bli vegan – I huvudet på en Grand Danois galning

19 juni, 2019

”Om du inte är vegan, så är du mördare, våldtäktsman eller pedofil.” Bara så du vet, alltså…

Jag ber om ursäkt för den hemska titeln, men det citatet är en liten sammanfattning av en grej som hände mig för några dagar sen. Det gjorde mig asförbannad rent ut sagt och jag ska förklara varför. Det blir ett långt inlägg i alla fall!

De som känner mig, vet hur jag funkar och de vet också mina favoritämnen vilket ofta då handlar om veganism, hälsa/klimatfrågor och självklar hundar i form av Grand Danois. Det sista om stora voffsingar låter vi bli i det här inlägget dock. I alla fall vad jag vet nu.

Idag är jag vegetarian. En ”fet”, lat och inaktiv sådan. Min diet har primärt bestått av alldeles för lite fibrer och näringsämnen och det finns logiska förklaringar bakom det. I början av det här året så fick jag dock nog och har (i min egen takt) gjort allt jag kan för att minska ner på animalier och ökat mitt fiberintag. Det har gått sådär. Jag önskar att jag sett mer effekt, men när jag har bra dagar så går det fint, men det går snabbt åt fel håll, så det lilla jag har gått ner har jag snabbt gått upp igen och är som vanligt fetare än någonsin. På senare tid har det dykt upp fettansamlingar på ställen som jag inte trodde jag kunde bli fetare på, och det är grymt obehagligt. Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag hatar det!

Jag vill bli vegan en vacker dag. Med vegan så menar jag att jag aldrig någonsin kommer äta animaliska produkter såsom mejeriprodukter, ägg och självklart kött, fisk och fågel. De tre sistnämnda har jag inte ätit på över 2,5 år eftersom jag är vegetarian numera. Jag vill bli vegan för min hälsa först och främst, men i och med det vinner både planeten och djuren på det, och jag har självklart en tanke på djuren i och med mitt val att vilja bli vegan, men jag blir inte vegan ENBART för djuren.

Tyvärr, det är så jag ser det. Acceptera det, tack! Det som hindrar mig från att bli vegan är flera saker. Hade jag kunnat vara vegan idag så hade jag varit det. Hade jag kunnat bli vegan när jag först fick veta vad det innebar (på riktigt) så hade jag blivit det för typ 7 år sen nu, men jag är inte det. Och jag ska förklara varför.

Anledningarna är logiska i mitt fall, men kortfattat så beror det mest på att Henrik vill stanna som vegetarian och så länge vi bor ihop har jag noll intresse av att bara laga min egen mat. Därför så jag lagar mina veganska rätter när jag får tillfälle. Under sommaren 2019 så kommer det innebära att jag äter minst 1 eller 2 veganska måltider per dag, vilket jag är glad över. Såsom min nuvarande situation ser ut, med dålig hälsa, låg energinivå, glömska, fibrodimma, fibrovärk och 40 timmar i veckan att lägga på studierna så är det inte särskilt lätt att äta 100% veganskt för mig just nu. Därför är det lite skönt med sommarlov, för då kan jag passa på att äta så veganskt som möjligt. Och maxa fiberintaget också och öka näringsinnehållet så mycket som möjligt.

Sen har jag smaklökar som också får bestämma mycket. Just nu och sen flera år tillbaka är jag egoistisk nog att tycka och tänka att maten jag äter måste vara god, ätbar och gärna nyttig för mig samt fiberrik. Bara för att jag blir vegan, behöver inte det betyda att jag tänker tvinga i mig äcklig mat, bara för att rädda djuren och planeten. Nej, maten ska smaka gott! Det som hindrar mig mest (matmässigt) från att bli vegan är mejeriprodukter såsom vispgrädde (40%) och creme fraiche och/eller gräddfil. Det finns inga produkter på marknaden idag som lätt kan ersätta de grejerna, för de smakar inte eller beter sig likadant, eller gott nog för att jag ska känna att det är värt det.

Jag äter ju dock inte så mycket av såna mejeriprodukter längre. Kanske någon deciliter creme fraiche i veckan och nån gång ibland blir det en glass som är mjölkbaserad. Grädde som är vispbar äter jag nog bara några gånger per år nu tror jag, typ på semlor, tårtor och andra bakelser som kräver grädde. De flesta gånger som mejeriprodukter generellt smyger sig in i dieten är när man har ost på pizzan eller nån gratäng eller om man käkar massa godis, chips och kakor vilket det blivit alldeles för mycket av de senaste åren. Även ost! Absolut ost!Jag tror nog att det enda jag hade saknat idag om jag blivit vegan just nu är ostbågar om jag ska vara ärlig. Kanske vissa sorters chips, men annars så är det helt ok att aldrig mer äta något annat specifikt. Det är också bara en tidsfråga innan det kommer ut veganska varianter av mina onyttiga favoriter med tanke på hur snabbt utvecklingen går just nu.

Nu kanske man kan tala om den hemska titeln till det här inlägget. Jag satt och kollade på en livestream av en person som är vegan för några dagar sen, som satt och spelade ett pokemon spel. Jag skrev lite i chatten och berättade väldigt kortfattat om att jag är vegetarian, och då fanns det en nisse i chatten som är vegan och som mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte är vegan ännu. Det var inte ok att ta det långsamt, det var inte ok att respektera mitt liv, mina val eller någonting jag gjorde för om jag inte var vegan så är jag meningslös eller nått. Jag skrev att jag vill vara vegan, att jag pratar mycket om det och sprider budskapet om veganism så ofta jag får möjlighet och att jag äter så veganskt jag kan – men enligt den här personen så duger inte det.

