budget – I huvudet på en Grand Danois galning

Det är något jag aldrig kunnat. Det vet de flesta som känner mig. Det är ett återkommande problem, och något jag aldrig lärt mig att hantera. Precis med alla andra problem i mitt liv jag inte vet hur jag ska hantera🙄. Det enda som hjälper när jag är i en sån situation är att försöka hålla mig upptagen. Har jag mycket att göra i skolan, så hjälper det, men som nu när jag har sommarlov och inga måsten så är det praktiskt taget omöjligt att sluta tänka på framtiden eller vad det nu än är som absolut inte är relevant för just nu.

Att tänka på drömboendet när man redan bor bra?

Just nu är det ju BoKlok som sitter fastklistrat i mitt huvud. Mitt framtida drömboende och när jag får det. Jag var på väg att skriva ytterligare ett till långt inlägg om mina tankar, men ju längre tiden har gått, desto mer har jag lugnat ner mig, så det inlägget är raderat nu. Sen ska jag påpeka att när jag skriver att jag ”ska få” mitt drömboende så handlar det inte om att jag typ ska vinna det på lotto, utan när jag kämpat färdigt, skrivit på ett kontrakt och flyttat in – då har jag fått min drömbostad.

Desperation av BoKlok projekt helt i onödan.

Sammanfattningsvis så skrev jag i det inlägget att jag känner mig desperat över hur det ska bli, då ett av projekten har nästan för många tillgängliga treor i markplan men jag har ingen möjlighet att köpa förrän jag är fast anställd och jobbar heltid med programmering. Jag måste liksom banka in i skallen att jag kan inte köpa något förrän jag har fixat en fast anställning! Det kommer ta minst 18 månader räknat från juni i år (2020) innan jag förmodligen har det.

Nu är jag inte länge lika desperat, för jag vet att det kommer lösa sig. Jag är bara så jävla ivrig! Jag måste bara se till att få jobb först. Hur fixar man det? Ja genom att gå klart utbildningen så klart. Klara alla kurser och förhoppningsvis ha bra LiA när det väl är dags. Helst vill jag ju bli anställd på LiA:n också, om inte redan under utbildningen så direkt efter. Jag har också kommit fram till att en trea är viktigare än att enbart bo i markplan. Detta för att jag vill bo i nästa bostad för evigt och då är ett extra rum mer önskvärt än bara markplan, även om jag verkligen hoppas och vill bo på markplan i min nästa bostad. Oavsett bostad så kommer jag ha god ekonomi i alla fall när jag väl har flyttat in där.

Budgeten har blivit ännu mer djupgående – och det är positivt!

Jag har också ändrat om i min budget och lagt till olika lönelägen. Sen har jag färgkodat också för lättare överblick. Helt plötsligt ser de flesta alternativ inte lika bra längre, när jag utgår ifrån den lägsta lönen, men det säger ju sig självt. Eller ja, helt plötsligt måste jag gå in med minst 30% kontantinsats för att det ska kännas extra bra och tryggt oavsett bostad, men det är helt ok. Det kommer ju som sagt ta ett par år innan jag ens har möjlighet att köpa något.

Man ska liksom vara realistisk. Hoppas på det bästa, planera för det värsta. Det kommer nog bli min slogan i fortsättningen. Jag tror personligen – om allt nu löser sig att jag INTE kommer ha en låg lön, räknat till mitt yrkesval när jag väl flyttar in i min drömbostad. Det krävs heller inte särskilt mycket för att jag ska nå min drömlön heller, så vi får se vad som händer. Allt jag kommer tjäna över min drömlön är bara en superbonus! Huvudsaken är att jag är fast anställd i framtiden och att jag aldrig kommer ha svårt att hitta ett jobb igen när utbildningen är klar. Det är viktigare än något annat, oavsett lön.

Det mest troliga är min lilla skokartong…

Det mest logiska är också att jag lär stanna i denna lilla etta. Det är också mycket sannolikt att alla mina sparpengar går åt och jag aldrig får ett jobb som utvecklare, fast jag är utbildad som det om ett år. Om jag ska utgå ifrån min erfarenhet så är det absolut det mest troliga. Hey, jag kanske stannar här för evigt? Detta för jag brukar inte få det jag planerar för. Det är ”mirakulöst” nog att jag har en annan katt som inte är Maja och att jag är singel, liksom. Nu är det iofs inte ett mirakel att jag är singel, men jag har velat ha en till katt efter Maja och om jag då mot förmodan skulle bo själv så hade jag hoppas på ett nybygge, vilket jag faktiskt fick. Även om detta boende inte är det optimala drömboendet så är det bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och hade jag fått bestämma hade jag aldrig blivit singel igen så klart. Men nu är det så och då får jag planera livet efter det.

