Jag ska nog bara sluta…

Just nu är jag inne i en period där jag insett mycket i mitt liv. Jag antar att den perioden har pågått väldigt länge, med tanke på hur mycket jag upprepar mig i bloggen på sistone, men minnet mitt suger och har jag inte läst mina senaste inlägg på ett tag så har jag glömt att jag faktiskt skrivit om det, så om det blir upprepning ytterligare en gång så ber jag om ursäkt för det, men jag hoppas att det mesta här är nytt. Ok, då kör vi!

Acceptera ”ensamheten”…

Sen den här terminen började så har jag varit väldigt ensam i skolan. Ordet ensam kan tolkas lite hur det vill. I faktiska händelser har det inneburit att typ 8 av 10 tågresor till eller från skolan sker i min ensamhet. Jag har alltså inte sällskap med någon från klassen längre. Det beror mest på att de jag oftast brukar åka med skippar många lektioner av diverse anledningar och det kan inte jag göra så mycket åt, eller att det är fullsatt på tåget eller att jag väljer åka hem medan andra sitter kvar. Jag sitter också mycket själv i skolan under lektionen, och ett tag kändes det som om att hela klassen skydde mig som pesten men jag vet att så är inte fallet, men det var ändå konstigt. Ett exempel är om jag är en av de första in i klassrummet innan lektionen börjar och jag väljer en plats att sitta vid. Efter när det kommer nya personer in så sätter sig ingen bredvid mig. Om jag däremot kommer lite senare och kan välja att sitta bredvid någon så går det oftast bra. Det som ändå är lite konstigt är att ingen frågar mig något, utan det är jag som numera frågar andra personer om något. Hela det scenariot har dock börjat ändra sig lite, så det är positivt, men det är också för att jag har insett att vi är alla där främst för att lära oss saker och eftersom jag inte lyckats med min ”studieplan” som jag nämnt innan så innebär det också att när lektionerna för dagen är slut så åker jag hem medan många andra i klassen stannar kvar och studerar tillsammans.

Jag pluggar också därmed i 9 fall av 10 helt ensam, antingen på tåget eller här hemma. Det är oerhört sällan jag pratar plugg med kurskamraterna med, åtminstone så att man får hjälp av dem eller kan hjälpa någon annan, men för min del är det ändå rätt ok just nu. Orsaken är för att jag har ändrat mitt studiesätt lite, eller studieteknik vilket har lett till att jag faktiskt lärt mig otroligt mycket och det är på helt egen hand. Visst, jag suger fortfarande på att använda termer, men jag vet oftast hur jag ska lösa ett problem som vi håller på med för tillfället. I alla fall i programmeringen. I matematiken är det stundtals lite svårare, men där är det största problemet egentligen att jag blir så trött av att räkna så jag orkar inte sätta mig in i det mer än nödvändigt och själva programmeringen gör mig generellt piggare, så då är det lättare att bara sitta där flera timmar i sträck och bara lösa problem.

Sluta informera och sluta bry mig…

Någonting jag absolut har insett på sistone är hur tröttsamt det är att vara en vegetarian i en kött-värld. Jag är den enda personen i hela klassen som är vego och att försöka prata veganism, klimatförändringar, hälsofördelar etc om den här kosten är så oerhört jobbigt att jag vill faktiskt sluta prata om det om folk inte är intresserade av det. Orsaken? Folk vill inte lyssna eller förstå eller ens acceptera mina argument. Det spelar ingen roll hur trevlig, lugn och sansad jag är – de ”skiter” i mina åsikter och tycker jag är en helknäpp vegan som vill mörda kossor oavsett vad jag än säger, eller något i den stilen. Fast jag fortfarande är överviktig, fortfarande äter mjölk och ägg produkter och väldigt tydligt har noll kondition och allmän dålig hälsa så är jag ändå den där konstiga veganen. Jag respekterar andra människors val av att äta kött. Jag tänker inte tvinga någon att bli vegetarian eller vegan, även om det hade varit trevligt. Det enda jag önskar är att folk vore mer intresserade, villiga att lyssna, förstå och kanske bli lite nyfikna på vad veganism är och hur illa djuren behandlas, hur dåligt det är för vår hälsa och för vårt klimat etc. Men de vill inte, och från och med nu så tänker jag ta ett aktivt beslut att inte prata om veganism med någon om jag kan undvika det på ett tag – om nu inte en person är grymt intresserad av vad jag har att säga. Jag orkar helt enkelt inte göra något annat, för det tar för mycket energi.