När jag skrev att jag inte var redo att bli vegan ännu så jämförde han mig med mördare, våldtäktsmän och pedofiler samt föräldrar som slår sina barn. Om jag skrev exempelvis att jag gör allt jag kan för att minska mitt intag av animaliska produkter så skrev personen typ så här:

Det är ok, jag slår mina barn mindre nu än vad jag gjorde innan. Eller jag våldtar mindre människor nu än vad jag gjort tidigare.
En arg vegan på nätet.

Då blev jag asförbannad. Även om jag förstår syftet med hans ord, så tyckte jag det var rent respektlöst. Han som höll i sändningen sa själv att han blev vegan över en väldigt lång period, där han först började äta veganska frukostar, sen inget kött före lunch till en vegansk dag i veckan etc. Han tyckte också att den här nissen var lite väl för hård mot mig också, då jag delar han som höll i livesändningens syn på veganism en hel del. Jag tycker också och säger det ofta till mina köttätande människor jag känner att alla steg mot att äta vego är bra. Men den här arga veganen ville inte lyssna på det. Han tyckte bara jag var dum i huvudet som inte är vegan, och att mina anledningar till att inte bli vegan var löjliga.

Han ville jag skulle lämna min älskling och bli vegan, men han har noll anledning att säga så, även om jag kan förstå argumentet. Den som känner mig och min älskling vet varför vi är ihop. Det är på grund av vår relation som jag har gått upp typ 20 kilo som jag desperat vill bli av med, men det är priset jag fått betala för att leva ett underbart liv tillsammans med min älskling. Det är liksom sambokilon deluxe.

Med min älskling lever jag det liv jag alltid har velat leva. Hade jag förstått när jag var yngre att det skulle innebära att jag blev överviktig så kanske jag hade prioriterat annorlunda, men ett liv utan Henrik är omöjligt så länge vi båda är i livet så som jag ser det. Hade jag varit singel, eller om vi aldrig blivit ihop hade jag mycket väl varit vegan nu, men det är inte säkert att jag hade stannat som vegan heller om jag väl hade blivit det för typ 7 år sen. Eftersom jag har en stor tendens att gå ”All in” och sluta efter ett tag, bara för att det blir för jobbigt så hade min syn på veganism förmodligen varit väldigt negativ idag, så på så vis är jag glad att jag ännu inte är vegan, även om jag så gärna hade velat vara det.

Jag väntar mer på att bli vegan när jag är redo för det. Med redo innebär det att jag till 100% är redo att släppa all animalisk mat jag ätit tidigare, för jag har tappat intresset för det, eller det finns ett skitbra veganskt alternativ för det istället. När den dagen kommer vet jag inte. Kanske när Perfect Day släpper sin vispgrädde och creme fraiche globalt och när Estrella gör veganska varianter av alla storsäljare de har nu och OLW har veganska ostbågar? Det tog Gustaf från Jävligt Gott att bli vegan 12 år och jag ser han som en stor inspiration och delar hans syn på veganism och vegansk mat en hel del.

Vad tycker du? Är det rätt eller fel av mig att vänta att bli vegan tills jag är redo och kommer stanna vegan för alltid, eller ska man hoppa på tåget nu och med stor sannolikhet misslyckas pga diverse anledningar?

31 augusti, 2017

Förändringens tid är nu… Eller snart i alla fall.

Det här året som om ett par dagar nått september redan har varit ett år av känslor, händelser, beslut och förändring och det är på både gott och ont. Jag är i alla fall positiv gällande allt i slutändan, för nu vill jag att saker och ting ska ändras och förbättras. Vissa saker har redan förbättrats, såsom att vi numera bor på ett fantastiskt läge och hur mycket det har lugnat min själ vet ni ju redan om ni har läst alla mina blogginlägg jag skrivit om det.

C# och andra känslor kring programmering

I våras så började jag ju gå en gratiskurs på fritiden i C# som Microsoft erbjuder. Hittills har jag avklarat enbart 17%, vilket är skitlågt och jag vetefan hur mycket av det jag lärde mig som jag kommer ihåg och har tagit in. Sen dess har jag bara arbetat för att bibehålla en energinivå som innebär att jag orkar lämna sängen, jobba, flytta och göra de saker man ska. Det har funkat, men energin har inte funnits där för att fortsätta gå kursen, vilket stör mig. När jag tänker på det hela, beslutet jag tog i våras, mina framtidsplaner m.m. så blir jag väldigt motiverad och samtidigt löjligt skit-irriterad för att jag inte har orkat med att gå vidare och lära mig det. För jag vill verkligen det. Åtminstone så vill jag försöka. Dock så tror jag att jag behöver lära mig att programmera från ett annat håll. För det första behöver jag få full förståelse över begreppen, eller vad det kallas för, så jag vet från början vad allting är. Ungefär så här:

I programmeringsspråk använder man sig utav ungefär samma typ av grejer;
1. Arrays
2. Else If
3. Metoder
4. Klasser
5. Variabler m.m.
Vad är allt detta?
Ok, nu vet jag vad ”” är för något.
Vad är syftet med ””?
Ok, nu vet jag syftet…
Vad kan jag göra med allt detta?
Börjar bygga applikationer, spel eller whatever else som är utav intresse – men jag förstår från början vad jag gör och vad det är!