Hade något gått enligt planerna hade jag exempelvis redan haft Grand Danois, kanske redan varit inne på min andra eller tredje GD, och jag hade för länge, längesen haft en heltidslön. Jag hade förmodligen heller aldrig blivit singel igen om det hade blivit så, men svårt att säga nu när allt är som det är i den här världen. Nu kanske jag låter extremt pessimistisk, men jag är realistisk som fan nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och obsessar över min nästa bostad eller drömmer om livet med Grand Danois. Eller tänker på hur många  produkter jag ska fylla lägenheten med i framtiden.

Tänker jag på hur mitt liv har varit, hur tiden bara flugit förbi och inget av ”värde” har hänt rent ekonomiskt så är det bara slöseri med tid att sitta här och drömma. Drömma kan man ju, absolut, men det är lätt att bli ledsen och besviken när åren går och inget händer som gör att drömmarna kan bli verklighet. Därför känns allt som lite taskig tajming just nu. Kunde jag liksom inte ha hittat BoKlok när jag hade fixat mig en heltidsanställning, liksom? Då hade ju allt varit så mycket bättre just nu, men nej. Det ska alltså läggas till fler saker i mitt liv på hög som jag bara ska drömma om, men förmodligen aldrig få.

Sömnproblemen är boven i dramat här…

Det största ”problemet” egentligen just nu som gör att jag bara sitter och drömmer mig bort om dagarna är ju att jag oroar mig för att jag inte ska få sova om nätterna. Jag jobbar ju på det med Majken och det blir mycket bättre för varje natt. Till sist så är det här sömnproblemet ur vägen och det bör vara löst innan jag återgår till skolan i augusti. Det åtminstone är något jag borde kunna räkna med att det blir verklighet.

Jag längtar efter att stänga in mig i ett sovrum, bara för att jag haft såna sömnproblem det här året. Jag önskar att jag hade en större bostad, för jag längtar mig blå efter Grand Danois. Dock ju äldre Majken blir och desto lättare allt blir, desto mer kan jag fokusera på här och nu istället för framtiden.

Att ändra tankesätt är skitsvårt

Jag förstår dock inte varför det alltid ska vara så svårt att bara bry sig om det som finns och är just nu? Jag menar, så fort jag får möjlighet så drömmer jag bara om en framtid långt, långt borta och inbillar mig att så är ska livet vara. Är det inte Grand Danois, så är det bostad, eller jobb. Men man får inte de sakerna serverade på silverfat! Man måste jobba för dem. Något jag typ aldrig gjort, men det beror på hur man ser det.

Jag har försökt, men det är typ aldrig jag har lyckats. Jag har testat på de flesta yrken, men när kroppen säger nej typ direkt, eller är jag så uttråkad att jag vet inte vad jag ska ta mig till, då är det svårt att orka med. Det är också irriterande att jag la 5 år på en högskoleutbildning som inte ger mig ett jobb. Därför är det extra störigt att veta om att jag passar inte in på den generella arbetsmarknaden. För en extra bugg i systemet så stör det mig ännu mer att mitt CSN tar slut i höst också, med 6 månader kvar av utbildningen vid det laget. Jävla skit, liksom. Det stör mig nåt så fruktansvärt. Det hade varit så bra, så enkelt om jag hade kunnat tagit vilket jobb som helst, tjänat lite pengar, jobbat extra etc, men nej. Jag är till för ett bara sitta på min röv, drömma om saker jag aldrig får och bara sitta och vänta på allt det där jag vill ha. Jag är så trött på det. Att inte hitta LiA heller är också frustrerande. Det kan ändå lösa sig, men det känns svårt.

