37 år och huvudet är sprängfyllt med tankar

Igår fyllde jag 37 år. Den dagen var ungefär som vilken annan söndag som helst. Vi tog det lugnt, sov ut tills det inte gick längre, åt frukost och tittade på TV. Jag tog emot gratulationer via Facebook och telefonsamtal och beställde ett nytt mobilskal samt stickers att sätta på datorn för lite pengar jag fick i present. På eftermiddagen körde vi till Emporia och laddade bilen. Medan den laddade så åkte vi in till Triangeln och testade nya restaurangen, Koshari House. Det var intressant, men maten var lite enformigt. Jag åt en böngryta och älsklingen käkade falafel på bondbönor. Det hade varit mycket godare om det funnits mer grönsaker och andra tillbehör, men det var ändå gott. Jag hade gärna gått dit fler gånger och testat någon annan rätt i alla fall.

Efter att vi var där så åkte vi tillbaka till Emporia och handlade lite grejer på Willys. Eftersom jag fyllde år så ville jag ha en tårta så vi köpte en prinsesstårta där och lite annat smått och gott. Sen åkte vi hem, såg lite film och fortsatte spendera söndagen som vilken annan ledig dag som helst.

Körd i matten – igen… och en backup plan är skapad

Jag gjorde omtentan i matten för någon dryg vecka sen och det kändes bra när jag skrev den. Det gick ju så klart åt skogen, och än så länge vet jag inte exakt hur det gick. När jag är i skolan nästa gång ska jag hämta ut tentan och kolla hur det gick. Som jag skrev i ett inlägg på väg hem från tentan så kan jag ändå ha lyckats få typ 13 poäng men ändå failat eftersom jag kanske då inte fick minst 1 poäng på varje del som krävs för godkänt på tentan. Jag är ändå stolt över vad jag skrev, för det gick bättre, trots att jag inte pluggat mer än några få timmar på en månad istället för halvtid. När jag fick veta hur det gick i fredags så skapade jag min backup plan, vilket är att söka till diverse YH utbildningar i Skåne. Det blev nästan 10 stycken, men många av dem är sena anmälningar och vi får se om jag blir antagen till någon av dem. Klarar jag dock del 2 i matematiken i antingen originaltentan eller första omtentan så är det lugnt med att fortsätta och jag hoppas jag lyckas, men man vet aldrig. Just nu vet jag inte vad jag ska tänka eller tro.

Det enda jag vill är att ha en färdig utbildning i programmering så jag kan söka jobb och börja mitt liv på riktigt och planera inför framtiden. Det är rätt tröttsamt att vara 37 år gammal och praktiskt taget inte ha livet under kontroll ännu. Ingen fast inkomst. Ingen hög(re) inkomst. Inga direkta jobb att prata om och framförallt ingen Grand Danois. Just nu, med tanke på hur mycket jag älskar att programmera så vill jag bara programmera mer, men i projektgruppen är vi praktiskt taget färdiga med allt vi har planerat att göra, och detta är ungefär 3 veckor innan deadline. Efter detta är det eventuellt nya features vi kan komma på, men annars är det bara småpill och buggletning kvar. Och programmet i sig är nästan buggfritt redan. Vi har bara jobbat på så bra, så då har det blivit så. Det får mig att längta lite mer till sommaren, då jag planerar att göra ett spel istället för att jobba. Och sen blir det ju så klart att räkna matte också. Frågan är bara hur mycket matte jag behöver räkna…

Jag känner mig ändå hoppfull trots allt. Till sist ska jag bli en utvecklare inom programmering, men eftersom jag väntat så länge med att komma hit så vill jag inte vänta längre. Det positiva med min så kallade backup plan är att jag får en ny möjlighet att bli ännu bättre på programmering, då jag läst grundkurser i programmering och objekt-orienterad programmering dessutom samt en kurs i databaser. Jag slipper matten igen om jag kommer in, och jag slipper den jobbiga (men nödvändiga) pendlingen. Men å andra sidan får jag då säga hejdå till mina nuvarande kurskamrater och lärare och frågan är hur attraktivt det är att ha både 1 års utbildning från högskola och sen en komplett YH utbildning för en arbetsgivare? När man förklarar att det bara beror på att man inte fixar matten så borde de förstå. Jag har liksom noll oro när det gäller allt som har med programmering att göra, eftersom det är så roligt och jag bara vill lära mig mer. Majoriteten av programmerare sysslar inte med matematik när de jobbar. Matematik och programmering går dock lite hand i hand ändå, för det är liknande tänk och gör man exempelvis spel behöver man tänka mer på x och y grafer/skalor men de flesta säger att man ska kunna de fyra räknesätten och förstå det logiska tänket och det förstår jag. Grejen är ju denna att det krävs ju matte 2 (eller B) minst för att komma in på programmeringsutbildningar så där har man ju matten redan. Och jag planerar starkt för att att inte hamna i en yrkesroll där jag dagligen behöver räkna ut ekvationer bara för att prata med en dator.