I kursen jag började gå i våras så tycker jag inte att jag har fått en riktig förståelse av allt. Däremot började jag titta på en video häromdagen som redan från början förklarade lite simpelt hur C# funkar och vad som är innehållet. När jag orkar se vidare så tänkte jag se den från början och hoppas på att jag lär mig något. Det jag hade behövt är ett s.k. cheat sheet, alltså en fusklapp, och det hade jag tänkt bygga upp och förhoppningsvis är det sättet jag gör det på något som funkar för att jag enkelt ska suga åt mig kunskap om programmering som en svamp. Är jag bara tillräckligt motiverad och får lära mig det på ett sätt som funkar så vet jag att jag suger åt mig kunskap enkelt. Det stora problemet är att undervisning oftast inte sker på ett sätt som funkar för mig och traggla saker är skittråkigt. Men jag vill göra detta och veta om det kan vara av intresse.

Ändrade matvanor och ett maxat fiberintag = viktnedgång?

Energinivån har blivit bättre sen vi flyttade, och särskilt nu under den senaste månaden eller så. Det tror jag beror på att jag aktivt sen nån gång i juli tog beslutet att börja räkna kalorier och göra allt jag kan för att maxa mitt fiberintag så har det inneburit att jag faktiskt orkar mer. Jag har delvis känt mig piggare sen jag började med detta. Med piggare så menar jag inte att jag är woohoo-supertaggad-adhd-uppihejsan-pigg utan jag känner mig inte längre som en zombie om dagarna, även om det finns såna dagar lite då och då. Denna veckan verkar jag dock vara en zombie igen, för jag är skittrött! I stort sett hela våren 2017 så var jag en zombie om dagarna. Omotiverad, supertrött, segare än kola etc. har liksom varit det dagliga i hur många månader som helst, men mina ändrade matvanor har hjälpt. Jag har inte kollat hur det ligger till i snitt med mitt fiberintag, men mitt mål är att först stabilisera att jag varje dag (även på helgen) når det rekommenderade intaget om 25 gram fiber per dag. När det funkar så tänker jag sakta men säkert öka det. Jag borde lätt kunna nå 50-60 gram om dagen i alla fall om jag bara planerar bra. Mina förändrade matvanor har dels lett till att jag synligt fått mindre bilringar kring magen och det är positivt och detta har skett utan att jag motionerat särskilt mycket. Jag har bara ätit mer fibrer och sällan överskridit mitt dagliga kaloribehov. Jag har mätt mig lite då och då och hittills har jag gått ner minst 3 cm på varje ställe och det är bra. Statusen med centimeter ser i alla fall ut typ så här:

Midjan, från 82 till 77 cm (var uppe i 85 också någon gång, men det var tidigare)
Bukfettsomfång från 97 cm till 92 cm
Höften från 103 cm till 101 cm (där jag är som bredast – över röven)
Stussen från 100 cm till 97 cm (där jag är som bredast – över låren)

Denna förändring har skett på typ 6 veckor eller när det nu var jag började med att räkna kalorier igen, promenera lite mer och maxa fiberintaget. Jag har fortsatt gått ner, och dessutom gått ner i snabbare takt sen jag fick ryggskottet och då har jag varit mer stillasittande, men å andra sidan har jag ju börjat lära kroppen att använda muskler som aldrig använts direkt tidigare så det kan ju förklara det.

Jag tänker dock inte väga mig förrän mitt bukfettsomfång är på max 85 cm som jag nämnt tidigare och det lär garanterat ta ett par månader innan jag är där, och det är helt ok. Jag är på en bra väg nu. Om jag kan nå min optimala ”vikt” genom centimetrar så har jag minst 20 cm runt magen som måste väck, men gärna närmare 30 cm. Alltså måste jag under 80 cm där för att minska mina risker för sjukdomar, men det är ju bättre att ligga närmare 65-70 än 80. Vad jag kommer väga när jag är klar spelar mindre roll. Förlora onödiga centimeter som bara är skadligt är viktigare.

Från lakto-ovo till semi-vegan?

Med tanke på hur jag numera äter så kan jag nästan räkna mig själv som semi-vegan istället för lakto-ovo. Detta är för att själva mjölk och äggprodukterna jag äter kommer ofta från källor som är minimala delar i maten jag stoppar i mig. Istället för att man ”alltid” gör en mejeribaserad sås eller gryta så kommer mejeriprodukterna ofta från mjölkpulver eller nått annat som en liten ingrediens i ett tillbehör. Likaså är det med äggen. Vi köper inte hem ägg ofta. Kanske någon gång per år. De ägg vi äter kommer ifrån ägg i nån majonnäs eller liknande. Det är alltså bara en liten del av vad jag äter. Får jag bestämma själv så är maten praktiskt taget vegansk. Mina frukostar är numera nästan alltid veganska och består ofta av kalorisnåla och fiberrika ingredienser. Något som jag börjat äta till frukost är råa havregryn tillsammans med någon vegansk yoghurt och bär i någon form. Är de frusna så har jag tinat dem på något sätt, men både igår och idag åt jag havregrynsgröt med färska jordgubbar till frukost, då det fanns billiga och jättebra jordgubbar på ICA när vi var där och handlade sist. Mina luncher har ofta bestått av linsgrytor som jag gör storkok på. Med storkok så innebär det ungefär 3 portioner. De dagar då Henrik jobbar hemma blir det ofta någon färdiglunch och då tar jag en fryspizza eller något liknande. Majoriteten av dagarna är det i alla fall veganskt till både frukost och lunch som gäller och middagarna är oftast veganska i grunden med få tillbehör som är lakto-ovo eller så. Det känns i alla fall kul och det är enkelt att äta så här och jag äter tills jag är mätt.

