrerar. Ibland är jag nästan skakis, typ som om jag har feberfrossa. Det är omöjligt att sova i alla fall. I snitt sen Majken kom till mig så har jag fått in max 4-5 timmars sömn per natt, så jag är lagom förstörd.

De gånger jag har sovit bra, har varit när någon sovit över. Då sover jag som en stock. Det har varit jätteskönt, men det är frustrerande att det inte är samma sak när jag sover ensam igen. Egentligen är det inte att sova ensam som är problemet, även om det är ovant. I alla fall tror jag inte det. När jag har pratat med några nära vänner så har de sagt att det förmodligen beror på att jag nu börjat landa i att jag inte är tillsammans med Henrik längre. I början av flytten så var det ju bara fullt ös – komplett meningslös som gällde, så det har ju tagit ett tag innan jag fått in en vardag och en någorlunda rutin.

Om jag ska vara sådär analyserande och reflekterande som jag brukar vara så tror jag att mina nuvarande (förhoppningsvis ytterst tillfälliga) sömnproblem beror på flera olika saker. Dels tror jag det stämmer att jag börjat landa i att bo ensam igen. Jag tror det är ovant att sova ensam, då jag sovit bredvid Henrik nästan varje natt i ungefär 11 år. Under dessa 11 år tillsammans så har vi max sovit utan varandra kanske 1-2 veckor per år, så vi är verkligen vana att sova tillsammans. Åtminstone är jag det.

Sen tror jag också att det beror på en framkallad ”rastlöshet” som jag själv orsakat. Sen jag flyttade in i den här lägenheten så har jag haft otroligt svårt att slappna av och bara göra det som jag har längtat efter. Det jag vill göra är att typ sitta med min laptop i knät och koda/göra skolarbete, se film eller bara ta det allmänt lugnt med tekniken i högsta hugg. Istället för att jag kan göra detta och bara njuta av det som jag gjorde innan flytten så har jag större intresse av att bara städa, hålla ordning eller göra vad som helst som inte innebär det jag alltid gör – vara lat och stirra på skärmar. Det är en mycket konstig känsla att jag inte kan njuta av det som jag annars bara älskar att göra. Visst, jag njuter väl när jag ser en bra film, men jag tänker typ konstant på nått annat jag kan göra istället. Och det är mycket irriterande.

Fördelarna med att jag känner dock att jag vill städa med mera är ju att jag lärt mig hålla ordning bättre. Jämfört med innan så är det en massiv förändring. Dock är det inte alla dagar man orkar hålla ordning, men med tanke på hur lite utrymme jag har så kan det gå maximalt en dag innan jag måste köra diskmaskinen exempelvis och diska upp efter mig.

Natten till idag (sön-mån) är första natten där jag sovit ensam sen Majken kom där jag lyckats sova större delen av natten. Jag har börjat dricka kamomillte, främst för att det ska ha en allmänt lugnande effekt och jag tänkte att det skulle hjälpa mot mina humörsvängningar och korta stubin. Ibland hjälper det mot det – ja, men det har en annan positiv effekt. Jag blir trött. Och sömnig. Vilket är precis vad jag behöver just nu. Igår var första gången sen Majken kom vad jag minns som jag drack en kopp kamomillte innan läggdags och jovisst lyckades jag somna. Jag drack teet ungefär en halvtimme innan läggdags, sen läste jag några kapitel manga efter tips från Henrik om jag inte är tillräckligt trött, då läsning gör mig supertrött. Sen la jag mig för att sova och somnade relativt snabbt. Dock så vaknade jag till kort efteråt och spenderade ungefär 90 minuter till med att försöka somna om. Efter att jag höll på att ge upp så ringde jag en kompis, då jag hade förvarnat henne om att det kunde ske, men hon svarade inte och då försökte jag ändå att somna om. Ja, det slutade med att jag sov praktiskt taget hela natten efter det, mellan ungefär 01:30 – 06:30 då Majken vaknade till och var döhungrig. Då fick hon sin frukost, sen gick jag och la mig igen och somnade om, och 07:45 ringde alarmet. Dock vaknade jag lite innan det då Majken prompt ville rulla upp gardinen igen för femtielfte gången sen igår…

Idag har jag dock typ halvsovit i skolan, och varit så jävla trött att även om jag hade fått tillåtelse att åka hem tidigare så hade jag varit för trött för att köra. Det blev bättre efter lunchen och sen jag kom hem efter skolan så har jag inte varit så trött att jag varit tvungen att ta en tupplur. Däremot lär det bli lite tidigare i säng idag… Om jag nu bara kan slita mig från datorn d.v.s.