Sluta lägga mig i…

En annan sak jag ska sluta med är att lägga mig i diverse debatter, både på nätet men även med andra personer IRL om jag kan undvika det. Ämnet spelar liksom ingen roll, det är samma sak om med att prata vego-grejer. Jag har spenderat så många år på sistone med att lära mig om saker som jag inte hade någon aning om (och typ 95% av resten av världen inte heller vet) och fått veta att i stort sett all information vi vet idag och har fått lära oss är fel. Och detta är inte en konspirationsterori! Det är baserat på ren fakta… Det som kanske stämmer är väl geografi och väder, men sen känns det som om allt annat är totalt tvärtom, om man ska överdriva lite för att bevisa min ståndpunkt. ”Människan behöver kött”, ”hundar är allätare”, ”komjölk är naturens kalcium” etc. Det finns så mycket som vi människor bara har utgått ifrån att så här är det, och sen när man tittar djupare på det så är det totalt tvärtom. Det är så galet, men jag ska inte gå in mer på själva ämnena nu, för då riskerar jag mer debatter jag inte har ork för. Vill du veta mer så rekommenderar jag att du kollar in bra dokumentärer som har riktig fakta i sig såsom Cowspiracy, What The Health, Game Changers (kommer snart!), Forks over Knives, och andra dokumentärer som rekommenderas av kända läkare inom WFPB rörelsen. Läkare för framtiden, eller PCRM är två bra organisationer som har mycket information som är korrekt och Dr Greger har sidan nutritionfacts.org också där han går igenom all forskning som finns om mat och hälsa så du vet vilka källor du kan lita på och vad forskningen faktiskt säger.

Nej, jag ska inte sluta plugga eller satsa på min framtid!

Ifall det nu var någon som läste detta och blev orolig så kan jag säga direkt att jag tänker inte sluta med mina studier. Jag tänker kämpa på i det sista för att lyckas för något annat tänker jag inte acceptera. Dock kan det ju hända att jag inte klarar matematiken och får göra alla möjliga omtentor, men i värsta fall så har jag hela sommaren på mig att öva mer matematik och jag är inställd på omtentor i bägge kurserna som jag går just nu. Skulle det dock gå åt skogen, ja men då finns det säkert andra lösningar. Jag kan testa söka jobb inom IT och kanske få något ändå, med bara 1 års utbildning, eller testa söka andra utbildningar mer lokalt inom IT där jag kan fortsätta plugga utan att läsa matematik. Jag är inte särskilt orolig för de kurser som bara innebär programmering, för om jag fortsätter som jag gör nu så lär jag klara mig med minst godkänt utan problem och sen får resten av term-användandet komma allt eftersom.

Ja, det var väl det för den här gången. Nu ska jag göra ett ärligt försök till att fortsätta studera för dagen. Om jag bara orkar d.v.s…

Trasigt duschmunstycke, rejäl fibrovärk och andra missförstånd.

Det här inlägget kommer handla om lite allt möjligt. Som rubriken skrev, så har jag ett trasigt duschmunstycke, fibrovärken från helvetet är tillbaka och missförståndet handlar om hur man bör hantera sig själv i diskussioner eller samtal med andra. Om jag nu ens vågar prata om det utan att trampa nån på tårna. Jag ska göra mitt bästa i alla fall.

Häromdagen så råkade Henrik ha sönder vårt duschmunstycke. Det gick av vid plasten som man sätter in i slangen, så i morse blev det lite problematiskt och jag själv fick vänta en dag extra med att tvätta håret. Som tur var blir mitt hår inte lika fett längre, vilket gör att jag kan lättare vänta flera dagar innan jag tvättar håret. Det verkar även göra under för att mitt hår ska växa snabbare, även om det sedan innan alltid har växt som ogräs. I alla fall. Jag åkte upp till samarkand innan för att leta upp ett nytt munstycke. Jag fick tips av en vän på Lernia att någon hon kände hade köpt ett på Rusta som skulle vara väldigt bra, så jag kollade upp det på nätet, pratade lite med henrik om min plan och efter att jag var klar på Lernia för dagen så tog jag trean från simhallen upp till samarkand.