Närbild på min nya nyttiga frukost med råa havregryn, yoghurt (vegansk) och bär

Ryggskott och träningsvärk

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag drabbades av ryggskott för någon dryg vecka sen. Nu är det nästan helt över. Jag är nästan komplett rörlig och det är ytterst sällan ryggen gör ont nu. Det stora med allt det här är att jag på allvar gör allt jag kan för att fortsätta hålla ryggen rak och böja på benen. Något som fortfarande känns så fruktansvärt onaturligt att jag håller på att dö av konstiga känslor varje gång jag måste göra det. Å andra sidan har det varit ett motionspass i sig bara av att ha ont och nu när jag är mer rörlig och gör vad jag kan för att röra mig rätt så känns det i kroppen. Jag har träningsvärk i magen, i benen och säkert på andra ställen. Efter träningsvärken får jag ju fibrovärk med, men tacksamt nog har jag knappt haft någon fibrovärk sen jag fick ryggskott och det är bra. Hade jag haft bägge så hade jag fan hoppat från balkongen eller nått vid det här laget. Det har verkligen varit asjobbigt att ha ryggskott men det positiva är ju att det är en till grej som visat mig att det är dags för förändring.

Det är liksom dags att förbättra kroppen, inifrån och ut, satsa på en framtid som har stor potential att lyckas när tiden är rätt för det och även andra saker är det dags för att förbättras nu. Jag börjar med det jag har gjort. Äta bättre, ta steg för att säkra en bra framtid och lära min kropp att fungera bättre.

Ett steg i taget.

17 juli, 2017

Vegosnack och ännu mera tjat om nya lägenheten!

Idag var första arbetsdagen efter min fyra veckor långa semester. I det stora hela så känns det ok att börja jobba igen, men det är långt till nästa långa ledighet. Dock efter att ha arbetat första dagen i nya lägenheten så har jag ingen direkt ångest kring det. Jag har ändrat om hur skärmarna står på skrivbordet och datorn verkar fungera bra. Inom kort ska jag också börja stå en stund varje dag för att öka förbränningen, men när det börjar får vi se. Jag älskar lägenheten mer och mer i alla fall och är så glad över att vi valde att flytta hit. Men nog om det – nu till inläggets huvudfokus!

En liten hemlighet…

Jag har inte pratat så mycket om vegetariskt på sistone och det är faktiskt lite konstigt. Idag går jag nämligen ut med en liten nyhet som bara de närmsta vet än så länge. Jag är lakto-ovo vegetarian. Det har jag faktiskt varit sen 1 december 2016 och för mig är det en extrem milstolpe. Jag strävar, som de flesta vet efter att bli vegan. Hur lång tid det tar att bli det återstår att se, men detta är i alla fall en början. Hur det gick till kommer jag dock inte berätta, och det får ni leva med. Ni får istället glädjas åt att jag kommit en bra bit på vägen mot bättre hälsa. Bara för att jag gått ut med den här lilla hemligheten så betyder inte det att bloggen kommer förändras och enbart handla om vegetarisk mat, men det kommer förmodligen innebära att jag sakta men säkert skriver mer om varför det är ett sånt viktigt steg att ta och någon gång kommer jag säkert ha med lite recept också och andra tips gällande matlagning.

Betydelsen av en stämpel

Jag väljer att kalla mig själv för lakto-ovo vegetarian, för att det är viktigt för mig, men vad jag kallar mig, eller stämplar mig som spelar ju egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag äter vegetariskt! Då jag under de senaste 5 åren eller så läst på och lärt mig otroligt mycket om hälsa, genomgått diverse dieter och lidit av sjukdomar som aldrig förmodligen kommer försvinna så har detta varit viktigt för mig. Målet egentligen var väl att bli vegan över en natt, men så blir det alltså inte och det är helt ok. Så länge det också inte finns ännu bättre vegetabiliska alternativ som smakar och beter sig som det man är van vid så är jag relativt glad i att jag idag fortfarande äter ägg och mjölkprodukter. Jag gör detta, även om jag vet idag att det absolut inte tillför något positivt för min hälsa, för djuren eller klimatet. Vissa vill inte stämpla sig med vad de äter och det är helt ok. Den dagen jag blir vegan, eller även nu som vegetarian så tänker jag inte bli någon jobbig typ (eller leva upp till stereotypen i videon nedan):

Däremot är det viktigt tycker jag att informera och sprida vidare korrekt information om kost, då förvirringen bara blir värre och värre så vad ska man då tro?