Kortfattat nu så är jag mer hoppfull om att jag kan börja sova om nätterna igen och förhoppningen är att det kommer gå bättre och bättre för varje natt. Majken har också fått en rejäl klätterställning nu som är typ 170 cm hög med många gömmor och sängar samt klöspelare. Hon gillar att sova i den, men att se på den som världens bästa aktiveringsleksak är tydligen svårt. Nåja, med lite nya rutiner, godislekar och annat så lär hon börja klättra i trädet mer framöver. Hon sover som sagt genom nätterna nu, även om hon vaknar lite för tidigt om morgnarna, men det lär nog ändras det också tids nog.

Kategorier
Vardagsliv

Jag ska nog bara sluta…

Just nu är jag inne i en period där jag insett mycket i mitt liv. Jag antar att den perioden har pågått väldigt länge, med tanke på hur mycket jag upprepar mig i bloggen på sistone, men minnet mitt suger och har jag inte läst mina senaste inlägg på ett tag så har jag glömt att jag faktiskt skrivit om det, så om det blir upprepning ytterligare en gång så ber jag om ursäkt för det, men jag hoppas att det mesta här är nytt. Ok, då kör vi!

Acceptera ”ensamheten”…

Sen den här terminen började så har jag varit väldigt ensam i skolan. Ordet ensam kan tolkas lite hur det vill. I faktiska händelser har det inneburit att typ 8 av 10 tågresor till eller från skolan sker i min ensamhet. Jag har alltså inte sällskap med någon från klassen längre. Det beror mest på att de jag oftast brukar åka med skippar många lektioner av diverse anledningar och det kan inte jag göra så mycket åt, eller att det är fullsatt på tåget eller att jag väljer åka hem medan andra sitter kvar. Jag sitter också mycket själv i skolan under lektionen, och ett tag kändes det som om att hela klassen skydde mig som pesten men jag vet att så är inte fallet, men det var ändå konstigt. Ett exempel är om jag är en av de första in i klassrummet innan lektionen börjar och jag väljer en plats att sitta vid. Efter när det kommer nya personer in så sätter sig ingen bredvid mig. Om jag däremot kommer lite senare och kan välja att sitta bredvid någon så går det oftast bra. Det som ändå är lite konstigt är att ingen frågar mig något, utan det är jag som numera frågar andra personer om något. Hela det scenariot har dock börjat ändra sig lite, så det är positivt, men det är också för att jag har insett att vi är alla där främst för att lära oss saker och eftersom jag inte lyckats med min ”studieplan” som jag nämnt innan så innebär det också att när lektionerna för dagen är slut så åker jag hem medan många andra i klassen stannar kvar och studerar tillsammans.

Jag pluggar också därmed i 9 fall av 10 helt ensam, antingen på tåget eller här hemma. Det är oerhört sällan jag pratar plugg med kurskamraterna med, åtminstone så att man får hjälp av dem eller kan hjälpa någon annan, men för min del är det ändå rätt ok just nu. Orsaken är för att jag har ändrat mitt studiesätt lite, eller studieteknik vilket har lett till att jag faktiskt lärt mig otroligt mycket och det är på helt egen hand. Visst, jag suger fortfarande på att använda termer, men jag vet oftast hur jag ska lösa ett problem som vi håller på med för tillfället. I alla fall i programmeringen. I matematiken är det stundtals lite svårare, men där är det största problemet egentligen att jag blir så trött av att räkna så jag orkar inte sätta mig in i det mer än nödvändigt och själva programmeringen gör mig generellt piggare, så då är det lättare att bara sitta där flera timmar i sträck och bara lösa problem.