Först så åt jag en macka från subway, för jag var riktigt hungrig. Så hungrig brukar jag vanligtvis inte vara, och jag var det även väldigt tidigt i morse. Ofta brukar jag känna mig lite småhungrig vid 10 tiden, och då tar jag en kaka eller två som jag tagit med mig hemifrån. Ett paket singoalla räcker vanligtvis i 2 veckor eller något sånt, så det är bra. Jag äter oftast bara max 2 kakor om dagen när jag är på Lernia, eftersom jag går hem och äter lunch. Skit samma. Efter att jag hade ätit min macka så gick jag in en runda på Clas Ohlsson, men där hittade jag inget av intresse. Munstyckena där var dyra och små, och det ville jag inte ha. Det vi har haft tidigare (och har haft i över 2 år) är pyttelitet, och det täcker knappt huvudet eller nått, så man måste duscha varmt om man inte ska frysa hos oss. Dessutom är strålarna väldigt hårda, så det gör ibland ont om man har för stark stråle.

Sen tog jag en riktigt jobbig promenad till Rusta. För att göra en avstickare till så kan jag erkänna att jag verkligen känner ett sug av att skaffa bil nu, även om samma problem och åsikter jag har kvarstår. Jag är tveksam till bil av främst två orsaker – det är dyrt som fan och det är dåligt för miljön. Den tredje halva anledningen är att jag aldrig skulle röra på mig, och det skulle inte vara positivt för min hälsa. När jag dock blir egen företagare eller får möjlighet till tjänstebil så ska jag ha det, men annars tänker jag undvika det till varje pris, ungefär. Bilen jag vill ha, som egentligen fyller upp alla de krav jag har om bil (om jag faktiskt skulle skaffa en) är Mitsubishi Outlander PHEV. Den är dock svindyr i inköp, men skitbillig som tjänstebil, och såsom jag förmodligen hade kört, så hade 99% av all körning bara varit på el, och det är bra + att man också kan köra längre sträckor, som till Stockholm för att hälsa på familjen. Jag vill egentligen bara ha bil när det behövs, typ när man vill storhandla, behöver åka till veterinären, resor till sthlm. Just nu hade jag velat ha bil bara för att slippa gå till Lernia, för jag vet ju hur det känns och det är en jobbig morgonpromenad när jag ska gå dit, eftersom det är en sådan omväg.

Jaja, för att komma vidare i berättelsen. Jag hittade ett billigt munstycke på Rusta, och köpte ett svart, trots att det även fanns i min favoritfärg. Jag ville vara snäll mot älsklingen och valde en neutral färg. När jag kom hem så invigde jag den en stund senare, och känslorna var väl blandade. Den täckte lite mer av kroppen, och strålarna var mjuka, vilket var skönt. Dessvärre var det inget ”sprutt” i den, alltså inget tryck oavsett hur mycket vatten man vred på. Det gick till en gräns och sen var det stopp. Jag antar att det är en vanesak, för hellre större huvud med mjukare strålar än ett pyttelitet huvud med strålar som gör ont, bara för att man vill spara på vatten.

Det gamla och det nya duschmunstycket i ren och skär retrostil, för en gångs skull.

När det gäller fibrovärken, så har jag haft mycket värk senaste tiden. Idag ska jag också städa lägenheten, för hyresvärden ska komma och göra den årliga inspektionen igen. Jag har knappt ork att stå, och både mitt högra knä och svanken gör ont. Det är till och med jobbigt att sitta, men orka stå gör jag inte, även om det hjälper tillfälligt mot värken. Så fort jag sitter stilla igen så kommer tillbaka.

Det sista gälljde missförstånd och diskussioner. Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva om det, då jag inte vill göra någon illa, men jag känner ändå ett behov av att förklara mig. På lernia så brukar vi ibland ha lite diskussioner om annat, när vi inte har lust att arbeta med något eller vi bara vill ta ett break ifrån det. Eller så hamnar vi bara i en utan att vi räknade med det. Nu efter valet och SD’s framgångar så har det bidragit till lite mer politiska diskussioner och även om jag älskar att diskutera med andra människor så har jag börjat inse att jag ska nog skriva ner mina åsikter mer, istället för att prata om det med andra människor, för jag är lite trött på att historien ständigt upprepar sig.