Det här inlägget skrev jag mest för att smiska mig själv på fingrarna och försöka släppa allt med BoKlok och framtida bostad så gott som möjligt nu. Det är jätteroligt och motiverande att tänka på framtiden, men som sagt. Jag har en stor tendens att bara sitta och drömma, hoppas och längta – utan att något händer som gör att jag faktiskt får allt det där. Jag måste lära mig att försöka fokusera på vad jag har just nu. Det är det viktiga. Det innebär inte att jag kommer lägga ner alla framtidsdrömmar, nej, nej… Det kommer inte hända, men jag måste försöka lära mig att för att komma någonvart så måste man göra rätt sak i rätt tid för att det ska hända. Som nu. Steg nr 1. Hitta LiA. Steg nr 2 avklara alla kurser på Newton med minst G i betyg. Steg 3, bli fast anställd med en rimlig lön. Sen efter det – kan jag börja drömma lite mer.

Och då kan jag signa upp mig på min drömbostad.

Med alla tankar jag har kring det här med bostad och var jag ska bo härnäst och med tanke på hur jobbigt det är att inte kunna fokusera på här och nu istället så hoppas jag att jag nu tagit ett steg i rätt riktning så jag kan gå vidare.

Att göra en budget ger en bra översikt.

Det jag har gjort är att jag igår kväll satt i excel (Google Drive) och gjorde upp budgetar för 7 olika nivåer av kontantinsatser, och tre olika bostäder från BoKlok med tillhörande avgift, amortering, ränta och i radhusfallen – driftskostnad.

Resultatet var smått chockerande, så även om det förmodligen lär hjälpa min korkade hjärna att sluta obsessa över nästa bostad, så lär det ta ett tag innan jag släppt det och det ligger på en mer normal nivå.

Utan att nämna specifika siffror, så såg marginalen för en trea med maxpriset jag nämnt innan extremt bra ut. Även om jag inte sparar undan till en massiv kontantinsats så har jag ändå möjlighet att bo fint och ha det riktigt bra, vilket är avslappnande för själen att tänka på. Det är liksom det som är lite (eller väldigt) stressande för mig idag. När ska jag kunna börja spara till kontantinsatsen? Hur mycket hinner jag spara på 2-3 år innan det är dags att anmäla sig till ett projekt och ställa sig i kön för en BoKlok bostad? När jag såg budgeten och insåg att det kommer lösa sig, så blev jag jätteglad. Det enda som stressar mig nu är hur stora eller små chanser jag kommer ha till en trea i markplan när det väl är dags… Spänningen kommer vara olidlig!

BoKlok har ett bra urval av bostäder, men jag har inte råd att bo själv i radhus…

Utöver en budget för en trea på 72 kvadrat, så la jag även till budget för deras radhus på 117 kvadrat och en tvåa på 55 kvadrat. Jag kan överleva i ett radhus, absolut, men det är inte en budget som ger mig ett bra leende direkt, i alla fall om man utgår från 15% kontantinsats. Nej, där hade det krävts typ minst 30% för att det ens hade varit ett bra och säkert alternativ. Då har jag också utgått från lägsta kända priset för ett av radhusen. Det är inte säkert att radhus i områden jag vill flytta till kommer vara i samma prisklass. Kommande radhus i Höör och Hässleholm kommer för övrigt kosta 300 000 kr mer än vad jag budgeterat för, vilket minskar möjligheterna ytterligare för att jag ska ha råd med radhus själv.

Ska jag alltså bo i ett radhus själv, så måste jag antingen ha en rejäl jävla kontantinsats (tänk lotterivinst) eller bo ihop med någon där som betalar halva huset. Eller en mycket hög lön, men det lär jag inte ha förrän efter jag jobbat i kanske 10 år. Eftersom jag utgår ifrån att jag förmodligen aldrig kommer bo ihop med någon igen, så är radhus bara en sista ”nödvändig och desperat” lösning på bostad i framtiden. Radhus vill jag helst satsa på om jag absolut inte får möjlighet till en trea i markplan, men jag behöver som sagt ha större marginaler för att få det att gå ihop och jag kan känna mig trygg. Det är i så fall större möjlighet att jag kanske tar en fyra på 85 kvadrat, då de är mer rimliga i pris jämfört med radhus. Missförstå mig rätt. Jag hade inte haft något emot att bo själv i radhus, men jag ska ha råd också. Enligt min budget så lär jag inte ha råd med det, alltså i första hand.