Vego behöver inte betyda hälsosamt…

Att vara lakto-ovo vegetarian är enkelt som fan, i alla fall idag. I höstas hade jag en spektakulär plan om att jag skulle bli värsta hemmafrun när vi flyttade tillbaka till Skåne och jag skulle bara laga massa nyttiga WFPB (Whole Foods Plant Based) mat, vilket då är växtbaserad mat lagat från grunden; grönsaker, frukt, baljväxter, stärkelse, nötter och frön och minimera intaget av processad mat och automatiskt gå ner alla mina 20 ish kilon jag länge velat bli av med. Vad hände? Jo, det är ju mjölk och ägg i praktiskt taget allt som kommer i ett paket, så att vara onyttig, fortsätta äta godis etc är skitlätt. Det enda jag behöver akta mig ifrån i stort sett är gelatin i godis (och i min omeprazol medicin – blä!) och fisk i färdiga såser. I övrigt så funkar det mesta. Resultatet? Jo, fortfarande 20-ish kilon som inte försvinner och tröttheten från helvetet är kvar som om inget har hänt och likadant består min eviga fibrovärk. Det är skitlätt som lakto-ovo vegetarian att fortfarande få i sig 8 gram fibrer om dagen, precis som innan, istället för det minimala rekommenderade intaget på 25 gram, så där har inget förändrats. Frysen är proppfull med oumph, quorn, veggie pizzor och lite andra färdiga märken för att förenkla vardagen. Det är gott som fan och en stor brist på grönsaker finns absolut där. När jag skrev för någon månad sen att jag äter en grönsak i halvåret så stämmer det rätt bra, faktiskt. Men jag klagar inte så mycket längre. Maten vi äter är supergod och det är verkligen enkelt och lätt att äta och leva så här. Jag tror dock att tids nog så kommer vi äta mer mat lagat från grunden. Vi ska bara orka komma dit och göra det också. Det gäller att hitta bra recept som inte tar 100 år att laga. Ingen av oss vill stå och hacka grönsaker 3 timmar om dagen (och frysta grönsaker är lite vattniga), som det ibland känns att man gör när man testar nya recept, och många nya recept smakar ofta blä så det är fortfarande lite komplicerat när man vill vara nyttig och hälsosam.

En liten önskan…

Nu när jag gått ut med detta så skulle jag uppskattas om frågor kring mitt val av kost inte blir en ”big deal”, även om det är en stor milstolpe för mig. Vill du veta mer om mitt val, fråga mig då när vi träffas så kan jag berätta.

Vad händer nu?

Medan du hämtar dig från denna lilla ”chocken” eller nyheten – vad du nu väljer att kalla det så tycker jag du ska kolla in ett gäng dokumentärer på Netflix, såsom What the Health, Cowspiracy, Forks over Knives, Food choices med flera, läsa ett par bra bloggar om vegetarisk(bara att googla) mat och absolut kolla in vegopodden. Idag har jag plöjt igenom tre avsnitt, den ena om Unbakery och den andra från bloggaren på Jävligt gott. Den tredje var en intervju med Therese Lindgren som är Sveriges största stjärna på YouTube (vad jag vet). Det finns ett antal skitbra kanaler på YouTube som också säger bra saker om veganism och annat i vegostil. Vegan i Sverige är en(dock lite för mycket hemska bilder på hur illa djur behandlas, men lärorik) och en annan stor favorit är Mic the Vegan(baserat på riktig forskning) samt Healthy Crazy Cool som lär dig att det finns hälsosamma fettkällor som är vegetabiliska. De två senare är på Engelska, men lätta att förstå. Den enda kanalen jag INTE (verkligen inte) rekommenderar är Unnatural Vegan. Hennes kanal är full av skit, totalt struntprat och inte ens baserad på riktig forskning. Lita inte på vad hon säger! Det enda positiva jag har att säga om henne är att hon är förmodligen en av de snällare personerna mot icke-veganer, då hon inte dömer dem, men hon sprider massvis av felaktig information om vad som är hälsosamt! Många andra YouTube kanaler är duktiga på att ”debunka” det hon säger. Hon är inte särskilt omtyckt i alla fall med all rätt, då hon är så negativ och har fel med typ allt hon säger.

Så, gå och lev ett vego-liv du med!

25 maj, 2017

Den nyttiga veckan var det ja…

Dags att sammanfatta lite av hur den här veckan som gräsänka och semi-vegan har fungerat hittills. I början var det komplett katastrof och jag höll på att ge upp. Planen var simpel men storartad. Ungefär lite så här:

Äta veganskt
Maximera fiberintaget
Dricka vatten istället för läsk
Göra ”meal prep”.
Ta sovmorgon
Promenera

Resultatet? Inte som ovan. Jag har dock inte ätit något som kan klassas som onyttigt. Har jag varit sötsugen har jag mumsat på dadlar. Först drog jag till affären och handlade massa grönsaker och frukt samt nyttiga grejer på konserv. Sen började kaoset…

Jag började i Söndags kväll med att göra 4 portioner ris med riskokaren, baka en butternut pumpa och två sötpotatisar i ugnen. Till det stekte jag lök, blomkål, färsk spenat och la till svarta bönor. Jag hade köpt en kikärts hummus och dill samt vitlök på tub som jag blandade ihop. Dippen smakade ok, men det visade sig rätt snabbt att den dippen inte fungerade med grönsakerna jag hade till. Det blev en massiv portion som jag bara åt en bråkdel av. Butternuttpumpan var jag tvungen att skala och den smakade ok, men dippen (med framförallt dillen) övertog alltihop och det smakade blä. Kvällen spenderades med att äta sig mätt på dadlar och micropopcorn.

I måndags tog jag en av sötpotatisarna som inte hade bakats tillräckligt så den var superhård. Till den hade jag en portion ris. Det var ett jävla helvete att dels få den varm och sen att skala den. Tanken var att jag skulle äta den som en vanlig bakad potatis, men den var superhård när jag tog fram den så värmde den i micron i totalt 6 minuter utan att den blev något mjukare. Tallriken höll däremot på att gå sönder. Till detta i alla fall när jag väl fått upp allt på tallriken så blandade jag en dill dipp med creme fraiche som fanns kvar i kylen, men det blev katastrof även denna gången. Dill fungerar tydligen inte med sötpotatis och dessutom så var ju potatisen så hård att den gick knappt att äta. Det var bara att slänga i soporna. Jag gav helt enkelt upp. Middagen till den dagen blev resten av riset jag hade gjort + en mosad avokado och sen fler dadlar tills jag inte orkade äta mer.