Jag blir sällan missförstådd när jag har skrivit om något. Blir det ett missförstånd, så är det oftast (och förmodligen) läsaren själv som har missat något viktigt ord, men självklart händer det att jag själv skriver en mening konstigt som kan tolkas på många sätt. När jag diskuterar med människor, eller egentligen bara för en simpel dialog så stöter jag ofta på människor som jag har stora svårigheter att diskutera med. Orsaken till detta vet jag inte, men det hela scenariot med att ”historien upprepar sig” är att dessa människor, oavsett hur trevliga och snälla de är som personer, så verkar det vara svårt för dem (och för mig) att diskutera med mig och med andra människor.

Jag har som utgångspunkt att vara förstående, accepterande och jag vill lära mig av vad någon annan har att säga. Sen kan jag självklart uttrycka mig på ett uselt sätt som gör att jag blir missförstådd. Den stora anledningen dock i samtal till varför jag blir missförstådd är för att personer lyssnar inte på vad jag har att säga. De avbryter, avfärdar och kritiserar det jag har att säga, utan att ens ha förstått meningen med vad som kommer ut ur min mun. Ett lättförståeligt exempel;

Jag: Jag har läst att alla borde vara veganer… (avbruten direkt)
Person X: Vad då? Veganer, vad pratar du för dumheter. Alla kan inte vara veganer! (Etc… En lång predikan över hur fel jag har, när jag precis har börjat prata.)
Jag: Nej, alltså… jag har kollat på forskning som säger att… (avbruten igen)
Person X: Jaha? Vilka studier då? Har du källan? Vad sa dem då? Jag tror ändå inte på det. (och så fortsätter det)
Jag: Forskningen jag personligen har tittat på, och bildat min egen uppfattning om säger att det bästa för hälsan vore om alla var veganer. (äntligen fick jag säga något).
Person X: Jaha, men det tror jag inte på. Alla är olika och jag funkar bra på att äta kött!
Jag: Ja, det tror jag med. Men forskningen säger det i alla fall och jag tycker det är intressant.
Person X: Det måste nog göras många studier för att man ska bli vegan, och kött som är så gott!
Jag: Jo, jag vet. Jag har själv svårt att bli av med dåliga vanor och jag gillar också kött.
Person X: (Mjuknar något, men återkommer med en hård replik igen om varför jag har fel och sådan fortsätter diskussionen tills någon av oss ger upp.)

Ungefär så kan det se ut. Jag blir avbruten konstant, folk vägrar förstå eller ens lyssna på vad jag har att säga och de har redan bestämt sig från första stund att de tänker behålla sin originella åsikt – oavsett vad jag har att säga eller inte. För att låta lite komisk med tanke på allt feministprat så är det oftast kvinnor jag möter som gör detta och inte män.

När jag bloggar däremot, eller för diskussioner på nätet så är det lite lättare, även om det är svårt att blir hörd även där ibland. Där får jag i alla fall prata till punkt och förhoppningsvis läser alla det jag har skrivit och förstår det, även om de inte håller med. Det är liksom hela grejen med hur jag kommunicerar med andra. Jag vill lära mig från dig, av det du har att säga, så jag kan bli inspirerad och mer kreativ och jag hoppas att du vill göra detsamma när du kommunicerar med mig. Jag tycker det är så otroligt viktigt, och det är oerhört tråkigt när jag inte får lov att lära ut något. Jag verkar vara en magnet i mitt dagliga liv till personer som har otroligt bestämda åsikter och som aldrig någonsin kan tänka sig att ändra den – för allt guld i världen.

Jag hoppas att ni som har läst det här förstår vad jag menar och att jag vill förstå dig som läsare. Jag hoppas också att ingen tar illa upp av det jag skrev, för jag pekar inte ut någon särskild. Jag förklarar bara ett ”naturligt fenomen” som ständigt händer mig numera, och som jag vill förbättra. Min nuvarande inställning är att undvika IRL diskussioner med andra, fokusera på mitt och istället diskutera med andra personer som jag vet lyssnar på mig och accepterar det jag har att säga.

Det är liksom inte lönt att lägga ner energi på folk som skiter i en och tycker att man är ointressant, bara för att man inte är som någon annan exempelvis, även om det nog inte är så i alla fallen.