Sluta informera och sluta bry mig…

Någonting jag absolut har insett på sistone är hur tröttsamt det är att vara en vegetarian i en kött-värld. Jag är den enda personen i hela klassen som är vego och att försöka prata veganism, klimatförändringar, hälsofördelar etc om den här kosten är så oerhört jobbigt att jag vill faktiskt sluta prata om det om folk inte är intresserade av det. Orsaken? Folk vill inte lyssna eller förstå eller ens acceptera mina argument. Det spelar ingen roll hur trevlig, lugn och sansad jag är – de ”skiter” i mina åsikter och tycker jag är en helknäpp vegan som vill mörda kossor oavsett vad jag än säger, eller något i den stilen. Fast jag fortfarande är överviktig, fortfarande äter mjölk och ägg produkter och väldigt tydligt har noll kondition och allmän dålig hälsa så är jag ändå den där konstiga veganen. Jag respekterar andra människors val av att äta kött. Jag tänker inte tvinga någon att bli vegetarian eller vegan, även om det hade varit trevligt. Det enda jag önskar är att folk vore mer intresserade, villiga att lyssna, förstå och kanske bli lite nyfikna på vad veganism är och hur illa djuren behandlas, hur dåligt det är för vår hälsa och för vårt klimat etc. Men de vill inte, och från och med nu så tänker jag ta ett aktivt beslut att inte prata om veganism med någon om jag kan undvika det på ett tag – om nu inte en person är grymt intresserad av vad jag har att säga. Jag orkar helt enkelt inte göra något annat, för det tar för mycket energi.

Sluta lägga mig i…

En annan sak jag ska sluta med är att lägga mig i diverse debatter, både på nätet men även med andra personer IRL om jag kan undvika det. Ämnet spelar liksom ingen roll, det är samma sak om med att prata vego-grejer. Jag har spenderat så många år på sistone med att lära mig om saker som jag inte hade någon aning om (och typ 95% av resten av världen inte heller vet) och fått veta att i stort sett all information vi vet idag och har fått lära oss är fel. Och detta är inte en konspirationsterori! Det är baserat på ren fakta… Det som kanske stämmer är väl geografi och väder, men sen känns det som om allt annat är totalt tvärtom, om man ska överdriva lite för att bevisa min ståndpunkt. ”Människan behöver kött”, ”hundar är allätare”, ”komjölk är naturens kalcium” etc. Det finns så mycket som vi människor bara har utgått ifrån att så här är det, och sen när man tittar djupare på det så är det totalt tvärtom. Det är så galet, men jag ska inte gå in mer på själva ämnena nu, för då riskerar jag mer debatter jag inte har ork för. Vill du veta mer så rekommenderar jag att du kollar in bra dokumentärer som har riktig fakta i sig såsom Cowspiracy, What The Health, Game Changers (kommer snart!), Forks over Knives, och andra dokumentärer som rekommenderas av kända läkare inom WFPB rörelsen. Läkare för framtiden, eller PCRM är två bra organisationer som har mycket information som är korrekt och Dr Greger har sidan nutritionfacts.org också där han går igenom all forskning som finns om mat och hälsa så du vet vilka källor du kan lita på och vad forskningen faktiskt säger.

Nej, jag ska inte sluta plugga eller satsa på min framtid!

Ifall det nu var någon som läste detta och blev orolig så kan jag säga direkt att jag tänker inte sluta med mina studier. Jag tänker kämpa på i det sista för att lyckas för något annat tänker jag inte acceptera. Dock kan det ju hända att jag inte klarar matematiken och får göra alla möjliga omtentor, men i värsta fall så har jag hela sommaren på mig att öva mer matematik och jag är inställd på omtentor i bägge kurserna som jag går just nu. Skulle det dock gå åt skogen, ja men då finns det säkert andra lösningar. Jag kan testa söka jobb inom IT och kanske få något ändå, med bara 1 års utbildning, eller testa söka andra utbildningar mer lokalt inom IT där jag kan fortsätta plugga utan att läsa matematik. Jag är inte särskilt orolig för de kurser som bara innebär programmering, för om jag fortsätter som jag gör nu så lär jag klara mig med minst godkänt utan problem och sen får resten av term-användandet komma allt eftersom.

Ja, det var väl det för den här gången. Nu ska jag göra ett ärligt försök till att fortsätta studera för dagen. Om jag bara orkar d.v.s…

Kategorier
Vardagsliv

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…