I tisdags så tänkte jag om helt. Till frukost blev det tekakor som fanns kvar sen helgen och dadlar däremellan måltiderna. Jag hade köpt andra grönsaker som backup, vilket är en gammal klassiker som jag lagat sen jag gick i högstadiet, dock ändå väldigt sällan. Det är en ”thailändsk” curry wok som innehåller extremt få ingredienser; Curry, en pressad vitlök (tog på tub), vitkål (jag tog färsk) och morötter. Man kan också ha ett rivet äpple i men jag glömde köpa det. Jag stekte det så pass länge att jag var övertygad om att det skulle funka och det gjorde det. Supergott var det men magen fick sig en chock och jag spenderade resten av kvällen med att spraylackera badrummet om ni förstår vad jag menar. Blev skitkass i magen av alla fibrer, men så är det ju med IBS och Fibromyalgi samt om man är som mig och äter typ en grönsak i halvåret eller nått. För att lugna magen åt jag två tekakor till och sen var påsen slut, men magen gillade den fiberfattiga standardmaten.

Igår, onsdag åt jag havregrynsgröt till frukost. Det har jag iofs ätit varje morgon, men denna vecka är lite annorlunda. Har ätit gröt till frukost i flera månader nu vilket känns bra, men det börjar bli lite tråkigt. För att variera har jag testat att ha kanel i gröten och denna vecka gjorde jag även overnight oats med frusna blåbär, hallon och jordgubbar. Självklart hann ju inte bären tina över natten så det blev lite udda, men det smakade bra. Jag gjorde detta med Oatly’s iKaffe och sen igår så testade jag att värma havregryn, iKaffe och frusna bär i micron i 3 minuter och det blev som en blandning av overnight oats och vanlig gröt. En trevlig upplevelse. Det konstiga är att värmer jag gröten med iKaffe istället för vatten så binder det inte samman och blir en gröt, men istället blir det nån slags overnight oats smak samt att bären är tinade så resultatet blir bättre. Sen åt jag lite dadlar en stund efteråt och på eftermiddagen drog jag in till Malmö med en kompis. Vi åt sushi på Triangeln och efter lite vandring där gick vi lite på stan och jag köpte grönsaker och frukt i ett stånd som fanns i närheten. Sen åkte vi upp till Mobilia och det var intressant att se det efter att de byggt om och byggt ut. Kände inte igen mig. Vi fikade på Espresso House och sen tog vi bussen hem tillsammans.

Idag är det torsdag och gröt till frukost blev det. Sen försökte jag göra mig en smoothie med vår bakmaskin vi har här hemma. Det finns en blender som tillbehör och i den stoppade jag två övermogna bananer. De såg inte trevliga ut trots att de stått i kylen för att inte mogna för snabbt. Sen tog jag resten av jordgubbarna, några nävar färsk spenat och sen drev jag igång blendern. Det blandades fint, men smaken var fan hemsk och den såg inte trevlig ut. Jag lade i 100 gram med dadlar, mixade lite till och då blev den superäcklig så det var bara att kasta. Åt två avokados istället och sen lite körsbär som jag köpte igår i det där ståndet jag nämnde. Till middag idag blir det antingen något med vanlig potatis eller en klassiskt pasta rätt, för nu är jag trött på att vara överambitiös med min mat.

Att äta växtbaserat är skitsvårt när man inte är van och göra så kallade ”meal preps” funkar inte tydligen. I alla fall inte för mig. Det ska vara gott. Inte ok, och absolut inte blä. Under veckan har jag fortsatt dricka läsk också för nån jävla njutning måste jag fan ha om jag ska orka med det här.

Förutom the mishap med fiberchocken i tisdags så har jag i alla fall mått bra, även om man känt sig lite smått besviken på att återigen ha misslyckats i köket med vegansk mat. Jag har dock inte känt mig särskilt pigg så jag har inte orkat engagera mig i kodningen. Det har istället blivit Disney on Demand, så jag har praktiskt taget bara tittat på Disney filmer och passat på se filmer som inte Henrik vill se och det är precis vad jag behövde. Jag fick en gratismånad igen på Viaplay så det är via dem jag ser alla filmer. Jag har några kvar att se innan Henrik kommer hem på Lördag.

Jag har än så länge vänt på dygnet på ett konstigt sätt. Jag har inte gått och lagt mig före midnatt sen i söndags, men istället har jag vaknat före kl 9 så jag har inte fått något jag kallar för sovmorgon. Varje morgon har man känt sig som en zombie så frågan är hur utvilad jag kommer känna mig när det är dags att återgå till jobbet på Måndag.

Jag är i alla fall glad över att jag fick en vecka till att passa på göra lite vad jag tycker är kul och försöka äta så nyttigt jag bara kan. Jag behöver verkligen lite ledighet och snart är det dags för flytten. Mindre än en månad till tillträdesdagen och man längtar galet mycket! Det ska bli så intressant att se hur det blir att bo så nära Hyllie och alla fördelar som finns med det läget vi får. Samt att bo i en trea och inte en fyra…

Hur har din vecka varit? Lämna en kommentar nedan så blir jag glad.