Det blir aldrig som man tänkt sig…

Mitt liv har ju en tendens att aldrig bli som man planerat, så även om jag kan budgetera och tycka att det här funkar, så kommer säkert nått hända som gör att jag får vända på kronorna och knappt ha råd med nått, och de tiderna i mitt liv ska vara över när jag fått jobb och bor i min nästa bostad. Jag vill liksom inte ha panik om Anton eller Majken exempelvis måste akutopereras och jag inte kan betala det själv samt ändå ha kvar en bekväm summa på bankkontot. Hade jag satsat på radhus utan att ha en bra grund att stå på är den risken mycket stor att det kommer hända, och jag vill inte vara med om det. Nej, då bor jag som sagt hellre kvar här i min skokartong tills jag känner mig trygg nog att flytta vidare. Det är inte bråttom, men jag är ju ivrig. Det kan jag liksom inte hjälpa.

Vill man bo riktigt billigt – köp en tvåa!

Om man då diskuterar tvåorna på 55 kvadrat, så är det nästan lite chockerande hur bra budgeten ser ut. Det gör att tvåorna blir igen lite mer lockande, men grundproblemet återstår med hur man får ett bra kontor och hur man löser det med gästrum och katthörna/kattrum. Jag borde som sagt lätt få plats där, men jag är orolig för att det blir trångt, och brist på ett rejält rum för kontor/studio/gästrum stör mig. Å andra sidan, så hade jag lätt haft råd med mycket om jag hade bott i en tvåa. Lånet hade man kunnat betala av väldigt fort, jag hade lätt haft råd med bil och marginalerna är mer än goda för allt möjligt utöver det.

Jag hade kunnat skippa att ha soffa i en tvåa, och ta med mina poängfåtöljer jag har idag, eftersom jag sällan lär få gäster ändå som stannar över, men att gosa med någon i en soffa är så mycket trevligare än i dessa fåtöljer. När jag väl skaffar Grand Danois, så vill jag mysa i soffan med min vovve. Jag lär ha maximalt en tresitsig soffa om jag skulle kunna få plats bra i en tvåa skulle jag tro, iaf om jag då fortsätter använda mitt nuvarande skrivbord. Jag behöver också ha plats till hundsäng och Majkens klätterställning. I en tvåa ser det väldigt problematiskt ut och jag vill bo luftigt – inte trångt! Även här i min lilla skokartong har jag möblerat för att få så mycket gångvänlig yta som möjligt, och jag tycker jag har lyckats bra med det.

Kanske lite dålig bild, men det är väldigt mycket yta här och likaså mer yta mellan fåtöljerna och teven.

Det är inte bara att skaffa fler katter…

Jag har också upptäckt av ekonomiska skäl att det låga marginalerna för att bo i radhus också minskar möjligheterna för fler katter. Det är ju för att Majken som sagt kostar mer än vad jag trodde. Visst, när hon är vuxen, inte leker så mycket och kanske bara äter lite mush så lär hon bli lite billigare i drift, men så länge som kostnaden för katt är så här höga så kommer jag inte kunna ha fler katter. Nej, då är Anton viktigare. Så Anton och Majken är vad jag utgår ifrån. Om jag inte blir miljonär eller nått då och lever utan bolån i min nästa bostad.

Att prata pengar är farligt, men nu vet jag hur jag vill hantera dem.

Jag älskar att spara pengar, och jag tycker inte om att se pengar försvinna. Ska dem försvinna så är det för att jag själv spenderat dem på något jag hade/har behov för, men även då så kan jag känna ångest över att pengarna minskar. Därför gillar jag att spara undan mycket och leva snålt. Jag har ett mål som jag tycker är rimligt att spara också per månad. Det är förmodligen mycket högre än vad både banken vill och vanliga privatpersoner generellt sparar per månad, men det är en viktig aspekt för mig. Särskilt med tanke på att jag spenderat så många år med människor som bara spenderat pengar utan att tänka på konsekvenserna och att jag själv bara tillåtit att det har hänt. Jag avskyr mig själv för det, men å andra sidan är det en ordentlig lärdom. Hade jag inte haft den erfarenheten, så är det inte alls säkert att jag hade varit lika duktig med pengar idag.

Det är liksom dags för nya och bättre tider nu. Egentligen har det varit så väldigt länge. I typ 10 år eller nått sånt. men som jag skrivit tidigare så är det dags att mitt liv börjar på riktigt. Där jag bor som jag önskat om i många år nu, och där jag har ett fast jobb med bra, hög inkomst så jag kan känna mig fri. Jag får ju som sagt vänta ett par år till, men ändå.

Jag väntar ivrigt!