Problemet i det här programmet jag går nu är att vi går igenom så mycket matematik på en termin istället för att exempelvis kräva matte 3 (C) för att komma in och gå igenom matte 4 och 5 i så fall på en termin istället för att tränga in alla 5 mattekurser på en termin. Sen hjälper det ju inte att tentorna är übersvåra och matteboken är komplett meningslös. Jaja, jag ska gå vidare från det här. Det sker av logiska förklaringar, min dåliga hälsa samt alla anledningar jag tjatat om kring det här. Jag tänker inte ge upp i alla fall. Det löser sig på ett eller annat sätt. I värsta fall om jag inte lyckas komma in på någon annan utbildning heller, då tar jag studieuppehåll i typ 1 år, går arbetslös och typ lär mig programmering på egen hand, fortsätter göra mitt spel eller flera spel för jag tror inte jag kommer lyckas få ett jobb. Sen vill jag heller inte ha något jobb om det inte innebär programmering i någon form, om jag ska vara helt ärlig.

Men viktigast av allt just nu är att slippa tänka på matematik. Det om något vill jag bara vara färdig med.

Hur viktig är en penna?

Alltså, allvarligt. Hur jävla mycket behöver du en penna när du är och handlar på exempelvis ett köpcentrum? Blir du superglad och upp i hejsan varje gång du får en gratis penna utdelad av en försäljare som egentligen bara vill sälja dig ett telefonabonnemang, men för att locka dig och vara trevlig så får du en gratis penna. Som om du inte redan har fjortontusen såna hemma som ligger och skräpar i något hörn… Särskilt extra viktigt är det med en penna när du blir ”trakasserad” av samma person då hen tror att du gått in i en butik och ångrat att du inte köpte nått samt att du självklart måste ha en penna så fort du kommer ut ur närmsta butiken du gick in i…

IMG_20171205_152449.jpg
Här ser vi en utmärkt penna som jag redan hade hemma. Den fungerar riktigt bra. Jag behöver inte någon ersättare till den. Så det så!

Ok, för er som inte förstår så var jag på Emporia tidigare idag för ett välbehövt snabbesök. Jag behövde fixa till mina nya glasögon då de satt för hårt, hämta ut ett par beställda tröjor på Stadium, köpa en sladd och handla lite på ICA. Utanför Stadium står det ett gäng från Alltele eller nått sånt. De har ett permanent stånd där. En av nissarna frågar mig något på minst 10 meters avstånd. Jag säger direkt att jag inte är intresserad. Han vill ge mig en penna och säger att jag får den gratis. Jag vill inte ha någon penna och säger igen att jag inte är intresserad. Jag går in på Stadium och gör mitt ärende. Ett par minuter senare går jag ut igen, fast åt ett annat håll. Då står han där igen, och typ ”flirtar” och frågar om jag ångrar mig och vill ge mig en penna. Jag säger ”va?” och blir upprörd över att han bryr sig så mycket om just mig. Syns det inte att jag är typ sjöblöt av svett (för jag blir det av minsta aktivitet, särskilt i köpcentrum). Jag hade precis tagit av mig både jackan, mössan och min hoodie jag hade på mig. Så svettig var jag. Sen var jag också stressad för jag vill göra mina ärenden och jag vill inte ha nån jävla penna eller bli störd! Jag säger igen att jag inte är intresserad och han ropar efter mig. Jag höjer rösten igen, säger återigen ”JAG ÄR INTE INTRESSERAD!” och ber han att sluta. Sen går jag vidare, förbannad och irriterad över det här jävla yrket och alla förbaskade nissar som får betalt över att trakassera folk när de absolut inte är intresserade. Vill jag ha en penna, då köper jag en. Eller så ber jag om att få låna en. Så enkelt är det, liksom.