19 maj, 2017

Dags att leka gräsänka igen!

Mellan Söndag och Lördag så är jag gräsänka igen. Det är också kombinerat med ledighet, vilket känns underbart. Det har ju varit lite kämpigt för mig under våren och många insikter som kommit upp till ytan, så ledighet behövs för att orka med allting.

Bild på ett grönt träd och klarblå himmel. Henrik har tagit bilden.

Under min ledighet så är det gamla vanliga planerat, vilket först och främst är äta veganskt, eftersom jag är så intresserad av det. Och ta sovmorgon! Utöver det så hoppas jag koda, göra klart C# kursen jag påbörjade för ett tag sen, blogga, pillra med bloggarna, träffa kompisar, promenera om vädret tillåter och se massa film. Det här förresten med veganskt. Det är något jag gör när jag är gräsänka. Jag passar då på att äta mat jag tycker om, experimentera med nyttig mat när älsklingen är bortrest. Köket brukar vanligtvis se ut som om jag släppt en bomb och jag brukar vanligtvis misslyckas med det jag lagar, men njuter ändå av lite annan mat och andra saker som är lite svåra att göra när älsklingen är hemma. Standardrätten är alltid rårakor med creme fraiche och rödlök, men den tror jag att jag skippar denna gången. Nu, efter att ha sett massvis av intressanta YouTube klipp (bland annat det nedan) om nyttig, vegansk och växtbaserad mat så är jag sugen att testa massa av dem och maxa fiberintaget. Jag ska försöka också att inte dricka läsk, men jag misstänker att det kommer bli skitsvårt, men jag ska i alla fall försöka dricka mer vatten, te och mineralvatten utöver läsk.

Nu har jag i alla fall tagit helg och det ska bli skönt med en ledig vecka! Vad ska du göra närmsta tiden? Skriv en kommentar nedan och berätta.

13 december, 2016

Mitt liv som 60 åring | En dröm jag hade i natt

I natt drömde jag att jag fick se mitt liv som 60 åring. Det var skrämmande, häftig och i vissa fall otroligt osannolikt. Jag tror inte det var en sanndröm men det var ändå väldigt kul att få drömma nått sånt.

Jag var 60 år, men jag vet inte hur jag såg ut. Jag kände mig som jag känner mig idag. Ibland agerar jag ju som en gammal pensionär ändå med mina krämpor och värk men på nått vis kändes jag friskare än vad jag generellt gör idag i 2016. I alla fall, jag var på väg upp till Norrland. Jag hade inte varit där på över 30 år eller så och nu var det dags för någon slags släktträff. Jag kände mig riktigt ensam som om att livet bara var ett stort hål. Jag var inne på min tredje Grand Danois, som av någon konstig anledning fick stanna kvar hemma och jag bodde ensam.

Jag nämnde min ”före detta” sambo och denne person var Henrik. I drömmen bodde vi inte längre ihop och alla tecknen pekade på att han tyvärr hade avlidit och detta var anledningen till varför han inte fanns i mitt liv längre. Saknaden efter Henrik var så enorm att jag förmodligen var i en djup depression. Trots att jag hade en GD hemma så spelade det inte så mycket roll, jag var ledsen och ensam ändå. Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att muntra upp mig på den här släktträffen och jag antar att det mesta fungerade.

De positiva aspekterna i mitt liv, förutom hunden var att jag hade varit vegan i över 30 år. Jag berättade för släkten att min hälsa hade förbättrats enormt när jag blev först vegetarian i 35 års åldern och ett par år senare vegan. Riktigt bra blev hälsan när jag och Henrik började äta WFPB (Whole Foods Plant Based) vilket är 100% växtbaserat lagat från grunden. Jag berättade att jag lätt gick ner 20 kilo (jag väger idag jättetunga 70 kg enligt vågen 😮 ) och har inte gått upp i vikt sen dess och jag var mycket pigg, aktiv och ur många aspekter var mitt liv komplett annorlunda jämföres med hur jag lever det idag.

Jag träffade mina syskon. Bägge hade barn, säkert 3 vardera. Likaså hade mina kusiner. Släkten hade utökats en hel del. Det kändes som om jag spenderade en halv evighet uppe i byn, men förmodligen var jag bara där i ett par dagar. Det var både snö, sommar och solsken blandat med tråkigt mörker. Jag fick träffa många gamla ansikten och konstigt vilket muntrade upp mig rejält men jag var också med om en del tråkiga saker under den här släktträffen. Bland annat försökte folk tvinga på mig aktiviteter jag vägrar vara med på och jag blev arg i drömmen och röt ifrån. Varför utelämnar jag från det här blogginlägget.

Jag hann vakna innan det var dags att åka hem och drömmen fick inget direkt avslut. Jag var lite smått chockad när jag vaknade och det blev ett litet abrupt uppvaknande då vi har målare i huset som målat trappuppgångarna, hissen etc i flera veckor. I dag skulle de måla alla dörrar i huset så det blev till att kliva upp direkt och börja jobba.