Mina åsikter kring uppsökande försäljning…

Personligen så tycker jag att uppsökande försäljning borde förbjudas. Det borde anses vara olagligt att antingen ringa upp folk i tid och otid för att sälja strumpor, nyckelknippor, lampor eller vad fan folk nu vill sälja till en. Likaså är det asjobbigt när dessa personer haffar en på stan, i köpcentrum och liknande och särskilt jobbigt är det när man medvetet flyttar blicken bort från dem och går förbi och de ropar efter en, kommer fram till en – eller som idag då de tvunget bara måste ge mig en jävla penna jag absolut inte vill ha eller behöver just då.
Jag är absolut inte ensam om att tycka uppsökande försäljning är jobbigt. Däremot kanske jag är lite udda som medvetet och högt säger att jag inte är intresserad och jag kan visst bli arg och upprörd på de här personerna som inte fattar att jag vill inte bli störd av dem. Jag skiter i vad folk säger. Jag vågar stå för mig själv där och jag har en rätt att säga min åsikt.
Vad är din åsikt kring uppsökande försäljning? Har du något särskilt knep, ignorerar du dem bara eller ringer du supporten och klagar? Berätta nedan om vad du tycker kring det här!

35 år och mitt i livet…

I fredags fyllde jag 35 år. Jag känner mig som vanligt och dagen var praktiskt taget nästan som vilken annan dag som helst. Den började lite dåligt dock för internet försvann igen. Vi har haft lite internetstrul här de senaste veckorna, men förhoppningsvis är det löst för evigt nu. Vi flyttar ju om någon månad ändå, så spela roll. Tills dess vill vi i alla fall ha internet som vanligt eftersom praktiskt taget allt vi gör här hemma behöver internet.

Efter lite snack med supporten i alla fall på födelsedagen, lite Game of Thrones tittande och samtal med min kära bror samt några timmars jobb så stack vi iväg till Köpenhamn. Mitt främsta mål var att äta churros eller belgiska våfflor, då såna grejer är svåra att hitta här i Sverige om det inte är någon särskild marknad någonstans. Ett stånd året om som säljer såna godsaker är inte standard i alla fall vad jag har märkt.

Blick över Köpenhamn. Tagen från Rundetåårn.

Det blev lite svårt att hitta såna ställen även i Danmark, men det berodde mer på att det var 7 mil kö till de ställena och vi ville inte trängas bland alla andra som hade samma inställning som mig – att de ville äta något friterat och ohälsosamt just denna dagen. Vi gick upp i Rundetåårn och kollade ut över hela köpenhamn, och Henrik visade mig var hans kontor ligger. Sen så gick vi på Ströget i solskenet, köpte lite dricka på en 7 eleven butik och sen bestämde vi att vi åker en stund till Emporia istället och handlar lite kläder och mat där istället. Dock innan vi åkte hem så blev det ett sista minuten köp av en croissant med chokladsmak, för nått onyttigt och friterat skulle jag bara ha. Jag vet att såna inte är friterade men det är fan nära nog så då fick det bli en sån. Sen tog vi tåget till Sverige igen, gick då på Emporia och av en slump så såg jag en bild på en belgisk våffla på ett av caféerna som finns där, så jag fick till sist min våffla ändå. Inte lika god som den vi åt för några månader sen då det var vintermarknad på Gustav Adolfs torg i Malmö, men good enough. Henrik köpte lite kläder, sen köpte vi amerikanskt godis och så handlade vi lite snabbt på ICA, sen åkte vi hem.

Belgisk våffla på ett café i Emporias köpcenter

Helgen gick förbi som vanligt. Under min födelsedag så räknade vi ut att vi promenerade i över 4 timmar totalt så hela helgen har mina ben varit mer än trötta så det blev att ta det lugnt.

Ja, det var väl den uppdateringen. Livet fortsätter som om inget har hänt, bara att jag nu har en ålder som är lättare att komma ihåg. Jag är 35 år.