Mina tankar om drömmen…

Den här drömmen får mig att tänka lite. Om det är en sanndröm återstår ju att se. Kanske är jag inne på min tredje GD när jag är 60 år, det är mycket möjligt att jag är vegan då också med tanke på teknikens framgångar med allt som pågår med hur mat odlas etc. Jag hoppas dock på att jag och Henrik fortfarande lever ihop och är lyckliga när vi är så gamla och att jag aldrig ska behöva känna mig ensam och deprimerad igen. Jag hoppas också på att jag kan ha en någorlunda aktiv livsstil som inte påverkar mig negativt och att det finns möjligheter till en bättre hälsa. Tiden får utvisa om drömmen var rätt eller inte. Vid det laget lär jag säkert ha glömt bort totalt att jag fick en inblick i min framtid. Jag har ju liksom länge sagt att om jag passerar 60 år så blir jag förvånad, för med min usla hälsa borde jag dö av en hjärtinfarkt när jag är 42 eller nått, men man vet aldrig. Sakta men säkert kanske matvanorna blir bättre och jag kanske lever tills jag blir 120. Who knows? Jag vill bara leva ett bra, hälsosamt och rikt liv. Och gärna tillsammans med Henrik och ett gäng grandisar…

28 september, 2016

Hej Tjockis, vad smal du är…

Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja.
Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja.
Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja.
Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja.
Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.

Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.

Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.

Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.

När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.

Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.

Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…

När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.

I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.

Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig. Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.

Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.

När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!

Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.

Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…

När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.

Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO på den här bilden... — Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…

Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.

När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!

Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.

Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.

Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.

Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.

Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…

Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.

SURA KOMMENTARER UNDANBEDES. TACK PÅ FÖRHAND!

22 maj, 2016

Jag provade en Seitan vegansteak igår…

Och det var ingen höjdare. Men! Som vanligt så beror det på andra grejer, så jag är inte helt avfärdad ännu. Jag vill hitta ett bra kött-substitut så man kan börja äta mer hälsosamt utan att sakna kött allt för mycket.

Jag köpte detta på Good Shop i Växjö, som tidigare hette Astrid och Aporna. Orsaken till det var för att jag först tänkte handla ifrån Seitanfoods, men eftersom det krävs minst 600 kr så var det lite maffigt och i samma veva fick jag reda på att Good Shop har börjat bli återförsäljare till deras produkter, så då gick jag dit i fredags och småhandlade lite grejer. Det blev dyrt, men ändå någorlunda rimligt. Jag köpte ost, seitan steak (bilden ovan) vegetarisk kaviar, och massa produkter från Fry’s. Ca 350 kr blev det.

Igår till middag åt vi seitan steken tillsammans med sötpotatis och sås. Jag gjorde en hemgjord sås på creme fraiche och kryddor och Henrik åt Bearnaise från Lomanders. Sötpotatisen var god, det är en stor hit här hemma och vi har börjat äta det mer än vanlig potatis, faktiskt. Såsen var också god, men steken – nja, den var inte så god. Vi gjorde fel (som vanligt) när vi tillagade den och stekte dem alldeles för länge. Kryddorna på utsidan blev brända och det gick knappt att skära dem eller tugga. Smaken inuti var ok. Det smakade ungefär som sojaprodukter, men inte lika illa.

Oavsett det här lilla misstaget så ska vi prova igen. Jag har smakat på seitan produkter tidigare och det har varit gott. När jag var på veganskt julbord i vintras så åt jag revbensspjäll som var gjorda på Seitan. Det smakade bra. Jag gillade dock inte såsen utanpå, men själva revbensspjällen var goda och hade ingen äcklig eftersmak, så jag vet att det ska gå att få Seitan att smaka bra. Det jag är mest nyfiken på om man kan tillaga Seitan så det kan få olika konsistenser. Jag älskar nämligen fläskkarré. Det hade varit fantastiskt om jag hade kunnat tillaga seitan som har samma konsistens (och kanske smak, om man hittar rätt kryddor).

Någon gång vill jag köpa hem vetegluten och testa att göra det själv, men först är det bäst att smaka på det som finns så man vet vad man kan få ut av det. Jag tror att en bidragande orsak till varför steken vi åt igår smakade sådär berodde på att all kryddning var utanpå istället för lite inuti. Det såg i alla fall ut så. Steken var också väldigt starkt kryddad och jag gillar inte stark mat.

Jag har i alla fall bestämt mig att jag måste göra vad jag kan för att enklare få i mig mer grönsaker, frukt och andra hälsosammare livsmedel. I förra veckan gjorde jag något jättegott till middag med. Vi åt lite ”vi tager vad vi haver” till middag, där Fry’s hamburgare ingick. Till det åt vi potatis kroketter med sås till. Förutom det så kokade jag broccoli och brysselkål och efteråt så saltade jag det och hade flytande margarin på. Det blev supergott! Hela denna veckan har vi ätit mycket mer grönsaker än vanligt och det är tack vare frysta grönsaker som det varit möjligt. Jag tror det är början till rätt väg. Jag har mått bättre i magen också denna veckan, vilket alltid är positivt. Nä, mer frysta grönsaker – den saken är klar! Färskt är så klart godare, men det innebär att man måste hacka en massa, det blir massa rester över m.m. och nackdelen med frysta grönsaker är att det blir blötare och inte lika gott som färskt, men å andra sidan. Det är ett steg i rätt riktning åt ett hälsosammare liv.

Det är något jag tänker vara stolt över i alla fall. Nu är jag trött på att ha en strulande mage, vara alldeles för fet (för min egna, personliga del) och massa annat som innebär problem. Jag vill må bättre och det nu. Maten är en stor del av lösningen, och problemet i sig men jag vill vara på rätt väg.

Jag bara hoppas jag kan. Mitt mål är att en dag bli vegan, även om det tar 50 år till att komma dit.